lifter

Bandit Queen.
Nu har hon åkt och det är ett stort gapande hål kvar, det är oftast inte helt hopplöst när hon eller jag packar vår shit och åker tillbaka till vårat efter att gästat i den andres. Men denhär gången va det verkligen inte okej att hon åkte och jag ville springa efter tåget när hon åkte, det va ett såntdärnt film-hejdå som är jättesorgligt även fast jag inte kan göra så mycket annat än att le när jag tittar på henne så ville jag mest bara skrika när jag hörde att tågets bromsar släppte och det började rulla bort mot jagvetintenärvisesigen men jag hoppas att det är snart.
Jag har nog aldrig varit med någon som inte ställer några krav alls på mig, någon som får det att kännas så okej att bara vara jag och som låter mig uppmuntrar mig att göra det jag vill göra (naturligtvis ska det ju uppmuntras, men det är inte på samma sätt) det känns som att hon märker direkt när jag vill rita något, göra något med någon skärm eller bara sitta och titta ut genom fönstret och när hon märker det så känns det som att hon verkligen vill att jag ska göra precis det som faller mig in och nu när jag skriver det låter det ju som en naturlig del i ett förhållande mellan två människor, men lägg handen på hjärtat och tänk efter hur det faktist är i verkligheten, hur det brukar vara och hur det är. Det är inte såhär i varje fall, jag är bortskämd. Mer ofta än sällan brukar det ju vara så att den som inte gör något sätter sig lite demonstrativt och suckar, högre och högre, tills den andre får spader och blir helt galen, men så gör hon inte. Hon gör något annat istället, något som hon vill göra. För hur frustrerande är det inte att bara hänga med någon som inte har någon initativförmåga, inga ambitioner att göra något med död tid och alltid indirekt kräver att bli underhållen? Yep, det är väldigt frustrerande. Men inte mah grrrl. No way no how.

Något som verkligen hör till ovanligheterna är att jag springer på folk. Jag saknar den förmågan helt och hållet, jag brukar få höra från mina vänner och bekanta hur många av mina föredettinga och förralivingar de springer på stup i kvarten, men inte jag, jag kammar noll. Antingen så beror det på att jag oftast går i egna tankar med sänkt blick och sur min, eller så beror det på att folk hinner se mig innan jag hinner se dem. Hur som helst, ibland händer det ju, men en ännu större ovanlighet varegäller att springa in i folk är att jag springer in i Bea. Det gjorde jag (som du nog förstår vid dethär laget) idag. Hon hade glädjande besked, riktigt roliga besked som får mig att hålla båda tummarna, nej, fuck it, jag håller alla fingrar, alla tår och andan för att det snälla ska gå vägen denhär gången. Hon behöver det. Hon har fan förtjänat det. Efter ett liv av taggtrådskantad motvind i en uppförsbacke har hon haft sin beskärda del av motgångar (and then some) så nu är det fan hennes tur att ha lite flyt för en gångs skull och med Charlie som kan hålla henne i handen tror jag att de tillsammans har precis exakt alla förutsättningar som behövs.

Flera gånger om (precis som alltid när jag ska skriva något jävligt viktigt) så har jag tänkt göra ett inlägg bara åt Ylva där jag skriver ner allting som finns som bara är till Ylva. Det har inte riktigt gått, det är rättare sagt brutalt omöjlig att ens komma igång. Vanligtvis börjar sånna inlägg med att jag skriver tio tusen rader med strunt sen sitter och omformulerar mig in i oändligheten fram tills jag kommer på att allt bara låter konstigt och raderar allting. Men så är det inte med Ylvas inlägg, där har jag kommit till en blank sida med en textmarkör som blinkar frågande, sen har jag inte kommit längre. Så många saker att säga, så få ord. Ett par av de sakerna är att hon är en av de starkaste människorna jag känner, att hon har världens största hjärta som är för stort för hennes eget bästa, att hon är den som känner mig allra bäst, att hon är den som lyssnat varenda gång på mitt eviga tjat. Att hon är en helt enorm människa.