Vi tog en sväng med bilen, del 2
Kronologi.
Nu har jag gjort bort mig. Ordentligt.
Jag lägger nämligen upp inläggen om våra besök i okronologisk ordning. Icke-rätt. Jag tror att du överlever. Det är nämligen så att vi åkte till Örebro som första stopp på vår korta roadtrip. Vi hälsade på damens gamla vän, spelade lite minigolf (ja, minigolf. Vad?) och tog det bara allmänt lugnt. Vi hade våra planer satta på att hitta alla övergivna grejjor efter Örebro. Lite visste jag.
Jag lägger nämligen upp inläggen om våra besök i okronologisk ordning. Icke-rätt. Jag tror att du överlever. Det är nämligen så att vi åkte till Örebro som första stopp på vår korta roadtrip. Vi hälsade på damens gamla vän, spelade lite minigolf (ja, minigolf. Vad?) och tog det bara allmänt lugnt. Vi hade våra planer satta på att hitta alla övergivna grejjor efter Örebro. Lite visste jag.
Örebro 2023
En krossad ruta säger mer än tusen ord.
Minst ett par i alla fall. Det är nämligen såhär att i säkerhetsbranchen (larmbolag, vaktbolag osv) använder "En krossad ruta"-argumentet för att sälja in hela sin existens. Det går ut på att övertyga någon att om ett hus får stå med en krossad ruta så kommer den krossade rutan vara en signal för bovar och banditer att här är det ett hus som ingen bryr sig om (eller åteminstone inte är hemma i).
Det är ett skräckargument som går ut på att göra potentiella kunder rädda nog att de känner sig tvugna att köpa larm/väktarrondering. Och det funkar. För på vägen från Örebro så åkte vi förbi en sliten, övervuxen gammal byggnad... med krossade rutor.
Minst ett par i alla fall. Det är nämligen såhär att i säkerhetsbranchen (larmbolag, vaktbolag osv) använder "En krossad ruta"-argumentet för att sälja in hela sin existens. Det går ut på att övertyga någon att om ett hus får stå med en krossad ruta så kommer den krossade rutan vara en signal för bovar och banditer att här är det ett hus som ingen bryr sig om (eller åteminstone inte är hemma i).
Det är ett skräckargument som går ut på att göra potentiella kunder rädda nog att de känner sig tvugna att köpa larm/väktarrondering. Och det funkar. För på vägen från Örebro så åkte vi förbi en sliten, övervuxen gammal byggnad... med krossade rutor.
Signaler...
Det är en signal. En signal att det kan vara värt att stanna till och titta. Det visade sig att det är ett gammalt mejeri som ingen vill ha längre. Det var, likt den gamla brandstationen fullt rivningsarbete på gång och de verkar ha jämnat en större del av mejeriområdet med marken redan och var som sagt i full gång med att riva ner de resterande bitarna. Men inte innan vi hunnit in och slå en kik.
Så lite hemligt smög vi förbi truckis när han var upptagen att demolera en vägg och vi hamnade inne i... ja, vilken del det nu kan ha varigt. Det såg ut som någon packeteringsdel eller motsvarande.
Så lite hemligt smög vi förbi truckis när han var upptagen att demolera en vägg och vi hamnade inne i... ja, vilken del det nu kan ha varigt. Det såg ut som någon packeteringsdel eller motsvarande.
Vi gick åt andra hållet.
Däremot så hade stället troligtvis inte stått öde alldeles för länge. Visst hade tapeterna släppt och golvet var väl lite sådär, men bortsett från det och att alla rutor var krossade så såg det inte allt för sjaskigt ut. Kanske hade byggnaden dömts ut på grund av fuktskador, kanske skall det bli bostadsområde...
Cell #13
Det varen väldigt spöklik känsla där inne. Inte så konstigt kanske med tanke på att stället var så mitt uppe i sin verksamhet men fortfarande så öde. Sen kan det ju visserligen vara för att både jag och min förtjusande dam har en varsin fantasi som kan fylla i både små och stora luckor på faktan bakom platser vi befinner oss på och helt plötsligt så fick både hon och jag känslan av att det varigt någonting annat än mejeriverksamhet som bedrivits där.
Som att "mejeri" bara var en fasad.
Men är det så konstigt då? Då tapeterna släppt mönster så den ser ut som att den klösts ner. Där rummen betecknas som "celler" och det är släpmärken i dammet på marken. Jag vet inte jag, men det här med "mejeri" tror jag inte så mycket på.
Alla rum på de första tre våningarna stod vidöppna, uppslagna men när vi kom upp till vindsvåningen så stod där en generator av något slag och puttrade och strömsladdar leddes upp längs väggen och in bakom låsta dörrar. Det var dags för oss att gå där ifrån innan maskinens ägare kommer tillbaka, oavsett om det är mjölkis eller något från filmen "wrong turn".
Alla rum på de första tre våningarna stod vidöppna, uppslagna men när vi kom upp till vindsvåningen så stod där en generator av något slag och puttrade och strömsladdar leddes upp längs väggen och in bakom låsta dörrar. Det var dags för oss att gå där ifrån innan maskinens ägare kommer tillbaka, oavsett om det är mjölkis eller något från filmen "wrong turn".
Kedjorna och kroken som hängde över trappan. Bådar gott.
Naturligtvis är vi väldigt sansade och inte alls så dramatiska som jag överdrivet får oss att låta nu när jag återberättar detta. Vi sprang ut till tryggheten hos maskinerna istället för att stanna kvar i generatorrummet. Rivarna höll fortfarande på att jämna ett annat hus med marken så de såg oss inte när vi ostört gick över till.. ööh.. huset med skorstenen. Något som såg mer ut som en lagerlokal än en mejeribyggnad med lastkajer och.. sådana saker.
Krinkovs hideout.
Denna lokalen kändes väldigt mycket som något ur något tevespel. Något modernt krigsspel i någon hittepåstad där kriget precis brutit ut och man måste, som ensam kommandosoldat, bekämpa någon fiende med ett typiskt ryssklingande namn och sakta måste man smyga över det bråtestäckta golvet medans enorma stridsvagnar rullar förbi utanför och.. och.. fantasi.
Ja men helt ärligt
Så länge du inte sovit under en sten i hela ditt liv så är jag säker på att du vet att monstret kommer att hoppa på dig så fort du ställer dig framför speglarna ovanför handfaten. Det är så garanterat att jag inte ens gick så långt så det fick bli en bild från sidan istället. Något har jag minsan lärt mig av min tid vid tevespelen. Min Xbox räddade mitt liv.
Instruktionsboken till... en skyddsmask.
Nu var det ju och är det ju visserligen så att det här med att gå in på rivningsobjekt, framför allt samtidigt som de håller på att riva dem men att hitta en instruktionsbok till en skyddsmask kändes så förbannat klyschigt att jag inte kunde låta bli att fundera på att man kanske borde vara lite försiktig. Framför allt efter det som mötte oss i rummet längst bort...
Ja... Elektricitet.
Hanna brukar alltid påpeka att jag måste vara försiktig, att jag faktist kan göra illa mig och jag brukar tänka att "ja ja, raring, inte händer det mig något" men där stod vi altså inne i ett hus som skulle rivas, rivarna och rivningsmaskinerna tuggade i sig resterna av huset brevid och strömmen var fortfarande på. Helt plötsligt stod jag och glodde rakt in i en enorm manöverpanel med blinkande lampor och hoppande mätare med sladdar som välde som inälvor ur den ner på golvet.
Nu var det ju naturligtvis ingen fara, jag är försiktig. Det kommer inte att hända något men jag började faktist att fundera på att om jag nu mot förmodan skulle uppmuntra någon att ge sig ut på ruckelsafari så vore det ju rackarns tokigt att inte påpekat att fan, ni måste vara försiktiga. Det minsta ni kan göra är att tala om för någon ni känner var ni är på väg någon stans och hur länge ni tänker vara borta. Jag brukar glömma bort att göra det varje gång och åker gång på gång iväg till typ Tyskland och klampar runt på övergivna platser med bara min flickvän som vet var jag är någon stans och hon är där med mig. Som tur är så är hon bättre än mig och brukar tala om för sina föräldrar vad vi gör för någonting (in i minsta detalj) så jag åker lite snålskjuts på hennes ansvar.
Nu var det ju naturligtvis ingen fara, jag är försiktig. Det kommer inte att hända något men jag började faktist att fundera på att om jag nu mot förmodan skulle uppmuntra någon att ge sig ut på ruckelsafari så vore det ju rackarns tokigt att inte påpekat att fan, ni måste vara försiktiga. Det minsta ni kan göra är att tala om för någon ni känner var ni är på väg någon stans och hur länge ni tänker vara borta. Jag brukar glömma bort att göra det varje gång och åker gång på gång iväg till typ Tyskland och klampar runt på övergivna platser med bara min flickvän som vet var jag är någon stans och hon är där med mig. Som tur är så är hon bättre än mig och brukar tala om för sina föräldrar vad vi gör för någonting (in i minsta detalj) så jag åker lite snålskjuts på hennes ansvar.
Vi tog en sväng med bilen, del 1
Strå.
Bruket, där det står, ser faktist riktigt jävla coolt ut. Det är verkligen inte svårt att hitta och när man hittar det så hittar man det verkligen. Om jag vore författaren till en klyschig sci-fi bokserie skulle jag beskriva det som "a thunderous mechanicum towering by the tree-line dwarfing the city". Nu är jag ju ingen sådan författare men min favoritsak med detta ställe måste nog vara dess brutala framsida vänd mot Sala. Man bröt kalk där, det grundades i början av 1900-talet osv osv (det finns info, googla på Sala Kalkbruk Strå) men jag har faktist inte (på de tre minuterna jag försökte) hittat någon stans där det står när bruket lades ner. Det ser ju inte allt för gammalt ut även om det är väldigt väldigt slitet.
Som sagt så märker man verkligen att man inte är först på plats. Naturligtvis (hur skulle man kunna vara det?). Dels för att det är sönderslaget och nerklottrat, men inte bara det utan det finns även någon.. jag vet inte.. känsla av att det är ett frekvent besökt ställe. Det kan ju vara för att det på flera ställen beskrivs som "en plats frekvent besökt av rostälskare".
Väl inne är det dock en helt annan plats för inne på bruket ta mig fan spökar det. Nej, naturligtvis spökar det inte men aldrig någonsin på någon av alla övergivna platser jag har besökt så har jag någonsin blivit skrämd eller rädd. Jag har aldrig varigt rädd för att det skall vara någon som vill mig något ont, jag har aldrig varigt rädd för att göra illa mig och jag har aldrig i hela mitt liv varigt rädd för mörkret men när vi hade kommit upp på den första våningen i byggnaden och stod framför en metalltrappa som ledde upp till de övre våningarna så började det smälla, ett metalliskt orytmiskt ljud och en stor skugga bröt solstrålarna som gick genom byggnaden från de övre våningarnas utslagna fönster ner på golvet på våningen vi stod på. Då var jag för en stund helt övertygad om att, av skuggans storlek att dömma, vi var där inne tillsammans med en räv. Eller en Varg. Eller en Björn. Eller en Varulv.
Det var inget dera. Om du scrollar upp till början av det här inlägget och tittar på den första bilden så ser du den plana biten mellan de två hexagonala byggnadsdelarna? Där har det suttit fönster som för troligtvis årtionden sedan slagits ut. Där sitter det nu tjock plast för. Den plasten har släppt och hänger ner på vissa ställen och när det blåser så lyfts den revan tillbaka till sin ursprungliga plats med ett brak mot metallgallren och den skitiga plasten kapar av solens strålar. Det var inget mer än det men med handen på hjärtat så för en stund så var jag säker på att jag skulle skrika behöva slåss med knytnävarna mot en vild best för att skydda min kvinna.
Vidare så bor alla fåglar i hela Sala uppe i det rostiga tornet (där det växer ett träd på toppen, rätt coolt) och när jag klättrade upp dit för att kolla läget så bestämde de sig för att dramatiskt flyga där ifrån en och en allt efter som jag gick hukad förbi dem utan att se dem. Då skrek jag. Av frustration och hjärtinfarkt.
Mer då? Jo, graffiti förstår ni. Det är ganska fin graffiti där faktist. Den känns äkta på något sätt. Den är väldigt spartansk och avskalad, förmodligen för att inte så många av de flashiga målarna från "stan" sätter sig på tåget och åker till Sala för att måla saker som ingen (nypa salt) kommer att se. Jag menar inte på något sätt att graffitin som finns där är sämmre, tvärt emot så känns den som sagt.. på riktigt.
Nu har jag ju naturligtvis fotat de delarna av byggnaderna som är mest täckta utav graffiti men det är faktist inte särskillt mycket utav den heller. Det är ju en del, som du ser en del. Men många av ytorna, framför allt på insidan, är relativt orörda. Det mesta är enkel graffiti eller vanligt klotter (typ tonåring snor sin första sprejburk och vill prova hur den funkar-typen av klotter).
Så med allt detta i ryggen så var jag faktist helnöjd med mitt besök. Sala i sig är faktist en ganska.. vad ska jag säga.. mysig, vacker, fin stad (är det en stad? Jag vill säga by egentligen men jag är rädd att trampa någon på tårna, kanske lillgubben på cykel som bestämt och passiv-aggresivt tyckte att vi skulle gå ifrån gruvbyggnadens område om vi inte hade tillstånd att vara där). Han kändes... infödd. Fuck you lillgubbe på cykel.
Så om du sitter hemma och har tråkigt och inte vet vad du ska göra med din dag, gör så att du åker till Sala med tåg, åker till kalkbruket, tar en fika nere på byn... hopp och lek. Börja med Geocaching, det är kul och den är prima vara i Sala.
Tack för att du läste, det är skönt att vara tillbaka.
Vi köpte en bil förra hösten. Det var ett mycket onödigt inköp. Den stod i stort sett hela vintern i vår carport och kostade pengar. Ibland kostade den lite mer pengar än vanligt när jag tog den till jobbet (utav ren lathet, jag har verkligen inte långt till jobbet) men bortsett från mina "resor" så stod den ensam och ledsen. Och dyr.
Tanken var att vi skulle åka med den nu under sommaren, vilket vi inte riktigt kommit oss för förän unjefär nu. Vi tog den en sväng i Uppland och stannade till i Sala av alla ställen, tro det eller ej. Vem trodde att det skulle finnas något där?
Tanken var att vi skulle åka med den nu under sommaren, vilket vi inte riktigt kommit oss för förän unjefär nu. Vi tog den en sväng i Uppland och stannade till i Sala av alla ställen, tro det eller ej. Vem trodde att det skulle finnas något där?
Ganska många faktist. Där (i Sala altså) så finns det ett gammalt kalkbruk (se bild, ovan) som legat öde sedan.. länge. Jag vet inte, det finns säkert något om det på internet. Jag har nämligen precis kommit till en ovanlig situation vad det gäller mina ödeställen. Kalkbruket "Strå" är nämligen lite utav en kändis. Dvs det finns redan rätt mycket att se och läsa om det på andra hörn på internet så det var med en lite konstig känsla jag åkte dit.
Det kändes nämligen, när jag åkte dit, som att jag skulle komma dit och "redan ha sett allt" och komma därifrån utan att ha tagit något med mig. Altså, mitt besök där var inte särskillt unikt. Inte för att jag brukar sträva efter att vara unik, jag menar, det finns folk som gett ut böcker om både övergivna platser, grafitti och känslor så om att vara först med något är inget jag ens försökt. Men när jag kom fram till, kröp under stängslet till (det är faktist oftare jag kryper under stängsel än klättrar över dem) och gick in så kändes det unjefär som det skulle kännas om man skulle läsa om slutet på en film på internet och sedan gå och se den på bio.
Lite gammalt altså. Lite kan ju också ha att göra med att det gamla kalkbruket ligger "mitt i Sala" och knappast är någon större hemlighet eller förvåning för någon av Salaborna. Jag kan dock tänka mig att de som håller fast i bilden av en idyllisk landsortsbygd ser bruket som lite utav en nagel i ögat. Kan jag tänka mig. Men det är, trots avsaknaden av nyheter, en riktigt fin nagel.
Bruket, där det står, ser faktist riktigt jävla coolt ut. Det är verkligen inte svårt att hitta och när man hittar det så hittar man det verkligen. Om jag vore författaren till en klyschig sci-fi bokserie skulle jag beskriva det som "a thunderous mechanicum towering by the tree-line dwarfing the city". Nu är jag ju ingen sådan författare men min favoritsak med detta ställe måste nog vara dess brutala framsida vänd mot Sala. Man bröt kalk där, det grundades i början av 1900-talet osv osv (det finns info, googla på Sala Kalkbruk Strå) men jag har faktist inte (på de tre minuterna jag försökte) hittat någon stans där det står när bruket lades ner. Det ser ju inte allt för gammalt ut även om det är väldigt väldigt slitet.
Som sagt så märker man verkligen att man inte är först på plats. Naturligtvis (hur skulle man kunna vara det?). Dels för att det är sönderslaget och nerklottrat, men inte bara det utan det finns även någon.. jag vet inte.. känsla av att det är ett frekvent besökt ställe. Det kan ju vara för att det på flera ställen beskrivs som "en plats frekvent besökt av rostälskare".
Väl inne är det dock en helt annan plats för inne på bruket ta mig fan spökar det. Nej, naturligtvis spökar det inte men aldrig någonsin på någon av alla övergivna platser jag har besökt så har jag någonsin blivit skrämd eller rädd. Jag har aldrig varigt rädd för att det skall vara någon som vill mig något ont, jag har aldrig varigt rädd för att göra illa mig och jag har aldrig i hela mitt liv varigt rädd för mörkret men när vi hade kommit upp på den första våningen i byggnaden och stod framför en metalltrappa som ledde upp till de övre våningarna så började det smälla, ett metalliskt orytmiskt ljud och en stor skugga bröt solstrålarna som gick genom byggnaden från de övre våningarnas utslagna fönster ner på golvet på våningen vi stod på. Då var jag för en stund helt övertygad om att, av skuggans storlek att dömma, vi var där inne tillsammans med en räv. Eller en Varg. Eller en Björn. Eller en Varulv.
Det var inget dera. Om du scrollar upp till början av det här inlägget och tittar på den första bilden så ser du den plana biten mellan de två hexagonala byggnadsdelarna? Där har det suttit fönster som för troligtvis årtionden sedan slagits ut. Där sitter det nu tjock plast för. Den plasten har släppt och hänger ner på vissa ställen och när det blåser så lyfts den revan tillbaka till sin ursprungliga plats med ett brak mot metallgallren och den skitiga plasten kapar av solens strålar. Det var inget mer än det men med handen på hjärtat så för en stund så var jag säker på att jag skulle skrika behöva slåss med knytnävarna mot en vild best för att skydda min kvinna.
Vidare så bor alla fåglar i hela Sala uppe i det rostiga tornet (där det växer ett träd på toppen, rätt coolt) och när jag klättrade upp dit för att kolla läget så bestämde de sig för att dramatiskt flyga där ifrån en och en allt efter som jag gick hukad förbi dem utan att se dem. Då skrek jag. Av frustration och hjärtinfarkt.
Mer då? Jo, graffiti förstår ni. Det är ganska fin graffiti där faktist. Den känns äkta på något sätt. Den är väldigt spartansk och avskalad, förmodligen för att inte så många av de flashiga målarna från "stan" sätter sig på tåget och åker till Sala för att måla saker som ingen (nypa salt) kommer att se. Jag menar inte på något sätt att graffitin som finns där är sämmre, tvärt emot så känns den som sagt.. på riktigt.
Nu har jag ju naturligtvis fotat de delarna av byggnaderna som är mest täckta utav graffiti men det är faktist inte särskillt mycket utav den heller. Det är ju en del, som du ser en del. Men många av ytorna, framför allt på insidan, är relativt orörda. Det mesta är enkel graffiti eller vanligt klotter (typ tonåring snor sin första sprejburk och vill prova hur den funkar-typen av klotter).
Så med allt detta i ryggen så var jag faktist helnöjd med mitt besök. Sala i sig är faktist en ganska.. vad ska jag säga.. mysig, vacker, fin stad (är det en stad? Jag vill säga by egentligen men jag är rädd att trampa någon på tårna, kanske lillgubben på cykel som bestämt och passiv-aggresivt tyckte att vi skulle gå ifrån gruvbyggnadens område om vi inte hade tillstånd att vara där). Han kändes... infödd. Fuck you lillgubbe på cykel.
Så om du sitter hemma och har tråkigt och inte vet vad du ska göra med din dag, gör så att du åker till Sala med tåg, åker till kalkbruket, tar en fika nere på byn... hopp och lek. Börja med Geocaching, det är kul och den är prima vara i Sala.
Tack för att du läste, det är skönt att vara tillbaka.
Igenkännelse
På tal om igenkännelse...
Hej! Känner du igen mig? Jag skippar biten där jag ber om ursäkt för uteblivna inlägg, det känns tjatigt. Så jag fortsätter som om jag aldrig hade haft en paus på... inkubationstiden på ett människobarn (nej, jag har inte skaffat barn).
Jag rör mig ibland, sådär en gång om året, ut i Europa. Det låter vidsträckt, visst gör det? Men så rolig är jag inte. Det är istället så att jag och min kära dam blivit som ett par i övre medelåldern som åker, år efter år, till samma solresort. Skillnaden är att vi är i nedre medelåldern (i alla fall jag) och vi inte åker till någon solresort utan till Berlin år efter år. Första gången vi åkte dit var det jag som ville fota graffiti och graffitin är en stor del av våra resor dit då det är så enkelt att se så fantastiskt mycket graffiti på ett och samma ställe, att kolla om de gamla målningarna sitter kvar, om det kommit några nya och bara kolla av det generella läget. Nu har jag varigt där tillräckligt många gånger för att börja känna mig som hemma men hemma (Uppsala) är faktist inte så långt borta från Berlin.
För ett par år sedan så började ett gäng kids (fan vet jag vilka de är) klottra sin tag "1&2" i stort sett över allt i hela Uppsala (ni som bor här vet vad jag menar). Jag har aldrig sett ett sådant engegemang hos taggare som hos dessa. Till en början så verkligen hatade jag 1&2 för att de gör så fantastiskt fula saker. Alla deras tags, alla deras målningar, allt är som gjort medvetet slarvigt och de är mer "trash" än "fint", de tycks gilla att förstöra mer än att göra fint (glöm inte bort att jag fortfarande är en gammal gubbe och jag fortfarande tycker att graffiti är bra så länge det är snyggt). Jag kommer inte att sträcka mig så långt att jag kallar det för skadegörelse men snyggt är det fan inte.
Efter ett tag så började jag vänja mig och till och med tycka att det är lite roligt med tanke på hur jävla över jävla allt det står "1&2" så det började väl bli lite igenkännelsesympati jag började känna för dem. Såpass så jag började tycka lite om dem. Unjefär vid den här tidpunkten åkte jag till Berlin första gången, när jag precis börjat tycka att 1&2s tags är "väl okej". Väl i berlin kliver jag av S-Bahn-tåget på Alexanderplatz och en av de första sakerna som möter mig är... ja.
Mycket spännande är det. Det skall bli kul att se om det kommer några fler. Jag har ju aldrig varigt den som söker upp den som gjort målningarna och stoppar en interview i ansiktet på dem. Jag vill oftast inte veta vem det är som gjort målningarna, risken finns att deras personligheter förstör deras målningar (eller rättare sagt hur jag uppfattar dem). Jag har vid två tillfällen kommit i kontakt med de som målat grejjorna jag fotar och lägger upp här. I det ena fallet var det en bra person, i det andra fallet en jättedålig så med 50% risk att det blir sämmre så vill jag som sagt oftast inte veta, men vad det gäller dessa filurer så skulle jag verkligen vilka tankar, om några, som ligger bakom dem.
Hej! Känner du igen mig? Jag skippar biten där jag ber om ursäkt för uteblivna inlägg, det känns tjatigt. Så jag fortsätter som om jag aldrig hade haft en paus på... inkubationstiden på ett människobarn (nej, jag har inte skaffat barn).
Jag rör mig ibland, sådär en gång om året, ut i Europa. Det låter vidsträckt, visst gör det? Men så rolig är jag inte. Det är istället så att jag och min kära dam blivit som ett par i övre medelåldern som åker, år efter år, till samma solresort. Skillnaden är att vi är i nedre medelåldern (i alla fall jag) och vi inte åker till någon solresort utan till Berlin år efter år. Första gången vi åkte dit var det jag som ville fota graffiti och graffitin är en stor del av våra resor dit då det är så enkelt att se så fantastiskt mycket graffiti på ett och samma ställe, att kolla om de gamla målningarna sitter kvar, om det kommit några nya och bara kolla av det generella läget. Nu har jag varigt där tillräckligt många gånger för att börja känna mig som hemma men hemma (Uppsala) är faktist inte så långt borta från Berlin.
...en 1&2 tag. Fålhagen. Hemma.
1&2För ett par år sedan så började ett gäng kids (fan vet jag vilka de är) klottra sin tag "1&2" i stort sett över allt i hela Uppsala (ni som bor här vet vad jag menar). Jag har aldrig sett ett sådant engegemang hos taggare som hos dessa. Till en början så verkligen hatade jag 1&2 för att de gör så fantastiskt fula saker. Alla deras tags, alla deras målningar, allt är som gjort medvetet slarvigt och de är mer "trash" än "fint", de tycks gilla att förstöra mer än att göra fint (glöm inte bort att jag fortfarande är en gammal gubbe och jag fortfarande tycker att graffiti är bra så länge det är snyggt). Jag kommer inte att sträcka mig så långt att jag kallar det för skadegörelse men snyggt är det fan inte.
Hur som helst...
Efter ett tag så började jag vänja mig och till och med tycka att det är lite roligt med tanke på hur jävla över jävla allt det står "1&2" så det började väl bli lite igenkännelsesympati jag började känna för dem. Såpass så jag började tycka lite om dem. Unjefär vid den här tidpunkten åkte jag till Berlin första gången, när jag precis börjat tycka att 1&2s tags är "väl okej". Väl i berlin kliver jag av S-Bahn-tåget på Alexanderplatz och en av de första sakerna som möter mig är... ja.
...en 1&2 tag. Alexanderplatz. Berlin.
Jag har inte forskat särskillt mycket i 1&2. Jag vet inte vad deras grej är men jag tror att det är just det här, var över allt. Sen tror jag att det tar slut, det är inte så mycket mer. Kvantitet.
Emo.
Sen finns det en eller flera nya lirare som dels börjat något nytt och dels börjat göra det jävligt snyggt. De första jag såg dök upp här i Uppsala. De är figurer, de jag sett hittils förestället ansikten som är väldigt simpliciterade och väldigt.. ja, vad ska man säga.. artistiska. De är lite svåra att beskriva, jag frågade min bättre hälft om hjälp att beskriva dem och fick "ööh... linjeteckningar?" så det blir bäst om du helt enkelt kollar själv;
Emo.
Sen finns det en eller flera nya lirare som dels börjat något nytt och dels börjat göra det jävligt snyggt. De första jag såg dök upp här i Uppsala. De är figurer, de jag sett hittils förestället ansikten som är väldigt simpliciterade och väldigt.. ja, vad ska man säga.. artistiska. De är lite svåra att beskriva, jag frågade min bättre hälft om hjälp att beskriva dem och fick "ööh... linjeteckningar?" så det blir bäst om du helt enkelt kollar själv;
Filuren i centrala Uppsala.
Ovanligt klotter i allra högsta grad då de klart och tydligt föreställer något utan att vara klassisk graffiti och de dels inte bara är tag-klotter i vanlig tag-klotteranda. Till råga på allt så är de estetiskt atraktiva. Den första jag såg (den här ovanför) dök upp mitt i centrala Uppsala typ.. ja, jag kommer inte ihåg när det var men det var inte så fantastiskt länge sedan. Jag fastnade direkt för stilen och blev jätteglad när jag hittade ännu en i Luthagen (också det i Uppsala). Men ännu gladare blev jag när jag hittade...
Filuren i centrala Berlin.
Ja, mitt från ingenstans så dök en liknande filur upp längs en gata i Berlin. Det är inte riktigt samma sort, de tidigare två föreställer personer med stora läppar i profil, den i berlin är, som du ser.. ja.. som du ser. Det står "emo" på båda filurerna men med helt olika handstilar, dock så har båda en prick i o-et.
Mycket spännande är det. Det skall bli kul att se om det kommer några fler. Jag har ju aldrig varigt den som söker upp den som gjort målningarna och stoppar en interview i ansiktet på dem. Jag vill oftast inte veta vem det är som gjort målningarna, risken finns att deras personligheter förstör deras målningar (eller rättare sagt hur jag uppfattar dem). Jag har vid två tillfällen kommit i kontakt med de som målat grejjorna jag fotar och lägger upp här. I det ena fallet var det en bra person, i det andra fallet en jättedålig så med 50% risk att det blir sämmre så vill jag som sagt oftast inte veta, men vad det gäller dessa filurer så skulle jag verkligen vilka tankar, om några, som ligger bakom dem.
