lifter

Och det har blivit lite molnigt. Det gör inte sådär extremt mycket, men fan vad skönt det har varit med sol. Svårt att beskriva. Idag har i vilket fall som helst vart en lite konstig men ändå bra dag. Det beror väldigt mycket på hur dagen började (och just idag började jättebra) men sen vette fan...

Jag har en kompis som jag inte riktigt funkar med längre, det är lite tråkigt med helt förklarligt. Vi har faktist växt ifrån varandra. Jag har problem (det är mitt eget problem, inget jag skyller på någon, så länge du inte ser resultatet av mitt problem som ditt problem men det tror jag inte att du gör om jag ska vara ärlig, jag tror nog du kommer att bli arg) med att jag känner mig instängd så fort vi umgås. Bakom stängda dörrar, i en stängd bil, långt ifrån allt. Där trivs jag inte längre, jag blir stressad och rädd för det får mig att känna som att livet inte har mer att erbjuda än xenofobi (det betyder främlingsfientlighet på latin, men just ordet främlingsfientlighet räcker inte att beskriva ditt/ert/mitt gamla sinnestillstånd. För främlingsfientlighet betyder nu för tiden fientlighet mot t.ex utlänningar medans fobin jag stör mig på sträcker sig så mycket längre än så. Jag känner av en ren rädsla utryckt genom aggresivitet mot verkligen allting som inte är varm korv med bröd och/eller mammas mjuka barm). Jag förstår om du tycker att jag är fånig och jag kan nästan höra hur ditt hån låter när (om?) du läser dethär men det är något jag inte kan göra något åt eller stå ut med längre och om jag ska vara helt ärlig spelar det ingen roll, du måste öppna ditt sinne. Jag vet mycket väl att jag egentligen inte ska/kan säga så himla mycket, men anledningen att jag gör det är för att jag faktist verkligen försöker ändra på mig (och det funkar faktist). Tillbaka till det jag va en gång för länge sen som är så länge sen att jag inte ens minns det längre, dit vill jag komma. Dit till då jag blev beskriven som "snäll". Jag har en lång bit kvar, men om några år kanske någon råkar kalla mig snäll igen, då har jag nått mitt mål, då ska jag stanna kvar där i resten av mitt liv.

Hur som helst. Jag klarar inte av att sitta instängd och bara hata saker och ting längre för det sprider sig som cancer och bara förstör hela livet för mig och det gör mig så ensam (jag klarar mig, till och med bättre än vad jag trodde, ensam. Men ärligt, vem fan vill vara ensam i resten av livet? Du? Det tror jag inte. Det är inte coolt att vara eremit, det är bara jävligt ensamt).

För en sekund trodde jag att du skulle förstå och för två sekunder trodde jag att allt dethär kunde göra dig sådär oskyldig och ödmjuk som du va en gång för snart tio år sedan, men jag hade fel. Igen, precis som varenda gång förut, hade jag brutalt fel. Det verkade som att du ville försöka och nästan som att du va beredd att anstränga dig, jag blev glad för nu är nästan förbi gränsen på alldeles för sent att göra något åt det. Men efter som att du verkade villig att kanske ändra dig litegrann och anstränga dig lite mer än så så gav jag det (mentalt) en chans. Som vanligt fick jag äta upp det, för din syn av att anstränga dig är att bjuda in mig tillbaka till bakom lås och bom när jag trodde att du fattat att det va det enda stället där jag inte ville vara.

Bara så att du vet är "bakom lås och bom" en metafor för ett sinnestillstånd och inte just en plats, men vi kan ta en plats som exempel om du inte förstår och känner att du vill begripa; Min syn av hur du anstränger dig för att visa att det kan vara värt något för dig att ha kvar mig som en nära vän hellre än en bekant likt en kompis kompis är att du istället för att bjuda med mig till långt bort som fan bakom stängda dörrar kanske frågar om du kan hänga med någon stans. Jag vill inte sitta i din jävla bil och känna mig dum. Jag trodde du kunde känna av det, att du varit nära mig tillräckligt länge för att kunna läsa av mina signaler, men det har du aldrig gjort så jag vet inte varför jag fick för mig att du skulle kunna göra det nu, det enda sättet att få dig att förstå är väl som vanligt att ge dig ett konkret exempel. Så förstår du nu?

Jag har funderat ganska länge på dethär (det märks?) men framför allt har jag ransakat migsjälv efter ett svar på frågan om vare sig jag inbillar mig eller inte angående om jag verkligen har ansträngt mig tillräckligt för att med gott samvete kunna säga "jag orkar inte anstränga mig nåmer nu, mitt tålamod är slut" och det jag har kommit fram till är (just det) att det är så det är. Jag är helt förbrukad på försök. Bollen ligger (den växer snart fast) hos dig. Som den alltid gör, varenda gång det är någonting. Jag är så trött på att försöka och jag är så trött på att hoppas på förändring att nu (faktist) skiter jag i hur det blir. Om du vill göra en kraftsamling och ordna allting är jag helt övertygad om att du kan göra det och om det för dig inte är värt den ansträngningen, då, då får det vara så det blir. Jag tänker inte fundera en sekund till på varför jag inte duger som din kompis just nu, för ett tag sen eller i framtiden. Jag har inte tid, jag måste se efter migsjälv. Om du bestämmer dig för att kämpa för dethär så får du göra det, men då får du göra det helt själv. Jag kommer absolut inte kämpa mot dig, men jag kommer heller inte kämpa för dig. Det har jag redan gjort för många gånger och det har aldrig lönat sig så nu är det din tur eller inte alls.

Allting jag gör nu är centrerat runt just precis bara migsjälv. Det viktigaste för mig är att jag är på ett ställe där jag trivs, jättegärna med någon jag trivs med (jag är extremt sällskapssjuk) men går inte det så är jag hellre ensam. Jag kan inte låta migsjälv stå ut med att ta hänsyn till allt. Jag kan inte låta migsjälv göra något jag inte trivs med och jag kan för mitt liv inte låta migsjälv stanna kvar någonstans där jag inte vill vara. För, förlåt mig, men det handlar bara om mig och jag är så less på att sitta någonstans och förbanna migsjälv för att jag stannar kvar på det stället där jag absolut inte vill vara.

Det är kanske själviskt av mig att skriva av mig såhär, men det är vad som rör sig i mitt huvud och det enda sättet jag kan sluta tänka på det (som med allt annat) är att skriva ner det här och trycka "spara & publucera", sen kan jag släppa det. Det är för min skull, ingen annans. Inte din skull, inte hans eller hennes. Det är inte något hopp om att något ska bli bättre utan bara för mig. Gör jag mig till en dålig människa när jag enbart tänker på migsjälv.

Idag känns det mycket bättre (än igår).
Titta, det löste sig. Jag åkte och jobbade och det kändes direkt mycket bättre. Jag tror att jag är lite rastlös ända in i benen (benen i kroppen, inte benen som man springer med) och bara sitta och vänta det passar mig inte alls faktist. Över huvud taget.

Har du sett vilket väder det är? Det är ju helt sjukt. Alla känslor på en gång. Vet du förresten vad jag tror? Här om dagen så kom jag på att jag tror att jag börjar ta mig upp upp och över väldigt många saker. Eller väldigt få, men väldigt betydelsefulla saker. Jag börjar bli extremt bekväm med att vara bara jag, förstår du? Ensamstående. Jag blev kallad för 'singel' men det klingade fel för även om (som jag sa till Gadget) att det kanske (kanske är en understatement) skulle vara kul att träffa någon (duvet, en tjej typ) så är det bara inte så det ska vara. Jag vill vara bara jag, ingen annan (jag är ju bara jag, det är allt jag kan vara. Det vet jag, men jag vill att det ska vara bara jag, inget vi) Jag vill vara med mina vänner, ingen annan. Alla andra. Förvirrad? Njae.

Idag ska jag gå och kolla in min cykel, om den har kommit. Det tror jag att den har. Sen ska jag jobba igen. Tre dagar kvar. Sen ska jag förhoppningsvis få mer müsli av Gadget, det behövs för min mage blir orolig när den ser hur lite det finns kvar av det från förra batchen. Får jag inte min specialgjorda müsli med min låglaktosyoghurt blir min kropp helt förstörd nästan. Dethär är ett beroende, Gadget, du har ett livslångt antagante nu.

Nu (typ två timmar senare).
Nu har jag varit nere på cykelbutiken (jag gick dit med avsikt att kolla in min nya cykel) och, det slår aldrig fel, den har inte kommit än. Försenad av gud vet vilken förbannad jävla polackanledning. Jag blir så jävla less på motvind så jag nästan inte orkar bry mig längre. Min xbox kommer säkert att bli försenad, min bil kommer förmodligen inte att gå igenom besiktningen och jag vette fan när cykeln kommer att dyka upp. Bara för att jävlas. Just nu är det ett såntdär tillfälle som jag skulle behöva något bra, en liten bit flyt för att kompensera, annars blir det ur balans idag. Och dagen som började så bra.

En kort helg tar slut.
En lång vecka börjar. Något dör så ett annat får leva antar jag. Fast det va en ganska bra helg trots att den va kort. Mycket TMNT, ganska mycket sol, hyffsat god mat och väldigt mycket 24. Cykelköpet har varit ganska suddigt, svårt att välja vilka delar som jag vill ha på den, men jag tror att jag har bestämt mig nu (den ska bland annat ha svarta ekrar, bredare däck och en ny bashguard. Däremot behåller jag framgaffeln som sitter på, det blir bäst så. För cykelns geometri).

Sparandet.
Jag sparar in på så mycket som jag bara kan för att ha råd att göra cykeln så någorlunda klar som jag bara kan till den 15e april (då det är tänkt att bli den stora cykelköpardagen) och det gör att jag har sparat in på (som jag sa) verkligen allt jag kan. Rakhyvlar included, så nu är jag (på riktigt den här gången) jättelånghårig. Kolla bara. Oj oj oj.

In other news.
Fortfarande inga uppdateringar om hur min stackars älskade världens finaste xbox mår och när den får komma hem igen. Om du läser dethär, jag saknar dig. Jag vill att du kommer hem!

Min dvdspelare har jag varit duktig och gått och fått regionsavkodad (döm min stora förvåning när jag skulle kolla på TMNT och det stog "ey, du, fel region. Dethär går ju inte" (fast på Denon 1930 engelska så det stod typ "region error, disc unreadable"). Helt gratis va det också (stamkundsförmåner, ka-chow!) så i helgen har jag tittat på (håll i dig nu) alla de tre otecknade turtlesfilmerna. Helt regionskodade. Det va dock lite tråkigt att tvåan va så extremt mycket löjligare än jag minns den. Ettan är fortfarande nummer ett (liksom) och som tur va va trean inte lika löjlig som jag minns den (jag minns den som inte så löjlig, så det borde stå "trean va som tur va precis sådär olöjlig som jag minns den" men då kan det missuppfattas som att jag tycker att den är helt olöjlig, vilket den inte är. Den är bara inte riktigt lika löjlig som tvåan. För den är löjlig). Men ettan är inte ett dugg löjlig, alls. Den är all-ninja.

Alla planer som fanns för den här helgen som dör idag blev inte av. Det va visserligen långt ifrån bestämda planer, men det är fortfarande lite trist. Jag borde kanske ha ringt, kanske inte. Jag vet inte faktist. Jag är i en såndär "jag är lite trött på att alltid vara den som ringer" fas, duvet. Det brukar oftast vara så att jag får ta mig samman och ringa, för med största sannorlikhet brukar det vara så att den jag funderar över går och funderar över varför fan inte jag ringer osv. (Detta gäller inte dig, om du läser, du kan ta din "tja, läget?" och din "kram" och stoppa upp den i arslet. Hitta dina egna byxor, jag är inte bitter, jag orkar bara inte längre).

Sen härom dagen så somnade jag i soffan.
Och när jag vaknade till så hade jag fått för mig att Kristin va här, så jag ropade "hallå?" och gick runt och letade efter henne.. Det är lite konstigt, undrar om jag drömde om henne kanske. Sen undrar jag varför jag inte ringt henne och berättat det.. för om inte annat är det ju en anledning att ringa, inte för att det behövs, men ändå.

Så känns det som att hela veckan har varit, som att man (eller ja, jag) vaknar till och inte riktigt fattar vad det är som försiggår runt omkring mig och inte riktigt vet vad som är sanning och vad som jag kanske drömde jag det alldeles nyss eller hände det, vafan?

Hoppas innerligt inte.
Att nästa vecka (den som drar igång om unjefär 52 minuter i skrivande stund) blir lika lång och rent konstig som förra veckan va. Förra veckan vill jag aldrig ha igen. Usch (det hände inget dramatiskt, allt va bara fel. Jag va jättestressad varje dag när jag kom hem från jobbet (helt utan anledning, för det enda jag behövde göra va att se till att jag åkte hemmifrån typ 11 timmar senare, så jag hade vadå, typ 11 timmar på mig.. det borde ju räcka för att slappna av? Tydligen inte) men så blev det iaf. Det är jättekonstigt att min xbox är borta. Jättekonstigt.

Förra helgen då vi hade Alienmarathon (som inte blev ett marathon, då jag va tvungen att åka hem tidigare (redan efter andra filmen och passa även på att notera att detta är en perentes i en parantes igen) för jag va helt sjukt trött och de andra orkade tydligen inte med mer än att se klart på den tredje filmen. Så det blev jävligt avbrutet, men jag tror att det är lika bra. Hur som helst, jag passade på att väga mig där hemma hos johan (börjar bli till en rutin, för det är så sällan jag är där och det är enda stället jag väger mig på) och jag blev lite orolig.. 61kg med kläder på.. Det är 25kg mindre än augusti 2005. Jag vet vad de första 15-20kg beror på, men jag trodde verkligen inte att jag fortfarande minskade i existens (nu behöver du inte oroa dig, jag mår bra och äter ordentligt. Såja, såja.)

DC ligger närmast hjärtat och det har blivit mer en obsession (vad väljer vi för ord på svenska tycker ni?) än bara ett märke som jag gillar, för när jag känner att jag behöver (eller vill, det är oftast vill för inte fan behöver jag) köpa nya kläder så kollar jag bara på DCs utbud, ingen annan. Det finns många sjyssta märken som gör väldigt snygga kläder (element, independent, emerica, adidas, és, black label, volcom, shorty's osv osv) men jag kan/vill bara inte ha något annat än DC. Anledningen till det är nog att jag dels alltid tyckt att DC är ett extremt coolt märke men mycket ligger nog i att jag inte kan, hur mycket jag än vill, hitta något jag skulle vilja ändra i deras logotyp eller företagssymbol eller utbud. Det är perfektion.

Jag vet att det kanske (mer än kanske) ser lite löjligt ut när jag går omkring och ser ut som en DC-reklampelare, men det skiter jag i faktist, för jag ser ut som en DC-reklampelare.

Bike.
Nu är det hur som helst vår (snart åteminstone. Eller nej, vi säger väl att det är vår nu även fast jag inte riktigt vågar för jag är så rädd att bli sårad) och med våren kommer ett behov av att få åka ut och cykla. Just nu kan jag inte cykla även om jag vill, för jag har sålt min bmx till Ylva (ta hand om den nu). Jag trodde aldrig att jag skulle sälja den, men jag blev nästan tvungen för att ha råd med den nya cykeln som är påväg.

Jag hade bmxen lite som ett experiment förra sommaren, tanken va att kolla hur mycket jag faktist ger mig ut och cyklar och om jag gör det tillräckligt ofta så är det motiverat att köpa en ny cykel nästa sommar (den som kommer nu då) och gör jag inte det behåller jag bmxen så jag inte behöver ha ångest över att ha köpt en dyr cykel som bara står (bmxen va inte så dyr nämligen). Men jag va ute mer än tillräckligt för att motivera nycykelköp i år och nu står det högst upp på min -att göra- lista. För ingenting ger mig sådan frihetskänsla som att packa ner en extra tröja och lite vatten i en ryggsäck och ge mig ut på eftermiddagen och cykla helt utan mål och inte komma hem förän solen har gått ner och det nästan börjar bli morgon igen. Bara jag och min cykel. Ingen bensin, inga driftkostnader (yeah right) och inga löften om att vara någonstans en viss tid. Det är något av det absolut bästa jag vet (om vi snackar utomhusverksamheter, innomhus vet ni nog vad jag gillar bäst, och vet ni/du inte det så läs typ hela bloggen så kommer ni/du nog att förstå). Jag hoppas verkligen att det blir en sjysst sommar, den har potential att bli det nämligen. Jag hoppas att det blir grillfester, amerikansk fotboll, mycket cyklande, mycket tevespel och många långa promenader på kvällen. Mycket sittande vid ån och mycket kaffe. Hoppas.

En jättekonstig natt, jag sov jättedåligt. Jag vet inte varför det är så nu, men jag vill verkligen inte sova (förut ville jag sova, men va rädd att gå och lägga mig för jag inte kunde somna osv) men nu vill jag bara inte sova. Jag vill vara vaken och göra något. Det finns visserligen inget att göra än för xboxen är i tyskland, cykeln är inte min än och det är fortfarande lite kallt ute på kvällarna för att bara vara ute. Hur som helst; inatt hade jag typ sovit på min arm eller något för jag vaknade till och hade ingen känsel som helst i vänsterarmen så jag va tvungen att rulla runt (och det kan vara jättesvårt att göra när man vaknar mitt i natten och inte fattar någonting och ena ens arm bara inte fungerar) men runt kom jag, så tog jag tag i min arm och letade mig till min hand och där blev det jättekonstigt. För jag kände att jag tog i min hand med min hand som inte hade somnat, men i den sovande handen kände jag inte att något rörde den, den fanns liksom inte. Så det kändes som att jag höll någon annan i handen och då slog det mig, där, typ klockan tre på morgonen, att jag har glömt bort hur det känns att hålla någon i handen för det kändes så... ovant. När jag såg på Underworld Evolution (jo helene, underworld filmerna är visst bra) och i den är det i vilket fall som helst en rätt passionerad kärleksscen (gud vad löjligt dethär låter) men när jag såg den så kände jag att jag inte kunde föreställa mig hur det känns. Hur det känns med hud och läppar. Jag har glömt bort det, och det känns tråkigt.

Det enda som inte får hända, det enda som kan besegra mig nu, det har hänt. Min xbox har gått sönder.

Det va någon dag sedan (förlåt för att jag inte skrivit tidigare, men jag har nästan inte vågat prata om det för det skär i hela min kropp att behöva säga det till någon) när jag hade en hel dag och en hel kväll framför mig med min älskade älskade spelkonsol som det hände (det enda som inte får hända, det enda som kan besegra mig nu). Jag hade precis berättat för en kompis om hur kalas det är att spela Ghost Recon Advanced Warfighter 2 (som är vadå, det enda nya spelet på vadå, hur länge som helst?) och hur levande det känns och hur atmosfären som byggs upp känns så.. riktig. Det känns nästan som att jag har ett lager sand och svett över hela kroppen när jag spelat klart. Så känns det.

Så känndes det.

Varje xboxägares mardröm blev sann, just för mig. Alltid måste allt jävla skit från helvetet hända mig. Alltid, varenda gång hela tiden. Jämt. Förstår du poängen? Alltid mig, alltid jag. Jag kommer ihåg när jag berättade passionerat om hur fantastisk min spelmaskin är och hur perfekt den är för mig (den kan inte lämna mig längre än vad sladden räcker, den vill alltid vara med mig bara jag trycker på knappen) jo, tack, det får jag ju äta upp nu. Det och en spark i ansiktet och ett kilo glassplitter och ett spjut i hjärtat. Den startar inte, den blinkar bara rött (dödens färg någon?) och den ska packas ner och skickas till tyskland för service och reparation.

Min stackars lilla vän min älskade ägodel mitt hopp om framtiden mitt ljus i livet min favoritsysselsättning min fina lekkamrat min rara, mjuka, snälla snälla snälla älskade xbox är sjuk. Död. Fungerar inte.

Jag är inte arg på den, jag brukar bli arg på sakerna när de inte fungerar. Jag brukar bli rasande när någon elektronikpryl inte gör som den borde helt utan anledning, men jag kan inte bli arg på min lilla vän. Tänk dig att du ser ett litet barn som ligger sjuk i vattkoppor, skulle du då bli arg för att det lilla barnet inte är ute och leker och sparkar boll och rispar knäna och spränger locust och kör mercedes och jagar den mexikanska gerillan? Nej. Det är klart att du inte blir arg. Du blir... jag... blir bara så orolig. Det skriker och skär som tio tusen fallande skyskrapor av glas när jag ser att min stackars lilla vän bara lider och blinkar rött och låter jättekonstigt. Förlåt mig för det jag gjorde fel, jag vet inte vad jag gjorde fel vad gjorde jag för fel? Jag vill hjälpa dig, men jag kan inte. Det enda jag kan göra är att stoppa ner dig i en låda och skicka ner dig till tyskland. Aldeles själv. Ingen som kan hålla dig i handkontrollen eller stryka dig över hårddisken och tala om för dig att allt kommer att bli bra, inte gråta, va inte orolig min älskade lilla vän allt kommer att bli bra, jag är här och kommer aldrig att lämna dig. Allt kommer att bli bra, va inte rädd. Vi kommer att laga dig. Såja. Såja. Sshh ssh shh.

Och till er förmodligen inte helt kolosala förvåning är det SKIT som svarar i telefonen på Microsoft xbox 360 support, de kan knappt svenska (klart att alla ska få en chans att klara sig här i landet, men tänk själv att du ringer 112 och det svarar någon som pratar typ finska... inte fan skulle du känna dig trygg av det. Jag vill att min gamla pastor Hans-Erik från konfirmationen (konfrimation? Nej.. ja, vi skiter i hur det stavas det också). Han vill jag ska svara. Han som låter i rösten som du skulle kunna, om du blundar hårt och tänker att du är kanske fyra år gammal och verkligen gör allt du kan för att föreställa dig hur självaste jultomten låter när han pratar och låter som världens vänligaste och mest tålamodiga människa du någonsin skulle kunna föreställa dig. Han vill jag ska svara i telefonen.

Istället va det jag kommer fan inte ihåg vad hon heter, men det va ett jävligt fult namn och hennes dialekt måste vara det absolut vidrigaste ljudet jag hört i hela mitt liv, som svarade. Jag, 23 (snart 24) år gammal med gråten i rösten och ett trasigt tevespel försökte desperat förklara för dethär monstret i andra änden av luren vad det va som höll på att hända i mitt vardagsrum (mitt enda rum). Mitt tevespel höll på att dö. Mitt tevespel har dött. Mitt tevespel fungerar inte. Snälla... hjälp mig.

Lång historia (som jag just sa att jag ville glömma bort) kort så slutade det med att hon skulle skicka ett mail med en fraktorder till UPS som kommer (helt utan kostnad) och hämtar min xbox. Den fraktsedeln kom sedan dimpandes i brevlådan (snyggt mail ditt finska monster, nej, mail betyder inte snigelbrev som kommer med snigelposten). Här sitter jag nu, med mitt trasiga tevespel och en fraktsedel på ett språk jag inte förstår och ska altså lämna ifrån mig det finaste jag har till en helt främmande människa som kör en mörkbrun skåpbil för att ett finskt monster i telefonen sa åt mig att göra det... hela situationen säger mig att hålla i det finaste jag har och inte lämna det till en helt främmande människa som kör en mörkbrun skåpbil för att ett finskt monster i telefonen sa åt mig att göra det. Alla varningsklockor skriker att dethär är fel, dethär är precis som det absolut inte ska vara, ta inte emot dethär det gör bara ont.

Vaken.
Det har varit skönt att vakna de senaste dagarna, det är bra att jag äntligen känner att det finns en anledning att stiga ur sängen och inte bara vakna och fundera på vad som skulle hända om jag inte gick upp (och komma på att det inte skulle hända någonting, den enda skillnaden skulle vara att jag hade legat i sängen istället för att.. ptja.. inte ligga i sängen). Nu har jag ju inga direkt storslagna saker för mig och det är inte som att jag bidrar med särskillt mycket till det stora hela. Men det kanske är just det som är grejjen, att det inte är något storslaget som försiggår just nu. Allt står väldigt väldigt stilla. Det är bara jag, inget annat. Och i morse (tänk förmiddag) när jag va uppe och rökte med Efraims vikarie (han är ljusblå, så han får inte heta någonting, han får bara skämmas. En jävligt omogen kaffekopp) så satt jag där i bara t-shirt (visserligen två stycken, men ändå, inget på armarna) helt utan att frysa (att min hand är lila betyder inte att den fryser, det betyder bara att den är). Hur länge sedan var det? För länge sedan var det.

Det har blivit så mycket tevespelande på senaste tiden och det är så skönt. Det finns egentligen inget jag vill göra hellre (det är ju en lögn, men inget av det som finns tillgängligt att göra känns mer lockande) än att bara viga en hel dag och en hel kväll och en hel natt åt mina älskade spel. Ensam, eller med sällskap (Join the party! Mer om det i nästa stycke).

finns att göra, vad som ska göras och vad som borde göras. Sen kollar jag på mobilen om det har häntJag trodde för en sekund när jag vaknade igår att dagen kanske inte skulle bli så märkvärdig. Kanske bara ännu en dag, en vanlig lördag. Inget mer, inget mindre. Men döm till min stora förvåning när jag (okej, time out, när jag vaknar går det till såhär; Först vaknar jag och fattar ingenting, sen fattar jag någonting. Typ var jag är, vad som någonting med den, sen kollar jag ut genom fönstret för att kolla vad det är för väder) märkte att det va typ vår ute. Då fick jag jävligt brottom. Ja, ni läste kanske igår.. kanske inte, men det står precis här nedanför en bit ner, läs där.

Jag lyckades (med bravur) att ta mig ut igår i alla fall, Conny ville också ut så han va snäll och följde med ner på stan och drack kaffe med Anna (och jag åt en maräng... bomb... och den va skitgod, sen mådde jag illa) och när vi satt där och fikade så kom jag och Conny (jag kommer inte på vem av oss som va ursprungsinnehavaren till idén, så vi delar på äran) på att det skulle vara skitsmart av oss att gå (tänk till fots) ut till PC City och köpa en xbox 360 till honom.

Helger.
Jag tycker att det känns som att det är helg hela tiden. Det ska väl föreställa något bra egentligen men det känns som att (undrar hur många gånger jag har skrivit "det känns som att" på denhär sidan nu, det känns som att jag gör det hela tiden. Titta! Nu gjorde jag det igen!) det är helg hela tiden nu för tiden. Det är väl bra kanske? Jo, men det måste det vara. För på senaste tiden har jag ju ändå varit ledig rätt mycket på helgerna (eller?) och helg betyder att en vecka har tagit slut. Gjort sitt. Dött. Det är bra. Jag vill att så mycket tid som möjligt ska gå så fort den bara kan nu. Så att vi kan komma ifrån denhär tiden som är nu (som jag kommer att minnas som tiden då något låg snett, ni vet). Men nästan mer känns det som att det är måndag hela tiden. Som att vi alltid börjar på en ny vecka precis när vi lyckats bli klara med en vecka. Jag kanske ska skriva "jag" istället för "vi" men skriver jag "vi" kanske "ni" känner en samhörighet till "mig". Som att vi gör något tillsammans även fast vi är så förbannat långt ifrån varandra hela tiden.
Jag tror jag känner mig lite ensam just nu, om jag känner migsjälv rätt.

Söndagen va förresten en jättekonstig dag. När jag vaknade hade jag fått två jättetunga sms som skrek efter att få vettiga svar och jag la nästan hela morgonen på att fundera ut något vettigt att svara, det gick nog inte så bra, men jag svarade iaf. Dagen på jobbet va jättelång. Morgonen kändes som en dag, förmiddagen som en, eftermiddagen, kvällen och natten som en varsin dag. Så när jag gick och lade mig på kvällen (igår, känns redan som att det va en vecka sedan) så kändes det som att det va fem dagar sedan jag vaknade. Jag va jättetrött (fatta att vara vaken i fem dagar i streck, det är ju hur lång tid som helst).

I vilket fall som helst; Vardagar.
Nu är det vardag, som sagt (se ovan). Det känns rätt okej faktist. Jag ska jobba måndag till fredag och köra detdär jättedryga distriktet som går från klockan 17.00 till klockan 01.00, men det känns ändå helt okej. För jag har helgen att se fram emot. På fredag (ja, jag vet att jag jobbar på fredag också, men lyssna nu) släpps Ghost Recon Advanced Warfighter 2 och det mina vänner, det ska firas (genom att spela spelet).
Men (inte men i negativ bemärkelse egentligen, men ändå men) jag kommer inte hinna spela spelet så sanslöst mycket i helgen för på lördag är det Alien-marathon ( ! ) med några av boysen, sen på söndag är det... vad det nu är det kallas när tjejerna kommer över och vi hetsäter någonting. Det ska bli askul, för det verkar som att alla av dem är lediga och kan komma på söndag. Plus att det va jättelänge sedan nu.

Veckor som kommer efter veckor som den som precis börjat idag (måndag, en vardag).
Nästa vecka jobbar jag bara onsdag och torsdag. Det är en bra, för jag har absolut inga planer alls över huvud taget, det enda jag vet att jag ska göra är att ta det jävligt långsamt. Sen om någon vill hänga med få de (gärna) göra det. Kanske kan vi spela lite tevespel tillsammans?
Kanske se en film eller dricka fyra koppar kaffe nere på stan?
Gå på bio eller gå ut och äta? Dela på en flaska vin eller åka till Stockholm?
Kanske kan vi göra någon av de sakerna vi alltid och aldrig gör tillsammans?
Kanske.