lifter

"Pennans (skrivarens eller skrivmaskinens) makt är större än" bla bla, hur det nu va, nånting med någon jämförelse med ett handeldvapen av något slag, ett gevär eller något annat bra. Det är ganska sant faktist (fast kanske inte då jag aldrig blivit skjuten, så vad fan vet jag?). I vilket fall som helst har jag fått smaka på min beskärda del av pennan, skrivaren eller skrivmaskinens makt. Allt från handskrivna kärleks- och/eller hatbrev, email, sms och mms till böter, kallelser, uppmaningar, in- och utbetalningar, tillsägelser, beröm, diplåm, sammanställningar, avier och reklam. En del skit dimper ner i brevlådan, annat serveras rakt i handen eller i mobilen. Idag va en dag då två papperslappar både förgyllde och förstörde min dag (fast förstörde är ett ganska överdimensionerat ord att välja i sammanhanget, men) kolla bara:

Med rädslan om att förra årets mardröm skulle återuppspelas (ojämn och otillräckligt bromsverkan på båda bakbromsarna som slutade på en total kostnad på närmare 7000kr och en hel del svett och typ en droppe blod i processen) styrde vi mot märsta (som va det enda stället där jag kunde få en tid på såpass kort varsel, uppsala hade inte tid förän typ 25e april eller något sådant, och så länge tänker jag inte vänta) och besiktningsmannen hette typ Rakel eller något sådant och va skelögd och såg ut som att han aldrig gjort en fluga förnär tog emot mig med öppna armar hela 15 minuter innan min bokade tid (service minsann) och skrattade mest när jag talade om för honom att "bilen inte startar om vi stänger av den igen, för batteriet är verkligen skit" och Conny sa typ "Men bilen behöver väl inte starta för att gå igenom besiktningen?" och Rakel tyckte typ "Nej, det måste den ju faktist inte". Han hade dessutom en skitcool liten bildefibrillator som man kunde koppla in så vi (vi gjorde det tillsammans, Rakel, eller vad han nu hette, stod med Defibrillatorn, Conny satt i och vred om tändningen och jag stod och såg dum ut) fick liv i den stackars lilla bilen som bara stått och haft tråkigt i garaget sen i September. Besöket i Märsta slutade med att Rakel (han hette nog inte Rakel nu när jag tänker efter, för jag tror Rakel är ett tjejnamn, men nu har det blivit så kul att skriva det så jag fortsätter, sen återkommer jag när jag kollat vad Rakel hette egentligen. Det står på besikningsprotokollet, så det är lugnt) fick (eller ja, fick och fick, det hör till besiktningen, så det va mer jag som inte fick hindra honom från att...) köra en sväng med min fina Magdalena. Och det kan jag tala om för er (ni som redan är bilägare vet säkert detta redan, men till er andra) ens egen bil ser aldrig så snygg och inbjudande som när någon annan kör med den (Hej, jag är en mening som går att tolka sönder och placera in symboliskt i många fler situationer än denhär, men nu skiter vi i det). Han va som tur va (mest för hans del, jag vill inte klubba Rakel, men sabbar man Magdalena blir jag tvungen. Inte, jo.) väldigt försiktig och kom fnissandes in och tyckte att han va skitrolig när han sa "Jag lämnade bilen på, så vi slipper starta den igen". Jag tyckte mest att han va söt. Sen fick jag lappen, sa snällt "tack", sen va det fritt fram att köra lagligt igen. Jag körde med körförbud dit och hela dagen igår och jag va så löjlig att jag va tvungen att köra alldeles för fort en liten stund för jag minsan inte hade körförbud längre, så då körde jag bara för fort, inte för fort med körförbud. Tilläggas kan att jag körde som en skräckslagen liten mus igår när jag va ute med den för att försöka ladda upp det döda batteriet, då va jag inte lika kaxig.

Batteriet är en liten kort historia i sig som jag tänkte berätta nu, ifall du inte har något emot det. Bra. För batteriet mitt har alltid varit lite, vad ska man säga, dåligt. Det laddas ur väldigt fort och laddas upp väldigt långsamt. Och jag är en sån som tycker om att ha stereon på och dimljusen tända fasten bilen är avstängd. Det är dåligt, för då tar batteriet slut jättefort. Ta en skopa sånt sen en skopa ovetskapen om att man ska koppla ur batteriet om man tänkt låta bilen stå länge för annars dra den ut batteriet helt (typ klockan och sådant annat livsnödvändigt som bilen behöver ström till när den står och sammlar damm i garaget, hur skulle den annars kunna veta hur länge den varit där? Exakt. Nästa gång rycker vi ur batteriet). Kör in det i ugnen och ta ut en plåt idiotansiktsutryck på mig när jag kommer på hur dum jag va som inte drog ur batteriet, för bilen gick inte att starta. Hela anledningen att jag inte gjorde en korrekt avställning av bilen (meddelar vägverket eller vem det nu är som bryr sig om att bilen inte kommer att köras. Då får bilen körförbud, men samtidigt slipper man betala.. vad det nu är. Typ skatt, eller försäkring eller något) är att jag tänkte att "Den kan ju vara bra att ha, om det skulle vara något viktigt". Det va aldrig något viktigt, så det slutade med att den bara stod. Och även om det hade varit något viktigt hade jag ju fortfarande inte kunnat åka ut med den, för dels har den sommardäck året runt och dels har batteriet varit dött sen länge. Så jag har betalat dendär lilla men fullständigt onödiga månadsutgiften helt i (som sagt) onödan. Men nu har jag lärt mig det iaf.

Men vilken känsla det är att få ta ut sitt fordon igen. Man växer (jag kanske ska säga jag växer) precis som med allting annat fast väldigt mycket i mina saker, men framför allt med mina fordon av olika slag, må det vara min bil eller min cykel. För vi åker ju faktist på äventyr tillsammans (jo, prylar har också känslor. Faktist mer och fler känslor än människor). Min bil till exempel är proppfylld med nästan bara minnen från förra Sommaren. Norge och Öland. Men det är faktist helt okej, det är bra minnen.
Hela vintern har jag gått och haft min monolog om hur mycket jag inte behöver någon bil egentligen och hur jag faktist klarar mig att ta mig överallt jag måste och vill vara utan några konstigheter, även när det är dåligt väder. Och visst, det kanske stämmer, men sätt mig i min bil och fråga om jag känner att jag klarar mig utan. Nej. Jag klarar mig utan bil, men jag klarar mig inte utan min bil. Min älskade Magdalena. Eftersom att hon va så duktig på besiktningen och jag är så sjukt less på att böka runt med allt så köpte jag ett helt nytt jättefint batteri åt bilen, så nu startar hon utan konstigheter varje gång. Fina bil.

Dåligt papper: InfoNotice.
Efter att jag kommit hem från besiktningen och städat och sånt här hemma så fick jag lite tråkigt och mycket sug efter att köra ut med bilen (plus att jag va tvungen att åka förbi kontoret och lämna in en platsansökan, men det kan vi ta någon annan gång, jag vill egentligen inte prata om det för jag trivs inte så bra på jobbet just nu) så jag packade min rygga full med musik och åkte ut en sväng och när jag kom tillbaka låg ett motsvarande dödsbesked i brevlådan; UPS har varit här med min xbox medans jag inte va hemma och de kommer inte tillbaka förän, just det, tisdagen efter påsk.

Död och förintelse, jävla skit. Jag ringde med gråten i halsen till UPS och förklarade för den rätt söta tjejen i andra änden att jag är helt ensam och inte har något att göra och jag verkligen behöver min xbox och att jag vart utan den i 22 dagar nu (det är ju helt otroligt), hon verkade först tro att jag försökte stöta på henne sen kom hon på att ingen raggar genom att nästan börja gråta för att de inte får sitt tevespel, då blev hon rätt sympatisk och jag tror faktist att om hon kunde gjort något skulle hon det, men tydligen "har de rätt mycket att göra nu innan påsk och jag kan bara inte be chauffören att komma tillbaka", jag försökte verkligen allt. Allt från att få reda på chaufförens telefonnummer till att fråga om hon kunde hämta ut den åt mig och komma med den till mig (okej, där stötte jag på henne) men ingenting funkade. Så jag får helt enkelt klara mig utan den över påsk. Hon avslutade också lika okänsligt som de på microsoft supporten när jag ringde dit första gånen "Glad Påsk" sa hon. "Glad Påsk? Hur ska jag kunna ha det när jag inte får min xbox?"

"Klick".