lifter

Livet ska ju (väl?) byggas upp av en balans av bra och dåliga saker. För varje två dåliga saker ska minst en bra sak hända iaf. Två bra för två dåliga vet vi allihop att vi inte kan förvänta oss, sluta nu. Men på senaste tiden har balansen varit helt brusten. Ingen bra sak på flera mils avstånd och de dåliga sakerna bara fortsätter att komma och komma och komma. Jag är bara så trött på att behöva kämpa med allt. Alltid detta ständiga kämpande. Min mor försökte trösta mig förut när jag va lite hängig med att envist insistera med att jag är en kämpe och ojojoj. Men det funkade inte så bra. För jag vill inte kämpa, och jag är ingen kämpe. En kämpe är inte något man föds till, eller något man är. Det är bara något man blir. Helt mot sin vilja. För motsatsen till att -kämpa på- är inte att ge upp och lägga sig ner och dö, helt självmant. Det finns ingen motsats. För det finns inget val. De enda som kämpar är de som inte har något val. Man måste, för alternativet finns inte. Och jag tror ingen som gör det har önskat det. Nu får jag det nästan att låta lite coolt, men det är det verkligen inte. Det är lika coolt som att behöva tända och släcka lampan 10ggr innan man lämnar ett rum, eller att vara förlamad från nacken och nedåt, eller att inte kunna tugga mat eller gå på toaletten själv. De sakerna är förmodligen värre än mina saker, men poängen är att det inte är något som är värt att sträva efter. Att bli härdad är inget jag tycker att någon ska önska sig. Eller se fram emot eller vilja bli. För coolt är det verkligen inte. Det är bara jävligt jobbigt.

Nu vill jag ha bra grejjer. Jag vill vara ledig, och göra duvet "roliga grejjer" vad nu det kan vara. Nedanstående debattartikels huvudämne känns rätt lockande just nu måste jag säga. (tevespel altså, ifall du inte fattade det). Stackars jag har ju faktist inte fått en tillräcklig stund tevespelande på hela veckan. Stackars mig, jo, faktist. Det är synd om mig. Igår hade jag tid, men då satt jag och trixade med denhär sidan hela natten och glömde helt bort tiden. Och helt plötsligt innan jag visste ordet av hade klockan blivit gåochläggdignyss. Och det är på tok för sent. Så idag får jag skörda frukten av mitt misstag igår kväll. Men imorgon, då ska det spelas. Sebastian ska hit och spela TDU* med mig hela kvällen. Det lär sluta med att han spelar och jag tittar på, men det är lika bra det med. Bättre ibland till och med. Imorgon lär det vara bättre. Ja. Och ikväll blir det Cars med halva kattligan. (På bilden till vänster här ser vi katten Anna fördjupad i TDU*.) Det kan bli nice. Det är alltid nice med bitches. Kanske om jag har tur vill även de spela lite Xbox. Då blir den glad. Om jag inte är snäll mot min xbox kan man läsa om det på min xboxs alldeles egna blogg. Men nu är min lunchrast slut. Så nu måste jag åka och se tuff ut.

*TDU: Test Drive Unlimited, ett bilspel till spelkonsollen Xbox 360

Det har dykt upp jättemånga diskutioner (jag vet faktist inte hur det ordet stavas, så jag stavar sådär) om huruvida tevespelande är bra eller dåligt. Jag är ju då lite partisk, men jag anser att tevespelande är något bra. Framförallt något som inte ska tabubeläggas som det gjorts (gör). När folk klagar (eller påpekar negativt) mitt tevespelande så brukar jag kolla med dem om vad de skulle säga om någon satt och kollade på teve (televisionssändningarna) i tre timmar i sträck. Det är inget konstigt alls, utan det är rent av vanligt. Men om man då nämner att det faktist går att spela tevespel i tre timmar i sträck så stämplas man rätt fort som skadad och tevespelsberoende. Skillnaden ligger i att den som spelar tevespel tänker, löser problem, utforskar nya, om än påhittade, världar. och nu ,med den nya wave-of-teh-future teknologin, träffar och lär känna nya människor på (hör här) andra sidan jordklotet, och ibland även längre bort ifrån. För protokollets skull räknas inte big brother osv till att lära känna någon, det måste gå åt båda hållen. Så där spricker både argumenten "fördummande" och "asocialt". Det argumentet som finns kvar är "verklighetsflykt" och det tänker jag inte förneka, för det är det. För jag kör hellre runt på ett soligt Hawaii med Rick än att sitta här hemma helt själv och glo ut på en halvokej värld som gömts under ett lager av död och förintelse. Nej, usch. Jag blev förbannad en gång på jobbet när en av säljarna (vi skippar namnen denhär gången) stannade och lyssnade på när jag pratade med en annan av säljarna om hur jag dragit sladdarna mellan min xbox, min teve och min stereo. Hon bröt sig inte (vanligtvis går det fortare) in i samtalet förän hon fick reda på att sladden som går mellan teven och xboxen kostade lika mycket som att tanka hennes bil två gånger (läs "herre min gewd"). Hon kunde naturligtvis inte för sitt liv ens komma i närheten av att förstå hur jag kunde slösa bort så mycket tid och pengar på något så barnsligt som tevespel och hemelektronik. Hon passade på att fråga vad jag hade för andra intressen, jag svarade snällt och naivt; ptja, film, skräckböcker och serietidningar. Min bmx. Och datorn såklart. (jag lämnade ute mina leksaksgubbar a.k.a actionfigurer. För jag kände här hur det bara absolut inte kunde leda till något bättre. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag exkluderade dem). Detta kunde jag faktist i ärlighetens namn ha skippat, för av det som följde sen blev jag faktist (nu när vi spelar med öppna kort) sårad. Hon frågade vad min tjej tycker om att jag fjantar mig så mycket med mina nördgrejjer. Jag sa att jag inte har någon tjej. För det har jag ju faktist inte, jag trodde att hon skulle fatta vinken, eftersom att vi pratat om R tidigare under sommaren. Detta va på hösten för info. Men ack så fel jag hade, hon fortsatte med "joo, men hon du pratade om" och "ni hade ju barn ihop, väl?" Dethär va inte det jobbiga, dethär va bara hon som va osmidig. Sen kom det jobbiga; "Vadå, hon lämnade dig för att du satt för mycket med dina tevespel va?" Där högg det till. Och jag högg tillbaka med "Nej, för det förstaspelade hon lika mycket tevespel som jag, och för det andra vad har du med varför hon gjorde slut att göra" osv osv. Och hon bara stod där med sitt gulliga lilla leende som hon lagt ner så många timmar på för att få det riktigt "peachy", och avväpnade allt med ett "Vadå, du blev väl inte sur va?" Urk. I vilket fall som helst så frågade jag vad hon gjorde med sin tid som va så vuxet och vettigt och värt att lägga ner pengar och tid på. Och här, för första gången sen oj oj oj, så stod hon helt mållös och hennes ögon såg ut som att de skulle trilla ur för hon försökte så hårt och så länge komma på något som kunde komma fram som visade hur stor hon är, det som kom ur henne va "Ptjae, altså, duvet, gå ut på krogen, hänga med kompisar och pojkvännen och sådär, duvet.". Då klarnade det för mig hur mycket jag tycker om folk som verkligen brinner för något. Som verkligen har en hobby. Modellbyggare, sammlare, filmtittare, bilmekare, målare och de jag identifierar mig mest med, gamers*. Att lyssna på en nörd när han eller hon berättar, visar, pekar och förklarar sin hobby är något av det bästa jag vet. Oavsett om det handlar om miniatyrjärnvägar, WH40k eller kortfilm. Det spelar inte så stor roll, när jag står där och lyssnar och får se hur en person kan älska något jag trodde va rätt trist får mig bara att vilja snöa in lika mycket. Alternativt sakna min snödriva av intressen här hemma. Så hädan efter; racka snälla inte ned på folk som brinner för något. Oavsett vad de brinner för. För tänk på att de älskar sina saker. Hitta istället något du tycker om och tänd eld på digsjälv. Bli en eldsvåda.
För vad är du om du inte brinner för något?