Flykten från fyrisån
Jag och gud.
Nej, dethär är inte ett inlägg om religion, jag vill bara flasha lite bilder som vanligt. Det hela började med att jag hittade konstiga saker inne i domkyrkan (vad jag gjorde där får du gissa). Egentligen är de väl inte så konstiga, speciellt inte om man tänker på när de tillverkades (säger man kanske skapades när man pratar om kyrliga ting?). Det är i vilket fall som helst kul att fota inne i domkyrkan för ljuset är stämmningsfullt (och svårberäknat) och på något sätt känns det som att jag gör något jag inte får när jag går in och fotar i domkyrkan. Kanske är det för att personalen (är präster personal?) tittar på mig som om jag vore en terrorist, kanske är det för att jag känner mig som en turist.
Nej, dethär är inte ett inlägg om religion, jag vill bara flasha lite bilder som vanligt. Det hela började med att jag hittade konstiga saker inne i domkyrkan (vad jag gjorde där får du gissa). Egentligen är de väl inte så konstiga, speciellt inte om man tänker på när de tillverkades (säger man kanske skapades när man pratar om kyrliga ting?). Det är i vilket fall som helst kul att fota inne i domkyrkan för ljuset är stämmningsfullt (och svårberäknat) och på något sätt känns det som att jag gör något jag inte får när jag går in och fotar i domkyrkan. Kanske är det för att personalen (är präster personal?) tittar på mig som om jag vore en terrorist, kanske är det för att jag känner mig som en turist.
Så fort jag sätter foten inne på ett ställe där "sådana som jag" inte riktigt hör hemma eller borde vara blir jag oftast mätt, vägd och ettikerad innom bara några minuter. Domkyrkan är inget undantag då det, när jag kom in, stod en stor mustig präst (prost, fader, biskop, vad vet jag) och pratade med sina andra präster (jag säger präster för enkelhetens skull) och av hans blick att dömma så tror jag nog att han önskade att jag fått smaka lite av guds vrede redan innan jag ens kommit på tanken att kliva in i guds vackraste kyrka. Han viskade väldigt oblygt till en av de små präst-tanterna som stod i sällskapet och nickade väldigt uppenbart mot mig varvid hon snabbt trippade efter och låg oftast inte mer än två steg bakom mig när jag gick runt och letade dödskallar. Jag tror däremot att hon rätt fort fattade att jag inte kom dit med domedagsplaner i ryggsäcken utan hon såg mest nyfiken ut och när jag frågade om jag fick gå in bakom en avspärrning för att fota statyn på väggen kunde hon inte hålla sig längre utan började med tusen frågor om vad jag gjorde där och om jag skulle fota ängeln (öh, nej?). Jag svarade snällt "öh, nej" och frågade om hennes chef (vänta nu, gud?) va orolig att jag skulle ha sönder något och jag tror aldrig jag sett en god kristen sett så skyldig ut som hon gjorde när hon undvek frågan och mumlade något om klotter. Det övergick dock snabbt i fascination över min kamera, mitt smarta stativ och anledningen till varför jag var där. Hon verkade vara en sådan som ser hopp i hopplösheten (det är väl kanske vad religion går ut på, men säg det till tjockisen i entrén). Hon och jag kom ganska bra överens, hur som helst.
Kanske borde jag reagera starkare på fördommarna som riktas mot mig hela tiden. Kanske är det för att jag märker en sådan stor skillnad när jag är i mina privata respektive jobbkläder och senast idag hände det som nästan oftast händer inne på butiker som jag handlar på, jag står och gräver i någon hylla efter just den prylen jag vill ha som aldrig finns och när jag är klar och vänder mig om nästan hamnar i famnen på butikskontrollanten (undercover-väktare) som blir överförvånade över att "nämen va det bara jag". Det är ju lite humoristiskt, men det blir väldigt tröttsamt i längden att alltid bli förföljd av butikspersonal, präster, borgare och bönder var jag än går. Kanske är jag så lugn över det eftersom att jag förstår hur de tänker. Jag håller inte med dem, men jag förstår hur de fungerar, av erfarenhet. Jag kunde ju lätt slippa det om jag drog upp mina byxor, inte gick omkring med luvan uppdragen och nästan alltid en ryggsäck på axeln, men vad för sorts människa skulle jag bli då? Att gå emot den jag är bara för att passa in står inte på menyn. Men vad för sorts människa är jag nu?
Om man sätter mina intressen intill mitt yrkesval (kanske yrkesbristpåvalmöjligheter kanske är rätt ord) så är det ju svårt att blunda för det faktumet att det är motsägelsefullt. Så hur försvarar jag det? Hur rättfärdigar jag det jag tycker om kontra det jag gör för att sätta mat på bordet? Inte alls faktist. Tillräckligt många människor, både på jobbet och fritiden stör sig in i förbannelse på det att jag bara helt enkelt inte orkar lägga någon energi på det.
Jag jobbar för att leva, jag lever inte för att jobba.
Jag hade jättesvårt att komma på vad jag skulle skriva om bilderna jag tog idag när jag gick hem. Jag kom på att jag inte alls kan i närheten av tillräckligt mycket om domkyrkan (jag är en dålig Uppsalare) för att göra detta till någon sorts artikel om statyerna och figurerna där inne (när jag skulle skriva om ängelbarnet som håller i en dödskalle på vadhannuheters grav) och att jag troligtvis inte tänker läsa på om dem bara för att förmedla energifattig information vidare, men sen kom jag på att jag ibland glömmer bort varför jag över huvud taget har denhär sidan. När jag tittar på besöksstatistiken blir jag förvånad, smickrad och generad nästan varje gång då besöksantalet växer sakta men säkert. Ibland kommer jag av mig och börjar tänka på vad folk vill läsa, vad folk skulle tycka va intressant att läsa men sen kommer jag på att denhär sidan inte är till för att vara intressant utan den är bara till för mig. Sen om ni tycker det är intressant så kommer vi nog komma bra överens och ni är varmt välkommna hit och tillbaka.
Nu blir det dagbok, hej bullen!
Imorse vaknade jag med rejäl huvudvärk och tyckte jättesynd om migsjälv så jag va tvungen att städa hela lägenheten i väntan på att klockan skulle bli elva så att jag kunde gå ner på stan i mina spenderarbyxor (alla byxor är spenderarbyxor med rätt inställning, det är ingen modegrej). För igår på min lunch smet jag in på Core för att kolla läget i min desperata tid då jag letar efter en ny ryggsäck.
Jag har köpt en hyffsat bra liten väska till min kamera som jag tyckte skulle passa perfekt i min ryggsäck när jag stod och ögonmätte den med min oskarpa minnesbild av hur stor min ryggsäck är inne på kameraväsk-butiken. Jag mätte tvärfel då kameraväskan inte alls fick plats i min CamelBak-ryggsäck och jag hade lite beslutsångest över vad jag skulle ta mig till då kameraväskan va jätteprakisk och skyddar kameran mycket bättre än vad min shemagh (typ palestinasjal) gör och jag vill ha kameraväskan i en ryggsäck, så att säga. Det blir lite väska-i-väska, men hellre det än en pajjad kamera.
Imorse vaknade jag med rejäl huvudvärk och tyckte jättesynd om migsjälv så jag va tvungen att städa hela lägenheten i väntan på att klockan skulle bli elva så att jag kunde gå ner på stan i mina spenderarbyxor (alla byxor är spenderarbyxor med rätt inställning, det är ingen modegrej). För igår på min lunch smet jag in på Core för att kolla läget i min desperata tid då jag letar efter en ny ryggsäck.
Jag har köpt en hyffsat bra liten väska till min kamera som jag tyckte skulle passa perfekt i min ryggsäck när jag stod och ögonmätte den med min oskarpa minnesbild av hur stor min ryggsäck är inne på kameraväsk-butiken. Jag mätte tvärfel då kameraväskan inte alls fick plats i min CamelBak-ryggsäck och jag hade lite beslutsångest över vad jag skulle ta mig till då kameraväskan va jätteprakisk och skyddar kameran mycket bättre än vad min shemagh (typ palestinasjal) gör och jag vill ha kameraväskan i en ryggsäck, så att säga. Det blir lite väska-i-väska, men hellre det än en pajjad kamera.
Och bara för att vi lever i sammanträffandenas årtusende så står det tre enorma kartonger inne på Corebutiken när jag stegar in och Diggedy svarar "lite DC prylar, typ ryggsäckar och sånt" när jag frågar vad som ligger i. Hm, oväntat. Nu har det gått så långt att jag slutar bli förvånad över sammanträffanden, men jag blir glad att det är bra sammanträffanden för en gångs skull. Hur som helst hade han hade inte plockat upp allt ordentligt och jag kände mig lite ivägen när jag stod och stampade när han grävde runt i kartongerna så jag tänkte att jag skulle ta det imorgon (idag) istället.
Innan jag gick därifrån hann jag dock få syn på en mörkgråsvart cammoryggsäck med rosa detaljer, även det ett sammanträffande, men jag orkar inte förklara det. Men tänk favoritfärgkombination så börjar det brännas. Hur som helst så när jag kom dit idag så hittade jag ganska fort två ryggsäckar som jag ville ha (den som är i favoritfärgkombination och en svart). Hm, oändlig beslutsångest. Men vad gör man när man hittar två av en sak som man vill ha? Man gör det vilken sund människa som helst gör om de hittar två av något de bara behöver en utav: Man köper båda. Dubbel glädje.Den lilla kameraväskan fick mer än plats i båda ryggsäckarna och jag tog till min fantasi, en kniv, eltejp, svarta buntband och en näve karbinhakar (allt man någonsin kommer att behöva) och fixade ett jättebra sätt att hänga fast kameraväskan inne i båda ryggsäckarna (ja, naturligtvis matchar karbinhakarna, vad trodde du?). Så nu behöver jag inte längre oroa mig för dels min kameras hälsa och dels bekymmret med platsbrist som dykt upp sen jag började resa runt mer än bara ner på stan. Det har till exempel varit lite problem med att få med sig både kameran, en extra tröjja och de resterande nödvändiga sakerna. Speciellt efter att jag köpte väskan till kameran, då va det omöjligt att få in någonting i min yttepytteryggsäck. Det är inte som att de nya är helt enorma, det va den gammla som va lite mindre än vad vanliga ryggsäckar brukar vara (det är en cykelryggsäck, jag tycker om att köpa ryggsäck efter ändamål, okej?) men nu får jag plats med allt ovanstående plus gorillapoden plus en liter youghurt utan att ens behöva oroa mig för platsbrist. Det enda som jag saknar med de nya ryggsäckarna är att de inte har så många småfack som man kan sortera upp all sin shit i, men att kunna få med mig det jag vill ha med mig är värt mer än att kunna sortera upp det jag kan få med mig. Men att kameran är trygg är nog värd mest.
Ryggsäck-4-ever!
Kommentarer
Postat av: Hannie
Du skulle bara våga dra upp byxorna baby!!! .D
Postat av: deHeX
j3t3fina bilder från domkyrkan. tänk vad du kan .DD .***
Postat av: X-märkaren
Jason Bourne.
Trackback
