Zombiefic(a)tion

In case of emergency, köp ett par böcker.
Solen skiner inte jämt som ni vet. Jag vet det alldeles för väl. Som ni kanske har läst så har jag en enorm förkärlek till elektronikprylar, framför allt min älskade hemelektronik och all sysselsättning den konstant förser mig med. Men ibland (berätta inte det här för någon) så brukar jag vara så bakåtsträvande att jag sätter, eller ännu oftare, lägger mig och läser en bok. Eller i dethär fallet tre.

39268-292

Favoritgenren.
Min absoluta favoritgengre i alla mina underhållningsformat är utan tvekan och motstånd skräck. Oavsett om det gäller tevespel, film eller som i det här fallet böcker så finns det ingenting som stimulerar (fult ord fyllt med dåliga sammanhang, men det är det bästa jag kan komma på) mina sinnen lika mycket och på samma sätt som skräck. I dethär sammanhanget går det oftast att dela upp människor i två fack; de som älskar skräckmedia och de som avskyr det. Jag undrar varför det är så, att endel av oss inte kan låta bli att sätta sig ner och skrämma sigsjälv halvt från vettet, medans andra knappt klarar av att tänka på det.

Skräckfilm är dock det minst bästa mediet för skräck, men det är för att film oftast (med väldigt få undantag) är det sämsta sättet att förmedla en berättelse. Jag tror att det är för att när du tittar på en film så är du helt passiv och har inget sätt att påverka det som försiggår. Det kan ju vara en av anledningar till varför skräckfilmer är så effektfulla, för att åskådaren inte har något annat val än att snällt (om än motvilligt) sitta och titta på hur en berättelse just berättas. "Men vänd dig om! Han står ju där!", känns det igen? I det (och de flesta, med väldigt få undantag) sammanhanget briljerar tevespelen. Där är det inte en berättelse som sker någon annan, där händer den dig. Du själv är ansvarig för att lösa problemen som uppstår och du kan inte bara sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt dig. Förstår ni då, ni som inte spelar tevespel, vilken traumatisk upplevelse ett skräckspel kan vara?

Sen har vi det, nu för tiden, något bortglömda formatet böcker. Ingenting slår ett riktigt bra tevespel, men tevespel är utvecklade av människor som generellt (med väldigt få undantag) har ett förvånandsvärt dåligt sinne för detaljer som oftast bortförklaras med tidsbrist och mer ofta än sällan gör små missar som kan ha förödande konsekvenser för spelaren om denne (jag nämner inga namn) baserat hela sitt liv på vikten av de små detaljerna gör så stor och avgörande skillnad. Där tjänar böcker in poäng då de oftast är skrivna väldigt generellt och oftast (med väldigt få undantag) inte går in på smådetaljer som riskerar att vara felaktiga. Det är, troligtvis, som med allt annat baserat på plats eller tidsbrist. Det är, som sagt, förödande i film och tevespelsammanhang men kan vara fördelaktigt i skönlitteratur för böcker som man började läsa efter att man fyllde unjefär 15 år gammal är oftast inte illustrerade (kom ihåg att vi inte pratar om serietidningar, det kan vi göra någon annan gång) och lämnar det största ansvaret för visualiseringen åt åskådarens fantasi. Det tycker vi om.

Så när ska jag börja skriva om böckerna istället för allt annat?
Det ska jag göra alldeles strax, först ska jag skriva om min favoritgenre i min favoritgenre. Det vi från och med nu refererar till som min favoritsubgenre [:favv-o-rit-subb-changer]. För tar man en djupdykning (håll andan nu, ha ha) i skräckhavet så hittar vi unjefär hur många subgenrer som helst men jag ska försöka hålla mig kort då jag redan skrivit mer än jag trodde att jag skulle göra idag. Det jag är absolut svagast för, den sortens berättelser jag oavsett medium tycker absolut bäst om, helt utan konkurrens, är zombieberättelser. För att zombies är de absoluta och ultimata antagonisterna i vilken berättelse som helst. Till synes och enskilda relativt ofarliga, men vid närmare inspektion är så fruktansvärt förödande. Helt underbart. För till zombieberättelser hör, förutom den självklara rädslan för smärta, isoleringen, desperationen, paniken och absolut inte minst den mänskliga psykologin. Det faktum att folk (i zombieberättelser nu då) alltid har en tendens att tro att de inte blivit smittade av zombieviruset när de blivit bitna, att deras nära och kära fortfarande är sigsjälva, trots att de sedan länge förvandlats till vandrande, köttätande, stinkande lik. Det bidrar alltid till extra smaskigt bra delar i dessa historier.

Nu kommer böckerna.
Jag trodde inte jag var en såndär som bara kunde sätta sig ner och sträckläsa en bok hur som helst. Inte för att jag egentligen hade något emot tanken, det va bara det att jag trodde att det inte över huvud taget existerade böcker som jag skulle tycka var intressanta nog att faktist läsa ut. Jag hade så brutalt fel.

39268-293

Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist
Första gången jag fick höra om en bok som jag kom att läsa ut var för några år sedan när jag hörde ett program på P4 när de intervjuade författaren John Ajvide Lindqvist om hans böcker. Jag kommer inte ihåg exakt när det va, men det va ett par år sedan. Jag kommer heller inte ihåg allt de pratade om, men jag kommer, som om det vore igår, ihåg när de läste upp den lilla sammanfattningen som brukar stå på baksidan av böckerna så att man ska ha en liten aning om vad man ger sig in på och när jag hörde den så kunde jag inte stå emot att springa (eller åteminstone gå fort, som fan) ner på stan dagen efter och köpa mig ett alldeles eget exemplar av den. Det årets bästa köp.
"Stockholm, 13 Augusti 2002. Efter en långvarig värmebölja svävar ett elektriskt fält över staden. Lampor kan inte släckas, maskiner kan inte stängas av. Utbrottet når sin kulmen i en kollektiv huvudverk och kaos hotar. Plötsligt är det över, men någonting har hänt". Så lät det och hur skulle jag kunna låta bli att läsa denhär boken?

Det är helt omöjligt för mig att föklara vad jag tycker bäst om med denhär boken. "Den generella stämningen jag får av att tänka på den" är kanske inte tillräckligt detaljerat? Nej, kanske inte. Men John Ajvide Lindqvist har en berättarteknik som är helt oöverslagen och det känns som att han anpassat sitt språk och sin författarstil bara för mig. Boken tjänar inga bonuspoäng hos mig för att den är skriven på svenska, det spelar mig inte så stor roll. Men däremot att den utspelar sig i Sverige, i nutid och bland karaktärer som inte är helt olika migsjälv, gör det nog lättare för mig att relatera till den.

Egentligen bryter denhär boken mot mina generella zombieregler för vad som är rätt och vad som är helt oacceptabelt då det inte rör sig om några klassiska zombies utan den handlar mer om, som titeln föreslår, odöda. För helt plötsligt en Augustidag så vaknar alla de som inte varit döda länge nog att ha förmultnats. Och de vaknar inte och börjar stöna och halta runt och äta människor, utan de vaknar och typ... sätter sig upp och bara finns igen. Han har gjort boken på det sättet som jag tycker bäst om, som en dokumentation av händelser som faktist hände och han har gjort det väldigt trovärdig. Till exempel har han (påhittade) sändningar från Eko-nyheterna på p3, nyhetsinslag från TV4 och löpsedlar från våra kvällstidningar.

39268-300Degklumpen.
En av de sakerna jag minns bäst ur boken som han, John Ajvide Lindqvist, lyckats med det ingen annan författare (i hela min långa bokläsarkarriär) än, till dags datum, inte klarat av och det är att faktist skrämma mig. Inte bara genom att skapa en fruktansvärd atmosfär i min fantasibild utan faktist, som en skräckfilm, lyckats få mig att hoppa till.

Jag ska försöka att inte avslöja för mycket om denhär boken, men det har jag nog redan passerat. Hur som helst, min absolut värsta miljö för en nödsituation är nu, och har alltid varit, vatten. Vid havet eller någon vidrig liten sjö där man inte har en aning om vad det är för vidriga saker som helt orättvist lyckas leva och orientera sig under vattnet där jag inte ens från ytan kan se vad som försiggår, än mindre andas under ytan. Han berättar ögonblicket så skickligt att han leder en in i en falsk liten trygghet när man för en stund, mitt i det pågående kaoset, tar en liten mental tillflykt till några välbekanta figurer från ens barndom för att sedan förvandla hela situationen till en nödsituation där livet hänger står på spel i en våldsam kamp som bara kan förhindras genom att den inte kommer in. Låt den inte komma in.

Som jag skrev tidigare så är detta inga vanliga zombies, det enda de har gemensamt (i stort sett) med vanliga zombies är att det är människor som dött och sedan, av oförklarliga anledningar, återuppstått i en fortfarande olevande form. En odöd form. Men eftersom att det är den generella uppfattningen om vad en zombie är så kvalar den in. Med bravur. Detta är, utan motstånd, den absolut bästa boken jag läst i hela mitt liv. Han författar händelseförloppet med ett språk och en sorts inlevelse som gör det hela väldigt trovärdigt, sannorlikt och fruktansvärt intressant. Han porträtterar en trovärdig bild av hur det Svenska samhället med tillhörande regering skulle agera och reagera i den kritiska situationen som uppstår. Det är en bok som lämnade mig med ett extremt behov av att veta mer om vad som hände, mer detaljerat och ännu fler situationer som kan ha uppstått under händelseförloppet. Det finns en liten 100-nånting-sidor epilog (Sluthanteringen) som finns med i hans kortromansammling "Pappersväggar" som också rekomenderas starkt. Jag skulle kunna skriva hur mycket och länge som helst om hur fantastisk denhär boken är, kanske fortsätter jag lite senare.

Tack John, tack för denhär underbara boken. Du är bäst.

Jag köpte "Hanteringen av odöda" som årets julklapp till alla mina kära vänner det året, eller om det va året efter, det minns jag inte riktigt. Jag tror det va 2005. Då gjorde jag så att jag köpte bara "Hanteringen av odöda" till alla mina ensamstående vänner och "Hanteringen av odöda" tillsammans med hans andra full-längdsroman "Låt den rätte komma in" som handlar om vampyrer i Stockholm, även den en fullträff, till alla mina vänner som levde tillsammans med någon. Det uppskattades inte och jag tror bara att det va en eller två som faktist läste böckerna. Jag skrev ett litet, jättepersonligt meddelande på bokens första sida till var och en, den tomma sidan som jag tror är till för att skriva små meddelanden på och kanske alla kommer att läsa böckerna och se det lilla meddelandet nån gång. Med lite tur.

De andra två böckerna.
Nu måste jag gå vidare till de andra två böckerna. Jag är fortfarande helt till mig av att bara tänka på hanteringen. Hur som helst, de andra två böckerna är skrivna av en Engelsk (eller är han Amerikans, vänta så ska jag wikipedia honom... "Max Brooks (born Maximillian Michael Brooks on May 22, 1972 in New York City)". Där ser man, Amerikansk. Hur som helst, han har skrivit två böcker (säkert fler, men inte om zombies) som jag läst och blivit helt förälskad i. Även han har en berättarteknik som känns mer som ett sammanställande av ren fakta än ren fantasi och även hans böcker känns väldigt sannorlika. De utspelar sig däremot internationellt, så det blir inte samma oh-fuck-nu-kommer-dom känsla som om det vore i Sverige, men eftersom vi har så lätt att sätta oss in i det så gör det absolut ingenting. De båda böckerna skiljer sig väldigt mycket åt, kanske är det därför jag inte kan säga vilken av dem jag gillar bäst. Inte för att det spelar någon roll. Det är ju faktist ingen tävling. Håll i dig nu:

39268-297

World War Z av Max Brooks
Dethär var den första (av två) böckerna av Brooks som jag läste. Jag blev tipsad (läs vänligt tvingad utan motstånd) av en kompis att läsa den. Den är en sammanställning av intervjuer och fakta om vad som egentligen hände under det stora zombieutbrottet och det förödande kriget som följde dess spår.

Det som jag gillar bäst med Brooks båda böcker om zombies är hans sätt att döda omöjliga myter om zombies och istället ge medicinska och fysiskt möjliga förklaringar till hur de återanimerade liken fungerar och även hur de kan fungera. Max Brooks zombies är exakt korrekta zombies och porträtteras och beskrivs därefter. Inga magiska voodoovarelser med medvetanden och sympati utan enbart biologiska maskiner som blivit infekterade av Solanum viruset. Boken börjar med att berätta om hur det gick till med de första utbrotten i de fattigare delarna av världen där kommunikation och varningssystem inte existerar vilket i sin tur tillät en fast fot för solanuminfektionen som lät den växa och leda fram till det kunde konstateras att det var ett utrbrott bortom all form av kontroll. Det han, i boken, refererar till som "The Great panic".

Den utspelar sig långt ifrån enbart i USA utan den är en sammanställning av händelser som sträckte sig över hela världen och hur den drabbades av utbrottet och det tätt följande kriget. Det är kul att läsa hur den drabbade hela världens olika kulturer och hur de gjorde för att (tappert men ofta meningslöst) försöka bekämpa infestationen. Den har en väldigt stor fokus på det militära svaret på zombiehotet och hur vår moderna militärtaktik och teknologi näst intill totalt havererar inför en fiende helt utan medvetande med en oöverträffad motivation som bara fortsätter och fortsätter.

39268-301 Nu har jag helt och hållet slutat välja ut favoritdelar i dehär böckerna, det går inte att välja så det är ingen idé att jag ens försöker. Det slutar bara med att jag tycker synd om de delarna som jag inte nämner, men delar jag minns väldigt starkt ifrån denhär boken är naturligtvis "The Battle of Yonkers" där det skildras hur den Amerikanska militärmaskinen faller på knä innom loppet av bara några timmar i kampen mot de odöda.

Boken består nästan uteslutet av intervjuer från överlevande efter kriget och deras berättelser om vad som hände dem. Väldigt många av intervjuerna och berättlserna har en militär betoning, som jag är väldigt förtjust i. Det går kanske hand i hand med mitt militära överintresse. Hur som helst så har han även lyckats med att sätta extra trovärdighet bakom berättelserna när han blandar dem med moderna nutids-kriser som den pågående svälten, fattigdommen kontra rikedommen i världen och inte minst Istrael-Palestina konflikten och hur alla världens nuvarande problem sätts på sin spets och vänds helt och hållet i ljuset av våran nya, gemensamma, fiende.

Boken sträcker sig från väldigt intima och specifika händelser som inträffade enskilda personer och hur de upplevde saker och ting till väldigt globala frågor och problem som beslutades och löstes på regeringsnivå. Det är kul att läsa i hans berättelser om hur den mänskliga faktorn är orsaken till samtliga katastrofer i 100% av fallen. Det låter ju väldigt intressant, eller hur? Lägg då till att problemet är köttätande zombies, så det är allt det ovan i ren skräck och vissa partier i boken är riktigt skrämmande. Max Brooks precis som John Ajvide Lindqvist skrev om ett moment som innefattar vatten när överlevande försöker i panik fly fastlandet i båtar över vatten som är tillräckligt djupt för en människa att drunkna, men tillräckligt grunt för en zombie att få tag i simmande människor och dra ner dem under ytan. Helt fruktansvärt.

Helt underbart.

Boken är verkligen vidsträckt och väldigt nogrannt skriven. Den tar upp så många olika situationer och många av dem känns väldigt självklara men som man själv aldrig hade räknat med, hade det varit verklighet. Samma gäller politiken kring det hela, hur regeringarna världen över agerar och hur företag försöker och, tack vare mänsklighetens ignorans, lyckas sälja ett "botemedel" mot solanumviruset som naturligtvis inte har någon effekt, men genererar väldigt många fruktansvärda problem enbart på grund av människors obotliga och eviga naivitet. Han har lagt väldigt stor fokus på just paniken som uppstod under "the great panic" då allting havererade och hur människor beter sig i den paniken. Inte minst de som försöker ta sig in i mänskliga befästningar trots att de blivit bitna och därigenom smittade och därigenom riskerar säkerheten för samtliga där inne men även människor som det slagit slint för som tror sig vara zombies trots att de inte blivit smittade, att detta är ett mentalt tillstånd och inte ett sätt att medvetet på något sätt försöka lura "äkta" zombies att inte jaga dem (vilket naturligtvis inte går) och hur man ska hanskas med dessa människor. Det han gör med bravur är att visa att mänskligheten, på gott men först och främst på ont, är det största hotet mot mänskligheten. Allt i en sjukt bra bok.

39268-295

The Zombie survival guide av Max Brooks
Detta är den andra boken av samma författare som jag läste, den skrevis innan "World War Z" och det är lite så att de hänger ihop med varandra, men båda böckerna är helt utan sammankoppling och kan läsas i vilken ordning som helst. Tycker jag. Hur som helst så skiljer sig denhär boken brutalt från alla andra i den aspekten att den inte är en berättelse om en händelse utan den är just, som namnet föklarar, en instruktionsbok över hur du bör agera när zombieinfektionen bryter ut.

Boken är uppdelad i hur utbrottet kommer att ske (när det sker, för det kommer att ske. Tro mig, jag har läst boken) och de olika faserna du som skräckslagen stackare kommer att behöva gå igenom för att överleva; första försvar, följande flykt, nödvändig attack, kortsiktig överlevnad och det slutgiltiga långsiktiga livet i en zombieinfekterad värld.

Den enda nackdelen som är med denhär boken är att den är en civil guide till överlevnad där näst intill samtliga militära taktiker är totalt bortspolade då de ändå inte har något värde för folk utan militär utbildning, men det förklarar författaren i början av boken att det är just det den är, en guide till "private citizens, people with limited time and resources who nonetheless have refused to be victimized". Det är altså ingen militär strategibok inför zombiekriget, med det sagt redan på en av de första sidorna går inte min önskan om militär taktik inte att räkna som en nackdel i boken.

39268-298Boken inleds med ren fakta och förklaringar om hur zombies kan existera, varför de existerar som de gör och hur de fungerar. Han (Max Brooks) är den första som ger en utförlig och genomgående förklaring av de odödas anatomi och egenskaper. Till exempel hur de över huvud taget kan röra sig trots att de är döda, men även hur de navigerar och orienterar sig. Det är här man kommer till full insikt om hur dessa till synes intelligensbefriande varelser med slapp gångstil och total brist på rationellt tänkande absolut under inga som helst omständigheter någonsin skall underskattas. Han beskriver hur zombies till skillnad från människor inte baserar hela sin orientering på synen. Tänk bara, vi människor litar helt och fullt på våra ögon och börjar inte tillförlita oss på våra övriga sinnen fullt ut förän ögonen av någon anledning blir obrukbara medan zombies använder 100% av samtliga sinnen samtidigt, hela tiden. De använder sina ögon lika mycket som sina öron som sin näsa osv, därför har de sådant fruktansvärt övertag i miljöer där människors ögon är otillräckliga. Han tar även upp att människor bara använder mindre än 5% av hjärnan och hur solanumviruset (zombieviruset) troligtvis aktiverar de resterande delarna också och därigenom ger förklaring till varför zombies har kunnat attackera trots att samtliga av deras sinnen blivit totalförstörda.

Boken är fullproppad med packlistor, vapenegenskaper, taktiker, användbara tips och varningar. Många av dem är föklaringar till varför saker man trodde skulle vara bra egentligen är dödsfällor eller bara onödig extravikt i packningen och jag kan erkänna att samtidigt som jag har ett par saker som jag vet att jag hade gjort annorlunda och därigenom bättre är det rätt många av mina idéer som har behövts totalskrotats efter att jag läste igenom boken. Efter att man läst igenom den rätt deprimerande sanningen om hur det kommer att gå till så avrundas boken med en sammanställning av tillfällen då zombieutbrott av olika storleksgrader dokumenterats igenom historien sedan så långt tillbaka som 60 000 år före kristus, många av dem förklarar endel historiska saker som verkat till synes mystiska, fram tills nu då förståss.

Varför tror du till exempel att de forna Egypterna avlägsnade hjärnan på de döda som skulle mumifieras?

Eftersom att den är en såpass ingående instruktionsbok så vet jag inte riktigt om jag törs rekommendera den till gemene man, åteminstone inte innan man läst lite andra genrerelaterade böcker (typ de ovanför) för att verkligen sätta fart på det dolda zombieintresset som jag vet att alla har, jag är inte bara naiv och vägrar inse att folk har andra intressen som skiljer sig från mina egna utan jag är helt övertygad om att folk egentligen, som jag, tycker att dethär är det bästa som finns, bara att de inte vet om det än.

Tack för att du läste.

Push it hard

Är vi summan av våra erfarenheter eller medlet av våra handlingar?
Förut (se typ.. allt här nedanför och det långt innan dess) så trodde jag alltid att allting hände mig, att jag bara stod i mitten av en orkan (metafor för mitt livs upplevelser, erfarenheter och händelser) och bara råkade ut för all världens olycka, allt på en gång, hela tiden. Typ "stackars lilla mig". Men det krävs bara en liten gnutta insikt att förstå att saker och ting inte bara händer en, händer mig. Jag kan till och med komma på att jag har föraktat idioter som betett sig som svin sen tyckt synd om sigsjälva (jag nämner verkligen nästan aldrig några namn och inte denhär gången heller). Jag har retat mig överkokt på hur "de" bara kan sakna den lilla gnuttan självdistans som behövs för att inse att jag är en jävla idiot det inte riktigt är så det fungerar. Jag skämmdes rätt mycket när jag kom på migsjälv med att tro exakt samma sak.

39268-288

Du visste kanske till och med om det redan?
Jaha, ok. Jag är så trött på att komma på sådana fundamentala saker som ogiltigförklarar hela mitt liv och underminerar samtliga av mina åsikter och värderingar för man jag framstår som extremt inkonsekvent när man (läs jag från och med nu, allt handlar ju ändå bara om mig ändå) helt plötsligt vänder på en femöring (hej föråldrade uttryck! Vi byter ut dig mot "på en femtioöring" så är det åteminstone ekonomiskt försvarbart att använda dig i fortsättningen). För det va inte sådär fruktansvärt länge sedan som jag gjorde den kallsvettande upptäckten att jag händer andra precis lika mycket som de händer mig. För av någon anledning så har jag trott att jag går igenom livet/staden/rummet helt obemärkt, vilket rent logiskt (du ser, jag tror det fortfarande) vore helt osannorlikt.

Om jag till exempel får ögonkontakt med någon så är det ju självklart att de får precis lika mycket ögonkontakt med mig (sen att de kanske inte kommer ihåg det i resten av deras liv har ju helt andra förklaringar). Så varför har jag gått och trott allt det jag uppenbarligen trott av det jag skrivit här ovanför (och nedanför, shit det är ju ännu mer)? Jag vet faktist inte. Ignorans, naivitet, dåligt självförtroende, kass uppväxt, stackars mig. Det spelar faktist inte så stor roll för mig längre. Dethär är inget jag har kommit på idag (utan snarare typ igår om mitt liv vore ett halvår. Förlåt, jag förväntar mig inte att du ska förstå). Men det har blivit så tydligt att de helveten vi lever i är de helveten vi skapar åt oss själva. Naturligtvis med hjälp av samtliga runt om oss, men fortfarande.. försök inte skylla på de runt om dig för att du har det, låt oss säga, stökigt "hemma". Men som jag sade till en nu mer mycket mycket god vän till mig;

Jag kommer i alla fall inte att frysa när jag brinner i helvetet.

Där fick jag verkligen till det (jag har fruktansvärt dålig blodcirkulation av olika anledningar förstår du, så jag fullkommligt hatar vintern och fryser näst intill ihjäl av minsta lilla) Men som du förstår så handlar hela dethär inlägget (till skillnad från allt annat?) bara, enbart, exklusivt om migsjälv och ingen annan. Och tänk, dethär skulle bli ett inlägg om hip-hop och vad den gjort med mig, även fast du kanske förstår det om du läser bildtexten. Men helt ärligt, hur mycket på senaste tiden har blivit som det var tänkt?

Förlåt mig (aldrig).

Oh no he didn't!

Yes he did.
Ja, hej. Bloggdöden var det. Jag har väl egentligen ingen bra förklaring till varför jag inte skrivit på länge så jag skyller på roten till all ondska (vinterhalvåret) som till många människors stora förtvivlan men min stora förtjusning inte har erbjudit så stort vinterutbud, än. Men något säger mig att det kommer en atomvinter i år också. Vi förväntar oss det värsta så kan det bara bli bättre.

39268-309

Jag är helt kär i er, allihopa.
För jag va ju, naturligtvis, övertygad om att intresset för denhär sidan svalnat i takt med yttertemperaturen och mitt engagemang i den (där fick jag till det) och jag förväntade mig att det skulle ha varit kanske tre trogna besökare om dagen på senaste tiden, men där sköt jag mig i huvudet för, hör här, så sent som igår så va det inne hela 51 (jajjamen, femtioen) unika besökare här på sidan och det är nog (paus för kontroll) ja, ett rekord. Det är ju naturligtvis inte något sorts generellt internet-rekord och jag lär inte hamna i någon rekordstatistik för hela 51 besökare på en dag, men för mig är det jättestort. Speciellt med tanke på att tanken med denhär sidan var (och är fortfarande än idag) att den skulle vara till för bara migsjälv.

39268-307

Diva.
Jag vore naiv om jag skulle ge mig på att försöka påstå att jag inte blir fruktansvärt smickrad av att se ett stabilt besökarantal, för så mycket självdistans vill jag nog påstå att jag har att jag kan erkänna att jag tar det som en komplimang att någon ens klickar sig hit, ännu mer kommer tillbaka på återbesök. Det kan ju naturligtvis vara så att ett tjugotal, helt olika och helt oberoende människor av en ren händelse råkar halka in här helt slumpmässigt, men om det skulle vara så vill jag hellre leva i tron om att det är ett tjugotal återbesökare som tittar in mer (eller mindre, naturligtvis) någon gång om dagen. Hellre det faktist.

39268-308

Hellre återfallsförbrytare.
För nog vore det kul om det vore 20 (eller kanske femtio) nya besökare varje dag men jag ser ju naturligtvis hellre att det är folk som återkommer. Hur som helst så är jag nöjd om ni har kul. Tycker om mina foton och att texten är snyggt placerad (om ni gillar vad som står det är mindre viktigt, form går före funktion). För (om vi ska vara lite djupa en stund) så har jag på senaste tiden kännt att jag inte har så mycket jag vill skriva ner (och se hur det går). Det känns som att jag har sagt allt jag vill säga och skrivit ner allt jag ville få ur mig för i år. Nu vill jag nog bara vara tyst en stund.

Förresten, det är snart två år sedan jag skaffade denhär bloggen, 13e dec 2005 va första inlägget (typ två mil söderut, jag klandrar dig inte om du inte vill scrolla ner och kontrollera, det är ju en bit). Jag skrev visserligen inte ett ord 2006, jag va lite upptagen då. Men med handen på hjärtat så skulle jag nog inte kunna anat att så mycket skulle kunna hända på två år. Jag hoppas att det som kommer blir lite lugnare.

Tack för att du finns.

Geografitragedi

I skuggan av ett inlägg om mutliplatformskommunikation.
När jag skriver, men framför allt pratar om hur fantastiskt bra det är att vi lever i just precis nu, då vi relativt nyligen fått tillgång till oändliga sätt att hålla kontakten med varandra, nu när det går att nå oss när vi är i stort sett var som helst och väldigt sällan är utanför våra kommuniaktionsredskaps räckvidd så kan jag inte undgå att knyta näven i byxfickan i ren uppgivenhet. För hur bra det än är att jag inte bara kan skriva och prata med mina nära med hjälp av tevespel, telefoner och datorer utan även integrera med dem i någon sorts virituell värld där vi lever oss in i att rädda jorden eller komma först över en mållinje till den milda grad att vi (i alla fall jag, men jag kanske har inlevelseöverskott), trots att vi inte setts i den fysiska verkligheten, faktist känner att vi (åter igen, åteminstone jag känner att vi) gjort något tillsammans som när det är över går in i minnet som en händelse som faktist, på riktigt, hände.

39268-277

Allt det ovan, alla ettor och nollor, handkontroller och tevespelskonsoller till trots kan jag som jag skrev innan jag kom av mig inte låta bli att känna att jag skulle önska bort allting om jag bara fick ha mina nära nära mig. Det börjar bli så fantastiskt ledsamt att inte kunna sträcka ut handen (till telefonen och ringa och fråga om de inte kan komma hit en snabbis så jag kan) ta tag i dem för att gå ut en promenad, hålla om dem eller bara bekräfta att jag inte är helt fysiskt ensam hela tiden. För jag börjar tröttna på det. Jag börjar tröttna på att inte kunna tvinga ut någon på en promenad, kunna träffa någon av dem kanske bara en eftermiddag eller gå och ta en helt vanlig (jävla) fika. Det är så motsägelsefullt för jag känner mig så långt ifrån ensam och oälskad som jag någonsin varit hittills, men samtidigt kan jag inte peka på någon av dem som får mig att inte känna mig ensam och de som får mig att känna mig älskad. Det jag kan göra är att peka på en digital bild av dem. Börjar poängen gå fram? Förstår du hur frustrerande det är?

Jag längtar efter er.

26e September

Dagen H.
Idag är dagen som jag och så många andra har gått och väntat på. En stor dag som kanske inte kommer att markeras som en helgdag i det svenska kalenderåret och den kommer aldrig att undervisas för ointresserade skolungdommar under någon tisdagslektion. Men det är trots det en väldigt viktig dag. För idag släpptes tevespelet Halo 3. Spelserien i sig är långt ifrån det bästa jag någonsin spelat och den tredje och sista delen följer i sina föregångares fotspår. Men det går inte att blunda för att det är ett av de viktigaste spelen, framför allt i år. För Halo 3 har på egen hand påverkat hela världens spelföretags marknadsföringsstrategi. Genom att spelet är så förväntat och efterlängtat så väntar näst intill alla spelutgivare med att släppa sina spel till efter att Halo 3 har släppts. Det mina vänner är stort.

39268-276

Jag personligen har aldrig varit en stor Halofanatiker och med handen på hjärtat gillade jag inte de tidigare delarna i spelserien särskillt mycket, men inför releasen av Halo 3 har jag knappast sluppit undan att ryckas med av dess stämmningsfulla trailers och högupplösta skärmdumpar som släppts ut inför idag, den stora dagen. Men framför allt har jag längtat efter vad denhär dagen symboliserar. Den här dagen, idag, är en ikon och ett startskott för den mest intressanta tevespelshösten genom tiderna och jag har tjatat sönder min stackars flickvän med hur stort det är att tevespelandet blivit så socialt accepterat som det blivit idag, att det inte längre är något som sker i hemlighet bakom lås och bom, något som man ska skämmas för och helst inte får dra upp som huvudintresse men framför allt så har den asociala biten i tevespelande helt försvunnit, nu för tiden spelar vi tevespel med varandra över internet och kan både prata med varandra genom tillhörande headsets och skriva till resten då chatttjänsten MSN integrerats med Xbox onlinetjänst som vi använder för att utöva vårt största intresse med våra vänner men även helt främmande människor som man aldrig skulle kommit i kontakt med om det inte hade varit för våra älskade tevespelsmaskiner.

Den här gången är hösten varmt välkommen, för jag kommer åteminstone inte ha tråkigt.

Tilläggas kan att Halo 3 nu har slagit rekord i premiärförsäljning i USA's underhållningshistoria.
Där är det altså inkluderat filmer, böcker, tevespel osv. Spelet slog rekordet genom att sälja för en miljard etthundratjugoåtta miljoner tvåhundranittiotusen kronor det första dygnet och det, det är mycket pengar.

Lifesupport

39268-270

Hanna.
Jag önskar att jag hade kommit på ett bra sätt att förklara detta, det har inte gått så himlarns bra så försök ha lite tålamod med mig ifall att det blir helt skevformulerat. Men vet du vad jag menar när jag försöker påpeka skillnaden mellan att bry sig om någon och verkligen bry sig om någon? Altså, de två sorters människor där den ena frågar hur du mår och när du svarar "ja" så sprider sig en lättnad kanske inte riktigt över hela ansiktet, men åteminstone (nu va det dethär med att stava igen) ena mungipan för personen slipper få reda på allt som faktist rör sig bakom vad jag tror är nästan varje människas fasad som vi försvarar med våra liv. Det är ju något helt naturligt och om det inte vore så skulle vårt sammhälle braka ihop i missär relativt fort för om det inte vore för våra fasader som vi sätter upp skulle vi nog aldrig kunna lura alla andra, men framför allt oss själva om att "ja, nej, men det är bra, jag mår bra, allt är bra". Så tro nu inte att du ska spy ut ditt livs missär nästa gång någon frågar hur du mår, svara helt enkelt "bra" och slå digsjälv i ansiktet för att du ljuger och dunka digsjälv i ryggen för att du är damn duktig på det.

39268-274

Sen finns det den andra sortens människa, den som efter att du ljugit fram ett "bra" kontrar med ett värmande "är det säkert?". Du förstår skillnaden? Bra. För min Hanna är den andra sorten, den som gör allting på riktigt. När jag tittar på henne ser jag en person som aldrig någonsin kommer att ge upp på det som är viktigt och aldrig kommer att sluta kämpa för det som spelar någon roll. Hon är en sådan som jag vare sig vill eller behöver ljuga för om vad det är som gäller, hur det gäller och när det gäller. Det jag försöker komma fram till med dethär är att jag vill försöka förklara för dig hur jag känner att hon stödjer mig i allt som jag gör, det blir en liten blandning av saker som spelar roll och småsaker som inte riktigt... spelar lika stor roll, men allting är nog lika viktigt. För mig i alla fall. Jag passar (som du kanske märkt) på att flasha lite bilder som jag tog en natt för inte så länge sedan då vi va ute och gick (två nätter i rad nu när jag tänker efter, men det är en av dedär inte riktigt lika viktiga sakerna).

39268-273

Jag hoppar tillbaka till skillnader, för att försäkra mig om att du förstår den (skillnaden) och så att jag får skriva ner det, så att jag kan sluta tänka på det. Det är ju såhär, det är inte många som jag känner som jag tror önskar mig något ont utan de flesta önskar mig nog det bästa och hoppas litegrann att jag får det jag vill ha och lever väl, men det är inte allt för många som faktist finns till för att göra en skillnad och aktivt försöker faktist göra saker och ting bättre, för mig, för andra, för sigsjälva. Exempelvis känner jag (det ordet börjar nog få skavsår) att många, de flesta, nästan alla stödjer mig si och så i det jag gör och visst vill att jag ska göra det jag vill och det jag tycker är kul och så, naturligtvis gör man det, vem skulle inte liksom? Men hur många har du som du faktist stödjer aktivt och direkt? Det är ju inte allt för många. Även det är ju helt naturligt för hur skulle det se ut om vi aldrig brydde oss indirekt om någon utan alltid va ett hundra procent fokuserade på alla? Det skulle inte se ut alls, eller hur? Men nu är det Hanna jag pratar om.

39268-272

Att fotografera på natten är grymt kul, långa slutartider ger (som du ser) riktigt fräcka effekter på saker som rör sig, till exempel rök och små ljuskällor. Det är någonting som jag tror är det första folk, som jag, fotograferar när de skaffat sig en systemkamera där man kan styra över sådana saker som exponeringstid för att få dedär himlarns fräcka effekterna. Något det däremot är, eller något det däremot blir kanske jag ska säga är att det blir väldigt många bilder som inte är något annat än ännu en bild i mängden. Det är väldigt lätt att ta bilder som ser ut som något halvbilligt vykort från Gallerix eller något sådant och när allting är nytt är det ju faktist superkul att ta dessa bilder tills man får se hur de ser ut, när man får se att de ser ut precis som alla andra nattbilder som finns och om det är något det finns tillräckligt av så är det bilder på bilar mitt i natten med lång slutartid så bilens strålkastare ser ut som laserstreck. Men nu är det såhär att Hanna är så snäll mot mig att hon inte bara följer med mig ut när jag ska göra det hon redan gjort tusen gånger och redan tröttnat på (fotografera en-i-mängden bilder på natten) utan hela tiden så uppmuntrar hon mig till att fortsätta för hon ser att jag tycker att det är kul.

39268-271

Altså, inte bara står hon och huttrar och fryser när jag fjantar runt och letar vinklar och gör bort mig med kamerans inställningar utan när hon får se bilderna i displayen när de flashar förbi lite snabbt för att visa att det blev en bild denhär gången också är att hon klappar på mig och säger saker som "Nejmen oj, den blev fin!" och "Den blev bra, vad duktig du är!" även fast både hon och jag vet att hon skulle kunna göra det bättre än mig. Och det är ju naturligtvis hennes plikt som snäll flickvän, men hon gör så mycket mer än vad hon behöver göra. Mer än att bara förklara för mig att jag visst är bra när jag lite osäkert gnäller om att bilderna blir tråkiga, lite för att bilderna ibland blir tråkiga, men mycket för att jag fiskar komplimanger och ständigt behöver bekräftelse. Men det hon gör är att hon faktist får mig att känna mig duktig, hon får mig att se att endel av de sakerna jag gör faktist är bra och hon knuffar mig framåt för att göra mer och aldrig sluta, aldrig lägga av.

Jag hade nöjt mig med bara hennes sällskap. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ha hennes enorma stöd och att hon ständigt skämmer bort mig med komplimanger och motivation. Jag har sagt det så många gånger nu att det ibland börjar kännas tjatigt, men hon får mig att vilja bli bättre på det jag redan kan samtidigt som hon får mig att vilja lära mig allt jag inte kan. Jag hoppas bara att jag kan ge henne tillbaka allt jag får utav henne. Lika mycket motivation, stöd och uppmuntran.

För hon gör det så lätt att vara jag.

Zen

39268-269

Min
plats.
Det är något som har fattats hela sommaren. Ända sedan i början av våren har balansen varit bruten och jag har varit utan mitt ställe. Det enda stället jag trodde va bara mitt och ingen annans. Framför allt för att jag trodde att ingen annan någonsin skulle tycka om det stället, att det va för slitet, för nedgånget och för ruggigt för gemene man att trivas i. Jag trodde verkligen att jag va den enda som kunde hitta sinnesfrid bland dess armerade glasrutor, rostiga metalldörrar och missfärgade betong. Det va jag också, fram till årets första vackra dag. För någon fick, någon gång i mitten av april, den smarta idén att förstöra min plats för zen, med vit-rödrandiga mattor, barnleksaker och blommor. Någon förstörde min takterass.

39268-293

Våldsamt återtagande.Men sen kom hösten och fluffiga barnfamiljer i färglada kläder med guldfärgade barn med gyllene lockar började frysa och då, helt plötsligt, dög inte taket för dem längre. Som om rastgårdar inte har känslor som kan krossas precis som du och jag. Då fick jag nog. Alla deras barbapappa my little pony regnbågsmöbler ligger nu ihopknölade i vrede i en hög i det mörka hissutrymmet tillsammans med deras färgglada mamma-pappa-barnsittdynor, deras barfotavänliga utemattor och deras hemska hängblomkrukor ligger stolt placerade på toppen av deras lyckliga lilla sommar som nu ser ut som en oorganiserad loppmarknad som ingen vill ha. Framför allt inte jag, för jag har fått tillbaka min plats. Jag har tagit tillbaka min plats och återställt allt till sitt rätta jag. Jag har återställt balansen i universum. Känner du?
Idag firar jag min självständighetsdag.

Flykten från fyrisån

39268-268

Jag och gud.
Nej, dethär är inte ett inlägg om religion, jag vill bara flasha lite bilder som vanligt. Det hela började med att jag hittade konstiga saker inne i domkyrkan (vad jag gjorde där får du gissa). Egentligen är de väl inte så konstiga, speciellt inte om man tänker på när de tillverkades (säger man kanske skapades när man pratar om kyrliga ting?). Det är i vilket fall som helst kul att fota inne i domkyrkan för ljuset är stämmningsfullt (och svårberäknat) och på något sätt känns det som att jag gör något jag inte får när jag går in och fotar i domkyrkan. Kanske är det för att personalen (är präster personal?) tittar på mig som om jag vore en terrorist, kanske är det för att jag känner mig som en turist.

39268-267Så fort jag sätter foten inne på ett ställe där "sådana som jag" inte riktigt hör hemma eller borde vara blir jag oftast mätt, vägd och ettikerad innom bara några minuter. Domkyrkan är inget undantag då det, när jag kom in, stod en stor mustig präst (prost, fader, biskop, vad vet jag) och pratade med sina andra präster (jag säger präster för enkelhetens skull) och av hans blick att dömma så tror jag nog att han önskade att jag fått smaka lite av guds vrede redan innan jag ens kommit på tanken att kliva in i guds vackraste kyrka. Han viskade väldigt oblygt till en av de små präst-tanterna som stod i sällskapet och nickade väldigt uppenbart mot mig varvid hon snabbt trippade efter och låg oftast inte mer än två steg bakom mig när jag gick runt och letade dödskallar. Jag tror däremot att hon rätt fort fattade att jag inte kom dit med domedagsplaner i ryggsäcken utan hon såg mest nyfiken ut och när jag frågade om jag fick gå in bakom en avspärrning för att fota statyn på väggen kunde hon inte hålla sig längre utan började med tusen frågor om vad jag gjorde där och om jag skulle fota ängeln (öh, nej?). Jag svarade snällt "öh, nej" och frågade om hennes chef (vänta nu, gud?) va orolig att jag skulle ha sönder något och jag tror aldrig jag sett en god kristen sett så skyldig ut som hon gjorde när hon undvek frågan och mumlade något om klotter. Det övergick dock snabbt i fascination över min kamera, mitt smarta stativ och anledningen till varför jag var där. Hon verkade vara en sådan som ser hopp i hopplösheten (det är väl kanske vad religion går ut på, men säg det till tjockisen i entrén). Hon och jag kom ganska bra överens, hur som helst.

39268-266

Kanske borde jag reagera starkare på fördommarna som riktas mot mig hela tiden. Kanske är det för att jag märker en sådan stor skillnad när jag är i mina privata respektive jobbkläder och senast idag hände det som nästan oftast händer inne på butiker som jag handlar på, jag står och gräver i någon hylla efter just den prylen jag vill ha som aldrig finns och när jag är klar och vänder mig om nästan hamnar i famnen på butikskontrollanten (undercover-väktare) som blir överförvånade över att "nämen va det bara jag". Det är ju lite humoristiskt, men det blir väldigt tröttsamt i längden att alltid bli förföljd av butikspersonal, präster, borgare och bönder var jag än går. Kanske är jag så lugn över det eftersom att jag förstår hur de tänker. Jag håller inte med dem, men jag förstår hur de fungerar, av erfarenhet. Jag kunde ju lätt slippa det om jag drog upp mina byxor, inte gick omkring med luvan uppdragen och nästan alltid en ryggsäck på axeln, men vad för sorts människa skulle jag bli då? Att gå emot den jag är bara för att passa in står inte på menyn. Men vad för sorts människa är jag nu?

39268-261

Om man sätter mina intressen intill mitt yrkesval (kanske yrkesbristpåvalmöjligheter kanske är rätt ord) så är det ju svårt att blunda för det faktumet att det är motsägelsefullt. Så hur försvarar jag det? Hur rättfärdigar jag det jag tycker om kontra det jag gör för att sätta mat på bordet? Inte alls faktist. Tillräckligt många människor, både på jobbet och fritiden stör sig in i förbannelse på det att jag bara helt enkelt inte orkar lägga någon energi på det.

Jag jobbar för att leva, jag lever inte för att jobba.

Jag hade jättesvårt att komma på vad jag skulle skriva om bilderna jag tog idag när jag gick hem. Jag kom på att jag inte alls kan i närheten av tillräckligt mycket om domkyrkan (jag är en dålig Uppsalare) för att göra detta till någon sorts artikel om statyerna och figurerna där inne (när jag skulle skriva om ängelbarnet som håller i en dödskalle på vadhannuheters grav) och att jag troligtvis inte tänker läsa på om dem bara för att förmedla energifattig information vidare, men sen kom jag på att jag ibland glömmer bort varför jag över huvud taget har denhär sidan. När jag tittar på besöksstatistiken blir jag förvånad, smickrad och generad nästan varje gång då besöksantalet växer sakta men säkert. Ibland kommer jag av mig och börjar tänka på vad folk vill läsa, vad folk skulle tycka va intressant att läsa men sen kommer jag på att denhär sidan inte är till för att vara intressant utan den är bara till för mig. Sen om ni tycker det är intressant så kommer vi nog komma bra överens och ni är varmt välkommna hit och tillbaka.

Nu blir det dagbok, hej bullen!
Imorse vaknade jag med rejäl huvudvärk och tyckte jättesynd om migsjälv så jag va tvungen att städa hela lägenheten i väntan på att klockan skulle bli elva så att jag kunde gå ner på stan i mina spenderarbyxor (alla byxor är spenderarbyxor med rätt inställning, det är ingen modegrej). För igår på min lunch smet jag in på Core för att kolla läget i min desperata tid då jag letar efter en ny ryggsäck.

Jag har köpt en hyffsat bra liten väska till min kamera som jag tyckte skulle passa perfekt i min ryggsäck när jag stod och ögonmätte den med min oskarpa minnesbild av hur stor min ryggsäck är inne på kameraväsk-butiken. Jag mätte tvärfel då kameraväskan inte alls fick plats i min CamelBak-ryggsäck och jag hade lite beslutsångest över vad jag skulle ta mig till då kameraväskan va jätteprakisk och skyddar kameran mycket bättre än vad min shemagh (typ palestinasjal) gör och jag vill ha kameraväskan i en ryggsäck, så att säga. Det blir lite väska-i-väska, men hellre det än en pajjad kamera.

39268-264

Och bara för att vi lever i sammanträffandenas årtusende så står det tre enorma kartonger inne på Corebutiken när jag stegar in och Diggedy svarar "lite DC prylar, typ ryggsäckar och sånt" när jag frågar vad som ligger i. Hm, oväntat. Nu har det gått så långt att jag slutar bli förvånad över sammanträffanden, men jag blir glad att det är bra sammanträffanden för en gångs skull. Hur som helst hade han hade inte plockat upp allt ordentligt och jag kände mig lite ivägen när jag stod och stampade när han grävde runt i kartongerna så jag tänkte att jag skulle ta det imorgon (idag) istället.

39268-264Innan jag gick därifrån hann jag dock få syn på en mörkgråsvart cammoryggsäck med rosa detaljer, även det ett sammanträffande, men jag orkar inte förklara det. Men tänk favoritfärgkombination så börjar det brännas. Hur som helst så när jag kom dit idag så hittade jag ganska fort två ryggsäckar som jag ville ha (den som är i favoritfärgkombination och en svart). Hm, oändlig beslutsångest. Men vad gör man när man hittar två av en sak som man vill ha? Man gör det vilken sund människa som helst gör om de hittar två av något de bara behöver en utav: Man köper båda. Dubbel glädje.

Den lilla kameraväskan fick mer än plats i båda ryggsäckarna och jag tog till min fantasi, en kniv, eltejp, svarta buntband och en näve karbinhakar (allt man någonsin kommer att behöva) och fixade ett jättebra sätt att hänga fast kameraväskan inne i båda ryggsäckarna (ja, naturligtvis matchar karbinhakarna, vad trodde du?). Så nu behöver jag inte längre oroa mig för dels min kameras hälsa och dels bekymmret med platsbrist som dykt upp sen jag började resa runt mer än bara ner på stan. Det har till exempel varit lite problem med att få med sig både kameran, en extra tröjja och de resterande nödvändiga sakerna. Speciellt efter att jag köpte väskan till kameran, då va det omöjligt att få in någonting i min yttepytteryggsäck. Det är inte som att de nya är helt enorma, det va den gammla som va lite mindre än vad vanliga ryggsäckar brukar vara (det är en cykelryggsäck, jag tycker om att köpa ryggsäck efter ändamål, okej?) men nu får jag plats med allt ovanstående plus gorillapoden plus en liter youghurt utan att ens behöva oroa mig för platsbrist. Det enda som jag saknar med de nya ryggsäckarna är att de inte har så många småfack som man kan sortera upp all sin shit i, men att kunna få med mig det jag vill ha med mig är värt mer än att kunna sortera upp det jag kan få med mig. Men att kameran är trygg är nog värd mest.

Ryggsäck-4-ever!

Nödbroms

39268-260

Stoppa klockan, snälla.
Där, på stenkanten av Gävleån (eller vad den nu heter) där vi satt och dinglade med benen önskade jag bara att tiden snälla snälla bara snälla kunde stanna och inte bli en sekund till, inget senare, inget vi borde nog gå nu och inget åka hem. Ingenting annat än att bara sitta still, bara sitta kvar och inte göra något mer eller något annorlunda. Bara en liten stund till. Just nu är jag så långt ifrån att behöva jag-tid som jag kan komma. Det enda jag vill ha nu är tid som står stilla.

39268-259SittabrevidHanna-tid.
Jag tror, med handen på hjärtat nu, aldrig att jag varit i närheten av någon som gör mig så avslappnad som hon gör. Jag har aldrig kunnat vara i just nu, någonsin tror jag. Alltid i framtiden eller långt långt bak i dåtiden. Men nu, oavsett vad, var vi än är och vad vi än gör är det the place to be. Hon skänker mig ett sådant lugn och, som jag har tjatat förut, så gör hon det så lätt att vara jag och jag tycker (äntligen) om att vara jag och jag kan (äntligen) slappna av. Och, shit, det är verkligen inte synd om mig någonstans.

Även fast jag tror (vet om jag ska vara vettig, men jag säger tror för vad vet jag egentligen?) att det fortfarande är bra att jag bor här och duvet, hon bor där och sådär, så att jag får komma hem och typ sammla mig och inte kastar mig hals över huvud in i någonting som blablabla så är det, just nu, väldigt drygt att inte ha henne här. Att jag måste vara här för att jag måste åka och jobba imorgon och hon måste vara där för det är någon som måste ha henne där är bara värdelöst just precis nu för jag vill faktist inget annat än att bara sitta brevid henne, var som helst. Helst av allt.

Smstr.
Det känns som att jag precis han möblera om migsjälv och vänja mig vid (och framför allt göra mig beredd på) att ha semester och vara ledig, nu låter det ju så från varenda självömkande stackare som tror att det är synd om dem när deras semester är slut och det är läge att gå tillbaka till vardagen så är inte jag en självömkande stackare som tror att det är synd om mig (eh...), men om vi skiter i det för stunden och låter mig skriva utan att behöva tänka efter alldeles för mycket (as if?) jag tänker alltid före efter och säger oftast alldeles för mycket för fort (and look where it got me), men det är rätt svårt att se hur hela livet kommer att vara så, altså, dethär med gå till kneget och "arbeta ihop sina surt förtjänade pengar" och hela detdär vanliga som nästan alla måste finna sig i. Jag gjorde det fatala (andra gången jag använder ordet fatal nu, jag vet faktist inte om det får användas hur som helst) misstaget att med min tjej och började prata om dethär med tänk om man skulle råka vinna tjugofemtusen kronor i månaden i tjugofem år. Men seriöst, tänk om. Vad skulle du göra? Det är farligt att tänka på det för, som hon varnade mig, så är risken stor att man vänjer sig vid tanken när man håller på att drömma om det att man näst intill (faktist helt intill) inbillar sig att det är verkligheten man sitter och fantiserar om och sen kommer man på att det faktist inte alls kommer några tjugofem tusen kronor i månaden i några tjugofem år. Men vet du?

Jag tror att det kommer att gå bra ändå.

Hets mot folkmun

Ordpolisbrutalitet.
Jag är nog en av de lägst utbildade språkpoliserna i vårt land. Jag har mer ofta fel än rätt och jag skulle till exempel inte vilja räkna stav-, formulerings och grammatikfelen (gramatik, nej, grammatik. eller?) här på sidan. Som språkpolis utövar jag mer ofta än sällan tjänstefel och jag är helt övertygad om att jag är sämst. Men jag kan inte låta bli att koka över när jag ser hur endel för sig med språket vi har fått. Jag själv har, av en gammal svensklärare fått höra att jag våldtagit det svenska språket i en av mina texter jag stolt lämnade in som nog mer va på svengelska än det kursen (fast jag tror det kallades ämnet då för tiden) handlade om och va döpt efter. Förlåt mig om jag svävar iväg från ämnet litegrann nu, men som exempel så använder jag "va" där jag borde skriva "var", men för ett par år sedan så tog jag upp det i min osäkerhet på användningsområdet med min dåvarande svensklärare (the one and only svenskalärare) och det tog inte lång tid innan jag började tänka på annat och helt och hållet missade poängen med genomgången, för hon tog upp exemplet "var" som i "ett sår som varar". Nu när jag tänker efter så kanske det va (eller hur det nu ska vara) just ordet "varar" hon tog upp, som i "ett sår som varar" jämte "det är så det ska vara". Nu blev jag osäker. Hur som helst så har jag sen dess inte kunnat se något annat än ett varande sår när jag skriver "va" istället för "var". Ett medvetet fel. Resten däremot är ren okunskap.

39268-256

Hur som helst, det som retar mig mest är hur kioskägare, butiksinnehavare, krögare och cafépersonal misslyckas fatalt med att få fram sitt budskap. Här i Uppsala har vi till exempel (det bästa exemplet i mitt jihad) vår mest lokala pizzeria med sin moderna och otroligt inbjudande slogan "Stans största pizza" som går hand i hand med klassiker som "Ät så mycket du orkar" och där de på tal om händer troligtvis inte tvättar sina särskillt ofta. Där säljer de kebab, pizza och sallad och när de satte sig ner och slog sina kloka ihop om skyltningen på deras restaurang kom de på den fantastiska idén att klistra upp sitt fönster med texten "Pizza, sallad och kebabbar". Det skär igenom hela mig varenda gång jag går förbi deras fönster för det är ett sånt klumpigt, ogenomtänkt och långt ifrån korrekturläst beslut att fatta, att sätta kebab som det sista ordet när de ska beskriva produkterna som serveras i deras bar. Skulle det inte kännas bättre med "Pizza, kebab och salladsbar" eller är det något coolt med det hela som jag helt har missat?

39268-257

Men det tar inte slut här och det är inte bara de uppenbara snedstegen som jag retar mig galen på. Senast idag gick jag förbi ett Café inne i en utav Uppsala universitet administrerade lokaler. Altså där det går omkring kids, någorlunda moderna varelser som oftast har rätt bra koll på det nutida sättet att uttrycka sig. Det cafét, vars namn jag lämnar ute, har en ny meny med ett ny prissättning där de briljerar stolt med att för bara fem kronor extra så får du kaffe på maten. Men snälla någon, man kan väl inte hälla kaffe maten, hur skulle det se ut? Nej, det är ett uttryck som inte under några omständigheter som helst borde få leva kvar, alls över huvud taget. Inte ens i något arbetarsamhälle där innevånarnas för-föräldrar faktist ville ha kaffe på maten och glatt tyckte att det va helt okej att bete sig hur som helst i tal och skrift så länge du inte va bättre än någon annan då det bara kan ha varit i jantelagssamhällen, brukssamhällen, där alla jobbar på bruket. Där bruket är centrum i universum. Där bruket står för din uppväxt, ditt sociala nätverk, din dejtingservice och om du är snäll även din begravning som sådana uttryck som får Nils Dacke himself att framstå som iPod. Men dethär är inte Glada Huddik, dethär är wi-fi Uppsala där vi, trots vår ständiga personlighetskris och eviga förvirring aldrig slutar försöka...

och åteminstone pratar fint.

Ovanligt (rooftops)

39268-256Sista dagen på vad som känns som hela mitt liv.Det har kännts i hela min kropp idag att det är den sista dagen på min semester. Jag kunde inte sova inatt utan låg och vred mig och kunde inte slappna av för jag vill verkligen inte att denhär tiden som är just nu ska ta slut. Det va väldigt länge sedan jag va i en sits där jag önskade att tiden skulle stanna, en period i livet som jag ville stanna kvar i och aldrig låta den försvinna, men just nu och det som varit de senaste fyra veckorna är en sån tid i mitt liv. Det finns ju ingenting som säger att den intemåste, vara ledig och jag fick en klump i halsen när jag tänkte på de fyra veckorna som jag skulle vara ledig och hur i mitt liv jag skulle kunna få tiden att passera så fort som möjligt. Jag trodde inte att något bra skulle komma av denhär sommaren utan det kändes mest som att det va en ångestfylld tid som jag skulle vara tvungen att vänta ut. I väntan på något bättre. Men jag hade fel. Jättefel. Istället blev det de bästa fyra veckorna på längre tid än vad jag faktist vill räkna, längre tid än vad jag någonsin vill veta. Allting har till min stora förvåning med väldigt få undantag blivit mycket mycketbra. Kanske är det för att det känns ovant att skriva det, kanske är det för att det känns ovant att känna det, men det känns. Och det är ovant välkommet. Trots att jag är rädd att det ska försvinna för att min semestar tar slut och allt sägs ska återgå till det vanliga vägrar jag låta det återgå till det, mitt, vanliga. För det vanliga är värdelöst och jag tänker, oavsett vad som händer under hösten och vintern, inte låta migsjälv återgå till det som har varit tidigare. Nu ska det gå till det ovanliga, en höst som jag inte tänker vara rädd för, inte denhär gången. Jag har äntligen för mycket att se fram emot för att inte vilja att det ska bli framtiden.

kommer att fortsätta efter imorgon, men jag är livrädd för hösten och vintern och allt som de årstiderna för med sig och hur de påverkar mig. Om du har varit flitig och läst alla inlägg innan detta så har du kanske läst att jag va helt livrädd för min semester och nästan hellre hade låtit bli den helt och hållet. Jag kommer ihåg när jag stod inne hos min chef med gråten i halsen och bönade och bad om att inte bli tvingat till semester när han insisterade på att jag skulle, bättre än vad jag ens någonsin i mina vildaste fantasier skulle kunnat föreställa mig och allt som jag har gjort och allt som har hänt har lett fram till att jag, det tar emot lite att skriva det, mår

Ovanligt.

Hey Jimmy

39268-250

Över stock- och stenholm.
Jag fick ett ryck och åkte till Sthlm idag och hoppades innerligt att jag skulle hitta en ny hoodie. Det är ett väldigt känsloladdat äventyr varje gång jag ger mig ut i världen på jakt efter nya kläder för, som ni kanske märkt, är jag lite småförtjust i DC-skokompaniets kläder. De har alltid legat mig varmt om hjärtat osv osv, mest för att deras företagssymbol är den mest kompletta, balanserade och snyggaste symbolen i hela vida världen men mycket är väl för att jag associerar (assosierar, asocierar, assoscierar... fan vet jag hur det stavas) symbolen med så mycket från mina yngre år (herrans många år sen hörrö) och med handen på hjärtat så tycker jag bara att det är så galet coolt med DC-kläder.

Men för ett par år sedan så gick det europeiska ansvaret för DC över till ett gäng fransmän (i frankrike) och det blandat med att skatemodet tagit någon sorts vändning mot det för löjliga street-modet som är >inne< nu för tiden är en total katastrof. För ett par säsonger sedan så började man kunna ana den smygande terrorn med tvärfula plojkläder som skulle markera döden, slutet och begravningen för den så vackra eran då skate va en egen stil som inte blandades ihop med någon sorts cheapmonday personlighetsklyvning som råder över de övriga genrerna som finns i våra butiker runt om i landet. Den första spiken i kistan va när DC började med sina urlöjliga skoglasspinnar, rånarluvor och bultsaxar som de envisades med att screentrycka över verkligen hela plaggen och det mina vänner är inte okej. Det är ett steg ifrån de detaljerade, egna, ledande och kreativa plaggen de brukade tillverka då de nu verkar tro att man måste göra sina kläder annorlunda genom att bara göra något som ingen annan gjort tidigare, men lite mer än så krävs det. Jag stod i vad jag tror va en timme inne på Core i stockholm i ett tårfyllt samtal med vad-han-nu-heter i en gemensam överenskommelse om att DC börjar vandra med ögonbindel mer och mer. Men sen fick jag reda på att hela skulden inte ligger hos DC (trots att de gör kläder för att passa in i en marknad) då det tydligen är såhär att återförsäljarna får dels för mycket att välja mellan men även väljer bort de klassiska DC-produkterna och istället väljer att köpa in plojmodegrejerna som DC tyvär också levererar. Enbart för att sälja mer. Det är bra för att de snygga grejjerna fortfarande tillverkas, men det är så tragiskt att den svenska återförsäljareliten saknar smak helt och hållet så att få tag på de plaggen jag söker kommer bli betydligt mer import-krångligt än vad det varit tidigare.

39268-252

Något jag stör mig fruktansvärt mycket på är hur Svenska återförsäljare nu mer än någonsin (framför allt de butiker som utger sig för att vara skatebutiker) vänder kappan efter den skitfyllda vinden som blåser över modesverige som styrs av egocentrerade konsumtionsinriktade småglin med för mycket pengar och för lite initiativförmåga. Och samtidigt som de böjer sig efter marknaden utger de sig för att styra den i ett desperat försök att både passa in och vara egen. Det hela blir en katastrof för de få av oss som vet vad vi vill ha och ger oss ut för att hitta det, till skillnad från motsatsen som inte vet vad de vill och ger sig ut för att låta någon annan tala om det för dem. Det skapar en marknad som kan styra sina konsumenter och inte vice versa (nu är ju inte dethär någon nyhet, men dethär är ingen nyhetssite så det matchar).

I vilket fall som helst (nog om det nu) så hade han inne på Core ingenting fint och jag började känna mig lite stressad för junkyard.se har inte heller sådär jättemycket fint just nu (ingenting alls, se all ovanstående text så vet du varför) och jag gjorde ett desperat ryck, som nu när jag tänker efter inte är så desperat. Jag gick till skatebutiken "Hollywood" som på senaste tiden faktist briljerat vad det gäller sortimentet och de har verkligen slagit Core på fingrarna, vilket behövs eftersom att Core verkligen börjat slappa till sig. Vi har fått en såndärn "Hollywood" butik i Uppsala också i vår stads stelaste galleria (galleria Dragarbrunn som den så fyndigt heter, den ligger på Dragarbrunnsgatan, nån borde få sparken) och de stod för mina nya byxor, de hade dem inne i alla fall. Av någon anledning tror jag att jag inte ska hitta någonting när jag går in på Hollywood, jag tror att det är för att jag inte kommer överens med deras butiksnamn, men jag ska försöka sluta klaga så jag låter det vara, för när jag klev in i Hollywoodbutiken på Norrlandsgatan (tror jag den heter, den ligger i alla fall i omnejd) så låg han där och väntade på mig. Jimmy.

39268-254

Jimmy är en ton-i-ton (det betyder att screentrycket är i samma färgton som plaggets tyg) zip-hood. Han är kanske hur mjuk och snäll som helst och han är den sortens hoodie som man ska ha luvan uppdragen eller låta bli att ha tröjan över huvud taget. Det va en enorm lättnad att hitta Jimmy för jag har letat i unjefär ett år nu efter en skön ljusgrå zip-hoodie utan lycka, men även att se att i alla fall någon tar in åteminstone ett par av DCs rena originalkläder bidrog till min sinnesfrid. Jag blev så glad när jag hittade honom att jag va tvungen att byta om på en gång, mitt inne i butiken.

Jag trodde att jag skulle spendera hela dagen i Stockstaden men efter att jag hittat Jimmy så kom jag inte på något mer jag ville ha eller titta på så jag gjorde ett misslyckat försök att springa ifatt tioövertvåtåget och fick snällt sitta och vänta på tioövertretåget. Det gjorde ingenting för jag hann dricka tre koppar kaffe från dendär seven-eleven butiken eller vad det nu är för något på Centralstationen (du vet vilket kaffe jag menar). Sen kom tåget och till min stora fasa hann en hel skolklass (två kanske de va, eller så va de bara tjocka) sammlas på perrongen och jag tror att var enda en av dem pratade om någon sorts mobiltelefon eller mp3spelare och det kändes som att det skulle bli en lång tågresa bland dessa uppenbara pappabetalar-tjernobylbarn. När vi klev på tåget satte jag mig och såg så sur ut som möjligt och det funkade rätt bra tills det blev platsbrist. Då till min stora överlycka såg jag två renodlade nördar komma ursäktandes genom vagnen. Jag tror att den ena va lite... inte-alla-indianer-i-kanoten (om du förstår vad jag menar?) och hans kompis va inte så långt ifrån vare sig psykiskt eller fysiskt. Lite tjocka, jättenördiga. Jag ville stråla ut min link-up med dem så mycket jag kunde så jag flyttade inbjudande på min ryggsäck när de kom och de satte sig (yes!) vid mitt bord och såg lite obekväma ut tills det kom fram att de varit på en bokmässa (därav skolklass) och båda hivade upp en varsin bok. Nörd nummer 1 hade köpt John Ajvide Lindqvist "Pappersväggar" och nörd nummer 2 hade köpt Terry Pratchett och Neil Gaimans "Good Omens". Sammanträffanden kommer sällan ensamma och jag va inte riktigt beredd på att få se de två böckerna igen, men de märkte nog att jag hajjade till för vi började prata om böckerna och de två hälsade snällt. Olle och Kalle eller något sådant, de förklarade hetsigt att de såg jättemycket fram emot sina sproilans nya böcker och att skräck och sci-fi minsann är deras huvudkategorier. Jag kände mig unjefär hur cool som helst när jag kunde berätta att jag minsann läst ut båda två (den ena i alla fall), men både Olle och Kalle-eller-något-i-den-stilen nickade förstående när jag förklarade varför jag inte läst ut "Good Omens". Som om de visste precis. Som om de visste precis. De två fick mig att känna mig inte-lika-ensam efter att vi jämfört vår film-, bok- och spelsmak under resten av resan. Det behövde jag.

Science Fiction-4-ever!

Dagens stjärnor

39268-250

Bandit Queen.
Nu har hon åkt och det är ett stort gapande hål kvar, det är oftast inte helt hopplöst när hon eller jag packar vår shit och åker tillbaka till vårat efter att gästat i den andres. Men denhär gången va det verkligen inte okej att hon åkte och jag ville springa efter tåget när hon åkte, det va ett såntdärnt film-hejdå som är jättesorgligt även fast jag inte kan göra så mycket annat än att le när jag tittar på henne så ville jag mest bara skrika när jag hörde att tågets bromsar släppte och det började rulla bort mot jagvetintenärvisesigen men jag hoppas att det är snart.
Jag har nog aldrig varit med någon som inte ställer några krav alls på mig, någon som får det att kännas så okej att bara vara jag och som låter mig uppmuntrar mig att göra det jag vill göra (naturligtvis ska det ju uppmuntras, men det är inte på samma sätt) det känns som att hon märker direkt när jag vill rita något, göra något med någon skärm eller bara sitta och titta ut genom fönstret och när hon märker det så känns det som att hon verkligen vill att jag ska göra precis det som faller mig in och nu när jag skriver det låter det ju som en naturlig del i ett förhållande mellan två människor, men lägg handen på hjärtat och tänk efter hur det faktist är i verkligheten, hur det brukar vara och hur det är. Det är inte såhär i varje fall, jag är bortskämd. Mer ofta än sällan brukar det ju vara så att den som inte gör något sätter sig lite demonstrativt och suckar, högre och högre, tills den andre får spader och blir helt galen, men så gör hon inte. Hon gör något annat istället, något som hon vill göra. För hur frustrerande är det inte att bara hänga med någon som inte har någon initativförmåga, inga ambitioner att göra något med död tid och alltid indirekt kräver att bli underhållen? Yep, det är väldigt frustrerande. Men inte mah grrrl. No way no how.

39268-252

B-to-the-izzo.
Något som verkligen hör till ovanligheterna är att jag springer på folk. Jag saknar den förmågan helt och hållet, jag brukar få höra från mina vänner och bekanta hur många av mina föredettinga och förralivingar de springer på stup i kvarten, men inte jag, jag kammar noll. Antingen så beror det på att jag oftast går i egna tankar med sänkt blick och sur min, eller så beror det på att folk hinner se mig innan jag hinner se dem. Hur som helst, ibland händer det ju, men en ännu större ovanlighet varegäller att springa in i folk är att jag springer in i Bea. Det gjorde jag (som du nog förstår vid dethär laget) idag. Hon hade glädjande besked, riktigt roliga besked som får mig att hålla båda tummarna, nej, fuck it, jag håller alla fingrar, alla tår och andan för att det snälla ska gå vägen denhär gången. Hon behöver det. Hon har fan förtjänat det. Efter ett liv av taggtrådskantad motvind i en uppförsbacke har hon haft sin beskärda del av motgångar (and then some) så nu är det fan hennes tur att ha lite flyt för en gångs skull och med Charlie som kan hålla henne i handen tror jag att de tillsammans har precis exakt alla förutsättningar som behövs.

39268-251

Ylleludd-trasselsudd.
Flera gånger om (precis som alltid när jag ska skriva något jävligt viktigt) så har jag tänkt göra ett inlägg bara åt Ylva där jag skriver ner allting som finns som bara är till Ylva. Det har inte riktigt gått, det är rättare sagt brutalt omöjlig att ens komma igång. Vanligtvis börjar sånna inlägg med att jag skriver tio tusen rader med strunt sen sitter och omformulerar mig in i oändligheten fram tills jag kommer på att allt bara låter konstigt och raderar allting. Men så är det inte med Ylvas inlägg, där har jag kommit till en blank sida med en textmarkör som blinkar frågande, sen har jag inte kommit längre. Så många saker att säga, så få ord. Ett par av de sakerna är att hon är en av de starkaste människorna jag känner, att hon har världens största hjärta som är för stort för hennes eget bästa, att hon är den som känner mig allra bäst, att hon är den som lyssnat varenda gång på mitt eviga tjat. Att hon är en helt enorm människa.

Att hon är en av mina bästa vänner.

RTFM

39268-246
Klicka på bilden för en enorm överraskning.
Full koll.
Jag glömde helt och hållet bort att ha min cam på manuellt läge för en ISO på 1600 kan bara inte bli bra, men bilden va lite tråkigare än jag trodde att ta så det får gå ändå. Och usch, nu kommer jag på migsjälv med att sitta och ursäkta min bild, det är något av det tråkigaste som finns. Altså, när någon har gjort något helt själv och vill visa upp det men börjar med att ursäkta det. Då är det ju inget kul att titta på något som någon har gjort och (men?) jag tror att det är ett sätt för många att fiska beröm, framkrystade förskönade åsikter om inte annat och det är ju inte heller särskillt kul, så här har ni, världens finaste bild. Passa på att njuta nu, man vet aldrig när man får se något fint igen.

Ripstop

39268-242

Ny dag, nya byxor (jag har klantat mig förstår du).
Det gick till såhär; Jag bytte slangar på mina cykelhjul för en liten tid sen, lite visste jag att jag satte på däcken bakochfram så pilen som säger "rotation" och ska peka ditåt, hamnade fel och pekade ditåt istället och så kan vi ju inte ha det för vi lever i ett samhälle där man ska både följa pilar, rekomenadtioner och instruktioner och genom att ha mina däck bakochfram så kan ingen ta ansvar för någonting som kommer att hända mig när jag är ute och cyklar så jag gjorde bäst i att omedelbart vända däcken till rätta igen för att återskapa balansen i universum (och få däcken att greppa som de ska, mer grepp åt inbromsningar än accelerationer då man åker uför och inte uppför) och medans jag höll på med det så lutade jag nog hela min kropp mot samtliga oljiga delar av min cykel och oljefläckade ner mina gröna byxor (de jag skrev om i våras, scrolla ner två kilometer så får du se om du inte tror mig) och det är ju lite synd, men i min kapitalisttillvaro löser vi sådana uppgifter och problem med att köpa nytt. Carhartt kom till the rescue med mina första ripstopbyxor någonsin, jag tycker egentligen inte om tyget men det får duga för denhär gången (tänkte jag och, shit, vad de duger). Lite bättre, dubbelt så dyra. Precis som det skall vara.

39268-244Kattpaj.
Idag va vi (ahjustja, Hanna är här, äntligen) hemma hos Erica och Daniel och fick paj (det va hallonpaj, jag skrev kattpaj bara för att skrämmas, flåt) och pratade tevespel och, nu får du inte berätta dethär för någon, men deras katter är sjukt fina. De är precis likadana trots att både E och D försökte övertala mig att man visst ser skillnad utan att lyfta upp dem och kolla.. under huven så att säga (det är en syster och en bror) men jag vägrar tro det. Därför får ni bara se en bild på den ena av dem eftersom att de båda ser likadana ut men tänk dubbelt så...

Tanken med besöket va att Daniel skulle få bekanta sig med både min och Hannas kamera, det är de camsen som han funderar på att köpa men inte riktigt vet vilken han ska välja, så jag tänkte det kunde vara bra att han i lugn och ro kunde få känna på dem båda två. Jag vet inte hur mycket han fick ut av det hela och om han ens är intresserad och ville klämma och känna, men jag har det gärna som ursäkt att gå dit och få hallonpaj och äntligen få träffa Erica och Daniel igen, istillmissyouguysok?

Sen blev det kväll, regn och dags att gå hem. Det låter ganska trist va? Det va det verkligen inte för nu är det mörkt på kvällarna igen och min lägenhet återgår till sitt rätta jag, det jaget som jag inredde när det va mörkt som är helt planerad efter att solen inte ska vara uppe så nu känns det helt plötsligt som att jag kommit hem till mitt snälla hem som tog hand om mig hela vintern. Lite som ett kärt återseende unjefär. Fast rätt mycket har nog att göra med att jag sedan i söndags har haft sinnesfrid. Jag vill sitta med Hanna och inte göra någonting, rita litegrann på mitt projekt (du ska få se sen, när det är klart), titta på film, lyssna på världens bästa musik, gå ut på långsamma promenader och se sommaren dö långsamt, alldeles för fort och om någon frågar vad vi gjort kan jag svara "ingenting" utan att känna en ilning längs ryggraden av ångest över tid som tickat iväg, slösats bort och aldrig någonsin kommer tillbaka. För allt jag har nu är tid, allt som finns nu är tid. Istid. Men det är en istid med någon som får det att kännas. Någon som får mig att kännas.

På tal om det
Det va jättelängesedan (egentligen inte, men...) jag satt med papper och penna och ritade grejjer, nu gör jag det mer än någonsin (inte så svårt eftersom att jag aldrig gjorde det förut så minsta lilla är mer än tidigare). Det är en rätt skön kontrast till att hela tiden sitta med näsan mot någon skärm av något slag. För när jag satt och spelade tevespel kom jag på hur jag lyckats omringa mig av dem, skärmarna. Jag kände att jag kanske eventuellt suttit och glott in i teven lite för länge och kanske borde kolla på något annat en stund, så jag gick och satte mig framför datorn.

39268-243

Inte nog med att det rätt ogenomtänkt att sätta mig framför datorn när jag suttit för länge framför teven lyckades jag däremellan (det är verkligen inte långt mellan datorn och teven for the record) kolla min mobiltelefon. Där har vi ännu en skärm. Så blyerts på papper känns som en lagom bakåtsträvande sysselsättning en liten stund, om inte annat bara för att vila ögonen. Men inte för länge för allt jag ritar leder ju till mer skärmtid för allt som ritas ska in i datorn på ett eller annat sätt och det är mycket bra. Det är skönt att komma bort från skärmen en stund, men som du vet så är ju borta bra...

Men skärmen bäst.

Dead or alive

39268-261
Klicka på bilden för att se den lite större.
Plåtnicklas klingar fel (fattar du? klingar!)
Förlåt mig för att jag idisslar gammla rubriker, men ibland känns det som att denhär bloggen endast består av en enda ältning och repetation av samma saker om och om igen. En gång räknade jag hur många gånger jag använt ordet "känns" här på sidan och det va fler gånger än vad det finns inlägg totalt och dethär är det 105e inlägget så vi kan ju dra slutsatsen att jag är... känslig? Men jag har hört att det ska vara coolt, så jag kör vidare på det (sanningen är väl att jag inte kan göra så mycket annat). Dethär inlägget är egentligen endast till för att jag vill visa bilden jag tog idag som är den första jag tagit med min nya kamera som jag är nöjd nog att visa upp, så passa på att titta nu, man vet aldrig när man blir blind.

Digital SLR

39268-259

Särskillt roligt.
Det är ju lite ironiskt att den första bilden i det första inlägget om min (äntligen) nya kamera är tagen med min gammla mobiltelefonkamera, men ironi räknas (om än något utdöende och allt för ofta förknippat med sarkasm, räck upp en hand om du är som jag och stör dig på att folk blandar ihop de två) fortfarande som någonting skoj så passa på att skratta nu för man vet aldrig när det blir roligt igen och en kamera kan fortfarande inte fota sigsjälv utan speglar (men se gärna nästa bild).
Hur som helst så är den efter mycket om och men äntligen i min trygga och klåfingriga famn. Ni kan ju anteckna att komplett.se inte har Sveriges snabbaste leveranser som de så vackert påstår utan, precis som med allting annat, blev det ett äventyr av mitt kameraköp som resulterade i en förbannad mängd väntan på besked och en resa (hela vägen) till Stockholm för att hämta kameran själv (därav inte ett dugg snabba leveranser). Jag har stört mig överkokad på hur det hela har gått till (den skulle ha kommit långt mycket tidigare än igår) så jag tror inte att någon blir gladare av att jag ältar hur mycket jag hatar att låta saker och ting ligga i andra människors händer.

39268-260

Jag tycker om när saker och ting ligger i mina händer.
Jag är barnsligt förtjust i att få vara den som bestämmer och jag fullkommligt älskar att få som jag vill. Det vore kul om jag kunde få som jag ville så ofta att jag tröttnade på det och kunde tänka att snälla kan inte någon annan bara bestämma för en gångs skull. Med handen på hjärtat tror jag att jag saknar självdistans just nu för det är rätt ofta som jag får bestämma, kanske inte om de viktigaste sakerna i livet, men allting annat och det är ju kul att bestämma över saker som egentligen inte spelar någon roll, verkligen. Kung av sand och allt detdär. Stackars mig. Just nu skulle jag helst av allt vilja bestämma över vädret för jag är, som du kanske har förstått vid dethär laget, så är jag rätt sugen på att ge mig ut och ta lite kort på saker och ting. Men efter en fin vecka, den veckan det va tänkt att kameran skulle komma i början av (hej, jag heter Erik, jag formulerar mig lite som jag vill) då jag mest bara suttit och väntat och endast gett mig ut i ren panik så har det, nu när jag äntligen har något att göra utomhus så har det gett sig fan på att det ska spöregna vad som verkar vara hela dagen (klockan är typ ett så lite hopp finns väl kvar, men det är ytterst lite och med betoning på "väl"). Men jag orkar inte gräva ner mig över det utan ska försöka vara glad över att kameran åteminstone är här nu.
Här. Nu.
På tal om min nya kamera och min förkärlek till att ha saker och ting i mina händer så har jag inte träffat Hanna på vad som faktist börjar bli till en evighet. Det va inte tänkt att det skulle bli såhär lång tid mellan, men unforseen sircumstances och allt detdär. Så imorgon ska jag se till att ha bokat migsjälv en tågbiljett till Gävle, eller så tar jag kanske bilen så kan vi åka i den påvägen hit i övermorgon (hon ska nämligen hit förstår ni) så kan vi dela på bensinpengarna så blir det kanske till och med billigare för bådatvå och det är bra nu när jag har haft spenderarbyxorna på mig alldeles för många dagar i streck och vägrar titta på andra saker än kapitalprodukter som min far brukar kalla unjefär allt jag köper. Ska han säga.
Nu tappade jag initiativet, stay tuned för mer.

Freeride

39268-238

Helt ute och cyklar (skitkul erik, verkligen).
I väntan på allting så trodde jag att denhär dagen skulle bli en transportsträcka till imogon för imorgon åker jag till Gävle över natten, äntligen. Men transportsträckedagar brukar vara ganska (läs väldigt) värdelösa och de brukar mest sluta med att jag röker alldeles för mycket och klättrar sönder mina väggar. Men som du kanske har förstått vid dethär laget så blev det en såndär dag som blev så pass bra att jag va tvungen att ta fram kameran och (visserligen ge den till Conny så han kunde...) föreviga den digitalt.

39268-243

Jag trodde att idag skulle bli en transportsträcka till imorgon. Jag va rädd för att idag skulle bli en transportsträcka till imorgon, för sådana dagar är i väntan på vadå-dagar. Citalopramdagar. Och de dagarna har blivit mer och mer sällsynta nu för tiden (hej Hanna!) därför visste jag inte riktigt hur jag skulle må när jag vaknade. Bra va det inte i alla fall, men i hallen stod min räddning, min cykel. Men hur mycket jag än biter ihop och försöker intala mig att det faktist är kul att cykla runt ensam, vilket det visserligen är ibland. Ibland, de gångerna jag behöver rensa skallen, gör jag det bäst på min dirtcykel. Men idag va inte en sådan dag, idag va en sådan dag då jag va extremt sällskapssjuk mitt i min jagbehövervaraensamperiod och efter att jag gjort boländerna på två (och ibland ett) hjul så kände jag mig extremt ensam när jag irrade runt planlöst på Sysslomansgatan.

Då kom Conny till the rescue, eller kom och kom, han svarade i telefonen och va villig att gå en promenad med mig. Han hade köpt nya osirispjucks som jag helt och hållet glömde bort att fota (jag glömde helt och hållet bort att fota honom över huvud taget, sorry, han va jättefin) som han nog ville nöta in litegrann. Hur som helst va det helt sjukt kul att se honom igen och vi gick och tog vad jag tror va sommarens sista McFlurry med Smarties och en liten kaffe, tack. Vill du ha mjölk i kaffet? Nej tack. Det blir 25kr. Tack. En signatur här bara, tack. Tack. Fast vem vet? Kanske är det pangväder nästa vecka då Conny jobbar natt och då kanske vi hinner med mer McFlurry. Jag hoppas det, jag hoppas vi hinner åka till McD-fyrmackskorset som vi gjorde om och om igen tidigare under sommaren. Vi han inte sitta sådär sjukt länge för jag va tvungen åka förbi hemmet och lägga i en tvättmaskin som jag jävla skit har glömt att ta ut, brb (tvättstuga på en lördagkväll? Kul liv. Ja, faktist). Faktum är att jag bara tycker att helger är opraktiska, mitt liv ser inte annorlunda ut på fredag-lördag-söndag förutom att allt blir helt opraktiskt för banken har stängt, posten vägrar jobba och samtliga butiker (förutom typ Ica Maxi) stänger brutalt mycket för tidigt. Kanske (bekräftat) beror det väl på att jag inte jobbar måndag-fredag utan är udda-regelbundet ledig mitt i veckan och jobbar helger titt som tätt.

39268-256

Hur som helst så kom jag på att jag va tvungen att gå förbi Designtorget och köpa deras Graffiti-färgläggningsbok bara för sakens skull och Conny kom på den briljanta (trots att jag motkämpade den i början) idén att han skulle ta sin cykel så vi kunde åka ut och cykla tillsammans. Dethär låter verkligen som ett dagboksinlägg, kan vara för att det är ett dagboksinlägg, men det är ett bra-dagboksinlägg. Från Designtorget till Game, från Game till Domkyrkan och en bil som hette CUM-nånting nånting (skitkul, verkligen). Från Domkyrkan till Waynes med ett jättekonstigt Kaffe som inte alls va så gott som handärinne försökte få det att låta, han försökte även låta sofistikerad och skrytig med vilken sorts kaffe det va när jag frågade vilken sorts kaffe det va och han svarade malligt och nedlåtande; "det är ekologiskt kaffe" vilket inte säger ett jävla skit om vilket kaffe det är (ditt mongo inne på wayne's) och efter en lång process med svettiga handflator, flackande blickar, nervositet och jag tror att han kissade på sig fick han ur sig "mörkrost". Tack, mörkrost blir bra, det va allt du behövde säga. Ditt mongo. Så efter att vi (nästan) druckit upp vårt kaffe så stompade vi (Conny) en av hans stolar (nästan, verkligheten såg lite annorlunda ut, men såhär i efterhand låter det fräckare om jag säger stompat. Vad som hände egentligen stannar mellan oss som va där). Vi fick typ bråttom och flydde typ långsamt hem.

39268-258

En bra dag. Tack Conny!

Det jag åker på, eller, the stuff my dreams are made of. Fattar du? Stuff! (varning för fackterminologi)
Säkerligen har du listat ut att det är en Kona Stuff. Årets modell (spjutets spets, inget annat) som är lite ombyggd som jag tror att jag redan skrivit om i inlägget om min cykel typ två kilometer ner på sidan. Hur som helst så är det inte sådär brutalt mycket som är bytt på den, det som är gjort är andra fälgar, Brave Bad-Ass istället för de som satt på. Den har fått en kedjestyrare, kedjespännare och bashguard (en grej som skyddar klingan i fram från att bashas) som i sig resulterat i att det lilla drevet i fram har blivit bortplockat. Det är världens finaste cykel och jag är helt förälskad i den. Det enda jag önskar göra med den nu (som jag kan komma på, dvs det enda som spelar någon roll) är att jag vill byta styre till ett med lite mer risevinkel, handtagen måste fixxas då de rör sig oacceptabelt mycket och jag funderar på att sätta på ett singlespeedkit (vilket gör att cykeln inte har några växlar alls till skillnad från nu då den har åtta).

39268-239

Anledningen till detta är för att växlar mer ofta än sällan bara ställer till med problem. När man väl behöver ha rätt växel i har man sedan länge passerat tillfället då det är hög tid att börja växla upp eller ner vilket resulterar i ett överbelastat kedjeskrammlande drevbök som resulterar i att jag slår sönder mina knän och jag tycker jättemycket om mina knän. Ett singlespeedkit råder bot på allt detdär då det gör att cykeln inte har några växlar alls utan bara ett drev med "bakåttramp". Inget krångel, inget rassel. En annan fördel med ett singlespeedkit är att man slipper det extremt enerverande skrammlet som kommer från bakväxeln när man hoppar, istället blir det helt knäpptyst när man landar. Precis som på en bmx. Den sista jättefördelen med ett singlespeedkit är att det skulle göra att min cykel är helt befriad från shimanos äckel-päckelprodukter. Allt detta till en enkel kostnad av 200kr, ett snabbt besök till cykel & skidstället och möjligheten att göra cykeln mer eller mindre trögtrampad, klart värt det.



På miniatyrbilderna här ovanför ser ni min CamelBak-ryggsäck som jag helst inte går någon stans alls över huvud taget utan, oavsett om jag ska cykla eller åka tåg. Mina sjukt-bra Hayes Nine bromsar som sitter på min brutalt läckert mörkgrönglitterblinglackade stealthcykel, min fula shimanobakväxel, mina världens bästa carbonfibreknuckle handskar med yttepyttedödskallar på pekfingrarna, mina Bad-Ass (faktist) hjul och mitt FSA Maximus styre med lite för lite rise.

Nästa gång jag åker ut tar jag min hjälm, för nästa gång kommer jag göra något dumt.
Men det gör inte ont i luften.

I pick up the pen

Dont know where to begin. What the fuck should I write yo?
Hon har ett sätt som ingen annan har att få mig att inte känna mig ensam även när jag inte är med henne. På något sätt känns det som att hon ser allt jag ser och känner allt jag känner. Som att hon är med litegrann hela tiden så när jag ska berätta om vad jag gjort behöver jag bara berätta litegrann för resten fattar hon själv för hon va med hela tiden, litegrann. Och jag känner henne i asfalten, mycketgrann.

39268-236

Data.
<kärleksförklaring>Alla kanske inte förstår det romantiska i bilden, jag tror att endel av er kommer att göra det när jag döper bilden till "frukost" och det kanske låter lite udda för endel, ni som inte ser photoshop lika viktigt som luft, ni som inte fattar hur smart en feedreader är, ni som aldrig gått in och uppdaterat någons blogg även fast ni spenderat hela dagen med dem och vet att de inte skrivit något. Ni skulle nog aldrig förstå hur man kan bli mer kär i någon av att denna någon förklarar för en hur man gör en "flatten image" action bunden till en av F-tangenterna i ovannämda bildredigeringsprogram. Jag kan nog inte förklara för er som inte förstår hur man kan vilja sitta närmare någon när denna någon använder ord som "header" om delar av en hemsida. Ni skulle nog inte begripa det romantiska i att sitta två timmar i sträck med näsan i en datorskärm mitt emot ens favorit som gör exakt samma sak utan att säga ett ord till varandra för att sedan skicka ett meddelande på MSN istället för att säga något, även fast man sitter en och en halv meter ifrån varandra. När sen samma person rycker ur sin nätverkskabel för att låta en koppla upp sig mot internet när de trådlösa nätverken slutar fungera kan inte ens jag förklara hur stort det är, men Lufsen kan ju gå skämmas med sina köttbullar.</kärleksförklaring>

Men ni som förstår, ni som vet, fattar ni hur bortskämd jag är?

Effektiv jagtid.
Ibörjan när jag fick reda på att jag inte skulle få ta semester förän i mitten/slutet av Augusti för att jag behövdes för mycket på jobbet kändes det rätt trist, att inte få vara ledig förän hösten (vintern?) kommit. Men nu känns det som att jag inte kunde fått en bättre tid att vara ledig. När jag fick se blicken i ögonen på de som kom tillbaka från sin semester som varit under en sommar som aldrig riktigt satte igång utan mest smög förbi och de nu helt plötsligt va tvungna att, helt outvilade, kliva tillbaka till vardagen som kommer att vara fram till vem vet när, då kändes det verkligen att jag fått rätt tid. Just precis exakt samtidigt kom allting på en gång. För första gången har jag timing med (nästan) allt. Mitt hjärta blöder fortfarande för att David ska åka ifrån mig, men allting annat kommer verkligen orkestrerat samtidigt och jag blir nästan lite orolig, för jag är inte direkt den som har tur med saker och ting, utan det brukar oftast verka bra men sedan göra en helomvändning och explodera i ansiktet på mig. Men än så länge har ingenting vänt om, ingenting exploderat och ingenting överraskat. Jag har till och med, för första gången, råkat ut för bra sammanträffanden och det mina vänner är verkligen ingenting vanligt.

39268-235

Jag är fortfarande helt förskräckt, fortfarande helt vettskrämd och fortfarande inte helt övertygad på att jag inte kommer att bli stångad om jag tar tjuren vid hornen, men jag låter det inte hindra mig från allting eller någonting längre. För trots att jag kanske är livrädd känner jag att jag inte har något att oroa mig för. Jag har faktist inte haft något att oroa mig för på jättelänge nu och mycket av det beror nog på att jag har varit omringade av folk som skänker mig trygghet. Två vänner som jag nöter ut internet med att tjata om hur bra de är och en flickvän som ger mig ro i själen. Att jag inte har något att oroa mig för gör mig visserligen orolig över när det kommer att blåsas bort och bara helt plötsligt inte finnas kvar längre, men jag kan inte ändra allting på en gång. Brännt barn skyr väl alltid elden och jag kommer nog alltid vara lite ängslig, men trots det så är jag inte rädd längre. Det kanske är skönt när det är varmt, men...

Jag leker i alla fall inte med tändstickor längre.

Señor Ghost

39268-232

Ordnystan.
Nu är dethär ett gammalt inlägg som jag har haft sparat som utkast men inte riktigt tagit mig till att skriva klart förän nu (och "nu" är typ utspritt på jag vet inte hur länge) men just när jag började skriva så inledde jag med: Igår när jag kom hem fick jag en jättedålig känsla i hela kroppen och jag visste inte riktigt vad den berodde på. Det kändes som att något dött. Jag tror att den berodde på att det faktum att David ska åka hem har blivit en verklighet med två trista faktum. Faktum ett (faktumet, haha) det faktumet som faktist känns, är att han inte kommer att finnas här på jag vet inte hur länge och när jag frågar honom vet inte han heller (när han kommer tillbaka det vill säga). Det är en ganska stor grej att säga kanske, om man skulle säga att någon och framför allt att ha denna någon hos sig har räddat ens liv, men shit David, utan dig vet jag faktist inte var jag skulle vara någonstans.

39268-231Så värt det.
Det kändes så sjukt mörkt när denhär sommaren inleddes, jag satt mest och ältade minnet av förra sommaren och hur "bra" den va (det va den och det tänker jag inte försöka ta ifrån den, men den är förbi nu precis som allting som va då). Jag va helt livrädd för denhär sommaren för det kändes som att jag inte ville någonting om det inte skulle bli lika bra som det som va förut. Jag satt hela vintern och kände att all galenskap och allt som va kasst berodde på att det va kallt ute (vi hittar symboler och något att skylla allt det dåliga på så vi slipper peka på oss själva, och med oss menar jag jag) och när det skulle bli varmt skulle allt bli frid och fröjd igen, då skulle allt bli sådär bra igen. Sen började det bli vår och allt det dåliga envisades med att stanna kvar och jag fick typ panik ända in i själen och allt började kännas rätt hopplöst.

Från en telefonkiosk.
Superhjältar har en tendens att dyka upp precis i "grevens tid" (det borde myntas ett modernt tvåtusentalsuttryck som kan ersätta greven, men vi kör på det så länge) och det va precis det, min hjälte, David gjorde. Jag kör (eller kanske körde? Nej, kanske fortfarande kör, jag vet inte riktigt) hårt på att halvt omedvetet alltid trycka ifrån mig de som betyder något för mig så långt jag bara kan (knuffa bort alla sen grina över att vara ensam, moget erik. Kanske elin hade rätt, men säg det inte åt henne). Men hur hårt jag än tryckte på honom så fanns han kvar och inte nog med det, han stannade hela sommaren. Jag kunde verkligen inte föreställa mig att allt skulle bli så bra som det blev, att sommaren skulle bli så galet bra som den blev (hej, positiv) men shit, han har verkligen gjort mitt liv. Alla dessa dagar som blev färre än vad vi trodde först, men fler än vi väntat oss då vi bara gått omkring och inte gjort någonting, stått sida vid sida, rygg mot rygg bara han och jag mot den virituella tevespelsvärlden lika mycket som den fysiskt verkliga. Pratat om det som är roligt, det som är tråkigt, det som kvittar och det som är det viktigaste i hela världen. Hela tiden, nu i tiden när jag har behövt honom som mest har han funnits här, fått mig att skratta, hindrat mig från att gråta, lyssnat när jag sagt något och berättat när han velat säga något.

39268-233Ghost-town
Något av det roligaste vi gjort (tycker jag) under sommaren är när han har tagit med sig sin xbox hem till mig och vi, efter att varit till ica luthagen, köpt juice, garvat åt något meningslöst kopplat in hans xbox till min lilla teve och våra xboxar med varandra slagit oss ner hemma hos mig och tagit oss an multiplayer co-op delen i Ghost Recon Advanced Warfighter 2. David och jag har exakt samma spelstil och tålamod och envishet med tevespelen att när något är svårt så låter vi hellre det svåra förstöra våra liv medans vi kämpar för att klara det än att skita i just det svåra och göra något annat roligt, för när man väl har klarat det är det en så belönande känsla som så kallade icke-gamers aldrig någonsin kommer att kunna förstå, det med att ingenting i mitt liv är annorlunda utan den enda skillnaden är att det finns en liten fil på någon spelkonsollhårddisk som säger att jag (vi i dethär fallet) klarat en mycket svår sak och det är något vi gjort ordentligt. Tillsammans har vi erövrat mark, stoppat pansarskyttefordon, bekämpat ondska och blivit sprängda i småbitar om och om igen. Spelet är utformat så att det oftast, nästan aldrig, går att klara det själv utan man behöver alltid någon som vakar över en medans man laddar om eller kollar vad som finns bakom en så man inte blir skjuten i ryggen. Symboliken är självlysande.

Jag kommer inte någonsin kunna vänja mig vid att inte ha honom här igen. Att vara utan är inte okej, inte någonstans och jag vet att jag kommer att sakna honom mer än jag någonsin kommer att kunna föreställa mig.

Och inget av det jag nyss skrivit räcker.
Tack David, för allt.

Äldre inlägg Äldre inlägg