lifter

Häromnatten när jag skulle sova kom jag på hur gärna jag ville skriva här på sidan, men jag hade redan (äntligen) packat ner mig i sängen (och inte i soffan) så jag tänkte att det nog va lika bra att jag låg kvar. Då började jag fundera ut vad jag skulle skriva och jag tror i ärlighetens namn att jag kom på det längsta inlägget hittills, ord för ord, där jag låg i min stora säng alldeles själv. Men nu, ett dygn senare, så kommer jag inte ihåg ett enda ord av det jag tänkte ut nu, för ett dygn sedan. Aw shit.

Fast jag ljuger ju naturligtvis, för vart enda ord har jag inte glömt bort helt och hållet. Ordet "sommar" fanns med och inlägget skulle troligtvis (med största säkerhet) handla om just sommaren, denhär sommaren som varit (passerat?). Jag har funderat över vad det är jag kommer att komma ihåg som denhär sommaren, mest för att jag har så extremt svårt att sluta tänka på det jag kommer ihåg från förra sommaren, från förra livet.

Men hur mycket jag än önskar det så blev inte denhär sommaren som förra sommaren. Lika lite som dethär livet blev som det förra. Om du har varit duktig så läste du om någon sorts dimma förut, den som det behövdes dimljus för att ta sig igenom, den har tätnat och det känns som att det aldrig blev någon sommar utan hela allt detdär som jag spenderade en hel vinter att vänta på och längta efter bara gled förbi mig medans jag satt här och tittade ut på fönstret och väntade på att det skulle komma. Men det kom aldrig. Det kom aldrig lika mycket som det gled förbi utanför just det fönstret jag satt bakom och andades imma mot.

Dendär känslan av att sitta i en öken och bli kär i sanden men inte kunna plocka upp den för den bara rinner mellan fingrarna (förstå vilken fånig och övertydlig liknelse), den känslan är en känsla jag helst av allt skulle vilja slippa men för mitt liv inte kommer ifrån. Och jag pekar skulden på allting, jävla sandjävel på att vara finkornig och mjuk och finast i hela världen och jävla vind som får den att blåsa bort och jävla tyngdkraft som får den att falla till marken och håller kvar mig på jorden och jävla allt tamejfan det är allts fel att det bara blir fel hela tiden. Jävla allt. Sen, precis varje gång kommer det ju över mig, som jag fått det förklarat för mig när jag frågat mig om varför det alltid blir som det blir. Varför det alltid händer mig, varför det aldrig händer mig och varför jag aldrig kan plocka upp sanden och hålla kvar den hos mig och framför allt, varför kan jag inte bara hålla mig till ett ämne och inte sväva iväg? Jo, det är såhär att...

I skrivande stund är klockan snart halv fyra på morgonen och om bara ett par timmar har jag varit vaken i ett helt dygn och jag kan inte förstå varför jag är vaken (jo, jag förstår varför, för 2 är siffran). Men tanken va att dethär skulle bli ett coolt, avlägset (tänk detached) inlägg om vad jag gjort i sommar, men ja, du ser ju hur bra det går. Jag tror aldrig att jag har haft ett inlägg sparat som utkast lika länge som dethär. Jag brukar vanligtvis inte göra så, men på senaste tiden har jag haft rätt svårt för att skriva här (jag vet inte om det kanske märks?) Men jag vet (eller kanske tror är rätt ord) att du faktist egentligen vill veta vad jag kommer att minnas av sommaren.

Hur ska jag inte kunna tänka på Timbuktuspelningen och dagen på Gröna Lund? Det va faktist ett av mina (rätt få) mål som jag hade med denhär sommaren. Att se Timbuktu som betytt så mycket för mig de senaste åren (börjar det bli nu) och för att bara för en liten stund inte finnas någon annan stans än just precis där. Det fick jag. Och det fick jag jävligt bra. Det kostade mig hela sextio kronor att gå in på Gröna lund (sen kostade det sextio kronor att åka berjodalbanan (haha, så stavas det verkligen inte) och jag kände mig som kanske världens största tönt när jag stog och gnällde till Maria om hur små alla berjodalbanorna är här i Svarje och att iusa, där är de minsann såhär mycket större och snabbare och roligare. Maria såg måttligt intresserad ut när jag berättade om mitt utomlandsäventyr. Men om ärligheten ska fram så såg ju jag måttligt kaxig ut på den bilden som togs mitt i värsta g-kraftspåfrestningen. Ehrm. Men jag fick åteminstone (stavar vi rätt nu för tiden?) se Timbuktu. Och det var bra för en stund.

Men sen blir det lite svårt att komma på exakta händelser (fast endel blir svåra att glömma bort, men jag får faktist också ha hemligheter). Men det finns små bilder av små ögonblick på en uteservering på McD med en McFlurry med smarties, en kopp kaffe och någon som betyder något mitt emot.

Jag har för mig att jag blandade ihop en ganska cool drink som fick vara flaggskeppet vid ett helt gäng med middagar och liknande, jag vet att jag satt ute rätt mycket i början av sommaren. Där nere vid ån efter att ha köpt kaffe och en pytteliten bit bröd. Men det upphörde, precis som allting annat som va tänkt att bli rutin men som inte blev det av kanske tio tusen anledningar.

Jag har vid två (ja, två!) tillfällen välsignats med att se kanske världens genom tiderna bästa film, hands-down, alla kategorier (alienfilmerna borträknat naturligtvis). Jag visste att den skulle bli bra, eller åteminstone (nu har vi det ordet igen) att jag skulle tycka om den. Men jag blev helt berörd ända in i, ja, det som är där längst in. Jag tror inte jag blinkade en enda gång (jo, kanske en gång. Men definitivt inte fler). Känslor som jag trodde var begravna sedan kanske hur länge sedan som helst kröp, nej, slog sig fram när jag satt där alldeles ensam i min biostol omringad av världens finaste människor. Dendär känslan av "snälla snälla bli en robot igen och när du blivit det snälla snälla snälla bli en lastbil igen). Ja, Optimus Prime. Ja, Transformers.

Om jag tänker lite snabbt, eller faktist anstränger mig för att minnas och inser att jag förmodligen har någon hjärnsjukdom för jag inte riktigt minns något, så får jag bara några små bilder av någon drink jag blandade, dagar nere vid ån, uteserveringar, ett uteställe med tankar om någon, ett antal vakna nätter med en vinande xbox, ett antal vakna nätter då det enda jag hört är det skrapande ljudet från min takfläkt, en dag då fyrisån nästan torkade ihop helt, en rätt stor del jobb och en solig dag i Stockholm. Men mest tror jag att jag kommer att minnas just att sitta här, eller, klättra på väggarna här för att det aldrig blev något av någonting. Jag kanske kom nära ett par gånger, men aldrig riktigt hela vägen fram. Aldrig riktigt hela vägen ut. Jag var för upptagen med att vänta på det.

I väntan på vadå?

Och det värsta av allt är ju att jag inte ens haft min semester än. Jag blir ärligt talat helt kallsvettigt rädd bara av att jag tänker på att jag kommer att vara ledig i fyra veckor. Inser du hur länge det är? Små barn hinner växa upp, skaffa barn och gå i pension på fyra veckor. Jag trodde att det var jobbigt att ha ångest över en ledig dag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att bli att vara ledig i (paus för huvudräkning, 7-14-21-28) 28 dagar.

Jag skulle däremot ljuga dig rätt upp i ansiktet om jag sa att allt bara va åt helvete hela tiden, för det är det verkligen inte. Jag har som vanligt en förkärlek till att bara skriva om det som är dåligt (det finns en förklaring till varför, det går att lista ut den själv om du läser igenom hela bloggen, men det lär du inte göra så du får gissa) och verkligen alldeles för sällan ger de bra sakerna tillräckligt med uppmärksamhet.