lifter

Äntligen måndag (igår). Det känns som att det är den första måndagen i hela mitt liv, den första måndagen på resten av mitt liv. Min semester började idag och nu har jag fyra veckor som jag slipper tänka på jobbet, slipper gå upp nollfyra-nånting (trodde jag) men framför allt slipper jag åka dit. Helgen som var va den längsta någonsin på jobbet med en lördag som va helt sjukt överbelastad och en söndag då det inte hände någonting alls över huvud taget (bra balans, jätte) så det kändes som att klockan började gå baklänges och jag trodde aldrig att söndag kväll, än mindre måndag morgon skulle komma alls över huvud taget och i samma stund slog jag och Hanna rekord i varitifrånvarandraflestantaldagar (och shit, om inte jag åkt dit i tisdags så hade vi inte setts på typ så lång tid att jag skulle behöva huvudräkna för att komma fram till exakt hur lång tid), nu låter det kanske som att vi sitter ihop, men det gör vi verkligen inte för som du kanske minns (eller fullkomligt skiter i) så bor hon i Gävle och jag i Uppsala vilket gör att vi setts, vadå, typ inga dagar alls eftersom att vi alltid är tioelva mil ifrån varandra. Ett nödvändigt ont, men fortfarande ett ont.

För klockan tre orkade jag inte sitta och vänta längre och började äntligen gå (om än långsamt som fan) mot stationen för att äntligen äntligen få träffa henne igen och känna absolut ingenting i mina ben igen så med DvsG's finaste i hörlurarna slöade jag mig genom stan (för att väntan på perrongen skulle bli så kort som möjligt). Femton minuter senare (bra slöat erik) satt jag där på det blåa räcket och väntade ihjäl mig (nästan) på att SJs cyberpunktåg som hon skvallrade om i smset lite tidigare skulle dyka upp nån gång (kom igen sätt lite fart nu). När det äntligen kom och det äntligen bromsat in (kom igen stanna nån gång då) så fick jag äntligen se henne igen, precis som alla (två?) andra gånger jag äntligen har fått se henne igen på en tågperrong någonstans i sverige, där blev vi stående tills jag tror vi va de enda på centralstationen som faktist stod still och framför allt de andra på perrongen vid spår fem. Samma sak, varenda gång och det är så galet hur allting bara kan falla på plats av att någon bara helt plötsligt finns och kommer ni ihåg detdär jag skrev om hur rädd jag va för min semester? Vi kan väl göra så att vi stryker det nu på en gång för shit, jag och hon kommer att kunna ses och göra grejjer utan att ständigt behöva kolla på klockan och räkna timmar, minuter, sekunder tills ett tåg (rest their souls, men på tillbakavägen är det inte lika kul) ska gå och inte behöva planera allting efter ett fem-två schema. Nu är det jag som bestämmer.