lifter

Jag ger alltid alldeles för mycket alldeles för fort.
Det räcker med att någon bara tycker om mig litegrann så blir jag helt konsumerad av personen och vill bara vara med honom eller (oftast) henne hela tiden dygnet runt. Det bottnar väl i att jag söker uppskattning och vill känna mig älskad, men det kan ju för guds skull inte vara så konstigt?
Nej, det är klart att det inte är. Alla vill ju bli omtyckta och älskade.

Så nån gillar mig, säg en tjej till exempel. Wow, coolt. Ovanligt.
Så då blir jag helt fokuserad på den personen, och målar upp en bild av den personen att hon är den som kommer att komma in i mitt liv och ta bort allt dåligt och bara göra allt bra. Och i min fantasi lever jag ut ett helt liv tillsammans med henne som gör att jag tror och hoppas att hon är sån, att hon tycker lika mycket om mig som jag tycker om henne, men det gör hon ju inte. Det är klart att hon inte gör, hon känner mig ju inte.

Det som händer då är ju, som man kan förvänta sig, är att hon tycker att jag är för mycket för fort, och det är ju självklart. Det skulle jag också tycka, men det tänker inte jag på, än iaf.
Så då blir jag besviken, för jag hade ju mina förhoppningar (se ovan). Så då gör det ont.
Och då blir ju hon en som gör ont, så då försvinner hon ur mitt liv. Och jag blir ledsen.
Sen kommer jag på varför hon försvann, för att jag blev för mycket för fort.
Då ångrar jag mig, och känner mig dum att jag förväntade mig någonting. Sen tänker jag att jag ska lära mig någonting av det och inte göra så "nästa gång".

Jag träffar någon, blir konsumerad, hoppas, blir av med, blir ledsen, ångrar mig och lär mig ingenting.