lifter

Väl på plats tog det inte många minuter förän det jag blivit lovad slog in (och det slog mig typ.. blodig) för tåget från flygplatsen (ja, jag flög. Jag är en ekobrottsling och jag hatar migsjälv för det. Förlåt) hann inte rulla många meter innan innan rälsvallen visade sig vara täckt av kilometervis av tjocka bokstäver i fler färger än regnbågen himself. Jag blev lite chockad över den rena kvantiteten och visste att det inte skulle bli enkelt att förmedla mångfalden (jävla fotolärare) till er och väl framme i stadens mitt gick jag in på Berlins lokala graffitibutik Overkill och fick svar på tal när jag frågade deras expidit var det bästa stället att hitta graffiti på fanns. Han tittade antingen förvirrat på mig (som om jag vore både blind och helt dum i huvudet) när han svarade kort, koncist och nedlåtande "Just walk around. This is Berlin, it's everywhere".

Rälsburen.
Ett av Berlins starkaste kort är deras kollektivtrafik, tågen närmare bestämt. De har förutom en rejält tilltagen tunnelbana (som kallas U-bahn) ett rälsnät som går ovanför marken (som kallas S-bahn) och med hjälp av dessa två (S-bahn och U-bahn) kan du ta dig till så vitt jag vet var som helst i hela staden snabbare än du hinner ta reda på vilken station du ska gå av på och utan att behöva promenera längre än vad du kan kasta sten (förutsatt att du kan kasta stenar jävligt långt).

Resan hade varit betydligt mycket jobbigare utan dessa två banor med tanke på att du ser de flesta målningarna från tågen och hittar resten av dem när du hoppat av på den närmsta stationen och börjat traska mot ditt mål. Och eftersom att ett sjudagarskort inom alla zoner kostar mindre än jag minns, att tågen går var femte minut och de inte har några spärrar eller betalstationer så fungerar tågen som de ultimata safarifordonen.

Det ovan nämndra, tillsammans med att målningarna sällan (troligtvis aldrig) saneras bort, gör att staden blir målarnas övningsområde och efter någon dag då vi åkt runt på S-bahn snabbt kunde märka enkilda målares hyffsat snabba utvecklingskurva från de enklaste bubbelbokstäverna till deras mer avancerade målningar. Förmodligen känner inte standard-berlinmålaren att han eller hon behöver skissa och planera sina målningar i samma utstreckning som t.ex här i Sverige då det är en betydligt större risk att åka fast här, med betydligt grövre konsekvenser och en märkbart kortare tid tills målningen saneras bort.

Trots att Berlins imponerande mängd av graffiti troligtvis beror på att de har en helt annan inställning till den än vad vi har i vårt långa land falukorv så beror den även på att de inte sanerar bort den (typ alls, som sagt) och det är enligt mig (naturligtvis) bara positivt men det finns mer konventionella fördelar med det, nämligen att eftersom att det är såpass "fritt fram" att måla längs rälsen (med mera) i innerstaden så är de vanliga bostadsområdena där folk inte rör sig i samma utstreckning, längs vanliga gångvägar, inte alls är målad på samma sätt som viadukter och motsvarande är målat här hemma.

Det märktes väl när vi gav oss ut i de lite mindre centrala områdena av staden där det, om det hade varit i Sverige, hade varit målat, hastigt och slarvigt men där de i Berlin troligtvis inte tycker att det stället är lika roligt att måla, då ingen kommer att se det (för vem fan är där ute och går). Jag tror att medelfalukorvskonsumenten likt mig lagt märke till den omnämnda mängden av Graffiti (och troligtvis suckat djupt och mumlat något om förlorad stad) men även kunnat se att det även har sina mäktiga fördelar. För utan graffitin så hade Berlin sett ut som en helt död stad mitt uppe i sitt eget förfall men som nu tack vare allt är täckt av glada färger som jag inte tror någon kan låta bli att bli att, om än undermedvetet, bli uppmuntrade av.

Även fast detta fenomen inte är ständigt återkommande så fanns det på fler ställen än jag trodde (då jag bara hade hört talas om det innan jag åkte. I samband med att de Berlinska graffitimålarna kallades "helt jävla galna") så är ett annat (förmodligen ganska uppskattat) hjälpmedel för målarna stadens få byggnadsställningar som står utställda. Ett praktist och troligtvis uppskattat hjälpmedel då det ser väldigt fräckt ut när byggnadsställningen moteras ner och väggen är, som över allt annars, täckt.

Trots medföljande nackdelar (som jag kommer till alldeles strax) så är det mäktigt att se väggvis av målningar som jag vid ett flertal tillfällen var tvungen att luta mig bakåt för att kunna se hela samtidigt som jag svor lite för migsjälv att det inte gick att backa tillräckligt långt (ut på rälsen) för att få med hela med min kamera och jag är glad att de gör det de gör i staden, för det är svårt att åka därifrån utan att ha fått intryck och avtryck av stadens färg.

Mångfäldsmedaljongens baksida.
Den enda nackdelen som finns med den rena mängden av graffiti i Berlin (har jag sagt att det är mycket graffiti i Berlin?) är att det blir en viss inflation utav den. Det är så många (och nu snackar vi många) målningar i staden att det inte tar lång tid innan "man" blir graffitiblind utav den. Den ger intrycket av det den är, helt oändlig. Eftersom att jag (och därmed vi, förlåt hanna) inte ville göra mycket annat än att se så mycket graffiti som det bara går i en av världens mest målade städer så spenderade vi rätt mycket (troligtvis typ hälften) av våran tid ombord valfri S-bahn-vagn susandes i.. hur många kilometer i timmen tågen nu går... så blev det lite utav en överdos. Var vi än åkte var det målat, på båda sidorna längs rälsen och jag kände mig dels långt ifrån tillräcklig att se allt och dels att jag önskar att jag kunde ha stannat kvar i några veckor till.

Målarna har även en egen baksida av medaljongen och den är att det för dem naturligtvis inte är riktigt lika roligt att måla på ställen (dvs typ alla ställen) där det redan är täckt av målningar då graffitimålningar har en tendens att, likt allt annat, tappa sin individualitet när de blir lite för många brevid varandra (för många är i dethär sammanhanget en helt teoretisk term då jag inte skulle kalla det "för mycket" men jag kan förstå deras frustration). Däremot så har baksidan en framsida då mängden av målningar tvingar målarna till att utvecklas kraftit för att skapa individualitet i sin egen anonymitet och det är det som leder till att Berlins graffiti har en mångfald i mångfalden och många av målningarna skiljer sig från mängden. Men det är ju lite så att ibland ser man inte träden för skogen. I vilket fall som helst så är det i dethär fallet en imponerande skog. Öhh..

Som du troligtvis har förstått från mina subliminala betoningar så är budskapsspridningen mer utbredd i Berlin (och nu säger jag heller inte att den inte är totalt avsaknad här hemma). Många gånger är det just denhär ovanstående sortens bilder som förekommer i sammanhanget då de har en effektiv effekt (kan man säga så? Jag tror inte det) att få alla som ser den att (mer eller mindre) stanna upp och tänka till.

Budskapen i gatukonsten är oftast mer eller mindre de samma. Det de försöker göra i de flesta fallen är att få dig att stanna upp och tänka till. Tänka till på att allt kanske inte står rätt till över allt, allt kanske inte är precis som det borde vara och framför allt så är allting inte som det behöver vara. Att det aldrig är för sent att ändra på någonting och de bidrar oftast inte med hela förklaringen på problemet, heller inte lösningen men det de gör i de flesta fall är att starta dig i en rikting med förhoppningen om att du kommer att tänka efter och komma fram till vad som behöver göras. Det svåra med att nå ut med budskap av denhär sorten (och alla andra sorter) är som alltid att mottagaren för budskapet oftast har avskärmat sig och helt och hållet stängt av sin budskapsmottagningsförmåga. Detta är oftast för att vi totalt bombarderas av budskap, hela tiden var vi än vänder oss. När jag pluggade grafisk kommunikation (typ reklam) så fick jag en siffra med hur många budskap vi tar emot till vardags genom reklam och text som täcker vår omgivning. Jag kommer inte ihåg det exakta antalet men det är tusentals (altså tusentals) budskap, dagligen. Så det är inte så konstigt att det slår tilt och människor helt enkelt stänger av, inte vill höra något mer och inte vill läsa något mer som gör att allt bara smälter ihop till en oklar massa av sludder och brus som en människa inte kan reda ut. Det som behövs är kanske en påminnelse om att inte glömma bort att tänka själv.

Det blir alltid lite konstigt när graffiti eller övrig gatukonst kommer till att kommersialiseras. Jag ska försöka bena ut vad jag vill ha sagt så gott jag kan (som jag alltid gör) för det är, i Berlins fall, lite både på gott och ont varvid i de flesta andra fall enbart brukar vara ont. Men samtidigt inte, nu när jag tänker på det men det beror ju lite på hur hårt och långt man vill dra det och på vilken spets vi väljer att ställa det på. I vilket fall som helst så bjuder konstformen alltid in till hyffsat spännande teoretiska diskussioner (stavningskungen!) som i de flesta fall inte leder någonstans. Men kul är det.

Hur som helst så används Graffiti och gatukonst i kommersiella syften på lite olika sätt i Berlin. Dels så är det väldigt många butiker (som i sig inte har någonting alls med graffiti att göra) som har valt att måla hela sin butik eller en av dess väggar i graffititext. Jag vet inte om det är för att de vet att deras väggar kommer att bli målade och de vill välja själv hur den ska graffitimålas eller (och mer troligt) att staden har en annan inställning till det och till och med "vanliga" människor tycker om det såpass mycket att de vill ha det själva och att det kanske till och med lockar kunder. Vad vet jag?

Men jag stötte även på vissa element (inte sådana metallklunsar som ger ifrån sig värme utan den teoretiska termen som betyder något i stil med "en beståndsdel i en helhet") som inte gjorde mycket annat än att kapitalisera på gatukonst.

Och här kommer vi till den delen i diskussionen (trots att det är en monolog) där jag inte riktigt vet vilken fot jag skall stå på. Mitt i vårat besök i Berlin så passade vi på att gå in på CircleCulture Gallery där de i skrivande stund har en utställning om den lokala stencilspraykonstnären xoooox (se bilden här till vänster, eller fler bilder i CCG-länken) och jag vet som jag sa inte riktigt vad jag tycker om det. För en av de absolut viktigaste beståndsdelarna som gör gatukonst så vacker (förutom att titta på) är att den är helt gratis, mitt ute i vårt vardagliga liv och gjord av människor (eller motsvarande) som inte kommer att tjäna någonting alls på det utan tvärt om får betala för det (relativt billig färgkostnad eller fruktansvärt dyra böter om de åker fast för det) och det är just den självlösheten innom konstformen som helt och hållet saknar motstycke om vi nu väljer att dela in det i ett konstfack (vilket vi ju så gärna gör). För konstnärer är i vanliga fall ett sniket släkte (nej, det är klart de inte är det jag överdriver ju förstår du väl) och det är väldigt sällan de gör något helt gratis, vilket jag kan till fullo förstå då jag gärna tänker att det jag gör är en sorts konstform och att jag ogärna gör det gratis (på beställning naturligtvis, det på denhär sidan tjänar gör jag helt gratis nu när jag tänker efter. Riktigt ädelt av mig, eh?).

Och även fast CircleCulture Gallerys utställning sakande inträdesavgift så var spraymålningarna de hade där inne till salu (för unjefär 6000 euro stycket) och det är här det börjar bli så väldans märkligt för så fort det kommer till att ta gatukonsten från sitt originalsammanhang och sedan försöka tjäna så mycket pengar som möjligt på det klingar så väldigt illa för jag kan inte låta bli att bli obekväm varje gång jag går på en gatukonstutställning för allt blir så extremt malplacerat inne i ett dött rum på en kal vägg enbart till för gammaldags betraktelse. Jag brukar, trots att jag inte målar graffiti i någon större utstreckning, känna mig lite som jag kan tänka mig att ett djur skulle känna sig om det gick in på naturhistoriska muséet och såg sina artfränder uppstoppade. När jag var på en graffitiutställning i Västerås så hade de gjort en "exakt replika av en typisk graffitimålares rum" och i det rummet låg tevespel jag lirat, kläder jag har på mig till vardags och på väggarna hängde saker som jag i skrivande stund har på mina egna väggar. Det kändes lite som att besöka min egen tid från framtiden och det enda som fanns kvar av den svunna tiden var det som stod utställt i en monter. Samma sak gäller gatukonsten, den går inte att rycka från sitt sammanhang och stoppa upp på ett musem. Men trots att den av historiska skäl hör hemma där så dör den likt ett djur när man tar den från sin naturliga miljö.

Ska jag säga?
Och mina motsägelser tar inte slut här då jag själv ju trots allt fotograferar gatukonsten och inte haft någonting alls emot att få betalt för att göra det då det trots att jag tycker att det är kul (något av det roligaste jag vet faktist) så tar det en kollosal mängd tid och fotoutrustningen som jag använder har varit allt annat än gratis så när jag för första gången i hela mitt liv sålde ett av mina foton för faktistka pengar så kändes det faktist helt okej, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite konstig över det. Visserligen var fotot mer av omgivningen runt målningen än själva målningen i sig och utan mig så hade fotot aldrig blivit av, men fortfarande. Jag vet inte.

För inte bara är jag emot kapitaliseringen av gatukonst, rent teoretiskt (enligt den teorin här ovanför, det är ju inte som att jag vill att graffitikonstnärer ska svälta ihjäl och dö) men jag går även emot migsjälv och näst intill överkonsumerar graffitimedia (tidningar och böcker) där inkomsten troligtvis går till i stort sett varenda människa förutom han eller hon som gjorde den berörda målningen.

Men samtidigt så går det ju att se det som att om ingen någonsin skulle betala för en tidning eller en bok så skulle det inte finnas några tidningar eller böcker, så det är väl lite utav en moralisk balansgång (egentligen inte, men nu när jag liks hård-drar det). Det känns bara så väldans konstigt att se en utställning, likt ett museum av någonting som faktist finns precis utanför dörren (och faktist så sitter den xoooox målningen som är med på bilden här ovanför på väggen som är precis mitt emot ingången till CircleCulture gallery) och det kändes bara så konstigt att höra utställingskillen prata om gatukonsten som han gjorde för när han utryckte sig "that's a very nice piece" i just den miljön vi stod så kändes det hela bara så fruktansvärt fel. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som känns så märkligt (men jag försökte åteminstone). Men det känns. Märkligt.

Den lilla råttan här precis ovanför är för övrigt troligtvis den enda utav den internationelt tok-kända stencilmålaren "Banksy"s målningar som sitter kvar från hans besök i Berlin. Han har blivit lite utav en symbol för hur fel det kan bli när det överkapitaliseras då sammlingsböcker med hans prylar sålt för miljoners miljoner och väggbitar som huggits loss med hans målningar på säljs för ännu mer. Det är knappast som att jag missunnar honom några pengar eller tycker att han är mindre fruktansvärt imponerande (som han faktist är, trots att han har kommersialiserats), det är bara det att jag tror att det är lite fel människor som tjänar pengar på det. Sådana som jag. Jävla fotografer.