lifter

Jag har börjat rensa sidan från foton som jag inte tagit själv, kvar finns ett fåtal saker jag inte gjort själv, lite logotyper i inlägget "Dirt", screenshots från min xbox blogg och bilderna i inlägget om dataspelet "Dark Forces". Hela kategorin "Spawn" med bilder på serietidningsantihjälten och texter från bra musik är numer desvärre helt raderade. Anledningen till detta är att det kändes som att jag på något sätt tog åt mig äran för andras arbete och det vill jag ju absolut inte. Så nu är alla foton på sidan foton jag tagit helt själv.

Jag hade tänkt att jag skulle ersätta förlorade bilder med egna, men risken finns att det arbetet får så låg prio att det helt enkelt inte blir av, men ni kan ju hålla ett öga på uppdateringar om ni har riktigt tråkigt, men jag lovar ingenting.

Den spenderade jag med Martin (som nu gör sin debut här på min blogg med två G). Vi gick runtomkring och gjorde ingenting. Precis som jag vill att det ska vara. Naturligtvis gjorde vi jättemycket, vi åt glass (bäst just nu), kollade serietidningar (jag köpte Spawn Collection Volume 3, den som är på bilden hära), cyklar och heminredning (där vi inte hittade ett skit). Vi han till och med bli förväxlade för ett par snattarpunks inne på dendär kinaaffären vid Vaksala torg. De trodde jag skulle stjäla chopsticks (och det hade ju varit jordens undergång). Tänk om de bara visste.

Jag har lessnat grovt på fördommarna (ja, det är fan fördommar och jag skiter i varesig det stavas med ett M eller inte). De börjar bli väldigt frekvent förekommande, alla tror att jag är en snattande, stjälande, grafittimålande, slangpratande (okej, jag erkänner väl den punkten), osnuten snorunge. Men det är jag inte, jag är faktist också en människa med känslor (både ansvarskänslor och sådana känslor som går att såra, väldigt lätt) men det verkar inte folk fatta och än mindre ta på allvar (ett L eller?), nej, de rent skiter i det. Det må vara tidernas I-landsproblem, men det är inge kul att folk behandlar mig med skräckliknande respekt när jag är i mina jobbkläder, men jag inte ens får köpa en burk med sprayfärg på överskottsbolaget i mina privata kläder (för de tror att jag ska måla grafitti och har "strikta regler över att de inte får sälja sprayfärg till vem som helst"). Jag vet att jag inte klär mig vuxet, men ska det behövas för att bli behandlad som en någorlunda vuxen person? Nog för att jag hellre väljer att bli särbehandlad i sådana fall men helst inte liksom. Det värsta är att jag går med på det, förstår dem och inser att jag inte kan göra något åt det. Att jag helt enkelt går med på det utan att kämpa emot. Ni får se dethär som min kupp mot fördommarna.

..fortsätter jag. Nu har jag precis kommit hem efter ännu en helt värdelös kväll på jobbet då den enda erfarenheten jag blivit rikare är att jag ännu en gång fått det bekräftat att mitt arbete inte längre ger mig något tillbaka, det är bara jag som fyller en funktion för arbetet, arbetet fyller tyvär ingen funktion för mig längre (jo, mat på bordet som någon viskade i mitt öra) men jag har blivit bortskämd och börjat känna suget efter något mer.