lifter

Jag tror att man skulle kunna kalla det för en filosofi i alla fall, även om det är lite töntigt så kan jag inte rå för det. Den går ut på att lägga ner maximalt med pengar på saker som jag kan ha kul med själv (bollen på bilden är ett jävligt dåligt exempel då det kan bli lite trögt att behöva gå och hämta den hela tiden, det blir roligare när någon fångar den och kastar tillbaka den. Men sen har jag ju fått den också så den har egentligen ingenting med dethär att göra, men det blev en bra bild så jag lägger upp den). Nu menar jag inte att jag spenderar alla slantar jag har på saker åt migsjälv (jo, det gör jag) men det är snarare så att jag inte köper något dyrt och fint som jag inte kan ha kul med själv i min alldeles egna ensamhet. Det har nog att göra med min envisa besatthet i att vägra vara (eller åteminstone försöka sluta vara) beroende av andra människor.

Min Hi-Fi är ett asbra exempel (och faktist flaggskeppet i min filosofi) för den har jag inhandlat, konfigurerat och strategist placerat för att jag (ensam) ska få så mycket kul av den som möjligt. Det låter rätt sorgligt, men det är det verkligen inte.

I början (när jag va väldigt ung, närå) så hade jag stunder då jag till exempel gjorde något jävligt coolt i ett tevespel och blev helt till mig över min prestation men samtidigt fick lite ångest över att det bara va jag själv som såg vad som hände och uppfattade hur fräckt det va, då kändes det nästan lite synd. Som att det inte riktigt blev lika kul för det bara va jag som såg det. Unjefär som när jag blev dumpad för fjorton flickvänner sedan (nej, okej, det va den förra. Eller förrförra), hon drog i alla fall med typ allt från hemmet (förutom glödlamporna). Jag fick ju naturligtvis skylla migsjälv, för det va ju faktist hon som hade köpt allt (så vad annars kan man förvänta sig?). Hur som helst, då kände jag inte så stor lust att fixxa iordning det tomma hem som hon lämnade. Jag tänkte typ "varför ska jag köpa en ny soffa, det är ju ändå bara jag som sitter i den" och ni hör ju själva att det inte riktigt är en sund inställning till någonting alls över huvud taget. Som tur är tog det inte så lång tid innan det ändrades till "Såklart att jag ska köpa en ny soffa som bara jag ska sitta i" och sen tog det inte lång tid innan jag donade i ordning ett riktigt trevligt hem åt migsjälv. Det har förändrats i färg (från vitt och brunt till vitt och svart) men tanken finns kvar, att det är jag jag bara jag jag jag som ska ha sakerna. Och med facit i hand (efter att ha tagit mig igenom allt det som varit) så kan jag intyga att det är den enda inställningen som fungerat (i alla fall för mig). För så vitt jag vet så om man förlitar allt sitt roliga i andra människor får man så sanslöst tråkigt när de drar.

Och att ha tråkigt är det värsta som finns.