Sysselsättning.

Belöningen.
Om du vore här skulle du ha fått pasta med quornfärs, chilioliver, rödlök och soltorkade tomater.
Men nu va du inte det, så jag fick äta det själv. Det va gott, men inge kul. Hellre havregrynsgröt ensam. Ajustja, min mage har skött sig exemplariskt (nästan) idag. Så det va därför det blev hela dethär (se ovan).

Det är skönt att komma hem på kvällen istället för på morgonen. Det dryga med att jobba natt är att då har man sin lediga tid innan jobbet, då spenderar man sin "lediga" tid med att vänta på att åka och jobba. Och jag kan komma på unjefär tio tusen saker som är roligare än att sitta och vänta. För vänta har jag gjort tillräckligt för två livstider. Alltid vänta. Vänta, vänta, vänta. Vänta på någon annan. Vänta på något. Vänta på mig. Vänta där borta. Vänta en stund. Men kan du vänta lite? Du väntade inte på mig. Jag väntar inte längre. Vi går vidare;

controlDet har dykt upp jättemånga diskutioner (jag vet faktist inte hur det ordet stavas, så jag stavar sådär) om huruvida tevespelande är bra eller dåligt. Jag är ju då lite partisk, men jag anser att tevespelande är något bra. Framförallt något som inte ska tabubeläggas som det gjorts (gör). När folk klagar (eller påpekar negativt) mitt tevespelande så brukar jag kolla med dem om vad de skulle säga om någon satt och kollade på teve (televisionssändningarna) i tre timmar i sträck. Det är inget konstigt alls, utan det är rent av vanligt. Men om man då nämner att det faktist går att spela tevespel i tre timmar i sträck så stämplas man rätt fort som skadad och tevespelsberoende. Skillnaden ligger i att den som spelar tevespel tänker, löser problem, utforskar nya, om än påhittade, världar. och nu ,med den nya wave-of-teh-future teknologin, träffar och lär känna nya människor på (hör här) andra sidan jordklotet, och ibland även längre bort ifrån. För protokollets skull räknas inte big brother osv till att lära känna någon, det måste gå åt båda hållen. Så där spricker både argumenten "fördummande" och "asocialt". Det argumentet som finns kvar är "verklighetsflykt" och det tänker jag inte förneka, för det är det. För jag kör hellre runt på ett soligt Hawaii med Rick än att sitta här hemma helt själv och glo ut på en halvokej värld som gömts under ett lager av död och förintelse. Nej, usch. Jag blev förbannad en gång på jobbet när en av säljarna (vi skippar namnen denhär gången) stannade och lyssnade på när jag pratade med en annan av säljarna om hur jag dragit sladdarna mellan min xbox, min teve och min stereo. Hon bröt sig inte (vanligtvis går det fortare) in i samtalet förän hon fick reda på att sladden som går mellan teven och xboxen kostade lika mycket som att tanka hennes bil två gånger (läs "herre min gewd"). Hon kunde naturligtvis inte för sitt liv ens komma i närheten av att förstå hur jag kunde slösa bort så mycket tid och pengar på något så barnsligt som tevespel och hemelektronik. Hon passade på att fråga vad jag hade för andra intressen, jag svarade snällt och naivt; ptja, film, skräckböcker och serietidningar. Min bmx. Och datorn såklart. (jag lämnade ute mina leksaksgubbar a.k.a actionfigurer. För jag kände här hur det bara absolut inte kunde leda till något bättre. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag exkluderade dem). Detta kunde jag faktist i ärlighetens namn ha skippat, för av det som följde sen blev jag faktist (nu när vi spelar med öppna kort) sårad. Hon frågade vad min tjej tycker om att jag fjantar mig så mycket med mina nördgrejjer. Jag sa att jag inte har någon tjej. För det har jag ju faktist inte, jag trodde att hon skulle fatta vinken, eftersom att vi pratat om R tidigare under sommaren. Detta va på hösten för info. Men ack så fel jag hade, hon fortsatte med "joo, men hon du pratade om" och "ni hade ju barn ihop, väl?" Dethär va inte det jobbiga, dethär va bara hon som va osmidig. Sen kom det jobbiga; "Vadå, hon lämnade dig för att du satt för mycket med dina tevespel va?" Där högg det till. Och jag högg tillbaka med "Nej, för det förstaspelade hon lika mycket tevespel som jag, och för det andra vad har du med varför hon gjorde slut att göra" osv osv. Och hon bara stod där med sitt gulliga lilla leende som hon lagt ner så många timmar på för att få det riktigt "peachy", och avväpnade allt med ett "Vadå, du blev väl inte sur va?" Urk. I vilket fall som helst så frågade jag vad hon gjorde med sin tid som va så vuxet och vettigt och värt att lägga ner pengar och tid på. Och här, för första gången sen oj oj oj, så stod hon helt mållös och hennes ögon såg ut som att de skulle trilla ur för hon försökte så hårt och så länge komma på något som kunde komma fram som visade hur stor hon är, det som kom ur henne va "Ptjae, altså, duvet, gå ut på krogen, hänga med insane1kompisar och pojkvännen och sådär, duvet.". Då klarnade det för mig hur mycket jag tycker om folk som verkligen brinner för något. Som verkligen har en hobby. Modellbyggare, sammlare, filmtittare, bilmekare, målare och de jag identifierar mig mest med, gamers*. Att lyssna på en nörd när han eller hon berättar, visar, pekar och förklarar sin hobby är något av det bästa jag vet. Oavsett om det handlar om miniatyrjärnvägar, WH40k eller kortfilm. Det spelar inte så stor roll, när jag står där och lyssnar och får se hur en person kan älska något jag trodde va rätt trist får mig bara att vilja snöa in lika mycket. Alternativt sakna min snödriva av intressen här hemma. Så hädan efter; racka snälla inte ned på folk som brinner för något. Oavsett vad de brinner för. För tänk på att de älskar sina saker. Hitta istället något du tycker om och tänd eld på digsjälv. Bli en eldsvåda.
För vad är du om du inte brinner för något?



*Gamer [:Gejmer]: Modernt uttryck för teve/dator-spelare, det engelska ursprungsordet betyder "spelare"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback