Fleragångersammadagbok.
Utlovat bling.
Idag lyckades jag fånga Kristin, både i famnen och på bild (gissa vilken som va bäst), vi åkte på köpcentersightseeing med Anna, men vi hittade inte sådär katastrofmycket grejjer. Inte jag i alla fall, de andra handlade på som att de vore utan begränsningar (nästan). Nu är de båda hemskjutsade och jag har precis ätit, så nu har jag gjort allt jag tänkt idag och det är bara kvällen kvar. Idag har jag varit smart och inte planerat något annat än kvalitetstid med Sony, Denon, Bowers & Wilkins och Microsoft. Kanske spelar jag tevespel, kanske går jag till Statoil och hyr en film, kanske gräver jag djupt i dvd-hyllan efter något riktigt coolt. Det ska bli skönt att ta hela dagen åt migsjälv nu när jag inte (längre) är sällskapssjuk.
Siduppdateringar.
Dethär inlägget blir det fjärde inlägget detta dygn, det kan tyckas mycket, men sen så gör jag sällan saker med måtta. Många av inläggen har legat sparade som utkast och legad ofärdigskrivna och nu har jag bara ett sånt kvar, men det sparar jag tills det känns okej att publicera det. Igår när jag satt och skrev så började jag tänka på att ni faktist läser det jag skriver (eller så kollar ni bara på bilderna) och då gick det inte att skriva alls över huvud taget (nästan). Det blir i alla fall mycket jobbigare att skriva när jag tänker på att någon kommer att läsa det, det flyter bättre när jag bara skriver för att skriva av mig.
För att kunna sluta tänka på det jag skriver.
Ghettobarn.
Dethär är mitt kvarter.
Luthagens ghetto består av de enda två gråa husen i hela stadsdelen (därav ghetto, ait?), det är de enda två husen i hela denna övremedelklasstadsdel som är byggda i missfärgad betong, de enda två husen i hela denna stadsdel som ser ut som något från typ ett fattigt kvarter i Estland och ett av dehär två husen är det huset jag kallar för "mitt", det huset jag kallar för "hem".
Just "hem".Jag har aldrig bott på ett och samma ställe lika länge som jag har bott här då min uppväxt bestod av ett enda flängande och hattande mellan adresser (Sandbackavägen, Kronovägen, Blomstervägen, Svartbäcksgatan, Vaksalagatan) i två städer (Umeå först, sen Uppsala). Jag flyttade hit med min far någon gång i slutet av 1900-talet. Han flyttade härifrån för något år sedan, strax efter att jag flyttat in i min lilla lägenhet.
Det har blivit till mitt hem nu och jag har börjat tycka väldigt mycket om mitt hus trots en helt värdelös hyresvärd och ett grannsällskap som mest liknar en cirkusutställning. Saker och ting fungerar verkligen inte som de ska i dethär huset, tvättstugor som går sönder lagas nästan aldrig, lägenheter står tomma mystiskt länge och lamporna går sönder ovanligt ofta. Det finns ett gym i huset som ägarna till alltid kommer i nya bilar som mer ofta än sällan kostar mer jag tjänar på ett år även fast gymmet oftast är folktomt, jag är helt övertygad om att det spökar i huset och tanten i garaget blir bara konstigare och konstigare. Det är mitt hus, här bor jag. Här lever jag. I mitt övremedelklassghetto.
Det har blivit till mitt hem nu och jag har börjat tycka väldigt mycket om mitt hus trots en helt värdelös hyresvärd och ett grannsällskap som mest liknar en cirkusutställning. Saker och ting fungerar verkligen inte som de ska i dethär huset, tvättstugor som går sönder lagas nästan aldrig, lägenheter står tomma mystiskt länge och lamporna går sönder ovanligt ofta. Det finns ett gym i huset som ägarna till alltid kommer i nya bilar som mer ofta än sällan kostar mer jag tjänar på ett år även fast gymmet oftast är folktomt, jag är helt övertygad om att det spökar i huset och tanten i garaget blir bara konstigare och konstigare. Det är mitt hus, här bor jag. Här lever jag. I mitt övremedelklassghetto.
Intryck.
Det är heller inget vackert hus, utsidan läste ni om alldeles nyss och insidan är nästan en katastrof. Väggarna i lägenheterna ser ut som att ingen brytt sig om dem sen de restes, trapphusets röda tema är helt skevt och golven i lägenheterna är rent deprimerande, jag hade däremot tur och fick någon sorts fejk-trägolv i min lägenhet som är betydligt mycket finare än de gråblågröna misärplastmattorna som ligger i resten av huset.Om du skaffar en lägenhet här i huset så räkna med att du kommer att få behandla den unjefär som en bostadsrätt, dvs att vill du ha det fint får du fina till den själv. Att få hyresvärden att göra något tar oftast så lång tid att det är värt både arbetet och pengarna att helt enkelt göra det själv. Väggarna ser, som sagt, ut som skit. Kyl och frys ser ut att vara tagna från torpedrummet från en rysk atomubåt från kalla kriget och verkar drivas av någon sorts kemikalie från samma ubåt som förmodligen är strängeligen förbjuden sedan sjuttiotalet och vitvarorna i sig genererar nästan mer värme än både spisen och ugnen (sen att jag inte har någon ugn i just min lägenhet behöver vi ju inte direkt gå in närmre på).
Uttryck.
Uppe på taket finns det något som (när man beskriver det) kan kallas för "takterass" om man vill få det att låta lyxigt, i verkligheten så ser det mer ut som en Ukrainsk fängelserastgård. Med armerat glas, rostiga metalldörrar och missfärgad betong ser takterassrastgården inte mycket ut för världen (eller värden för den delen) men för mig är den ett av mina favoritställen.
På en bänk som jag lagat med hammare och spik fler gånger än jag kan minnas, över snart en tioårsperiod, bland delarna från en isärmonterad mattpiskställning, murkna plankor som jag inte har någon aning om vad någon någonsin skulle kunna haft användning för, glasskärvor från den sedan länge spruckna utelampan och utemöbler i plast som verkligen ser ut som sju svåra år (se bilden till vänster), inringad av fönster man inte ser något igenom har jag min plats.Men friden har blivit bruten.
Det har flyttat in nya (fler är väl rätt ord i och för sig) jävla mongon i huset nu och de har varit nogranna med att inte glömma att få med sig sin vilja. Och det de vill med sin vilja är att använda den till att skapa total missär på min rastgård. De har nämligen fått för sig att det på något sätt är okej att få rastplatsen att se hemtrevlig ut (med typ Astrid Lindgrens mått mätt). Jag hade ett rejält skräckögonblick när jag kom upp till mitt ställe och såg att det låg en röd-vitrandig matta under mina fina sjusvåraårutemöbler, det stod en vas med blommor på bordet, en sittdyna i blått tyg med vita sömmar och knappar besudlade min fina bänk, en grill stod brevid med ett litet grillbord i typ ek eller något annat bra skar i ögonen men värst av allt är den hängblomkruka som någon haft mage att hänga upp vid dörren ut till rastplatsen.
Dethär är någonting som definitivt inte är okej och det måste bekämpas på något sätt.
Men med alla brister till trots så är dethär huset min borg och det stället här i världen som jag tänker att jag kommer ifrån. Dethär är startpunkten för allting som är och jag har kollosalt många minnen (både bra och dåliga) härifrån. Det är här jag bor och här bor jag väldigt bra, även fast jag vill härifrån.
Inte okej!
Förbannade, föreviga förseningar!
Både Forza Motorsport 2 och Mass Effect har blivit försenade. Förmodligen kommer de att släppas i tid i Nordamerika (de har en tendens att alltid vara prioriterade) men vi här i Europa får (som vanligt) vänta lite längre. Det är så synd, för av att de blir försenade så kommer även maj månad vara en helt releaselös månad (okej, det kanske släpps spel, men inget kul. Inte Mass Effect). Tittar jag ut genom fönstret just nu så känns det ju inte som det gör så extremt mycket, för som ni märkt är det hur fint väder som helst, men jag vill fortfarande att spelen ska släppas. Jag har hellre ångest över att jag känner att jag inte vill spela dem än ångest över att jag inte kan spela dem.
Erkännandens samtal / Splinter Cell: Double Agent.
Häromdagen satt jag och pratade med min själs vän och hon bekännde att hennes nya cykel inte kändes som den gamla, att den va fin och så men inte kändes riktigt rätt. Hon sa att hon kände sig skyldig över att tycka illa om den (jag förstår henne, den är asfin, men vad ska man göra när det inte känns rätt?). Efter hennes erkännande så släppte jag alla tyglar och gjorde ett eget. Det gällde Splinter Cell: Double Agent, ett spel i en serie (där alla spelen heter Splinter Cell: Nånting, förutom det första som bara heter just "Splinter Cell"). Det är en spelserie som jag ända sedan första spelet (Double Agent är det fjärde i raden) älskat från första till sista stund. Det är några av de bästa spelen jag spelat och jag såg fram emot Double Agent något helt galet innan det släpptes.
När det släpptes kom det till i stort sett samtliga tevespelskonsoller, i alla fall både till playstation 2 och xbox 360. Det va innan jag köpte min xbox 360 men jag köpte det inte till playstation 2 för jag levde fortfarande under inställningen att jag skulle köpa en playstation 3 när den väl släpptes och tänkte att jag skulle spara spelet till jag köpt den nya konsollen, men som ni kanske minns (eller så har ni inte läst ordentligt) så blev det ingen playstation 3 för mig så jag lyckades införskaffa spelet till xbox 360 (jag fick det faktist av min far, han köpte det i London när han va där) och jag ville verkligen tycka att det är kul, det vill jag fortfarande och ibland blir jag riktigt sugen på att spela det. Jag minns hur kul jag hade med de andra spelen och hur mycket jag tycker (tyckte?) om spelstilen, handlingen och karaktärerna. Men varje gång jag sätter mig med spelet blir det samma sak; jag kan bara inte tycka att det är kul och jag känner mig så skyldig varje gång jag kommer på migsjälv med att sitta och spela spelet och inte tycka det är roligt alls, utan jag sitter och pinar mig igenom det och tänker att "kanske nästa bana blir rolig, ja, det måste den bli, jag har bara inte hittat flytet". Och kanske är det problemet, att jag inte hittar flytet. Eller så är jag bara ovan vid att ta det i lugnt och smyga (spelen går i stort sett helt ut på att smyga, genren kallas "sneek 'em up") men inte ska man väl sitta och tycka att det är jobbigt att spela tevespel?
Det tycker inte jag.
Men det är det som gör det så tragiskt, för jag vill verkligen tycka att det är kul. Det känns som att jag sviker hela min tevespelsbakgrund när jag tänker illa om Double Agent. Som att jag blivit bortskämd med nyare, snabbare spel och därigenom blivit för rastlös för att ta det lugnt. Jag vet ju att jag inte bara kan kasta mig in i en eldstrid och jag vet ju att det krävs lite tålamod, inte mycket (jo, rätt mycket nu när jag tänker efter. Men det har ju gått förut?) och jag vet ju att jag älskat att klä mig i rollen som Sam Fisher förut, så varför gör jag det inte nu?
Varför går det inte nu?
Många gånger har jag stått i tevespelsbutiken och kollat hur mycket jag får i rabatt på nyare spel om jag byter in Double Agent, men aldrig har jag klarat av att göra det, hur bra dealar jag än fått serverade för jag känner mig som ett jävla as som ens tänker tanken att byta bort spelet. Oftast har jag gått hem och spelat det och förgäves tänkt samma sak om och om igen; "Jo, fan jag måste tycka att det är kul. Jag måste" och varje gång suttit där och blivit arg på både migsjälv och spelet för att jag verkligen inte gillat spelet. Fast jag vägrar ge upp. Jag tänker inte ge upp hoppet om dethär spelet och tänker jag på de förra spelen så känner jag verkligen att dethär spelet förtjänar att klaras och kanske kommer jag att tycka att det är kul i en senare period i livet, när jag fått ro i kroppen.
(Märker ni hur jag nu motiverar migsjälv att spela spelet igen, ge det ett försök till?
Kanske blir det roligt den här gången. Samma sak varje gång.)
Kanske blir det roligt den här gången. Samma sak varje gång.)
Får jag bli arg?
Slöseri.
Idag blev en helt värdelös dag och inte alls som jag tänkt mig (det är ju ganska självklart, för inte fan planerar man att ha en värdelös dag?). Jag spenderade unjefär hela dagen med att leta upp något roligt att göra i det fina vädret, helt förgäves. Vart jag än har vänt mig har jag kännt mig ovälkommen, ivägen, obekväm eller ointressant (stackars mig, jag vet) men det jag stör mig på, som jag kom på när jag gick hem efter att ha slösat bort en hel kväll på krogen (där jag va smart nog att spara slantarna och inte dricka någon alkohol för jag visste hur ovärt det det skulle ha varit). Det jag kom på är att det känns som att jag inte hör hemma någonstans. Jag pratade om det med en kompis för ett tag sedan om att jag inte har något barndomshem eller trygg plats att falla tillbaka på om allt i mitt liv skulle haverera. Men det gör inte så mycket, jag har blivit så bra på att klara mig att jag inte ser det som något problem. Det är inte det jag menar, det jag menar är att det inte finns någon naturlig stans att ta vägen på sådana kvällar som denna. Det finns ställen där jag kan vara men inte vill, eller ställen jag vill vara på men inte kan.
Den enda platsen som faller sig naturlig, mitt ställe för sinnesfrid (right), är här i mitt hem.
Jag kom på det som en "jävla skit, det tänkte jag inte på" när jag tänkte på att det jag borde ha gjort är att dratt på mig mina mjukisbyxor och bara joxat på med mina saker här hemma, men nu gjorde jag inte det. Jag ville göra något med dagen, men jag kom inte på något jag ville göra och jag kom inte på någon jag ville göra det med och det är det som gör mig så besviken. Det är det som gör mig så jävla arg. Jag blir arg för jag har sett fram emot att ha kul när nu när jag är ledig, men när jag väl är det så slösar jag bort det med att försöka hitta något att göra när jag vet att det inte finns. För jag har som roligast när jag inser att jag kommer att ha tråkigt (nu låter det ju ganska självklart) men så är det. Så har det blivit.
Jag kom på det som en "jävla skit, det tänkte jag inte på" när jag tänkte på att det jag borde ha gjort är att dratt på mig mina mjukisbyxor och bara joxat på med mina saker här hemma, men nu gjorde jag inte det. Jag ville göra något med dagen, men jag kom inte på något jag ville göra och jag kom inte på någon jag ville göra det med och det är det som gör mig så besviken. Det är det som gör mig så jävla arg. Jag blir arg för jag har sett fram emot att ha kul när nu när jag är ledig, men när jag väl är det så slösar jag bort det med att försöka hitta något att göra när jag vet att det inte finns. För jag har som roligast när jag inser att jag kommer att ha tråkigt (nu låter det ju ganska självklart) men så är det. Så har det blivit.
Men det va i alla fall fint väder.
Två dagar i solen.
Spetsen av sommaren.
Mer än att kunna sitta vid ån i solen förväntar jag mig inte av denhär sommaren som kommer.
Jag ser fram emot att ta det så lungt jag bara kan (förutom på cykeln, då jävlar). Jag ser fram emot att sysselsätta mig med mina grejjor och rå om mig så gott det går. Jag har varit orolig över att det kommer bli en ganska händelselös (tråkig?) sommar i år, och det tror jag att det kommer att bli också. Men jag kan inte få allt jag vill ha här i livet så jag börjar vänja mig vid tanken av händelselös.
Jag ser fram emot att ta det så lungt jag bara kan (förutom på cykeln, då jävlar). Jag ser fram emot att sysselsätta mig med mina grejjor och rå om mig så gott det går. Jag har varit orolig över att det kommer bli en ganska händelselös (tråkig?) sommar i år, och det tror jag att det kommer att bli också. Men jag kan inte få allt jag vill ha här i livet så jag börjar vänja mig vid tanken av händelselös.
En sak som jag har fått ett rejält sug efter är att resa bort. Sätta mig på ett flygplan, en båt, bil eller tåg. Vad som helst för att ta mig härifrån. Jag brinner inte upp här, jag dör inte här. Jag vantrivs inte och jag känner mig faktist ganska hemma här, men ärligt talat så har jag ingenting att jämföra med. Men samtidigt så känns det så tomt att det börjar kännas meningslöst att ens vara kvar här. Det finns inte så mycket kvar längre, inget som inte kan eller kommer vara borta imorgon eller dagen efter. Men framför allt så har jag så fruktansvärt tråkigt och jag är så less på att bara gå omkring och vänta. Så kanske gör jag det, bara drar. Kanske ser till att inget rasar ihop om jag försvinner och kanske gör just det.
(försvinner)
Höghastighetsdag.
Försök att slappna av innomhus när solen skiner ute.
Du kanske kan, men för mig är det stört omöjligt. Jag kan bara inte låta en dag som idag passera utanför fönstret. Så som jag har längtat mig igenom en (som jag upplevde det som, även fast den kan beskrivas som "mild" av SMHI, historieexperter och soldater från finska vinterkriget) helt olidligt oändlig vinter. Jag lovade migsjälv, när jag låg där, ensam och rädd, under en gran i två meter snö i de norrlänska skogarna, att jag aldrig aldrig aldrig (märk mina ord) ska klaga på att det är för varmt ute någonsin igen.
Fryst barn skyr isen.Det har jag heller inte gjort sen dess (jo, det har jag säkert, men inte vad jag minns och om jag nu gjorde det så tar jag tillbaks det, jag menade det inte) och något jag blivit extremt bra på är att uppskatta de saker jag har och inte glömma bort dem i dimman av det jag saknar. Jag har lärt mig att det framför allt inte någonsin under några omständigheter är synd om mig så länge jag har mat på bordet, en säng att sova i och tak över huvudet. Jag har lärt mig att (som sagt) uppskatta de saker jag har för jag vet aldrig när de slits ifrån mig (eller går självmant för den delen) och jag har lärt mig att ingenting någonsin som jag utsätts för kommer att vara jobbigt så länge de ovanstående sakerna finns med i ekvationen (mat och tak och det, inte prylar. Prylar är bara bonus. Om än livsviktig bonus, så är de bara en bonus) och jag använder mig av allt jag lärt mig när det kommer till att överleva. I en isvak, i en frusen skog eller i storstadsdjungeln. Om jag använder mitt huvud kan jag klara av vad som helst (borde jag ställa mig framför spegeln och tala om för mig själv minst en gång om dagen).
Vätskebrist / sexualkunskap.
Det är tur att jag är så trygg i min asexualitet, för killen inne på fjällräven (eller vad butiken nu heter, dendär vildmarksaffären vid ån där brevid trolltyg eller vad det nu i sin tur heter) kollade konstigt på både ett och två sätt när jag stegade genom butiken och plockade åt mig en rosa nalgeneflaska (jo, det är en flaska, inte en burk) och när jag skulle betala så sa han "det kommer fler färger när som helst" och såg nästan besviken när jag svarade "rosa blir bra".
Fördelen med nalgeneflaskorna är att de är väldigt stryktåliga, tål både kalla och varma vätskor, har en stor öppning (lätt att fylla, lätt att tömma, lätt att diska) och framför allt inte lämnar plastsmak i det man har i. Det är därför jag ville ha en sån, inte för att den är onödigt dyr och svår att försvara moraliskt.
Nejdå, jag lovar.
Fördelen med nalgeneflaskorna är att de är väldigt stryktåliga, tål både kalla och varma vätskor, har en stor öppning (lätt att fylla, lätt att tömma, lätt att diska) och framför allt inte lämnar plastsmak i det man har i. Det är därför jag ville ha en sån, inte för att den är onödigt dyr och svår att försvara moraliskt.
Nejdå, jag lovar.
Och Kristins skor.De är röda (jag har bildbevis som jag har gömt här på sidan). Hon har förresten kommit hem nu och det är mycket bra. Skorna hittade hon i Göteborg och det är något speciellt med dem (inte bara att det är hennes). Det är några celebs som gjort nån kollektion (ja, jag använder det ordet nu och jag köpte en rosa flaska, okej?!) med bara röda saker. Jag tror att den (kollektionen) kallas "Red Devil" och pengar ska tydligen doneras till AIDS / HIV forskning om jag inte minns helt fel.
Hon (Kristin) har i alla fall babblat på hur länge som helst om dehär röda skorna och nu äntligen har hon hittat dem. Inte helt oväntat passar hon extremt bra i dem (som ni ser på bilden, eh?) och jag ångrar mig lite att jag inte tog tillfället i akt att först och främst fota hela henne men även hennes bling-klocka som matchar hennes nya skor (och hennes personlighet) men kanske (om jag har tur) kommer jag att träffa henne igen, då kanske jag kommer att ha huvvet med mig och minnet nerpackat så jag får det gjort. Kanske på lördag (med lite tur).
Mycket mer än så hann jag inte med idag innan det va dags att snopet åka och jobba ännu en värdelös kväll (men vi glädjer oss åt att det är en av de sista). Fast om jag ska vara ärlig så va det inte så jobbigt att jobba ikväll. Att det är en av de sista gångerna är en ganska bra motivation.
Mycket mer än så hann jag inte med idag innan det va dags att snopet åka och jobba ännu en värdelös kväll (men vi glädjer oss åt att det är en av de sista). Fast om jag ska vara ärlig så va det inte så jobbigt att jobba ikväll. Att det är en av de sista gångerna är en ganska bra motivation.
Nu vill jag bara gå och lägga mig och sova.
Summergames.
Jag har en filosofi.
Jag tror att man skulle kunna kalla det för en filosofi i alla fall, även om det är lite töntigt så kan jag inte rå för det. Den går ut på att lägga ner maximalt med pengar på saker som jag kan ha kul med själv (bollen på bilden är ett jävligt dåligt exempel då det kan bli lite trögt att behöva gå och hämta den hela tiden, det blir roligare när någon fångar den och kastar tillbaka den. Men sen har jag ju fått den också så den har egentligen ingenting med dethär att göra, men det blev en bra bild så jag lägger upp den). Nu menar jag inte att jag spenderar alla slantar jag har på saker åt migsjälv (jo, det gör jag) men det är snarare så att jag inte köper något dyrt och fint som jag inte kan ha kul med själv i min alldeles egna ensamhet. Det har nog att göra med min envisa besatthet i att vägra vara (eller åteminstone försöka sluta vara) beroende av andra människor.
High-FidelityMin Hi-Fi är ett asbra exempel (och faktist flaggskeppet i min filosofi) för den har jag inhandlat, konfigurerat och strategist placerat för att jag (ensam) ska få så mycket kul av den som möjligt. Det låter rätt sorgligt, men det är det verkligen inte.
I början (när jag va väldigt ung, närå) så hade jag stunder då jag till exempel gjorde något jävligt coolt i ett tevespel och blev helt till mig över min prestation men samtidigt fick lite ångest över att det bara va jag själv som såg vad som hände och uppfattade hur fräckt det va, då kändes det nästan lite synd. Som att det inte riktigt blev lika kul för det bara va jag som såg det. Unjefär som när jag blev dumpad för fjorton flickvänner sedan (nej, okej, det va den förra. Eller förrförra), hon drog i alla fall med typ allt från hemmet (förutom glödlamporna). Jag fick ju naturligtvis skylla migsjälv, för det va ju faktist hon som hade köpt allt (så vad annars kan man förvänta sig?). Hur som helst, då kände jag inte så stor lust att fixxa iordning det tomma hem som hon lämnade. Jag tänkte typ "varför ska jag köpa en ny soffa, det är ju ändå bara jag som sitter i den" och ni hör ju själva att det inte riktigt är en sund inställning till någonting alls över huvud taget. Som tur är tog det inte så lång tid innan det ändrades till "Såklart att jag ska köpa en ny soffa som bara jag ska sitta i" och sen tog det inte lång tid innan jag donade i ordning ett riktigt trevligt hem åt migsjälv. Det har förändrats i färg (från vitt och brunt till vitt och svart) men tanken finns kvar, att det är jag jag bara jag jag jag som ska ha sakerna. Och med facit i hand (efter att ha tagit mig igenom allt det som varit) så kan jag intyga att det är den enda inställningen som fungerat (i alla fall för mig). För så vitt jag vet så om man förlitar allt sitt roliga i andra människor får man så sanslöst tråkigt när de drar.
I början (när jag va väldigt ung, närå) så hade jag stunder då jag till exempel gjorde något jävligt coolt i ett tevespel och blev helt till mig över min prestation men samtidigt fick lite ångest över att det bara va jag själv som såg vad som hände och uppfattade hur fräckt det va, då kändes det nästan lite synd. Som att det inte riktigt blev lika kul för det bara va jag som såg det. Unjefär som när jag blev dumpad för fjorton flickvänner sedan (nej, okej, det va den förra. Eller förrförra), hon drog i alla fall med typ allt från hemmet (förutom glödlamporna). Jag fick ju naturligtvis skylla migsjälv, för det va ju faktist hon som hade köpt allt (så vad annars kan man förvänta sig?). Hur som helst, då kände jag inte så stor lust att fixxa iordning det tomma hem som hon lämnade. Jag tänkte typ "varför ska jag köpa en ny soffa, det är ju ändå bara jag som sitter i den" och ni hör ju själva att det inte riktigt är en sund inställning till någonting alls över huvud taget. Som tur är tog det inte så lång tid innan det ändrades till "Såklart att jag ska köpa en ny soffa som bara jag ska sitta i" och sen tog det inte lång tid innan jag donade i ordning ett riktigt trevligt hem åt migsjälv. Det har förändrats i färg (från vitt och brunt till vitt och svart) men tanken finns kvar, att det är jag jag bara jag jag jag som ska ha sakerna. Och med facit i hand (efter att ha tagit mig igenom allt det som varit) så kan jag intyga att det är den enda inställningen som fungerat (i alla fall för mig). För så vitt jag vet så om man förlitar allt sitt roliga i andra människor får man så sanslöst tråkigt när de drar.
Och att ha tråkigt är det värsta som finns.
Unjefär så ser min överlevnadsplan ut, utifall allt annat havererar det vill säga.Det jag tänkte komma till när jag började skriva dethär inlägget, men senare gled iväg ifrån (unjefär som jag alltid brukar göra när jag skriver dehär inläggen, att jag får för mig att skriva om en sak, börjar göra det men drar snabbt och länge iväg till något helt annat tills inlägget inte ser ett dugg ut som jag tänkt att det skulle göra från början. Typ som nu) är att jag har säkrat sommarsysselsättningarna någorlunda. För varje väderlek har jag minst en sak att göra.
- Varmt och fint ute - Cykel.
- Kallt och fint ute - Bil.
- Fult ute - Xbox 360.
- Fult ute + strömavbrott (man måste alltid räkna in naturkatastrofer) - Spawn Collections 1, 2 och 3.
Ibland undrar jag om jag tänker för mycket...
Vädret bjuder in, inte ut.
När det regnar.
Det är okej med regn. Snö är oacceptabelt, blåst är som ett hån och mulet är bara tråkigt och synd. Men när det regnar är det som ett tecken att stanna inne och ta hand om sigsjälv. Mitt sätt att ta hand om och skämma bort migsjälv är som ni kanske vet min kära tevespelsmaskin.
Ännu har det inte varit varmt och soligt tillräckligt länge för att jag ska kunna använda mina rullgardiner med gott samvete. Ännu känner jag mig inte trygg i vetskapen om att det snart kommer fler soliga dagar så att jag helt enkelt kan låta en passera bakom ett fördraget fönster, så den här regniga dagen kom faktist inte helt ovälkommen För idag kände jag ingen alls av den stressen jag skrev om igår. Idag har fått passera rätt lugnt och jag fick till och med lite sällskap. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig med tevespel hela dagen men det blev bra tillslut.
Och bara så du vet så känns det skönt att höra att du saknar mig också, ibland.
Det kommer att märkas att du försvinner.
För det är ett sådant antiklimax att klara ett tevespel. Det är ju kalasroligt att jag vart såpass duktig att jag klarat ett tevespel, men samtidigt så sorgligt att det tar slut, för nu finns det ju inget mer. Naturligtvis kommer jag fortsätta ha kul med Ghost Recon Advanced Warfighter 2, jag har ju till exempel svårighetsgraden "elevated risk" kvar (den svåraste svårighetsgraden med den röda varningsdödskallen och den varnande varningstexten som varnar om att jag kommer att bli skjuten i huvudet och det minsann bara är till för erfarna spelare, migsjälv till exempel) som jag bara måste köra igenom. Men det blir ju liksom ingenting nytt. Visst att det är svårare, mina fiender är smartare och jag dör lättare så utmaningen är ju välkommen, men storymässigt slutar det mer ofta än sällan med att man sitter oförvånad. För med största sannorlikhet (jag kan nästan lova) så kommer Ghost Recon Advanced Warfighter 2 på svåraste svårighetsgraden utspela sig på precis samma sätt som de lättare svårighetsgraderna (nu räknar vi inte in att jag kommer att dö, bli frustrerad och svära oftare, utan bara själva handlingen). Däremot (om man har en xbox 360, vilket jag nu råkar ha) så finns det något så fint som "achievements" där man får poäng för saker och ting man klarar av i spelet, all den poängen läggs ihop i ens "gamerscore" och det hela resulterar i att omspelningsvärdet höjs. Dethär kommer jag att förklara mer om vid något annat tillfälle när klockan inte är kvart i två på natten och det är måndag imorgon jävla skit jag måste gå och lägga mig.
Det kommer att märkas att du försvinner.
Men när jag väl satte mig.
Så hände det som oftast händer när jag planerar och tar mig tid till att sätta mig med min xbox med inställningen att jag ska fördjupa mig (nästan drunkna) i ett spel. Jag klarar det. Tio minuter efter att jag drog igång Ghost Recon Advanced Warfighter 2 så satt jag där med ett snopet ansiktsuttryck och en liten tår i ögat (nästan. Nej, okej jag grät) medans eftertexterna rullade förbi lite snabbt. Tyvär så är speltillverkarna i dagsläget helt mållösa av all den nya teknologin som finns tillgänglig för att göra spelen så fräcka som möjligt att de ibland glömmer bort att göra spelen bra. De blir snygga, snyggare än någonsin och ibland snyggare än verkligheten (jo, det är sant). Men mer ofta än sällan så känns allt det snygga väldigt tomt och väldigt platt på grund av att spelet saknar en handling som ger det liv. Ghost Recon Advanced Warfighter 2 är inte ett av dem, där rycktes jag med rätt ofta och kände mig ibland som en patiotisk amerikansk special forces delta ranger tactical ops covert mission special unit kille och när vi (jag och mina soldater) sprang över den Mexikanska gränsen in i USA i en löpande jakt på WMD*s som hamnat i fel händer kände jag faktist att det va brottom innan något riktigt dåligt hände. Däremot så lider spelet av att det är på tok för kort. Jag trodde faktist att jag hade unjefär hälften kvar när eftertexterna kom och det visade sig att jag klarat spelet. Och det är så tragiskt.
För det är ett sådant antiklimax att klara ett tevespel. Det är ju kalasroligt att jag vart såpass duktig att jag klarat ett tevespel, men samtidigt så sorgligt att det tar slut, för nu finns det ju inget mer. Naturligtvis kommer jag fortsätta ha kul med Ghost Recon Advanced Warfighter 2, jag har ju till exempel svårighetsgraden "elevated risk" kvar (den svåraste svårighetsgraden med den röda varningsdödskallen och den varnande varningstexten som varnar om att jag kommer att bli skjuten i huvudet och det minsann bara är till för erfarna spelare, migsjälv till exempel) som jag bara måste köra igenom. Men det blir ju liksom ingenting nytt. Visst att det är svårare, mina fiender är smartare och jag dör lättare så utmaningen är ju välkommen, men storymässigt slutar det mer ofta än sällan med att man sitter oförvånad. För med största sannorlikhet (jag kan nästan lova) så kommer Ghost Recon Advanced Warfighter 2 på svåraste svårighetsgraden utspela sig på precis samma sätt som de lättare svårighetsgraderna (nu räknar vi inte in att jag kommer att dö, bli frustrerad och svära oftare, utan bara själva handlingen). Däremot (om man har en xbox 360, vilket jag nu råkar ha) så finns det något så fint som "achievements" där man får poäng för saker och ting man klarar av i spelet, all den poängen läggs ihop i ens "gamerscore" och det hela resulterar i att omspelningsvärdet höjs. Dethär kommer jag att förklara mer om vid något annat tillfälle när klockan inte är kvart i två på natten och det är måndag imorgon jävla skit jag måste gå och lägga mig.*WMD: Weapon Of Mass Destruction eller Massförstörelsevapen för er som inte hablar ingles.
Typ atombomber och sådant.
Typ atombomber och sådant.
För lite, för sent (ett inlägg om mig)
Nu börjar klockan bli rätt mycket.
Fast jag har inte så stor lust att gå och lägga mig.
Inte riktigt än. Varför vet jag inte, det kan vara någon gammal vana som fortfarande sitter kvar, för på senaste tiden har jag faktist inte varit rädd för sängen. Jag har nästan till och med tyckt att det varit skönt att få gå och lägga mig. Inte för att få sova, det är jag fortfarande inte helt okej med, men jag har sett det lite som en bra grej att gå och lägga mig. För jag har en mycket skarpare kontrast mellan pigg och trött nu för tiden, det lär ha något att göra med minskat koffein och sockerintag sent på kvällen. Eller, rättare sagt, i stort sett inget koffeinintag sent på kvällen. Jag har till och med börjat tänka på att inte dricka så sjukt mycket kaffe (eller någonting annat över huvud taget för den delen) timmarna innan jag borde/tänkte sova och det fungerar faktist ganska bra. Jag är helt slut på kvällarna och somnar oftast automatiskt. Igår somnade jag ifrån "The way of the gun" och (som ni som prenumererar läste för några dagar sedan) missade jag större delen av "Jurassic Park" när Sofia va här. Då är det skönt att sova.
Inte riktigt än. Varför vet jag inte, det kan vara någon gammal vana som fortfarande sitter kvar, för på senaste tiden har jag faktist inte varit rädd för sängen. Jag har nästan till och med tyckt att det varit skönt att få gå och lägga mig. Inte för att få sova, det är jag fortfarande inte helt okej med, men jag har sett det lite som en bra grej att gå och lägga mig. För jag har en mycket skarpare kontrast mellan pigg och trött nu för tiden, det lär ha något att göra med minskat koffein och sockerintag sent på kvällen. Eller, rättare sagt, i stort sett inget koffeinintag sent på kvällen. Jag har till och med börjat tänka på att inte dricka så sjukt mycket kaffe (eller någonting annat över huvud taget för den delen) timmarna innan jag borde/tänkte sova och det fungerar faktist ganska bra. Jag är helt slut på kvällarna och somnar oftast automatiskt. Igår somnade jag ifrån "The way of the gun" och (som ni som prenumererar läste för några dagar sedan) missade jag större delen av "Jurassic Park" när Sofia va här. Då är det skönt att sova.
Men den största anledningen till varför jag inte haft några stora problem med att gå och lägga mig och somna (och endel dagar till och med tyckt att det är okej) är nog för att det har varit rätt sjysst att vakna de senaste dagarna (kanske till och med veckorna). Jag antar att det har lite att göra med att det håller på att bli vår (inte just nu, för nu är det svinkallt men i största allmänhet så har ju vädret varit jättefint).Men det är nog inte bara tack vare vädret, jag själv börjar känna mig ganska ordnad. Det är, som jag redan skrivit i tidigare inlägg, ingenting som händer nu. Allting är väldigt lugnt och jag trivs rätt bra med det. Även om jag har rätt tråkigt emellan åt så är det ju hellre det än motsatsen. För motsatsen har jag fått nog av och den klarar jag mig nog utan i minst ett par år till.
En annan sak som har ett väldigt starkt inflytande i min nyfunna ro är att jag börjar vänja mig vid tanken av att jag (efter nästa vecka) inte kommer jobba varesig kväll eller natt nåmer. Jag har ännu inte riktigt förstått hur det kommer att bli att jobba efter ett rullande schema, än mindre att jag kommer att jobba bara dagtid. Jag kom att tänka på det när jag satt och funderade på min sömn (strax innan jag beslutade mig att sätta mig här och låta min hjärna rinna ut på mitt tangentbord, inte bokstavligt talat dock, du förstår nog). Det som dök upp va att jag kommer att vara hemma varje kväll. Inget mer komma hem mitt i natten eller (ännu värre) tidigt på morgonen och desperat känna att jag måste kasta mig i säng så fort det bara går för att inte trilla ihop i en liten pöl och dö på en gång. Istället kommer jag att få jobba på hela den ljusa sidan av dygnet, hela året (på sommaren är det ju ljust typ dygnet runt, men ändå). I vinter (hemska tanke) kommer jag inte att behöva missa ljuset bara för att jag måste sova utan jag kommer att få se det varenda dag.
Allt bra har ju däremot något dåligt i sig, och flaggan är inte alltid i topp.
En av de (många) sakerna jag måste bli bättre på är att ta det lugnt på mina lediga dagar. De senaste dagarna har det varit i stort sett samma sak hela tiden och det är att jag blir så sjukt stressad av tanken att jag måste göra något vettigt, roligt och bra med min lediga dag innan den tar slut. Lite som...
"Passa på att skratta nu, man vet aldrig när det blir roligt igen"
...men så går det verkligen inte att ha det, det är verkligen inte okej. För det gör att jag (i all hast att få ut så mycket som möjligt av dagen) missar hela ledigheten. Jag hör (nej okej, jag hör inte, men jag tänker) nu när jag skriver ner dethär hur alla människor i hela världen har dethär problemet, att det är något mer än vanligt och nästan någonting man blir tvungen att acceptera. Men så är det inte, för denhär sidan handlar inte om alla människor i hela världen, den handlar om mig och jag vägrar acceptera att det ska vara så. Jag måste helt enkelt bli bättre. Det finns många saker jag måste bli bättre på, att inte prata om migsjälv så mycket är en av de sakerna.
Som ni ser går det fantastiskt bra.
På tapeten.
Just tapeter.
Eftersom alla envisas med att köpa nya hem att bo i har jag fått suget efter att göra om i mitt eget (igen, fast denhär gången är det väggarna det gäller, det svarta stannar). Frågan är bara om det är värt det (hyresrätt). Altså, jag är rätt säker på att jag vill bo kvar i lägenheten ett par år till, däremot är jag inte helt säker på om jag vill bo kvar här i stan i ett par år till. För på senaste tiden har jag verkligen börjat känna ett behov av att dra härifrån. Jag har ett par riktigt fina kompisar här i stan, men förutom dem så är det inte sådär kollosalt mycket som jag känner att jag vill stanna kvar för. Det är ingen kalasrolig stad och det finns inte sådär kollosalt mycket att göra, även fast jag inte behöver mer än nån stans att sitta med sällskap, min teve med tevespel, min cykel och min bil så känns denhär staden... gjord.
Men eftersom att det va just tapeter det skulle handla om så kan jag ju visa och berätta litegrann om vad jag tänkte på. Förut visade Gadget (var tog du vägen förresten?) mig de många olika asfina tapeterna som finns inne på HouseHold och idag satte jag mig och bläddrade igenom alla de enorma pärmarna med tapeter som de har där och hittade fler olika tapeter jag vill ha än rum i min lägenhet (ett).Beslutsångestprocessen är altså från och med nu i full gång. Jag tror inte att det ska vara några problem med tillstånd från hyresvärden om jag vill tapetsera om, så länge jag betalar och fixxar allt själv. Däremot så är ju lite av en obekvämlighet att jag förmodligen kommer att måsta betala verkligen allt själv efter som jag naturligtvis va tvungen att fastna för just några av de absolut dyraste tapeterna (10x0,75m kostar mellan ett och två tusen. Jag har inte vågat räkna på vad det skulle kosta. Okej, vi höftar.. få se, så en såndär remsa skulle gå att använda två gånger så att säga, då blir det typ en och en halv meter brett, och räknar vi dyrt då så blir det fyra tusen för tre meter vägg på bredden. Då blir det altså fyra, åtta, tolv, sexton.. fan). Vi kan nog konstatera att det inte riktigt är värt så mycket pengar för en liten hyresrätt som sannorlikheten är rätt stor att jag inte bor kvar i om två-tre år (förlåt hemmet, det är inte dig det är fel på, det är mig).
Jag kanske borde kolla om det finns några tapeter jag gillar någon annan stans än household innan jag beslutar mig för hur jag vill göra, för snopet vore det om jag lade typ, vadå, tjugo tusen nånting på att tapetsera om jag dagen efter hittar ett par någorlunda lika fina tapeter på typ Uppsala färg för en hundring.Fast än, och trots det så blir dehär tapeterna inte fulare av att det känns omotiverat att köpa dem, för hur många av de sakerna jag har är moralist oförsvarbart för dyra? Inga om du frågar mig, men frågar du... någon annan, så kommer det låta helt annorlunda. Däremot tror jag att jag kommer att lyckas att hålla dem som en avlägsen dröm om "kanske senare i livet" och inte känna att jag absolut genast måste köpa dem nu på en gång. Däremot känns det lite så med väggarna generellt, att det börjar bli dags att göra något åt dem. För de är verkligen inte världens finaste och nu när det börjar bli ljust på dagarna (och kvällarna) så börjar skavankerna lysa med sin närvaro och väggarna gör sig påminda om att de inte är helt perfekta.
"I en inte helt perfekt tillvaro, i ett inte helt perfekt hem"
Så förhoppningsvis lyckas jag ta mig i kragen
och faktist fixxa i ordning mina stackars väggar.
Men inte ikväll, för ikväll ska jag spela tevespel.
Hoppas din helg har varit bra. Sköt om dig.
och faktist fixxa i ordning mina stackars väggar.
Men inte ikväll, för ikväll ska jag spela tevespel.
Hoppas din helg har varit bra. Sköt om dig.
Brave pogo.
Sadelstolpsklämma.
Jag är barnsligt förtjust i att få avier från posten.
Få saker i min vardag för med sig så många glada besked som en avi från posten. Den talar om något nytt som bara ligger och väntar på att bli hämtat. Det spelar faktist nästan ingen roll vad det är som jag har beställt för någonting, varesig det är kläder, prylar eller prydnader så blir jag alltid lika glad när avin dimper ner. Just i dethär fallet gäller det min sprillans nya, kalassexiga sadelstolpsklämma som jag väntat ihjäl mig efter (jag beställde den igår, så snabba är cyclecomponents.com). Och bara så att ni vet så kommer inte hela inlägget att handla om en sadelstolpsklämma, även om det kanske verkar så.
Få saker i min vardag för med sig så många glada besked som en avi från posten. Den talar om något nytt som bara ligger och väntar på att bli hämtat. Det spelar faktist nästan ingen roll vad det är som jag har beställt för någonting, varesig det är kläder, prylar eller prydnader så blir jag alltid lika glad när avin dimper ner. Just i dethär fallet gäller det min sprillans nya, kalassexiga sadelstolpsklämma som jag väntat ihjäl mig efter (jag beställde den igår, så snabba är cyclecomponents.com). Och bara så att ni vet så kommer inte hela inlägget att handla om en sadelstolpsklämma, även om det kanske verkar så.
Framsidan.Jag har däremot gått och trånat efter denhär sadelstolpsklämman i över ett år nu, varför jag inte köpte en till min gammla BMX kan jag faktist inte svara på. Jag borde kanske ha gjort det, men det blev aldrig av. Den har mest varit som en fantasi och med handen på hjärtat har jag nästan kännt att jag inte förtjänar en så fin sadelstolpsklämma (jo, faktist, det är sant. Den är magisk). Varje gång jag har sett den har den legat inlåst i ett glasskåp och bara legat där och sett sådär farligt inbjudande ut och jag har aldrig kännt på en föräns idag när jag hämtade ut den på posten och den va till och med snyggare än jag minns den. Så snygg att jag va tvungen att stanna bilen och ta lite kort på den (iförd mina arbetskläder, så ni kan ju tänka er blickarna jag fick när jag stod på knä på tågrälsen och fotade en sadelstolpsklämma).
Baksidan.
Den enda nackdelen med mina älskade avier (ja, det finns en här med) är att jag måste hämta ut dem på, det jag tror är, tidernas absolut sämsta uthämtningsställe. Jag blir så illa till mods av att behöva gå in och prata med killen inne på Stabby spel & tobak. Var enda gång jag kommer in dit så står han och tycker så synd om sigsjälv för att han har så många paket att sortera och det tar så lång tid och jag lyckas alltid komma in precis när han har som absolut minst ordning och absolut mest att göra och allt är bara så jobbigt mot stackars stackars honom och han ojar sig och ursäktar sig med att det är så synd så synd om bara honom av alla i hela världen när han till exempel slarvar bort ( ! ) paket eller tar en helt sjuklig lång tid på sig att leta upp ens efterlängtade saker. Jag har tappert försökt att byta uthämtningsställe till den kalasbra kiosken mitt emot le'parc (den heter typ Uppsala livs & video, eller något annat bra) för de gossarna där inne är minsann stöpta i rent guld, men det kan ju jag drömma om för enligt posten är det stört omöjligt att byta uthämtningsställe. Nix, nej, inte en chans. Det är tydligen bara att gilla läget, så då får jag nog ta och göra det. Så länge jag får mina saker.
Avigsidan.
Idag va en såndär dag som inte alls blev som jag hade trott eller tänkt att den skulle bli, den blev faktist till min stora förvåning mycket bättre. Jag trodde att det skulle vara en dag som började med att jag storstädade (nej, okej, bara städade då) lägenheten för att sen åka och ha ännu en totalt meningslös kväll på jobbet. Men tänk så fel jag hade, för på något sätt fick jag tag på Martin, jag tror att det va han som ringde och väckte mig och bad mig om någonting men jag kommer inte riktigt ihåg vad det va nu såhär i skrivande stund klockan halv två på natten. Hur som helst så slutade samtalet med att vi bestämde att vi skulle ses och äta glass (idag igen, jag vet) så sagt och gjort, efter ett tag så satt vi där på fiket med våra glassar och solen värmde (om än pyttepyttelite) väldigt skönt. Innan det hann jag till och med gå in på Åhlen's och köpa två par svindyra chopsticks*.
Medans vi sitter där och är rätt tysta just för stunden så får jag det (vid just det tillfället) minst anade telefonsamtalet. Det är då min chef som ringer och undrar om han ringer olägligt eller om jag kan prata. Det han vill är att tala om för mig att jag fått just precis den tjänsten på företaget som jag sökt (och som jag, nu såhär efteråt kan erkänna, har varit extremt nervös över). Det innebär altså att jag kommer att jobba dagtid på heltid framöver. Inga fler långa (läs oändliga) nätter och kvällar fyllda med kalasångest och mindre depressioner. Inget mer av dendär känslan av ren ovilja att gå till jobbet som jag haft på senaste tiden, den känslan som jag inte haft sen jag inte ville gå till skolan när jag va liten. Den värsta känslan. Det som gör det hela så förbryllande är att jag va tämligen säker på att jag inte skulle få den tjänsten och då hade planerat att säga upp mig i ren protest, för den tjänsten är min.
I början tyckte jag att det kändes helt hopplöst, men sen vande jag mig och nästan till och med började tycka om tanken att säga upp sig, sparka iväg sigsjälv till något helt annat. Jag har blivit (inte helt förvånande) väldigt van och bekväm med att ha en fast, rätt hyffsad, månadslön. Tyvär kan jag nog säga, för den hindrar mig ifrån att söka mig iväg till något som jag eventuellt skulle tycka mycket bättre om och som skulle kunna ge mig både mer pengar och en trevligare arbetstillvaro. Men istället sitter jag här, trygg och missnöjd. Nej, nu är jag ju inte helt missnöjd, jag har ju den bästa tjänsten i min famn, men fortfarande så känns det lite trist.
Kanske gör jag så att jag inte helt viftar bort tanken att söka mig någon annan stans. Kanske gör jag så att jag försöker öppna en dialog med det stället där jag vill jobba och kollar vad det finns för möjligheter för just mig, just där. Jag tänker inte lova någonting, men viljan börjar bli för stor för att vifta bort.
Likaså viljan att gå och lägga min kropp alldeles strax, så jag tror att jag ska ta och göra det.
Hoppas ni gillade sadelstolpsklämman.
Likaså viljan att gå och lägga min kropp alldeles strax, så jag tror att jag ska ta och göra det.
Hoppas ni gillade sadelstolpsklämman.
*Chopsticks: Ätpinnar, även kallade kinapinnar i mellanmjölkens land.
Och 60kr paret kostade dem ifall du undrar. Asdyrt, jag vet.
Och 60kr paret kostade dem ifall du undrar. Asdyrt, jag vet.
Renovatio.
Fotografier.
Jag har börjat rensa sidan från foton som jag inte tagit själv, kvar finns ett fåtal saker jag inte gjort själv, lite logotyper i inlägget "Dirt", screenshots från min xbox blogg och bilderna i inlägget om dataspelet "Dark Forces". Hela kategorin "Spawn" med bilder på serietidningsantihjälten och texter från bra musik är numer desvärre helt raderade. Anledningen till detta är att det kändes som att jag på något sätt tog åt mig äran för andras arbete och det vill jag ju absolut inte. Så nu är alla foton på sidan foton jag tagit helt själv.
Jag hade tänkt att jag skulle ersätta förlorade bilder med egna, men risken finns att det arbetet får så låg prio att det helt enkelt inte blir av, men ni kan ju hålla ett öga på uppdateringar om ni har riktigt tråkigt, men jag lovar ingenting.
Jag hade tänkt att jag skulle ersätta förlorade bilder med egna, men risken finns att det arbetet får så låg prio att det helt enkelt inte blir av, men ni kan ju hålla ett öga på uppdateringar om ni har riktigt tråkigt, men jag lovar ingenting.
Dagen som heter idag som redan hunnit bli igår.Den spenderade jag med Martin (som nu gör sin debut här på min blogg med två G). Vi gick runtomkring och gjorde ingenting. Precis som jag vill att det ska vara. Naturligtvis gjorde vi jättemycket, vi åt glass (bäst just nu), kollade serietidningar (jag köpte Spawn Collection Volume 3, den som är på bilden hära), cyklar och heminredning (där vi inte hittade ett skit). Vi han till och med bli förväxlade för ett par snattarpunks inne på dendär kinaaffären vid Vaksala torg. De trodde jag skulle stjäla chopsticks (och det hade ju varit jordens undergång). Tänk om de bara visste.
Jag har lessnat grovt på fördommarna (ja, det är fan fördommar och jag skiter i varesig det stavas med ett M eller inte). De börjar bli väldigt frekvent förekommande, alla tror att jag är en snattande, stjälande, grafittimålande, slangpratande (okej, jag erkänner väl den punkten), osnuten snorunge. Men det är jag inte, jag är faktist också en människa med känslor (både ansvarskänslor och sådana känslor som går att såra, väldigt lätt) men det verkar inte folk fatta och än mindre ta på allvar (ett L eller?), nej, de rent skiter i det. Det må vara tidernas I-landsproblem, men det är inge kul att folk behandlar mig med skräckliknande respekt när jag är i mina jobbkläder, men jag inte ens får köpa en burk med sprayfärg på överskottsbolaget i mina privata kläder (för de tror att jag ska måla grafitti och har "strikta regler över att de inte får sälja sprayfärg till vem som helst"). Jag vet att jag inte klär mig vuxet, men ska det behövas för att bli behandlad som en någorlunda vuxen person? Nog för att jag hellre väljer att bli särbehandlad i sådana fall men helst inte liksom. Det värsta är att jag går med på det, förstår dem och inser att jag inte kan göra något åt det. Att jag helt enkelt går med på det utan att kämpa emot. Ni får se dethär som min kupp mot fördommarna.
Jag har lessnat grovt på fördommarna (ja, det är fan fördommar och jag skiter i varesig det stavas med ett M eller inte). De börjar bli väldigt frekvent förekommande, alla tror att jag är en snattande, stjälande, grafittimålande, slangpratande (okej, jag erkänner väl den punkten), osnuten snorunge. Men det är jag inte, jag är faktist också en människa med känslor (både ansvarskänslor och sådana känslor som går att såra, väldigt lätt) men det verkar inte folk fatta och än mindre ta på allvar (ett L eller?), nej, de rent skiter i det. Det må vara tidernas I-landsproblem, men det är inge kul att folk behandlar mig med skräckliknande respekt när jag är i mina jobbkläder, men jag inte ens får köpa en burk med sprayfärg på överskottsbolaget i mina privata kläder (för de tror att jag ska måla grafitti och har "strikta regler över att de inte får sälja sprayfärg till vem som helst"). Jag vet att jag inte klär mig vuxet, men ska det behövas för att bli behandlad som en någorlunda vuxen person? Nog för att jag hellre väljer att bli särbehandlad i sådana fall men helst inte liksom. Det värsta är att jag går med på det, förstår dem och inser att jag inte kan göra något åt det. Att jag helt enkelt går med på det utan att kämpa emot. Ni får se dethär som min kupp mot fördommarna.
Med det sagt..
..fortsätter jag. Nu har jag precis kommit hem efter ännu en helt värdelös kväll på jobbet då den enda erfarenheten jag blivit rikare är att jag ännu en gång fått det bekräftat att mitt arbete inte längre ger mig något tillbaka, det är bara jag som fyller en funktion för arbetet, arbetet fyller tyvär ingen funktion för mig längre (jo, mat på bordet som någon viskade i mitt öra) men jag har blivit bortskämd och börjat känna suget efter något mer.
Det måste finnas mer, livet måste kunna erbjuda mig mer än dethär.
Hela situationen är så motsägelsefull och jag förtydligar ännu en gång hur mycket denhär sidan är min humörsvängning där jag tänker högt, väldigt tyst, med hjälp av ett tangentbord. För just nu mår jag mycket (vi talar altså extremt mycket bättre) än sen, ja, jag minns inte riktigt (även fast dethär blev ett rätt dystert inlägg, men det är sent, jag är trött och jag är less). Det är inga stora kriser, inga känslovågor, ingenting. Och där har vi det. Det är ingenting, inget (ingen?) som skakar om, välter, sliter och drar. Inga extremer någonstans, ingen eld, ingen rök. Jag tror att jag har tråkigt.
Fan, förlåt (och pickis, dinosaurier och nya byxor)
Min mamma sa till mig.
Hon sa att denhär sidan är beroendeframkallande.
Det är kul att hon tycker om den och om jag ska vara
ärlig så har jag haft lite dåligt samvete över att jag
varit så kollosalt dålig på att uppdatera den.
Nu har det ju i och för sig inte gått sådär oändligt lång tid sen jag skrev senast men jag har ändå mellan nio och elva unika besökare varje dag (vissa dagar är det fler, andra dagar färre. Men oftast är det mellan nio och elva av er som kollar varje dag och det gör mig glad). Jag har ingen aning om vilka ni är även fast jag kan gissa mig till unjefär fyra eller fem av er men resten är ovisshet. I vilket fall som helst så är det askul att ni kommer tillbaka, nästan varje dag och kollar in. Tack ska ni ha.
Det är kul att hon tycker om den och om jag ska vara
ärlig så har jag haft lite dåligt samvete över att jag
varit så kollosalt dålig på att uppdatera den.
Nu har det ju i och för sig inte gått sådär oändligt lång tid sen jag skrev senast men jag har ändå mellan nio och elva unika besökare varje dag (vissa dagar är det fler, andra dagar färre. Men oftast är det mellan nio och elva av er som kollar varje dag och det gör mig glad). Jag har ingen aning om vilka ni är även fast jag kan gissa mig till unjefär fyra eller fem av er men resten är ovisshet. I vilket fall som helst så är det askul att ni kommer tillbaka, nästan varje dag och kollar in. Tack ska ni ha.
Helgen (igår och i förrgår)
Det va en kollosalt jättedryg helg på. Väldigt mycket att göra och allt som dök upp kom precis när det passade som sämst och väl på plats så krånglade allt som kunde krångla och i lördags blev jag nästan arg för att jag va så trött när jag kom hem och inte orkade göra någonting alls över huvud taget.
Men igår (söndag) kväll lyckades vi styra upp årets första pickis, det va kul. Det blev lite kallt framåt kvällen och konsum på ringgatan har extremt dåligt utbud av saker att äta direkt, utomhus utan bestick. Det slutade med att vi satt och åt chiabattor med soltorkadtomatcremefraiche (stavas det så? Jag vet faktist inte, det ser fel ut). Men efter som att jag håller på att arbeta på att bli bättre på att inte klaga så mycket så kan jag ju berätta om att det faktist va kul. Kul att kunna sitta ute och kul att träffa mina fina vänner (dålig som jag är glömde jag helt och hållet bort att ta kort, för det ber jag om ursäkt, men jag kompenserar med en asspic lite längre ner). Kvällen slutade med att jag tog med mig Sofia hem och vi kollade på Jurassic Park med engelsk text för hörselskadade vilket hon tyckte va extremt kul, jag däremot somnade in ganska fort där i soffan och sov jättegott genom hela filmen, sen väcktes jag av det tråkiga beskedet att hon skulle gå hem. Då va jag så trött så att jag knappt kunde stå upp (jag höll bokstavligt talat på att trilla omkull, nästan som att jag varit full), så trött va det jättelänge sedan jag va. Jag drack lite kaffe och blev varnad om riskerna med koffein när man är trött. Det till trots däckade jag kanske fem minuter efter att jag kommit isäng och pratat klart med Martin i telefonen.
Men igår (söndag) kväll lyckades vi styra upp årets första pickis, det va kul. Det blev lite kallt framåt kvällen och konsum på ringgatan har extremt dåligt utbud av saker att äta direkt, utomhus utan bestick. Det slutade med att vi satt och åt chiabattor med soltorkadtomatcremefraiche (stavas det så? Jag vet faktist inte, det ser fel ut). Men efter som att jag håller på att arbeta på att bli bättre på att inte klaga så mycket så kan jag ju berätta om att det faktist va kul. Kul att kunna sitta ute och kul att träffa mina fina vänner (dålig som jag är glömde jag helt och hållet bort att ta kort, för det ber jag om ursäkt, men jag kompenserar med en asspic lite längre ner). Kvällen slutade med att jag tog med mig Sofia hem och vi kollade på Jurassic Park med engelsk text för hörselskadade vilket hon tyckte va extremt kul, jag däremot somnade in ganska fort där i soffan och sov jättegott genom hela filmen, sen väcktes jag av det tråkiga beskedet att hon skulle gå hem. Då va jag så trött så att jag knappt kunde stå upp (jag höll bokstavligt talat på att trilla omkull, nästan som att jag varit full), så trött va det jättelänge sedan jag va. Jag drack lite kaffe och blev varnad om riskerna med koffein när man är trött. Det till trots däckade jag kanske fem minuter efter att jag kommit isäng och pratat klart med Martin i telefonen.
Grön är den nya svart (inte riktigt, men jag har ett par nya byxor)
Efter mycket om och men (som vanligt) så har jag äntligen fått hem mina nya brallor. Jag beställde dem från Vildmark (före detta militaryshop) och de va så duktiga så de skickade ett par svarta (som jag redan har ett par av, nog för att det kan vara praktist att ha två par, men nu hade jag faktist beställt ett par gröna och rätt ska vara rätt. Jag tror att militaryshop är en av de absolut mest vilsna butikerna som finns, speciellt efter som att de utger sig för att vara någon sorts "specialister" inom området militär utrustning och kläder. Den fysiska verkligheten ser däremot helt annorlunda ut, de har noll koll på vare sig tygsorter, tillverkare, utbud eller tillgänglighet och de är extremt dåliga på att sätta moraliskt försvarbara priser (men som tur är så är byxorna helt rätt prissatta och det är väl egentligen det enda som spelar någon roll).
Hur som helst, även dessa byxor är av märket 5.11 och modellen heter "TDU" och de är unjefär världens bästa brallor. För jag har skapat ett beroende av benfickor (det känns så medelålders att erkänna det) men det går verkligen inte att leva utan mina älskade benfickor och det finns en mycket strikt procedur över hur byxorna ska packas. I vänster benficka har vi ett paket cigaretter och ett paket tuggummi. Höger benficka håller plånboken. Vänster framficka huserar nycklar, en tändare och mp3-spelaren och höger framficka är till för mobiltelefonen.
5.11s byxor är en vidareutveckling av amerikanska militärens fältbyxor med ett par små, men ack så avgörande förändringar. Till exempel så har de elastisk midja (vilket gör att jag inte behöver dra upp byxorna lika ofta), bredare hällor (som ni ser på bilden) vilket i sin tur erbjuder förstärkning åt ovanstående egenskap då det inte slutar med att byxorna hänger i bältet i hällorna enbart utan dehär hällorna hållar bältet på plats hela dagen. Höger framficka har (praktist nog sett) välsignats med en liten ficka i fickan där mobiltelefonen precis får plats. Det gör att mobiltelefonen håller sig "stående" i fickan och lägger sig inte längs fickans botten vilket gör att det känns väldigt opraktist då den slår emot låren eller till och med knäna (ja, så långt ner har jag byxorna ibland) när man går omkring . Plus att det ser konstigt ut, och som vi alla vet är utseendet allt (err). Framfickorna är även djupare än originalmodellen vilket är bra, för då ramlar inte allt ur fickorna när man sätter sig ner (i bilen eller i soffan med fötterna på bordet till exempel). Benfickorna i sin tur har fått två mindre fickor i fickorna som gör det lätt att hålla ordning i benfickorna. Grundtanken med dessa fickor är att man ska kunna ha extra magasin till sitt eldhandvapen i dem, men eftersom att jag inte brukar eldhandvapen så ofta så har jag hittat andra användningsområden till dem, till exempel; Ett cigarettpaket i den bakre lilla fickan innuti benfickan och tuggummipaketet i den främre lilla fickan innuti benfickan. Det gör att man kan ha kvitton eller annat oviktigt "löst" i den stora fickan utan att behöva leta ihäl sig efter cigaretterna (exempelvis). Alla fickor med lock (benfickorna och bakfickorna) har fått kardborrestängning istället för knappstängningen som är på originalet. Det underlättar väldigt mycket då knapparna va extremt bökiga att handskas med och de lämnade rätt fula märken på utsidan av fickorna efter ett tag när man använt byxorna. När byxorna levereras sitter det skumgummiaktiga plattor i förstärkningarna på knäna vilket kan vara bra att ha när/om man använder byxorna som det är tänkt att de ska användas (militärt eller polisiärt). Dessa tas naturligtvis ut direkt efter som att jag varken är militär eller polis och har dessa byxor enbart för att de är så sjukt snygga och som jag har dem sitter inte knäskydden på knäna utan på smalbenen. Slutligen så har dragskon längst ner gjorts om till en bättre som både håller knuten bättre och är lättare att knyta upp jämfört med originalet. Jag kan inte räkna hur många gånger jag svurit mig förbannad över hur drygt det va att knyta upp den gamla dragskon på originalbyxorna när det va läge att få av byxorna fort (ja, ni kan ju tänka själva när det va, nu är ju inte det ett problem längre. Men det är fortfarande bra att kunna ta av sig byxorna som folk och man vet ju aldrig, speciellt inte nu efter att jag lagt upp en bild på min häck på internet).Nu vet ni allt om 5.11s TDU byxor.
Slutligen då; Jag älskar mina byxor.
Slutligen då; Jag älskar mina byxor.
Shit, nu är jag sen till jobbet, sköt om er! Puss och kram!
Överfetheten.
Komplett, perfekt, badass.
Hur bra en dag kan bli går enbart att mätas i hur dyr din nya cykel är. Nejdå, skämt åsido.
"Min nya cykel är såå fin" skulle kännas lite klyschigt att skriva här i min blogg som jag försöker få åteminstone lite unik och speciell, men min nya cykel är såå fin. Förlåt mig, jag kan inte låta bli.
"Min nya cykel är såå fin" skulle kännas lite klyschigt att skriva här i min blogg som jag försöker få åteminstone lite unik och speciell, men min nya cykel är såå fin. Förlåt mig, jag kan inte låta bli.
Hela anledningen att cykelköpet ens blev av idag hänger på att jag, igår, va inne på cykelbutiken med ögonbrynen så långt ner jag bara kunde då jag såg argare ut än jag någonsin har gjort tidigare (ni som vet, ni vet ju att jag ser arg ut hur som helst när jag inte överanstränger mig för att se glad ut så ni kan ju föreställa er hur arg jag såg ut). Jag stod där och höll en mindre monolog om hur jag minsann är anledningen att den butiken sålt inte mindre än åtta av sina cyklar och nog för att de förmodligen sålt mer än åtta cyklar i sina dagar så tycker jag ändå att det är rätt bra pinkat av en kille. De höll snällt med om det och om att det är lite konstigt att jag är helt cykellös nu. Det lät "Va?! Har du inte fått din cykel än? Nu jävlar." från deras chef när jag pratade med honom. Hela anledningen att min cykel tagit sån tid att bli klar är att jag insisterat med att ha svarta ekrar på den (den levereras med silverfärgade ekrar, men hur coolt är det? Nej, exakt, inte alls) och verkstadskillarna har mummlat något om att "de har rätt mycket att göra just nu så det kan dröja lite", personligen tror jag att de vet att de inte kan ta ut för mycket pengar för arbete av en kund som mig (mr.spec) och därigenom har omekringsarbetet lagts med rätt låg prioritet. Sen lät det "vi har slut på svarta ekrar för tillfället" och lite annat knorr, men så fort deras chef fick nys om förseningen blev det en jävla fart, redan i morse fick jag ett sms som löd, kort men koncist, "Cykel klar". Det va väl unjefär allt jag behövde veta för att lägga om mina prioriteringar för dagen.
Jag tror att det inte tog mer än 25 minuter innan jag stod vid disken med en mindre månadslön i ena handen och en cigg i den andra (egentligen inte, men det lät så coolt så jag va tvungen att skriva det. Klart jag inte röker där inne).Det visade sig att de hade ett par svarta kompletta hjul (svarta fälgar, svarta ekrar, svarta nav* och svarta nipplar**) som de för enkelheten- och samvetets skull bjöd mig på, då kunde jag inte längre vara arg på dem för nu har jag dyrare fälgar på min cykel än på min bil. Inte för att priset är det viktigaste här i världen, men min filosofi som aldrig svikit lyder att "man får exakt vad man betalar för. Alltid". Det är ju lite motsägelsefullt med tanke på att jag inte betalade ett skvatt för dessa fälgar, men som ni kanske förstår är det ett par jävligt bra fälgar (de heter Brave Badass för övrigt). Bashguarden*** är bytt till en svart och en kedjestyrare**** och kedjespännare***** har monterats på cykeln. Andra älskvärda prylar som sitter standard på cykeln är Hayes Nine hydraliska skivbromsar och en Marzocchi gaffel.
Veckan som kommer.
Inom loppet av bara ett par dagar har jag eldat igång min bil som (ni minns säkert) gick igenom besiktningen helt utan anmärkningar, fått tillbaka min xbox 360 samt köpt en ny överfet cykel. Alldeles nyss hade jag ingenting, nu har jag allt. SMHI förutspår att det ska bli typ 23 grader varmt i helgen och jag känner mig överfull av energi.
Så vad gör jag nu då?
Jo, jag ska jobba i sju dagar i streck. Situationen blir vad man brukar kalla för "jobbig".
Fuck.
*Nav: Den delen av hjulet som är längst in så att säga.Jag kan visa sen.
**Nipplar: En skruv som sitter mellan varje eker och själva fälgen. Jag kan visa sen.
***Bashguard: En skyddsdel som sitter på dreven för att skydda dem från att ta skada.Jag kan visa sen.
****Kedjestyrare: En pryl som gör att kedjan håller sig på plats och inte hoppar av.
*****Kedjespännare: Du får gissa vad den delen gör.
****Kedjestyrare: En pryl som gör att kedjan håller sig på plats och inte hoppar av.
*****Kedjespännare: Du får gissa vad den delen gör.
xLove360.
Mardrömmens slut (jag höll ut).
Idag, äntligen, fick jag tillbaka min älskade baby. Inte en enda dag för tidigt, för om jag räknar lite snabbt blir det typ tjugotre smärtfyllda dagar av oro, ängslan och ovisshet som vi varit ifrån varandra.
Efter mycket runtringande till supporter och kundmottagningar hade jag inget annat alternativ än att försöka timea (tajma?) lunchen på jobbet med UPS leveransen och mitt minne svek mig om vilket klockslag de kom förra gången, men jag hade satt upp en lapp på dörren där det stod något i stil med "Hej UPS, snälla snälla ring mig när du läser dethär, det är jätteviktigt att jag får paketet idag. Snälla snälla (snälla)". Jag tror dock inte att någon ringt för jag kan ana budchaffisars inställning till att gå "above and beyond" i sin leveransrutt, så med en klump av oro i magen bestämde jag mig för att försöka vara hemma mellan klockan ett och halv två. Jag hade sådan sjuk tur att när jag absolut inte kunde vara hemma längre utan verkligen va tvungen att åka (typ tjugo i två) och gick besviken till hissen och åkte ner fick jag en belönande överrasking i form av en brunklädd kille som såg ut att heta typ Jonas (eller något annat bra). Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad (jag i mina arbetskläder eller han i... sina) men jag fick ur mig ett vänligt och förväntansfullt "Xbox?!" och han svarade, lite förvirrat, "Erik?".
Och på den vägen va det.
Efter mycket runtringande till supporter och kundmottagningar hade jag inget annat alternativ än att försöka timea (tajma?) lunchen på jobbet med UPS leveransen och mitt minne svek mig om vilket klockslag de kom förra gången, men jag hade satt upp en lapp på dörren där det stod något i stil med "Hej UPS, snälla snälla ring mig när du läser dethär, det är jätteviktigt att jag får paketet idag. Snälla snälla (snälla)". Jag tror dock inte att någon ringt för jag kan ana budchaffisars inställning till att gå "above and beyond" i sin leveransrutt, så med en klump av oro i magen bestämde jag mig för att försöka vara hemma mellan klockan ett och halv två. Jag hade sådan sjuk tur att när jag absolut inte kunde vara hemma längre utan verkligen va tvungen att åka (typ tjugo i två) och gick besviken till hissen och åkte ner fick jag en belönande överrasking i form av en brunklädd kille som såg ut att heta typ Jonas (eller något annat bra). Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad (jag i mina arbetskläder eller han i... sina) men jag fick ur mig ett vänligt och förväntansfullt "Xbox?!" och han svarade, lite förvirrat, "Erik?".
Och på den vägen va det.
Tänk om jag hade tagit min lunch lite tidigare, eller senare, då hade jag missat min älskade vita lilla vän som äntligen hittat sin väg hela vägen hem. Vi har haft så sjukt mycket att prata om att jag inte hunnit skriva om det föräns nu. Jag va tvungen att mala på om hur hemskt jag har haft det utan honom i alla dessa veckor (som om det är mig det är synd om) och han berättade om hur han inte alls tyckt om sin resa till tyskland och om sjukhuset och att de tyska doktorerna tydligen hade varit jättehårdhänta och han fick en asdålig plats på flyget. De vägrade låta honom sitta vid fönstret utan han fick åka i lastutrymmet (och ingen mat fick han heller. Inte ens en sketen flygplansmacka). Vilka monster gör så? Vem behandlar ett levande, kännande ting på det sättet? Hur kan man bara göra så? Jag förstår inte. Spelkonsoller har faktist också känslor, precis som alla andra. Sen när de kom fram fick han inte köpa något från taxfreen på flygplatsen, han fick inte ens gå på toaletten utan det va bara raka vägen till sjukhuset. Ingen tog sig tid att prata med honom och fråga hur han mår och var han har ont utan det va som en industri där alla kämpade tyst mot ett omedvetet, gemensamt, mål.
Tyskland verkar ju inte ha lärt sig någonting. Alls.
Tyskland verkar ju inte ha lärt sig någonting. Alls.
Nej, stackars xLove (se där, nu är han döpt). Jag hoppas att det aldrig händer igen.
SMHI förutspår ju något eländigt.
Tillfälligt erbjudande.
Ni som va snabba i morse fick se en skräckbild här på den fasa som utspelade sig utanför mitt fönster när jag vaknade. Det kändes som att sorg tagit form i en fysisk varelse som snott på sig boxarhandskarna och gav mig en omgång. Inte ett dugg kul, plus att jag sov kolosalt jättelite inatt och mådde verkligen därefter när jag vaknade. Nog för att jag blir lite konstig när jag sover för länge, men i morse va det inte ett dugg kul att kliva upp. Hur som helst, den bilden får inte vara kvar, för jag vill aldrig mer se snö i hela mitt liv och den hör verkligen inte hemma här, så den åkte.
Från och med nu blir det bara fina (typ) bilder. Som (när vi ändå pratar om dem) jag fått en del beröm för den senaste tiden, kul att ni tycker om dem, roligare att ni säger det. Men jag har drabbats av ett kollosalt behov av att överträffa migsjälv, för visst är jag nöjd med bilderna (någorlunda, det hör till) men hade jag inte varit det hade de aldrig någonsin lagts upp här på min humörsvängning (där jag tänker högt, väldigt tyst med hjälp av ett tangentbord).
Från och med nu blir det bara fina (typ) bilder. Som (när vi ändå pratar om dem) jag fått en del beröm för den senaste tiden, kul att ni tycker om dem, roligare att ni säger det. Men jag har drabbats av ett kollosalt behov av att överträffa migsjälv, för visst är jag nöjd med bilderna (någorlunda, det hör till) men hade jag inte varit det hade de aldrig någonsin lagts upp här på min humörsvängning (där jag tänker högt, väldigt tyst med hjälp av ett tangentbord).
Nu har tiden kommit för mig att åka ut igen och göra lite nytta.
Rädda världen, krossa hjärtan och tugga tuggummi. Nivet..
Tja.
En dag i solen.
I'd sell my soul, my self-esteem, a dollar at a time
for one chance, one kiss, one taste of you
my magdalena (my black madonna).
David, det har varit så sjukt kul att ha dig här, jag kan verkligen inte bärga mig till onsdag.
Det finns inget mer att säga om dehär två dagarna än att de varit helt perfekta
och att jag för mitt liv bara inte vill att de ska ta slut.
och att jag för mitt liv bara inte vill att de ska ta slut.
Syskonkärlek.
Jag är bortskämd.
Min älskade David är hos mig igen och allt känns helt plötsligt som att det är precis som det ska vara.
Ett lugn sprider sig genom hela mig när han kommer hem på samma sätt som mitt hjärta blöder när
han åker igen, men nu tänker vi inte på det, för nu är han hemma och allt är som det ska.
Ett lugn sprider sig genom hela mig när han kommer hem på samma sätt som mitt hjärta blöder när
han åker igen, men nu tänker vi inte på det, för nu är han hemma och allt är som det ska.
Jag tror att vi har nästan allting gemensamt, min David och jag (med reservation för ett par saker som tro, hopp och kärlek). Men det är väl det som kanske gör att vi fungerar så bra ihop. Han har ett sätt att kompletera mig på något vis. Jag tänker inte ens försöka dölja att dethär inlägget är en enda lång kärleksförklaring till min vän, men det har du nog redan förstått, fast det är dendär manliga, fasta handslagskärleken förståss, för jag kan absolut inte ens försöka tävla med hans förtjusande fru om hans hand, ens om jag ville (sorry, han är gift. Och även om han inte vore det så är han min. Jag har paxat honom)Även fast han bara är hemma i ett par dagar så är det så skönt att ha honom i närheten och inte tusen mil härifrån. Telefonen fungerar, men det blir så mycket tråkigare än att kunna ses som normala människor. Och David är en av väldigt få av mina vänner som jag kan träffa och bara hänga, sådär som man gjorde när man gick i skolan och inte behövde oroa sig för någonting. När man inte måste göra någonting utan det räcker alldeles utmärkt med att bara vara i samma rum, på samma gata eller samma gräsfläck. Resten är detaljer.
Han är även en av de få av mina vänskaper som inte behöver servas hela tiden, om det till exempel skulle gå en månad utan att vi skulle höras skulle det egentligen inte vara några konstigheter, jag tror att det är en av de saker som bidrar till att vi har en sån avslappnad relation till varandra när vi träffas/hörs. En vänskapsrelation utan krav och fördommar kanske man skulle kunna kalla den. Hur som helst är den en av mina käraste ägodelar och jag gör vad som helst för att få ha kvar den.
Vi har däremot inte kännt varandra sådär extremt länge, det va någon gång i gymnasiet (okej, det är väl rätt länge) men duvet "det känns som att vi kännt varandra hela livet". Men ska man räkna åren så blir det väl typ fem eller sex år. Fast de åren vi kännt varandra har varit under rätt många små perioder i livet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, och "perioder" är fel ord, jag tror att "faser" är mer passande.Till exempel: En flickvän (nu är ju dethär det bästa exemplet) har ju en tendens att skapa en "fas" i livet, allting runt omkring än blir annorlunda när man träffar en tjej, sen skjuts allt ur balans och blir omstrukturerat när det trillar på arslet. Där skapas en fas. Och David har hängt med mig igenom rätt många faser (nu låter det som att jag är en player, det tror jag inte att jag är och kom ihåg att "flickvänner" bara va ett exempel) och jag vet att jag åteminstone hängt med igenom ett par av Davids faser. Det känns rätt skönt, för han vet vem jag är, var jag kommer ifrån (på det djupa mentala stadiet, inte just var jag är född) och jag tror att jag har en ganska bra uppfattning om vem han är och var han kommer ifrån. Det kommer nog av att han varit med en relativt kort men väldigt kritisk stund i mitt liv på samma sätt som jag har varit med, om än bara en relativt kort men ändå kritisk stund i hans liv och sett den han va utvecklas till den han är.
Och den han är, den han alltid varit, är en person av rent guld.
Påskgodis.
Honungsrostad karamellsockertjej.
Jag kommer att få hål i tänderna.
Jag kommer att få hål i tänderna.
Fortsättningsvis.
Igår blev jag avbruten.
Jag tar extremt lång tid på mig när jag skriver dehär inläggen (när jag bloggar, för jag är så jävla 2007)
så igår han jag inte skriva ner allt jag tänk att jag skulle skriva ner för jag blev avbruten av Kristin
(det är en bra sak att bli avbruten av Kristin, tro mig). Jag hade tänkt att jag skulle fortsätta och fylla
på det inlägget jag skrev igår kväll-natt men det känns lite fel att göra det, för även fast den kronologiska
ordningen blir lite sabbad så känns det ännu mer fel att redigera inläggen i efterhand, det känns lite som
att jag fuskar och om någon redan läst det inlägget så finns ju faktist risken att de missar det jag lägger
till i efterhand, och jag vill ju inte att någon missar något. Det vore ju jättesynd (gud vad jag maler på, det
är helt otroligt). Hur som helst, här kommer fortsättningen, jag ska försöka få det sammanhängande:
så igår han jag inte skriva ner allt jag tänk att jag skulle skriva ner för jag blev avbruten av Kristin
(det är en bra sak att bli avbruten av Kristin, tro mig). Jag hade tänkt att jag skulle fortsätta och fylla
på det inlägget jag skrev igår kväll-natt men det känns lite fel att göra det, för även fast den kronologiska
ordningen blir lite sabbad så känns det ännu mer fel att redigera inläggen i efterhand, det känns lite som
att jag fuskar och om någon redan läst det inlägget så finns ju faktist risken att de missar det jag lägger
till i efterhand, och jag vill ju inte att någon missar något. Det vore ju jättesynd (gud vad jag maler på, det
är helt otroligt). Hur som helst, här kommer fortsättningen, jag ska försöka få det sammanhängande:
Fotodokumentär: Min vän Conny.Har varit rätt frekvent här i bloggen (jag vet att det inte gör något, han är en superkille) och nu kommer det lite till.
Dagen innan igår (det blir typ i förrgår. Jag tror att det va i förrgår, men jag har varit så trött de senaste dagarna så jag är inte riktigt säker på vilken dag något va) Igår till exempel kändes som tre dagar; En dag för besiktningen, en dag för när jag va uppe på kontoret och det, en dag för då jag hängde med Kristin på stan, en dag när jag kom hem och åt mina asgoda mackor och sen en dag för när jag fick besök av Kristin på kvällen. Det blir typ fem dagar och inte tre, men du fattar. Hur som helst, Conny. Vi skulle försöka få liv i min bil (han har startkablar) och så fort jag behöver hjälp med någon så kan Conny alltid hjälpa till. Vi kom fram till att han är som Mr.Wolf i Pulp Fiction (nästan), dvs att han är en sån "I know a guy" kille, fast samtidigt så mycket mer än bara det. Jag visar inte min uppskattning tillräckligt till dig Conny, tack för allt. Jag älskar dig.
Vi skulle, i vilket fall som helst, försöka få igång min bil, men Conny kom på att han behövde åka ut till Björklinge Begagnade Bildelar AB (bbbab) för att hitta en servostyrnings- biskvi- kontroll- låda- makapär till sin volvo 140, naturligtvis, vi måste ge oss iväg nu på en gång (miniäventyr framåt!). Innan vi åkte sa han till mig att "ta på dig kläder som du inte bryr dig om, för du kommer att bli skitig" och jag kände mig så fjollig när jag gick till min garderob och tänkte "okej, kläder jag inte bryr mig om" och inte hittade ett enda plagg (förutom kanske ett par gamla kalsonger som resoren gett upp på) och jag va tvungen att säga "Du... jag har inga skitkläder" till Mr.Bilmekaniker, Mr.Blod, Svett och Olja. Som tur va fick jag följa med ändå, som "moraliskt stöd och påhejjare" (jag kan ju försvara mig med att jag nyligen gjort en garderobsrensning och slängt bort en massa skitkläder som jag inte använder längre, och kvar finns verkligen bara mina älsklingar). Både han och jag va helt slutkörda för vi inte hade sovit tillräckligt, men med det till trots styrde vi mot björklinge. Det va mycket närmare än vad både han och jag trodde (eller så är det bara jag som inte vet hur nära det är till björklinge med nya E4 i tankarna).
Dagen innan igår (det blir typ i förrgår. Jag tror att det va i förrgår, men jag har varit så trött de senaste dagarna så jag är inte riktigt säker på vilken dag något va) Igår till exempel kändes som tre dagar; En dag för besiktningen, en dag för när jag va uppe på kontoret och det, en dag för då jag hängde med Kristin på stan, en dag när jag kom hem och åt mina asgoda mackor och sen en dag för när jag fick besök av Kristin på kvällen. Det blir typ fem dagar och inte tre, men du fattar. Hur som helst, Conny. Vi skulle försöka få liv i min bil (han har startkablar) och så fort jag behöver hjälp med någon så kan Conny alltid hjälpa till. Vi kom fram till att han är som Mr.Wolf i Pulp Fiction (nästan), dvs att han är en sån "I know a guy" kille, fast samtidigt så mycket mer än bara det. Jag visar inte min uppskattning tillräckligt till dig Conny, tack för allt. Jag älskar dig.
Vi skulle, i vilket fall som helst, försöka få igång min bil, men Conny kom på att han behövde åka ut till Björklinge Begagnade Bildelar AB (bbbab) för att hitta en servostyrnings- biskvi- kontroll- låda- makapär till sin volvo 140, naturligtvis, vi måste ge oss iväg nu på en gång (miniäventyr framåt!). Innan vi åkte sa han till mig att "ta på dig kläder som du inte bryr dig om, för du kommer att bli skitig" och jag kände mig så fjollig när jag gick till min garderob och tänkte "okej, kläder jag inte bryr mig om" och inte hittade ett enda plagg (förutom kanske ett par gamla kalsonger som resoren gett upp på) och jag va tvungen att säga "Du... jag har inga skitkläder" till Mr.Bilmekaniker, Mr.Blod, Svett och Olja. Som tur va fick jag följa med ändå, som "moraliskt stöd och påhejjare" (jag kan ju försvara mig med att jag nyligen gjort en garderobsrensning och slängt bort en massa skitkläder som jag inte använder längre, och kvar finns verkligen bara mina älsklingar). Både han och jag va helt slutkörda för vi inte hade sovit tillräckligt, men med det till trots styrde vi mot björklinge. Det va mycket närmare än vad både han och jag trodde (eller så är det bara jag som inte vet hur nära det är till björklinge med nya E4 i tankarna).
Väl framme på skroten så navigerade han extremt målmedvetet (jag fick senare lära mig att det beror på att han varit och kollat på just dendär servogrejjen ett år tidigare och det va tydligen samma bil som stod på samma ställe). Jag kände mig mest missplaserad när jag trippade runt (nästan som om jag hade högklackat på mig) försiktigt bland skrotbilarna och tyckte att det va jättejobbigt när jag va tvungen att ta i något, för allt är verkligen jättesmutsigt på en bilskrot. Man blir svart på händerna av typ allt. Men, lite pliktkänsla har jag ju så efter att jag gått en liten promenad och kollat hur det ser ut inne på Björklinge Begagnade Bildelar Aktie Bolag så letade jag upp min vän där han låg halvvägs in under en totalförstörd volvo 140 kombi från typ dackefejden och frågade lite vilset "Går det bra", jag fick mest ett par svordomar och ett fräsande "nej, altså, den sitter fast" men skam den som ger sig, pojken var målmedveten. Jag fick vara jättesnäll och springa och hämta både en nyckelcylindermotverkarmazarin med hylsstorlek 13, 14 och 15 och en bågfil. Jag va jätteduktig.
Jag tror att vi spenderade typ tre timmar tillsammans där på skroten, det va rätt kul. Även fast Conny mest såg arg ut och jag mest kände mig ivägen så är det faktist rätt kul att se honom trixa med sina grejjer, för man ser att han kan det han pratar om och vet vad alla delarna i dendär trötta stackars bilen heter och gör, så det är ett jättebra tillfälle att lära sig litegrann om hur sakerna fungerar. Sen har jag (nu riskerar jag att låta som hans flickvän, men...) aldrig sett honom så målmedveten som när han håller på med sina bilar, han är nog beredd att göra vad som helst när han väl har gett sig fan på det, ni ser ju på bilderna hur skitig och blodig han blev när han stod och slet för att få loss dendär fastrostade bildelen som jag inte kommer ihåg vad den heter (men jag vet var och hur den sitter fast i bilen), men jag vet att den har något med servon att göra. Det kanske va en servo helt enkelt (en del som gör det enklare att vrida runt ratten, den förstärker rattrörelsen så du slipper göra det med hand/armkraft, jag tror att det är så det kan beskrivas. Jag vet iaf att en bil med servo är betydligt mycket lättare att vrida ratten på än en bil utan. Det kanske är det som gör det så nödvändigt att ha just denhär delen från just denhär bilen han stod och skruvade i, för det va nog inte sådär kalasmånga volvos från 70-talet som hade servostyrning. Vad vet jag?
Anledningen att han ska ha alla dedär jättemanliga delarna är att han håller på att bygga ett monster av något slag av en liknande såndär gammal volvo, ni kan läsa om hela projektet här.
Jag tror att det va mitt fel (förlåt för att jag va så tråkig och inte hjälpte till, jag borde verkligen ha gjort det. Nu ångrar jag mig att jag inte gjorde det. Förlåt) men de sista skruvarna satt så extremt hårt och dåligt till och stackarn va helt slut (han skakade typ för att han slitit så mycket) och resultatet av hela besöket blev att vi va tvungna att åka därifrån utan dendär delen. Det va lite trist, men jag är fortfarande glad att vi gjorde något (haha, tönt).Conny är min vän som jag gjort flest konstiga små äventyrsutflykter med, vi brukar kalla dem "äventyr". Många gånger har det varit jag som kommit på att jag vill köpa något av någon i någon annan stad som jag inte kan ta mig till själv och egentligen inte har råd med, så då frågar jag Conny, han hjälper alltid till och vi åker iväg utan att veta exakt var vi ska och kör mer ofta än sällan väldigt vilse men har askul på vägen. Det senaste rejäla äventyret vi hade va när vi åkte ner till skåne och; 1: Köpte min bil, 2: köpte en glasfiberhuv till connys bil, 3: Hämtade Gadget. Sen körde vi tillbaka på ett och samma dygn.
Jag hoppas innerligt att denhär sommaren innehåller fler äventyr.
Tack Conny, för allt. Jag hoppas att jag kommer att få chansen att ge tillbaka allt jag har fått av dig.
Aw naw.
The power of the papperslappar.
"Pennans (skrivarens eller skrivmaskinens) makt är större än" bla bla, hur det nu va, nånting med någon jämförelse med ett handeldvapen av något slag, ett gevär eller något annat bra. Det är ganska sant faktist (fast kanske inte då jag aldrig blivit skjuten, så vad fan vet jag?). I vilket fall som helst har jag fått smaka på min beskärda del av pennan, skrivaren eller skrivmaskinens makt. Allt från handskrivna kärleks- och/eller hatbrev, email, sms och mms till böter, kallelser, uppmaningar, in- och utbetalningar, tillsägelser, beröm, diplåm, sammanställningar, avier och reklam. En del skit dimper ner i brevlådan, annat serveras rakt i handen eller i mobilen. Idag va en dag då två papperslappar både förgyllde och förstörde min dag (fast förstörde är ett ganska överdimensionerat ord att välja i sammanhanget, men) kolla bara:
Bra papper: Besiktningsprotokoll!Inte för att jag egentligen hade skäl att tro något annat utan mest bara kände att sannorlikheten att något jag vill inte går min väg är större än att jag får det jag önskar så va jag extremt nervös inför besiktningen idag, jag hade till och med lite svårt att somna, så fånig är jag när jag är nervös.
Dock hade jag lugnet i kroppen av vetskapen om att jag åteminstone inte va tvungen att åka själv, utan hade (precis som förra gången) min trogne vän Conny med mig (förlåt för att jag släpar upp dig så tidigt min vän, hoppas du fick sova ut sen).
Dock hade jag lugnet i kroppen av vetskapen om att jag åteminstone inte va tvungen att åka själv, utan hade (precis som förra gången) min trogne vän Conny med mig (förlåt för att jag släpar upp dig så tidigt min vän, hoppas du fick sova ut sen).
Med rädslan om att förra årets mardröm skulle återuppspelas (ojämn och otillräckligt bromsverkan på båda bakbromsarna som slutade på en total kostnad på närmare 7000kr och en hel del svett och typ en droppe blod i processen) styrde vi mot märsta (som va det enda stället där jag kunde få en tid på såpass kort varsel, uppsala hade inte tid förän typ 25e april eller något sådant, och så länge tänker jag inte vänta) och besiktningsmannen hette typ Rakel eller något sådant och va skelögd och såg ut som att han aldrig gjort en fluga förnär tog emot mig med öppna armar hela 15 minuter innan min bokade tid (service minsann) och skrattade mest när jag talade om för honom att "bilen inte startar om vi stänger av den igen, för batteriet är verkligen skit" och Conny sa typ "Men bilen behöver väl inte starta för att gå igenom besiktningen?" och Rakel tyckte typ "Nej, det måste den ju faktist inte". Han hade
dessutom en skitcool liten bildefibrillator som man kunde koppla in så vi (vi gjorde det tillsammans, Rakel, eller vad han nu hette, stod med Defibrillatorn, Conny satt i och vred om tändningen och jag stod och såg dum ut) fick liv i den stackars lilla bilen som bara stått och haft tråkigt i garaget sen i September. Besöket i Märsta slutade med att Rakel (han hette nog inte Rakel nu när jag tänker efter, för jag tror Rakel är ett tjejnamn, men nu har det blivit så kul att skriva det så jag fortsätter, sen återkommer jag när jag kollat vad Rakel hette egentligen. Det står på besikningsprotokollet, så det är lugnt) fick (eller ja, fick och fick, det hör till besiktningen, så det va mer jag som inte fick hindra honom från att...) köra en sväng med min fina Magdalena. Och det kan jag tala om för er (ni som redan är bilägare vet säkert detta redan, men till er andra) ens egen bil ser aldrig så snygg och inbjudande som när någon annan kör med den (Hej, jag är en mening som går att tolka sönder och placera in symboliskt i många fler situationer än denhär, men nu skiter vi i det). Han va som tur va (mest för hans del, jag vill inte klubba Rakel, men sabbar man Magdalena blir jag tvungen. Inte, jo.) väldigt försiktig och kom fnissandes in och tyckte att han va skitrolig när han sa "Jag lämnade bilen på, så vi slipper starta den igen". Jag tyckte mest att han va söt. Sen fick jag lappen, sa snällt "tack", sen va det fritt fram att köra lagligt igen. Jag körde med körförbud dit och hela dagen igår och jag va så löjlig att jag va tvungen att köra alldeles för fort en liten stund för jag minsan inte hade körförbud längre, så då körde jag bara för fort, inte för fort med körförbud. Tilläggas kan att jag körde som en skräckslagen liten mus igår när jag va ute med den för att försöka ladda upp det döda batteriet, då va jag inte lika kaxig.
dessutom en skitcool liten bildefibrillator som man kunde koppla in så vi (vi gjorde det tillsammans, Rakel, eller vad han nu hette, stod med Defibrillatorn, Conny satt i och vred om tändningen och jag stod och såg dum ut) fick liv i den stackars lilla bilen som bara stått och haft tråkigt i garaget sen i September. Besöket i Märsta slutade med att Rakel (han hette nog inte Rakel nu när jag tänker efter, för jag tror Rakel är ett tjejnamn, men nu har det blivit så kul att skriva det så jag fortsätter, sen återkommer jag när jag kollat vad Rakel hette egentligen. Det står på besikningsprotokollet, så det är lugnt) fick (eller ja, fick och fick, det hör till besiktningen, så det va mer jag som inte fick hindra honom från att...) köra en sväng med min fina Magdalena. Och det kan jag tala om för er (ni som redan är bilägare vet säkert detta redan, men till er andra) ens egen bil ser aldrig så snygg och inbjudande som när någon annan kör med den (Hej, jag är en mening som går att tolka sönder och placera in symboliskt i många fler situationer än denhär, men nu skiter vi i det). Han va som tur va (mest för hans del, jag vill inte klubba Rakel, men sabbar man Magdalena blir jag tvungen. Inte, jo.) väldigt försiktig och kom fnissandes in och tyckte att han va skitrolig när han sa "Jag lämnade bilen på, så vi slipper starta den igen". Jag tyckte mest att han va söt. Sen fick jag lappen, sa snällt "tack", sen va det fritt fram att köra lagligt igen. Jag körde med körförbud dit och hela dagen igår och jag va så löjlig att jag va tvungen att köra alldeles för fort en liten stund för jag minsan inte hade körförbud längre, så då körde jag bara för fort, inte för fort med körförbud. Tilläggas kan att jag körde som en skräckslagen liten mus igår när jag va ute med den för att försöka ladda upp det döda batteriet, då va jag inte lika kaxig.
Batteriet är en liten kort historia i sig som jag tänkte berätta nu, ifall du inte har något emot det. Bra. För batteriet mitt har alltid varit lite, vad ska man säga, dåligt. Det laddas ur väldigt fort och laddas upp väldigt långsamt. Och jag är en sån som tycker om att ha stereon på och dimljusen tända fasten bilen är avstängd. Det är dåligt, för då tar batteriet slut jättefort. Ta en skopa sånt sen en skopa ovetskapen om att man ska koppla ur batteriet om man tänkt låta bilen stå länge för annars dra den ut batteriet helt (typ klockan och sådant annat livsnödvändigt som bilen behöver ström till när den står och sammlar damm i garaget, hur skulle den annars kunna veta hur länge den varit där? Exakt. Nästa gång rycker vi ur batteriet). Kör in det i ugnen och ta ut en plåt idiotansiktsutryck på mig när jag kommer på hur dum jag va som inte drog ur batteriet, för bilen gick inte att starta. Hela anledningen att jag inte gjorde en korrekt avställning av bilen (meddelar vägverket eller vem det nu är som bryr sig om att bilen inte kommer att köras. Då får bilen körförbud, men samtidigt slipper man betala.. vad det nu är. Typ skatt, eller försäkring eller något) är att jag tänkte att "Den kan ju vara bra att ha, om det skulle vara något viktigt". Det va aldrig något viktigt, så det slutade med att den bara stod. Och även om det hade varit något viktigt hade jag ju fortfarande inte kunnat åka ut med den, för dels har den sommardäck året runt och dels har batteriet varit dött sen länge. Så jag har betalat dendär lilla men fullständigt onödiga månadsutgiften helt i (som sagt) onödan. Men nu har jag lärt mig det iaf.
Men vilken känsla det är att få ta ut sitt fordon igen. Man växer (jag kanske ska säga jag växer) precis som med allting annat fast väldigt mycket i mina saker, men framför allt med mina fordon av olika slag, må det vara min bil eller min cykel. För vi åker ju faktist på äventyr tillsammans (jo, prylar har också känslor. Faktist mer och fler känslor än människor). Min bil till exempel är proppfylld med nästan bara minnen från förra Sommaren. Norge och Öland. Men det är faktist helt okej, det är bra minnen.Hela vintern har jag gått och haft min monolog om hur mycket jag inte behöver någon bil egentligen och hur jag faktist klarar mig att ta mig överallt jag måste och vill vara utan några konstigheter, även när det är dåligt väder. Och visst, det kanske stämmer, men sätt mig i min bil och fråga om jag känner att jag klarar mig utan. Nej. Jag klarar mig utan bil, men jag klarar mig inte utan min bil. Min älskade Magdalena. Eftersom att hon va så duktig på besiktningen och jag är så sjukt less på att böka runt med allt så köpte jag ett helt nytt jättefint batteri åt bilen, så nu startar hon utan konstigheter varje gång. Fina bil.
Dåligt papper: InfoNotice.Efter att jag kommit hem från besiktningen och städat och sånt här hemma så fick jag lite tråkigt och mycket sug efter att köra ut med bilen (plus att jag va tvungen att åka förbi kontoret och lämna in en platsansökan, men det kan vi ta någon annan gång, jag vill egentligen inte prata om det för jag trivs inte så bra på jobbet just nu) så jag packade min rygga full med musik och åkte ut en sväng och när jag kom tillbaka låg ett motsvarande dödsbesked i brevlådan; UPS har varit här med min xbox medans jag inte va hemma och de kommer inte tillbaka förän, just det, tisdagen efter påsk.
Död och förintelse, jävla skit. Jag ringde med gråten i halsen till UPS och förklarade för den rätt söta tjejen i andra änden att jag är helt ensam och inte har något att göra och jag verkligen behöver min xbox och att jag vart utan den i 22 dagar nu (det är ju helt otroligt), hon verkade först tro att jag försökte stöta på henne sen kom hon på att ingen raggar genom att nästan börja gråta för att de inte får sitt tevespel, då blev hon rätt sympatisk och jag tror faktist att om hon kunde gjort något skulle hon det, men tydligen "har de rätt mycket att göra nu innan påsk och jag kan bara inte be chauffören att komma tillbaka", jag försökte verkligen allt. Allt från att få reda på chaufförens telefonnummer till att fråga om hon kunde hämta ut den åt mig och komma med den till mig (okej, där stötte jag på henne) men ingenting funkade. Så jag får helt enkelt klara mig utan den över påsk. Hon avslutade också lika okänsligt som de på microsoft supporten när jag ringde dit första gånen "Glad Påsk" sa hon. "Glad Påsk? Hur ska jag kunna ha det när jag inte får min xbox?"
"Klick".
Minus / plus.
- Minus (om jag börjar med minus avslutar jag med bra grejjer, det är bra, det är moget)
- Jag jobbar natt ett par nätter (ett renodlat par, dvs två, och jag har redan jobbat klart den första så det är bara en kvar, men det är fortfarande jobbigt). Det är verkligen verkligen inte kul alls någonstans. Det blir så extremt mycket tråkigare och jobbigare att åka till jobbet två eller tre timmar innan man egentligen ska sluta jobba för dagen. Det är inte tänkt att jag ska jobba natt, det va det förut men nu känner jag verkligen att jag har fått nog. Vi kryddar det med spänningen av vetskapen om att en dagtjänst kommer att bli ledig innom väldigt kort. Jag borde logiskt sett få den, men som vi alla vet händer de logiska sakerna inte så ofta och generellt sett har jag oftast inte dendär lilla gnuttan med flyt som brukar behövas för att det ska gå bra för folk. Jag har oftast det som brukar kallas för "rent oflyt" dvs om någonting kan gå antingen jättebra eller kalasdåligt beroende på just precis en pytteliten detalj så är det just precis den lilla detaljen som skiter sig och allt trillar på arslet och det slutar med att jag blir fattig, ledsen eller arg (oftast alla tre) samt att processen att ordna upp hela situationen som dykt upp enbart på grund av dendär lilla detaljen tar betydligt mycket längre än vad det nödvändigt (och vanligtvis) brukar ta.
- Min bil ska kontrollbesiktas på torsdag (Heter det kanske kontrollbesiktigas? Jag lärde mig aldrig vilken som är rätt. Jag skulle ju kunna läsa på lappen som hänger på väggen 30 cm från datorn, men då får jag inte svamla lika mycket, det som jag tycker så mycket om. Unjefär som "citationstecken" som heter "citationstecken" och inte "situationstecken" det tog typ 22 år för mig att få reda på vad som är rätt). Och håller du ovanstående punkt i åtanke så kan du ju kanske fantisera fram hur kul det känns. Jag är rent rädd för att åka iväg med den för den har (precis som förra året) fått körförbud (från och med första april) bara för att jag inte har orkat åka och besikt(ig?)a den här i librobäck som en duktig kille. Jag skyller på att tiden jag fick va i februari nångång (vänta, jag ska kolla... ja, 15e februari va det) men jag skyller på att det va typ istid och jag hade (har fortfarande, jag tog aldrig av...) mina sommardäck på bilen och jag hade ingen lust eller ork att bege mig ut och åka motsvarande skridskor med bilen bara för att besikta (besiktiga?) den. Nu när det blir en betydligt större ansträngning så ångrar jag ju naturligtvis att jag inte gjorde det, men.. ja.. du har säkert också gjort så. Nångång. Hur som helst, jag är asrädd för att den inte ska gå igenom besiktningen på grund av någon löjlig liten detalj som beror på att den bara stått still lite för länge. Conny kommer förbi snart så ska vi se om vi åteminstone kan få den att starta, vilket borde gå. Med lite tur så är det bara batteriet som är segt. I vilket fall som helst så vill och hoppas jag verkligen att du håller tummarna för mig på torsdag, ok?
- Min cykel har kommit (!) in till cykelbutiken (cykel & skidstället) och tack vare mina underbara vänner som uppenbarligen inte vill att jag ska svälta ihäl (jag kollade förresten min BMI och om jag går ner ett halvt kilogramm till så kommer jag att vara vad de kallar för "undernärd" så nu gäller det att passa sig. Men det är nog lugnt, jag åt en bit tårta till frukost idag, haha) så har jag råd att hämta ut cykeln typ nu på en gång. Fast (här kommer den lilla minusdetaljen) eftersom att cykelbutiken (cykel & skidstället) har fullt upp (efter som att de, precis som GB Glace, inte riktigt va beredda på att våren skulle komma i sådan ninjitsufart som den gjort) så har de (cykelbutiken, cykel & skidstället) inte haft tid att ekra om mina hjul (jag vill nämligen ha svarta ekrar istället för silver, kalla mig petig men jag kommer att ha svarta ekrar) så kommer det eventuellt att dröja kanske en vecka till innan jag kan hämta ut cykeln. Kanske går det fortare, men med min tur så gör det inte det. Det va en sådan grym lättnad när de sa att den åteminstone kommit in dit för jag trodde att den (som allt annat jag beställer) skulle bli försenad till typ juli eller något annat bra, för då hade det verkligen blivit en knivig situation. Dels för att jag redan betalt handpenning på den (som visserligen kanske gått att få tillbaka om vi skulle ha ställt in ordern) men dels för att jag vart nogrann att önska mig presentkort på cykelbutiken (cykel & skidstället dårå). Så hade jag ställt in ordern och eventuellt köpt cykeln nån annan stans hade jag haft en massa pengar innestående på cykelbutiken (cykel & skidstället.. ni kanske börjar fatta det nu? Kalla det smygreklam). Inte för att jag tror att jag egentligen haft några problem med att hitta saker jag gillar där för den summan jag har innestående, men ändå. Tanken är ju cykeln. Nu.
- Bara en natt kvar i bolandshelvetet sen är jag ledig resten av veckan. Det är altså onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag som jag kan ägna mig åt inte mycket annat än migsjälv och mina favoriter. På onsdag ska jag träffa (har vi bestämt förresten? Jag hoppas det) D&G, det ser jag fram emot som fan. Tänkte att jag skulle försöka dra ihop ett par till (vi simmar i stimm?) så kan det roliga bli ännu roligare.
Fler saker kommer jag inte på just nu (jo, det gör jag men det får vara osagt tills vidare).
Idag är det svinkallt ute, jag va ute en snabbis för att gå och hämta ut ett paket (på jävla skit stabby spel & tobak jävla kioskjävel med jävla avdankade jävla kioskbiträdesjävel som borde göra något vettigt med sigsjälv och sluta tro att det är så jävla synd om honom, den jäveln) åt min far och jag höll typ på att frysa ihäl, så kallt va det. Nu tittar solen fram men jag vågar inte lita på den idag, det gjorde jätteont i mina händer att gå och bära detdär paketet så jag är fortfarande lite besviken på solen för att den inte hjälpte till. Fast samtidigt, vem är jag att klaga på solen? Den har ju varit skitsnäll och värmt som fan. Jag har inte värmt någon och inte vart särskillt snäll heller (nu har jag väl inte varit direkt ond heller, men...) så jag ska väl mest vara tyst och verkligen inte klaga på solen, den har gjort ett skitbra jobb senaste veckan (eller är det veckorna till och med?).
Någon bild får ni inte heller, jag tog en bild på migsjälv som jag tänkte lägga upp men den (jag?) blev ful så den behåller jag för migsjälv i den rensade papperskorgen på min dator. Jag återkommer när jag är snygg igen. Nu undrar jag var Conny tagit vägen, han borde vart här nu (oro?) jag får ta och ringa han.
Oavsett vad.
Timbuktu - Oavsett vad
