Hjulkort.
Multitasking (fast egentligen gjorde jag bara en sak i taget).
Hör här: Idag har jag haft en riktigt bra dag. För det första är det sommar, för det andra har jag har hunnit med att vara ute med cykeln (ja, förlåt för att jag lägger upp en bild som är snarlik en jag redan lagt upp redan, men jag gillar att fota mitt framhjul mm'kay?), träffat Fredrik och Maria en snabbis, nästan vågat fråga tjejen i heminredningsbutiken ifall vi ska hitta på något (nästa gång, då törs jag), vart på Beas 25 års fest (grattis jao, förlåt att jag stack så tidigt) och efter det grillat med Conny och Sebastian.
Det trodde jag inte när jag vaknade i morse. Verkligen inte.
Det trodde jag inte när jag vaknade i morse. Verkligen inte.
Nu slutar jag för idag, medans jag fortfarande ligger på topp.
Fan vad jag längtar efter dig David.
Fan vad jag längtar efter dig David.
We were soldiers once.
"Har du gjort lumpen?"
Frågan kommer oftast förr eller senare när man lär känna en ny ytlig bekant eller kollega, endel dömmer ut en efter svaret, andra är bara nyfikna. Min uppfattning ändras sällan av vad andra svarar när jag frågar om de gjort lumpen. Ville de inte och slapp är det bra för dem (och alla andra, det är inte kul att göra lumpen med någon som inte vill vara där), ville de och fick så är det också bara bra för dem. Jag ville göra lumpen och jag fick, ibland mer än jag bad om.
Ett enkelt liv.Det är alltid svårt att prata om värnplikten. Eller snarare att berätta om det, för det är inte att det inte finns tillräckligt att säga, tvärt om finns det alldeles för mycket och den man berättar för kommer med största sannorlikhet inte kunna begripa riktigt vad man gjorde och hur det va där uppe (i mitt fall, Arvidsjaur). Det går att mala på om helikopterturer, överlevnad, snön och kylan. Men det känns oftast (nästan varje gång) som att det nästan är lika bra att helt enkelt inte säga något för att slippa frustrationen att inte kunna måla upp bilden av exakt hur det va att ligga där under en gran i snön. Folk förstår kanske att det va kallt och man va hungrig, men har man inte gjort just det själv, upplevt det fullt ut på riktigt och haft allt vi utsattes för som en fysisk verklighet går det inte på något sätt att föreställa sig hur det va att vara där.
Det va ett väldigt enkelt liv, inte enkelt som i lätt på något sätt utan enkelt som i simpelt. Man visste varje dag i varje situation vad man skulle, borde och måste göra. Problemen hade en fysisk form och lösningen gick att se framför sig. Bortanför den stenen, på andra sidan berget eller i plutonskorridoren gick det alltid att enkelt räkna ut vad som behövde göras och när det va gjort så va det passerat och utfört så man kunde gå vidare med nästan problem som sällan väntade länge med att visa sig, men det va fortfarande inte långt ifrån att lösas. Det gick att se lösningen. Så är det inte längre, problemen stakar sig flera åt gången och hur man ska ta sig förbi och över det hela ligger långt borta i någon sorts oskarp dimma och man vet inte riktigt hur eller om man ens över huvud taget kan ta sig igenom det hela och det går verkligen inte att lösa det på samma sätt. Det går inte att springa ifrån det, det går inte att vänta ut det och det funkar nog inte så bra att skjuta det i småbitar heller. Jag har aldrig provat det senaste alternativet i det civila livet, det funkade visserligen bra där uppe, men här tror jag inte det rekomenderas.
Det va ett väldigt enkelt liv, inte enkelt som i lätt på något sätt utan enkelt som i simpelt. Man visste varje dag i varje situation vad man skulle, borde och måste göra. Problemen hade en fysisk form och lösningen gick att se framför sig. Bortanför den stenen, på andra sidan berget eller i plutonskorridoren gick det alltid att enkelt räkna ut vad som behövde göras och när det va gjort så va det passerat och utfört så man kunde gå vidare med nästan problem som sällan väntade länge med att visa sig, men det va fortfarande inte långt ifrån att lösas. Det gick att se lösningen. Så är det inte längre, problemen stakar sig flera åt gången och hur man ska ta sig förbi och över det hela ligger långt borta i någon sorts oskarp dimma och man vet inte riktigt hur eller om man ens över huvud taget kan ta sig igenom det hela och det går verkligen inte att lösa det på samma sätt. Det går inte att springa ifrån det, det går inte att vänta ut det och det funkar nog inte så bra att skjuta det i småbitar heller. Jag har aldrig provat det senaste alternativet i det civila livet, det funkade visserligen bra där uppe, men här tror jag inte det rekomenderas.
Trehundra dagar.
Det jag är glad över, det som gör att det känns så värt det (förutom att det va kul) är allt jag fick lära mig. Då menar jag inte att ta isär och plocka ihop en AK5 i mörker eller hur man överlever en vecka på fjället utan mat, nog för att det kan vara kul att kunna men det är knappast kunskaper jag kommer att behöva. Det jag lärde mig som jag är glad över är det jag lärde mig om migsjälv. Jag vet exakt hur jag fungerar i pressade situationer, hur hårt jag kan pressa migsjälv och vad exakt jag är kapabel till att göra och klara av. Jag tror att man kan gå ett helt liv utan att lära sig de saker jag lärde mig på tio månader i Arvidsjaur. Det är jag glad över. Det och kulsprutan.
"Jag har lärt mig att uppskatta de saker jag har
för jag vet aldrig när de slits ifrån mig och jag har lärt mig
att ingenting jag någonsin kommer att utsättas för kommer att vara jobbigt"
för jag vet aldrig när de slits ifrån mig och jag har lärt mig
att ingenting jag någonsin kommer att utsättas för kommer att vara jobbigt"
Stridskamrater.
Det finns få personer jag litar på så mycket som en del av dem jag lärde känna på K4, förmodligen för att jag fick se exakt vad de går för på samma sätt som de fick se exakt vad jag går för så gör det nog att man kan förutse varandra väldigt bra. Det är nog på grund av att allt man inte kan förklara, allt gick igenom med ens kamrater som gör att det är så skönt att vara i närheten av dem (de få gånger man är det) för man lärde känna både sigsjälv och ens plutonskamrater väldigt bra på väldigt kort tid under de förhållanden som vi levde i. De är ju ändå de enda som vet exakt hur kallt det va, hur långt vi gick, hur lite vi åt och hur tungt det va emellanåt. Jag fick den stora äran att vara Gruppchef åt ett par av de bästa killarna i världen. Om jag gjorde ett bra jobb eller inte kan jag inte svara på, ibland va jag bra ibland va jag nog rätt dålig men vi överlevde i alla fall (förutom den gången det kom pansarbandvagnar, jag skämms fortfarande för det. Jag borde ha vetat bättre) men om jag fick, som jag önskar så många gånger, att jag skulle få göra om allting en gång till så vet jag att jag skulle ha gjort det så mycket bättre.Många gånger saknar jag det något otroligt. Inte bara själva militärtjänsten utan även allt som va runt omkring mig den tiden. Där jag bodde då, den jag bodde med då och hur allting tedde sig och allting som hände va (oftast, med vissa unantag naturligtvis) bättre än jag förstod det då när jag va mitt uppe i det. Om jag fick gå tillbaka i tiden skulle jag göra allt bättre och uppskatta det mer än vad jag gjorde. Om jag bara fick gå tillbaka till den tidiga morgonen i Januari då vi stod på Jörns tågstation och inte fattade någonting så skulle jag lämna allt (det låter som att det är mycket, men det är det inte) här hemma och gladeligen ställa mig i ledet igen. Men om jag inte får göra det exakt då, med exakt samma personer, med exakt samma befäl skulle jag aldrig göra det igen. Om jag inte får ha Östlund med mig skulle jag aldrig göra om det.
För uppe på fjället kan man dö mina herrar.
Om man kan köpa sig sin lycka...
...vad är vårt inre då för nått?
Jag håller inte med om att lycka inte kan köpas för pengar, för mina leksaker jag köper för mina pengar de gör mig (tamejfan) lycklig. Mer om det strax. Först är en ursäkt på sin plats. Hej förresten, kul att se dig igen! Jag vet att jag varit helt sämst på att skriva här på sidan, hoppas inte allt för många av er tröttnat och slutat läsa. Jag har mått rätt kasst (till skillnad från den totala lyckan jag upplevt hittills i år som ni kunnat läsa om fram tills nu, err) men det har varit på det sättet som jag inte velat skriva om och förmodligen inte tänker göra heller. I vilket fall som helst så ska jag försöka skriva lite oftare (som vanligt) nu för jag har verkligen saknat dethär även om det kanske inte märks.
Dagens fångst.
Jag drar ut på det lite till (det om att köpa mig min lycka och vad mitt intre är för nått) och börjar med att berätta om ett av mina i-landsproblem som jag haft de senaste.. ptja, veckorna. Ja, senaste två veckorna unjefär (jävligt länge, jävligt jobbigt). Det är såhär att jag är väldigt förtjust i att dämpa min ångest genom att köpa jävligt dyra grejjer åt migsjälv och då kanske du kan räkna ut hur frustrerande det är när jag har pengar men inte hittar en enda sak som kan göra mig sådär lycklig som bara saker kan. Det är mycket värre än att hitta saker jag vill ha men inte har råd med (sällan ett problem, ha ha). Det är unjefär som att vilja röka, ha cigg men inte hitta någon tändare. Då blir det jobbigt. Det är jobbigt.
Och jobbigt har det varit, fram tills idag då jag tog ut hela kvartalets (jävligt troligt) köp-behov innom loppet av inte mer än tjugo minuter (det ni, världsrekord, minst). Det började med att jag stod och hängde på låset på den lokala tevespelsbutiken Game nere på stan för jag hade (i morse) äntligen lyckats bestämma mig för om jag ska köpa en ratt till min xbox eller om jag ska låta det vara. Jag beslutade mig som du förstår för det tidigare alternativet och när jag väl bestämmt mig skall det ske snarast hellre än senare. Jag tror aldrig jag har funderat på ett inköp så länge som med denhär ratten och jag vet faktist inte varför jag har varit så tveksam. Jag har tänkt att "men jag är väl ingen bilspelskille, eller?" och sen tittat över min spelhistorik och sett att minst en tredjedel av alla spel jag spelat (någonsin) varit bilspel (resten går under kategorin skräck, rollspel och action. Action väger tyngst) så jag får nog ta och ettikera (finns det ordet ens? Tänk "sätta en ettikett på". Om det inte finns så skapar jag det ordet här och nu, ka-chow) migsjälv som en bilspelare. Ett annat av argumenten som jag grälat med migsjälv över är funderingen kring hur själva monteringen av ratten kommer att gå till. Ni som varit hemma hos mig vet kanske att soffbordet inte riktigt passar att skruva fast en ratt i då det skulle sluta med att man fick typ ryggskott eller något annat bra för bordet är kanske tre decimeter ovanför marken och spelar jag tevespel ska det vara bakåtlutad i soffan (ät skit nintendo med eran jävla wii) så det va ju inte riktigt ett alternativ. Däremot så fick jag nys om att ratten ska vara designad så att det ska gå att ha den i knät (jag vet, det är jättesvårt att föreställa sig) och det låter ju väldigt smidigt, alternativet är ju att ordna någon sorts annordning som går lätt att plocka fram och plocka bort samt är såpass flexibel att den går att skjuta in över och under soffan så att det går att sitta bakåtlutad utan problem. Det hela låter väldigt långsökt och det bästa vore ju om man kunde känna någon som har en sådan ratt som man kunde gå hem till och prova, men eftersom att jag alltid måste vara pionjären vad det gäller hemelektronik så va ju inte det heller ett alternativ. Så efter att jag sökt igenom (bokstavligt talat nu) hela internet efter omdömmen, monteringsalternativ och recensioner så fick jag helt enkelt finna mig i att det enda sättet jag kommer att få reda på hur jag ska ha ratten är att köpa en och ta hem den och prova själv. Sagt och gjort och jag kan tala om (såhär efter första intrycket, jag har inte hunnit hårdtesta den än) att den går att ha i knät. Ett andra utlåtande kommer lite senare då jag hunnit spela lite med den.
Efter ett snabbt besök på tevespelsbutiken som blev ett rätt långt besök då jag har svårt att inte stå och tävla med personalen där om vem som kan prata hetsigast om alla coola tevespel (de är för jävla vackra, personalen altså. Spelen också för den delen) så bar det av till den lokala skatebutiken Core. Det är en extrem brist på nya, fina, kläder från DC men jag mindes att jag sett en hoodie där inne som kanske inte är säskillt spektakular, men ändå fin. Däremot så är den dyr, men det är allt annat och jag vägrar låta några hundralappar hindra mig från glädje. Det stoppade mig från att köpa tröjjan förra gången jag va där, men denhär gången bestämde jag mig för att skita fullständigt i vad den kostar för jag ska fan ha den. När jag kliver in möts jag (till min stora förtjusning) av att expiditen David står med en överlycklig blick i ögonen (varvid jag förstår direkt att han har något bra åt mig, äntligen). Det har han och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle ha något så fint när jag klev in i hans lilla butik. Det han har är en fett-med-limited-edition DC t-shirt och ja, som ni kan se på bilden här ovanför, trycket är i guld! Denna t-shirten är så vacker att jag va tvungen att köpa två. Nu börjar jag bli riktigt glad.
Igår när jag kom hem låg det (pirr i magen) en avi från posten innanför dörren så den sista anhalten idag blev (den där jävla) spelbutiken Stabby spel och tobak (mutter och svordommar) där jag hämtar ut mina paket som skickas med posten. Som vanligt är expiditen där (jag skiter faktist i vad han heter) helt värdelös och tar hur lång tid på sig som helst att leta reda på mitt paket, tillslut hittar han det som tur är och jag kan äntligen fly hans äckliga lilla kiost så fort jag kan med mitt älskade paket (det känns alltid som att jag är en riddare eller något som räddar en prinsessa, paketen, från den onda draken, expiditen, när jag är där och hämtar saker. Finns det förresten någon medicin som dämpar ens fantasi?). Hur som helst, i paketet ligger säsong 3 och 4 av teveserien 24 som jag beställde från Ginza så sent som igår (här går det undan, bra jobbat Ginza) och nu är äntligen min 24 sammling komplett (sånär på säsong 6, men den har inte släppts på DVD än för den går fortfarande på televisionen så jag får vänta).Dåtid - Nutid.
Som jag skrev där uppe så har det kanske inte varit sådär kalasbra efter magsjukan. Det har inte haft något med den att göra tror jag. Eller kanske, för jag tappade livsglädjen helt där en stund och den har varit lite svår att hitta, jag vet fortfarande inte var fan jag har lagt den. Framtiden känns fortfarande rätt meningslös (det är inte riktigt så tragiskt som det låter, bara lite) för jag vet egentligen inte vad jag har att se fram emot. Nog för att jag ser fram emot saker som nya tevespel, nästa gång jag åker ut och cyklar och att arbeta mig igenom mina nya DVD-boxar. Men liksom, i det stora loppet.. Det känns bara tråkigt. Jag har sagt det förut (och jag säger det väl igen) att det känns som att det enda som finns kvar nu är tid som ska dödas genom att hitta någon sysselsättning. Jag räknar livet i timmar, inte i år. Jag blundar för idag, vill glömma bort igår. Jag vill hoppas på något bättre, men vet inte om det går.
Jag vill kunna slappna av, men tror inte att jag får.
Besegrad.
Helvetes.
Jaha, nu ska vi se var jag ska börja någon stans.
Jag har, som ni kanske märkt, inte skrivit så mycket på senaste tiden. Det är för att jag har varit (och fortfarande är) magsjuk. Tionde dagen kryssar jag av idag. Tio dagar av rent helvete och en total avsaknad av livsglädje över huvud taget. Just nu känns det som att dethär aldrig kommer att gå över (även om jag just idag är lite piggare så vet jag att det inte är slut än). Det känns som att jag kommer att måsta leva såhär för all framtid. Det är ju inte särskillt troligt, nej. Men jag har inte gjort något annat än att bara sitta inne nu i tio dagar i streck och det tar verkligen knäcken på mig. Begreppet "att klättra på väggarna" är så underkalibrerat så att det nästan är löjligt och bara så ni vet så hade jag dött om det inte vore för min (älskade) Xbox. Det känns som att de få smulorna till liv som fanns kvar har passerat utanför mina nerdragna fönster och jag har verkligen verkligen inte ens velat dra upp rullgardinerna för att titta ut för att det fina vädret känns som ett hån.
Jag fick svar från proverna som jag va och lämnade och doktorn han sa att det inte finns några tecken på någon infektion men att det är högst troligt att jag har haft en men att den gått över för ett tag sedan och det som är kvar är tiden det kommer att ta för min kropp att återhämta sig. Dethär är det sista jag skriver om min magsjukdom. Jag vill inte prata om det, jag vill inte skriva om det.
Jag har, som ni kanske märkt, inte skrivit så mycket på senaste tiden. Det är för att jag har varit (och fortfarande är) magsjuk. Tionde dagen kryssar jag av idag. Tio dagar av rent helvete och en total avsaknad av livsglädje över huvud taget. Just nu känns det som att dethär aldrig kommer att gå över (även om jag just idag är lite piggare så vet jag att det inte är slut än). Det känns som att jag kommer att måsta leva såhär för all framtid. Det är ju inte särskillt troligt, nej. Men jag har inte gjort något annat än att bara sitta inne nu i tio dagar i streck och det tar verkligen knäcken på mig. Begreppet "att klättra på väggarna" är så underkalibrerat så att det nästan är löjligt och bara så ni vet så hade jag dött om det inte vore för min (älskade) Xbox. Det känns som att de få smulorna till liv som fanns kvar har passerat utanför mina nerdragna fönster och jag har verkligen verkligen inte ens velat dra upp rullgardinerna för att titta ut för att det fina vädret känns som ett hån.
Jag fick svar från proverna som jag va och lämnade och doktorn han sa att det inte finns några tecken på någon infektion men att det är högst troligt att jag har haft en men att den gått över för ett tag sedan och det som är kvar är tiden det kommer att ta för min kropp att återhämta sig. Dethär är det sista jag skriver om min magsjukdom. Jag vill inte prata om det, jag vill inte skriva om det.
Jag vill inte att det ska finnas och när det är över vill jag inte minnas.
Ironi.
Fetdag.
Igår hade jag en riktigt bra dag på jobbet. Så bra att jag va tvungen att ringa en kompis på väg hem bara för att tala om vilken bra dag jag haft. Det hände absolut ingenting speciellt under dagen utan det va bara en skön dag och jag va nästan inte alls trött när jag slutade. Solen va redan uppe när jag vaknade och fortfarande uppe när jag slutade (det va den ju idag också och förmodligen imorgon med), allt flöt på som det ska och vi har så mycket att göra på dagarna så de går riktigt fort.
En annan bra sak med gårdagen är att kollegan jag jobbar med har lite problem med sina lungor (det i sig är ju inte bra, men fortsätt läsa så kommer du att förså), så en av förutsättningarna att jag fick den tjänsten är att jag inte röker när jag jobbar med honom (om man är en principtönt så kan man ju sätta sig på tvären och säga att arbetsgivaren inte får tvinga mig att inte röka och de i sin tur kan dra upp "arbetsmiljöproblem" och sen är bollen i rullning. Men jag ser det inte som något problem och jag tycker lite synd om killen så jag låter så gärna bli att röka de dagarna). Däremot trodde jag att jag skulle tycka att det va jobbigt för jag har nog aldrig riktigt satt det på test och helt enkelt låtit bli att röka så jag va lite nyfiken på hur det skulle gå. Döm till min stora förvåning att när jag slutade för dagen knappt tänkt på det (okej, jo, jag tänkte väl på det) men det va under inga som helst omsändigheter något problem. Jag kunde nog till och med slutat röka där på fläcken när jag stämplat ut och fick röka men inte riktigt kände att jag behövde (plus att det vore coolt att bara tvinga migsjälv att finna mig i att inte röka). Det kändes som att jag borde ha tyckt om den cigaretten bättre än vad jag gjorde och som att jag borde längtat efter den mer, men det gjorde jag inte. Men det är ju trots allt coolt att röka, så vi får se.
Återkomsten till en inte helt perfekt tillvaro, till ett inte helt perfekt hem.
Det va så skönt att komma hem igår och tvärstäda hela hemmet, så nu är det sådär rent precis som jag vill ha det. Efter det kan jag erkänna att jag va trött, men det va så värt det att få bort all skit som rörmo(c?)karna lämnade efter sig (fucking jihad on them). De sa förresten att de skulle komma och hämta sina grejjor under dagen (igår) och "städa till litegrann", det hade de naturligtvis inte gjort så jag kastade ut deras prylar i trapphuset i ilska. Sen kunde jag i lugn och ro diska, dammsuga, damma av allt (blanksvart är för övrigt inget strategisk korrekt färgval om man är städnarkoman, men sen fattar jag sällan strategiskt korrekta beslut och det är sjukt snyggt med svart) och räta in alla mina prylar, sen satte jag mig i soffan och somnade.
Sen till ironin.
Och bara för att jag hade en brasomfan dag igår va jag naturligtvis tvungen att vara magsjuk idag. Jag vaknade 01.30 (nu när jag äntligen vill sova så får jag bara inte göra det. Är det inte byggjobbare så är det magsjuka eller något annat bra. Det i sig är ju också lite ironiskt och ironi är ju jävligt roligt) och jag spenderade resten av natten hukad över toaletten igen. Det va bara ren tur att jag kollade lite snabbt på klockan och såg att den slått fem och det va dags att pallra mig till jobbet. Det tog emot. Så idag har varit en minst sagt omständig dag (ska man sjukskriva sig när man är magsjuk?), nu är klockan halv två, jag har lunch och det känns som att det va två veckor sedan jag vaknade och mådde illa men det har bara gått lite drygt tolv timmar. Det börjar det väl lugna ner sig lite, för jag har ingenting kvar i kroppen annat än det som va där när jag föddes. Jag har lite ont i huvudet (uttorkad?) och ser lite sliten ut (uttorkad.) men jag vågar inte äta eller dricka något än. Det får nog vänta tills ikväll.
Kanske skriver jag mer när jag kommit hem, vi får se hur död jag är.
Men fram tills dess säger jag: peace!
Men fram tills dess säger jag: peace!
Helvetes tragiska sammanhang.
Fantasi är det vi vill ha, men verklighet är det vi får.
Vattenkrig.
Dagens u-landsproblem.Jag kan inte beskriva gårdagen som något annat än "helt skev". Det va en enda lång, väldigt varierande humörsvängning. Det känndes som att jag gick mellan skratt och gråt hela dagen och jag hade ingen koll på någonting. Det är skönt att igår har blivit idag, i och för sig minns jag knappt någonting från igår. Jag vet vad jag gjorde under dagen, men det känns inte som att jag va där utan mer som att det va någon annan och jag tittade på. Men nu har jag fått sova och det behövdes.
I söndags tänkte jag att det skulle vara en bra idé att hålla mig vaken ett tag eftersom att jag skulle jobba natt måndag och tisdag. Det visade sig vara ett av mina dummaste beslut någonsin, för klockan åtta på morgonen stod ett par rörmokare (rörmockare, hur stavas det?) och de talade om för mig att de måste in i min lägenhet och fixxa med rören nu när de stängt av vattnet (ni har gjort vad sa ni?), okej tänkte jag, det går säkert fort. Men det gjorde det inte. Nu är det Torsdag och de sätter på vattnet igen om unjefär en timme. Ja, du hörde rätt. Inget vatten sen i måndags. Lev med det om du kan, jag har väldigt svårt för det. Som tur är stängde de inte av vattnet i alla lägenheter på våningen och eftersom att jag har rätt bra kontakt med min granne så fick jag gå in dit och duscha. Men idag stängde de av vattnet i den lägenheten också, så jag va tvungen att gå ner till gymmet (det som jag berättade om fem kilometer ner på sidan) och duscha (vi har fått träningskort där som plåster på såren, åh.. tack) och jag kan ju inte direkt tipsa om deras duschar då det va något av det vidrigaste jag sett. Det va så äckligt så jag duschade med tofflorna på mig och när jag va klar kände jag mig nästan skitigare än innan jag gick dit.
I söndags tänkte jag att det skulle vara en bra idé att hålla mig vaken ett tag eftersom att jag skulle jobba natt måndag och tisdag. Det visade sig vara ett av mina dummaste beslut någonsin, för klockan åtta på morgonen stod ett par rörmokare (rörmockare, hur stavas det?) och de talade om för mig att de måste in i min lägenhet och fixxa med rören nu när de stängt av vattnet (ni har gjort vad sa ni?), okej tänkte jag, det går säkert fort. Men det gjorde det inte. Nu är det Torsdag och de sätter på vattnet igen om unjefär en timme. Ja, du hörde rätt. Inget vatten sen i måndags. Lev med det om du kan, jag har väldigt svårt för det. Som tur är stängde de inte av vattnet i alla lägenheter på våningen och eftersom att jag har rätt bra kontakt med min granne så fick jag gå in dit och duscha. Men idag stängde de av vattnet i den lägenheten också, så jag va tvungen att gå ner till gymmet (det som jag berättade om fem kilometer ner på sidan) och duscha (vi har fått träningskort där som plåster på såren, åh.. tack) och jag kan ju inte direkt tipsa om deras duschar då det va något av det vidrigaste jag sett. Det va så äckligt så jag duschade med tofflorna på mig och när jag va klar kände jag mig nästan skitigare än innan jag gick dit.
Västvärldens törstigaste.
Det är helt sjukt hur man inte tänker på vilken tur man har som bor i ett (till synes) i-land och har sådana saker som rinnande vatten. Det första jag tänker på när någon säger att det inte finns vatten är "vad ska man dricka då?", lite naivt. För faktum är att jag inte kommer ihåg när jag drack vatten från kranen senast (jag kommer inte ens ihåg när jag drack vatten över huvud taget senast), det som är svårt, fel, helt omöjligt att vara utan är att kunna borsta tänderna, raka huvudet, duscha, diska, spola toaletten men framför allt tvätta händerna.
Så, altså, jag har haft byggjobbare som kommit in (oinbjudna i mitt hem. okända människor i mitt hem)som dykt upp nån gång mellan sju och åtta på morgonen och börjat slammra med alla rörledningar i lägenheten hela dagen, ända in på kvällen. Nu antar jag att det kan vara svårt att sköta ett sånt arbete med låg volym och deras dieselmaskin utanför fönstret va nästan värre, men ibland kändes det som att de ansträngde sig för att det skulle låta så mycket som möjligt. Inte nog med att jag inte har något vatten och fler byggjobbare än tavlor i lägenheten så stökar de ner mer än.. mig.. så det har inte varit någon idé att städa för det känns som att jag lever i en arbetsplats. Allt dethär, blandat med sömnbrist har gjort att jag har kännt mig näst intill hemlös för jag har inte kunnat sitta här hemma i lugn och ro och det är det som är en av de viktigaste sakerna för mig, att jag har frid och trivs i mitt (städade) hem.
Så, altså, jag har haft byggjobbare som kommit in (oinbjudna i mitt hem. okända människor i mitt hem)som dykt upp nån gång mellan sju och åtta på morgonen och börjat slammra med alla rörledningar i lägenheten hela dagen, ända in på kvällen. Nu antar jag att det kan vara svårt att sköta ett sånt arbete med låg volym och deras dieselmaskin utanför fönstret va nästan värre, men ibland kändes det som att de ansträngde sig för att det skulle låta så mycket som möjligt. Inte nog med att jag inte har något vatten och fler byggjobbare än tavlor i lägenheten så stökar de ner mer än.. mig.. så det har inte varit någon idé att städa för det känns som att jag lever i en arbetsplats. Allt dethär, blandat med sömnbrist har gjort att jag har kännt mig näst intill hemlös för jag har inte kunnat sitta här hemma i lugn och ro och det är det som är en av de viktigaste sakerna för mig, att jag har frid och trivs i mitt (städade) hem.
Men snart är den mardrömmen slut.
Tanken va att de skulle ha vattnet avstängt till imorgon också, men (jag tror att det va för att jag skällde ut dem för att de va idioter, kanske borde jag be om ursäkt. Nog för att de är idioter, men jag tror jag överkalibrerade utskällningen då den skedde i låga kurvan på en av mina humörsvängningar) de jobbade över igår för att bli klara tidigare så allt ska återgå till det vanliga en dag tidigare. Bara en halvtimme kvar tydligen, sen bor jag i ett i-land igen.
Sen får jag städa igen.
Kom igen, taggtråd och kraftledningar...
En bild säger kanske inte tusen ord.
Men ibland känns det som att de foton jag lägger upp här har genomskinligt metaforiska budskap så nu vill jag helt plötsligt för att skriva något helt annat än om hur jag känner mig instängd och kraftlös (kom igen, det vore för klyschigt till och med för mig. Jag är bättre än så). Så då ska vi se om jag kan fundera ut något annat jävligt viktigt att kluddra ner nu när jag liks satt mig.
Jag vet!En sak som jag helt glömt bort att berätta för er (håll i er nu, det här blir intressant) är ju om mitt förhållande med tevespelet Splinter Cell: Double Agent som jag berättade om för inte så länge sedan (ni minns va? ja, klart att ni minns). Ifall ni nu inte gör det och absolut vägrar scrolla ner och läsa innantill så kan jag ju sammanfatta det lite snabbt; Jag kände mig tvungen att gilla spelet fast jag egentligen hade tråkigt när jag satt och spelade det och det hela gjorde att jag fick typ.. ångest?
Hur som helst, jag tror att av att jag erkände för migsjälv (och er) att jag inte tyckte det va nå kul så släppte jag alla förväntningar och förhoppningar på spelet, det i sig ledde till att jag inte längre kände mig tvungen att spela det. Och av att jag inte längre kände mig tvungen att spela spelet så satte jag mig med glädje och började spela (helt oväntat). Snacka om "gå och städa ditt rum-syndromet*". Jag trodde verkligen inte att jag fungerade så länge (det borde man ju sluta med när man är typ tolv) men jag är ju uppenbarligen inte en dag äldre än jag va för (paus för huvudräkning samt ålderspanik) tolv år sedan. Usch, nu känns det verkligen som att jag står med ena foten i graven, men jag går tillbaka till att, med passion, prata om tevespel så känner jag mig inte riktigt lika gammal längre.
Spelet började med en (eller va det två?) banor som utspelar sig på typ island eller nordpolen (både och nu när jag tänker efter, det va i alla fall en glaciär med någonstans i leken) och då jag både lever mig in totalt i mina tevespel samt mår fysiskt dåligt när jag ser snö så känns det rätt självklart att jag inte tyckte att det va särskillt kul. Speciellt inte när jag kände mig tvingad. Eftersom att jag inte velat spela har det heller inte gått något bra när jag väl försökt och Splinter Cell spelen kräver verkligen tålamod när man spelar dem så är det inte så konstigt att det trillade på arslet. Men nu satte jag mig i lugn och ro och golvade allt motstånd i de första banorna (jag fick till och med jättebragjort-stjärnorna) och efter de ruggiga snöbanorna så tog spelet verkligen fart i rätt riktning. Hela den gammla Splinter Cell atmosfären kommer tillbaka och jag blir Sam Fisher, specialagent åt NSA (National Security Agency).
Hur som helst, jag tror att av att jag erkände för migsjälv (och er) att jag inte tyckte det va nå kul så släppte jag alla förväntningar och förhoppningar på spelet, det i sig ledde till att jag inte längre kände mig tvungen att spela det. Och av att jag inte längre kände mig tvungen att spela spelet så satte jag mig med glädje och började spela (helt oväntat). Snacka om "gå och städa ditt rum-syndromet*". Jag trodde verkligen inte att jag fungerade så länge (det borde man ju sluta med när man är typ tolv) men jag är ju uppenbarligen inte en dag äldre än jag va för (paus för huvudräkning samt ålderspanik) tolv år sedan. Usch, nu känns det verkligen som att jag står med ena foten i graven, men jag går tillbaka till att, med passion, prata om tevespel så känner jag mig inte riktigt lika gammal längre.
Spelet började med en (eller va det två?) banor som utspelar sig på typ island eller nordpolen (både och nu när jag tänker efter, det va i alla fall en glaciär med någonstans i leken) och då jag både lever mig in totalt i mina tevespel samt mår fysiskt dåligt när jag ser snö så känns det rätt självklart att jag inte tyckte att det va särskillt kul. Speciellt inte när jag kände mig tvingad. Eftersom att jag inte velat spela har det heller inte gått något bra när jag väl försökt och Splinter Cell spelen kräver verkligen tålamod när man spelar dem så är det inte så konstigt att det trillade på arslet. Men nu satte jag mig i lugn och ro och golvade allt motstånd i de första banorna (jag fick till och med jättebragjort-stjärnorna) och efter de ruggiga snöbanorna så tog spelet verkligen fart i rätt riktning. Hela den gammla Splinter Cell atmosfären kommer tillbaka och jag blir Sam Fisher, specialagent åt NSA (National Security Agency).
*Gå och städa ditt rum-syndromet: Barndomspsykologi A-kurs lektion 1,
Exempelvis: när ens mor sa till en att städa sitt rum precis när man t.ex skulle stoppa in sladden
till dammsugaren i väggen och helt plötsligt känner man sig tvingad
och därför totalvägrar att utföra uppgiften, i ren protest.
Exempelvis: när ens mor sa till en att städa sitt rum precis när man t.ex skulle stoppa in sladden
till dammsugaren i väggen och helt plötsligt känner man sig tvingad
och därför totalvägrar att utföra uppgiften, i ren protest.
Checkpoint.
Jobba dag, jobba natt (aldrig hinna ifatt).
Att jobba natt har (för mig) varit ett rent helvete på senaste tiden. Förut, för lite mer än ett år sedan så gick det galant, jag hade inga som helst problem att hålla mig vaken och kunde hålla mig motiverad genom en hel natt utan problem och ibland tyckte jag att det va rent kul på jobbet. Men nu går det verkligen inte längre, det har varit ren pest innan varje natt eller kvällspass hela året. Jag har mått skit när jag varit där och nästan ännu värre när jag har kommit hem. Jag har inte haft någon energi alls utan kännt mig rent svag och igår gick det så långt att jag somnade bakom ratten och körde upp på trottoaren (stavas det så?), ingen skada skedd dock, det gick inte fort alls, men ändå. Obehagligt. Men nu är det ju slut med nattarbetet och det skulle inte kunna komma mer lägligt i min period av stillastående kaos.
Den mörkaste våren hittills.
Mycket av min stress beror nog på att jag desperat (utan lycka) armat ut hela min situation i sökandet efter någonting att längta efter, bara någonting att se fram emot. Men jag hittar verkligen ingenting. Det är varmt och fint och sommaren är alldeles strax här, men (det tar emot litegrann att säga det) jag vill nästan inte att den ska komma. Inte än, för jag tror inte att jag är beredd på den. Våren och sommaren har i år fört med sig mer ångest än glädje. Om man ser till hur det hade varit med motsatsen, om det skulle bli vinter igen, då skulle jag ju gå under på riktigt. Jag tror att jag inte vill att sommaren ska sätta igång, för då kommer den att ta slut innan jag har hunnit göra något av den. Eller, jag vet att det är så rättare sagt.
Min största rädsla.
Det enda jag inte vill den här sommaren är att ha tråkigt. Jag vet att ingenting kommer att kunna bli som förra sommaren (den bästa sommaren) men jag är livrädd för att jag kommer att spendera hela sommaren (och resten av mitt liv) med att bara gå omkring och vänta. Vänta på att allting ska börja, vänta på att allting ska sluta. Kanske blir det bra om jag bara väntar ut det? Men så går det ju inte att ha det, det kan ju inte vara så att jag ska gå omkring här och bara vänta, livet ut? Och bara ha tråkigt.
Jag vill inte vänta hela mitt liv på hela mitt liv.
Kanske måste ställa in min inställning.
Allting som jag ser fram emot framöver vilar i händerna på materiella ting, ingenting har jag låtit ligga hos någon annan. Men det ser lite glest ut och helt plötsligt känns det åter igen som att jag vänder mig om och märker att jag är helt själv (knuffade jag bort allihopa igen?). En gång till skjuter jag migsjälv i foten, samma sak hela tiden, varje gång. Men det känns som att alla har blivit helt splittrade (eller så är det bara jag) för nyss satt vi allihopa tillsammans och nu har jag inte sett er på vad som känns en hel livstid. Jag försöker desperat att bara stänga av, domna bort, inte lyssna och inte tänka. Men det är så svårt, för hur mycket jag än försöker så kan jag inte fly från det som sitter fast mellan mina axlar. Det är helt sjukt vad tungt det känns att skriva ner dethär, men jag är för trött för att inte göra det och jag måste måste skriva det.
Sen, mitt i allting, tog det slut.
Generella planer utan landningsställ.
Jag har aldrig skrivit, suddat, raderat, börjat om och sen suddat igen i ett inlägg så många gånger som jag har gjort med dethär. Jag undrar om det är för att jag inte vet riktigt vad jag ska skriva, om det är för att jag inte vet hur jag ska skriva och formulera det eller om det är för att jag vet att du kommer att läsa det. Det sistnämnda är visserligen ingen anledning till varför jag har så svårt att skriva ner det. Jag tror att jag skulle kunna säga det till dig rakt ut, många gånger har jag till och med kännt för att skrika det till dig (men om sanningen ska fram vill jag nog bara att du ska veta det, annars hade jag ju aldrig skrivit det här, eller hur?) Nu när jag sätter mig för att få det ur mig tar det stopp, det går inte. Det är bara som en enda stor suddig massa av ord som inte går att få ut ur tankarna, ner genom armarna, ut i fingrarna, ner på tangentbordet.
Mest är jag nog rädd att erkänna det.
Att jag fortfarande saknar dig så mycket.
Att jag fortfarande saknar dig så mycket.
