26e September
Dagen H.
Den här gången är hösten varmt välkommen, för jag kommer åteminstone inte ha tråkigt.
Idag är dagen som jag och så många andra har gått och väntat på. En stor dag som kanske inte kommer att markeras som en helgdag i det svenska kalenderåret och den kommer aldrig att undervisas för ointresserade skolungdommar under någon tisdagslektion. Men det är trots det en väldigt viktig dag. För idag släpptes tevespelet Halo 3. Spelserien i sig är långt ifrån det bästa jag någonsin spelat och den tredje och sista delen följer i sina föregångares fotspår. Men det går inte att blunda för att det är ett av de viktigaste spelen, framför allt i år. För Halo 3 har på egen hand påverkat hela världens spelföretags marknadsföringsstrategi. Genom att spelet är så förväntat och efterlängtat så väntar näst intill alla spelutgivare med att släppa sina spel till efter att Halo 3 har släppts. Det mina vänner är stort.
Jag personligen har aldrig varit en stor Halofanatiker och med handen på hjärtat gillade jag inte de tidigare delarna i spelserien särskillt mycket, men inför releasen av Halo 3 har jag knappast sluppit undan att ryckas med av dess stämmningsfulla trailers och högupplösta skärmdumpar som släppts ut inför idag, den stora dagen. Men framför allt har jag längtat efter vad denhär dagen symboliserar. Den här dagen, idag, är en ikon och ett startskott för den mest intressanta tevespelshösten genom tiderna och jag har tjatat sönder min stackars flickvän med hur stort det är att tevespelandet blivit så socialt accepterat som det blivit idag, att det inte längre är något som sker i hemlighet bakom lås och bom, något som man ska skämmas för och helst inte får dra upp som huvudintresse men framför allt så har den asociala biten i tevespelande helt försvunnit, nu för tiden spelar vi tevespel med varandra över internet och kan både prata med varandra genom tillhörande headsets och skriva till resten då chatttjänsten MSN integrerats med Xbox onlinetjänst som vi använder för att utöva vårt största intresse med våra vänner men även helt främmande människor som man aldrig skulle kommit i kontakt med om det inte hade varit för våra älskade tevespelsmaskiner.
Den här gången är hösten varmt välkommen, för jag kommer åteminstone inte ha tråkigt.
Tilläggas kan att Halo 3 nu har slagit rekord i premiärförsäljning i USA's underhållningshistoria.
Där är det altså inkluderat filmer, böcker, tevespel osv. Spelet slog rekordet genom att sälja för en miljard etthundratjugoåtta miljoner tvåhundranittiotusen kronor det första dygnet och det, det är mycket pengar.
Där är det altså inkluderat filmer, böcker, tevespel osv. Spelet slog rekordet genom att sälja för en miljard etthundratjugoåtta miljoner tvåhundranittiotusen kronor det första dygnet och det, det är mycket pengar.
Lifesupport
Hanna.
Jag önskar att jag hade kommit på ett bra sätt att förklara detta, det har inte gått så himlarns bra så försök ha lite tålamod med mig ifall att det blir helt skevformulerat. Men vet du vad jag menar när jag försöker påpeka skillnaden mellan att bry sig om någon och verkligen bry sig om någon? Altså, de två sorters människor där den ena frågar hur du mår och när du svarar "ja" så sprider sig en lättnad kanske inte riktigt över hela ansiktet, men åteminstone (nu va det dethär med att stava igen) ena mungipan för personen slipper få reda på allt som faktist rör sig bakom vad jag tror är nästan varje människas fasad som vi försvarar med våra liv. Det är ju något helt naturligt och om det inte vore så skulle vårt sammhälle braka ihop i missär relativt fort för om det inte vore för våra fasader som vi sätter upp skulle vi nog aldrig kunna lura alla andra, men framför allt oss själva om att "ja, nej, men det är bra, jag mår bra, allt är bra". Så tro nu inte att du ska spy ut ditt livs missär nästa gång någon frågar hur du mår, svara helt enkelt "bra" och slå digsjälv i ansiktet för att du ljuger och dunka digsjälv i ryggen för att du är damn duktig på det.
Jag önskar att jag hade kommit på ett bra sätt att förklara detta, det har inte gått så himlarns bra så försök ha lite tålamod med mig ifall att det blir helt skevformulerat. Men vet du vad jag menar när jag försöker påpeka skillnaden mellan att bry sig om någon och verkligen bry sig om någon? Altså, de två sorters människor där den ena frågar hur du mår och när du svarar "ja" så sprider sig en lättnad kanske inte riktigt över hela ansiktet, men åteminstone (nu va det dethär med att stava igen) ena mungipan för personen slipper få reda på allt som faktist rör sig bakom vad jag tror är nästan varje människas fasad som vi försvarar med våra liv. Det är ju något helt naturligt och om det inte vore så skulle vårt sammhälle braka ihop i missär relativt fort för om det inte vore för våra fasader som vi sätter upp skulle vi nog aldrig kunna lura alla andra, men framför allt oss själva om att "ja, nej, men det är bra, jag mår bra, allt är bra". Så tro nu inte att du ska spy ut ditt livs missär nästa gång någon frågar hur du mår, svara helt enkelt "bra" och slå digsjälv i ansiktet för att du ljuger och dunka digsjälv i ryggen för att du är damn duktig på det.
Sen finns det den andra sortens människa, den som efter att du ljugit fram ett "bra" kontrar med ett värmande "är det säkert?". Du förstår skillnaden? Bra. För min Hanna är den andra sorten, den som gör allting på riktigt. När jag tittar på henne ser jag en person som aldrig någonsin kommer att ge upp på det som är viktigt och aldrig kommer att sluta kämpa för det som spelar någon roll. Hon är en sådan som jag vare sig vill eller behöver ljuga för om vad det är som gäller, hur det gäller och när det gäller. Det jag försöker komma fram till med dethär är att jag vill försöka förklara för dig hur jag känner att hon stödjer mig i allt som jag gör, det blir en liten blandning av saker som spelar roll och småsaker som inte riktigt... spelar lika stor roll, men allting är nog lika viktigt. För mig i alla fall. Jag passar (som du kanske märkt) på att flasha lite bilder som jag tog en natt för inte så länge sedan då vi va ute och gick (två nätter i rad nu när jag tänker efter, men det är en av dedär inte riktigt lika viktiga sakerna).
Jag hoppar tillbaka till skillnader, för att försäkra mig om att du förstår den (skillnaden) och så att jag får skriva ner det, så att jag kan sluta tänka på det. Det är ju såhär, det är inte många som jag känner som jag tror önskar mig något ont utan de flesta önskar mig nog det bästa och hoppas litegrann att jag får det jag vill ha och lever väl, men det är inte allt för många som faktist finns till för att göra en skillnad och aktivt försöker faktist göra saker och ting bättre, för mig, för andra, för sigsjälva. Exempelvis känner jag (det ordet börjar nog få skavsår) att många, de flesta, nästan alla stödjer mig si och så i det jag gör och visst vill att jag ska göra det jag vill och det jag tycker är kul och så, naturligtvis gör man det, vem skulle inte liksom? Men hur många har du som du faktist stödjer aktivt och direkt? Det är ju inte allt för många. Även det är ju helt naturligt för hur skulle det se ut om vi aldrig brydde oss indirekt om någon utan alltid va ett hundra procent fokuserade på alla? Det skulle inte se ut alls, eller hur? Men nu är det Hanna jag pratar om.
Att fotografera på natten är grymt kul, långa slutartider ger (som du ser) riktigt fräcka effekter på saker som rör sig, till exempel rök och små ljuskällor. Det är någonting som jag tror är det första folk, som jag, fotograferar när de skaffat sig en systemkamera där man kan styra över sådana saker som exponeringstid för att få dedär himlarns fräcka effekterna. Något det däremot är, eller något det däremot blir kanske jag ska säga är att det blir väldigt många bilder som inte är något annat än ännu en bild i mängden. Det är väldigt lätt att ta bilder som ser ut som något halvbilligt vykort från Gallerix eller något sådant och när allting är nytt är det ju faktist superkul att ta dessa bilder tills man får se hur de ser ut, när man får se att de ser ut precis som alla andra nattbilder som finns och om det är något det finns tillräckligt av så är det bilder på bilar mitt i natten med lång slutartid så bilens strålkastare ser ut som laserstreck. Men nu är det såhär att Hanna är så snäll mot mig att hon inte bara följer med mig ut när jag ska göra det hon redan gjort tusen gånger och redan tröttnat på (fotografera en-i-mängden bilder på natten) utan hela tiden så uppmuntrar hon mig till att fortsätta för hon ser att jag tycker att det är kul.
Altså, inte bara står hon och huttrar och fryser när jag fjantar runt och letar vinklar och gör bort mig med kamerans inställningar utan när hon får se bilderna i displayen när de flashar förbi lite snabbt för att visa att det blev en bild denhär gången också är att hon klappar på mig och säger saker som "Nejmen oj, den blev fin!" och "Den blev bra, vad duktig du är!" även fast både hon och jag vet att hon skulle kunna göra det bättre än mig. Och det är ju naturligtvis hennes plikt som snäll flickvän, men hon gör så mycket mer än vad hon behöver göra. Mer än att bara förklara för mig att jag visst är bra när jag lite osäkert gnäller om att bilderna blir tråkiga, lite för att bilderna ibland blir tråkiga, men mycket för att jag fiskar komplimanger och ständigt behöver bekräftelse. Men det hon gör är att hon faktist får mig att känna mig duktig, hon får mig att se att endel av de sakerna jag gör faktist är bra och hon knuffar mig framåt för att göra mer och aldrig sluta, aldrig lägga av.
Jag hade nöjt mig med bara hennes sällskap. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ha hennes enorma stöd och att hon ständigt skämmer bort mig med komplimanger och motivation. Jag har sagt det så många gånger nu att det ibland börjar kännas tjatigt, men hon får mig att vilja bli bättre på det jag redan kan samtidigt som hon får mig att vilja lära mig allt jag inte kan. Jag hoppas bara att jag kan ge henne tillbaka allt jag får utav henne. Lika mycket motivation, stöd och uppmuntran.
För hon gör det så lätt att vara jag.
Zen
Min plats.
Det är något som har fattats hela sommaren. Ända sedan i början av våren har balansen varit bruten och jag har varit utan mitt ställe. Det enda stället jag trodde va bara mitt och ingen annans. Framför allt för att jag trodde att ingen annan någonsin skulle tycka om det stället, att det va för slitet, för nedgånget och för ruggigt för gemene man att trivas i. Jag trodde verkligen att jag va den enda som kunde hitta sinnesfrid bland dess armerade glasrutor, rostiga metalldörrar och missfärgade betong. Det va jag också, fram till årets första vackra dag. För någon fick, någon gång i mitten av april, den smarta idén att förstöra min plats för zen, med vit-rödrandiga mattor, barnleksaker och blommor. Någon förstörde min takterass.
Våldsamt återtagande.Men sen kom hösten och fluffiga barnfamiljer i färglada kläder med guldfärgade barn med gyllene lockar började frysa och då, helt plötsligt, dög inte taket för dem längre. Som om rastgårdar inte har känslor som kan krossas precis som du och jag. Då fick jag nog. Alla deras barbapappa my little pony regnbågsmöbler ligger nu ihopknölade i vrede i en hög i det mörka hissutrymmet tillsammans med deras färgglada mamma-pappa-barnsittdynor, deras barfotavänliga utemattor och deras hemska hängblomkrukor ligger stolt placerade på toppen av deras lyckliga lilla sommar som nu ser ut som en oorganiserad loppmarknad som ingen vill ha. Framför allt inte jag, för jag har fått tillbaka min plats. Jag har tagit tillbaka min plats och återställt allt till sitt rätta jag. Jag har återställt balansen i universum. Känner du?
Flykten från fyrisån
Jag och gud.
Nej, dethär är inte ett inlägg om religion, jag vill bara flasha lite bilder som vanligt. Det hela började med att jag hittade konstiga saker inne i domkyrkan (vad jag gjorde där får du gissa). Egentligen är de väl inte så konstiga, speciellt inte om man tänker på när de tillverkades (säger man kanske skapades när man pratar om kyrliga ting?). Det är i vilket fall som helst kul att fota inne i domkyrkan för ljuset är stämmningsfullt (och svårberäknat) och på något sätt känns det som att jag gör något jag inte får när jag går in och fotar i domkyrkan. Kanske är det för att personalen (är präster personal?) tittar på mig som om jag vore en terrorist, kanske är det för att jag känner mig som en turist.
Nej, dethär är inte ett inlägg om religion, jag vill bara flasha lite bilder som vanligt. Det hela började med att jag hittade konstiga saker inne i domkyrkan (vad jag gjorde där får du gissa). Egentligen är de väl inte så konstiga, speciellt inte om man tänker på när de tillverkades (säger man kanske skapades när man pratar om kyrliga ting?). Det är i vilket fall som helst kul att fota inne i domkyrkan för ljuset är stämmningsfullt (och svårberäknat) och på något sätt känns det som att jag gör något jag inte får när jag går in och fotar i domkyrkan. Kanske är det för att personalen (är präster personal?) tittar på mig som om jag vore en terrorist, kanske är det för att jag känner mig som en turist.
Så fort jag sätter foten inne på ett ställe där "sådana som jag" inte riktigt hör hemma eller borde vara blir jag oftast mätt, vägd och ettikerad innom bara några minuter. Domkyrkan är inget undantag då det, när jag kom in, stod en stor mustig präst (prost, fader, biskop, vad vet jag) och pratade med sina andra präster (jag säger präster för enkelhetens skull) och av hans blick att dömma så tror jag nog att han önskade att jag fått smaka lite av guds vrede redan innan jag ens kommit på tanken att kliva in i guds vackraste kyrka. Han viskade väldigt oblygt till en av de små präst-tanterna som stod i sällskapet och nickade väldigt uppenbart mot mig varvid hon snabbt trippade efter och låg oftast inte mer än två steg bakom mig när jag gick runt och letade dödskallar. Jag tror däremot att hon rätt fort fattade att jag inte kom dit med domedagsplaner i ryggsäcken utan hon såg mest nyfiken ut och när jag frågade om jag fick gå in bakom en avspärrning för att fota statyn på väggen kunde hon inte hålla sig längre utan började med tusen frågor om vad jag gjorde där och om jag skulle fota ängeln (öh, nej?). Jag svarade snällt "öh, nej" och frågade om hennes chef (vänta nu, gud?) va orolig att jag skulle ha sönder något och jag tror aldrig jag sett en god kristen sett så skyldig ut som hon gjorde när hon undvek frågan och mumlade något om klotter. Det övergick dock snabbt i fascination över min kamera, mitt smarta stativ och anledningen till varför jag var där. Hon verkade vara en sådan som ser hopp i hopplösheten (det är väl kanske vad religion går ut på, men säg det till tjockisen i entrén). Hon och jag kom ganska bra överens, hur som helst.
Kanske borde jag reagera starkare på fördommarna som riktas mot mig hela tiden. Kanske är det för att jag märker en sådan stor skillnad när jag är i mina privata respektive jobbkläder och senast idag hände det som nästan oftast händer inne på butiker som jag handlar på, jag står och gräver i någon hylla efter just den prylen jag vill ha som aldrig finns och när jag är klar och vänder mig om nästan hamnar i famnen på butikskontrollanten (undercover-väktare) som blir överförvånade över att "nämen va det bara jag". Det är ju lite humoristiskt, men det blir väldigt tröttsamt i längden att alltid bli förföljd av butikspersonal, präster, borgare och bönder var jag än går. Kanske är jag så lugn över det eftersom att jag förstår hur de tänker. Jag håller inte med dem, men jag förstår hur de fungerar, av erfarenhet. Jag kunde ju lätt slippa det om jag drog upp mina byxor, inte gick omkring med luvan uppdragen och nästan alltid en ryggsäck på axeln, men vad för sorts människa skulle jag bli då? Att gå emot den jag är bara för att passa in står inte på menyn. Men vad för sorts människa är jag nu?
Om man sätter mina intressen intill mitt yrkesval (kanske yrkesbristpåvalmöjligheter kanske är rätt ord) så är det ju svårt att blunda för det faktumet att det är motsägelsefullt. Så hur försvarar jag det? Hur rättfärdigar jag det jag tycker om kontra det jag gör för att sätta mat på bordet? Inte alls faktist. Tillräckligt många människor, både på jobbet och fritiden stör sig in i förbannelse på det att jag bara helt enkelt inte orkar lägga någon energi på det.
Jag jobbar för att leva, jag lever inte för att jobba.
Jag hade jättesvårt att komma på vad jag skulle skriva om bilderna jag tog idag när jag gick hem. Jag kom på att jag inte alls kan i närheten av tillräckligt mycket om domkyrkan (jag är en dålig Uppsalare) för att göra detta till någon sorts artikel om statyerna och figurerna där inne (när jag skulle skriva om ängelbarnet som håller i en dödskalle på vadhannuheters grav) och att jag troligtvis inte tänker läsa på om dem bara för att förmedla energifattig information vidare, men sen kom jag på att jag ibland glömmer bort varför jag över huvud taget har denhär sidan. När jag tittar på besöksstatistiken blir jag förvånad, smickrad och generad nästan varje gång då besöksantalet växer sakta men säkert. Ibland kommer jag av mig och börjar tänka på vad folk vill läsa, vad folk skulle tycka va intressant att läsa men sen kommer jag på att denhär sidan inte är till för att vara intressant utan den är bara till för mig. Sen om ni tycker det är intressant så kommer vi nog komma bra överens och ni är varmt välkommna hit och tillbaka.
Nu blir det dagbok, hej bullen!
Imorse vaknade jag med rejäl huvudvärk och tyckte jättesynd om migsjälv så jag va tvungen att städa hela lägenheten i väntan på att klockan skulle bli elva så att jag kunde gå ner på stan i mina spenderarbyxor (alla byxor är spenderarbyxor med rätt inställning, det är ingen modegrej). För igår på min lunch smet jag in på Core för att kolla läget i min desperata tid då jag letar efter en ny ryggsäck.
Jag har köpt en hyffsat bra liten väska till min kamera som jag tyckte skulle passa perfekt i min ryggsäck när jag stod och ögonmätte den med min oskarpa minnesbild av hur stor min ryggsäck är inne på kameraväsk-butiken. Jag mätte tvärfel då kameraväskan inte alls fick plats i min CamelBak-ryggsäck och jag hade lite beslutsångest över vad jag skulle ta mig till då kameraväskan va jätteprakisk och skyddar kameran mycket bättre än vad min shemagh (typ palestinasjal) gör och jag vill ha kameraväskan i en ryggsäck, så att säga. Det blir lite väska-i-väska, men hellre det än en pajjad kamera.
Imorse vaknade jag med rejäl huvudvärk och tyckte jättesynd om migsjälv så jag va tvungen att städa hela lägenheten i väntan på att klockan skulle bli elva så att jag kunde gå ner på stan i mina spenderarbyxor (alla byxor är spenderarbyxor med rätt inställning, det är ingen modegrej). För igår på min lunch smet jag in på Core för att kolla läget i min desperata tid då jag letar efter en ny ryggsäck.
Jag har köpt en hyffsat bra liten väska till min kamera som jag tyckte skulle passa perfekt i min ryggsäck när jag stod och ögonmätte den med min oskarpa minnesbild av hur stor min ryggsäck är inne på kameraväsk-butiken. Jag mätte tvärfel då kameraväskan inte alls fick plats i min CamelBak-ryggsäck och jag hade lite beslutsångest över vad jag skulle ta mig till då kameraväskan va jätteprakisk och skyddar kameran mycket bättre än vad min shemagh (typ palestinasjal) gör och jag vill ha kameraväskan i en ryggsäck, så att säga. Det blir lite väska-i-väska, men hellre det än en pajjad kamera.
Och bara för att vi lever i sammanträffandenas årtusende så står det tre enorma kartonger inne på Corebutiken när jag stegar in och Diggedy svarar "lite DC prylar, typ ryggsäckar och sånt" när jag frågar vad som ligger i. Hm, oväntat. Nu har det gått så långt att jag slutar bli förvånad över sammanträffanden, men jag blir glad att det är bra sammanträffanden för en gångs skull. Hur som helst hade han hade inte plockat upp allt ordentligt och jag kände mig lite ivägen när jag stod och stampade när han grävde runt i kartongerna så jag tänkte att jag skulle ta det imorgon (idag) istället.
Innan jag gick därifrån hann jag dock få syn på en mörkgråsvart cammoryggsäck med rosa detaljer, även det ett sammanträffande, men jag orkar inte förklara det. Men tänk favoritfärgkombination så börjar det brännas. Hur som helst så när jag kom dit idag så hittade jag ganska fort två ryggsäckar som jag ville ha (den som är i favoritfärgkombination och en svart). Hm, oändlig beslutsångest. Men vad gör man när man hittar två av en sak som man vill ha? Man gör det vilken sund människa som helst gör om de hittar två av något de bara behöver en utav: Man köper båda. Dubbel glädje.Den lilla kameraväskan fick mer än plats i båda ryggsäckarna och jag tog till min fantasi, en kniv, eltejp, svarta buntband och en näve karbinhakar (allt man någonsin kommer att behöva) och fixade ett jättebra sätt att hänga fast kameraväskan inne i båda ryggsäckarna (ja, naturligtvis matchar karbinhakarna, vad trodde du?). Så nu behöver jag inte längre oroa mig för dels min kameras hälsa och dels bekymmret med platsbrist som dykt upp sen jag började resa runt mer än bara ner på stan. Det har till exempel varit lite problem med att få med sig både kameran, en extra tröjja och de resterande nödvändiga sakerna. Speciellt efter att jag köpte väskan till kameran, då va det omöjligt att få in någonting i min yttepytteryggsäck. Det är inte som att de nya är helt enorma, det va den gammla som va lite mindre än vad vanliga ryggsäckar brukar vara (det är en cykelryggsäck, jag tycker om att köpa ryggsäck efter ändamål, okej?) men nu får jag plats med allt ovanstående plus gorillapoden plus en liter youghurt utan att ens behöva oroa mig för platsbrist. Det enda som jag saknar med de nya ryggsäckarna är att de inte har så många småfack som man kan sortera upp all sin shit i, men att kunna få med mig det jag vill ha med mig är värt mer än att kunna sortera upp det jag kan få med mig. Men att kameran är trygg är nog värd mest.
Ryggsäck-4-ever!
Nödbroms
Stoppa klockan, snälla.
Där, på stenkanten av Gävleån (eller vad den nu heter) där vi satt och dinglade med benen önskade jag bara att tiden snälla snälla bara snälla kunde stanna och inte bli en sekund till, inget senare, inget vi borde nog gå nu och inget åka hem. Ingenting annat än att bara sitta still, bara sitta kvar och inte göra något mer eller något annorlunda. Bara en liten stund till. Just nu är jag så långt ifrån att behöva jag-tid som jag kan komma. Det enda jag vill ha nu är tid som står stilla.
Där, på stenkanten av Gävleån (eller vad den nu heter) där vi satt och dinglade med benen önskade jag bara att tiden snälla snälla bara snälla kunde stanna och inte bli en sekund till, inget senare, inget vi borde nog gå nu och inget åka hem. Ingenting annat än att bara sitta still, bara sitta kvar och inte göra något mer eller något annorlunda. Bara en liten stund till. Just nu är jag så långt ifrån att behöva jag-tid som jag kan komma. Det enda jag vill ha nu är tid som står stilla.
SittabrevidHanna-tid.Jag tror, med handen på hjärtat nu, aldrig att jag varit i närheten av någon som gör mig så avslappnad som hon gör. Jag har aldrig kunnat vara i just nu, någonsin tror jag. Alltid i framtiden eller långt långt bak i dåtiden. Men nu, oavsett vad, var vi än är och vad vi än gör är det the place to be. Hon skänker mig ett sådant lugn och, som jag har tjatat förut, så gör hon det så lätt att vara jag och jag tycker (äntligen) om att vara jag och jag kan (äntligen) slappna av. Och, shit, det är verkligen inte synd om mig någonstans.
Även fast jag tror (vet om jag ska vara vettig, men jag säger tror för vad vet jag egentligen?) att det fortfarande är bra att jag bor här och duvet, hon bor där och sådär, så att jag får komma hem och typ sammla mig och inte kastar mig hals över huvud in i någonting som blablabla så är det, just nu, väldigt drygt att inte ha henne här. Att jag måste vara här för att jag måste åka och jobba imorgon och hon måste vara där för det är någon som måste ha henne där är bara värdelöst just precis nu för jag vill faktist inget annat än att bara sitta brevid henne, var som helst. Helst av allt.
Smstr.
Det känns som att jag precis han möblera om migsjälv och vänja mig vid (och framför allt göra mig beredd på) att ha semester och vara ledig, nu låter det ju så från varenda självömkande stackare som tror att det är synd om dem när deras semester är slut och det är läge att gå tillbaka till vardagen så är inte jag en självömkande stackare som tror att det är synd om mig (eh...), men om vi skiter i det för stunden och låter mig skriva utan att behöva tänka efter alldeles för mycket (as if?) jag tänker alltid före efter och säger oftast alldeles för mycket för fort (and look where it got me), men det är rätt svårt att se hur hela livet kommer att vara så, altså, dethär med gå till kneget och "arbeta ihop sina surt förtjänade pengar" och hela detdär vanliga som nästan alla måste finna sig i. Jag gjorde det fatala (andra gången jag använder ordet fatal nu, jag vet faktist inte om det får användas hur som helst) misstaget att med min tjej och började prata om dethär med tänk om man skulle råka vinna tjugofemtusen kronor i månaden i tjugofem år. Men seriöst, tänk om. Vad skulle du göra? Det är farligt att tänka på det för, som hon varnade mig, så är risken stor att man vänjer sig vid tanken när man håller på att drömma om det att man näst intill (faktist helt intill) inbillar sig att det är verkligheten man sitter och fantiserar om och sen kommer man på att det faktist inte alls kommer några tjugofem tusen kronor i månaden i några tjugofem år. Men vet du?
Jag tror att det kommer att gå bra ändå.
Hets mot folkmun
Ordpolisbrutalitet.
Jag är nog en av de lägst utbildade språkpoliserna i vårt land. Jag har mer ofta fel än rätt och jag skulle till exempel inte vilja räkna stav-, formulerings och grammatikfelen (gramatik, nej, grammatik. eller?) här på sidan. Som språkpolis utövar jag mer ofta än sällan tjänstefel och jag är helt övertygad om att jag är sämst. Men jag kan inte låta bli att koka över när jag ser hur endel för sig med språket vi har fått. Jag själv har, av en gammal svensklärare fått höra att jag våldtagit det svenska språket i en av mina texter jag stolt lämnade in som nog mer va på svengelska än det kursen (fast jag tror det kallades ämnet då för tiden) handlade om och va döpt efter. Förlåt mig om jag svävar iväg från ämnet litegrann nu, men som exempel så använder jag "va" där jag borde skriva "var", men för ett par år sedan så tog jag upp det i min osäkerhet på användningsområdet med min dåvarande svensklärare (the one and only svenskalärare) och det tog inte lång tid innan jag började tänka på annat och helt och hållet missade poängen med genomgången, för hon tog upp exemplet "var" som i "ett sår som varar". Nu när jag tänker efter så kanske det va (eller hur det nu ska vara) just ordet "varar" hon tog upp, som i "ett sår som varar" jämte "det är så det ska vara". Nu blev jag osäker. Hur som helst så har jag sen dess inte kunnat se något annat än ett varande sår när jag skriver "va" istället för "var". Ett medvetet fel. Resten däremot är ren okunskap.
Hur som helst, det som retar mig mest är hur kioskägare, butiksinnehavare, krögare och cafépersonal misslyckas fatalt med att få fram sitt budskap. Här i Uppsala har vi till exempel (det bästa exemplet i mitt jihad) vår mest lokala pizzeria med sin moderna och otroligt inbjudande slogan "Stans största pizza" som går hand i hand med klassiker som "Ät så mycket du orkar" och där de på tal om händer troligtvis inte tvättar sina särskillt ofta. Där säljer de kebab, pizza och sallad och när de satte sig ner och slog sina kloka ihop om skyltningen på deras restaurang kom de på den fantastiska idén att klistra upp sitt fönster med texten "Pizza, sallad och kebabbar". Det skär igenom hela mig varenda gång jag går förbi deras fönster för det är ett sånt klumpigt, ogenomtänkt och långt ifrån korrekturläst beslut att fatta, att sätta kebab som det sista ordet när de ska beskriva produkterna som serveras i deras bar. Skulle det inte kännas bättre med "Pizza, kebab och salladsbar" eller är det något coolt med det hela som jag helt har missat?
Men det tar inte slut här och det är inte bara de uppenbara snedstegen som jag retar mig galen på. Senast idag gick jag förbi ett Café inne i en utav Uppsala universitet administrerade lokaler. Altså där det går omkring kids, någorlunda moderna varelser som oftast har rätt bra koll på det nutida sättet att uttrycka sig. Det cafét, vars namn jag lämnar ute, har en ny meny med ett ny prissättning där de briljerar stolt med att för bara fem kronor extra så får du kaffe på maten. Men snälla någon, man kan väl inte hälla kaffe på maten, hur skulle det se ut? Nej, det är ett uttryck som inte under några omständigheter som helst borde få leva kvar, alls över huvud taget. Inte ens i något arbetarsamhälle där innevånarnas för-föräldrar faktist ville ha kaffe på maten och glatt tyckte att det va helt okej att bete sig hur som helst i tal och skrift så länge du inte va bättre än någon annan då det bara kan ha varit i jantelagssamhällen, brukssamhällen, där alla jobbar på bruket. Där bruket är centrum i universum. Där bruket står för din uppväxt, ditt sociala nätverk, din dejtingservice och om du är snäll även din begravning som sådana uttryck som får Nils Dacke himself att framstå som iPod. Men dethär är inte Glada Huddik, dethär är wi-fi Uppsala där vi, trots vår ständiga personlighetskris och eviga förvirring aldrig slutar försöka...
och åteminstone pratar fint.
Ovanligt (rooftops)
Sista dagen på vad som känns som hela mitt liv.Det har kännts i hela min kropp idag att det är den sista dagen på min semester. Jag kunde inte sova inatt utan låg och vred mig och kunde inte slappna av för jag vill verkligen inte att denhär tiden som är just nu ska ta slut. Det va väldigt länge sedan jag va i en sits där jag önskade att tiden skulle stanna, en period i livet som jag ville stanna kvar i och aldrig låta den försvinna, men just nu och det som varit de senaste fyra veckorna är en sån tid i mitt liv. Det finns ju ingenting som säger att den intemåste, vara ledig och jag fick en klump i halsen när jag tänkte på de fyra veckorna som jag skulle vara ledig och hur i mitt liv jag skulle kunna få tiden att passera så fort som möjligt. Jag trodde inte att något bra skulle komma av denhär sommaren utan det kändes mest som att det va en ångestfylld tid som jag skulle vara tvungen att vänta ut. I väntan på något bättre. Men jag hade fel. Jättefel. Istället blev det de bästa fyra veckorna på längre tid än vad jag faktist vill räkna, längre tid än vad jag någonsin vill veta. Allting har till min stora förvåning med väldigt få undantag blivit mycket mycketbra. Kanske är det för att det känns ovant att skriva det, kanske är det för att det känns ovant att känna det, men det känns. Och det är ovant välkommet. Trots att jag är rädd att det ska försvinna för att min semestar tar slut och allt sägs ska återgå till det vanliga vägrar jag låta det återgå till det, mitt, vanliga. För det vanliga är värdelöst och jag tänker, oavsett vad som händer under hösten och vintern, inte låta migsjälv återgå till det som har varit tidigare. Nu ska det gå till det ovanliga, en höst som jag inte tänker vara rädd för, inte denhär gången. Jag har äntligen för mycket att se fram emot för att inte vilja att det ska bli framtiden.kommer att fortsätta efter imorgon, men jag är livrädd för hösten och vintern och allt som de årstiderna för med sig och hur de påverkar mig. Om du har varit flitig och läst alla inlägg innan detta så har du kanske läst att jag va helt livrädd för min semester och nästan hellre hade låtit bli den helt och hållet. Jag kommer ihåg när jag stod inne hos min chef med gråten i halsen och bönade och bad om att inte bli tvingat till semester när han insisterade på att jag skulle, bättre än vad jag ens någonsin i mina vildaste fantasier skulle kunnat föreställa mig och allt som jag har gjort och allt som har hänt har lett fram till att jag, det tar emot lite att skriva det, mår
Ovanligt.
Hey Jimmy
Över stock- och stenholm.
Jag fick ett ryck och åkte till Sthlm idag och hoppades innerligt att jag skulle hitta en ny hoodie. Det är ett väldigt känsloladdat äventyr varje gång jag ger mig ut i världen på jakt efter nya kläder för, som ni kanske märkt, är jag lite småförtjust i DC-skokompaniets kläder. De har alltid legat mig varmt om hjärtat osv osv, mest för att deras företagssymbol är den mest kompletta, balanserade och snyggaste symbolen i hela vida världen men mycket är väl för att jag associerar (assosierar, asocierar, assoscierar... fan vet jag hur det stavas) symbolen med så mycket från mina yngre år (herrans många år sen hörrö) och med handen på hjärtat så tycker jag bara att det är så galet coolt med DC-kläder.
Jag fick ett ryck och åkte till Sthlm idag och hoppades innerligt att jag skulle hitta en ny hoodie. Det är ett väldigt känsloladdat äventyr varje gång jag ger mig ut i världen på jakt efter nya kläder för, som ni kanske märkt, är jag lite småförtjust i DC-skokompaniets kläder. De har alltid legat mig varmt om hjärtat osv osv, mest för att deras företagssymbol är den mest kompletta, balanserade och snyggaste symbolen i hela vida världen men mycket är väl för att jag associerar (assosierar, asocierar, assoscierar... fan vet jag hur det stavas) symbolen med så mycket från mina yngre år (herrans många år sen hörrö) och med handen på hjärtat så tycker jag bara att det är så galet coolt med DC-kläder.
Men för ett par år sedan så gick det europeiska ansvaret för DC över till ett gäng fransmän (i frankrike) och det blandat med att skatemodet tagit någon sorts vändning mot det för löjliga street-modet som är >inne< nu för tiden är en total katastrof. För ett par säsonger sedan så började man kunna ana den smygande terrorn med tvärfula plojkläder som skulle markera döden, slutet och begravningen för den så vackra eran då skate va en egen stil som inte blandades ihop med någon sorts cheapmonday personlighetsklyvning som råder över de övriga genrerna som finns i våra butiker runt om i landet. Den första spiken i kistan va när DC började med sina urlöjliga skoglasspinnar, rånarluvor och bultsaxar som de envisades med att screentrycka över verkligen hela plaggen och det mina vänner är inte okej. Det är ett steg ifrån de detaljerade, egna, ledande och kreativa plaggen de brukade tillverka då de nu verkar tro att man måste göra sina kläder annorlunda genom att bara göra något som ingen annan gjort tidigare, men lite mer än så krävs det. Jag stod i vad jag tror va en timme inne på Core i stockholm i ett tårfyllt samtal med vad-han-nu-heter i en gemensam överenskommelse om att DC börjar vandra med ögonbindel mer och mer. Men sen fick jag reda på att hela skulden inte ligger hos DC (trots att de gör kläder för att passa in i en marknad) då det tydligen är såhär att återförsäljarna får dels för mycket att välja mellan men även väljer bort de klassiska DC-produkterna och istället väljer att köpa in plojmodegrejerna som DC tyvär också levererar. Enbart för att sälja mer. Det är bra för att de snygga grejjerna fortfarande tillverkas, men det är så tragiskt att den svenska återförsäljareliten saknar smak helt och hållet så att få tag på de plaggen jag söker kommer bli betydligt mer import-krångligt än vad det varit tidigare.
Något jag stör mig fruktansvärt mycket på är hur Svenska återförsäljare nu mer än någonsin (framför allt de butiker som utger sig för att vara skatebutiker) vänder kappan efter den skitfyllda vinden som blåser över modesverige som styrs av egocentrerade konsumtionsinriktade småglin med för mycket pengar och för lite initiativförmåga. Och samtidigt som de böjer sig efter marknaden utger de sig för att styra den i ett desperat försök att både passa in och vara egen. Det hela blir en katastrof för de få av oss som vet vad vi vill ha och ger oss ut för att hitta det, till skillnad från motsatsen som inte vet vad de vill och ger sig ut för att låta någon annan tala om det för dem. Det skapar en marknad som kan styra sina konsumenter och inte vice versa (nu är ju inte dethär någon nyhet, men dethär är ingen nyhetssite så det matchar).
I vilket fall som helst (nog om det nu) så hade han inne på Core ingenting fint och jag började känna mig lite stressad för junkyard.se har inte heller sådär jättemycket fint just nu (ingenting alls, se all ovanstående text så vet du varför) och jag gjorde ett desperat ryck, som nu när jag tänker efter inte är så desperat. Jag gick till skatebutiken "Hollywood" som på senaste tiden faktist briljerat vad det gäller sortimentet och de har verkligen slagit Core på fingrarna, vilket behövs eftersom att Core verkligen börjat slappa till sig. Vi har fått en såndärn "Hollywood" butik i Uppsala också i vår stads stelaste galleria (galleria Dragarbrunn som den så fyndigt heter, den ligger på Dragarbrunnsgatan, nån borde få sparken) och de stod för mina nya byxor, de hade dem inne i alla fall. Av någon anledning tror jag att jag inte ska hitta någonting när jag går in på Hollywood, jag tror att det är för att jag inte kommer överens med deras butiksnamn, men jag ska försöka sluta klaga så jag låter det vara, för när jag klev in i Hollywoodbutiken på Norrlandsgatan (tror jag den heter, den ligger i alla fall i omnejd) så låg han där och väntade på mig. Jimmy.
Jimmy är en ton-i-ton (det betyder att screentrycket är i samma färgton som plaggets tyg) zip-hood. Han är kanske hur mjuk och snäll som helst och han är den sortens hoodie som man ska ha luvan uppdragen eller låta bli att ha tröjan över huvud taget. Det va en enorm lättnad att hitta Jimmy för jag har letat i unjefär ett år nu efter en skön ljusgrå zip-hoodie utan lycka, men även att se att i alla fall någon tar in åteminstone ett par av DCs rena originalkläder bidrog till min sinnesfrid. Jag blev så glad när jag hittade honom att jag va tvungen att byta om på en gång, mitt inne i butiken.
Jag trodde att jag skulle spendera hela dagen i Stockstaden men efter att jag hittat Jimmy så kom jag inte på något mer jag ville ha eller titta på så jag gjorde ett misslyckat försök att springa ifatt tioövertvåtåget och fick snällt sitta och vänta på tioövertretåget. Det gjorde ingenting för jag hann dricka tre koppar kaffe från dendär seven-eleven butiken eller vad det nu är för något på Centralstationen (du vet vilket kaffe jag menar). Sen kom tåget och till min stora fasa hann en hel skolklass (två kanske de va, eller så va de bara tjocka) sammlas på perrongen och jag tror att var enda en av dem pratade om någon sorts mobiltelefon eller mp3spelare och det kändes som att det skulle bli en lång tågresa bland dessa uppenbara pappabetalar-tjernobylbarn. När vi klev på tåget satte jag mig och såg så sur ut som möjligt och det funkade rätt bra tills det blev platsbrist. Då till min stora överlycka såg jag två renodlade nördar komma ursäktandes genom vagnen. Jag tror att den ena va lite... inte-alla-indianer-i-kanoten (om du förstår vad jag menar?) och hans kompis va inte så långt ifrån vare sig psykiskt eller fysiskt. Lite tjocka, jättenördiga. Jag ville stråla ut min link-up med dem så mycket jag kunde så jag flyttade inbjudande på min ryggsäck när de kom och de satte sig (yes!) vid mitt bord och såg lite obekväma ut tills det kom fram att de varit på en bokmässa (därav skolklass) och båda hivade upp en varsin bok. Nörd nummer 1 hade köpt John Ajvide Lindqvist "Pappersväggar" och nörd nummer 2 hade köpt Terry Pratchett och Neil Gaimans "Good Omens". Sammanträffanden kommer sällan ensamma och jag va inte riktigt beredd på att få se de två böckerna igen, men de märkte nog att jag hajjade till för vi började prata om böckerna och de två hälsade snällt. Olle och Kalle eller något sådant, de förklarade hetsigt att de såg jättemycket fram emot sina sproilans nya böcker och att skräck och sci-fi minsann är deras huvudkategorier. Jag kände mig unjefär hur cool som helst när jag kunde berätta att jag minsann läst ut båda två (den ena i alla fall), men både Olle och Kalle-eller-något-i-den-stilen nickade förstående när jag förklarade varför jag inte läst ut "Good Omens". Som om de visste precis. Som om de visste precis. De två fick mig att känna mig inte-lika-ensam efter att vi jämfört vår film-, bok- och spelsmak under resten av resan. Det behövde jag.
Science Fiction-4-ever!
Dagens stjärnor
Bandit Queen.
Nu har hon åkt och det är ett stort gapande hål kvar, det är oftast inte helt hopplöst när hon eller jag packar vår shit och åker tillbaka till vårat efter att gästat i den andres. Men denhär gången va det verkligen inte okej att hon åkte och jag ville springa efter tåget när hon åkte, det va ett såntdärnt film-hejdå som är jättesorgligt även fast jag inte kan göra så mycket annat än att le när jag tittar på henne så ville jag mest bara skrika när jag hörde att tågets bromsar släppte och det började rulla bort mot jagvetintenärvisesigen men jag hoppas att det är snart.
Jag har nog aldrig varit med någon som inte ställer några krav alls på mig, någon som får det att kännas så okej att bara vara jag och som låter mig uppmuntrar mig att göra det jag vill göra (naturligtvis ska det ju uppmuntras, men det är inte på samma sätt) det känns som att hon märker direkt när jag vill rita något, göra något med någon skärm eller bara sitta och titta ut genom fönstret och när hon märker det så känns det som att hon verkligen vill att jag ska göra precis det som faller mig in och nu när jag skriver det låter det ju som en naturlig del i ett förhållande mellan två människor, men lägg handen på hjärtat och tänk efter hur det faktist är i verkligheten, hur det brukar vara och hur det är. Det är inte såhär i varje fall, jag är bortskämd. Mer ofta än sällan brukar det ju vara så att den som inte gör något sätter sig lite demonstrativt och suckar, högre och högre, tills den andre får spader och blir helt galen, men så gör hon inte. Hon gör något annat istället, något som hon vill göra. För hur frustrerande är det inte att bara hänga med någon som inte har någon initativförmåga, inga ambitioner att göra något med död tid och alltid indirekt kräver att bli underhållen? Yep, det är väldigt frustrerande. Men inte mah grrrl. No way no how.
Nu har hon åkt och det är ett stort gapande hål kvar, det är oftast inte helt hopplöst när hon eller jag packar vår shit och åker tillbaka till vårat efter att gästat i den andres. Men denhär gången va det verkligen inte okej att hon åkte och jag ville springa efter tåget när hon åkte, det va ett såntdärnt film-hejdå som är jättesorgligt även fast jag inte kan göra så mycket annat än att le när jag tittar på henne så ville jag mest bara skrika när jag hörde att tågets bromsar släppte och det började rulla bort mot jagvetintenärvisesigen men jag hoppas att det är snart.
Jag har nog aldrig varit med någon som inte ställer några krav alls på mig, någon som får det att kännas så okej att bara vara jag och som låter mig uppmuntrar mig att göra det jag vill göra (naturligtvis ska det ju uppmuntras, men det är inte på samma sätt) det känns som att hon märker direkt när jag vill rita något, göra något med någon skärm eller bara sitta och titta ut genom fönstret och när hon märker det så känns det som att hon verkligen vill att jag ska göra precis det som faller mig in och nu när jag skriver det låter det ju som en naturlig del i ett förhållande mellan två människor, men lägg handen på hjärtat och tänk efter hur det faktist är i verkligheten, hur det brukar vara och hur det är. Det är inte såhär i varje fall, jag är bortskämd. Mer ofta än sällan brukar det ju vara så att den som inte gör något sätter sig lite demonstrativt och suckar, högre och högre, tills den andre får spader och blir helt galen, men så gör hon inte. Hon gör något annat istället, något som hon vill göra. För hur frustrerande är det inte att bara hänga med någon som inte har någon initativförmåga, inga ambitioner att göra något med död tid och alltid indirekt kräver att bli underhållen? Yep, det är väldigt frustrerande. Men inte mah grrrl. No way no how.
B-to-the-izzo.
Något som verkligen hör till ovanligheterna är att jag springer på folk. Jag saknar den förmågan helt och hållet, jag brukar få höra från mina vänner och bekanta hur många av mina föredettinga och förralivingar de springer på stup i kvarten, men inte jag, jag kammar noll. Antingen så beror det på att jag oftast går i egna tankar med sänkt blick och sur min, eller så beror det på att folk hinner se mig innan jag hinner se dem. Hur som helst, ibland händer det ju, men en ännu större ovanlighet varegäller att springa in i folk är att jag springer in i Bea. Det gjorde jag (som du nog förstår vid dethär laget) idag. Hon hade glädjande besked, riktigt roliga besked som får mig att hålla båda tummarna, nej, fuck it, jag håller alla fingrar, alla tår och andan för att det snälla ska gå vägen denhär gången. Hon behöver det. Hon har fan förtjänat det. Efter ett liv av taggtrådskantad motvind i en uppförsbacke har hon haft sin beskärda del av motgångar (and then some) så nu är det fan hennes tur att ha lite flyt för en gångs skull och med Charlie som kan hålla henne i handen tror jag att de tillsammans har precis exakt alla förutsättningar som behövs.
Ylleludd-trasselsudd.
Flera gånger om (precis som alltid när jag ska skriva något jävligt viktigt) så har jag tänkt göra ett inlägg bara åt Ylva där jag skriver ner allting som finns som bara är till Ylva. Det har inte riktigt gått, det är rättare sagt brutalt omöjlig att ens komma igång. Vanligtvis börjar sånna inlägg med att jag skriver tio tusen rader med strunt sen sitter och omformulerar mig in i oändligheten fram tills jag kommer på att allt bara låter konstigt och raderar allting. Men så är det inte med Ylvas inlägg, där har jag kommit till en blank sida med en textmarkör som blinkar frågande, sen har jag inte kommit längre. Så många saker att säga, så få ord. Ett par av de sakerna är att hon är en av de starkaste människorna jag känner, att hon har världens största hjärta som är för stort för hennes eget bästa, att hon är den som känner mig allra bäst, att hon är den som lyssnat varenda gång på mitt eviga tjat. Att hon är en helt enorm människa.
Att hon är en av mina bästa vänner.
RTFM
Klicka på bilden för en enorm överraskning.
Full koll.
Jag glömde helt och hållet bort att ha min cam på manuellt läge för en ISO på 1600 kan bara inte bli bra, men bilden va lite tråkigare än jag trodde att ta så det får gå ändå. Och usch, nu kommer jag på migsjälv med att sitta och ursäkta min bild, det är något av det tråkigaste som finns. Altså, när någon har gjort något helt själv och vill visa upp det men börjar med att ursäkta det. Då är det ju inget kul att titta på något som någon har gjort och (men?) jag tror att det är ett sätt för många att fiska beröm, framkrystade förskönade åsikter om inte annat och det är ju inte heller särskillt kul, så här har ni, världens finaste bild. Passa på att njuta nu, man vet aldrig när man får se något fint igen.
Jag glömde helt och hållet bort att ha min cam på manuellt läge för en ISO på 1600 kan bara inte bli bra, men bilden va lite tråkigare än jag trodde att ta så det får gå ändå. Och usch, nu kommer jag på migsjälv med att sitta och ursäkta min bild, det är något av det tråkigaste som finns. Altså, när någon har gjort något helt själv och vill visa upp det men börjar med att ursäkta det. Då är det ju inget kul att titta på något som någon har gjort och (men?) jag tror att det är ett sätt för många att fiska beröm, framkrystade förskönade åsikter om inte annat och det är ju inte heller särskillt kul, så här har ni, världens finaste bild. Passa på att njuta nu, man vet aldrig när man får se något fint igen.
Ripstop
Ny dag, nya byxor (jag har klantat mig förstår du).
Det gick till såhär; Jag bytte slangar på mina cykelhjul för en liten tid sen, lite visste jag att jag satte på däcken bakochfram så pilen som säger "rotation" och ska peka ditåt, hamnade fel och pekade ditåt istället och så kan vi ju inte ha det för vi lever i ett samhälle där man ska både följa pilar, rekomenadtioner och instruktioner och genom att ha mina däck bakochfram så kan ingen ta ansvar för någonting som kommer att hända mig när jag är ute och cyklar så jag gjorde bäst i att omedelbart vända däcken till rätta igen för att återskapa balansen i universum (och få däcken att greppa som de ska, mer grepp åt inbromsningar än accelerationer då man åker uför och inte uppför) och medans jag höll på med det så lutade jag nog hela min kropp mot samtliga oljiga delar av min cykel och oljefläckade ner mina gröna byxor (de jag skrev om i våras, scrolla ner två kilometer så får du se om du inte tror mig) och det är ju lite synd, men i min kapitalisttillvaro löser vi sådana uppgifter och problem med att köpa nytt. Carhartt kom till the rescue med mina första ripstopbyxor någonsin, jag tycker egentligen inte om tyget men det får duga för denhär gången (tänkte jag och, shit, vad de duger). Lite bättre, dubbelt så dyra. Precis som det skall vara.
Kattpaj.Idag va vi (ahjustja, Hanna är här, äntligen) hemma hos Erica och Daniel och fick paj (det va hallonpaj, jag skrev kattpaj bara för att skrämmas, flåt) och pratade tevespel och, nu får du inte berätta dethär för någon, men deras katter är sjukt fina. De är precis likadana trots att både E och D försökte övertala mig att man visst ser skillnad utan att lyfta upp dem och kolla.. under huven så att säga (det är en syster och en bror) men jag vägrar tro det. Därför får ni bara se en bild på den ena av dem eftersom att de båda ser likadana ut men tänk dubbelt så...
Tanken med besöket va att Daniel skulle få bekanta sig med både min och Hannas kamera, det är de camsen som han funderar på att köpa men inte riktigt vet vilken han ska välja, så jag tänkte det kunde vara bra att han i lugn och ro kunde få känna på dem båda två. Jag vet inte hur mycket han fick ut av det hela och om han ens är intresserad och ville klämma och känna, men jag har det gärna som ursäkt att gå dit och få hallonpaj och äntligen få träffa Erica och Daniel igen, istillmissyouguysok?
Sen blev det kväll, regn och dags att gå hem. Det låter ganska trist va? Det va det verkligen inte för nu är det mörkt på kvällarna igen och min lägenhet återgår till sitt rätta jag, det jaget som jag inredde när det va mörkt som är helt planerad efter att solen inte ska vara uppe så nu känns det helt plötsligt som att jag kommit hem till mitt snälla hem som tog hand om mig hela vintern. Lite som ett kärt återseende unjefär. Fast rätt mycket har nog att göra med att jag sedan i söndags har haft sinnesfrid. Jag vill sitta med Hanna och inte göra någonting, rita litegrann på mitt projekt (du ska få se sen, när det är klart), titta på film, lyssna på världens bästa musik, gå ut på långsamma promenader och se sommaren dö långsamt, alldeles för fort och om någon frågar vad vi gjort kan jag svara "ingenting" utan att känna en ilning längs ryggraden av ångest över tid som tickat iväg, slösats bort och aldrig någonsin kommer tillbaka. För allt jag har nu är tid, allt som finns nu är tid. Istid. Men det är en istid med någon som får det att kännas. Någon som får mig att kännas.
Tanken med besöket va att Daniel skulle få bekanta sig med både min och Hannas kamera, det är de camsen som han funderar på att köpa men inte riktigt vet vilken han ska välja, så jag tänkte det kunde vara bra att han i lugn och ro kunde få känna på dem båda två. Jag vet inte hur mycket han fick ut av det hela och om han ens är intresserad och ville klämma och känna, men jag har det gärna som ursäkt att gå dit och få hallonpaj och äntligen få träffa Erica och Daniel igen, istillmissyouguysok?
Sen blev det kväll, regn och dags att gå hem. Det låter ganska trist va? Det va det verkligen inte för nu är det mörkt på kvällarna igen och min lägenhet återgår till sitt rätta jag, det jaget som jag inredde när det va mörkt som är helt planerad efter att solen inte ska vara uppe så nu känns det helt plötsligt som att jag kommit hem till mitt snälla hem som tog hand om mig hela vintern. Lite som ett kärt återseende unjefär. Fast rätt mycket har nog att göra med att jag sedan i söndags har haft sinnesfrid. Jag vill sitta med Hanna och inte göra någonting, rita litegrann på mitt projekt (du ska få se sen, när det är klart), titta på film, lyssna på världens bästa musik, gå ut på långsamma promenader och se sommaren dö långsamt, alldeles för fort och om någon frågar vad vi gjort kan jag svara "ingenting" utan att känna en ilning längs ryggraden av ångest över tid som tickat iväg, slösats bort och aldrig någonsin kommer tillbaka. För allt jag har nu är tid, allt som finns nu är tid. Istid. Men det är en istid med någon som får det att kännas. Någon som får mig att kännas.
På tal om det
Det va jättelängesedan (egentligen inte, men...) jag satt med papper och penna och ritade grejjer, nu gör jag det mer än någonsin (inte så svårt eftersom att jag aldrig gjorde det förut så minsta lilla är mer än tidigare). Det är en rätt skön kontrast till att hela tiden sitta med näsan mot någon skärm av något slag. För när jag satt och spelade tevespel kom jag på hur jag lyckats omringa mig av dem, skärmarna. Jag kände att jag kanske eventuellt suttit och glott in i teven lite för länge och kanske borde kolla på något annat en stund, så jag gick och satte mig framför datorn.
Inte nog med att det rätt ogenomtänkt att sätta mig framför datorn när jag suttit för länge framför teven lyckades jag däremellan (det är verkligen inte långt mellan datorn och teven for the record) kolla min mobiltelefon. Där har vi ännu en skärm. Så blyerts på papper känns som en lagom bakåtsträvande sysselsättning en liten stund, om inte annat bara för att vila ögonen. Men inte för länge för allt jag ritar leder ju till mer skärmtid för allt som ritas ska in i datorn på ett eller annat sätt och det är mycket bra. Det är skönt att komma bort från skärmen en stund, men som du vet så är ju borta bra...
Men skärmen bäst.
Dead or alive
Klicka på bilden för att se den lite större.
Plåtnicklas klingar fel (fattar du? klingar!)
Förlåt mig för att jag idisslar gammla rubriker, men ibland känns det som att denhär bloggen endast består av en enda ältning och repetation av samma saker om och om igen. En gång räknade jag hur många gånger jag använt ordet "känns" här på sidan och det va fler gånger än vad det finns inlägg totalt och dethär är det 105e inlägget så vi kan ju dra slutsatsen att jag är... känslig? Men jag har hört att det ska vara coolt, så jag kör vidare på det (sanningen är väl att jag inte kan göra så mycket annat). Dethär inlägget är egentligen endast till för att jag vill visa bilden jag tog idag som är den första jag tagit med min nya kamera som jag är nöjd nog att visa upp, så passa på att titta nu, man vet aldrig när man blir blind.
Förlåt mig för att jag idisslar gammla rubriker, men ibland känns det som att denhär bloggen endast består av en enda ältning och repetation av samma saker om och om igen. En gång räknade jag hur många gånger jag använt ordet "känns" här på sidan och det va fler gånger än vad det finns inlägg totalt och dethär är det 105e inlägget så vi kan ju dra slutsatsen att jag är... känslig? Men jag har hört att det ska vara coolt, så jag kör vidare på det (sanningen är väl att jag inte kan göra så mycket annat). Dethär inlägget är egentligen endast till för att jag vill visa bilden jag tog idag som är den första jag tagit med min nya kamera som jag är nöjd nog att visa upp, så passa på att titta nu, man vet aldrig när man blir blind.
Digital SLR
Särskillt roligt.
Det är ju lite ironiskt att den första bilden i det första inlägget om min (äntligen) nya kamera är tagen med min gammla mobiltelefonkamera, men ironi räknas (om än något utdöende och allt för ofta förknippat med sarkasm, räck upp en hand om du är som jag och stör dig på att folk blandar ihop de två) fortfarande som någonting skoj så passa på att skratta nu för man vet aldrig när det blir roligt igen och en kamera kan fortfarande inte fota sigsjälv utan speglar (men se gärna nästa bild).
Hur som helst så är den efter mycket om och men äntligen i min trygga och klåfingriga famn. Ni kan ju anteckna att komplett.se inte har Sveriges snabbaste leveranser som de så vackert påstår utan, precis som med allting annat, blev det ett äventyr av mitt kameraköp som resulterade i en förbannad mängd väntan på besked och en resa (hela vägen) till Stockholm för att hämta kameran själv (därav inte ett dugg snabba leveranser). Jag har stört mig överkokad på hur det hela har gått till (den skulle ha kommit långt mycket tidigare än igår) så jag tror inte att någon blir gladare av att jag ältar hur mycket jag hatar att låta saker och ting ligga i andra människors händer.
Hur som helst så är den efter mycket om och men äntligen i min trygga och klåfingriga famn. Ni kan ju anteckna att komplett.se inte har Sveriges snabbaste leveranser som de så vackert påstår utan, precis som med allting annat, blev det ett äventyr av mitt kameraköp som resulterade i en förbannad mängd väntan på besked och en resa (hela vägen) till Stockholm för att hämta kameran själv (därav inte ett dugg snabba leveranser). Jag har stört mig överkokad på hur det hela har gått till (den skulle ha kommit långt mycket tidigare än igår) så jag tror inte att någon blir gladare av att jag ältar hur mycket jag hatar att låta saker och ting ligga i andra människors händer.
Jag tycker om när saker och ting ligger i mina händer.
Jag är barnsligt förtjust i att få vara den som bestämmer och jag fullkommligt älskar att få som jag vill. Det vore kul om jag kunde få som jag ville så ofta att jag tröttnade på det och kunde tänka att snälla kan inte någon annan bara bestämma för en gångs skull. Med handen på hjärtat tror jag att jag saknar självdistans just nu för det är rätt ofta som jag får bestämma, kanske inte om de viktigaste sakerna i livet, men allting annat och det är ju kul att bestämma över saker som egentligen inte spelar någon roll, verkligen. Kung av sand och allt detdär. Stackars mig. Just nu skulle jag helst av allt vilja bestämma över vädret för jag är, som du kanske har förstått vid dethär laget, så är jag rätt sugen på att ge mig ut och ta lite kort på saker och ting. Men efter en fin vecka, den veckan det va tänkt att kameran skulle komma i början av (hej, jag heter Erik, jag formulerar mig lite som jag vill) då jag mest bara suttit och väntat och endast gett mig ut i ren panik så har det, nu när jag äntligen har något att göra utomhus så har det gett sig fan på att det ska spöregna vad som verkar vara hela dagen (klockan är typ ett så lite hopp finns väl kvar, men det är ytterst lite och med betoning på "väl"). Men jag orkar inte gräva ner mig över det utan ska försöka vara glad över att kameran åteminstone är här nu.
Här. Nu.
På tal om min nya kamera och min förkärlek till att ha saker och ting i mina händer så har jag inte träffat Hanna på vad som faktist börjar bli till en evighet. Det va inte tänkt att det skulle bli såhär lång tid mellan, men unforseen sircumstances och allt detdär. Så imorgon ska jag se till att ha bokat migsjälv en tågbiljett till Gävle, eller så tar jag kanske bilen så kan vi åka i den påvägen hit i övermorgon (hon ska nämligen hit förstår ni) så kan vi dela på bensinpengarna så blir det kanske till och med billigare för bådatvå och det är bra nu när jag har haft spenderarbyxorna på mig alldeles för många dagar i streck och vägrar titta på andra saker än kapitalprodukter som min far brukar kalla unjefär allt jag köper. Ska han säga.
Nu tappade jag initiativet, stay tuned för mer.
Freeride
Helt ute och cyklar (skitkul erik, verkligen).
I väntan på allting så trodde jag att denhär dagen skulle bli en transportsträcka till imogon för imorgon åker jag till Gävle över natten, äntligen. Men transportsträckedagar brukar vara ganska (läs väldigt) värdelösa och de brukar mest sluta med att jag röker alldeles för mycket och klättrar sönder mina väggar. Men som du kanske har förstått vid dethär laget så blev det en såndär dag som blev så pass bra att jag va tvungen att ta fram kameran och (visserligen ge den till Conny så han kunde...) föreviga den digitalt.
Jag trodde att idag skulle bli en transportsträcka till imorgon. Jag va rädd för att idag skulle bli en transportsträcka till imorgon, för sådana dagar är i väntan på vadå-dagar. Citalopramdagar. Och de dagarna har blivit mer och mer sällsynta nu för tiden (hej Hanna!) därför visste jag inte riktigt hur jag skulle må när jag vaknade. Bra va det inte i alla fall, men i hallen stod min räddning, min cykel. Men hur mycket jag än biter ihop och försöker intala mig att det faktist är kul att cykla runt ensam, vilket det visserligen är ibland. Ibland, de gångerna jag behöver rensa skallen, gör jag det bäst på min dirtcykel. Men idag va inte en sådan dag, idag va en sådan dag då jag va extremt sällskapssjuk mitt i min jagbehövervaraensamperiod och efter att jag gjort boländerna på två (och ibland ett) hjul så kände jag mig extremt ensam när jag irrade runt planlöst på Sysslomansgatan.
Då kom Conny till the rescue, eller kom och kom, han svarade i telefonen och va villig att gå en promenad med mig. Han hade köpt nya osirispjucks som jag helt och hållet glömde bort att fota (jag glömde helt och hållet bort att fota honom över huvud taget, sorry, han va jättefin) som han nog ville nöta in litegrann. Hur som helst va det helt sjukt kul att se honom igen och vi gick och tog vad jag tror va sommarens sista McFlurry med Smarties och en liten kaffe, tack. Vill du ha mjölk i kaffet? Nej tack. Det blir 25kr. Tack. En signatur här bara, tack. Tack. Fast vem vet? Kanske är det pangväder nästa vecka då Conny jobbar natt och då kanske vi hinner med mer McFlurry. Jag hoppas det, jag hoppas vi hinner åka till McD-fyrmackskorset som vi gjorde om och om igen tidigare under sommaren. Vi han inte sitta sådär sjukt länge för jag va tvungen åka förbi hemmet och lägga i en tvättmaskin som jag jävla skit har glömt att ta ut, brb (tvättstuga på en lördagkväll? Kul liv. Ja, faktist). Faktum är att jag bara tycker att helger är opraktiska, mitt liv ser inte annorlunda ut på fredag-lördag-söndag förutom att allt blir helt opraktiskt för banken har stängt, posten vägrar jobba och samtliga butiker (förutom typ Ica Maxi) stänger brutalt mycket för tidigt. Kanske (bekräftat) beror det väl på att jag inte jobbar måndag-fredag utan är udda-regelbundet ledig mitt i veckan och jobbar helger titt som tätt.
Hur som helst så kom jag på att jag va tvungen att gå förbi Designtorget och köpa deras Graffiti-färgläggningsbok bara för sakens skull och Conny kom på den briljanta (trots att jag motkämpade den i början) idén att han skulle ta sin cykel så vi kunde åka ut och cykla tillsammans. Dethär låter verkligen som ett dagboksinlägg, kan vara för att det är ett dagboksinlägg, men det är ett bra-dagboksinlägg. Från Designtorget till Game, från Game till Domkyrkan och en bil som hette CUM-nånting nånting (skitkul, verkligen). Från Domkyrkan till Waynes med ett jättekonstigt Kaffe som inte alls va så gott som handärinne försökte få det att låta, han försökte även låta sofistikerad och skrytig med vilken sorts kaffe det va när jag frågade vilken sorts kaffe det va och han svarade malligt och nedlåtande; "det är ekologiskt kaffe" vilket inte säger ett jävla skit om vilket kaffe det är (ditt mongo inne på wayne's) och efter en lång process med svettiga handflator, flackande blickar, nervositet och jag tror att han kissade på sig fick han ur sig "mörkrost". Tack, mörkrost blir bra, det va allt du behövde säga. Ditt mongo. Så efter att vi (nästan) druckit upp vårt kaffe så stompade vi (Conny) en av hans stolar (nästan, verkligheten såg lite annorlunda ut, men såhär i efterhand låter det fräckare om jag säger stompat. Vad som hände egentligen stannar mellan oss som va där). Vi fick typ bråttom och flydde typ långsamt hem.
En bra dag. Tack Conny!
Det jag åker på, eller, the stuff my dreams are made of. Fattar du? Stuff! (varning för fackterminologi)
Säkerligen har du listat ut att det är en Kona Stuff. Årets modell (spjutets spets, inget annat) som är lite ombyggd som jag tror att jag redan skrivit om i inlägget om min cykel typ två kilometer ner på sidan. Hur som helst så är det inte sådär brutalt mycket som är bytt på den, det som är gjort är andra fälgar, Brave Bad-Ass istället för de som satt på. Den har fått en kedjestyrare, kedjespännare och bashguard (en grej som skyddar klingan i fram från att bashas) som i sig resulterat i att det lilla drevet i fram har blivit bortplockat. Det är världens finaste cykel och jag är helt förälskad i den. Det enda jag önskar göra med den nu (som jag kan komma på, dvs det enda som spelar någon roll) är att jag vill byta styre till ett med lite mer risevinkel, handtagen måste fixxas då de rör sig oacceptabelt mycket och jag funderar på att sätta på ett singlespeedkit (vilket gör att cykeln inte har några växlar alls till skillnad från nu då den har åtta).
Anledningen till detta är för att växlar mer ofta än sällan bara ställer till med problem. När man väl behöver ha rätt växel i har man sedan länge passerat tillfället då det är hög tid att börja växla upp eller ner vilket resulterar i ett överbelastat kedjeskrammlande drevbök som resulterar i att jag slår sönder mina knän och jag tycker jättemycket om mina knän. Ett singlespeedkit råder bot på allt detdär då det gör att cykeln inte har några växlar alls utan bara ett drev med "bakåttramp". Inget krångel, inget rassel. En annan fördel med ett singlespeedkit är att man slipper det extremt enerverande skrammlet som kommer från bakväxeln när man hoppar, istället blir det helt knäpptyst när man landar. Precis som på en bmx. Den sista jättefördelen med ett singlespeedkit är att det skulle göra att min cykel är helt befriad från shimanos äckel-päckelprodukter. Allt detta till en enkel kostnad av 200kr, ett snabbt besök till cykel & skidstället och möjligheten att göra cykeln mer eller mindre trögtrampad, klart värt det.
På miniatyrbilderna här ovanför ser ni min CamelBak-ryggsäck som jag helst inte går någon stans alls över huvud taget utan, oavsett om jag ska cykla eller åka tåg. Mina sjukt-bra Hayes Nine bromsar som sitter på min brutalt läckert mörkgrönglitterblinglackade stealthcykel, min fula shimanobakväxel, mina världens bästa carbonfibreknuckle handskar med yttepyttedödskallar på pekfingrarna, mina Bad-Ass (faktist) hjul och mitt FSA Maximus styre med lite för lite rise.
Nästa gång jag åker ut tar jag min hjälm, för nästa gång kommer jag göra något dumt.
Men det gör inte ont i luften.
Men det gör inte ont i luften.
