Övervakningssamhälle
Smakar inte orden lite beskt?
wikipedia om FRA | stoppafralagen.nu
Något som är fruktansvärt svårt är att i vår tid nu uttrycka ett politiskt missnöje utan att av döva öron avfärdas som en såndarn militant vegan. För många gånger har politiska extremister skrikit varg att när vargen faktist kommer så... ja, resten av historian har du hört. Men faktum är att jag varken är extremist, militant eller vegan, däremot är jag fruktansvärt politiskt missnöjd.
För den artonde juni röstade riksdagen ja till en proposion om att göra det fullt lagligt för den Svenska myndigheten Försvarets Radioanstalt att avlyssna all kommunikationstrafik som passerar, in eller ut, genom Svenska gränser. I förslaget låg även en ändring att sökning efter "yttre militära hot" skulle ändras till enbart "yttre hot" och därigenom öka hotbilden från ingen alls till var enda människa, var som helst bara vi vill det tillräckligt mycket. Många tänker att det, i praktiken, inte är så farligt. Att det, i praktiken, inte kommer att märkas. Vilket det i praktiken heller inte kommer att göra. Men dethär handlar inte om praktiken, det här handlar om att det fan inte är okej att ta våran personliga integritet ifrån oss. Någonsin.
För den artonde juni röstade riksdagen ja till en proposion om att göra det fullt lagligt för den Svenska myndigheten Försvarets Radioanstalt att avlyssna all kommunikationstrafik som passerar, in eller ut, genom Svenska gränser. I förslaget låg även en ändring att sökning efter "yttre militära hot" skulle ändras till enbart "yttre hot" och därigenom öka hotbilden från ingen alls till var enda människa, var som helst bara vi vill det tillräckligt mycket. Många tänker att det, i praktiken, inte är så farligt. Att det, i praktiken, inte kommer att märkas. Vilket det i praktiken heller inte kommer att göra. Men dethär handlar inte om praktiken, det här handlar om att det fan inte är okej att ta våran personliga integritet ifrån oss. Någonsin.
Området är TV-övervakat.
Hur brukar du känna när du ser en "området är TV-övervakat"- skylt? Brukar du känna dig trygg och skyddad, eller brukar du känna dig just övervakad? Poängen med tvåtusentalets övervakning är att bekämpa terrorister. En terrorist är enligt ordets benämning någon som via våld eller hot om våld söker sprida skräck. En terrorist är en statlös galning som inte skyr några medel för att nå sitt mål. En terrorist är den perfekta fienden att nämna för att sprida skräck och därigenom rättfärdiga vilka medel som helst för att bekämpa denne, så vi frånsäger oss våra mänskliga rättigheter och vår egen integritet för att bekämpa terrorister. I rädslan av terrorister terroriserar vi oss själva till den milda grad att ytterligare terroristdåd är helt överflödiga, för hur ska någon kunna skrämma oss mer än vi skrämmer upp oss själva?
Det har i vår tids historia funnits länder som, i krig, hellre dödat sina egna än att låta sina egna bli dödade av dessa länders fiender. Länder som till vilket pris som helst gjort vad som helst för att enbart inte låta deras fiender tro att de vunnit. Dessa länder har under de aktuella tiderna varit militärdiktaturer som i slutändan imploderat. Jag tror att du är smart nog att förstå var jag är påväg med dethär. För är det verkligen värt det? Är det värt att sätta ett till lås på dörren eller gör det oss bara ännu räddare?
Det har i vår tids historia funnits länder som, i krig, hellre dödat sina egna än att låta sina egna bli dödade av dessa länders fiender. Länder som till vilket pris som helst gjort vad som helst för att enbart inte låta deras fiender tro att de vunnit. Dessa länder har under de aktuella tiderna varit militärdiktaturer som i slutändan imploderat. Jag tror att du är smart nog att förstå var jag är påväg med dethär. För är det verkligen värt det? Är det värt att sätta ett till lås på dörren eller gör det oss bara ännu räddare?
Rent mjöl i påsen.
Jag hatar det uttrycket. Det är föråldrat och omodärnt och måste avskaffas. Det dyker oftast upp i debatten kring FRA-Lagen i motivationen "Om du har rent mjöl i påsen kan vi ju lika gärna titta i den" eller motsvarande pervers variation. Problemet är att det inte handlar om rent eller smutsigt mjöl i påsen, det handlar om att det är våra påsar och ingen ska få titta i dem om vi inte vill. Det handlar om att det inte är några mölpåsar, det handlar om att vi har bytt ut våra kvarnar mot persondatorer. Nu handlar det helt plötsligt om våra inkorgar, våra telefonsamtal, våra sms och vårat eget privatliv. Det handlar inte om att ha något att dölja på samma sätt som det inte betyder att du är en terrorist för att du låser om dig när du går på toaletten. Det handlar om att du vill vara ifred. Det handlar om ditt privatliv.
För det många inte tänker på är att mycket av vardagsinternettrafiken studsar via servrar som står någon helt annan stans än i mellanmjölkens avlånga land och även om du har ren text i utkorgen så är det lika privat som ett skrivet brev och tanken på att det ska vara lagligt för någon, vem det än är, att läsa det vi skriver till varandra är rent äcklig och det får mig att skämmas över att vara Svensk.
Rent praktiskt är det ju omöjligt för någon eller några att läsa allt som skrivs, naturligtvis. Det kommer att gå till så att vissa ord kommer att flaggas som "riskfyllda". Ett automatiskt urvalssystem kommer att sortera ut dessa meddelanden till någon som kommer att läsa dem och avgöra om de utför ett "yttre hot" eller ej. Vilka dessa ord är kommer aldrig någonsin att publiceras, ur en ren säkerhetssynpunkt för det skulle ju innebära att fienden ibland oss enkelt skulle kunna undvika dessa ord. Och med största sannorlikhet kommer den automatiska urvalsutrustningen inte vara gratis och den som kommer att läsa dessa meddelanden kommer inte att jobba ideellt. Vem som betalar får du gissa, jag tror du kommer att gissa rätt på första försöket. För helt ärligt så tror jag inte att du är dum i huvudet. Helt ärligt så tror jag att om du tänker efter så kommer du att tycka att dethär är helt sjukt.
Sverige förlorade mer än en fotbollsmatch den 18e juni 2008.
Kommer du ihåg vad du gjorde den artonde Juni och dagarna innan? Kommer du ihåg att du satt klistrad vid radion och lyssnade på de få nyhetsdebatterna om det stundande riksdagsbeslutet eller kommer du ihåg att du satt klistrad framför teven och laddade inför Sverige - Ryssland?
Det aktuella lagförslaget var uppe på tapeten redan för ett år sedan men fick då nedslag och det beslutades att det skulle få möggla i ett år för att sedan prova igen och kolla om det går igenom på andra försöket. Det gick den andra gången för tydligen är dåliga jävla idéer som fint vin i Riksdagen. Trehundrasextiofem dagar att tänka efter som resulterar i en panikomröstning sent på kvällen när hela landet tittar åt ett annat håll. Jag kan inte säga att jag är den som har klippkort (eller heter det röstkort?) till landets vallokaler, men är inte vårt privatlivs vara eller icke vara något som vi borde rösta lite om?
Det aktuella lagförslaget var uppe på tapeten redan för ett år sedan men fick då nedslag och det beslutades att det skulle få möggla i ett år för att sedan prova igen och kolla om det går igenom på andra försöket. Det gick den andra gången för tydligen är dåliga jävla idéer som fint vin i Riksdagen. Trehundrasextiofem dagar att tänka efter som resulterar i en panikomröstning sent på kvällen när hela landet tittar åt ett annat håll. Jag kan inte säga att jag är den som har klippkort (eller heter det röstkort?) till landets vallokaler, men är inte vårt privatlivs vara eller icke vara något som vi borde rösta lite om?
Kodamas are everywhere!
Små vänner i mångfald.
Kodamas sägs bo i träden och föra tur och välbefinnande med sig. Om inte annat så för de avsaknaden av dessa två egenskaper med sig om man hugger ner träden de bor i så vad det betyder när de finns på våra stuprör och vägskyltar får du tolka lite hur du vill. Jag ser dem som lite sällskap och jag har (som med mycket annat) väntat på att jag ska ta en dag och gå ut och försöka fånga så många som möjligt. På bild.
Jag kommer inte ihåg när jag såg dem första gången eller när de började dyka upp. Jag har heller inte så bra koll på om de fortfarande förökar sig eller om de jag har hittat är de sista kvar av ett utdöende släkte. Det enda jag vet är att ju fler man letar efter desto fler hittar man och man behöver inte leta särskillt länge för att hitta en om man vet vad man ska leta efter. Kodamas altså.
Mångfald.
Jag tänkte (idag medans jag var ute på kodamasafari) att jag inte tycker om att fotografera mångfald. Oftast leder mångfald till inflation, men samtidigt så kan det ha en enorm effekt, speciellt när det gäller små varelser i oväntade miljöer. Jag kommer heller inte ihåg ifall jag har varit konsekvent nog med att undvika mångfald (inflation) för att kunna säga att jag gärna undviker det, men jag vet vad det beror på (att jag inte tycker om att tänka fotografera mångald nu erik).
För när jag gick i gymnasiet (jo, faktist) så hade jag en sexveckorsperiod då jag blev utbildad tre timmar i veckan (på gymnasienivå av en självmordsbenägen fotolärare som mest bara spred en känsla av ihålighet och allmän alkoholism med sig) i fotograferingens ädla konst. Allt med analoga kameror (att ni orkade, ni gammskruttar som spenderade halva livet i ett mörkrum. Ut i solen med er!). Det var en rätt rutten utbildning med andra ord. Jag tror inte att jag lärde mig så mycket, men samtidigt var den raka motsatsen till utvecklande då vi kunde spendera en hel lektion med att lyssna på när läraren malde på om hur noggrann man måste vara med att se till att mörkrummet verkligen var mörkt. Dagen efter introducerades den första mobiltelefonkameran.
Mångfald?
Nej, okej, det kanske dröjde något år till, men jag försökte få till lite effekt. Hur som helst så gav den läraren mig ett par fotouppgifter inför min stundande resa till landet för länge sedan (USA). De andra eleverna fick samma uppgifter så han tyckte bara att det var naturligt att jag skulle göra skolarbete på min semester (fast så hette det inte då, då hette det typ "USA, here I come" och jag var yngre och dummare än jag någonsin varit tidigare och aldrig varit efteråt. Förutom ett par gånger. Men nog om det nu, nu ska jag prata om min skoluppgift).
För en av de uppgifterna han gav mig var att fotografera var just mångfald. Och att fotografera mångfald i landet av överproduktion och duplicering kan ju inte vara särskillt svårt. Jag tyckte inte om min lärare. Och jag tyckte inte om min fotoutbildning för att den var dålig. Jag var arg på min lärare för att han var dålig. Det var inte jag som inte lyssnade, det var utbildningen som var dålig. Så jag ville verkligen anstränga mig och få till det på denhär uppgiften. Jag ville hitta något riktigt bra. Något riktigt USA.
Mångfald!
Det var inte så lätt som jag trott när jag väl kommit på plats för jag var i Los Angeles och hade tänkt att fota Yellow-cabs (väldigt självklart tema för mångfald. Men kom ihåg att jag var 17 och det ursäktar allt. Eller hur var det nu gud?). Problemet med det är att Yellow-Cabs (altså, gula taxibilar ifall du inte förstod det) finns nästan exklusivt (framför allt i överflödig mångfald) i staden New York som, ifall du inte visste, ligger på andra sidan landet från Los Angeles. Damn. Det blev inga Yellow-Cabs. Istället tog jag ett foto på ett par parkeringsmätare som blev riktigt bra måste jag säga (och nu när jag tänker på det så är det den första bilden jag fått till med ett avsikligt kort skärpedjup, go erik 17!). Den andra bilden jag tog var av ett gäng... vad heter de nu då... de där röda fåglarna som står på ett FLAMINGO är det! Flamingos. För de flamingos(arna?) som finns på San Diego Zoo har blivit vita av (åteminstone så vitt deras skötare visste när jag frågade) oförklarliga anledningar, men det kunde tydligen ha något att göra med att de slutat äta.
Nähä?! Kan det?!
Hur som helst så blev båda de bilderna riktigt bra (tro mig, jag såg dem igen för unjefär ett år sedan och de var bättre än jag mindes dem. Framför allt den med parkeringsmätarna, den är jag fortfarande stolt över) och jag säger stolt för det var allt annat än vad min lärare var. För av någon anledning, jag minns faktist inte vad han sa, jag minns bara att det svartnade för mina ögon när han sa det och jag vaknade upp två dagar senare fastkedjad vid en sjukhussäng med två poliser brevid mig (nej okej, jag minns bara inte vad han sa). Men jag minns att jag fick IG på uppgiften mångfald. Helt omotiverat på en tydligt, med bravur, godkänt utförd uppgift. Tack för det. Ditt jävla svin.
Tyvär överlever inte alla kodamas. Trots sin mångfald. (men ni behöver väl inte halshugga dem?!)
Dethär inlägget handlade inte alls så mycket om kodamas som jag tänkt och jag trodde helt ärligt inte att jag skulle berätta ett (av många) av mina traumatiska gymnasieminnen, men det är lika bra. Jag visste ärligt talat inte ens att det var det de små varelserna var för något förän en riktigt god vän till mig förklarade att de minsan var sånnadär vahetterenu från dendär filmen vad den nu heter.
(filmen heter "Princess MonoNOke")
Hur som helst så är de mer än små tecknade varelser, de är mytomspunna hokuspokusvarelser som endel Japaner (och vissa västerlänningar som vill vara som Japaner) tror finns på riktigt. Jag däremot vet att de finns, jag har sett dem med egna ögon. Jag har till och med rört vid en av dem (den i mitten, andra raden uppifrån i den andra sammlingsbilden). Nu är klockan mer än jag trodde att den var och jag borde ha gått och lagt mig i förmiddags om jag skulle få sova tillräckligt med tanke på hur tidigt jag ska kliva upp imorgon så ni får korrekturläsa åt mig medans jag går och tänder kvällens sista cigarett. Gonatt!
This one is my favourite!
Mod.
Det finns många målningar som jag är lite rädd för att fota (jag gillar verkligen inte det ordet, fota. Jag tänker alltid "fot" när jag använder det och jag tycker verkligen inte om fötter). De betyder rätt mycket för mig de målningarna jag syftar på och jag känner mig inte riktigt bra nog för att porträttera dem och jag är rädd att jag ska misslyckas och inte fånga hela känslan av dem. Det kan jag ju omöjligen göra eftersom att de är mer för mig än bara färg på betong, men jag vill verkligen få med hela atmosfären runt om dem och därför drar jag mig lite för att faktist fota (yuck) dem.
Stora starka fotografen, rädd för en klick färg, lolz.
De är inte särskillt många alls, men jag är liks förbannat rädd för dem, alla två. Rädd för att misslyckas. Rädd för att inte vara bra nog för dem. Jag blir prestationsångest personifierad och mitt självförtroende sjunker i botten när jag väl står där med kameran och gör mitt absolut yttersta för att inte misslyckas. Hela situationen är ju pinsam för att det är ju inte som att jag inte vill fota dem, jag vill inget hellre och jag tänker på dem (målningarna) varje gång jag tänker på min kamera. Jag tänker att snart känner jag mig redo att åteminstone försöka. Idag var jag redo för roboten och hur det gick har du redan sett.
Med alldeles egna ögon.
Verktyg.
Jag har (i hela mitt liv?) funnit migsjälv sliten mellan alla mina absoluta favoritsysselsättningar och tyvär är det så att ju äldre jag blir (och oj vad gammal jag har blivit) desto dyrare blir de och många är de, de sakerna jag vill strö min fritid över (alternativt strö över migsjälv när jag är ledig). Men tyvär är jag inte gjord av guld och jag har verkligen inte tid för allt jag vill göra så jag hade en liten inre defragmentering (datorspråk för att typ.. städa) och jag kom fram till att jag antingen kunde ägna mig litegrann åt alla mina sysselsättningar eller satsa fullt ut (och nu menar jag verkligen fullt ut, nästan) på en av dem. Jag bestämde mig för att satsa fullt ut på min sammling antika blyfigurer.
Nej, okej, jag valde att köpa en ny kamera (den biten om blyfigurer var bara en lögn).
Och, märk mina ord, en ny kamera är bättre än historiens samtliga julaftonar (vilket visserligen bara skulle summeras ihop till en enda stor hög med skit för att julafton är i stort sett det absolut värsta som finns så det betyder ju visserligen inte så mycket) men för sakens skull så kör vi vidare med det om vi låtsas att julafton är något bra. Hur som helst så tror jag att du förstår vad jag menar.
Det har varit lite av ett vansinne med allt faktist, jag var inte beredd på att det skulle bli så fruktansvärt roligt med en ny kamera som det faktist var att jag (åteminstone i början) till och med helt glömde bort att faktist fota med den. Där har vi ironi definierad. Men nu har "ohshitomg!" shocken börjat lägga sig och jag har börjat lära mig hur allt nytt fungerar. Nu vill jag bara använda det.
Hela sommaren.
