lifter

Försummad berättelse.
Någonting som jag aldrig har berättat (inte såhär i den offentliga "kanalen" i alla fall) är om mina brutalt fina presenter jag fått på mina två senaste födelsedagar (då jag först fyllde gammal och sedan jävligt gammal). Den första, för lite drygt ett år sedan, va mer en litet äventyr än en present (jag är nämligen lite som Michael Douglas i filmen The Game). Jag passar kanske inte in på ordspråket "vad ger man någon som redan har allt" då jag har långt ifrån allt. Utan snarare "Vad ger man någon om man inte har råd eller möjligheten att skaffa de få men utsökta sakerna denne någon verkligen önskar sig".

Jo, det kan jag tala om för er. Eller, det kan Hanna tala om för er rättare sagt då hon nu lyckats i två år i rad (känn ingen press för April 2010 baby,  vad du än gör). Det hela började med att hon av någon konstig anledning som jag inte förstod just då hade börjat fråga mig just precis exakt vad jag skulle göra, minutiöst, hela dagen fast dålt sina funderingar med ett nej-jag-bara-undrar tonläge. Det funkade alldeles strålande för jag fattade verkligen inte ett smack. Men så fick jag ett sms där det stod något i stil med "Fyrkantig filt med hål i centrum trillar av pinn medans Guvernören smetar in sig i lera". Ja, som du förstår så förstod inte jag heller ett dyft. Alls.

Men om man får ett tag på sig att fundera så smetar Guvernören Arnold Schwartzenegger in sig i lera i filmen "Predator" som ligger mig varmt om hjärtat. Så vad betyder det då? Jo, det betyder att man går till sitt skåp där man förvarar sina DVD-filmer och kollar i fodralet för just den filmen. Och vad hittade jag där? Absolut ingenting. Första gången. Men andra gången jag letade så letade jag noggrant (och när man letar noggrant i ett filmfodral så böjer man ryggen på det så man hittar eventuella lappar och ledtrådar som gömmer sig bakom filmomslagets tryckta pappersdel). Där inne låg den. Nästa ledtråd. En urklippt sida från serien Agent X9 där den smidiga agenten Modesty Blaise har bekymmer, är på väg ut och söker ledtrådar. Inte helt olikt mig själv med andra ord.



På andra sidan av pappret så fanns det en text fastklistrad som löd "Det var en man från Suomiland, som färgglada berättelser tog om hand, i mappar att förvara en prenumererad vara. Min måste visst tömmas ibland". Huh? Wtf? Okej, vad kunde jag konstatera av detta? Det tog visserligen inte så lång tid att begripa för om man kopplar lite snabbt serietidning - färgglada berättelser - någon från finland som tar hand om den. Ptja, då kommer man raskt fram till att det gäller att pallra sig, fortare än kvickt till Seriezonen för att försöka förstå vad i hela världen det är som försiggår.



Jag kan inte påstå att jag kände mig helt övertygad om vad jag någonsin skulle kunna komma på eller fram till när jag väl tagit mig till Seriezonen och när jag klev in där kände jag mig som ett levande frågetecken. Det va strax innan jag hamnat på en förnamnsbasis med butikens main-guy Harry så jag försökte förgäves använda min stillastående fantasi för att försöka komma på vad jag skulle göra där inne. Det gick inte så bra. Jag letade igenom mina vanliga favorittidningar som stod i hyllorna utifall att någon kanske gömt något i någon av dem. Långsökt kan tyckas, men jag kände mig lite desperat. Så jag tog den enda utvägen som fanns och gick fram till Harry och stammade fram ett "Ehm.. jo.. det är såhär att jag är ute på en sorts uppdrag och, ehm..." längre än så hann jag inte innan han nickade mysteriskt och förstående, gick bakom disken och drog fram ett blått förseglat kuvert och sade "Du är sen, jag hade förväntat mig dig tidigare" och sköt över kuvertet till mig. Oh snap! Han är in-on-it!

Kallsvettigt (nåja) så tog jag emot kuvertet, tackade honom varmt och bad om ursäkt för att jag va dum i huvudet och skyndade mig därifrån (tiden är knapp, verkade det ju som). På kuvertet stod "Ett steg i rätt riktning" i en ytterst opersonlig stil. Jag hafsade (rätt brutalt nu när jag tänker efter) upp kuvertet och hittade.. En nyckel med en dödskalle-nyckelring (inget äventyr utan dödskallenyckel har jag hört) och ett papper med en massa luddiga former, några raka tjocka linjer och en streckad linje som sedan dagistiden lärt oss att "om du följer en karta så ska du följa denna streckade linje" och eftersom att den slutade vid ett X så va det ingen tvekan om att detta var vad jag skulle behöva göra. Om jag bara kunde förstå vad i helvete kartan föreställde. Det kändes som att jag stod i kanske tjugo minuter och bara försökte tvinga migsjälv att minnas någonting, vad som helst, som kunde stämma in med denna fruktansvärt dåliga karta som jag hade i mina händer. Kallt va det också. Men förutom kartan så låg det även en fotokopierad sida av den sista sidan i en bok som heter "Ncabz - Uppsala" som är skriven av en Liljerot E och Brunius T. Vidare framgick även att den va streckkodsförsedd, lånad på Uppsala Stadsbibliotek och det fanns en handskriven notering som löd "S63".


Jag måste till Stadsbiblioteket och det nu (nämnde jag att det va kallt?) och fort gick det, för jag minns faktist inte att jag gick från Seriezonen till biblioteket. Väl där blev jag inte mycket smartare till en början och rätt besviken om jag får säga det själv för just den här boken va (hör här) borta! Min bibliotikare (jag kallar henne min för det va det hon blev efter ett tag, jag kommer till det strax) såg ut som ett större frågetecken än jag kände mig som inne på Seriezonen några minuter tidigare. "Den här boken skall inte vara borta. Det går inte". "Toppen" tänkte jag, "Vi går ner i arkivet och letar" tänkte hon. Det kändes coolt, jag hade aldrig varit där och inte så många andra heller av hur stökigt det va just där hon valde att leta efter den, nere i Stadsbibliotekets arkiv. Och hon lätt långt ifrån positiv i sitt letande och hade orden "Nej, jag är ledsen, den finns bara inte" på tungan när hon väl (äntligen) fann den (phu!). Snabbt nu! Sidan sextiotre innan något dåligt hinner hända, tiden är knapp! (Heter det "knapp"? Säger man så? Jaja, skitsamma, vi har inte tid att diskutera det nu, för nu är det fan bråttom!)

Ja, sidan sextiotre föreställde ingenting annat än en tecknad bild på insidan av Uppsala Domkyrka. Vafan ska det betyda då? Ingen vet, speciellt inte jag förutom att någon (och med någon menar jag jag) får helt enkelt pallra sig dit och försöka bli smartare där eller på vägen. Och det fick bli där, för de få små ledtrådarna jag hade hjälpte inte mycket på vägen, hur hårt jag än piskade min hjärncell. Stackarn.

Väl inne gick det dock snabbt upp för mig att den kassa kartan jag fått med den streckade linjen föreställde Domkyrkan. Innifrån. De konstiga fälten var kyrkans väggar och de raka, tjocka linjerna va bänkrader. Det va vid det här laget som jag slutade känna mig som en vilsen pojke och började känna mig som typ.. Jason Bourne. En hemlig agent på ett ännu hemligare uppdrag. Vanliga människor befinner sig samma platser jag va på av vanliga anledningar. Men inte jag, jag va där för något mycket annorlunda, något mycket hemligt och någonting som va så rent ut sagt så jävla coolt. "Dendär turisten, är han verkligen en turist? Tittar inte prästen väldigt konstigt på mig. Han kanske vet något? Han kanske är en agent för den andra sidan? Han kanske måste bli taken-out med något av mina special-moves." Han får inte stå i vägen för mitt mission.

Naturligtvis va han bara en präst, men du kanske förstår hur special-special allting kändes när jag hittade den utmärkta bänkraden, hög puls. Här måste det vara. Högre puls. Aha! Ingenting! Vafan nu då? Jag fick sitta där ett tag. Och tänkta. Min hjärncell svek mig. Jag såg ingenting. Jag fattade ingenting. Jag letade högt och lågt. Fågel fisk och mittemellan. Ingenting. Ingenting såg man som var märkvärdigt från den vinkeln jag satt. Där X-et på kartan sa åt mig att sitta. Ingenting på bänken. Ingenting under bänken. Ingenting någonstans. Ska det ta slut här? Är jag verkligen inte smartare än såhär? Vad hade Jason Bourne gjort? Jag kollar under bänken en gång till. Den här gången så jag kryper in under den. Och där. Där satt det. Det bruna kuvertet, fasttejpat under kyrkbänken. Kuvertet som ingen förutom jag skulle eller ens kunde hitta.C.I.A släng er i väggen. Hårt.



Nyfiken på att veta vad som låg i kuvertet? Ja, jag också. Jag tror att jag hade en puls på 200bpm (jag vet inte vad som är normalt. Det kanske är vilopuls? Eller så är man död vid 200. Men vi säger högre än vanligt så förstår du. Hög puls helt enkelt). För i kuvertet så låg det en teckning på en kille som var synnerligen lik mig själv i en mardrömsliknande skräckfantasi som jag berättat för min nuvarande flickvän, dåvarande uppdrags-skaperska om. Den handlar om när jag själv av anledningar jag inte tänker gå in på här går i ett bibliotek och är förföljd av Ulven. Ett monster jag fantiserade fram när jag va liten när min morfar talade om för mig att jag måste stänga grinden till stängslet, annars kommer ulven. Mer om det någon annan gång, för det låg även en tecknad karta (betydligt mycket snyggare och mer detaljerad än den första kartan jag fick). På kartan fanns Carl Von Linné i nedre vänstra hörnet, en brittisk palatsvakt i den högra delen och ett huskomplex täckte den resterande delen av kartan. Och av anledningar jag fortfarande inte tänker gå in på så kände jag igen skissen över det där huskomplexet sedan tidigare då jag kan den mycket väl och jag varit tvungen att lära mig den hårda vägen. Kartan över huskomplexet föreställde universitetets lokaler vid Campusområdet Engelska Parken och på en liten del på den västra sidan så fanns det ännu en streckad linje som även denna slutade i ett väl bekant X.

På den nedre delen av kartan så va det även uppskissat två delar av en korridor. Den vänstra skissen talade om för mig att jag skulle svänga vänster vid skylten 7-0042 och 7-0043 (än så länge fortfarande bekant) medans den högra delen talade om för mig att "Dödskallenyckelring och 76" kommer att förklara sig. Här fick jag lite utav ett mentalt försprång då jag kände till lokalen sedan innan och visste precis var dörren jag skulle in genom hette och var allting låg, dock helt utan att min äventyrs-skaperska skulle kunna veta att jag skulle veta detta. Väl där hittade jag tämligen snabbt till den utmarkerade korridoren och till det som visade sig vara en uppställning med låsta skåp. Hmm. Vänta nu, dödskallenyckelring.. nummer 76... Ja, nyckeln passade i skåp nummer 76! A-ha!



Här blev det svårt. För i skåpet låg ännu en nyckel, en liten påse med legobitar och en mp3-spelare. Öööh.. oookej. Jag tog en bänk och drog till mig ett bord som stod där inne för jag visste att det skulle ta ett tag innan jag förstod vad i hela världen jag skulle ta mig till nu, med de bitarna (bokstavligt talat) jag hade i mina händer. Bäst att börja med det jag kan, tänkte jag. Det vill säga slå på en mp3-spelar och ta på mig hörlurarna (och tänk, jag har blivit beskriven som mångfacceterad). Av det som fanns på mp3-spelaren blev jag dessvärre inte mycket klokare, snarare tvärt om. Det kändes som att jag blev dummare för varje ljud jag hörde. Där fanns ljudet av vågor mot en strand, ljudet av folksorl, ljudet av ett tåg, ljudet av en överdramatiserad puss och många många andra ljud som jag inte förstod vad i hela världen jag skulle förstå av alla dessa ljud.

Okej, nitlott. Jag försöker bli klokare av legot (det låter ju smart det också) men det tog faktist inte så lång tid innan jag såg att något va skrivet på legobitarnas ena sida och något va målat på deras andra sida. Hmm, en sorts.. ledtråd? (Ja pucko, det är väl klart att det är en ledtråd). Till en början förstod jag dock ingenting av vad denna kladdade legobitsledtråd skulle leda mig till, men sedan såg jag att några av legobitarna hade väl bekanta spetsar tecknade på sig på ena sidan och att spetsarna liknade just exakt spetsarna i stjärnan i klädmärket DCs logga. Och efter som att jag kan den loggan bättre än baksidan av min egen hand (vad fan är det här för något? lol) så gick det ganska fort att få ihop legoledtråden. För när loggan va färdigbyggd på ena sidan gick det att förstå något av den andra sidan också för den föreställde en streckad linje som korsade mellan en massa fyrsiffriga (eller va det femsiffriga?) kombinationer. Huh? Wtf? Ja inte vet jag. Inte den här gången heller. Idiotförklarad. Igen.

En smart människa hade kollat vad ljudfilerna på mp3-spelaren hette direkt, men jag tog en liten stund på mig att komma på att det va så jag borde göra. Men desto gladare blev jag när jag gjorde det (för jag kände mig som typ.. en nukleärfysiker eller något. Om det nu finns något som heter så. Jag kände mig flashig och smart helt enkelt. Inte lika, nu så här i efterhand, men då gjorde jag det). För om man bara spelade upp de ljudfilerna som hette något som stod med på baksidan av legopusslet (ljudet av ett ånglok, folksorl, ljudet av en tågtuta och andra tåg-relaterade ljud) så kunde man snabbt gissa sig till var jag skulle kanske försöka hitta något att göra med den nya nyckeln jag hittat.



Väl på centralstationen va det ganska lätt att fundera ut vad jag skulle göra med nyckeln då den va synnerligen lik de resterande nycklarna i alla andra av nyckarna till förvaringgsskåpen som står där. Success! Den passade i skåp 1159 och där inne låg min "egentliga present" som bestod av en bok och epar serietidningar som det visade sig att jag bara fick låna (men nu är vi sambos, så gränsen mellan vad som är lånat och vad som är mitt är lite suddig). Jag förstod dock rätt snabbt att det va själva äventyret som va presenten och bok (om än en bra present) fortfarande bara markerar slutet på äventyret så va belöningen så mycket mer än bara ett par serietidningar för den här presenten kommer jag aldrig någonsin att glömma bort (till skillnad från vad fan det nu va jag fick alla tidigare år, no offence, men detta är fasen svårslaget) och någon vet precis åt vilket håll som är medhårs om man vill klappa mig.

Skräddarsytt.
Året gick, året tog slut. Det nya året kom smygandes och helt plötsligt va det dags för mig att fylla år. Jag ville verkligen inte fylla år i år för jag har ingen lust att bli tjugosex. Det låter unjefär som sjuhundrafyrtio eller något annat jävligt gammalt. Jag har ingen lust att tänka på att jag åldersmässigt står med ena foten i graven och att livet snart är slut för jag har hunnit bli så jävla gammal så jag funderade inte så mycket till min födelsedag. Jag planerade inget fika (även om det blev ett) och jag förväntade mig eller tänkte ens tanken på några födelsedagspresenter (vad ska vi fira? Att jag snart är död-av-hög-ålder?) men, som du kanske förstått, så fick jag en det här året också. Inget äventyr den här gången också (för vi idisslar inte bra idéer och jag tror att nästa äventyr kommer att komma när jag minst anar det, för jag anar att det är ett under utveckling). Hur som helst, där låg det. Brevid min kaffebryggare när jag masade mig upp klockan 05.00 på morgonen (nej, man kan faktist inte förvänta sig att någon ska hoppa upp och ge en frukost på sängen innan-tidernas-begynnelse-tidigt på morgonen. Det är så tidigt att man inte ens börjat mäta tid ännu. Det är så tidigt att det bara är dinosaurierna som är uppe för det är strax innan kritaperioden. Långt innan baciller fått för sig att bli fiskar som sedan skaffat ben, gått upp ur havet och blivit apor som sedan blev ännu dummare människor som bestämmer sig för att börja jobba jävligt tidigt. Ja, du hajjar hur tidigt det är).

Hur som helst så (och det här skäms jag faktist över så berätta det inte för någon) brast jag ut i ett spontant "Nej vilken fin!" när jag stod där för mig själv i köket i bara kalsongerna och öppnade min födelsedagspresent. För det är nämligen såhär att strax innan min födelsedag så hade jag och min bättre hälft skaffat oss en playstation 3 (mer om den någon annan gång) och till den hade vi köpt ett spel som heter Little Big Planet, och i det spelet så kan man specialbygga och modifiera sin egen karaktär som kallas för en Sackperson (eng. uttal) som är en form utav varelse som är gjord av tyger i alla möjliga (valfria) slag och som kan ha olika kläder (eller bara kalsonger i mitt fall) och syssla med lite olika saker.



Förstår du nu vilken bra present det är om jag berättar att min karaktär är gjord av det blekaste tyget i spelet, alltid har ett par röd och vitrandiga kalsonger på sig (nästan som i verkligheten fast mina kalsonger vid just det tillfället var turkos och svartrandiga. Det har jag aldrig tänkt på faktist föräns nu) och jag ägnar den mesta tiden i spelet åt att låta min karaktär klistra upp ett grön och gulfärgat klistermärke där det står "kebabs" på allting i spelvärlden?

Då har hon altså sytt just precis min karaktär åt mig och slagit in honom. Men det slutar inte här, för hon vet vilket brutalt sinne jag har för detaljer och hon visste förmodligen att jag skulle syna den lilla ihopsydda krabaten kraftigt när den första "Shit!-det-är-ju-min-gubbe-i-spelet-chocken hade lagt sig) och inte bara stämmer han färg, kalson och klistermärkesmässigt, han håller även i det lilla snöret som karaktären i spelet håller i, precis på samma sätt som i spelet. Aaw, hon är så rar.

Jag vet bara att jag aldrig någonsin har fått såhär uttänkta, bra och personliga presenter (nu menar jag ju sjävklart inte att alla andra presenter vart dåliga men, kom igen). Och jag menar heller inte att sätta press på framtida presenter för på dessa skor jag mig (inte bokstavligt talat då) ett bra tag framöver. Men i hemlighet så kan jag ju inte låta bli att se fram emot nästa års födelsedag, trots att det innebär att jag blivit ännu mycket äldre än vad jag redan är. Tjugosju nästa gång, om jag lever så länge (man vet ju aldrig med oss pensionärer, rätt vad det är så snubblar jag med min rullator och då är jag körd).

Överdos.
Jag kommer nog aldrig att tröttna på det tror jag. Visserligen har jag bara gjort det vid två tillfällen (men flera gånger vid varje tillfälle) men jag har svårt att föreställa mig hur det ska kunna bli tjatigt. Även fast man, efter ett par dagar blir lite "fartblind" så är det något speciellt med att sätta sig på ett S-bahntåg som går i en ring runt hela Berlin och inte göra mycket annat än att bara titta på de färglagda murarna på båda sidorna av tåget som är helt täckta av målningar, mil efter mil. Det gäller bara att bestämma sig åt vilket håll man vill titta, åt höger eller åt vänster. För vilket håll du än tittar åt så är det lika mycket på andra sidan. Man får helt enkelt ta och åka flera varv, vilket vi gör. Naturligtvis.

Med jämna mellanrum kommer den. Frågan. "Ååh vilka fina kort du knäpper, kan inte du fota mitt/min barn/hund/whatever" från människor omkring mig. I hundra procent av fallen utan tanke på någon form av ersättning för jobbet över huvud taget. Den här sortens människor tror altså att bara för att jag är fnittrigt förtjust i fotografering och allt som har med kameror att göra tycker att det är kul att fotografera exakt precis vad som helst, inklusive deras osnutna snorungar och drägglande, hårande, loppätna byrackor.

Svaret blir alltid detsamma. Nej, det kan jag inte. Nej, det vill jag inte. Jag skulle inte göra det ens under pistolhot. Det blir inget, glöm det. Ja.. du fattar. För faktum är att jag (med väldigt få undantag*) verkligen inte tycker om barn och aktivt hatar hundar (helt utan undantag). De luktar illa, skitar ner och är så långt ifrån sammarbetsvänliga det går att komma (både hundar och barn altså) och det hela kommer att sluta med att jag kommer att känna att jag behöver sanera mig, mina kläder och hela min kamerautrustning för det kommer att skvätta dräggel och skit verkligen över allt. Så vad gör då jag när min absolut bästa vän i hela världen frågar mig om jag kan fota hans barn?

Och sätter mig själv i en situation jag svurit att aldrig hamna i.
Och plötsligt så kommer jag på migsjälv med att stå hukad över en liten krabat som inte alls lyder mina uppmaningar om ligg still, titta hitåt eller börja inte grina nu fungerade inte alls. Jag kom på mig själv med att inte ha någon som helst auktoritär förmåga över den lille mannen på bilderna här ovanför. Men det är kanske lite av grejjen. För han är en lilleman och lillemän gör som lillemän vill när det passar dem bäst, även om det innebär att.. ja.. bete sig lite hur som helst. Vi behöver inte gå in på detaljer.

Så hur gör man? Hur ska jag kunna följa upp löftet om att "självklart kan jag fota den lille man" och inte bara fotografera honom utan även leverera något som denne någons förväntansfulla föräldrar kommer att tycka om. Det vet jag faktist inte och jag vet inte om de kommer att tycka om resultatet alls över huvud taget men det spelar inte så stor roll för hur fånigt det än låter så trots att vi va fyra (någorlunda) vuxna i rummet utöver lilleman så kändes det faktist som att det bara var han och jag redan efter belysningstestbild nummer två och processen var förhållandevis smärtfri. Rent rolig faktist, men berätta det inte för någon, det är dåligt för min image.

Hur som helst, välkommen till världen Noa.