lifter

Hon har ett sätt som ingen annan har att få mig att inte känna mig ensam även när jag inte är med henne. På något sätt känns det som att hon ser allt jag ser och känner allt jag känner. Som att hon är med litegrann hela tiden så när jag ska berätta om vad jag gjort behöver jag bara berätta litegrann för resten fattar hon själv för hon va med hela tiden, litegrann. Och jag känner henne i asfalten, mycketgrann.

Ghost-town
Något av det roligaste vi gjort (tycker jag) under sommaren är när han har tagit med sig sin xbox hem till mig och vi, efter att varit till ica luthagen, köpt juice, garvat åt något meningslöst kopplat in hans xbox till min lilla teve och våra xboxar med varandra slagit oss ner hemma hos mig och tagit oss an multiplayer co-op delen i Ghost Recon Advanced Warfighter 2. David och jag har exakt samma spelstil och tålamod och envishet med tevespelen att när något är svårt så låter vi hellre det svåra förstöra våra liv medans vi kämpar för att klara det än att skita i just det svåra och göra något annat roligt, för när man väl har klarat det är det en så belönande känsla som så kallade icke-gamers aldrig någonsin kommer att kunna förstå, det med att ingenting i mitt liv är annorlunda utan den enda skillnaden är att det finns en liten fil på någon spelkonsollhårddisk som säger att jag (vi i dethär fallet) klarat en mycket svår sak och det är något vi gjort ordentligt. Tillsammans har vi erövrat mark, stoppat pansarskyttefordon, bekämpat ondska och blivit sprängda i småbitar om och om igen. Spelet är utformat så att det oftast, nästan aldrig, går att klara det själv utan man behöver alltid någon som vakar över en medans man laddar om eller kollar vad som finns bakom en så man inte blir skjuten i ryggen. Symboliken är självlysande.

Jag kommer inte någonsin kunna vänja mig vid att inte ha honom här igen. Att vara utan är inte okej, inte någonstans och jag vet att jag kommer att sakna honom mer än jag någonsin kommer att kunna föreställa mig.

Som ni alla vet är ju transformers tidernas bästa film, alla kategorier någonsin (alienfilmerna ej inräknade). Det tycker Conny också, vi va och såg den på bio för inte hur länge sedan som helst, men det börjar bli några veckor sedan. Den stackaren (Conny) hade varit ett nervvrak i flera månader innan premiären kom och han hade inte kunnat varesig sova eller äta flera dagar innan vi skulle se den i ren nervositet (han är ett större transfan än jagsjälv) och när dagen väl kom va han nog lika glad att vi skulle se filmen som över det faktum att väntan äntligen var över. Vi hookade upp innan och promenerade på darriga ben mot biografen och jag tror vi kedjerökte ett paket cigaretter var påvägen dit och precis utanför, sen va det äntligen insläpp och vi fick äntligen äntligen gå in och sätta oss.

För en liten stund när vi satt där inne på en biosalong fullproppad med likasinnade nördar i en tyst sammanhållning, då, där, ägde vi världen i två och en halv timme (eller hur lång filmen nu är). När filmen va slut så brast hela biosalongen ut i en aplåd jag aldrig hört liknande till en film någonsin (och jag har minsann hört ett par). För jag tror inte att någon egentligen förväntat sig att den (filmen) skulle vara bra, speciellt inte eftersom att det är Michael Bay som regisserat den (eller vad han nu gjorde, det är "en film av Michael Bay" så något stort hade han ju för sig). Anledningen till det är att Michael Bay lyckades förvandla något så fruktansvärt (tragiskt visserligen, men...) actionfyllt som andra världskriget, närmare bestämt the attacken på Pearl fucking Harbor till en mjäkig kärlekshistoria och bara tanken fick det att vrida sig i magen på mig, för tänk om tänk om han hade förvandlat Transformers, en film som man inte får misslyckas med (jag vet, jag sa så om AvP också och den misslyckades ju totalt och jag för fortfarande mitt jihad mot Paul W.S Anderson för det, du ska brinna Paul, hör du det? Du är inte förlåten) och om han förvandlat den till en mjäkig, moralproppad originalvidrig snyfthistoria som Paul W.S Anderson gjorde med AvP. Hade huvuden rullat. Men nu gjorde han inte det som tur/skicklighet är utan han och de andra i filmteamet (och alla andra team som gjort så att vi äntligen fått se en spelfilm om Transformers. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant) skapade något så actionpackat, något så komplett, engegerande, känsloladdat och vackert så att alla andra filmer som någonsin släppts tidigare blir helt överflödiga (alienfilmerna ej inräknade naturligtvis, så bra va den ju inte, någon måtta får det vara).

De har naturligtvis gjort filmen anpassad till tvåtusentalet (det bästa talet) och anammat den "nya" designen på robotarna för, med handen på hjärtat, hur dumt hade det inte sett ut om det kommit glasskartongsrobotar med vigheten hos ett kassavalv och krävt respekt? Ja, det hade sett ganska dummt ut. Det kanske hade funkat nångång under åttiotalet, men det är ju ett tag sedan nu och funkar helt enkelt inte längre (fuck you fanboys). Men de har fortfarande fångat allt det vackra med Transformers. Optimus Prime (autoboterna, de goda transformersarnas, ledare) är fortfarande yttre rymdens ultimata bad-ass av alla bad-asses någonsin och fortfarande den enda killen genom tiderna som lyckas vara både cool och god på samma gång, det är extremt sällsynt. Nog för att decepticons (de onda transformersarna) var balla förut, men autobots (de goda) har alltid varit snäppet fräckare så har de nu, i den nya filmen, gjort decepticons till riktigt respektingivande fiender. Precis som det skall vara. Megatron är inte lika gay som han varit förut, han är faktist inte gay alls och när han, i filmen, förklarar för samtliga närvarande vem han är genom att säga "I am megatron" med en röst som kan beskrivas som ren kyla så började jag nästan gråta, så fint va det. Och filmmakarna har lyckats både bevara och väcka den känslan av "kom igen, bli en robot och när du blivit en robot kan du inte snälla snälla snälla bli ett fordon igen och när du blivit det kom igen, bli en robot igen!". Jag va helt stum, även fast jag tror jag stod och skrek när filmen va över. Aldrig har jag någonsin blivit så tagen av en film (alienfilmerna räknar vi fortfarande inte in) och det enda jag kunde tänka va "en gång till! en gång till!". Med svagare knän än jag hade när jag gick in på salongen va det dags att släpa sig därifrån och jag gick för att träffa David på Birger Jarl (den lokala backslick krogen här i Uppsala) och ni kan ju gissa hur många ragg jag fick när jag stod och höll en monolog om hur bra Transformers var hela kvällen. Just det, inte ett enda (men så jävla värt det, för jag hade sett Transformers på premiären!).

Det har varit en fröjd sedan dess att åka runt och se Optimus Prime, Bumblebee och Megatron fullkommligt tapetserade på vad som måste vara minst en femtedel (faktist inte ens det tror jag, men ändå) av alla reklampelare runt om i landet (runt om i stan framför allt, jag har inte varit runt om i landet sådär jättemycket på senaste tiden förutom G-town). En dag när jag åkte runt i jobb-bilen så kom jag på hur fantastiskt roligt det skulle vara om jag fotade en av Transformersaffischerna och skickade det fotot som ett MMS till min gode vän Conny och hur glad han måste ha blivit. Sen blev det till lite av en grej (jag har inte fått någon bekräftelse på om han blev glad eller inte, men vem skulle inte bli det liksom? Det är ju Prime...) och jag började fota varenda affisch jag åkte förbi och skicka den som ett MMS till Conny (mycket mycket roligt erik). Nu däremot har den sorgliga perioden kommit då reklamansvariga landet runt anser att det börjar bli dags att byta ut dessa fina affischer mot annan smörja (typ smygbög-Harry Potter med någon fånig titel och typ reklamer för margarin eller något annat bra. Omega-3 har ingenting mot Prime) och mina fototillfällen blir mer och mer sällsynta och jag sitter här med en hög bilder på Transformersaffischer som jag inte vet vad jag ska göra av.

Så jag tänkte på en rolig sak som jag kan göra med alla dessa foton (arton stycken, oj vad många!) och det jag kan göra med dem är att lägga upp dem här! Gud så kul. Gud. Inte nog med det, jag tänkte att ni kan ju kolla på dessa bilder och försöka lista ut var de är tagna och skriva ner era gissningar i kommentarfältet här nedanför, där det står "kommentarer" (kom ihåg att skriva nått sätt jag kan kontakta er på om ni inte är säkra på att jag känner er tillräckligt bra för att redan ha de uppgifterna) och den som gissat rätt på flest bilder senast den 31 Augusti bjuder jag på bio och popcorn någon kväll när det passar.

Idag (imorse) va unjefär raka motsatsen till igår (igårmorse) då både jag och Hanna vaknade före Nova (hon är inkonsekvent i sina vakna-skrika rutiner, eller så va hon bara däckad efter gårdagen). Efter kaffe och hiphop gick vi ut och träffade Anna (äntligen, fan förlåt att det tagit sån tid och att jag varit så trög. Det ligger på mig). Vi gick upp och sa hej till Sebastian som ligger på sjukhuset för han har blivit påkörd av en motorcykel och har ett brutet ben. Det va sjukt skönt att se dig idag Seb, inte i den situationen på det stället, men duvet. Efter det släpade vi oss hem och hämtade våra grejjer för klockan fyra gick vårat tåg till G-Town.

På tåget va barnvagnsplatsen upptagen av två tjockisar (jävla tjockisar) så vi satt i trapphuset (ja, trapphuset. Cyberpunktågen är hur grymma som helst) och vi va inte så sura som vi ser ut på bilden (det kanske bara är jag som ser sur ut), men Nova sov. Man såg inte särskillt mycket från detdär trapphuset (nej, okej, trapphus kanske låter lite överdimensionerat, men jag kommer inte på ett bättre ord för utrymmet som är där) och vi satt på golvet men ändå kändes det som att det va precis som det skulle vara. Hellre golvet liksom. Där satt jag och joxade med kameran och fick träsmak (eller säger man cyberpunktrapphusgolvsmak?) i häcken och Hanna satt och va snygg. Det är asskönt att vara tillbaka i Gävle (mitt borta-hemma) och det är skönt att vara här (i skrivande stund sitter jag i Hannas kök, kick-ass!) utan att behöva stressa för att jag snart måste åka tillbaka hemborthem. Det är skönt att komma hit, skönt att komma bort, skönt att komma fram och skönt att komma tillbaka.

Det är dig jag är mest rädd för min lilla vän.
Det känns som att jag är ute på tunn is ovanför ett väldigt djupt vatten, men jag lovar dig att jag kommer att göra allt jag kan för att inte halka. Håll balansen på diskbänken, va inte rädd för väggarna, fortsätt prova nycklarna tills du hittar den som passar och lyssna på din mor, hon vet vad hon pratar om.

Jag försov mig igår, brutalt. Klockan ringde en hel timme senare än vad den borde ha gjort och jag fattar inte vad det tagit åt den som gör så mot mig. Jag ställer klockan på kvart i, tio i, fem i och, ja ni fattar. Fem larm totalt och ibland gör den så att den sparar alla larmen en timme, sen släpper den loss allihopa på en gång och det blir en rätt panikartad upplevelse när jag vaknar en timme sen av fem larm samtidigt, inte bara blir jag förvirrad av allt avstängande utan det är även det faktum att klockan ser ut att vara kvart i precis det klockslaget jag vill vakna men det är istället helt fel och jag måste ligga och huvudräkna på vad 05.45 egentligen betyder. Sen känner jag mig som kanske världens dummaste när jag ligger och kommer på att nollfemförtiofem inte är nollfyraförtiofem och fan jag är försenad och att min morgon inte alls kommer att bli som jag tänkte att den skulle bli när jag gick och la mig alldeles för sent kvällen innan.

Jag har inte tyckt om att sitta med en penna och klottra på ett papper sen jag va liten, då va det något av det bästa jag visste och jag kunde väl låta unjefär hur många timmar som helst glida förbi när jag satt (till min ryggs stora besvikelse) hukad över en pappersbit och gjorde så gott jag kunde. Men nu har jag minsan satt igång igen och jag tror att en av grejjerna jag gillar bäst är att det är saker som jag inte kommer att visa för någon (och som ni ser är jag ju väldigt konsekvent med det beslutet) men framför allt så är det något som inte är på en skärm och (hur mycket jag än älskar alla mina skärmar jag lyckats omge mig av) det är faktist ganska skönt att göra något som inte är digitalt en stund utan bara låta orden i händerna rinna ut på en bit papper. Bara för omväxlingens skull om inte annat och shit, nu har det redan hunnit bli för sent igen och jag måste tvinga mig isäng. 04.45 here I come.

Utan er är det bara damm och luft. Inget mer.



Men jag blir fortfarande nervös av tanken.
Fortfarande rädd av tanken.

- jag brinner

Det finns en tevespelserie som heter Resident Evil som är en spelserie som går i (och enligt vissa skapade) spelgenren "survival horror" som oftast innefattar många fiender, få och klena vapen och långa sträckor att ta sig, oftast helt själv. Man har mer ofta än sällan oddsen mot sig och det är, som genrenamnet syftar på, vanligtvis skräckmoment inblandade.

Jag personligen har inte spelat de första Resident Evil spelen utan kom inte in i spelserien förän, och i samband med, Resident Evil 4. I spelet klär spelaren sig i rollen som Leon Kennedy, en agent från de Förenta Staternas regering som efter att presidentens dotter Ashley Graham blivit kidnappad av en mystisk kult ger sig djupt in i de spanska skogarna för att leta upp denna fagra stackars mö. Beväpnad med endast en pistol bärs man iväg på ett av tevespelshistoriens, enligt mig och många andra, absolut häftigaste äventyr och spelet är ett av de absolut bästa, mest genomtänkta och fulländade spel jag någonsin spelat. Det är jag långt ifrån ensam om att tycka då spelet, när det kom år 2005 blev ett av de mest krikikerrosade tevespelet genom tiderna.

Det finns väldigt många, väldigt bra tevespel. Men ytterst få har lyckats fånga mig så som Resident Evil 4 gjorde. När jag spelar sådana spel, spel som fångar mig totalt och bara suger in mig i den låtsasvärld de målar upp, så konsumeras jag nästan helt och hållet och spelet präglar tiden i livet som jag befinner mig i just då och eftersom att jag, som du kanske förstår vid dethär laget, är en av de som har en tendens att ibland leva mig in alldeles för mycket (eller precis tillräckligt mycket om du frågar mig) i mina tevespel och världen de skapar åt mig så kan det för mig vara en extremt känsloladdad upplevelse att något eller några år senare sätter mig med spelet igen. Att till exempel gå längs de stigarna i de spanska skogarna jag nämnde lite tidigare kan, för mig, vara som att sätta mig i en tidsmaskin och kastas bakåt i tiden och just precis då befinna mig exakt där jag befann mig när jag va där, i låtsasvärlden och i den riktiga världen. Det är på gott och ont, för tyvär finns det spel som påminner mig om någon dålig tid i livet. Spelet GTA: San Andreas till exempel står fortfarande sparad på den 20e Augusti 2005, ett spel som jag aldrig klarade eller aldrig kom vidare i för den känslan det spelet förmedlade till mig som jag sedan lyckades förknippa med något ont blev för mycket för mig. Några gånger när jag kände mig stark och laddad så har jag försökt gå tillbaka till spelet men aldrig kommit längre än till menyn "load game" där musiken, laddningsmenyerna och knappljuden påminnt mig om vad som kommer att hända om jag trycker på "continue game". Tanken på att återvända till Los Santos, där jag levde ett låtsasliv paralellt med mitt riktiga blir, varje gång, för mycket. Jag kommer aldrig tillbaka till Grove Street, aldrig tillbaka till den känslan jag hade då, det som hände den dagen och hur det kändes efteråt.