Vi tog en sväng med bilen, sista delen

Basteras
För man kan faktist inte åka någon stans utan att stanna till i Västerås, krama lite på svärföräldrarna och åka till det vanliga gamla stället om och om och om igen.

Det känns lite konstigt varje gång jag åker dit nu för tiden. Lite som att "nu igen?" och varje gång blir svaret "ja. Nu igen". Det vore ju faktist en sak om det var samma gamla varje gång, men nu snackar vi om ett ställe som faktist lever. Genom de som målar där för det enda som är sig likt är vägen dit.


Planlösningen förblir den samma men färgen på väggarna ändras i säsonger. Däremot så har jag börja märka en förändring i den gamla hamnlokalen. Det verkar ha blivit en mer... ovårdad attityd (ja, jag är en gammal gubbe, what?!).

Skulle man fråga en äkta gammal gubbe vad han tyckte om det skulle han svarat samma sak nu som för några år sedan att "det är ett övergivet ställe som förstörts av klottrare" och jo, klotter finns det så det räcker, men det har inte varigt lika förstört som det är nu. Det finns ett uttryck som graffitimålare slänger sig med, uttrycket "bomba". Det betyder, på graffiti, att man målar jättemycket på något jättefort.


Det här stället är sönderbombat, inget snack om saken, men nu börjar det se ut som att någon faktist bombat stället med ett bombflygplan. Altså riktiga bomber och granater-bomber. Det har aldrig varigt så sönderslaget som det är nu. Jag förstår att ni är kids och ni inte har något dagis att gå till men vafan.

Ni får mig att känna mig gammal.

Jag känner på mig hur Västerås kommun kommer att sätta ner foten snart när någon tonåring stukar foten på sitt eget bråte och måste berätta hur det gått till. Då blir det Hästhagen i Söderfors all over again, förstått? (ni kan ju tänka er hur kul det var där under åren då ingen ville betala rivningsräkningen och stället fick stå, det var tider det). Till skillnad från Hästhagen (nog om det nu) så tror jag dock att hamnlokalen är bebodd av ninjor (läs hemlösa), det var nämligen en av innerdörrarna som var låst med en kedja... innifrån... nu när vi var där. Ännu en sak som kommer att leda till slutet.


Nu ska jag naturligtvis inte ta ut förlusten i förskott, men jag kan inte låta bli att se tecknen. Jag har sett dem förut, osv. För några år sedan var det bara så självklart där, det var färg på väggarna, färgburkar på golven och inte så värst mycket mer. Nu ser det dock helt annorlunda ut, både skicket på stället och skicket på målningarna på väggarna. Det är jättemånga målningar som blivit nerklottrade (det är skillnad på klotter och klotter förstår du) och den generella vandaliseringsattityden har verkat flyttat in. Den som jag hatar så mycket. Få saker är snygga när de är sönderslagna.

 


Vad det beror på vet jag inte (jo det vet jag, men jag tänker inte säga att det beror på att de yngre generationerna inte har någon respekt för andra människors egendom eller ens sig själva. Att de är en ouppfostrad generation och att framtiden ser mörk ut). Det kan även bero på att platsen i sig hypats på internet och inte är särskillt hemlig längre.. hrm.

Nåja, nog om det. Cirkelgalleriet har däremot fått stå relativt orört (en silo som är omringad av en betongmur, inte så mycket att slå sönder) och den delen har onekligen varigt höjdpunkten av besöken. Det är ju naturligtvis tråkigt att snygga målningar målas över, men när det som kommer upp är nytt och fräscht så känns det inte mer än naturligt.


Jag har dock haft en inre konflikt där en del av mig vill hugga ur alla målningar, rama in dem och visa dem för hela världen så att alla fick se och en del som inte alls vill det. Jag har kommit till en punkt då jag inte ens vill kalla graffiti för konst längre. Ingen konst, ingen konstform, ingen subkultur, ingen rörelse, ingenting. Jag vill gömma graffitin och bara behålla den för mig själv så att ingen annan får se den.

För den är hemlig.

Jag har lyssnat mig mätt på tyckare och tänkare och vill inte att det fina med graffiti skall försvinna ut i det offentliga rummet. Jag vill inte att hela världen skall komma och kolla och stå där med smutsiga skor och rivmärken i ansiktet med sina känslor på utsidan och bara stå där och tycka.


Om alla hipsters och konstfackselever tröttnat på sig själva så är det fan deras problem, det är ingenting som skall gå ut över graffitin. För den är inte något nytt, den är inte det allra senaste. Den har funnits här hela tiden och ni har missat tåget om och om igen. Nej ni får inte komma in, det finns inget för er att se, gå härifrån och ta era känslor med er!

-skulle jag kanske vilja säga om någon frågade. Men samma sak skulle säkert någon vvelat säga åt mig när det begav sig då jag tyckte att graffiti var det nyaste i hela världen. Mitt problem ligger i grund och botten på en känsla jag fått av att saker och ting nått en spets, där originalitet så enkelt kan köpas över disk att ingenting känns originellt längre varvid massorna ger sig ut efter den sista utposten. Och den sista utposen är graffiti.


Och den kommer att förstöras av det. Det började med att någon började göra graffiti efter vad den generella människan tyckte var snyggt och kunde förstå för att så ett frö. Fröt växte upp och blev guidade graffititurer i storstäderna där tyckare och förståsigpåare kunde gå i led och tycka och försöka förstå sig på. Det kommer inte ta lång tid förän de fattar att det är på låtsas och de vill ha något på riktigt, in kommer hipsters klättrandes över staketen och krypandes i gruset och bort försvinner den sista platsen där estetiken är fri och den romantiska efterföljelsen som graffitin motvilligt dras med inte är romantisk utan en faktisk polis som jagar dig på riktigt.


Det kommer att sluta med att graffitin äts upp av sig själv när poängen med den stulna friheten är borta och platser på väggarna kommer att fyllas utav någon som märker att graffitiåskådare är en grupp man kan nå ut till och finns det en grupp man kan nå ut till så blir den gruppen en köpgrupp.

Köp en guidad tur. Köp en jävla t-shirt. Köp en plats på väggen för ditt företags namn. Sponsrad graffiti. Jag kräks och dör. För det är vad det leder till, skall ni veta. Jag har sett det själv och det är redan bland oss. På vårt första besök i Berlin hade ett företag börjat göra reklam för sitt nya tevespel genom stencilgraffiti. Jag kräktes. Jag dog. Jag kommer aldrig att visa er hur det såg ut och jag vill inte att ni ska googla det heller. Titta inte. Köp inte. Sätt er på era händer, vägra, blunda och skrik.



Det värsta måste däremot vara att jag, när jag sitter och skriver det här, tror att jag kommer med någon nyhet. Att jag tänker och märker saker som ingen märkt förut. Jag slår vad att om du kollar på en graffitifotoblogg för tio år sedan så skulle du se samma sak. Nån stackars trosigvetare som sitter och utfärdar en varning som om den vore en nyhet. Som om undergången inte redan kommit och passerat och börjat om igen flera gånger om i flera år i rad.

Jag vet, jag vet. Jag vill bara inte att någon skall ta det ifrån mig.

Kommentarer
Postat av: Demon I am

Bra sagt/skrivet/proklamerat!

2010-08-12 @ 13:41:55
Postat av: Jones

En av få trevliga bloggar att läsa, din. Västerås Tidning var förresten nere på din favoritspot och hade sig, ligger länk på bloggen.



http://021handstyles.blogspot.com



Peace

2010-08-22 @ 03:17:48
Postat av: Din mumma

Lite roligt att du kräks över tvspel-företagets stencilmarknadsförning men lägger upp bild på en piece där stencilerna är just reklam för en skivbutik (=

Busted!



P.s.Väldigt bra läsning

2010-08-25 @ 14:27:41
Postat av: lifter

Ja, du ser. Du kan se dem som ett exempel på vad jag menar :)

2010-08-26 @ 13:01:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback