Till Emma


Du gillade Shock eller hur var det? Här får du!

Ett annat sätt att klottra

Nu har jag försökt formulera meingen “det är inte ofta det kommer något nytt i gatukonstvärlden” utan att få den att låta nedvärderande. Utan att få det att låta som att jag tycker att graffitin och “street-arten” i landet börjar kännas tjatig. Det gör jag inte. Men en överhängande variation är det inte ofta man ser. Det är inte så ofta någon gör något helt annat utan oftast så gör någon någonting lite annorlunda.

 

 

Det här är något helt annat. Det här är Ploy. Ploy i sig är kanske inte helt unik (sorry) och den här sortens sätt att klottra började breda ut sig för ett par år sedan (mer om det i det här gamla inlägget) och det verkar som att det bara är på väg att bli mer. Men den skiljer sig markant (någorlunda) från den vanliga sortens "Street-art" och Graffiti mer än vad den vanliga sortens "Street-art" skiljer sig från Graffiti. Om du förstår vad jag menar?

 

 

Altså steget mellan klassisk “gammeldags” (haha, gammeldags) Graffiti och den hippa "Street-arten" är inte särskillt stort. "Street-art" kommer mer från ett sätt att spara tid från att stå och måla en stor Graffitimålning medans den här sortens artsy-sätt att måla mer verkar komma från... ja, nu ska vi se vad bildläraren kallade det... kubism?


Det känns som att jag ger mig ut på djupt vatten här...

(Jag fick godkänt för att fröken visste att jag kunde om jag ville)


Men stämmer det inte litegrann? Bara litegrann? Tror du inte den här sortens sätt att klottra kommer att få ett bättre mottagande bland icke-stödjarna än vad haffsiga bubbelbokstäver får? De som rynkar på näsan åt det här gör det nog mer på sättet “Man ser ju inte vad det föreställer, jag förstår mig inte på konst” än “Det är skadegörelse!!!”

 

 

Det här påminner mig om den här sortens konst är något som typ Kommunen skulle kunna betala någon att göra i typ ett badhus eller en tunnelbanestation. Förstår du vilken sorts konst jag menar då? Det här är förvisso en förolämpning (typ) men det jag menar är att många sådana installationer som är till för “vanliga människor” brukar oftast få dessa “vanliga människors” rynkade näsor då de skall bedöma vad som är och icke är konst.

 

 

Och det är ju inte bra. Den kommunala simhalls/tunnelbanestation/bibliotek-konsten är oftast inte särskillt upphetsande. Men på samma sätt som det här sättet att klottra kanske kan blandas ihop med “konstig konst” som ingen fattar så kan den ju lika gärna bli väldigt uppskattad. Av de personer som faktist tycker om konst och tror sig förstå vad konstnärer tänker. Och det kan ju vara kul. För dem.

 

 

Kanske kommer det någon trött notis i någon gratistidning om "den nya street-arten" som är "helt okej" när man sitter och balanserar frågande mellan "klotter eller konst". Kanske inte. Troligtvis kommer det fortfarande bara att gå under kategorin "skadegörelse". För hur man än vrider och vänder på det så får man ju faktiskt inte göra såhär.


En teori är att detta är en "gammal" illustrationsövning som går ut på att rita något utan att lyfta pennan från pappret och att ovanstående är ett resultat av att "Street-art" fått så stort utrymme på konstskolorna. Jag vet som vanligt inte, jag har inte gått någon flashig utbildning i vare sig konst eller design så jag ska egentligen bara vara tyst.


Fickludd

Jag menar inte att glömma foton men...
Jag satt och mindes tillbaka till senast jag var i Berlin när jag jämförde infrastruktur, framför allt kollektivtrafik, Sverige och Tyskland (Stockholmuppsala mot Berlin) för jag fick den känslan här om dagen att vår kollektivtrafik (i STHLM då) faktist funkade lite likadant när jag åkte från ena sidan stan till den andra på pendeltågtunnelbana utan egentlig ansträngning (förutom att få tag på pengarna för att betala skiten). Då kom jag på att "fan, hade jag inte en kamera med mig när jag åkte dit?

 

Då kom jag på att jo, det hade jag. Inte min kamera, men en kamera. Kanske därför jag "glömt". Jag har nämligen blivit en vidrig elitistisk medlem i fototekniköverklassen som vägrar finna mig med verktyg som inte är perfekta. Jag har klivit långt ifrån det fina med att göra mycket med det lilla man har. Jag har till och med klivit ifrån möjligheten att ens göra någonting över huvud taget och tänker att det har med utrustning att göra. Det är kameran det är fel på. Säkert.

 

Men så är det ju inte. Det vet jag ju. Jag glömmer bara bort det. För en tid sedan köpte jag en "värstingkamera". En Nikon D3. Den var asdyr. Och med en prislapp som den så måste ju kameran prestera felfritt, visst? Det gjorde den inte. Den var dum och blev dammig. Nikon bemötte mig med ett rest långfinger när jag kom till dem med problemet och bad dem ordna det så jag tackade för mig och gick över till Canon. Inte den värsta Canonkameran men en värsting oavsett. Och det tog unjefär en månad innan jag hittade ett produktionsfel på den.

 

Till saken hör att jag alltid får måndagsexemplar av det jag köper. Mitt exemplar är alltid lite trasigt. Jag tror jag har skrivit om det förut, du kan ju leta och se om du hittar inlägget om det, säg till mig om du hittar det för jag vette fasen var det tagit vägen.


 

Och jag, blond och blåögd, tänkte att jag gott kunde kontakta Canon och att de skulle, med öppna armar, hjälpa mig med alla problem jag hade. Så nu har det gått mer än två veckor sedan jag lämnade ifrån mig kameran till en verkstad som troligtvis inte kommer att hitta något fel på den. Så nu sitter jag här utan kamera och vill ingenting hellre än att ge mig iväg med den och fota övergivna tunnelbanestationer och rosamålade lador innan vintern kommer och allt dör och det inte går att vara utomhus längre.

 

Men jag vet inte, kanske blir det bra den här gången.


sHTML

Stockholm
Jag har dragit mig för att ta steget och börja täcka Stockholms graffitiscen.
Även om jag på sätt och vis redan har börjat för länge sedan så vill jag fortfarande inte lova någonting annat än att det kommer. Så smått. Det är bara så fruktansvärt mycket att jag inte vet var jag skall börja, som det brukar vara när man ska försöka sammanfatta en stad där det bor typ vadå, två miljoner pers?

Nu målar ju inte alla två miljoner graffiti även om det vore en rolig tanke men graffitin är lika varierande som den är... jag vet inte, tom. På något sätt. Jag vet inte, jag har alltid fått en känsla av att sthlm är lite inne i en personlighetskris just efter som att det bor och vistas så fantastiskt mycket folk där så sticker ingen ut hur personlig denne än försöker göra sig.

 

För mig som utomstående är det ju lätt att sitta här och snacka, jag vet ju ingenting. Jag vet bara vad jag tror och jag tror att det kan vara så att jag har helt rätt. Det är lite som när jag läste i UP eller var det nu var om när de åkte till New York förväntansfulla inför alla masterpieces de skulle få se bara för att komma hem och inte riktigt förstå vad som hände.

Något jag tror mig veta om Stockholmare är att de, som jag skrev, känner ett väldigt krav på att framstå som äkta i en värld full av fejk. Alla mina vänner som ens bor i närheten av området lider av varavärstsyndromet eller har någon gång uppvisat tecken på det. Rädslan för att drunkna i allt likadant som är över allt. Det har ju sina fördelar, helt klart, ingen annan stans tvingas så mycket innovation fram som i Stockholm men ingen stans känner jag av paniken som där och då bor jag ändå i en stad som inget hellre vill än att få vara Stockholm. Men den galna besattheten finns inte riktigt här ute på landsbygden. Kanske har vi för fullt upp med att följa Stockholm (eller sitta på tåget på vägen dit) för att orka ha ångest över vår individualitet. Kanske vet vi inte ens om att vi vill ha en, kanske har vi en redan.

I Uppsala finns det en urgammal tradition bland graffitimålarna att anamma ett alias som är ett svenskt, lite deprimerande namn. Ett verklighetsnamn utifrån vår förvirrade arbetarakademikerlillebrorsmentalitet som präglar vår förvuxna småstad. Det lunkar liksom på i det vanliga tempot som det brukar göra här i Uppsala, vi ligger sällan först med någonting men vet/tror innerst inne ändå att vi alltid är bäst men vägrar erkänna att all vår uppmärksamhet är riktad utåt i en törst för att lära oss hur man ska göra egentligen.

Nu har jag kommit av mig, förlåt. Det jag vill komma till är vad jag förväntar mig av graffitin i Stockholm. För som jag sa kommer ju väldigt mycket innovation från staden och det går inte en dag där utan att jag upptäcker något jag aldrig kommit att tänka på själv (vad det gäller vanlig design, ett fenomen som för övrigt lyser med sin frånvaro i Uppsala). Så vad jag tänker om graffitin när jag sitter på tåget in till staden är väl i stort sett att den ska hoppa ner från väggen och dansa.

Men det gör den ju inte.. såklart.

 

Jag vill förresten bedyra att jag bara sett en bråkdel av vad som finns så bli inte arg om jag trampar på någon öm tå, jag vet att det här är lite känsligt. Men jag får lite uppfattningen att Stockholms graffiti inte riktigt fattat vilken stad den bor i. Det är som att den tror att den bor i... ja, fan vet jag vad den tror men den känns inte riktigt representativ för staden för det är lite som att varje graffitimålning inte vill så mycket mer än att vara lika cool som alla de andra. Vilket gör att Stockholms graffiti inte känns särskillt innovativ utan mest bara.. hård. Och cool.

Jävligt hård. Och jävligt cool.



Det är lite som att Stockholms graffiti inte bryr sig så mycket om att sticka ut. Den är där och inte så mycket mer. Kollar man däremot på Stockholms övriga "street-art" så är den lite mer... skitnödig. Den känns överfull av individualitet att varje individ är så individuell att den där igenom blir precis lika dan som alla de andra. Svårt att förklara, lätt att förstå.

Men tänk dig en vägg full med lappar där det står "titta här!" och sen tänker du dig en tom vägg med en lapp som det står "vänd dig om" på, börjar du då ana lite var jag försöker komma någon stans? Om du inte gör det behöver du inte oroa dig, jag är inte helt säker själv men jag tror att det jag försöker säga är... att det är inte lätt att komma och vara unik bland en massa unika människor men det kan ju vara bra att försöka att vara bra innan man försöker vara unik. Altså, var inte unik för unikandets skull. För tänk dig om du tar den där lappen där det står "vänd dig om" och så sätter du de övriga lapparna på den första väggen. Den kommer att drunkna bland alla de andra men när någon väl ser den så kommer någon kanske att vända sig om och se omvärlden på ett annat sätt än innan.

blir du individuell.


Och jag som trodde att det här inlägget skulle handla om graffiti i Stockholm. Men så om alla andra svenska städer tittar på Stockholm, vilka städer tittar Stockholm på? Vilken stad vill Stockholm vara i smyg och vilka tror Stockholmare att de är?
New york?

Stockholm med dess Stockholmare skulle nog aldrig aldrig erkänna det men jag tror att jag kan vara något på spåret. Du vet det lika väl som jag vet det. Men om Stockholms graffiti inte är innovativ så har den inte utvecklats, den uppstod ju inte från tomma intet och den kom ju någonstans ifrån från första början, den var ju väldigt tidig i Europa och hur många ställen fanns den att komma ifrån? Inte många. Så om den inte är innovativ och inte utvecklats så måste den ju vara.. vadå? Originell? Äkta?


 

Ja. Det är precis vad jag skulle kalla den för. Den är inte pretentiös. Den försöker inte vara både i tunnlar och inne på designtorget samtidigt (kom ihåg att jag bara pratar om graffitin nu, inte finrummets street-art eller vad den senaste termen är). Den är hård, enkel och rå. Den känns som att den kan dra fram en stilett, ta ens plånbok och som att ingenting kommer att kunna stoppa den. Som att den finns till för sin egen skull och ingen annans och som att den inte försöker vara någonting den inte är.

Är inte det precis vad den vill?

Jag vände upp och ner på min verklighet

Min verklighet var lite tråkig.
Jag lät det gå lite långt. Fem år för långt. Men efter fem år så fick det faktist räcka.
I alla polisfilmer så får man guldklockor när man varigt duktig och jobbat länge. Jag har varigt duktig och jobbat länge men jag fick ingen klocka. Å andra sidan är jag inte någon polis heller men det jag fick var det mest krystade talet från den sämsta chefen jag någonsin haft i mitt liv, en bukett tulpaner (jag hatar tulpaner) och en liten nål som man skulle kunna sätta i sin krage och vara stolt över. Om man vore helt jävla dum i huvudet. För det var inget tal, det var ingen bukett med tulpaner (jag hatar tulpaner) och det var ingen nål. Det var en klocka som dånade så högt att mitt huvud kändes som att det skulle sprängas.

Jag måste härifrån och jag måste härifrån nu.

 

Jag tänkte att eftersom att jag bor i en utav Sveriges största universitetsstäder där man inte kan göra mycket annat än att plugga så börjar jag väl plugga... i Stockholm. Varför? För att graffitin på vägen till skolan är snyggare där. Eller för att det bara finns låtsasutbildningar i Uppsala (ja, förlåt, men det är sant).

Jag ska plugga något roligt. Något som är på riktigt. Internet. Jag ska plugga internet.


Jag känner mig som ett litet barn igen när jag går till papper-och-penna affären och köper papper och penna inför första skoldagen. Har svårt att sova dagen innan och pallrar mig iväg med min ryggsäck och min nervositet första dagen och står tyst i en korridor och väntar på att fröken skall komma och släppa in oss i klassrummet för uppropet första dagen (vilket är ironiskt eftersom att jag håller på att skriva ett inlägg om hur jävla gammal jag har blivit).

Vi tog en sväng med bilen, sista delen

Basteras
För man kan faktist inte åka någon stans utan att stanna till i Västerås, krama lite på svärföräldrarna och åka till det vanliga gamla stället om och om och om igen.

Det känns lite konstigt varje gång jag åker dit nu för tiden. Lite som att "nu igen?" och varje gång blir svaret "ja. Nu igen". Det vore ju faktist en sak om det var samma gamla varje gång, men nu snackar vi om ett ställe som faktist lever. Genom de som målar där för det enda som är sig likt är vägen dit.


Planlösningen förblir den samma men färgen på väggarna ändras i säsonger. Däremot så har jag börja märka en förändring i den gamla hamnlokalen. Det verkar ha blivit en mer... ovårdad attityd (ja, jag är en gammal gubbe, what?!).

Skulle man fråga en äkta gammal gubbe vad han tyckte om det skulle han svarat samma sak nu som för några år sedan att "det är ett övergivet ställe som förstörts av klottrare" och jo, klotter finns det så det räcker, men det har inte varigt lika förstört som det är nu. Det finns ett uttryck som graffitimålare slänger sig med, uttrycket "bomba". Det betyder, på graffiti, att man målar jättemycket på något jättefort.


Det här stället är sönderbombat, inget snack om saken, men nu börjar det se ut som att någon faktist bombat stället med ett bombflygplan. Altså riktiga bomber och granater-bomber. Det har aldrig varigt så sönderslaget som det är nu. Jag förstår att ni är kids och ni inte har något dagis att gå till men vafan.

Ni får mig att känna mig gammal.

Jag känner på mig hur Västerås kommun kommer att sätta ner foten snart när någon tonåring stukar foten på sitt eget bråte och måste berätta hur det gått till. Då blir det Hästhagen i Söderfors all over again, förstått? (ni kan ju tänka er hur kul det var där under åren då ingen ville betala rivningsräkningen och stället fick stå, det var tider det). Till skillnad från Hästhagen (nog om det nu) så tror jag dock att hamnlokalen är bebodd av ninjor (läs hemlösa), det var nämligen en av innerdörrarna som var låst med en kedja... innifrån... nu när vi var där. Ännu en sak som kommer att leda till slutet.


Nu ska jag naturligtvis inte ta ut förlusten i förskott, men jag kan inte låta bli att se tecknen. Jag har sett dem förut, osv. För några år sedan var det bara så självklart där, det var färg på väggarna, färgburkar på golven och inte så värst mycket mer. Nu ser det dock helt annorlunda ut, både skicket på stället och skicket på målningarna på väggarna. Det är jättemånga målningar som blivit nerklottrade (det är skillnad på klotter och klotter förstår du) och den generella vandaliseringsattityden har verkat flyttat in. Den som jag hatar så mycket. Få saker är snygga när de är sönderslagna.

 


Vad det beror på vet jag inte (jo det vet jag, men jag tänker inte säga att det beror på att de yngre generationerna inte har någon respekt för andra människors egendom eller ens sig själva. Att de är en ouppfostrad generation och att framtiden ser mörk ut). Det kan även bero på att platsen i sig hypats på internet och inte är särskillt hemlig längre.. hrm.

Nåja, nog om det. Cirkelgalleriet har däremot fått stå relativt orört (en silo som är omringad av en betongmur, inte så mycket att slå sönder) och den delen har onekligen varigt höjdpunkten av besöken. Det är ju naturligtvis tråkigt att snygga målningar målas över, men när det som kommer upp är nytt och fräscht så känns det inte mer än naturligt.


Jag har dock haft en inre konflikt där en del av mig vill hugga ur alla målningar, rama in dem och visa dem för hela världen så att alla fick se och en del som inte alls vill det. Jag har kommit till en punkt då jag inte ens vill kalla graffiti för konst längre. Ingen konst, ingen konstform, ingen subkultur, ingen rörelse, ingenting. Jag vill gömma graffitin och bara behålla den för mig själv så att ingen annan får se den.

För den är hemlig.

Jag har lyssnat mig mätt på tyckare och tänkare och vill inte att det fina med graffiti skall försvinna ut i det offentliga rummet. Jag vill inte att hela världen skall komma och kolla och stå där med smutsiga skor och rivmärken i ansiktet med sina känslor på utsidan och bara stå där och tycka.


Om alla hipsters och konstfackselever tröttnat på sig själva så är det fan deras problem, det är ingenting som skall gå ut över graffitin. För den är inte något nytt, den är inte det allra senaste. Den har funnits här hela tiden och ni har missat tåget om och om igen. Nej ni får inte komma in, det finns inget för er att se, gå härifrån och ta era känslor med er!

-skulle jag kanske vilja säga om någon frågade. Men samma sak skulle säkert någon vvelat säga åt mig när det begav sig då jag tyckte att graffiti var det nyaste i hela världen. Mitt problem ligger i grund och botten på en känsla jag fått av att saker och ting nått en spets, där originalitet så enkelt kan köpas över disk att ingenting känns originellt längre varvid massorna ger sig ut efter den sista utposten. Och den sista utposen är graffiti.


Och den kommer att förstöras av det. Det började med att någon började göra graffiti efter vad den generella människan tyckte var snyggt och kunde förstå för att så ett frö. Fröt växte upp och blev guidade graffititurer i storstäderna där tyckare och förståsigpåare kunde gå i led och tycka och försöka förstå sig på. Det kommer inte ta lång tid förän de fattar att det är på låtsas och de vill ha något på riktigt, in kommer hipsters klättrandes över staketen och krypandes i gruset och bort försvinner den sista platsen där estetiken är fri och den romantiska efterföljelsen som graffitin motvilligt dras med inte är romantisk utan en faktisk polis som jagar dig på riktigt.


Det kommer att sluta med att graffitin äts upp av sig själv när poängen med den stulna friheten är borta och platser på väggarna kommer att fyllas utav någon som märker att graffitiåskådare är en grupp man kan nå ut till och finns det en grupp man kan nå ut till så blir den gruppen en köpgrupp.

Köp en guidad tur. Köp en jävla t-shirt. Köp en plats på väggen för ditt företags namn. Sponsrad graffiti. Jag kräks och dör. För det är vad det leder till, skall ni veta. Jag har sett det själv och det är redan bland oss. På vårt första besök i Berlin hade ett företag börjat göra reklam för sitt nya tevespel genom stencilgraffiti. Jag kräktes. Jag dog. Jag kommer aldrig att visa er hur det såg ut och jag vill inte att ni ska googla det heller. Titta inte. Köp inte. Sätt er på era händer, vägra, blunda och skrik.



Det värsta måste däremot vara att jag, när jag sitter och skriver det här, tror att jag kommer med någon nyhet. Att jag tänker och märker saker som ingen märkt förut. Jag slår vad att om du kollar på en graffitifotoblogg för tio år sedan så skulle du se samma sak. Nån stackars trosigvetare som sitter och utfärdar en varning som om den vore en nyhet. Som om undergången inte redan kommit och passerat och börjat om igen flera gånger om i flera år i rad.

Jag vet, jag vet. Jag vill bara inte att någon skall ta det ifrån mig.

Vi tog en sväng med bilen, del 1

Strå.
Vi köpte en bil förra hösten. Det var ett mycket onödigt inköp. Den stod i stort sett hela vintern i vår carport och kostade pengar. Ibland kostade den lite mer pengar än vanligt när jag tog den till jobbet (utav ren lathet, jag har verkligen inte långt till jobbet) men bortsett från mina "resor" så stod den ensam och ledsen. Och dyr.

Tanken var att vi skulle åka med den nu under sommaren, vilket vi inte riktigt kommit oss för förän unjefär nu. Vi tog den en sväng i Uppland och stannade till i Sala av alla ställen, tro det eller ej. Vem trodde att det skulle finnas något där?

 

Ganska många faktist. Där (i Sala altså) så finns det ett gammalt kalkbruk (se bild, ovan) som legat öde sedan.. länge. Jag vet inte, det finns säkert något om det på internet. Jag har nämligen precis kommit till en ovanlig situation vad det gäller mina ödeställen. Kalkbruket "Strå" är nämligen lite utav en kändis. Dvs det finns redan rätt mycket att se och läsa om det på andra hörn på internet så det var med en lite konstig känsla jag åkte dit.

 

Det kändes nämligen, när jag åkte dit, som att jag skulle komma dit och "redan ha sett allt" och komma därifrån utan att ha tagit något med mig. Altså, mitt besök där var inte särskillt unikt. Inte för att jag brukar sträva efter att vara unik, jag menar, det finns folk som gett ut böcker om både övergivna platser, grafitti och känslor så om att vara först med något är inget jag ens försökt. Men när jag kom fram till, kröp under stängslet till (det är faktist oftare jag kryper under stängsel än klättrar över dem) och gick in så kändes det unjefär som det skulle kännas om man skulle läsa om slutet på en film på internet och sedan gå och se den på bio.

 

 

Lite gammalt altså. Lite kan ju också ha att göra med att det gamla kalkbruket ligger "mitt i Sala" och knappast är någon större hemlighet eller förvåning för någon av Salaborna. Jag kan dock tänka mig att de som håller fast i bilden av en idyllisk landsortsbygd ser bruket som lite utav en nagel i ögat. Kan jag tänka mig. Men det är, trots avsaknaden av nyheter, en riktigt fin nagel.

Bruket, där det står, ser faktist riktigt jävla coolt ut. Det är verkligen inte svårt att hitta och när man hittar det så hittar man det verkligen. Om jag vore författaren till en klyschig sci-fi bokserie skulle jag beskriva det som "a thunderous mechanicum towering by the tree-line dwarfing the city". Nu är jag ju ingen sådan författare men min favoritsak med detta ställe måste nog vara dess brutala framsida vänd mot Sala. Man bröt kalk där, det grundades i början av 1900-talet osv osv (det finns info, googla på Sala Kalkbruk Strå) men jag har faktist inte (på de tre minuterna jag försökte) hittat någon stans där det står när bruket lades ner. Det ser ju inte allt för gammalt ut även om det är väldigt väldigt slitet.


Som sagt så märker man verkligen att man inte är först på plats. Naturligtvis (hur skulle man kunna vara det?). Dels för att det är sönderslaget och nerklottrat, men inte bara det utan det finns även någon.. jag vet inte.. känsla av att det är ett frekvent besökt ställe. Det kan ju vara för att det på flera ställen beskrivs som "en plats frekvent besökt av rostälskare".

Väl inne är det dock en helt annan plats för inne på bruket ta mig fan spökar det. Nej, naturligtvis spökar det inte men aldrig någonsin på någon av alla övergivna platser jag har besökt så har jag någonsin blivit skrämd eller rädd. Jag har aldrig varigt rädd för att det skall vara någon som vill mig något ont, jag har aldrig varigt rädd för att göra illa mig och jag har aldrig i hela mitt liv varigt rädd för mörkret men när vi hade kommit upp på den första våningen i byggnaden och stod framför en metalltrappa som ledde upp till de övre våningarna så började det smälla, ett metalliskt orytmiskt ljud och en stor skugga bröt solstrålarna som gick genom byggnaden från de övre våningarnas utslagna fönster ner på golvet på våningen vi stod på. Då var jag för en stund helt övertygad om att, av skuggans storlek att dömma, vi var där inne tillsammans med en räv. Eller en Varg. Eller en Björn. Eller en Varulv.


Det var inget dera. Om du scrollar upp till början av det här inlägget och tittar på den första bilden så ser du den plana biten mellan de två hexagonala byggnadsdelarna? Där har det suttit fönster som för troligtvis årtionden sedan slagits ut. Där sitter det nu tjock plast för. Den plasten har släppt och hänger ner på vissa ställen och när det blåser så lyfts den revan tillbaka till sin ursprungliga plats med ett brak mot metallgallren och den skitiga plasten kapar av solens strålar. Det var inget mer än det men med handen på hjärtat så för en stund så var jag säker på att jag skulle skrika behöva slåss med knytnävarna mot en vild best för att skydda min kvinna.

Vidare så bor alla fåglar i hela Sala uppe i det rostiga tornet (där det växer ett träd på toppen, rätt coolt) och när jag klättrade upp dit för att kolla läget så bestämde de sig för att dramatiskt flyga där ifrån en och en allt efter som jag gick hukad förbi dem utan att se dem. Då skrek jag. Av frustration och hjärtinfarkt.


Mer då? Jo, graffiti förstår ni. Det är ganska fin graffiti där faktist. Den känns äkta på något sätt. Den är väldigt spartansk och avskalad, förmodligen för att inte så många av de flashiga målarna från "stan" sätter sig på tåget och åker till Sala för att måla saker som ingen (nypa salt) kommer att se. Jag menar inte på något sätt att graffitin som finns där är sämmre, tvärt emot så känns den som sagt.. på riktigt.

Nu har jag ju naturligtvis fotat de delarna av byggnaderna som är mest täckta utav graffiti men det är faktist inte särskillt mycket utav den heller. Det är ju en del, som du ser en del. Men många av ytorna, framför allt på insidan, är relativt orörda. Det mesta är enkel graffiti eller vanligt klotter (typ tonåring snor sin första sprejburk och vill prova hur den funkar-typen av klotter).


Så med allt detta i ryggen så var jag faktist helnöjd med mitt besök. Sala i sig är faktist en ganska.. vad ska jag säga.. mysig, vacker, fin stad (är det en stad? Jag vill säga by egentligen men jag är rädd att trampa någon på tårna, kanske lillgubben på cykel som bestämt och passiv-aggresivt tyckte att vi skulle gå ifrån gruvbyggnadens område om vi inte hade tillstånd att vara där). Han kändes... infödd. Fuck you lillgubbe på cykel.

Så om du sitter hemma och har tråkigt och inte vet vad du ska göra med din dag, gör så att du åker till Sala med tåg, åker till kalkbruket, tar en fika nere på byn... hopp och lek. Börja med Geocaching, det är kul och den är prima vara i Sala.

Tack för att du läste, det är skönt att vara tillbaka.

Igenkännelse

På tal om igenkännelse...
Hej! Känner du igen mig? Jag skippar biten där jag ber om ursäkt för uteblivna inlägg, det känns tjatigt. Så jag fortsätter som om jag aldrig hade haft en paus på... inkubationstiden på ett människobarn (nej, jag har inte skaffat barn).

Jag rör mig ibland, sådär en gång om året, ut i Europa. Det låter vidsträckt, visst gör det? Men så rolig är jag inte. Det är istället så att jag och min kära dam blivit som ett par i övre medelåldern som åker, år efter år, till samma solresort. Skillnaden är att vi är i nedre medelåldern (i alla fall jag) och vi inte åker till någon solresort utan till Berlin år efter år. Första gången vi åkte dit var det jag som ville fota graffiti och graffitin är en stor del av våra resor dit då det är så enkelt att se så fantastiskt mycket graffiti på ett och samma ställe, att kolla om de gamla målningarna sitter kvar, om det kommit några nya och bara kolla av det generella läget. Nu har jag varigt där tillräckligt många gånger för att börja känna mig som hemma men hemma (Uppsala) är faktist inte så långt borta från Berlin.

...en 1&2 tag. Fålhagen. Hemma.
1&2
För ett par år sedan så började ett gäng kids (fan vet jag vilka de är) klottra sin tag "1&2" i stort sett över allt i hela Uppsala (ni som bor här vet vad jag menar). Jag har aldrig sett ett sådant engegemang hos taggare som hos dessa. Till en början så verkligen hatade jag 1&2 för att de gör så fantastiskt fula saker. Alla deras tags, alla deras målningar, allt är som gjort medvetet slarvigt och de är mer "trash" än "fint", de tycks gilla att förstöra mer än att göra fint (glöm inte bort att jag fortfarande är en gammal gubbe och jag fortfarande tycker att graffiti är bra så länge det är snyggt). Jag kommer inte att sträcka mig så långt att jag kallar det för skadegörelse men snyggt är det fan inte.

Hur som helst...

Efter ett tag så började jag vänja mig och till och med tycka att det är lite roligt med tanke på hur jävla över jävla allt det står "1&2" så det började väl bli lite igenkännelsesympati jag började känna för dem. Såpass så jag började tycka lite om dem. Unjefär vid den här tidpunkten åkte jag till Berlin första gången, när jag precis börjat tycka att 1&2s tags är "väl okej". Väl i berlin kliver jag av S-Bahn-tåget på Alexanderplatz och en av de första sakerna som möter mig är... ja.

...en 1&2 tag. Alexanderplatz. Berlin.

Jag har inte forskat särskillt mycket i 1&2. Jag vet inte vad deras grej är men jag tror att det är just det här, var över allt. Sen tror jag att det tar slut, det är inte så mycket mer. Kvantitet.

Emo.
Sen finns det en eller flera nya lirare som dels börjat något nytt och dels börjat göra det jävligt snyggt. De första jag såg dök upp här i Uppsala. De är figurer, de jag sett hittils förestället ansikten som är väldigt simpliciterade och väldigt.. ja, vad ska man säga.. artistiska. De är lite svåra att beskriva, jag frågade min bättre hälft om hjälp att beskriva dem och fick "ööh... linjeteckningar?" så det blir bäst om du helt enkelt kollar själv;

Filuren i centrala Uppsala.

 

Ovanligt klotter i allra högsta grad då de klart och tydligt föreställer något utan att vara klassisk graffiti och de dels inte bara är tag-klotter i vanlig tag-klotteranda. Till råga på allt så är de estetiskt atraktiva. Den första jag såg (den här ovanför) dök upp mitt i centrala Uppsala typ.. ja, jag kommer inte ihåg när det var men det var inte så fantastiskt länge sedan. Jag fastnade direkt för stilen och blev jätteglad när jag hittade ännu en i Luthagen (också det i Uppsala). Men ännu gladare blev jag när jag hittade...

 

Filuren i centrala Berlin.

 

Ja, mitt från ingenstans så dök en liknande filur upp längs en gata i Berlin. Det är inte riktigt samma sort, de tidigare två föreställer personer med stora läppar i profil, den i berlin är, som du ser.. ja.. som du ser. Det står "emo" på båda filurerna men med helt olika handstilar, dock så har båda en prick i o-et.

Mycket spännande är det. Det skall bli kul att se om det kommer några fler. Jag har ju aldrig varigt den som söker upp den som gjort målningarna och stoppar en interview i ansiktet på dem. Jag vill oftast inte veta vem det är som gjort målningarna, risken finns att deras personligheter förstör deras målningar (eller rättare sagt hur jag uppfattar dem). Jag har vid två tillfällen kommit i kontakt med de som målat grejjorna jag fotar och lägger upp här. I det ena fallet var det en bra person, i det andra fallet en jättedålig så med 50% risk att det blir sämmre så vill jag som sagt oftast inte veta, men vad det gäller dessa filurer så skulle jag verkligen vilka tankar, om några, som ligger bakom dem.

Övergivna platser

Boktips, har jag hört.
Ett boktips jag dock aldrig kommit mig för att följa upp. Det sägs att den ska vara bra, att den ska innehålla foton och berättelser om övergivna platser landet runt och jag borde verkligen ta mig för att läsa den, titta på bilderna och njuta av berättelserna men jag har verkligen haft fullt upp med att åka runt till övergivna platser själv, ta egna bilder och skriva mina egna berättelser. Inte helt otippat kanske, men här kommer ett några berättelser från de platser jag gillar bäst (asbäst).



För ingenting säger "kom in och fota" som skyltarna "Rivning asbest" eller "obehöriga äga ej tillträde" (som naturligtvis skall respekteras, varning varning) och om något smartskaft sätter upp skyltar som säger "kom hit och fota, det blir skitsnygga bilder" (det står mellan raderna) så är det ju typ ens skyldighet. Jag menar, snart kommer dessa ställen att vara borta, för alltid. Och det är allt för sällan som man får kan har möjligheten att gå in på dessa ställen för faktum är att dessa ställen är rätt få (även om de kan framstå som många) och de blir bara färre. Alla bilder du kommer att se i den här första delen till exempel är från ställen som inte finns kvar längre. De försvann bara några dagar efter att jag va där.



Kaffe
Om jag ska vara ärlig så har jag faktist ingen aning om hur länge Lindvalls Kaffes gamla fabrik stått orörd. Jag vet heller inte riktigt vad de brukade göra där inne (förutom att väga saker, du kommer förstå om ett tag). Det enda jag vet om byggnaden är att den hade en hyffsat skymd mur på baksidan som haft graffiti som fått stå orörd rätt länge (om man jämför med mycket annat) men nu är den som sagt på väg bort.

Det är lite konstigt faktist, för byggnaden i sig skvallrar om att den stått orörd sen.. ptja.. sen farfar va liten (typ, då vet du unjefär hur länge det känns som att byggnaden stått orörd. Obs, jag är i tjugofem till trettioårsåldern med normalt gammla föräldrar vars föräldrar fick dem i normal tid för tiden). Ok, det känns som att byggnaden stått tom sen trettiotalet. På vissa ställen. Till exempel så finns det gamla kaffeburkar och vågar (kommer sen) som ser ut som att de är från innan den tiden jag gissade, medans proppskåpen och sådant ser relativt nya ut. Det kan ju bero på att de uppdaterat sina proppskåp och ingenting annat, men det blir roligare om jag tycker att det är konstigt, visst?



Fast det är ju inte så konstigt. Stället ligger typ mitt i stan och Lindvalls har ju knappast ogjort kaffe sedan trettiotalet, eller hur? Så nånting har de ju gjort där inne men först nu fattat att de äger stället och kan riva och bygga nytt (unjefär som resten av alla i Uppsala). Men hela byggnaden har verkligen fått stå och sjunka till sig för väl inne så finns det nästan inga räta vinklar någonstans (så förstå hur svårt det va att fotografera snyggt när allt är snett och skevt). Men det bidrar ju till sin charm det också. Typ använder du hissen så kommer du att ramla ner och slå ihjäl dig-charmen. Eller se upp för hålen i marken för annars kommer du att ramla och slå ihjäl dig-charmen. Ett charmigt hus oavsett.


Vågar du?

Jag vägde mig. För det konstigaste va att allt där inne fungerade. Vågarna verkade vara hyffsat kallibrerade (och jag fick det svart på gulvitt att min kamerautrustning väger asmycket). Så kanske va det så att stället användes fram till alldeles nyss bara att de som jobbade där fick använda asgammla grejjor. Om det va så så lär ju arbetsmiljöverket haft något att säga till om. Kanske är det därför de river stället nu? Ah, ser du.. vi löser mysteriet i farten. Tillsammans.

Vad det än va så är det borta nu och jag kan ju, inte helt otippat, tycka att det är lite synd. För om vi istället för att rev ner det som är gammalt för att bygga nytt så kunde vi ju bygga nytt på ställen som ingen bryr sig om, typ skogen (nej, vi ska inte hugga ner skogen).



Men det är va ett fint ställe. Jag är glad att jag hann se det för vårt (jag är ett vi) besök va inte ens planerat utan vi gick förbi och märkte att -ojsan- här håller de på att riva det gammla stället. Let's go in och kolla (tur att jag har kameran med mig jämtjämtjämt).

Nu gjorde jag för ovanlighetens skull lite forskning inför det här och även om jag inte hittat så mycket så har jag hittat att byggnaden är från 1912 (dvs snart 97 år gammal) och den har varit del av själva kafferosteriet men nu stått som en lagerbyggnad (det förklarar saken). Det stod även att det rivs för att bygga ut resecentrum som vi ska få här i Uppsala och jag kan, likt den Uppsalabon jag är, inte låta bli att tycka att det låter som en dålig idé. Men vem vet, om ett par år när resecentrum är klart så kanske jag visar upp en mängd häftiga foton därifrån och skryter vitt och brett om vilket häftigt resecentrum vi har här, eller så gråter jag blod för att jag fortfarande inte hittat bilderna på graffitimålningarna som va på baksidan av Lindvalls gammla lokaler, någon gång i början av tvåtusentalet.

Sorg eller glädje, tiden får utvisa.
Ramhäll.
Nu låter det kanske som att vi gjorde allt på en och samma dag, men så är inte fallet. Hur som helst, efter Lindvalls kommer Ramhäll och Ramhäll är typ Lindvalls storebror. Lindvalls jättestora storebror. För Ramhäll har inte varit något litet lager. Ramhäll är inte på väg att rivas och om man tror att man kan ramla och slå sig inne på det som en gång i tiden va Lindvalls lilla lager så kan man ramla så långt att man hinner dö av hög ålder innan man slår i marken i Ramhäll och gör man det slår man sig så illa att ens barnbarn kommer att få ont. Så häftigt är det i Ramhäll.



The Descent.
Stället jag pratar om är den nedlagda järnmalmsgruvan i den lilla orten Ramhäll ett par mil nord öst om Uppsala. Även här har jag gjort lite (fast det är fan lite) forskning. Det märkliga är att jag kollar upp historien bakom alla ställen efter att jag varit där så medans jag går omkring på platsen så har jag inte den blekaste aningen om vad sakerna och tingen har varit och heller inte hur länge de stått där och det enda det leder till är att jag tycker att allt ser ut som hemliga Sovietiska kärnvapenbaser eller ställen där man faktist ganska bra skulle kunna skydda sig från den stora zombieinvasionen.

Ramhälls gruvor vore faktist perfekta för båda ändamålen. Men i verkligheten så är det inget mer än en helt vanlig (om än modern för sin tid) järnmalmsgruva som står på en plats där man grävt efter malm sedan 1700talet men byggnaderna ni ser på bilderna är från typ fyrtiotalet och den lades ner 1975 och har sen dess stått i nyfikna, omdömeslösa och graffitimålande människors våld.



Men det är något med det här stället som inga andra ställen jag besökt har fört med sig och det är den känslan av att det är, av någon anledning, att det känns som ett jävligt farlig ställe och som att jävligt o-bra saker har eller kommer att hända här om man inte är försiktig.

Och det är något mer än att det helt enkelt är helt jävla livsfarligt att vara där inne och klättra runt för är inte golven ruttna så är det helt enkelt hål i dem som antingen leder ner i ett hisschakt, ett gruvschakt eller bara bottenplan femton meter nedanför.



Jag har aldrig haft några problem med varesig höjder eller mörker (eller ja.. problem och problem) och jag har varit i Ramhälls gruva ett par år tidigare i lite olika sammanhang, men min stackars tjej som jag släpade med mig ut till gruvan fick sig ett par rejäla överraskningar då jag kanske inte riktigt breskrev exakt hur stället såg ut och vad det va som gällde där. Hur mörkt det faktist va och hur högt upp man faktist kommer att gå på trasiga golv.

Hon gjorde dock ett exemplariskt jobb med att hänga efter och jag tror såhär i efterhand att hon inte ångrar sig (det är ju lätt att säga nu när man överlevde) men att hon troligtvis gjort det om hon stannat kvar på marknivå. Hon va dock nog inte den enda som blev uppskrämd av Ramhäll den dagen då jag, innan vi åkte, ringde till en av mina närmsta vänner och sa att "vi åker till de övergivna gruvorna i Ramhäll, om vi inte är tillbaka innan 18.00 så har vi ramlat och slagit ihjäl oss så då får du skicka dit räddningstjänsten". Jag kunde kanske ha formulerat mig lite bättre, förlåt Ylva.



Någonting säger mig också att stället inte va en helt säker plats att jobba på även när den va i full bruk (även om jag tror att de som jobbade där slapp oroa sig för hålen i marken som jag tjatar om) för det är verkligen fullt av varningstexter ända från den lilla stigen man tar för att komma dit fram till varje liten elcentral som någon gång gjort någonting.

Som jag sa förut så har jag varit ute i Ramhäll vid ett par tillfällen förut, då i Airsoftsammanhang (en sorts krigslek med soft air guns där man delar upp sig i lag och skjuter på varandra) och i det syftet är Ramhäll näst intill perfekt då det verkligen har stämmningen till sin fördel och det finns otippade vinklar att gömma sig och ta skydd bakom. Dock slopades idén i ett rätt tidigt stadie på grund av säkerhetsskäl då det är väldigt mörkt där inne för trots att det finns spår av elektricitet och belysning så är det av förklarliga skäl ingen ström som leder in längre och sa jag förresten att golven är i ett förrädiskt dåligt skick?



Jag kan förstå varför det blev som det blev och att det inte va så många som va sugna att leka krig med livet som insats (vilket är rätt ironiskt när man tänker på det) för om man har brottom i mörkret och ska försöka se vart man sätter fötterna samtidigt som man ska gömma sig så blir det lätt så att man gör bort sig och slår ihjäl sig men jag kan inte låta bli att fundera på alla roliga saker man skulle kunna göra där.

För som jag har tjatat om nu i en evighet så finns det en skräckstämmning i byggnaderna som jag inte riktigt hittat någon annan stans. Visst, alla övergivna platser har ju sin charm men den här sortens charm är rätt sällsynt och jag och ett par av mina gammla kompisar pratade vitt och brett om att vi skulle ta dit en dieselgenerator som vi tankar på för en timmes bruk och ställa i ena tornet och dra en sladd till den andra där vi ska sitta och titta på en två timmar lång skräckfilm. Så efter halva filmen skulle strömmen ta slut och någon skulle behöva gå och fylla på den. Läskigt? Ja. Jävligt korkat? Det också. Det kanske va bra att det, som med väldigt många saker, aldrig blev av men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur kul det skulle vara. Det är en fin gräns mellan korkat och kul antar jag.



För att ta sig runt i Ramhäll är ingen lek. Alls. Och om du ska åka dit så se till att ta med dig handskar (vilket jag glömde) och ficklampor (vilket jag, tur nog, kom ihåg) för om du inte förstått det redan så innebär att ta sig runt inne i byggnaderna och mellan tornen en hel del klättrande. Men är man bara försiktig så tror jag faktist inte att det är så farligt att röra sig där inne. För så länge man är jävligt försiktig och kollar noga var man sätter fötterna så håller det (nog).

Det stället jag däremot tror man måste vara mest försiktig på är de gångarna som leder mellan tornen. Jag är inte någon erkänd avståndsgissare och jag har faktist ingen aning, men blir jag tvungen att gissa så skulle jag säga att gångarna är mellan tio och femton meter upp i luften, mellan tornen. Jag antar att de fraktat malm mellan tornen i gångarna (no shit erik, tror du?). Däremot så är det, som du ser på bilden här nedanför, kanske inte de mest pålitliga ställena att gå på för ser du de ljusa hålen i golvet? Det är hål. I golvet. Och det gröna som du ser genom hålet det är skog. Uppifrån.



Det som nästan är konstigast med Ramhälls gruvor är att trots att det är ett väldigt populärt ställe att besöka så ser man inte, med undantag för klottret och graffitimålningarna (ja, det är skillnad), så många spår efter alla besökare som varit där för det verkar som att folk åker dit och kollar läget, skiter på sig och sen åker därifrån för visst, alla fönsterrutor är sönder och alla proppskåp är lensade, men jag hade faktist föräntat mig att det skulle vara i sämmre skick än vad det är. Speciellt med tanke på hur länge det stått och hur många som vet om att det finns. Nu menar jag naturligtvis inte att allt är i bruksskick och att det är som att man nästan skulle kunna sätta igång fabriken igen, för visst är sakerna trasiga och obrukbara men på något sätt hade jag förväntat mig mer rester efter tidigare besökare. Jag vet inte riktigt varför.

Det kan ju bero på att det mesta är gjort i betong och det finns inte så mycket som är så lätt att ha sönder med betong om man inte har rätt maskiner för att ta sönder den, men det är roligare att tänka att folk tycker att det är kul att se stället mer än vad de tycker om att slå sönder allting så jag inbillar mig att det är därför det mesta är i ett så (förhållandevis) hyffsat skick.



De enda riktiga tecknen på att folk kontinuerligt besöker stället är att alla ingångar muras igen med ett par års mellanrum för att markera att man inte borde va där (ingenting säger -kom inte in- som en tegelvägg, right?) men på något magiskt sätt så dyker det alltid upp nya vägar in (i form av uppslagna tegelväggar) och det kanske inte är så bra att göra så, men det är ju definitivt ett tecken på att det finns ett stort intresse av att gå in och kolla.

Faktum är att medans vi va där och klättrade runt så dök det upp ett nytt sällskap som också fått nys om gruvbyggnaderna och även de ville nog se om det faktist stämmde. Om det faktist fanns ett ställe som detta som bara står och inte gör någonting men det är ju så att det finns rätt många ställen som bara står. Frågan är ju bara hur länge de får stå. Här om dagen så fick jag frågan vad jag och min tjej brukar göra med vår fritid och förutom tevespel, serietidningar och annat nörderi så svarade jag att vi brukade åka till övergivna ställen och kolla hur det ser ut och fotografera dem. Då hajjade både jag och personen jag pratade med till. Va? Brukar? Och när jag tänkte efter på hur många ställen det är som vi åkt till så kom jag fram till att ja, brukar är ett befogat ord. Och personen jag pratade med hade ingen aning om hur många sådana ställen det faktist finns runt omkring. Med handen på hjärtat så vet ju faktist inte jag heller, jag rör mig ju nästan bara uteslutet i Uppland och jag tror inte att jag sett allt. Tänk då resten av Sverige. Det enda jag vet är att det blir en roadtrip nästa sommar.



Nu refererar jag ju väldigt ofta till stället som "Ramhälls gruva" men faktum är att jag aldrig hittat något sätt att ta sig ner till självaste gruvan. Jag skulle gissa på att den är igenbommad ganska rejält för det är ju lite skillnad på att lämna en förhållandevis liten (fastän den är ganska stor) fabriksdel öde som det är att bara gå ifrån en hel utgrävning till gruva. Men jag vet faktist inte.

Det finns som sagt hisschakt (rim) lite över allt och kanske är det någon av dem leder ner till en enorm underjordisk yta som jag knappt kan föreställa mig men där fegar jag nog ur tror jag. Eller, tror och tror, jag vet att jag inte kommer att ta mina vita jympadojjor på en klättringstur ner för ett hisschakt utan att ha den blekaste aningen om hur djupt det är eller vad som finns i botten (har du sett The Descent förresten?). Dock måste jag erkänna att när jag tänker på det så låter det ju faktist rätt dumt kul.


Schakten är inte alls svåra att hitta och om någon av er som läser det här någonsin av en ren händelse hoppat ner (motsvarande) i hisschakten och kollat var de leder så får ni mer än gärna dela med er. Någon måste ju ha gjort det. Någon måste ju veta, det är jag helt säker på. Jag är bara så fantastiskt dålig på att ta reda på saker och ting. Däremot så vet jag om att det finns mer än bara någon enstaka Urban Exploration organisation (sen hur välorganiserade de är vet jag inte heller) här i landet och de är definitivt 1. Mer hardcore än vad jag är och 2. Förmodligen mer informerade om typ allt som jag bara svamlar om.

Sista delen. Graffitidelen.
Ramhäll skiljer sig på många sätt från många andra övergivna platser som jag besökt men på ett sätt skiljer det sig inte alls från något annat ställe och det är det sättet att hur många gånger man tror att man hittat något coolt så är det alltid minst en graffitimålare som hittat det före.



Vilket inte är ett dugg konstigt för om jag tror att jag har en gnutta engegemang (hur det nu stavas) så är det ingenting mot de som lever för sådant här (nu pratar jag rent generellt altså). Det är ju faktist ingen stor förvåning heller utan snarare en välkommen hälsning att en av mina (nu tar det emot att använda ordet) favoritsubkulturgenrer alltid finns på plats för att känna mig lite hemma hur långt bort hemmifrån jag än är för det är ju som du kanske förstått något av det bästa jag vet.

Övergivna betongtårtor med graffitiströssel.

Något som dock är lite konstigt och oförutsägbart är hur graffitin kommer att se ut. För på alla övergivna ställen så finns det graffiti (med undantag kanske för någon obskyr träskofabrik i någon norrlänsk skog, men de räknas inte) men det är en så märklig skillnad på hur graffitin ser ut på alla dessa olika ställen.



För antingen blir det ett speciellt något som kallas för ett "fame" i fackterminologin som inte helt otippat är en förkortning för unjefär "hall of fame" där väggarna täcks av så kallade "burners" vilket är ett annat ord för typ ett rejält mästerverk som är redigt snyggt. Men sen finns det ställen som får en genomgående vad ska jag säga.. variation på målningarna.

Av någon anledning så blir en del ställen mer ett övningsplank där det kladdas ganska sporadiskt och det mer verkar vara en plats dit målare kommer för att prova på hur en sprayburk fungerar. Ganska kladdig och ganska slarviga målningar med andra ord. Sen finns det ställen där det finns en genomgående elitism bland målningarna där varje enskild målning får en att tappa hakan (jag nämner inga namn men Västerås...) och slutligen finns det ställen som Ramhäll som är någonstans mitt emellan. Jättekonstigt.



För vissa av målningarna runt Ramhäll är redigt snygga (se foton) medans andra är kanske inte riktigt lika långt gångna i utveckligen (blev inga foton) och jag vet faktist inte vad det beror på. För på dessa ställen som inte syns av allmänheten till vardags så existerar Graffitin mest för Graffitimålarnas skull, vilket heller inte är så konstigt för det är det bästa forumet att få riktig uppskattning och inte enbart vandalstämpel. Men det som är så svårt att avgöra är vilken sorts ställe som får vilken sorts målningar.

Kanske har det något att göra med avstånd och tillgänglighet, altså att ju lättare det är att ta sig dit och därifrån (för med handen på hjärtat så är det lite krångligt att ta sig till Ramhälls gruva utan bil, det är därför jag inte åkt dit föräns nu. Sa jag förresten att vi köpt en bil?). Det är krångligt men inte omöjligt och kanske är det därför det är en sådan obalanserad skicklighet på målningarna. Men hur nybörjarmässig graffitin än må vara så är den ju trots allt alltid rolig att se. Hellre färg och form men det räcker med bara färg och man kan inte få allt här i världen. Tack för att du läste.

Förresten, håll ett öga på hannas blogg.
Jag har en känsla av att hon kommer att komma med en andra åsikt om Ramhäll.

Alltid tillbaka

Staden alla vill ifrån
Har jag sagt att jag tycker om Västerås? Västerås och Berlin. Ett evigt tjat. Men helt helt ärligt, det finns inga andra städer som ger så mycket som de två. För av någon anledning så om man går igenom mina bästa minnen jag har från olika platser så är någon av de två städerna med. I de flesta fall. Och det är lite konstigt för alla som bor i Västerås vill inget hellre än att komma därifrån (om man bortser från de som vill bo kvar som är anledningen att alla andra vill därifrån).
Det är lite olika saker som drar mig tillbaka till städerna och Västerås är ju aningens lättare att ta sig till än Berlin. Från Uppsala i alla fall. Men allt som oftast så är det ju just graffitin som på ett eller annat sätt drar mig dit men den här gången va det dock av en lite unik anledning. En ganska rolig anledning faktist.


Mål
Det är nämligen så att jag har nått ett av mina mål med den här sidan. Även om jag inte tänkte det som ett mål från början och även om sidan gått igenom ett par brutala förändringar sedan jag startade den 2005 och mest använde den för att skriva ut min hjärna på internet. Det gör jag ju visserligen fortfarande, men inte alls på samma sätt som jag gjorde då. Hur som helst så som jag skrev en gång för länge sedan (blir det tråkigt när jag bara refererar till saker jag skrivit om tidigare?) så hade jag tänkt att starta en hemsida om 'gatukonst' som med mycket annat aldrig blev av och fick få sitt utlopp här istället.
Hur som helst, målet med den sidan (som aldrig funnits, jag kom till att registrera domänen men sen kom jag av mig) va att jag skulle ha en möjlighet för folk som målar graffiti att höra av sig så jag skulle veta var jag skulle ta mig för att hitta ny graffiti. Nu har det hänt. För trots att jag inte utlyst någon allmän hör av dig till mig så fotar jag det du gjort-funktion så har jag, genom bloggen, kommit i kontakt med en av målarna som gjort något jag har fotat.
En liten sak att bli glad över kanske, men för mig är det ganska stort och jag har en tendens att bli glad över saker som är stora för mig och inte så många andra. Vilket kanske inte är så konstigt. Men jag är ju trots allt rätt blyg över det jag gör trots att jag försöker framställa migsjälv som en tuffing så ofta jag får möjligheten (det är bara en fasad, men det stannar mellan oss).



Men det blir ju också så fantastiskt konstigt när man kommer i kontakt med någon som gjort något som man tyckt jättemycket om. Oavsett om när det är när jag kom i kontakt med målaren som gjort världens snyggaste målning eller när jag träffade min favoritförfattare efter en föreläsning så blir man lite "eh.. hej?" och kommer inte på något smart att säga. Inte för att det kanske finns så mycket att säga förutom att tala om att man gillar det ena och det andra och kanske räcker det så, men fortfarande så blir det ju lite wierd. Wierd på ett bra sätt.

För strax efter att utväxlandet av artigheter; "snygga foton", "snygga målningar", "tack", "tack själv!" osv så kom vi snabbt till den själva nuggeten som jag ville åt. Info. För (nu kommer det igen) som jag skrev förut så har jag med mina sammanlagda sysselsättningar svårt att hitta ställena att vara på. Jag har helt enkelt inte tid att ge mig ut mitt i ingenstans och hoppas på det bästa utan jag behöver en liten ledtråd. Och ledtrådar, det fick jag.

Så det va bara att kasta sig på bussen (är det kanske dags att dra lite räls mellan Västerås och Uppsala? Hm?) och gå rakt ut i skogen med en liten mängd förhandsinformation och en stor mängd förhoppningar för att hitta ett ett par tågvagnar som tydligen bara står och får finare färg ju fler år det får stå där. Och ja, det har stått där ett tag. Och ja, det har fått så jävla fin färg med åren.



Årgång -50-nånting
Det tog ett tag för oss att hitta tåget. Som sagt så visste jag att det fanns där nånstans men inte exakt på GPS-positionen (om jag haft en GPS). Det enkla är ju dock att det, med järnvägar, bara finns två håll att börja leta. Åt ena hållet eller det andra. Vi valde att börja med att gå åt det ena hållet och det va först när vi kom till bebyggelse som vi kom underfund med att vi borde ha gått åt andra hållet. En seg upptäckt att göra men eftersom det inte fanns någon att tycka synd om oss förutom oss själva så va det bara att gå tillbaka och fortsätta leta åt andra hållet.

Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Så efter att vi kommit tillbaka till där vi började gick vi unjefär lika långt som vi gick första gången fast åt andra hållet och efter att vi gått en liten bit längre än så så skymtade vi den övergivna vagnen som vi letat efter. Lycka. Och jag kan börja med att säga att vi bitit av lite mer än vad vi kunde svälja för tillsammans med vagnen vi först skymtade fanns nittiofem andra vagnar som satt ihop i varandra. Ett två kilometer långt tåg som bara stod där mitt på en tågstrecka mitt ute i ingenstans.


Tro nu inte att jag tog det som någonting negativt, snarare en... stor... överraskning. Lång kanske jag ska säga. För något av det absolut bästa som finns är just dendär stunden då man hittar det där stället som man tror och hoppas och gissar på att det kanske ska finnas unjefär där man letar och när det då är nittiosex gånger bättre än vad man hade hoppats på så kan man ju inte bli mer än glad, trots att det här är den absolut jobbigaste övergivna platsen jag hittat hittills. Det är nämligen såhär att tågrälsen som går mitt ute i skogen har varken perrong eller räls som är gjorda för att på så de enda som kan ta sig fram effektivt längs de rälsen är just tågen

och ingen annan.

Det är nämligen så att själva rälsen ligger på knytnävsstora, skarpkantade stenbitar som verkar vara tillverkade i syftet att det ska vara krångliga att gå på dem för trampa-snett-och-stuka-fotenrisken är stor så ni äldre som är sugna på att gå på graffitisafari, vänta lite med rälsen och håll er till viadukter med gångfiler istället. Till en början åteminstone. Gå framför allt inte på räls som är aktiva, men det förstår du kanske själv att du inte ska göra.


Jag vet faktist inte hur länge tåget har stått där men det har stått tillräckligt länge för att skogen har börjat växa in i vagnarna och fraktsedlar och dylikt nämner årtal som 1960 och motsvarande och det är alltid roligt att se när man kommer till ställen som bara stått i åratal och se hur naturen har börjat, sakta men säkert (med betoning på sakta) börjat ta tillbaka sin mark genom att bryta ner och växa igen och under dessa år som tåget har stått och naturen fått gå sin långsamma gång så har det regnat ett par gånger och efter regn kommer solsken och efter solsken kommer rost. När det då kommer mer regn och mer solsken så kommer det naturligt vis mer rost och allt eftersom det regnar så rinner det långsamt långsamt ner rostvatten längs tågets sidor ner på rälsen och ner på stenarna som rälsen står på. De stenarna jag nämnde ovan. De stenarna jag gick på. Och det va inte för än vi kom tillbaka från att gå hela vägen till där tåget tog slut och tillbaka igen som jag såg exakt vad som hade hänt med mina helt nya skor som jag hade på mig.

Tro nu för allt i världen inte att det här är en modeblogg men fan vad mina skor blev helt förstörda och det va mina absoluta favoritskor. Skor som jag längtat och letat efter i vad som kändes som en evighet som äntligen blivit mina hade gått från att vara vita, nya, rena och snygga till att bli brutalt missfärgade av rosten från tåget och för mitt liv så kunde jag inte få bort det. Så ett litet sammanbrott senare så bestämde jag mig för att köpa ett par nya skor som jag va tvungen att beställa från en obskyr webbutik som befann sig mitt ute i ingenstans på internet för den modellen som jag hade va slut över över allt i den färgen jag ville ha dem (den nya färgen, oreange, fanns dock att köpa i stort sett var som helst, problemet va bara att efter tågpromenaden så hade jag ju redan ett par oreange) och jag trodde faktist att jag skulle bli blåst av den konstiga lilla webbutiken men några veckor senare så kom en budkille med mina sprillans nya älskade skor och jag fick vara lycklig igen.


Men nog om mode nu, modebloggare
Det va rätt svårt att få en överblick över tåget (naturligtvis) för många av lastportarna va stängda och det gick (som sagt) inte att gå längs en sida och sedan tillbaka på den andra för skogen hade (som sagt) växt in i tåget så man fick krypa under, klättra över och rulla omkring för att man skulle kunna se allt och det va först på vägen tillbaka som jag hittade de målningarna som jag va ditskickad för att fota.

Min rara tjej trodde säkert att jag dött eller något för jag hittade dem när vi gick på varsin sida av tåget och jag stannade och fotade helt utan en tanke på att säga till om att "hörru, här är det, let's stanna ett tag" och det va först efter att jag va färdig, nöjd och började gå tillbaka som jag fann henne sittandes och väntandes på mig. Stackars.

Värt?
På vägen där ifrån så va jag som sagt fenomenalt irriterad över att mina fina fina skor va helt helt förstörda men nu såhär i efterhand så va det lätt värt det (dock hade jag ju bytt skor om jag fick åka tillbaka i tiden och göra om det) men vafan. Man kan inte gråta hur länge som helst efter ett par missfärgade skor. Det får väl kosta lite mycket. Jag kommer ju i alla fall aldrig någonsin att glömma bort det och jag behåller de missfärgade skorna som en ikon för min.. vad ska jag kalla det, osmidighet? För jag menar.. det är ju inte som att jag inte kan ge mig ut på dessa ställen, eller hur? I sådana fall kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Eller något.

Och som jag skrev tidigare så befann vi oss ju i Västerås och är man i Västerås så måste man ju bege sig ner till hamnen. Det är det närmsta man kan komma liv på ett ställe där allt är helt dött. För väggarna typ sjunger när man är där. Det låter jävligt fånigt, men det finns inget ställe som känns så levande som det.


Med handen på hjärtat
Det är min favoritplats på hela jorden och jag tror att jag skulle kunna spendera hur mycket tid som helst där om jag bara hade tid att spendera. För det finns ingen plats som har ett sådant liv och även om jag bara varit där ett par tre fyra gånger nu så har jag några av mitt livs bästa minnen därifrån. Därifrån och en bakgård i Berlin där jag kommit på lite saker om några saker och aldrig någonsin har jag varit lika här och nu (eller där och då) som där och då.

Visste jag inte bättre skulle jag kalla det för världens Graffitiutställning för med jämna mellanrum så uppdateras den och gammalt får ge plats för nytt men det som är riktigt gammalt får sitta kvar där det är. Jag vet inte hur det låter målare emellan men det känns som att det finns en balans och en överenskommelse om vad som ska sitta kvar och vad som ska uppdateras. Men man (jag) kan i alla fall vara nästan helt säker på att något kommer att se annorlunda ut för varje gång jag kommer dit och det är helt sjukt kul (förutom när folk är där och klottrar på klottret, det är inte kul. Någon borde ta ett snack med dessa personer, förstår de inte att det är andra personers egendom de förstör?). För som jag skrev för några månader sedan så biter graffitin sig själv i arslet när den målar över sig själv på fel sätt eller när något smartskaft bara kladdar.

 

Men hur som helst. Det som va mest annorlunda den här gången va att inne i det stora rummet (se bilden här ovanför) så hade det kommit upp nya målningar med en helt ny stil jämfört med allt annat som suttit där. En stil som är lite mindre klassisk graffiti och mer... ja, vad fan är det? Kan jag kalla det för postmodernistiskt expressionism utan att ni sparkar mig i magen och fäller krokben på mig i korridoren? Bra. Då gör jag det. Den stilen är kanske inte den som ligger mig varmast om hjärtat, men det är ju trots allt kul att se något nytt och att se någon våga sig på något annorlunda (så länge det inte är annorlunda bara för annorlundandets skull).

 

Nu inser jag hur sällan jag uppdaterar den här sidan för om jag inte hade skrivit det inlägget om Barcelona som är här nedanför så hade det blivit två inlägg om och med västerås efter varandra trots att det va flera månader mellan mina besök. Jag hoppas verkligen att ni inte tröttnar på att jag bara skriver om samma saker hela tiden och tycks idissla migsjälv om och om igen. Men någonting säger mig att ni är okej med det och något annat säger mig att det kanske inte spelar så stor roll varifrån bilderna kommer ifrån eller texten beskriver. Kanske spelar det ingen roll alls vad bilderna föreställer och ännu mindre om vad texten handlar om. Kanske inte. Kanske kommer statistiken visa vad det är som gäller. Visste du förresten att jag kan se statistik om hur många unika besökare jag har varje dag? Det kan jag. Och det visar att det inte är sådär fantastiskt många som tittar hitåt, men ni som gör det gör det kontinuerligt. Alla tolv-unjefär av er. Det gör mig helt varm i hiertat, tack för ert tålamod.

 


BCN

Semester
Jag vet inte om det är någon som märkt det, men jag har visst tagit ett sommaruppehåll här ifrån sidan. Och det blev visst ett uppehåll som sträckte sig från slutet av våren till början av hösten (där vi är just nu, jag anar mörkare kvällar och varmare vitbalans på löven, obs, fotohumor).

Det va aldrig min tanke eller mening, att ta ett uppehåll. Nu börjar det här låta som ännu en ursäkt till varför någon (jag i det här fallet) vart dålig på att uppdatera mig på internet och det är precis vad det är, en ursäkt. Det har bara kommit en kolosal mängd saker (egentligen bara en) i vägen från blogguppdaterandet. Någon gång när jag kommit ikapp mig så ska jag förklara vad det är för något, men det får förbli en cliffhanger så länge för nu backar jag tiden till sommaren och början på semestern (som visade sig ha en längd utav episka proportioner)

Barcelona
Vi tog oss (jag och min mycket bättre hälft) beslutet att skippa den första planen för semestern som innefattade att sätta sig på tåget söderut och åka runt i Europa, framför allt till den lilla staden Basel i Schweiz för att leta graffiti från en viss speciell målare som jag har en softspot för. Det i sig hade blivit ett fantastiskt äventyr men när vi började faktist kolla på hur mycket det hade kostat så blev jag helt kallsvettig. Jag har nämligen fyllt inte ungdom länge och på SJs språk betyder det att jag måste betala mer än vad jag tjänar på ett helt år typ för att ta tåget en ynka meter. Tänk då hur mycket det hade kostat att åka hela vägen ner till Schweiz. Så nej, det blev inget. Istället blev det Barcelona, där tidigarenämnda bättre hälft har en syster som bor och vips blev resan marginellt fantastiskt mycket billigare.



Kultur
Jag har nog aldrig varit i spanien tidigare. Åteminstone inte så långt mitt frivilliga minne sträcker sig, jag kommer någonstans i närheten av ett minne om Kanarieöarna men den delen av min hjärna är avspärrad så den skiter vi i. För i mitt medvetna liv så har mina resor i Europa sträckt sig till relativt nära Sverige. Berlin framför allt, men nu när jag skriver om det så anar jag  något om någon konfirmationsresa i Frankrike som jag också försöker förtränga så vi säger att tyskland är det längsta söderut jag rest i EU. Så.

Bra.

Så ifall du inte visste det så skiljer sig Spanien rätt mycket ifrån typ.. Uppsala. Det skiljer sig rätt mycket från Sverige rent generellt skulle man kunna säga och man märker att man är långt hemifrån (en förvuxen pojke flera mil hemifrån med allt som hör där till) och även om Barcelona är en rätt cool stad så känns den nästan lite slösad på mig. Litegrann. Eller, nej, det kanske är fel formulerat men staden har definitivt mer att erbjuda än vad jag är intresserad av att ta del av. Så säger vi. För jag är inte så förtjust i shopping, att turista (tjocksmockar i beigea shorts som är kortare än mina kalsonger med kompaktkameror runt halsen som alla fotar samma sak), att ligga på playan i flera timmar (45 minuter, sen fick jag nog) och historiska sevärdheter brukar jag inte finna så värda att se. Och kroglivet som tillsammans med stranden är de mest rekomenderade och enskilda anledningarna att åka till Barcelona är helt bortslösade på mig.



Frustration
Något som jag tycker är väldigt frustrerande med att komma till en ny stad är att det är så fantastiskt lätt att hitta de ovan nämnda sakerna men så otroligt svårt att hitta de sakerna jag vill se och uppleva. Mycket beror nog på.. eller.. det beror nog helt och hållet på att jag inte själv vet vad jag vill se för någonting utan jag måste helt enkelt leta upp det själv. Men en av de sakerna jag bara absolut måste se när jag kommer till en ny stad är stans graffiti och den är lite förrädisk att leta efter för bortsett från Berlin så saneras det ju som ni kanske vet vid det här laget rätt friskt världen över och det har en tendens att vara lika olagligt var man än åker någon stans. Vilket i sin tur gör att graffitin är dold och man måste leta, noga och länge, för att hitta den. Förutom i Berlin då...

Det betyder ju naturligtvis inte att graffitin är obefintlig, tvärt om, den finns ju där bara man letar lite. Och graffitin i just Barcelona, den jag hittade i alla fall, är väldigt spartansk och den va i stort sett på två olika sorters ställen. Antingen på rulljalusier till butikerna i staden eller på lagliga väggar som fanns i små fläckar utspridda över staden.

Däremot så har jag, lite till min fasa, upptäckt att jag blivit... vad ska man säga... anal... när det gäller graffiti. För några år sedan när jag fick upp ögonen för graffiti så nöjde jag mig med i stort sett vad som helst men allt eftersom jag tagit del av graffitin världen över så har jag
(tyvär måste jag erkänna) blivit lite utav den sortens fåniga finsmakare (usch, det tar emot att skriva det) som inte finner graffiti på lagliga väggar som särskillt spännande. Alls.

För på samma sätt som jag får en dålig stämmning i kroppen när jag går på de diverse graffitiutställningarna landet runt så för lagliga väggar med sig samma krypande obehagskänsla. Det är känslan man (åteminstone jag) får när jag till exempel såg en älg på skansen och någon månad senare under min värnplikt i Arvidsjaur helt plötsligt stod femton meter från en BEST till älgtjur som glodde mig rakt i ögonen. Mitt ute i skogen, mitt ute i ingenstans. Jag och mina kamrater va visserligen beväpnade till tänderna vid tillfället (och jag fick hejda min kulspruteskytt från att följa sina instinkter) men där ute i skogen, där blev jag rädd. Där gjorde den ett intryck som fick mig att känna mig som en bananfluga i jämförelse. Och nu menar jag ju inte att graffiti är någonting som du behöver vara rädd för, alls. Men den är likt ett djur på en djurpark helt tagen ur sitt sammanhang och man kan inte riktigt begripa vad det är man ser när man bara får se ett fragment av den totala upplevelsen. För på samma sätt som älgen på Skansen är mer än den nedtrampade gräsmattan och betongmurarna runt honom så är graffiti mer än en uthuggen detalj tagen ur sitt sammanhang. Graffitin är ett djur som man ska se i frihet och det handlar lika mycket om vad som är runt om den som den själv.

Kom bara ihåg att graffitin är lika rädd för dig som du är för den.

Nu är det ju lika ironiskt att jag baktalar graffitiutställningar som att jag själv lägger upp bilder på den. Ibland har jag ju funderat på varför jag gör det, tar alla dessa bilder och skriver all denna text eftersom att jag tycker att man ska vara där själv och se, känna och lukta hela upplevelsen och inte bara sitta och ströklicka på internet eller gå sakta och tyst på ett museum eller en utställning.

För något år sedan så va jag på en graffitiutställning i Västerås som gav mig en jättekonstig känsla i kroppen för den va uppgjord som ett museum. De hade till exempel gjort en monter med "en typisk graffitimålares rum" där de lagt ut prylar som "typiska graffitimålare" har. Där låg flera av de tevespelen jag själv spelar, många av de leksaksfigurer jag själv har och en filmhylla med några av mina absoluta favoritfilmer. På väggarna hängde affischer som jag vid någon gång i mitt liv själv prytt mina väggar med och brevid "den typiska graffitimålarens rum"-montern så fanns ett gäng skyltdockor med "typiska graffitimålares kläder" och just den dagen hade jag exakt likadana kläder som den ena av dem fastän mina va i andra färger. Det kändes jättekonstigt. Det kändes som att de visade upp någonting som existerat förr i tiden men som inte finns kvar längre och jag kände mig som att jag levde i framtiden och besökte en utställning om tiden jag lever i. Och det stämmer inte, för jag lever nu och på samma sätt finns graffitin där utanför dörren. I skrivande stund.

Jag tröstar mig litegrann med att utställningen faktist inte är till för mig och även om jag fotograferar för min skull så visare jag ju upp alla dessa bilder för er skull. För jag vet att många av er aldrig någonsin kommer att få se dessa saker om inte jag visar dem för dig. Ibland glömmer jag bort det och när jag kommer på det så känns det lite bättre. Då känns det lite mindre som att jag själv bidrar till en av de sakerna jag inte kan förstå. Men jag glömmer ju bort att alla i världen inte är exakt likadana som mig.

Även om jag vet att många skulle vilja vara, hah!



Nu har jag helt kommit av mig. Tänk att det kan gå såhär lång tid och jag fortfarande gör samma sak. Men om du gör såhär, skrolla upp till första bilden i dethär inlägget, sen skrollar du ner hit igen. Gör det nu. 1up, såg du? Coolt va? Det är fruktansvärt likt just det 1up-gänget som finns i just Berlin. Det är något som gör mig glad, att det finns över allt. Kanske är det samma gäng från Berlin som vart på semester på just den gatan i Barcelona eller så är det någon av deras kompisar eller någon som helt enkelt vill vara som dem. Eller så är det någon som kommit på precis samma sak helt utan koppling till den andre (även om det inte är så stor sannorlikhet) men det är en sak som jag märkt på min tjej. Hon har alltid fått stå ut med att jag släpar med henne på mina äventyr (dock har hon aldrig haft något emot dem, jag tror till och med att hon tycker att det är roligt) men till en början va hon ju.. ska jag säga.. "svalt" intresserad av graffiti men allt eftersom hon blivit medtvingad och fått stå ut med att jag pekar och visar och pratar om det så har hon kommit att börja känna igen olika målare och gäng och när man börjat göra det, då blir det bara ännu roligare. Igenkänning är ju trots allt något som vi är mottagliga för, vi människor.

Till en början i Barcelona så såg jag inte så mycket av graffitin alls. Men det va innan jag förstod hur deras samhälle va uppbyggt (nu kommer vi tillbaka till hur de skiljer sig från oss) för det är nämligen så att mellan nån gång runt lunch till nån gång på eftermiddagen så stänger hela jävla staden för att inte göra någonting alls över huvud taget utan bara sitta still. Tydligen så är det för att man skulle dö utav värmen, men det visste inte jag så jag upplevde staden som först skittråkig för de stängde de timmarna man va nere på staden men sen blev det roligare när det dels innebar att graffitin kom fram men också att man kunde smyga till sig en paus att sitta ner och dricka "kaffe" (nej, spanjorerna kan inte göra kaffe, alls) för med handen på hjärtat, det va fan varmt där. På riktigt.



Värmen
Det är just därför det är så extremt få bilder från resan, jag va dels helt enkelt för vek för att orka konka runt kameraryggsäcken i solen och dels för att resan inte va baserad på att jag skulle leta graffiti och Hanna (min tjej då, hädan efter så kallar jag henne Hanna för det blir så tjatigt annars) skulle behöva släpas efter. Det jag har lärt mig är att jag inte har en aning om hur man har en vanlig semester då man tydligen bara ska sitta ner och inte göra någonting. Speciellt inte på stranden. Visst, havet va coolt, men kan vi gå någon gång?

Men trött blev jag. Speciellt eftersom att varje dag avslutades med att vi kom hem till Hannas syster enbart för att inse att vi glömt bort att hon bodde på sjätte (eller femte eller sjunde eller något) våningen och man va tvungen att gå i dödstrappan of doom för att komma hem så man (jag) va två steg från att lägga mig ner och dö när vi väl kom hem. Rent generellt så är Barcelona faktist en ganska häftig stad med mycket att se. Den är bara inte skräddarsydd för mig. Däremot så är ju en stad väldigt överväldigande första gången man besöker den och man behöver ju ett par återbesök för att hitta alla de sakerna man faktist vill se och ta del av i en stad så vi får se, rätt vad det är så åker jag tillbaka.

Det va trots allt väldigt fint där.
Tack för att du läste.

Tillbaka. Igen.

Vårens tema?
Vårens tema har verkligen varit att besöka de gammla platserna och gå i sina egna fotspår. Först upp (efter de sakerna man (och med man menar jag vi och notera att detta är en perentes i en perentes) gör här hemma i Uppsalat dvs.. inte så mycket) va Berlin (nu blev det verkligen rörigt. Förlåt, jag börjar om).

Först upp för återbesök va som du kanske läst Berlin, Fort Europas mesta graffitihuvudstad utan tvekan. Dels vad det gäller variation och fantasi men framför allt ren och skär kvantitet. Det är staden där kvantiteten faktist bidrar till en upplevd ökning av kvaliteten för även om inte (med undantag, naturligtvis) varje målning i Berlin är ett enskilt mästerverk vad det gäller färgkompositioner, former och det som i graffitikretsarna kallas för can-control (hur pass skicklig målaren i fråga är på att behärska sprayburkar vilket faktist inte är så fantastiskt lätt som man till en början kan tro) så ger den rena mängden en sorts upplevelse som i sig är imponerande. Visst, vem som helst (faktist) kan spraymåla t.ex en stol med fantastiskt resultat, men att måla på en tegel eller plåtvägg utan att färgen rinner eller skvätter ut där den inte bör vara kräver sin man eller kvinna (pk).


Men nu är inte det här ett inlägg om Berlin.
Det här är ett inlägg om den andra staden på listan. Staden var enligt vissa experter (källförteckning saknas, men påståendet har enorm trovärdighet) svensk Graffiti har sitt egentliga ursprung. Där svensk graffiti tog sina första stapplande steg, lärde sig gå och blev en egen stil, högt ansedd långt utanför våra gränser.

Staden som jag, efter det förra besöket, ägnade näst intill hela inlägget om något helt annat än just den stadens helt magnifika (ja, faktist) graffiti. Jag tror att jag nämnde några rader om Graffitin, men det mesta handlade om huruvida man inte ska äta djur eller inte (observera medveten felskrivning). Men som på samma sätt som det här inte är ett inlägg om Berlin så är det heller inte ett inlägg om vegan- eller vegetarianism. Det här är ett inlägg om Graffiti. Västerås graffiti.



Hela grejjen.
Varför det är så vet jag faktist inte. Varför hela grejjen är hela grejjen. Vad det är som är hela grejjen?
Jo, hela grejjen är att av någon okänd anledning så spottar just Västerås ur sig brutalt talangfyllda graffitimålare i liknande takt som de producerar fram garageband och andra otippade talanger för ett sådant till synes sovande, o-modemedvetet arbetarsamhälle som Västerås är.

För när man kliver av tåget/bussen (jag hatar att det inte går en ordentlig järnväg mellan Västerås och mUppsala) så fullkommligen osar staden av jantelag, kanske kommer det från arbetarna som går omkring sammanbitna med näven knuten i fickan eller så kommer det från urbanböndernas (människor med en lantismentalitet vars stad råkat växa sig stor nog att ha ett centrum eller motsvarande så det inte finns ett behov som kräver att alla av dem arbetar med jordbruk, men generna fortfarande ställer till problem när de ska behöva anpassa sig in i sin eget förvuxna härkomst. Det är riktigt hemskt, jag vet) stajlade bilar med interiörer klädda med wunderbaum kanske enbart för att dölja stanken av deras ursprung (epic fail?). Västerås är nämligen (som du kanske förstått) en jävla skitstad vid första anblick.

Men just det skenet bedrar. Rejält. För det enda som är värre än en liten jävla skithåla (enbart) är en liten jävla skithåla som tror att den är stor (Uppsala, Stockholm, Göteborg, Malmö. I den ordningen) för det är de enda städerna jag träffat (eller vad man nu säger) som vägrar klappa sig själv på bröstet utan tvingar resten av världen (Sverige i det här fallet) att göra det i stället. För faktum är att det bor lika många människor i storstadsområdet Paris som det gör i hela vårat land så att någon av oss ska sitta och hävda att någon av dem bor i en stor stad är minst sagt skrattretande och får en verkligen att fundera över om någon verkligen har förstått sin plats i det stora hela (jag kommer till vad det här har med någonting att göra över huvud taget alldeles strax).


För det är så här: Västerås tror inte att Västerås är en stor stad och skillnaden märks i att stora svenska städer så händer det inte ett jävla skit utan det är nästan som att alla bara sitter och vet att de bor i en stor stad och väntar på att någon annan ska göra något alternativt inte gör ett jävla piss för de tror att allt redan gjorts och de fötts in i en mentalitet om att allt redan gjorts och sagts och att det nu bara gäller att sitta på ett fik, dricka  en låtsaskaffedrink till hälften fylld med mjölk och bara njuta av att vara stor. Och därför blir det inget gjort, inget nytt och allt ser likadant ut.

Detta spiller per automatik över på samtliga kulturengagemang och subkulturer och det är ju ingen nyhet att en stad eller plats kultur inte är så mycket annat än innevånarnas mentalitet speglad. Skådespelad i en film, fångad på en bildsensor, skriven i en bok eller som i det här fallet... målad på en vägg.

För jantelagen som jag nämnde lite tidigare är långt ifrån isolerad till småbyggden. Jag skulle faktist nu vilja våga säga att det är helt tvärt om, att 00-talets jantelag spridit sig till tätorterna och näst intill helt lämnat glesbyggden åt sitt eget öde (det va så länge sedan jag va ute i en glesbyggd så jag har faktist ingen uppfattning längre, vem vet, kanske det har blivit som flugornas herre ute på landet, fast med ett gäng divor där den ena är bättre än den andra. Huu, hemska tanke) för notera att jag absolut inte har något emot stora städer så länge de är just stora och inte fyllda utav förhållandevis nyinflyttade bönder med mindervärdeskomplex och intimitetshandikapp. Ja Stockholm, jag tittar på dig.



Frihet.
Jag är helt säker på att det går att placera in allt jag skrivit ovanför på unjefär samtliga former av sub- och kulturkulturer som finns i det långa landet falukorv och därigenom utspritt över alla våra tät- och glesorter som vi faktist får skämmas lite över (allihopa) men vad det gäller (ja, du gissade rätt) graffiti så är den så extremt påtaglig i just Västerås för det är ju inte helt okänt att graffiti är en enda stor spegling av samhället (om man vrider och vänder lite på det).

För medans många städers graffitimålare går vallgravar i sina egna och deras storebröders fotspår (och i vissa städer helt och hållet tycks lagt av eller gått tillbaka till våra neanderthalande förfädrars varianter med grottmålningsliknande kritstreck etsar vad-det-nu-ska-föreställa på wherever (eng. uttal) så kommer Västerås graffitimålare i vad som verkar vara årligen att bara fortsätta att imponera till den milda grad att jag bara står och gapar.

Det är nämligen såhär att nog för att jag gått igenom min beskärda del av fames (fame: förkortning och vidareutveckling av begreppet "hall of fame" som används i graffititerminologin för att beskriva ett ställe där det finns väldigt mycket graffiti) så är inget likt mitt favoritfame i Västerås och det kan faktist vara mitt absoluta favoritställe att vistas i hela världen (sug på den du, resten av världen) för något av det bästa med ett graffitifame och det som gör graffitin så mycket mer levande är att på dessa ställen så är det inte bara väggarna som är täckta med målningar utan det är de små detaljerna i resten av stället som gör hela grejjen. Det blir en 360° upplevelse där hela känslan sprids till alla håll och kanter. Det är som att jämföra mängden utav en kvadratmeter jämte en kubikmeter. Det är den sista dimensionen som gör hela upplevelsen och det är just den som gör att foton på graffiti och graffitiutställningar på diverse museum kommer att vara bra som bäst, men aldrig kommer att kunna förmedla hela den levande känslan av att stå på en sedan länge övergiven plats, vara förmodligen den enda personen inom en kvadratkilometer och fortfarande känna att man är i sällskap.



För en tid sedan (ett par år sedan nu faktist, tänk vad tiden går) så hade jag lite ångest över att jag aldrig tycker om att fotografera så mycket som jag tycker om att fotografera allas vår favorit inte-riktigt-tillåtna konstform. Jag kände att på grund av ovanstående anledning (att graffiti är ett levande verk med mer djup än bara själva målningen och att det är hela atmosfären från omgivningen som ger målningen sitt liv. Visste du förresten att om du sätter fingret mot en graffitimålnings outline så kommer du att känna pulsen? Skoja). Var va jag nånstans? Jo, just eftersom det jag skrev i förra stycket så tyckte jag att det sög litegrann att fota graffiti ur den aspekten att jag aldrig någonsin kommer att kunna förmedla känslan av den grusiga betongen under fötterna, sticket i näsan av nymålat eller kittlandet i näsan av det dammigt gammla helt och fullt. Att hela grejjen inte kommer att komma med på bild hur bra kamera eller fotograf jag har eller är (har vad det gäller kamera, är vad det gäller att vara apan bakom den).

Och även om jag vet om att det inte är helt meningslöst så kändes det bara så konstigt att få beröm för ett foto på en graffitimålning och jag är fortfarande inte helt till freds med det utan berömmen skall till de som målade. Men sen så sade en god vän till mig att om inte jag gjorde det så kommer det verkligen inte att vara så många andra som gör det och om inte jag visar dessa bilder så kommer hundratals (faktist tusentals) gå igenom hela sina liv utan att få se dessa graffitimålningarna. Då kändes det genast mycket bättre, inte att få beröm för graffitifoton utan själva grejjen att göra det. Och även om beröm är kul så är det knappast något som behövs, jag vet hur jävla säker jag är med kameran (skoja).


Gömda fördelar och övertydliga nackdelar.
Alternativt ännu en fördel med att fotografera graffitimålningar trots att det är en väldigt väldigt liten tröst när man ser till förlusten. För bortsett ifrån att graffiti saneras bort (ingen nyhet här) så har graffiti en seriös mängd ironi i sin egen kultur för något av det värsta du kan göra i graffitisamhället är att måla över någon annans målning. Om du inte märkt övertydligheten så är det just precis här självironin kommer in i bilden för att det värsta man kan göra mot någon annans sak är att måla över den. Graffitins grundkoncept blir dess eget straff i slutändan och jag kan inte låta bli att tycka att det är så förtvivlat tråkigt att se det.

Och jag själv har även min egen beskärda del av självironi och det är tyvär inte den charmiga och positiva självironin som det innebär att till exempel kunna "bjuda på sig själv" eller kunna "se sin egen komik och kunna skratta åt sigsjälv" för faktum är att jag är extremt dålig på båda två av de sakerna. Hur som helst så som du kanske har märkt så finns, i Västerås, den absolut snyggaste och skickligaste graffitin jag sett i hela mitt liv. Ok? Det betyder altså seriöst snygg graffiti på ett seriöst oväntat ställe (första gången jag såg den, förra året). Mycket tack vare Puppet som har hållit igång i Västerås men först och främst tack vare Västerås starkast lysande graffitistjärna Pasha (notera att även om bilden i länken är liten så är målningen högre än en fullvuxen (nåja) människa) och även om jag inte vet vem det är som målat den så finns den absolut snyggaste graffitimålningen genom tiderna som med sina färger och integration med omgivningen (tapeten) bara lämnade mig mållös (och faktist fortfarande gör det) bara ett stenkast därifrån.



Ironi.
Och det är nu vi kommer till ironin som beror mig som jag själv inte tycker är ett dugg roligt. För till min stora fasa (faktist) så smärtade det att märka att det har varit dit någon... och klottrat på graffitimålningarna. Och ja, jag förstår att det låter lite roligt och att det egentligen borde klassas som "skoj" men vafan.. Nej, det är inte ett dugg roligt.

Graffiti är nämligen pinsamt litet utbrett här i Sverige. Hade det varit någon annan stad (jag nämner inga namn) så hade "platsbrist" faktist varit en befogad anledning att måla över någon annans grejjer, men att bara ta en penna och kladda helt i onödan känns bara så jävla onödigt. Visst, jag kan sträcka mig så långt som att uppmana någon att måla över något så länge det nya är snyggare, fetare och bättre än det som va där innan, så visst. Kör hårt.

Jag har ju ett par gånger försökt att hålla mig någorlunda neutral och inte peka på något och försöka sätta mig själv på piedistalen där den som får bestämma vad som är snyggt och vad som är fult får sitta, men nu skiter jag i det i och med att jag dels börjat säga vad jag tycker är snyggt och därigenom säger något om mycket annat. Och en annan anledning har varit att jag varit så upptagen med att debattera (för döva öron?) om graffitins vara eller icke vara att jag automatiskt ställt mig i en försvarsställning till all form utav graffiti var den än målats men jag måste ju faktist erkänna att jag tycker att en noggrannt gjord målning i färger som tilltalar mig är betydligt mycket finare än när någon tar en burk och drar längs en vägg bara för att de inte fattar bättre. Jag kan försvara tags i en graffitidebatt även om jag själv tycker att det ska mycket till för att en tag ska klassas som snygg (se ovan- och nedanstående exempel på när det är snyggt. Och jag fotograferar inte fula saker) då jag mest ser det som att skriva på ett tomt papper och konstatera att man inte kan åstakomma ett jävla skit. Men som sagt, jag försvarar det helst, alltihopa.



Regler, mina och andras.
För att sabba någons masterpiece är, var och kommer alltid att vara litet (eller mycket) utav ett no-no i graffitisammanhang. Man gör helt enkelt inte så. Men som med alla regler, oskrivna som skrivna, så finns det alltid mindre eftertänksamma som bryter mot dem (nej, jag har fortfarande inte glömt bort ironin med att bli sur över att någon klottrar på något jag tycker är fint, även om det är klotter från första början). Jag tycker bara att det är så olidligt onödigt. Kommer du till exempel ihåg de två bilderna från förra året som jag länkade till en bit ovanför (här och här)? Båda de målningarna är förstörda av någons korkade klotter (det är altså inte någon som målat nya målningar, det är någon som helt enkelt kladdat på dem). Där kommer vi dels in på en av de största fördelarna med att jag fotograferar graffiti, hur syfteslöst det än kan verka men sen kommer vi även in på nästa del av allt det här, nämligen mina egna regler.

Mina egna regler är egentligen inga särskillt dramatiska regler, men jag tänker berätta om dem ändå efter som att jag för första gången brutit fatalt emot dem. Det är nämligen såhär att även om jag efterbehandlar mina digitala foton så har jag som regel att jag aldrig ska lägga till eller ta bort någonting som inte va där vid fotograferingen. Jag har tänjt på reglerna förut (och tagit bort små blämmor och skit från huden på folk) och till en början hade jag till och med som regel när jag va ute och fotograferade att jag aldrig ens skulle flytta på någonting där jag är och fotar. Men vafan, fuck det! Visst, om jag är och fotar ett krig eller svält eller något så kanske jag kan tänka två gånger på att inte påverka något, bla bla bla, men helt ärligt.. om jag genom att lyfta bort någon liten pryl kan få en pang-bild att bli en kaboom-bild så tänker jag helt ärligt göra det. Och som jag sa så har jag nu även brutit mot mina egna digitala efterbehandlingsregler när jag tog bort fult jävla klotterkladd från puppets målning som du ser här nedanför. Jag erkänner och jag är fan stolt över det också för med risk att låta lite för fanatisk så... kom igen... det är en Puppetmålning (även om det kanske inte är hans mest komplexa någonsin). Killen är ju typ en kändis och en utav Sveriges första graffitimålare (motsvarande typ.. den svenska graffitiscenens Leo DaVinci eller något.. om jag kan säga så utan att trampa på några tår. Kan jag det? Nice!)



Nog om det. Nu blir det konst.
Varje gång jag ska skriva om graffiti som kontsform så får jag en bitter smak i munnen (eller skriver man bitter smak i fingrarna? Inte för att jag brukar stoppa fingrarna i munnen, men...) hur som helst så skriver jag alltid att det är en trött diskussion som egentligen inte leder någon vart för det är konst (efter som att allt som är formgivet kan räknas som konst, tillsammans med ett gediget hantverk så blir det ju faktist svårt att förneka. Och jag har precis refererat till graffiti som ett hantverk. Slå mig).

Och när jag ändå är igång med att referera till saker och ting så kan jag referera till det jag skrev i ett tidigare inlägg om att hitta graffiti samt det jag skrev tidigare i detta inlägg om att återvända till tidigare platser så har jag helt tappat bort mig vid det här laget. Jo, det va så här: Tänk dig ett konstmuseum eller en konstutställning (samma sak? Njae, men nästan) för hur rolig skulle den kontsutställningen vara om den aldrig uppdaterades. Sett den en gång, sen konkurs. Det handlar ju om att få folk att komma tillbaka till nästa säsong. Och det är precis det vi är inne i nu, 2009 års säsong av graffiti. Och nu pratar vi (jag?) ändå om en konstutställning som inte kostar någonting förän någon tar bort den, så den skulle vara helt gratis för alla att komma och titta på (så länge tillträde förbjudet är en skylt som du tar åt dig av). Och förutom extremt sällsynta fall då någon bötfällts för olaga intrång så är den ständigt pågående och ständigt förnyande utställningen Graffiti i Sverige gratis för alla. Och den pågår just nu, precis utan för din dörr.



2009 och vidare.
Jag undrar faktist hur året kommer att se ut och vad som kommer att bli av det hela. Någon gång för några månader sedan så nämnde jag att det kändes litegrann som att jag fotograferat in mig själv i ett hörn och blivit en alldeles för "nischad fotograf" i och med att jag med största möjliga majoritet enbart fotograferar graffiti och inte sådär väldans mycket annat. När jag skrev det så hade jag ett extremt sug efter att fotografera andra saker och det gjorde jag också till viss del, men efter det senaste besöket i Västerås så har jag fått mersmak för min gammla bekanta smak och vill i stort sett bara ut ut ut i skrivande stund och hitta mer av vår förbjudna sprayburkskonst.

Men på något sätt ska jag kanske försöka förändra det, åteminstone litegrann. Något som hade varit offantligt roligt hade ju varit att få med en faktisk graffitimålare här i bloggen, både på bild och i text men som du kanske förstår så är de dels lite krångliga att få tag på (då det är hela deras syfte) men även svåra att få att gå med på att ställa upp på bild. Men vem vet? Kanske får jag tur. Känner du någon eller rent av är du någon så kan du maila på adressen här till höger så kan vi styra upp något.



Ibland stöter jag på väldigt många människor som tror att graffitin i stort sett är utdöd eller har stått och stampat sedan någon gång på nittonhundratalet och inte är så mycket mer än bara tjockt klotter som folk ägnar sig åt när de är små och sedan växer ifrån och visst är det så att väldigt många målare växer ifrån eller på något annat sätt tvingas dela sig från målandet (barn och jobb har jag hört är stora feta anledningar) men tro för allt i världen inte att graffitin är död. Alls.

Faktum är att jag tycker att den blivit mer och mer levande de senaste åren än vad de var för fyra-fem år sedan. 2006 va ett riktigt höjdarår då det kom mycket nytt och mycket fräscht, 2008 va nästa topp (vad alla gjorde 2007 vet jag faktist inte) men även 2009 har, även om det inte gått så lång tid, visat sig vara ett riktigt höjdarår vad det gäller graffiti och jag börjar bli lite otålig inför min stundande semester (även om det är en evighet kvar) och med lite tur och fantastisk övertalningsförmåga så kanske jag kommer att lyckas ta mig hela vägen till Schweiz och lyckas leta upp någon av Smash 137s målningar, om det finns några kvar. Det vore överfett, långt bortom vad som rimligen går och beskriva. Men som sagt, med lite tur så kanske jag kommer att beskriva exakt hur fett det va. Vi får se.


Oh, förresten, om du nu verkligen är intresserad av att ta del av något annordnat graffitievent (typ utställningar eller motsvarande) så är ett kalasbra sätt att hålla reda på hur graffitin reser och rör sig (inte som ett konstant föremål dock, riktigt så enkelt är det inte) i Sverige och även utomlands att checka in Highlights (min rara sponsor) och deras nyhetsbrev, de fixar faktist ihop en riktigt fläskig bit med information som kommer med jämna mellanrum med allt från tips om var och när det kommer att vara graffiti eller gatukonstrelaterade utställningar runt om i landet men även en sammanställning av hur graffiti har nämnts i media den senaste tiden (på gott och ont). Nyhetsbrevet är helt gratis och finns på www.highlights.nu. Där finns även den fenomenala fransk/engelska tidningen Xplicit Grafx som nyligen kommit ut med ett nytt nummer med lite skit från Stockholms tunnelbana. Och jag är fortfarande helt ambivalent inför att skicka in några foton till dem. Trist vore ju att jag inte skulle få något betalt för dem, fett vore ju att få en bild med i Xplicit Grafx (vilket kanske inte är en fotografsensation då de trycker upp vilken skit som helst så länge det är en graffitimålning med på bilden, men de senaste sju nummren i alla fall har innehållit rätt många riktigt sjyssta bilder, så vi får se. Kanske där också.

Tack för att du läste.

Tillbaka

Till ett renare Berlin.
Så vi bestämde oss, för ett ganska bra tag sedan, för att helt enkelt åka tillbaka. Tillbaka till platsen där allting började (mer eller mindre, för att mycket började där men mycket började långt, långt innan) Tillbaka till det som blivit ikonen för planlös lycka, det som för oss är platsen som vi mentalt flytt till under ett helt år av vinterhalvår (känndes det som, åteminstone då, innan våren kom).
Välkommen förresten, våren. Du är försenad efterlängtad. Förlåten.



Det jag menar med ett renare Berlin är ingen metafor för någonting, det betyder helt enkelt att Berlin kändes precis som det gjorde förut (precis som det alltid gör?) fast renare. Som att staden blivit lite städad. Vad det beror på vet jag faktist inte, det kan vara så att allt damm och all smuts (förhållandevis) blivit på något sätt bortspolad av vintern som varit. Svårt att tro det egentligen, men jag har hört att vintern kommer även till Berlin (staden där solen alltid skiner).

Och av någon anledning (jag kommer till det strax) så kändes väggarna inte lika fyllda av färg (spraymålad altså). Jag såg betydligt mycket mer rena väggar den här omgången än förra gången vi va där. Naturligtvis va det inte så utan det beror nog snarare på att i stort sett va det enda som jag såg och ville se förra gången då det i stort sett va den enda anledningen till varför jag ville och åkte just dit.



Men inte den här gången.
För den här gången så åkte vi dit enkom för att gå i våra egna fotspår. Ingen mental flykt som jag nämnde tidigare utan en fysisk. På riktigt. Att få se allting igen (wow, det låter verkligen deppigt när jag skriver det, men det varken va, är eller någonsin kommer att vara).

För det finns faktist ingen speciell sak med staden som går att sätta fingret på och säga att "just det här är anledningen till varför jag ville hit och kommer att längta tillbaka varje gång jag åker här ifrån" utan det är bara något speciellt. Om det inte vore för att jag tycker att det känns lite väl emo-poetiskt så skulle jag skriva att "det ligger något i luften, en sorts stämmning som gör hela upplevelsen" men efter som att jag varken är emo eller särskillt poetisk så kommer jag helt enkelt inte att skriva det.



En annan anledning till varför Berlin kändes renare denna vända kan vara att vi mot all förmodan, helt slumpmässigt och utan att planera det råkade hamna i Berlins typ.. tre.. enda riktigt turistvänliga områden. Det ena, vars soltak ni ser här ovanför, är Sony Center. Av någon anledning så är det stället och området omkring en riktig turistmagnet. Jag förstår inte riktigt varför för det ligger inget av särskillt högt historiskt värde i närheten, bara höga blanka rena "fina" hus. Kul att se, kanske. Egentligen inte, men det är väl en lyxgrej som gör att det är så många turistas just precis där. Beats me. Det va dock kul att se det i kanske fem minuter då det är stort och jag per automatik är imponerad av stora saker, men det blev tröttsamt fort (troligtvis på grund av alla tjockisar med turistkartor, glass och billiga dåliga kameror med sunkiga kit-objektiv och kameraväskor som skriker råna mig, råna mig nu!

Nej, usch. Och därför blev det som sagt väldigt snabbt dags att dra sig där ifrån. Och då kom vi till det stället som jag faktist tänkt lägga ner energi för att leta upp bara för att se det (jag vet inte, det finns väl en liten turist innom mig också som jagar sevärdheter, eller så har det faktum att andra världskriget förföljde mig som barn satt spår jag aldrig kommer ifrån. Jag kan berätta mer om det någon annan gång men nu börjar den här parantesen bli för lång). Var va jag nånstans? Äh, skitsamma. Vi hittade i alla fall jude-förintelse-minnes-monument-grejjen som faktist är rätt imponerande.



Nein, gitaun, ziz not allaud! (No, get down. It's not allowed)
Jag vet faktist inte vad som är hela grejjen, men jag vet att det är en sorts minnesmonument. Det och att man inte får stå på dem (naturligtvis). För det är ju ett flertal monument, som du ser. De är från knähöjd på det lägsta stället till kanske fyra-fem meter om min avstånds-från-marken-bedömning inte är helt ur fas. Det betyder att står man vid botten av betongblocken så syns man inte (som du ser på bilden, stället var verkligen packat med turistas och snorungar som lekte någon sorts löjlig du-kan-inte-ta-mig bland minnesmomnumenten från en utav världshistoriens vidrigaste händelser). Respeklösa barn.

Den enda förutom turister och deras snorvalpar var en vakt (anledningen till underrubriken här ovanför) som tyckte att jag inte fick klättra upp för att få bilden (även den här ovanför). Det kan man ju förstå, det gjorde jag också men alldeles för sent. Nu skäms jag faktist litegrann (förlåt vakten, och förlåt ni sex miljoner som monumenten är uppresta efter). Okej, kanske inte så lite. Jag skämms alltid jättemycket när jag åker fast för någon liten förbudsak. Det hände ju inte så mycket mer än att han sade åt mig på taskig engelska och jag sa "Sorry" (så uppfostrad som jag är) men ändå. Jag borde veta bättre, vilket jag gör. Jag kan bara inte hejda mig ibland. Usch, nu svävar jag ut igen (visserligen inte från någonting, men..) jag byter samtalsämne (kan man verkligen skriva samtalsämne i en textad monolog?).



Borttappad i samtals monologämnet.
Man kanske bara skriver ämnet? Jaja, hur som helst så va det tredje turiststället vi hamnade på den stora passagen vid Under-den-Linden (Brandenburger Tor säger uppslagsverket sambon att det heter). Det stället är så fatalt tråkigt och bara laddat med internhumor så jag tänker inte skriva något mer om det. Istället blir det lite om hur vi (som jag skrev tidigare) gick och åkte i våra egna fotspår. Återsåg alla våra S-bahn och U-bahnstationer, vårt förra hotell, korsningar, och Straßes som vi gått på så många gånger förut (för när vi är ute på äventyr så går vi ofta i något som liknar cirklar så om vi besökt en stad en gång har vi gått på flera av gatorna många gånger under samma besök. Jag vet, det är lite rörigt men det är så vi fungerar. Fråga bara Starbucks på Rosentalerstraße).

Fast den kanske heligaste straßen av alla straßes är Wienerstraße. För där ligger stället som är det enda stället i Tyskland som vi besökt oftast förutom självaste Alexanderplatz. För på Wienerstraße ligger Berlins veganvänligaste matställe. Halva anledningen till resan (visserligen beroende på vem av oss två du frågar). Den mer än bara hamburgerrestaurangen Yellow Sunshine som bara serverar Vegetariskt och ingenting annat. Det stället där vi äter varje kväll vi är där och fortfarande blir lite ledsna när vi är där sista dagen på resan. Orden räcker inte till och det har nu gått fyra hela dagar sedan jag va där senast och jag är fortfarande inte hungrig. Och det kommer från någon som egentligen inte ens tycker om mat.

Och förresten.
Bara för att jag skrev att staden kändes renare så betyder det, som jag skrev, inte att Graffitin på något sätt avtagit över huvud taget. Tvärt om. Ingenting av det som va där förra gången har blivit bortsanerat, den enda skillnaden är att det nu hade kommit upp nytt, kommit upp mer och på vissa ställen till och med fyllts i där det nötts bort.

Under de månaderna som gått sedan senast så har det dessutom dykt upp märkbart många fler lagliga graffitijobb i mer eller mindre kommersiella syften vilket vittnar om att acceptansen eller rent utav uppmuntrandet av graffitini Berlin bara ökat.

Och med den har utbudet av graffiti-butiker (motsvarande) öppnat för det va ett märkbart antal fler än förra gången. Visserligen är de flesta utav dem helt inriktad på graffiti och ingenting annat utan alla är väl lite mer eller mindre "livsstilsbutiker" som säljer kläder och krafs lika mycket som de säljer burkar och caps (caps är graffitiordet för munstycke, man kan köpa munstycken till sin sprayburk för att få lite olika effekt på färgstrålen). Det är ju knappast som att det gör något att de är fullpackade med fina kläder och roliga skor, men det var något speciellt med att se butiken "OverKill" som ligger på Köpernickerstraße då de inte hade någonting annat än sprayburkar och en och annan graffititidning som låg på disken. Sjukt hårdkokt. Hur det ser ut nu för tiden vet jag dock inte, deras hemsida vittnar ju om ett utökat sortiment på livsstilsfronten och vi åkte aldrig dit den här gången så jag har ingen förstahandserfarenhet om hur det ser ut i dagsläget.

Jag vet inte, men jag tror det kallas utveckling.
Som jag sa tidigare så va mycket av den gamla graffitin kvar (sa jag förresten att de näst intill aldrig sanerar graffiti i berlin? Jag har läst att de faktist har en anti-graffitienhet i Berlin, men tydligen består den av unjefär en gammal gubbe som sköter sitt jobb ifrån en kontorsstol och sedan så består bötes-straffet för att åka fast med att olovligen måla väggarna i staden av mellan 100 och 1000 euro. Ingen större ekonomisk risk med andra ord). Men som sagt, mycket av det gammla klassiska va kvar. Både det enkla svart-vita hastiga och de högt placerade penselmålade uppmaningarna av olika slag som målas från taket och neråt som är så typiska för just Berlin.

Men utöver det vanliga och det gamla så har det nya blandats av dels gästmålare från andra delar av världen som tagit med sin egna stil (typ pixação stilen som har sina rötter i São Paulo) men även de inhemska målarna har börjat ta lite större friheter med sina egna former och färger. Vilket naturligtvis är offantligt roligt att se att även en stad som är till synes mättad av Graffiti fortfarande inte hamnar i någon sorts mentalt utvecklingslås som ofta händer i städer där Graffitikulturen är utbredd. Faktist så sker det både i de stora och små städerna med både stora och små Graffitiscener. Det är oftast en nedåtspiral utan utveckling, tyvär. Men någon gång någon stans i varje stad så sker en sorts revolution (skulle man kunna säga, om man ville vara dramatisk) som kommer in och vänder upp och ner på hela kulturen och sätter fart. Sätter liv. För det är en levande konstform och ingenting annat.



Överdos.
Jag kommer nog aldrig att tröttna på det tror jag. Visserligen har jag bara gjort det vid två tillfällen (men flera gånger vid varje tillfälle) men jag har svårt att föreställa mig hur det ska kunna bli tjatigt. Även fast man, efter ett par dagar blir lite "fartblind" så är det något speciellt med att sätta sig på ett S-bahntåg som går i en ring runt hela Berlin och inte göra mycket annat än att bara titta på de färglagda murarna på båda sidorna av tåget som är helt täckta av målningar, mil efter mil. Det gäller bara att bestämma sig åt vilket håll man vill titta, åt höger eller åt vänster. För vilket håll du än tittar åt så är det lika mycket på andra sidan. Man får helt enkelt ta och åka flera varv, vilket vi gör. Naturligtvis.

Resans slut.
Och precis som förra gången så tog dagarna vi hade utmätt slut och det va dags att åka hem. Varje gång vill jag inte åka hem, inte åka därifrån. Inte åka bort igen. Varje gång (av två, hittills) så är det lika sorgligt att ta det sista tåget för dagen iväg till flygplatsen och inte veta riktigt när det blir jag kommer tillbaka nästa gång.

Det vet jag faktist inte och när vi (och med vi menar jag naturligtvis mig själv och min fantastiskt tålamodiga flickvänn Hanna. Den som varit med mig båda gångerna nu och om jag är snäll kanske hon följer med mig nästa gång). För faktum är att när vi va där den här gången så hade jag en sorts känsla av att jag kanske inte kommer att komma tillbaka, med rädsla av att det skulle bli tjatigt, men nu så här i efterhand när jag kommit tillbaka till Svarje och insupit den skitnödiga atmosfären som finns utspridd över hela vårt land så har jag bara blivit mer och mer övertygad. Jag åker tillbaka. Nästa år. Så vad säger du älskling, följer du med igen, nästa år?

Safari

En guide till hur man hittar Graffiti.
För ett tag sen frågade en vän till mig var jag hittar all graffiti som jag lägger upp här på sidan. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade då (det va ett par dagar sedan, vad förväntar du dig av mig?) men jag kom att tänka på det idag och börjar få slut på smarta saker att skriva om så jag tänkte förklara för er hur det går till. Hur man blir tidernas graffitihittare.

Man gör helt enkelt så att man går ut och letar. Det är faktist det enda sättet. För det går ju inte allit så bra att leta upp målare och fråga dem var de satt färg eller inte och internet är ingenting annat än ett kollektivt hemlighetsmakeri, av förklarliga anledningar. Så det enda alternativet som finns är helt enkelt att ta på dig skorna och gå ut och leta. Se upp bara för livsfarliga ledningar, rallare och annat farligt.



Ingen riktig utmaning.
Däremot så finns det ju mer och mindre bra ställen att börja leta på. I ett villaområde helt utan elskåp och andra betong eller betongliknande ytor med enbart färgglada små lyckliga trävillor med vita knutar och lyckliga små barn som leker på vägen där ingen någonsin kör för fort - kanske inte så mycket graffiti.

Egentligen så är ju graffiti inte särskillt svår att hitta om du inte bor i typ... Jörn eller någon annan ort som ligger långt utanför kartan. Det finns ju trots allt på väggarna i alla större städers viadukter och sådant. Och om du dessutom letar upp ditt lokala industriområde så ska du se att det går bättre. Jag har ju tur att jobba med något som innebär att jag åker runt väldigt mycket i en bil i områden där jag vanligtvis kanske inte skulle vistas och då ser jag rätt många målningar sen gäller det bara att komma ihåg var de va och sedan traska dit på någon ledig dag. Däremot så kan det vara svårt att hitta till typ motorvägstunnlar till fots då det oftast inte är gångvägsvänligt och det bjuder in till en ganska udda promenad. Men helt ärligt, man kan inte gå på promenadstråken och i parkerna hela tiden. Betongdamm och avgaser har sin charm de också och några av mina bästa minnen från förra sommaren kommer från just industriområden.


Fast viss utmaning finns det, naturligtvis.
Ibland blir det ju ganska svårt att komma åt ett par ställen. Åteminstone om man är rädd för att riva sig eller bli smutsig (vilket vi naturligtvis inte är, visst?) och ibland kan man behöva klättra över enstaka stängsel, men berätta det inte för någon. För de generellt sett graffititätaste områdena i varje stad brukar vara där det finns räls av något slag. Tågräls eller tunnelbaneräls och då är det inte alltid helt olivsfarligt att ge sig ut på för korkade äventyr, så håll dig till cykelbanor och viadukter till en början.

Den enda sortens graffiti som brukar vara näst intill omöjlig att fotografera är den som är målad på lastbilar. För oftast så kör de som idioter och alldeles för fort för att det ens ska finnas en sportslig chans att springa ikapp dem. Däremot så brukar dessa målade lastbilar stå parkerade i industriområden så åter igen, ett hett tips. Just idag hittade jag just en sådan (som du sett) och jag hade otur i turen då den stod parkerad inte mycket mer än en och en halv meter ifrån en annan lastbil så det blev väldigt trångt däremellan och jag fick inte med hela lastbilen på en bild, så det blev ett panorama istället.

Tack Photoshop, för hjälpen.

Tråkig graffiti

Äntligen.
På de senaste åren så har Uppsalas graffitisituation varit minst sagt stillastående. Jag skulle säga bakåtsträvande om jag inte visste bättre, för att efter uppkomsten av 1&2 (mer om dem vid ett senare tillfälle) så har Uppsalas graffitimålare tagit en mer och mer slarvig inställning till sitt utövande. Det finns naturligtvis undantag, men en genomgående trend på den senare tiden har varit kvantitet och inte kvalitet. Sen att kvantiteten inte alls levt upp till hur förhållandevis slarvigt gjorda alla målningar har blivit de senaste två åren gör det hela ännu märkligare.

Det har varit som om de som målar haft brottom, för bråttom, med det de gör så det har mest blivit något mellanting mellan masterpiece och throwup (varsitt ord som betecknar hur pass välgjord en målning är. Ett masterpiece förklarar kanske sig själv och en throwup är något som "man" slängde upp som hastigast utan vidare eftertanke). De flesta målningarna har också saknat karaktär, om man kan säga så. Det har inte varit ett uttryck av en speciell stil med en speciell eftertanke bakom utan det har helt enkelt varit jättetjocka bokstäver utan vidare finess. Troligtvis beror det på att "vandalisering" har varit ledordet bland de flesta målarna. Naturligtvis klassas ju "all" graffiti som vandalisering men det brukar faktist inte vara den största anledningen till varför målare packar sina burkar och går ut och gör det de gör. Det brukar vara ett uttryck av politisk eller estetisk karaktär (den senare av de två är vanligast). Men på senaste tiden i de flesta fall (naturligtvis inte alla) så har det mesta skett för vandaliseringens skull. Archetypen för ungdomar med för få fritidsgårdar och för få förebilder. Och titta på mig, här sitter jag och gnäller som en gammal gubbe. Men inställningen varkar vara att det ska vara lite häftigt att bara kladda och hela subkulturens nedärvda erfarenheter har helt kastats ut genom fönstret... Men!



Nu är det 2009.
Året har precis börjat och det har blivit precis såpass varmt att gasen i sprayburkarna inte kyls till vätska av utomhustemperaturen och som från ingenstans kommer han eller hon. "Tråkig" Och bryter uppsalagraffitins självmordsmönster med förhållandevis jättedetaljerade målningar men framför allt en egen karaktär.

Nu är det ju så att, med handen på hjärtat, inte ens jag alltid "ser vad det står". Mycket av graffitins egenskaper är och har alltid varit att det är lite svårt att se vad det står vilket i sig är väldigt motsägelsefullt då konstformen härstammar från ett uttrycksbehov och viljan av att sprida ett budskap, vad det än må vara. Att man då väljer att maskera budskapet till den milda grad att nästan ingen kan läsa det är ju minst sagt motsägelsefullt. Det är ju naturligtvis så att ju mer insatt du blir desto bättre blir du på att tyda bokstäverna och kunna läsa vad det faktist står. Och modern graffiti (vad det gäller klassisk graffiti och om vi ignorrerar att ordet betyder "ett meddelande skrivet på något annat än ett papper" unjefär) har ju tyvär en total avsaknad av budskap i skrivna ord (jag säger tyvär för det vore ju kul att se vad som finns i huvudet på de som skriver och vad de egentligen vill förmedla med det de säger). Men sen är ju fenomenet (jasså, så nu är graffiti ett fenomen?) i sig ett uttryck för någonting bara av att det förekommer. Sen ligger väl tolkningen i betraktarens händer (eller ögon). En bild säger mer än tusen ord och en bild som föreställer ett ord ännu mer, antar jag.



Men som sagt.
Jag tror att det står "tråkig". Eller så står det något helt annat, det är egentligen irrelevant. För oavsett vad det står så är det lika varmt välkommen som vårsolen och även om det står tråkig så är det allt annat än just det. Det enda som är lite tråkigt är ju att den målningen som är här ovanför är målad över en utav Semis bubbelbokstavsmålningar som jag gillade rätt mycket då bubbelbokstavsmålningar dels är sällsynta (speciellt semis då han inte målar bubbelbokstavsmålningar sådär jätteofta, vad jag sett iaf), dels är inget annat än humörshöjare men framför allt tycker jag väl att det kanske är lite synd att måla över något istället för att måla någonstans där det inte är något annat målat. Men nu är det ju såhär att jag inte har så mycket att säga till om var och hur graffitin i Uppsala skall målas utan jag får helt enkelt gilla läget.

Vilket jag gör. Inte helt förvånande. Men det var så fruktansvärt länge sedan det kom upp någonting riktigt superfräscht. Åteminstone inte i de centralare delarna (där man faktist vistas oftast). Det är så skönt att få se något som är någonting annat än två siffror med ett tveksamt och-tecken mellan som är dragna längst en hel fasad bara för sakens skull. Utan att få se någon som lagt ner tanke och tid och fått fram något som faktist står ut. Sen om det är en helt ny lirare fresh out ur ugnen eller någon gammal som bytt stil eller namn, det vet jag faktist inte. Det spelar inte så stor roll heller.



Oavsett vad.
För vem, när och varför är helt irrelevant (när jag ändå inte vet något) då det är här nu och det kommer som det bästa vårtecknet på flera år (som jag tjatat tillräckligt om vid det här laget). Jag kan inte låta bli att hoppas att någon eller några av de som faktist sprider subkulturen vidare (jag låter som en gammal mossig kommunalkulturminister när jag pratar om det på det här sättet, men vafan, förlåt mig).

För om det blir så att jag kan gå runt på de vanliga ställena men hitta ovanliga målningar, målningar som inte varit där tidigare så blir ju hela tillvaron festligare. Kanske blir 2009 uppsalas graffitisituationens renässans eller så är det bara jag som jagar upp mig för att snön börjar smälta och det kom färg på ett par hus innan det kom färg på träden. Oavsett vad så är det en bra början på året som äntligen vaknat.

2k09.

Om dömme, en brandstation och graffiti

Och ett liv likt ett tevespel. Ibland.
Det finns någonting som kallas "Urban Exploration". Det beskrivs ibland som ett "fenomen" som uppstått bland människor och går i stort sett ut på att upptäcka övergivna platser. Eller, det är exakt vad det går ut på. Jag skulle nog inte kalla det ett fenomen då jag anser att uttrycket "fenomen" borde användas om typ.. en människa började flyga eller något. Vad vet jag, men något riktigt häftigt. Nog för att UE (hädan efter förkortar jag Urban Exploration "UE", ok?) är häftigt men du vet.. det är inte direkt övernaturligt tappa-andan häftigt. Så att använda ordet "fenomen" för att beskriva någonting som ett flertal människor ägnar sig åt utan ett centralt styre. Med andra ord, en hobby bland människor som inte snackat ihop sig utan var och en har hittat det roliga med sysselsättningen helt själva oberoende av varandra.

Nu kan det ju kanske vara så att det är just det som är ett fenomen och att ordet kanske inte är mer dramatiskt än så vad vet jag? Modellbyggarfenomen.. frimärkssamlarfenomen.. promenadfenomen.. njae, jag känner mig rätt säker på min sak och jag har oftast rätt. Hur som helst, fenomen eller inte och även fast det är ett töntigt namn på en sysselsättning så kan jag inte förneka att UE är kul, för helt ärligt.. om du står utanför ett hus som du vet är övergivet, vore det inte kul att gå in då?



Hellre dammig betong än daggblött gräs.
Jag tror att UE (det tar fortfarande emot att skriva det) är min motsvarighet till en friluftstönts skogspromenad. Det är något jag alltid längtar till och när jag kommer tillbaka ifrån det så känns livet lite annorlunda. Lite bättre. Så när jag då märkte att de höll på att riva den gammla brandstationen mitt i stan i här i Uppsala så kunde jag inte, trots en bitande kyla och blöt snö (du vet vad jag tycker om kyla och snö) så kunde jag inte låta bli att ta min chans att vara en av de sista som tar en titt inne i den nu i skrivande stund troligtvis helt raserade byggnaden.

Och när jag skrev att jag såg att de höll på att riva den så menar jag det. För precis som förra året med betongfabriken i Luthagen har jag vetat om att brandstationen legat öde ett bra tag och bara gått och väntat på att vädret skall tillåta mig att vistas utomhus utan att vilja stoppa gafflar i ögonen eller kasta mig framför en buss (sa jag att jag hatar vinterhalvåret?). Så när jag gick förbi där här om dagen såg jag hur ett par schaktmaskiner stog och bokstavligt talat slet sönder byggnaden så såg jag inga andra alternativ än att bita ihop (rätt enkelt när man inte har någon känsel i kroppen) och stega in.



Mod.
Naturligtvis är jag inte så iskall att jag bara slänger mig in bland att gäng traktorer och hoppar runt som om jag inte visste bättre. Jag frågar naturligtvis förmannen om lov först. Och en av mina absoluta favoritdelar av det hela är att med kameran i högsta hugg, hundvalpsögonen inkopplade och charmen kallibrerad fråga en rejält bitig karl till förman-för-det-här-bygget om jag inte snäälla kan få gå in och titta innan allt är jämnat med marken. Taktiken brukar fungera bra på kassörskor av olika slag, men...

Vanligtvis brukar en man av min karaktär ha en minst sagt värdelös övertalningsförmåga mot en köttig reflexvästbeklädd muskelbit till tre-gånger-så-mycket-man-som-mig och vanligtvis brukar det vara som att argumentera med en tegelvägg (även här bokstavligt talat). Oftast brukar de knuffa iväg mig (mina 60-nånting mot deras 100-nånting är en minst sagt, och lika bokstavligt talat, lätt match) till utanför "obehöriga äga EJ tillträde, målsmän ansvar för sina barn, osv" avspärrningen och en gång blev jag till och med kallad för journalistjävel av en artfrände till förmannen (rallare och förmän bryts ur samma berg).



w00t?!1
Biffarna har ju dock anledningar att vara så motvilliga till att låta mig röra mig hur som helst på deras arbetsplatser av den enkla anledningen att de bara består av kött och sten faktist är ansvariga för alla som rör sig innanför deras avspärrningar. Det finns unjefär en miljon arbetsmiljöregler som kan, nei, bör följas inne på en grovarbetsplats då för många av dessa råbarkade arbetsdjur fått sätta livet till för att de helt enkelt varit för dumma för att se till var de sätter foten, var de släpper sina containrar fyllda med tegelstenar eller helt enkelt kännt sig för häftiga för att ha skyddshjälmen på sig (fast där måste jag faktist hålla med dem, hellre dö hårt än leva mjukt i en ful hjälm). En ännu större anledning än deras egen säkerhet är att den ansvarige på arbetsplatsen kan åka i fängelse om någon skadar sig och om det är något dessa arbetare inte vill så är det att skaka galler.

Så döm till min stora förvåning (jag höll faktist på att trilla baklänges) när den allsmäktige förmanen klämde ur sig ett "ööh.. okej!" när jag frågade om jag fick gå in i byggnaden de höll på att riva. Altså, helt ärligt.. jag vet att det är på mitt eget initiativ, min egen risk som jag gärna tar och skulle ta igen men jag förstår inte hur han kunde vara så snäll/korkad att han släppte in mig i byggnaden samtidigt som hans "gubbar" höll på att riva den (nämnde jag att de aktivt höll på att riva den?)

Oavsett vad så tänkte jag ju knappast stanna kvar och diskutera med honom efter att jag fått hans godkännande att (med livet som insats?) gå in så jag lät honom återgå till att stå med ena foten uppe på ett betongrör och luta armbågen mot det resta knät medans han stod och bedömde hur saker och ting gick till. Fortfarande förvånad över chefens beslut så började jag leta efter den minst livsfarliga ingången till byggnaden. Jag fick inte så många val då de rivit alla trappuppgångar förutom en där en traktor som hade världens största avbitartång istället för skopa höll på att riva luftkonditioneringen från taket genom att nypa tag om luftrören men knipsen och sedan slå full back på traktorn och dra ner hela skiten med betongklumpar och armeringsjärn flygandes till höger och vänster. En perfekt ingång med andra ord.



Precis som i Tomb Raider. Nästan.
Efter att jag tagit mig upp genom trappuppgången genom att hoppa in medans traktorn vände sig för att släppa ner en bit tak (mitt blivande golv) den fått med sig innan den fortsatte ge sig på luftkonditioneringen så kom jag upp till den faktist ganska tråkiga insidan av den gammla brandstationen. Den var mer urblåst än övergiven och det fanns inte så mycket kvar annat än betongväggarna. Men det var betongväggar fyllda med mitt absoluta favorituttryckssätt och de senaste veckornas helt klart mest officiellt debatterade konstform Graffiti.

Det var ju trots allt den enda anledningen till varför jag gick in just där just då för det enorma gapet i en av väggarna (samt viskande röster veckorna innan) skvallrade om att just den gammla gymnastiksalen i den övergivna brandstationen skulle vara täckta (alla ytor i människohöjd eller så långt en människa når om hon eller han står på tå är graffitispråk för "täckt") av graffiti. För som jag skrev tidigare så har byggnaden stått tom ett bra tag och några som definitivt alltid är snabbare än mig på att hitta och ta sig in på dessa ställen är graffitimålarna vilket gör UE till den onekligen absolut bästa sysselsättningen. Av alla.

Double the fun.

Efter en stund när jag gått omkring med kameran och därför frös som ett jävla as om fingrarna så stod jag och ställde in skärpan på en vägg när den helt plötsligt revs ut och jag stod på en balkong istället för det som sekunden innan varit ett rum så talade min överlevnadsinstinkt om för mig att det var dags att börja söka efter utgången (singular) när golvet började skaka. När jag tittade ner för trappan såg jag att mördartraktorn inte tagit en paus så höll jag andan och gjorde en kommandorullning ner för trappan och hann precis undan den högen med betongstenar som rasade ner. Nej okej kanske inte en kommandorullning utan jag snarare hoppade lite snabbt ut (men det var faktist nära). Så var jag ute och byggarbetarna lite förbryllade över var fan jag kom ifrån. Men jag lämnar nog förklaringen till dem åt någon annan. Någon mer kvalificerad. Arbetsmiljöverket kanske?

Och det tog nästan ett helt dygn innan jag fått tillbaka känseln i mina fingrar. Lätt värt det.

Hejdåtvåtusenåtta (sju)

Passningskontroll.
Ingenting passar väl bättre i ett inlägg om året som gick med lite foton från 2007 och en text om vad som aldrig blev av förra året? Nej, jag tänkte väl det. Det är nämligen såhär (som jag sagt tidigare) att jag inte riktigt gillar när fotografer väljer en inriktning och kallar sig bröllopsfotograf, sportfotograf, hokuspokusfotograf eller vad det nu kan tänkas vara. Du hör ju själv hur begränsande det är. "Hej, jag heter Erik, jag fotar hokuspokus. Inget annat". Vad ska man med en sådan till egentligen?

Det är nämligen såhär att i slutet av tvåtusensex och en bra bit in på tvåtusensju så hade jag seriösa planer på att göra en graffitifotosida. Tanken var att det naturligtvis skulle vara laddat med fräscha bilder på graffiti (och annan gatukonst, naturligtvis, jag vill ju inte måla in mig i ett hörn... eller hur?). Och trots att det finns gott om sådana sidor (eller?) så hade jag tänkt att det skulle finnas en "tipsfunktion" av något slag (vad löjligt det låter nu när jag säger det högt, tyst för migsjälv) men hur som helst så skulle man kunna säga till om man hittat en fin bit graffiti som man skulle vilja se på sidan. Då skulle man lätt (helt anonymt förståss, F.R.A duvet) kunna säga till och ett par av mina lediga dagar senare skulle det dyka upp nya foton. Det hade troligtvis blivit en fin sida, troligtvis lite trög men helt klart godkänd. Jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde den. Jo, justja, den största anledningen var att jag inte skulle kunna göra den utan att gå in för den helhjärtat. Det hade betydit (betytt?) att jag bara skulle ha tid att fotografera graffiti och ingenting annat och det är precis det jag vill ha sagt. Att jag inte vill nischa och därigenom begränsa mig själv till graffitifotograf och ingenting annat. Men nu blir det graffiti:



Tanken
Jag hade även tänkt att visa varje graffitipiece (piece är graffitislang för "masterpiece" som innebär en väljgjord (nåja) graffitimålning med effekter och detaljer. Typ) i tre olika delar. Först en del som visar omgivningen och sammanhanget (det är trots allt det som är hela grejjen med graffiti. Typ. Nej, okej, inte hela men en jättestor del). Sedan en bild på själva piecen [:piisen] och den sista bilden en extrem närbild där man ser texturen på målningen. Så man med en gnutta fantasi nästan kan känna på den. Åter igen, sammanhang.

Men som du förstått så blev ju projektet aldrig av. Trots att vi (jag och mina övertalade samarbetspartners) till och med hade en hemlig fejsbokgrupp som hette typ "StreetCrimes-Crew" eller något annat bra. Ja, justja, det var det sidan skulle heta. Street-Crimes.se. Sen kom jag på att namnet sög för att det är löjligt och att det är töntigt att älta hur brottsligt någonting är då det antingen blir krystat eller felprioriterat att påpeka det. Så det fick vara. Det enda som finns kvar av det är ett par foton som jag tog som ligger och mögglar på min hårddisk. Nu luftar jag av två av dem bara för att jag inte har varigt (inte som ett sår) ute och fotat (med kameran, inte med foten) på länge för att jag fryser extremiteterna (med fötterna, inte med kameran) av mig under den här årstiden. Den övre är tillägnad den lite halvanonyma kommentatörskan "emma" som sade något om någon favorit (om det nu är samma dvs).



Back up
Jag hade faktist rejäla möjligheter att göra något av det. Jag lyckades till och med intressera Magnus till att hjälpa till med sidan. Och att ha hans löfte om hjälp och sedan inte utnyttja det är ingenting annat än korkad slöseri på möjligheter, men förhoppningsvis så kan vi jobba med något lite mer seriöst än en konstig sida med ett dåligt namn. Typ en konstig sida med ett bra namn. Ja! Där har vi det! Inte. Men jag kan ju naturligtvis inte låta bli att fundera på hur det hade blivit. Jag hade bland annat designtorgets löfte om hjälp med att marknadsföra sidan så helt oengegerat var det ju inte.. förutom att det aldrig blev av.

Ja, det blev ju inte mycket till summeringsinlägg om det bästa året någonsin (sa jag förresten att...) och jag har slut på ord för ikväll. Damn, jag borde ju faktist  skriva ett rejält inlägg för det finns en del att skriva om fast det skulle ju kännas lite löjligt att lägga det i sista stycket om något helt annat. Det här året förtjänar mycket bättre än så. Faktist. Så jag får ta och lämna er med löftet om nästa gång. Kanske hinner jag knopa ihop något innan året tagit slut. Kanske tvåtusennio.

Nej, okej. Jag lovar.

Inomhusaktivitet (ursäkta min inaktivitet)

Mitt handikapp.
Nog för att jag tycker att vintern är jobbig, nog för att min värld blir reducerad till 33 futtiga kvm+kök och nog för att jag inte kan ägna mig åt det jag tycker om allra bäst av allt i hela världen men jag kan ju faktist inte bara sitta här hemma och glo i väggen. Nej, precis. Någonting måste man ju sysselsätta sig med. Någonting måste ju jag sysselsätta mig med medans jag bittert räknar dagarna och bara väntar på att det skall ta slut (vintern altså, det är inget annat hemskt i görningarna som drabbar mig sådär akut).

Men på just den punkten är jag nog mer än någonting annat min egen superhjälte, räddare i nöden och riddare i bländande, gnistrande blänkande rustning för någonting som jag under mina 25 år som kroniskt uttråkad har blivit rejält duktig på så är det (som du nog förstått) att underhålla och sysselsätta migsjälv. Bristen av underhållningsmedia under sommarhalvåret har äntligen lämnat utdelning och jag har tevespel och serietidningar upp till knäna (ok, egentligen bara fotknölarna men bara det är enormt många om du tänker efter) så på den punkten så är det inte på något sätt synd om mig, vilket det nog aldrig har varit förutom den natten då jag låg alldeles själv under en snötäckt gran i skogen utanför Arvidsjaur och försökte komma ihåg hur det kändes att ha känsel i benen, armarna och ansiktet. Den natten som förstörde allt för alltid (vad det gäller min åsikt om den kalla delen av året).



Nu skall jag försöka ta mig tillbaka till ämnet och inte flyta iväg till en lumpenberättelse.
Och jag ska heller inte skriva ett helt inlägg i en rubrik, det vore inte så typografiskt av mig, eller hur?
Det jag försöker få fram (tro det eller ej) är att det är just det här som är meningen till varför den här sidan existerar över huvud taget och varför den heter som den gör. Just i väntan på vadå. Vad det är för något och vad det är för mig.

Namnet kommer från en timbuktulåt med samma namn, den handlar litegrann om att stå i hallen och stirra på dörren och att vänta på det som aldrig kommer, att bara stå där och vänta på absolut ingenting alls över huvud taget. Det var så det kändes under mina mörkaste stunder för ett par år sedan. Den känslan gör sig påmind (men inget mer än bara påmind, tack och lov) under vintertiden (titta, jag kunde verkligen inte hålla mig till ämnet). Jag blir påmind om hur kasst allt var men även om att det inte är så längre. Jag blir påmind om hur det känns att bara vänta, men även om att det finns mer till livet än att bara vänta på att det skall ta slut. Sidan däremot får fortsätta att heta iväntanpåvadå. Alltid.

Det här inlägget var tänkt att handla om en relativt nyfunnen hobby jag skaffat mig (men jag blev lite blyg så jag sparar det till sist) och det är att göra något så analogt som att rita. Det började med ett par ganska kassa stabilopennor, ett recept på en indisk linsgryta och ett sug efter tjocka bokstäver i missmatchande färger. Nu ritar jag bara med Touch pennor och mina färger matchar alltid.

Den som väntar på något... får skylla sig själv

Om att bita sig i knytnäven.
Man skulle kunna se det lite som att jag får äta upp mina egna ord på ett konstigt sätt. Det är nämligen såhär att jag har gått runt sedan i vintras och väntat på att löven på klätterväxten som sträcker sig över målningen (som ni ser här nedanför på bilden) ska bli röda som de är i unjefär en vecka. Så en gång i veckan har jag gått ditt och kollat och väntat (jag har ju naturligtvis gjort andra saker också) på att löven ska bli sådär röda som jag vill att de ska bli så jag kan få detdär perfekta fotot på en av mina favoritmålningar här i staden. Sådär perfekt som det bara är under en kort period på hösten. Det låter kanske lite (och inte så lite heller) töntigt men jag längtade faktist.



Men efter som att den som väntar på något får skylla sig själv så fick jag... exakt... skylla mig själv. För strax innan den Hollywoodbelysta höstveckan fick sin tur så var det någon där och klottrade ner väggen, vandal-style och hela kompositionen gick rätt ut genom fönstret och någon stor energi-insats för att få till ett bra foto känns minst sagt överflödigt.

Många gånger har det ju varit så att jag missat en målning för att sanerings-vem det nu är har varit framme och tvättat bort allting men jag har aldrig missat att fotografera en målning för att den har blivit vandaliserad. Nu är det ju inte så att hela målningen är överkluddad men just den väggen som den är målad på har varit helt fri från övrig färgläggning, troligtvis har den det för att målningen som satt där ensam, den ni ser här ovanför på bilden, satt perfekt helt ensam på den röda väggen. Om jag bara varit lite snabbare. Om löven bara kunde förbli röda istället för den eviga foto-förstörar gröna som de envisas med att ha så fort jag skall ut med kameran.

Det hade varit kul att visa er målningen som jag hade tänkt att visa den men istället får ni nöja er med denhär evigt överredigerade bilden från i början av sommaren när jag var där och provade vinklar. Skit.

Förresten så har xplicit grafx #10 kommit ut, skaffa den här.

Klotterkonst

Med eller emot?
Debatten vare sig graffiti är klotter eller konst, skadegörelse eller kultur börjar kännas lite trött. Den har pågått livligt sedan typ.. 1998. Nu tio år senare så har den inte kommit någon vart alls. Det är fortfarande samma argument som idisslas om hur graffiti är fint om det är på rätt (lagligt) ställe, men klotter som "tags" är bara skadegörelse och så vidare.  Det faktum att ordet graffiti egentligen är en synonym för klotter är egentligen irrelevant då ordets innebörd har förändrats och blivit ett samlingsnamn för specifika former och en speciell konstkultur.

Jag personligen har alltid haft lite problem med ordet "konst" då det är för ospecificerat och för med sig för många nedärvda associationer till penselmålningar som gör att det dels är ett känsligt ord men även högst individuellt. Till exempel så kan till exempel grävmaskiner anses vara konstverk för den som är intresserad men samtidigt inte höja ett enda av mina två ögonbryn då jag inte bryr mig särskillt mycket om dem ur en estetisk synvinkel.

När det gäller klotterkulturen så är ju som jag tidigare nämnde "tags" den enskillt största anledningen till varför graffiti är en så brutalt nedkämpad kulturform (nu hittar jag på egna ord). För de är det största problemet till varför ambivalensen kring graffiti över huvud taget existerar och debatten om dess vara eller icke vara aldrig någonsin kommer att komma vidare från där den stannat. Jag har lite svårt att bestämma vilken fot jag skall stå på när det gäller tags. Egentligen är allt självklart då jag tycker om det som är fint men inte det som är fult, däremot så är det inte så diplomatiskt att uttrycka sig på det sättet.



Estetik.
Vid ett flertal tillfällen så finner jag migsjälv med att sitta och försvara graffiti och all övrig gatukonst (här bland annat) och det är ju en liten balansgång då det är lite svårt att försvara eller förklara det "fina" med att en osnuten snorunge tar en färgburk och drar den längs en husvägg då det helt enkelt inte är fint. Däremot så hamnar det som någonting som skall försvaras då det allt för ofta förknippas med den lite mer engegerade graffitin och till det hela hör just det att vem är jag att bestämma vad som är fint eller fult?

För hur hårt många önskar att det inte var så så finns det ett flertal personer som tycker att vandalisering i sig är konst oavsett om det utförs med eld, påkar eller pennor och för dem är det exakt vad det är (konst altså) så vem är då jag att gå emot migsjälv och kalla det ena konst och det andra klotter? Det har aldrig varigt och kommer aldrig att bli så enkelt så länge inte alla tycker lika och jag skulle nog hellre ta en kofot i ögat än leva i ett samhälle där alla tycker lika, även om de skulle tycka som mig.

En av de sak som jag alltid tyckt varigt lite märkligt med vad det är som får folk att vilja lägga den största delen av sin vakna tid på att sprida sina tags på så många ytor som möjligt är det att jag (och nu kanske jag är lite gammalmodig) ser tags som en underskrift och att skriva en tag är lite som att signera ett blankt papper för att visa att man inte kan ett skit och inte åstakommit någonting alls över huvud taget.

Å andra sidan är tags ingenting annat än typografi (bokstävers formgivning) och det är en av de mest intressanta och fascinerande delarna av grafisk formgivning så jag är väldigt mottaglig för det jag tycker är snygga bokstäver som tillsammans bildar ett ord som är tjusigt att se på oavsett vad det står för trots allt så är det ju ingenting annat än former som antingen tilltalar en eller får en att vilja stoppa till exempel kofötter (kofotar?) i ögonen beroende på om det är snyggt eller fult.

Äldre inlägg