lifter

w00t?!1
Biffarna har ju dock anledningar att vara så motvilliga till att låta mig röra mig hur som helst på deras arbetsplatser av den enkla anledningen att de bara består av kött och sten faktist är ansvariga för alla som rör sig innanför deras avspärrningar. Det finns unjefär en miljon arbetsmiljöregler som kan, nei, bör följas inne på en grovarbetsplats då för många av dessa råbarkade arbetsdjur fått sätta livet till för att de helt enkelt varit för dumma för att se till var de sätter foten, var de släpper sina containrar fyllda med tegelstenar eller helt enkelt kännt sig för häftiga för att ha skyddshjälmen på sig (fast där måste jag faktist hålla med dem, hellre dö hårt än leva mjukt i en ful hjälm). En ännu större anledning än deras egen säkerhet är att den ansvarige på arbetsplatsen kan åka i fängelse om någon skadar sig och om det är något dessa arbetare inte vill så är det att skaka galler.

Så döm till min stora förvåning (jag höll faktist på att trilla baklänges) när den allsmäktige förmanen klämde ur sig ett "ööh.. okej!" när jag frågade om jag fick gå in i byggnaden de höll på att riva. Altså, helt ärligt.. jag vet att det är på mitt eget initiativ, min egen risk som jag gärna tar och skulle ta igen men jag förstår inte hur han kunde vara så snäll/korkad att han släppte in mig i byggnaden samtidigt som hans "gubbar" höll på att riva den (nämnde jag att de aktivt höll på att riva den?)

Oavsett vad så tänkte jag ju knappast stanna kvar och diskutera med honom efter att jag fått hans godkännande att (med livet som insats?) gå in så jag lät honom återgå till att stå med ena foten uppe på ett betongrör och luta armbågen mot det resta knät medans han stod och bedömde hur saker och ting gick till. Fortfarande förvånad över chefens beslut så började jag leta efter den minst livsfarliga ingången till byggnaden. Jag fick inte så många val då de rivit alla trappuppgångar förutom en där en traktor som hade världens största avbitartång istället för skopa höll på att riva luftkonditioneringen från taket genom att nypa tag om luftrören men knipsen och sedan slå full back på traktorn och dra ner hela skiten med betongklumpar och armeringsjärn flygandes till höger och vänster. En perfekt ingång med andra ord.

Precis som i Tomb Raider. Nästan.
Efter att jag tagit mig upp genom trappuppgången genom att hoppa in medans traktorn vände sig för att släppa ner en bit tak (mitt blivande golv) den fått med sig innan den fortsatte ge sig på luftkonditioneringen så kom jag upp till den faktist ganska tråkiga insidan av den gammla brandstationen. Den var mer urblåst än övergiven och det fanns inte så mycket kvar annat än betongväggarna. Men det var betongväggar fyllda med mitt absoluta favorituttryckssätt och de senaste veckornas helt klart mest officiellt debatterade konstform Graffiti.

Det var ju trots allt den enda anledningen till varför jag gick in just där just då för det enorma gapet i en av väggarna (samt viskande röster veckorna innan) skvallrade om att just den gammla gymnastiksalen i den övergivna brandstationen skulle vara täckta (alla ytor i människohöjd eller så långt en människa når om hon eller han står på tå är graffitispråk för "täckt") av graffiti. För som jag skrev tidigare så har byggnaden stått tom ett bra tag och några som definitivt alltid är snabbare än mig på att hitta och ta sig in på dessa ställen är graffitimålarna vilket gör UE till den onekligen absolut bästa sysselsättningen. Av alla.

Och det tog nästan ett helt dygn innan jag fått tillbaka känseln i mina fingrar. Lätt värt det.

Okej, helt irrelevant kanske det inte är.
För det va just framsidan som avgjorde det. Det va shrapnels framsida som skvallrar om sammandrabbningar av episka proportioner, enorma krigsmaskiner och en desperat framtidsvärld i ruiner med eldmoln och rökpelare som sträcker sig mot himmlen. Självklart kunde jag inte hålla mig ifrån den för ett omslag av dess proportioner som innehåller några av mina absoluta favoritingeridienser kan bara inte vara värd att skippa. Den får bara inte skippas.

Men. Men! Som med mycket som vid första anblicken ser bra ut så kom mitt inköp av det första och i skrivande stund hittills enda nummret av Shrapnel med viss skepticism (säger man så?). Det är nämligen så att jag för många gånger blivit besviken av saker och ting som lovar guld och gröna skogar (eller rost och världar i aska) som helt enkelt inte levererat vad de lovar. Det gäller först och främst tevespel och zombieberättelser så de ofta tappar bollen eller rammlar på nioyardslinjen. Så samtidigt som jag va hypande förväntansfull så var jag extremt skeptisk när jag öppnade tidningen och plöjde igenom den från pärm till pärm. Som du kanske förstått så levererade tidningen vad den lovade. Enormt.

En rolig och lite ovanlig sak med Shrapnel är att varje avsnitt ges ut med ett flertal olika omslag. Det kan ju visserligen ske lite förvirring och man kan tro att det finns betydligt många fler avsnitt än vad det faktist gör, men det är roligt/jobbigt ur en samlarsynvinkel. Det är kul att samla alla men kan ju samtidigt bli lite frustrerande för sådana (som mig) som känner ett visst behov av att just samla. Men det är ett i-landsproblem hur man än vrider och vänder på det, men nu behöver du inte börja gråta för att ditt exemplar inte ser precis likadant ut som mitt. Vi är alla skapta olika (om vi inte är genetiskt modifierade).

Lite snack, mycket verkstad.
Shrapnel är en actionserie, det går inte att förneka även om någon skulle försöka. Men något som förvånade mig var hur mycket Shrapnel börjar direkt utan att hela historien skall förklaras först. Det är något ganska ovanligt för oftast så brukar författaren använda de första sidorna till att förklara hur saker och ting ligger till och varför det är som det är och så vidare. Men i Shrapnel kastas man rakt in i handlingarnas centrum och till en början så förstår man inte ett smack av vilka vem är och vems sida han står på och varför de två är arga på varandra och vilken planet är vi på och vad är klockan egentligen? Men serien förklarar sig själv efter bara ett litet tag och den komplicerade berättelsen blir klar som.. någonting klart. Inte glas, det vore tråkigt.

Serien utspelar sig en bra bit in i framtiden då människor börjat befolka och kolonialisera rymden och de olika planeterna som ligger där, men till saken hör att det finns två olika sorters människor. Dels de vanliga människorna kallade "Helots", hemmabakade helt naturligt (vår egen multipliceringsprocess antar jag att du har koll på?) Om inte så kan wikipedia förklara. Hur som helst så finns det, i Shrapnel, även de genetiskt modifierade människorna, kallade "Genotypes" eller "Splicers". De är snabbare, smartare, starkare och på alla sätt överlägsna oss "vanliga" (naturligtvis får du ju välja själv vilken sida du hejjar på, precis som under typ andra världskriget).

Vad som händer är unjefär att de genetiskt modifierade människorna inte ser "vanliga" människor som varelser utav samma värde utan vill använda dem till bland annat manuell arbetskraft (jag vet inte om den ordkombinationen används på svenska, men det kallas "manual labor" på engelska och används unjefär för att beskriva tungt fysiskt arbete). Till saken hör även att de genetiskt modifierade människorna har en enorm krigsmakt och en stor, rastlös och omättad vilja att använda den för att få som de vill runt om i universum (ring any bells?). Det lämnar de vanliga människorna, Heliots, med två alternativ, att snällt ge med sig eller att spjärna emot och vägra se sin planet bli till ett slavläger.

Har du aldrig sett Star Wars?!
Jag blir fortfarande förvånad när någon talar om för mig att de faktist aldrig någonsin ens sett Star Wars. Det är någonting som är långt, långt borta från mitt förstånd hur man i hela sitt liv kan ha missat Star Wars. För något år sedan så fick jag reda på att min egen far aldrig ens sett en Star Wars-film. Troligtvis tyckte han att det fanns häftigare saker att ägna sin tid åt när han var ung. Som att till exempel lyssna på och klä sig samt klippa sig som valfri medlem i typ Beatles. Men det är ju inte så konstigt att han hade häftighetskomplex, han växte ju trots allt upp i en by som heter Huddiksvall (och kallas för "Glada Huddik"). Jag skulle också ha ångest. Inte så mycket så att jag ignorerar Star Wars, men ändå.

Jag kan ju inte påstå att jag inte ärvt med mig lite av min fars häftighetskomplex då jag har väldigt svårt för vissa delar av Star Wars. Det är ju nämligen så att Star Wars produceras av fruktansvärt skickliga människor som skriver en historia som har minst en del i sig som alltid passar någon. Därför finns det med humoristiska element i berättelsen som får min hud att krypa ibland (Jar-Jar binks måste dö, även om de yngsta barnen gillar honom). Jag vill se alla fräcka hjälmar (ja, hjälmarna är något av det absolut bästa i Star Wars). Alla rymdskepp, soldater, laserkanoner, rymdskeppsjakter, bomber, granater och explotioner. Jag vill inte se buskishumor i värsta Åsa-Nisse andan och jag blundar och biter mig i läppen varje gång de väljer att tvinga in något krystat familjefilmsmoment i min fina berättelse.

Däremot så kan jag (som jag skrev) inte begripa hur man kan välja att missa Star Wars (för det är ett aktivt val som varje människa gör. En rättighet de väljer att ignorera. En skyldighet som de väljer att inte utöva). Att använde "nej, men jag tycker inte om laserpistoler" eller "njae, jag är inte så förtjust i science-fiction" duger inte som ursäkt. Det duger som ursäkt att inte följa Star Trek, Battlestar Galactica eller.. något annat irrelevant. Men det duger inte för att skippa Star Wars.

Det som gör det så bra.
Star Wars har efter att de tre första filmerna (del fyra, fem och sex) bara fortsatt att fylla på med berättelser i Star Wars-universumet. Berättelsen följer en egen kanon och det är en term för ett gäng berättelse som följer en och samma linje och inte motsäger varandra utan tillsammans bygger på en redan existerande historia. Något som gjort Star Wars så bra är att upphovsrättsägarna är väldigt nogranna med att allt som ges ut som fyller på Star Wars-universumet följer en och samma linje och inte bryter ut från originalberättelsen. På det sättet så hindras historien från att motsäga sig själv.

Det ger Star Wars substans som gör att den skiljer sig ifrån de flesta andra sorters berättelser. Och som jag skrev så har berättelsen, efter att de första filmerna kom ut, bara fortsatt att fyllas på med nya berättelser som på något sätt (långsökt eller inte) är ihopkopplade till filmerna. Det finns filmer (spelfilmer, tecknade och dator-animerade), böcker, serietidningar, tevespel osv med små berättelser som fortsätter att bygga på den stora hela. Som fortsätter att fylla på Star Wars-universumet med historier som delar en stämmning, en känsla och en tidigare nämnd substans som gör att det teoretiskt sett aldrig någonsin går att tröttna på Star Wars. Det gör även att det inte riktigt går att säga att man inte tycker om Star Wars. Det är som att säga att man inte tycker om mat. Det är inte det att du inte tycker om Star Wars, det är bara det att du inte har sett eller läst rätt del av Star Wars. Eller så är du blind, döv och dum i huvudet.

Bland alla inbitna Star Wars-fanatiker så dyker det ofta upp kritik riktad mot skaparen av Star Wars, en herre vid namn George Lucas. Kritiken kommer oftast i den formen att han styr Star Wars universumet lite underligt. Men det går att förstå för han är en företagare och företagare vill per default tjäna så mycket pengar som det bara går med minsta möjliga ansträngning och är man upphovsrättsägare till ett så benhårt koncept som Star Wars så vore man bara korkad om man lät det styras hur som helst. Han vill se saker gjorda på sitt sätt och det är antingen hans sätt eller inget Star Wars alls.

Delad glädje.
Jag och min tjej har många saker gemensamt, andra saker inte. Men en av de mesta sakerna vi har gemensamt (om man kan säga så?) är just Star Wars. Det är (om man ser det lite enkelt) tack vare Star Wars som vi är ett vi och inte ett jag och ett hon på helt olika ställen. Vi delar smak i ett par saker och skiljer oss på andra saker men Star Wars kommer vi alltid tillbaka till med jämna mellanrum oavsett vad.

När vi kollade igenom hexalogin (alla sex filmer) så märkte jag hur olika vi tittar på och uppfattar det som händer. Hon analyserar karaktärernas roller jämfört med vårt eget samhälle, hur en karaktär framställs som en stark och självständig individ i den ena filmen men mer som en svag könsrollspräglad person i de senare delarna. Samtidigt sitter jag och väntar på att få se lite häftiga hjälmar.

Men alltid när vi har tråkigt och börjar få lite halvdåligt med saker att säga så rinner vi ofta in på Star Wars. Oavsett vad det är för något. Ibland om något som hänt eller någon koppling som någon av oss inte riktigt begriper och ibland om hur våra alldeles egna karaktärer skulle agera och fungera i Star Wars-unversumet (för fantasin bryter inte mot några upphovsrättslagar ännu och vi håller oss alltid till den kanonistiska berättelsen). Det senaste tillskottet i tvådelad sysselsättning är konstruktionen av en alldeles egentillverkad version av sälskapsspelet Stratego, med helt självvalda karaktärer. Det finns nämligen redan ett officiellt Star Wars-stratego (då det alltid finns ett officiellt Star Wars-vad du än kan tänka dig) men det kom någon gång under dackefejden och är inte alls lika fräckt som våran egen kommer att bli. Däremot så är det en av oss som arbetar mer med det än den andra för tillfället för hon är betydligt bättre på att måla än vad jag är så jag agerar moraliskt stöd/otålig snorunge.

Och för er som inte riktigt har koll, Star Wars handlar inte om ett gäng storhövdade minigubbar, de på bilderna är leksaker som är parodifierade avbilder av ett par karaktärer i filmerna.