Vädret bjuder in, inte ut.
När det regnar.
Det är okej med regn. Snö är oacceptabelt, blåst är som ett hån och mulet är bara tråkigt och synd. Men när det regnar är det som ett tecken att stanna inne och ta hand om sigsjälv. Mitt sätt att ta hand om och skämma bort migsjälv är som ni kanske vet min kära tevespelsmaskin.
Ännu har det inte varit varmt och soligt tillräckligt länge för att jag ska kunna använda mina rullgardiner med gott samvete. Ännu känner jag mig inte trygg i vetskapen om att det snart kommer fler soliga dagar så att jag helt enkelt kan låta en passera bakom ett fördraget fönster, så den här regniga dagen kom faktist inte helt ovälkommen För idag kände jag ingen alls av den stressen jag skrev om igår. Idag har fått passera rätt lugnt och jag fick till och med lite sällskap. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig med tevespel hela dagen men det blev bra tillslut.
Och bara så du vet så känns det skönt att höra att du saknar mig också, ibland.
Det kommer att märkas att du försvinner.
För det är ett sådant antiklimax att klara ett tevespel. Det är ju kalasroligt att jag vart såpass duktig att jag klarat ett tevespel, men samtidigt så sorgligt att det tar slut, för nu finns det ju inget mer. Naturligtvis kommer jag fortsätta ha kul med Ghost Recon Advanced Warfighter 2, jag har ju till exempel svårighetsgraden "elevated risk" kvar (den svåraste svårighetsgraden med den röda varningsdödskallen och den varnande varningstexten som varnar om att jag kommer att bli skjuten i huvudet och det minsann bara är till för erfarna spelare, migsjälv till exempel) som jag bara måste köra igenom. Men det blir ju liksom ingenting nytt. Visst att det är svårare, mina fiender är smartare och jag dör lättare så utmaningen är ju välkommen, men storymässigt slutar det mer ofta än sällan med att man sitter oförvånad. För med största sannorlikhet (jag kan nästan lova) så kommer Ghost Recon Advanced Warfighter 2 på svåraste svårighetsgraden utspela sig på precis samma sätt som de lättare svårighetsgraderna (nu räknar vi inte in att jag kommer att dö, bli frustrerad och svära oftare, utan bara själva handlingen). Däremot (om man har en xbox 360, vilket jag nu råkar ha) så finns det något så fint som "achievements" där man får poäng för saker och ting man klarar av i spelet, all den poängen läggs ihop i ens "gamerscore" och det hela resulterar i att omspelningsvärdet höjs. Dethär kommer jag att förklara mer om vid något annat tillfälle när klockan inte är kvart i två på natten och det är måndag imorgon jävla skit jag måste gå och lägga mig.
Det kommer att märkas att du försvinner.
Men när jag väl satte mig.
Så hände det som oftast händer när jag planerar och tar mig tid till att sätta mig med min xbox med inställningen att jag ska fördjupa mig (nästan drunkna) i ett spel. Jag klarar det. Tio minuter efter att jag drog igång Ghost Recon Advanced Warfighter 2 så satt jag där med ett snopet ansiktsuttryck och en liten tår i ögat (nästan. Nej, okej jag grät) medans eftertexterna rullade förbi lite snabbt. Tyvär så är speltillverkarna i dagsläget helt mållösa av all den nya teknologin som finns tillgänglig för att göra spelen så fräcka som möjligt att de ibland glömmer bort att göra spelen bra. De blir snygga, snyggare än någonsin och ibland snyggare än verkligheten (jo, det är sant). Men mer ofta än sällan så känns allt det snygga väldigt tomt och väldigt platt på grund av att spelet saknar en handling som ger det liv. Ghost Recon Advanced Warfighter 2 är inte ett av dem, där rycktes jag med rätt ofta och kände mig ibland som en patiotisk amerikansk special forces delta ranger tactical ops covert mission special unit kille och när vi (jag och mina soldater) sprang över den Mexikanska gränsen in i USA i en löpande jakt på WMD*s som hamnat i fel händer kände jag faktist att det va brottom innan något riktigt dåligt hände. Däremot så lider spelet av att det är på tok för kort. Jag trodde faktist att jag hade unjefär hälften kvar när eftertexterna kom och det visade sig att jag klarat spelet. Och det är så tragiskt.
För det är ett sådant antiklimax att klara ett tevespel. Det är ju kalasroligt att jag vart såpass duktig att jag klarat ett tevespel, men samtidigt så sorgligt att det tar slut, för nu finns det ju inget mer. Naturligtvis kommer jag fortsätta ha kul med Ghost Recon Advanced Warfighter 2, jag har ju till exempel svårighetsgraden "elevated risk" kvar (den svåraste svårighetsgraden med den röda varningsdödskallen och den varnande varningstexten som varnar om att jag kommer att bli skjuten i huvudet och det minsann bara är till för erfarna spelare, migsjälv till exempel) som jag bara måste köra igenom. Men det blir ju liksom ingenting nytt. Visst att det är svårare, mina fiender är smartare och jag dör lättare så utmaningen är ju välkommen, men storymässigt slutar det mer ofta än sällan med att man sitter oförvånad. För med största sannorlikhet (jag kan nästan lova) så kommer Ghost Recon Advanced Warfighter 2 på svåraste svårighetsgraden utspela sig på precis samma sätt som de lättare svårighetsgraderna (nu räknar vi inte in att jag kommer att dö, bli frustrerad och svära oftare, utan bara själva handlingen). Däremot (om man har en xbox 360, vilket jag nu råkar ha) så finns det något så fint som "achievements" där man får poäng för saker och ting man klarar av i spelet, all den poängen läggs ihop i ens "gamerscore" och det hela resulterar i att omspelningsvärdet höjs. Dethär kommer jag att förklara mer om vid något annat tillfälle när klockan inte är kvart i två på natten och det är måndag imorgon jävla skit jag måste gå och lägga mig.*WMD: Weapon Of Mass Destruction eller Massförstörelsevapen för er som inte hablar ingles.
Typ atombomber och sådant.
Typ atombomber och sådant.
Kommentarer
Trackback
