Övergivna platser
Boktips, har jag hört.
Ett boktips jag dock aldrig kommit mig för att följa upp. Det sägs att den ska vara bra, att den ska innehålla foton och berättelser om övergivna platser landet runt och jag borde verkligen ta mig för att läsa den, titta på bilderna och njuta av berättelserna men jag har verkligen haft fullt upp med att åka runt till övergivna platser själv, ta egna bilder och skriva mina egna berättelser. Inte helt otippat kanske, men här kommer ett några berättelser från de platser jag gillar bäst (asbäst).
Ett boktips jag dock aldrig kommit mig för att följa upp. Det sägs att den ska vara bra, att den ska innehålla foton och berättelser om övergivna platser landet runt och jag borde verkligen ta mig för att läsa den, titta på bilderna och njuta av berättelserna men jag har verkligen haft fullt upp med att åka runt till övergivna platser själv, ta egna bilder och skriva mina egna berättelser. Inte helt otippat kanske, men här kommer ett några berättelser från de platser jag gillar bäst (asbäst).
För ingenting säger "kom in och fota" som skyltarna "Rivning asbest" eller "obehöriga äga ej tillträde" (som naturligtvis skall respekteras, varning varning) och om något smartskaft sätter upp skyltar som säger "kom hit och fota, det blir skitsnygga bilder" (det står mellan raderna) så är det ju typ ens skyldighet. Jag menar, snart kommer dessa ställen att vara borta, för alltid. Och det är allt för sällan som man får kan har möjligheten att gå in på dessa ställen för faktum är att dessa ställen är rätt få (även om de kan framstå som många) och de blir bara färre. Alla bilder du kommer att se i den här första delen till exempel är från ställen som inte finns kvar längre. De försvann bara några dagar efter att jag va där.
Kaffe
Om jag ska vara ärlig så har jag faktist ingen aning om hur länge Lindvalls Kaffes gamla fabrik stått orörd. Jag vet heller inte riktigt vad de brukade göra där inne (förutom att väga saker, du kommer förstå om ett tag). Det enda jag vet om byggnaden är att den hade en hyffsat skymd mur på baksidan som haft graffiti som fått stå orörd rätt länge (om man jämför med mycket annat) men nu är den som sagt på väg bort.
Det är lite konstigt faktist, för byggnaden i sig skvallrar om att den stått orörd sen.. ptja.. sen farfar va liten (typ, då vet du unjefär hur länge det känns som att byggnaden stått orörd. Obs, jag är i tjugofem till trettioårsåldern med normalt gammla föräldrar vars föräldrar fick dem i normal tid för tiden). Ok, det känns som att byggnaden stått tom sen trettiotalet. På vissa ställen. Till exempel så finns det gamla kaffeburkar och vågar (kommer sen) som ser ut som att de är från innan den tiden jag gissade, medans proppskåpen och sådant ser relativt nya ut. Det kan ju bero på att de uppdaterat sina proppskåp och ingenting annat, men det blir roligare om jag tycker att det är konstigt, visst?
Det är lite konstigt faktist, för byggnaden i sig skvallrar om att den stått orörd sen.. ptja.. sen farfar va liten (typ, då vet du unjefär hur länge det känns som att byggnaden stått orörd. Obs, jag är i tjugofem till trettioårsåldern med normalt gammla föräldrar vars föräldrar fick dem i normal tid för tiden). Ok, det känns som att byggnaden stått tom sen trettiotalet. På vissa ställen. Till exempel så finns det gamla kaffeburkar och vågar (kommer sen) som ser ut som att de är från innan den tiden jag gissade, medans proppskåpen och sådant ser relativt nya ut. Det kan ju bero på att de uppdaterat sina proppskåp och ingenting annat, men det blir roligare om jag tycker att det är konstigt, visst?
Fast det är ju inte så konstigt. Stället ligger typ mitt i stan och Lindvalls har ju knappast ogjort kaffe sedan trettiotalet, eller hur? Så nånting har de ju gjort där inne men först nu fattat att de äger stället och kan riva och bygga nytt (unjefär som resten av alla i Uppsala). Men hela byggnaden har verkligen fått stå och sjunka till sig för väl inne så finns det nästan inga räta vinklar någonstans (så förstå hur svårt det va att fotografera snyggt när allt är snett och skevt). Men det bidrar ju till sin charm det också. Typ använder du hissen så kommer du att ramla ner och slå ihjäl dig-charmen. Eller se upp för hålen i marken för annars kommer du att ramla och slå ihjäl dig-charmen. Ett charmigt hus oavsett.
Vågar du?
Jag vägde mig. För det konstigaste va att allt där inne fungerade. Vågarna verkade vara hyffsat kallibrerade (och jag fick det svart på gulvitt att min kamerautrustning väger asmycket). Så kanske va det så att stället användes fram till alldeles nyss bara att de som jobbade där fick använda asgammla grejjor. Om det va så så lär ju arbetsmiljöverket haft något att säga till om. Kanske är det därför de river stället nu? Ah, ser du.. vi löser mysteriet i farten. Tillsammans.
Vad det än va så är det borta nu och jag kan ju, inte helt otippat, tycka att det är lite synd. För om vi istället för att rev ner det som är gammalt för att bygga nytt så kunde vi ju bygga nytt på ställen som ingen bryr sig om, typ skogen (nej, vi ska inte hugga ner skogen).
Men det är va ett fint ställe. Jag är glad att jag hann se det för vårt (jag är ett vi) besök va inte ens planerat utan vi gick förbi och märkte att -ojsan- här håller de på att riva det gammla stället. Let's go in och kolla (tur att jag har kameran med mig jämtjämtjämt).
Nu gjorde jag för ovanlighetens skull lite forskning inför det här och även om jag inte hittat så mycket så har jag hittat att byggnaden är från 1912 (dvs snart 97 år gammal) och den har varit del av själva kafferosteriet men nu stått som en lagerbyggnad (det förklarar saken). Det stod även att det rivs för att bygga ut resecentrum som vi ska få här i Uppsala och jag kan, likt den Uppsalabon jag är, inte låta bli att tycka att det låter som en dålig idé. Men vem vet, om ett par år när resecentrum är klart så kanske jag visar upp en mängd häftiga foton därifrån och skryter vitt och brett om vilket häftigt resecentrum vi har här, eller så gråter jag blod för att jag fortfarande inte hittat bilderna på graffitimålningarna som va på baksidan av Lindvalls gammla lokaler, någon gång i början av tvåtusentalet.
The Descent.
Stället jag pratar om är den nedlagda järnmalmsgruvan i den lilla orten Ramhäll ett par mil nord öst om Uppsala. Även här har jag gjort lite (fast det är fan lite) forskning. Det märkliga är att jag kollar upp historien bakom alla ställen efter att jag varit där så medans jag går omkring på platsen så har jag inte den blekaste aningen om vad sakerna och tingen har varit och heller inte hur länge de stått där och det enda det leder till är att jag tycker att allt ser ut som hemliga Sovietiska kärnvapenbaser eller ställen där man faktist ganska bra skulle kunna skydda sig från den stora zombieinvasionen.
Ramhälls gruvor vore faktist perfekta för båda ändamålen. Men i verkligheten så är det inget mer än en helt vanlig (om än modern för sin tid) järnmalmsgruva som står på en plats där man grävt efter malm sedan 1700talet men byggnaderna ni ser på bilderna är från typ fyrtiotalet och den lades ner 1975 och har sen dess stått i nyfikna, omdömeslösa och graffitimålande människors våld.
Men det är något med det här stället som inga andra ställen jag besökt har fört med sig och det är den känslan av att det är, av någon anledning, att det känns som ett jävligt farlig ställe och som att jävligt o-bra saker har eller kommer att hända här om man inte är försiktig.
Och det är något mer än att det helt enkelt är helt jävla livsfarligt att vara där inne och klättra runt för är inte golven ruttna så är det helt enkelt hål i dem som antingen leder ner i ett hisschakt, ett gruvschakt eller bara bottenplan femton meter nedanför.
Jag har aldrig haft några problem med varesig höjder eller mörker (eller ja.. problem och problem) och jag har varit i Ramhälls gruva ett par år tidigare i lite olika sammanhang, men min stackars tjej som jag släpade med mig ut till gruvan fick sig ett par rejäla överraskningar då jag kanske inte riktigt breskrev exakt hur stället såg ut och vad det va som gällde där. Hur mörkt det faktist va och hur högt upp man faktist kommer att gå på trasiga golv.
Hon gjorde dock ett exemplariskt jobb med att hänga efter och jag tror såhär i efterhand att hon inte ångrar sig (det är ju lätt att säga nu när man överlevde) men att hon troligtvis gjort det om hon stannat kvar på marknivå. Hon va dock nog inte den enda som blev uppskrämd av Ramhäll den dagen då jag, innan vi åkte, ringde till en av mina närmsta vänner och sa att "vi åker till de övergivna gruvorna i Ramhäll, om vi inte är tillbaka innan 18.00 så har vi ramlat och slagit ihjäl oss så då får du skicka dit räddningstjänsten". Jag kunde kanske ha formulerat mig lite bättre, förlåt Ylva.
Någonting säger mig också att stället inte va en helt säker plats att jobba på även när den va i full bruk (även om jag tror att de som jobbade där slapp oroa sig för hålen i marken som jag tjatar om) för det är verkligen fullt av varningstexter ända från den lilla stigen man tar för att komma dit fram till varje liten elcentral som någon gång gjort någonting.
Som jag sa förut så har jag varit ute i Ramhäll vid ett par tillfällen förut, då i Airsoftsammanhang (en sorts krigslek med soft air guns där man delar upp sig i lag och skjuter på varandra) och i det syftet är Ramhäll näst intill perfekt då det verkligen har stämmningen till sin fördel och det finns otippade vinklar att gömma sig och ta skydd bakom. Dock slopades idén i ett rätt tidigt stadie på grund av säkerhetsskäl då det är väldigt mörkt där inne för trots att det finns spår av elektricitet och belysning så är det av förklarliga skäl ingen ström som leder in längre och sa jag förresten att golven är i ett förrädiskt dåligt skick?
Jag kan förstå varför det blev som det blev och att det inte va så många som va sugna att leka krig med livet som insats (vilket är rätt ironiskt när man tänker på det) för om man har brottom i mörkret och ska försöka se vart man sätter fötterna samtidigt som man ska gömma sig så blir det lätt så att man gör bort sig och slår ihjäl sig men jag kan inte låta bli att fundera på alla roliga saker man skulle kunna göra där.
För som jag har tjatat om nu i en evighet så finns det en skräckstämmning i byggnaderna som jag inte riktigt hittat någon annan stans. Visst, alla övergivna platser har ju sin charm men den här sortens charm är rätt sällsynt och jag och ett par av mina gammla kompisar pratade vitt och brett om att vi skulle ta dit en dieselgenerator som vi tankar på för en timmes bruk och ställa i ena tornet och dra en sladd till den andra där vi ska sitta och titta på en två timmar lång skräckfilm. Så efter halva filmen skulle strömmen ta slut och någon skulle behöva gå och fylla på den. Läskigt? Ja. Jävligt korkat? Det också. Det kanske va bra att det, som med väldigt många saker, aldrig blev av men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur kul det skulle vara. Det är en fin gräns mellan korkat och kul antar jag.
För att ta sig runt i Ramhäll är ingen lek. Alls. Och om du ska åka dit så se till att ta med dig handskar (vilket jag glömde) och ficklampor (vilket jag, tur nog, kom ihåg) för om du inte förstått det redan så innebär att ta sig runt inne i byggnaderna och mellan tornen en hel del klättrande. Men är man bara försiktig så tror jag faktist inte att det är så farligt att röra sig där inne. För så länge man är jävligt försiktig och kollar noga var man sätter fötterna så håller det (nog).
Det stället jag däremot tror man måste vara mest försiktig på är de gångarna som leder mellan tornen. Jag är inte någon erkänd avståndsgissare och jag har faktist ingen aning, men blir jag tvungen att gissa så skulle jag säga att gångarna är mellan tio och femton meter upp i luften, mellan tornen. Jag antar att de fraktat malm mellan tornen i gångarna (no shit erik, tror du?). Däremot så är det, som du ser på bilden här nedanför, kanske inte de mest pålitliga ställena att gå på för ser du de ljusa hålen i golvet? Det är hål. I golvet. Och det gröna som du ser genom hålet det är skog. Uppifrån.
Det som nästan är konstigast med Ramhälls gruvor är att trots att det är ett väldigt populärt ställe att besöka så ser man inte, med undantag för klottret och graffitimålningarna (ja, det är skillnad), så många spår efter alla besökare som varit där för det verkar som att folk åker dit och kollar läget, skiter på sig och sen åker därifrån för visst, alla fönsterrutor är sönder och alla proppskåp är lensade, men jag hade faktist föräntat mig att det skulle vara i sämmre skick än vad det är. Speciellt med tanke på hur länge det stått och hur många som vet om att det finns. Nu menar jag naturligtvis inte att allt är i bruksskick och att det är som att man nästan skulle kunna sätta igång fabriken igen, för visst är sakerna trasiga och obrukbara men på något sätt hade jag förväntat mig mer rester efter tidigare besökare. Jag vet inte riktigt varför.
Det kan ju bero på att det mesta är gjort i betong och det finns inte så mycket som är så lätt att ha sönder med betong om man inte har rätt maskiner för att ta sönder den, men det är roligare att tänka att folk tycker att det är kul att se stället mer än vad de tycker om att slå sönder allting så jag inbillar mig att det är därför det mesta är i ett så (förhållandevis) hyffsat skick.
De enda riktiga tecknen på att folk kontinuerligt besöker stället är att alla ingångar muras igen med ett par års mellanrum för att markera att man inte borde va där (ingenting säger -kom inte in- som en tegelvägg, right?) men på något magiskt sätt så dyker det alltid upp nya vägar in (i form av uppslagna tegelväggar) och det kanske inte är så bra att göra så, men det är ju definitivt ett tecken på att det finns ett stort intresse av att gå in och kolla.
Faktum är att medans vi va där och klättrade runt så dök det upp ett nytt sällskap som också fått nys om gruvbyggnaderna och även de ville nog se om det faktist stämmde. Om det faktist fanns ett ställe som detta som bara står och inte gör någonting men det är ju så att det finns rätt många ställen som bara står. Frågan är ju bara hur länge de får stå. Här om dagen så fick jag frågan vad jag och min tjej brukar göra med vår fritid och förutom tevespel, serietidningar och annat nörderi så svarade jag att vi brukade åka till övergivna ställen och kolla hur det ser ut och fotografera dem. Då hajjade både jag och personen jag pratade med till. Va? Brukar? Och när jag tänkte efter på hur många ställen det är som vi åkt till så kom jag fram till att ja, brukar är ett befogat ord. Och personen jag pratade med hade ingen aning om hur många sådana ställen det faktist finns runt omkring. Med handen på hjärtat så vet ju faktist inte jag heller, jag rör mig ju nästan bara uteslutet i Uppland och jag tror inte att jag sett allt. Tänk då resten av Sverige. Det enda jag vet är att det blir en roadtrip nästa sommar.
Nu refererar jag ju väldigt ofta till stället som "Ramhälls gruva" men faktum är att jag aldrig hittat något sätt att ta sig ner till självaste gruvan. Jag skulle gissa på att den är igenbommad ganska rejält för det är ju lite skillnad på att lämna en förhållandevis liten (fastän den är ganska stor) fabriksdel öde som det är att bara gå ifrån en hel utgrävning till gruva. Men jag vet faktist inte.
Det finns som sagt hisschakt (rim) lite över allt och kanske är det någon av dem leder ner till en enorm underjordisk yta som jag knappt kan föreställa mig men där fegar jag nog ur tror jag. Eller, tror och tror, jag vet att jag inte kommer att ta mina vita jympadojjor på en klättringstur ner för ett hisschakt utan att ha den blekaste aningen om hur djupt det är eller vad som finns i botten (har du sett The Descent förresten?). Dock måste jag erkänna att när jag tänker på det så låter det ju faktist rätt dumt kul.
Schakten är inte alls svåra att hitta och om någon av er som läser det här någonsin av en ren händelse hoppat ner (motsvarande) i hisschakten och kollat var de leder så får ni mer än gärna dela med er. Någon måste ju ha gjort det. Någon måste ju veta, det är jag helt säker på. Jag är bara så fantastiskt dålig på att ta reda på saker och ting. Däremot så vet jag om att det finns mer än bara någon enstaka Urban Exploration organisation (sen hur välorganiserade de är vet jag inte heller) här i landet och de är definitivt 1. Mer hardcore än vad jag är och 2. Förmodligen mer informerade om typ allt som jag bara svamlar om.
Sista delen. Graffitidelen.
Ramhäll skiljer sig på många sätt från många andra övergivna platser som jag besökt men på ett sätt skiljer det sig inte alls från något annat ställe och det är det sättet att hur många gånger man tror att man hittat något coolt så är det alltid minst en graffitimålare som hittat det före.
Vilket inte är ett dugg konstigt för om jag tror att jag har en gnutta engegemang (hur det nu stavas) så är det ingenting mot de som lever för sådant här (nu pratar jag rent generellt altså). Det är ju faktist ingen stor förvåning heller utan snarare en välkommen hälsning att en av mina (nu tar det emot att använda ordet) favoritsubkulturgenrer alltid finns på plats för att känna mig lite hemma hur långt bort hemmifrån jag än är för det är ju som du kanske förstått något av det bästa jag vet.
Nu gjorde jag för ovanlighetens skull lite forskning inför det här och även om jag inte hittat så mycket så har jag hittat att byggnaden är från 1912 (dvs snart 97 år gammal) och den har varit del av själva kafferosteriet men nu stått som en lagerbyggnad (det förklarar saken). Det stod även att det rivs för att bygga ut resecentrum som vi ska få här i Uppsala och jag kan, likt den Uppsalabon jag är, inte låta bli att tycka att det låter som en dålig idé. Men vem vet, om ett par år när resecentrum är klart så kanske jag visar upp en mängd häftiga foton därifrån och skryter vitt och brett om vilket häftigt resecentrum vi har här, eller så gråter jag blod för att jag fortfarande inte hittat bilderna på graffitimålningarna som va på baksidan av Lindvalls gammla lokaler, någon gång i början av tvåtusentalet.
Sorg eller glädje, tiden får utvisa.
Ramhäll.
Nu låter det kanske som att vi gjorde allt på en och samma dag, men så är inte fallet. Hur som helst, efter Lindvalls kommer Ramhäll och Ramhäll är typ Lindvalls storebror. Lindvalls jättestora storebror. För Ramhäll har inte varit något litet lager. Ramhäll är inte på väg att rivas och om man tror att man kan ramla och slå sig inne på det som en gång i tiden va Lindvalls lilla lager så kan man ramla så långt att man hinner dö av hög ålder innan man slår i marken i Ramhäll och gör man det slår man sig så illa att ens barnbarn kommer att få ont. Så häftigt är det i Ramhäll.
Nu låter det kanske som att vi gjorde allt på en och samma dag, men så är inte fallet. Hur som helst, efter Lindvalls kommer Ramhäll och Ramhäll är typ Lindvalls storebror. Lindvalls jättestora storebror. För Ramhäll har inte varit något litet lager. Ramhäll är inte på väg att rivas och om man tror att man kan ramla och slå sig inne på det som en gång i tiden va Lindvalls lilla lager så kan man ramla så långt att man hinner dö av hög ålder innan man slår i marken i Ramhäll och gör man det slår man sig så illa att ens barnbarn kommer att få ont. Så häftigt är det i Ramhäll.
The Descent.
Stället jag pratar om är den nedlagda järnmalmsgruvan i den lilla orten Ramhäll ett par mil nord öst om Uppsala. Även här har jag gjort lite (fast det är fan lite) forskning. Det märkliga är att jag kollar upp historien bakom alla ställen efter att jag varit där så medans jag går omkring på platsen så har jag inte den blekaste aningen om vad sakerna och tingen har varit och heller inte hur länge de stått där och det enda det leder till är att jag tycker att allt ser ut som hemliga Sovietiska kärnvapenbaser eller ställen där man faktist ganska bra skulle kunna skydda sig från den stora zombieinvasionen.
Ramhälls gruvor vore faktist perfekta för båda ändamålen. Men i verkligheten så är det inget mer än en helt vanlig (om än modern för sin tid) järnmalmsgruva som står på en plats där man grävt efter malm sedan 1700talet men byggnaderna ni ser på bilderna är från typ fyrtiotalet och den lades ner 1975 och har sen dess stått i nyfikna, omdömeslösa och graffitimålande människors våld.
Men det är något med det här stället som inga andra ställen jag besökt har fört med sig och det är den känslan av att det är, av någon anledning, att det känns som ett jävligt farlig ställe och som att jävligt o-bra saker har eller kommer att hända här om man inte är försiktig.
Och det är något mer än att det helt enkelt är helt jävla livsfarligt att vara där inne och klättra runt för är inte golven ruttna så är det helt enkelt hål i dem som antingen leder ner i ett hisschakt, ett gruvschakt eller bara bottenplan femton meter nedanför.
Jag har aldrig haft några problem med varesig höjder eller mörker (eller ja.. problem och problem) och jag har varit i Ramhälls gruva ett par år tidigare i lite olika sammanhang, men min stackars tjej som jag släpade med mig ut till gruvan fick sig ett par rejäla överraskningar då jag kanske inte riktigt breskrev exakt hur stället såg ut och vad det va som gällde där. Hur mörkt det faktist va och hur högt upp man faktist kommer att gå på trasiga golv.
Hon gjorde dock ett exemplariskt jobb med att hänga efter och jag tror såhär i efterhand att hon inte ångrar sig (det är ju lätt att säga nu när man överlevde) men att hon troligtvis gjort det om hon stannat kvar på marknivå. Hon va dock nog inte den enda som blev uppskrämd av Ramhäll den dagen då jag, innan vi åkte, ringde till en av mina närmsta vänner och sa att "vi åker till de övergivna gruvorna i Ramhäll, om vi inte är tillbaka innan 18.00 så har vi ramlat och slagit ihjäl oss så då får du skicka dit räddningstjänsten". Jag kunde kanske ha formulerat mig lite bättre, förlåt Ylva.
Någonting säger mig också att stället inte va en helt säker plats att jobba på även när den va i full bruk (även om jag tror att de som jobbade där slapp oroa sig för hålen i marken som jag tjatar om) för det är verkligen fullt av varningstexter ända från den lilla stigen man tar för att komma dit fram till varje liten elcentral som någon gång gjort någonting.
Som jag sa förut så har jag varit ute i Ramhäll vid ett par tillfällen förut, då i Airsoftsammanhang (en sorts krigslek med soft air guns där man delar upp sig i lag och skjuter på varandra) och i det syftet är Ramhäll näst intill perfekt då det verkligen har stämmningen till sin fördel och det finns otippade vinklar att gömma sig och ta skydd bakom. Dock slopades idén i ett rätt tidigt stadie på grund av säkerhetsskäl då det är väldigt mörkt där inne för trots att det finns spår av elektricitet och belysning så är det av förklarliga skäl ingen ström som leder in längre och sa jag förresten att golven är i ett förrädiskt dåligt skick?
Jag kan förstå varför det blev som det blev och att det inte va så många som va sugna att leka krig med livet som insats (vilket är rätt ironiskt när man tänker på det) för om man har brottom i mörkret och ska försöka se vart man sätter fötterna samtidigt som man ska gömma sig så blir det lätt så att man gör bort sig och slår ihjäl sig men jag kan inte låta bli att fundera på alla roliga saker man skulle kunna göra där.
För som jag har tjatat om nu i en evighet så finns det en skräckstämmning i byggnaderna som jag inte riktigt hittat någon annan stans. Visst, alla övergivna platser har ju sin charm men den här sortens charm är rätt sällsynt och jag och ett par av mina gammla kompisar pratade vitt och brett om att vi skulle ta dit en dieselgenerator som vi tankar på för en timmes bruk och ställa i ena tornet och dra en sladd till den andra där vi ska sitta och titta på en två timmar lång skräckfilm. Så efter halva filmen skulle strömmen ta slut och någon skulle behöva gå och fylla på den. Läskigt? Ja. Jävligt korkat? Det också. Det kanske va bra att det, som med väldigt många saker, aldrig blev av men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur kul det skulle vara. Det är en fin gräns mellan korkat och kul antar jag.
För att ta sig runt i Ramhäll är ingen lek. Alls. Och om du ska åka dit så se till att ta med dig handskar (vilket jag glömde) och ficklampor (vilket jag, tur nog, kom ihåg) för om du inte förstått det redan så innebär att ta sig runt inne i byggnaderna och mellan tornen en hel del klättrande. Men är man bara försiktig så tror jag faktist inte att det är så farligt att röra sig där inne. För så länge man är jävligt försiktig och kollar noga var man sätter fötterna så håller det (nog).
Det stället jag däremot tror man måste vara mest försiktig på är de gångarna som leder mellan tornen. Jag är inte någon erkänd avståndsgissare och jag har faktist ingen aning, men blir jag tvungen att gissa så skulle jag säga att gångarna är mellan tio och femton meter upp i luften, mellan tornen. Jag antar att de fraktat malm mellan tornen i gångarna (no shit erik, tror du?). Däremot så är det, som du ser på bilden här nedanför, kanske inte de mest pålitliga ställena att gå på för ser du de ljusa hålen i golvet? Det är hål. I golvet. Och det gröna som du ser genom hålet det är skog. Uppifrån.
Det som nästan är konstigast med Ramhälls gruvor är att trots att det är ett väldigt populärt ställe att besöka så ser man inte, med undantag för klottret och graffitimålningarna (ja, det är skillnad), så många spår efter alla besökare som varit där för det verkar som att folk åker dit och kollar läget, skiter på sig och sen åker därifrån för visst, alla fönsterrutor är sönder och alla proppskåp är lensade, men jag hade faktist föräntat mig att det skulle vara i sämmre skick än vad det är. Speciellt med tanke på hur länge det stått och hur många som vet om att det finns. Nu menar jag naturligtvis inte att allt är i bruksskick och att det är som att man nästan skulle kunna sätta igång fabriken igen, för visst är sakerna trasiga och obrukbara men på något sätt hade jag förväntat mig mer rester efter tidigare besökare. Jag vet inte riktigt varför.
Det kan ju bero på att det mesta är gjort i betong och det finns inte så mycket som är så lätt att ha sönder med betong om man inte har rätt maskiner för att ta sönder den, men det är roligare att tänka att folk tycker att det är kul att se stället mer än vad de tycker om att slå sönder allting så jag inbillar mig att det är därför det mesta är i ett så (förhållandevis) hyffsat skick.
De enda riktiga tecknen på att folk kontinuerligt besöker stället är att alla ingångar muras igen med ett par års mellanrum för att markera att man inte borde va där (ingenting säger -kom inte in- som en tegelvägg, right?) men på något magiskt sätt så dyker det alltid upp nya vägar in (i form av uppslagna tegelväggar) och det kanske inte är så bra att göra så, men det är ju definitivt ett tecken på att det finns ett stort intresse av att gå in och kolla.
Faktum är att medans vi va där och klättrade runt så dök det upp ett nytt sällskap som också fått nys om gruvbyggnaderna och även de ville nog se om det faktist stämmde. Om det faktist fanns ett ställe som detta som bara står och inte gör någonting men det är ju så att det finns rätt många ställen som bara står. Frågan är ju bara hur länge de får stå. Här om dagen så fick jag frågan vad jag och min tjej brukar göra med vår fritid och förutom tevespel, serietidningar och annat nörderi så svarade jag att vi brukade åka till övergivna ställen och kolla hur det ser ut och fotografera dem. Då hajjade både jag och personen jag pratade med till. Va? Brukar? Och när jag tänkte efter på hur många ställen det är som vi åkt till så kom jag fram till att ja, brukar är ett befogat ord. Och personen jag pratade med hade ingen aning om hur många sådana ställen det faktist finns runt omkring. Med handen på hjärtat så vet ju faktist inte jag heller, jag rör mig ju nästan bara uteslutet i Uppland och jag tror inte att jag sett allt. Tänk då resten av Sverige. Det enda jag vet är att det blir en roadtrip nästa sommar.
Nu refererar jag ju väldigt ofta till stället som "Ramhälls gruva" men faktum är att jag aldrig hittat något sätt att ta sig ner till självaste gruvan. Jag skulle gissa på att den är igenbommad ganska rejält för det är ju lite skillnad på att lämna en förhållandevis liten (fastän den är ganska stor) fabriksdel öde som det är att bara gå ifrån en hel utgrävning till gruva. Men jag vet faktist inte.
Det finns som sagt hisschakt (rim) lite över allt och kanske är det någon av dem leder ner till en enorm underjordisk yta som jag knappt kan föreställa mig men där fegar jag nog ur tror jag. Eller, tror och tror, jag vet att jag inte kommer att ta mina vita jympadojjor på en klättringstur ner för ett hisschakt utan att ha den blekaste aningen om hur djupt det är eller vad som finns i botten (har du sett The Descent förresten?). Dock måste jag erkänna att när jag tänker på det så låter det ju faktist rätt dumt kul.
Schakten är inte alls svåra att hitta och om någon av er som läser det här någonsin av en ren händelse hoppat ner (motsvarande) i hisschakten och kollat var de leder så får ni mer än gärna dela med er. Någon måste ju ha gjort det. Någon måste ju veta, det är jag helt säker på. Jag är bara så fantastiskt dålig på att ta reda på saker och ting. Däremot så vet jag om att det finns mer än bara någon enstaka Urban Exploration organisation (sen hur välorganiserade de är vet jag inte heller) här i landet och de är definitivt 1. Mer hardcore än vad jag är och 2. Förmodligen mer informerade om typ allt som jag bara svamlar om.
Sista delen. Graffitidelen.
Ramhäll skiljer sig på många sätt från många andra övergivna platser som jag besökt men på ett sätt skiljer det sig inte alls från något annat ställe och det är det sättet att hur många gånger man tror att man hittat något coolt så är det alltid minst en graffitimålare som hittat det före.
Vilket inte är ett dugg konstigt för om jag tror att jag har en gnutta engegemang (hur det nu stavas) så är det ingenting mot de som lever för sådant här (nu pratar jag rent generellt altså). Det är ju faktist ingen stor förvåning heller utan snarare en välkommen hälsning att en av mina (nu tar det emot att använda ordet) favoritsubkulturgenrer alltid finns på plats för att känna mig lite hemma hur långt bort hemmifrån jag än är för det är ju som du kanske förstått något av det bästa jag vet.
Övergivna betongtårtor med graffitiströssel.
Något som dock är lite konstigt och oförutsägbart är hur graffitin kommer att se ut. För på alla övergivna ställen så finns det graffiti (med undantag kanske för någon obskyr träskofabrik i någon norrlänsk skog, men de räknas inte) men det är en så märklig skillnad på hur graffitin ser ut på alla dessa olika ställen.
För antingen blir det ett speciellt något som kallas för ett "fame" i fackterminologin som inte helt otippat är en förkortning för unjefär "hall of fame" där väggarna täcks av så kallade "burners" vilket är ett annat ord för typ ett rejält mästerverk som är redigt snyggt. Men sen finns det ställen som får en genomgående vad ska jag säga.. variation på målningarna.
Av någon anledning så blir en del ställen mer ett övningsplank där det kladdas ganska sporadiskt och det mer verkar vara en plats dit målare kommer för att prova på hur en sprayburk fungerar. Ganska kladdig och ganska slarviga målningar med andra ord. Sen finns det ställen där det finns en genomgående elitism bland målningarna där varje enskild målning får en att tappa hakan (jag nämner inga namn men Västerås...) och slutligen finns det ställen som Ramhäll som är någonstans mitt emellan. Jättekonstigt.
För vissa av målningarna runt Ramhäll är redigt snygga (se foton) medans andra är kanske inte riktigt lika långt gångna i utveckligen (blev inga foton) och jag vet faktist inte vad det beror på. För på dessa ställen som inte syns av allmänheten till vardags så existerar Graffitin mest för Graffitimålarnas skull, vilket heller inte är så konstigt för det är det bästa forumet att få riktig uppskattning och inte enbart vandalstämpel. Men det som är så svårt att avgöra är vilken sorts ställe som får vilken sorts målningar.
Kanske har det något att göra med avstånd och tillgänglighet, altså att ju lättare det är att ta sig dit och därifrån (för med handen på hjärtat så är det lite krångligt att ta sig till Ramhälls gruva utan bil, det är därför jag inte åkt dit föräns nu. Sa jag förresten att vi köpt en bil?). Det är krångligt men inte omöjligt och kanske är det därför det är en sådan obalanserad skicklighet på målningarna. Men hur nybörjarmässig graffitin än må vara så är den ju trots allt alltid rolig att se. Hellre färg och form men det räcker med bara färg och man kan inte få allt här i världen. Tack för att du läste.
Förresten, håll ett öga på hannas blogg.
Jag har en känsla av att hon kommer att komma med en andra åsikt om Ramhäll.
För antingen blir det ett speciellt något som kallas för ett "fame" i fackterminologin som inte helt otippat är en förkortning för unjefär "hall of fame" där väggarna täcks av så kallade "burners" vilket är ett annat ord för typ ett rejält mästerverk som är redigt snyggt. Men sen finns det ställen som får en genomgående vad ska jag säga.. variation på målningarna.
Av någon anledning så blir en del ställen mer ett övningsplank där det kladdas ganska sporadiskt och det mer verkar vara en plats dit målare kommer för att prova på hur en sprayburk fungerar. Ganska kladdig och ganska slarviga målningar med andra ord. Sen finns det ställen där det finns en genomgående elitism bland målningarna där varje enskild målning får en att tappa hakan (jag nämner inga namn men Västerås...) och slutligen finns det ställen som Ramhäll som är någonstans mitt emellan. Jättekonstigt.
För vissa av målningarna runt Ramhäll är redigt snygga (se foton) medans andra är kanske inte riktigt lika långt gångna i utveckligen (blev inga foton) och jag vet faktist inte vad det beror på. För på dessa ställen som inte syns av allmänheten till vardags så existerar Graffitin mest för Graffitimålarnas skull, vilket heller inte är så konstigt för det är det bästa forumet att få riktig uppskattning och inte enbart vandalstämpel. Men det som är så svårt att avgöra är vilken sorts ställe som får vilken sorts målningar.
Kanske har det något att göra med avstånd och tillgänglighet, altså att ju lättare det är att ta sig dit och därifrån (för med handen på hjärtat så är det lite krångligt att ta sig till Ramhälls gruva utan bil, det är därför jag inte åkt dit föräns nu. Sa jag förresten att vi köpt en bil?). Det är krångligt men inte omöjligt och kanske är det därför det är en sådan obalanserad skicklighet på målningarna. Men hur nybörjarmässig graffitin än må vara så är den ju trots allt alltid rolig att se. Hellre färg och form men det räcker med bara färg och man kan inte få allt här i världen. Tack för att du läste.
Förresten, håll ett öga på hannas blogg.
Jag har en känsla av att hon kommer att komma med en andra åsikt om Ramhäll.
Alltid tillbaka
Staden alla vill ifrån
Har jag sagt att jag tycker om Västerås? Västerås och Berlin. Ett evigt tjat. Men helt helt ärligt, det finns inga andra städer som ger så mycket som de två. För av någon anledning så om man går igenom mina bästa minnen jag har från olika platser så är någon av de två städerna med. I de flesta fall. Och det är lite konstigt för alla som bor i Västerås vill inget hellre än att komma därifrån (om man bortser från de som vill bo kvar som är anledningen att alla andra vill därifrån).
Det är lite olika saker som drar mig tillbaka till städerna och Västerås är ju aningens lättare att ta sig till än Berlin. Från Uppsala i alla fall. Men allt som oftast så är det ju just graffitin som på ett eller annat sätt drar mig dit men den här gången va det dock av en lite unik anledning. En ganska rolig anledning faktist.
Har jag sagt att jag tycker om Västerås? Västerås och Berlin. Ett evigt tjat. Men helt helt ärligt, det finns inga andra städer som ger så mycket som de två. För av någon anledning så om man går igenom mina bästa minnen jag har från olika platser så är någon av de två städerna med. I de flesta fall. Och det är lite konstigt för alla som bor i Västerås vill inget hellre än att komma därifrån (om man bortser från de som vill bo kvar som är anledningen att alla andra vill därifrån).
Det är lite olika saker som drar mig tillbaka till städerna och Västerås är ju aningens lättare att ta sig till än Berlin. Från Uppsala i alla fall. Men allt som oftast så är det ju just graffitin som på ett eller annat sätt drar mig dit men den här gången va det dock av en lite unik anledning. En ganska rolig anledning faktist.
Mål
Det är nämligen så att jag har nått ett av mina mål med den här sidan. Även om jag inte tänkte det som ett mål från början och även om sidan gått igenom ett par brutala förändringar sedan jag startade den 2005 och mest använde den för att skriva ut min hjärna på internet. Det gör jag ju visserligen fortfarande, men inte alls på samma sätt som jag gjorde då. Hur som helst så som jag skrev en gång för länge sedan (blir det tråkigt när jag bara refererar till saker jag skrivit om tidigare?) så hade jag tänkt att starta en hemsida om 'gatukonst' som med mycket annat aldrig blev av och fick få sitt utlopp här istället.
Hur som helst, målet med den sidan (som aldrig funnits, jag kom till att registrera domänen men sen kom jag av mig) va att jag skulle ha en möjlighet för folk som målar graffiti att höra av sig så jag skulle veta var jag skulle ta mig för att hitta ny graffiti. Nu har det hänt. För trots att jag inte utlyst någon allmän hör av dig till mig så fotar jag det du gjort-funktion så har jag, genom bloggen, kommit i kontakt med en av målarna som gjort något jag har fotat.
Det är nämligen så att jag har nått ett av mina mål med den här sidan. Även om jag inte tänkte det som ett mål från början och även om sidan gått igenom ett par brutala förändringar sedan jag startade den 2005 och mest använde den för att skriva ut min hjärna på internet. Det gör jag ju visserligen fortfarande, men inte alls på samma sätt som jag gjorde då. Hur som helst så som jag skrev en gång för länge sedan (blir det tråkigt när jag bara refererar till saker jag skrivit om tidigare?) så hade jag tänkt att starta en hemsida om 'gatukonst' som med mycket annat aldrig blev av och fick få sitt utlopp här istället.
Hur som helst, målet med den sidan (som aldrig funnits, jag kom till att registrera domänen men sen kom jag av mig) va att jag skulle ha en möjlighet för folk som målar graffiti att höra av sig så jag skulle veta var jag skulle ta mig för att hitta ny graffiti. Nu har det hänt. För trots att jag inte utlyst någon allmän hör av dig till mig så fotar jag det du gjort-funktion så har jag, genom bloggen, kommit i kontakt med en av målarna som gjort något jag har fotat.
En liten sak att bli glad över kanske, men för mig är det ganska stort och jag har en tendens att bli glad över saker som är stora för mig och inte så många andra. Vilket kanske inte är så konstigt. Men jag är ju trots allt rätt blyg över det jag gör trots att jag försöker framställa migsjälv som en tuffing så ofta jag får möjligheten (det är bara en fasad, men det stannar mellan oss).
Men det blir ju också så fantastiskt konstigt när man kommer i kontakt med någon som gjort något som man tyckt jättemycket om. Oavsett om när det är när jag kom i kontakt med målaren som gjort världens snyggaste målning eller när jag träffade min favoritförfattare efter en föreläsning så blir man lite "eh.. hej?" och kommer inte på något smart att säga. Inte för att det kanske finns så mycket att säga förutom att tala om att man gillar det ena och det andra och kanske räcker det så, men fortfarande så blir det ju lite wierd. Wierd på ett bra sätt.
Men det blir ju också så fantastiskt konstigt när man kommer i kontakt med någon som gjort något som man tyckt jättemycket om. Oavsett om när det är när jag kom i kontakt med målaren som gjort världens snyggaste målning eller när jag träffade min favoritförfattare efter en föreläsning så blir man lite "eh.. hej?" och kommer inte på något smart att säga. Inte för att det kanske finns så mycket att säga förutom att tala om att man gillar det ena och det andra och kanske räcker det så, men fortfarande så blir det ju lite wierd. Wierd på ett bra sätt.
För strax efter att utväxlandet av artigheter; "snygga foton", "snygga målningar", "tack", "tack själv!" osv så kom vi snabbt till den själva nuggeten som jag ville åt. Info. För (nu kommer det igen) som jag skrev förut så har jag med mina sammanlagda sysselsättningar svårt att hitta ställena att vara på. Jag har helt enkelt inte tid att ge mig ut mitt i ingenstans och hoppas på det bästa utan jag behöver en liten ledtråd. Och ledtrådar, det fick jag.
Så det va bara att kasta sig på bussen (är det kanske dags att dra lite räls mellan Västerås och Uppsala? Hm?) och gå rakt ut i skogen med en liten mängd förhandsinformation och en stor mängd förhoppningar för att hitta ett ett par tågvagnar som tydligen bara står och får finare färg ju fler år det får stå där. Och ja, det har stått där ett tag. Och ja, det har fått så jävla fin färg med åren.
Så det va bara att kasta sig på bussen (är det kanske dags att dra lite räls mellan Västerås och Uppsala? Hm?) och gå rakt ut i skogen med en liten mängd förhandsinformation och en stor mängd förhoppningar för att hitta ett ett par tågvagnar som tydligen bara står och får finare färg ju fler år det får stå där. Och ja, det har stått där ett tag. Och ja, det har fått så jävla fin färg med åren.
Årgång -50-nånting
Det tog ett tag för oss att hitta tåget. Som sagt så visste jag att det fanns där nånstans men inte exakt på GPS-positionen (om jag haft en GPS). Det enkla är ju dock att det, med järnvägar, bara finns två håll att börja leta. Åt ena hållet eller det andra. Vi valde att börja med att gå åt det ena hållet och det va först när vi kom till bebyggelse som vi kom underfund med att vi borde ha gått åt andra hållet. En seg upptäckt att göra men eftersom det inte fanns någon att tycka synd om oss förutom oss själva så va det bara att gå tillbaka och fortsätta leta åt andra hållet.
Det tog ett tag för oss att hitta tåget. Som sagt så visste jag att det fanns där nånstans men inte exakt på GPS-positionen (om jag haft en GPS). Det enkla är ju dock att det, med järnvägar, bara finns två håll att börja leta. Åt ena hållet eller det andra. Vi valde att börja med att gå åt det ena hållet och det va först när vi kom till bebyggelse som vi kom underfund med att vi borde ha gått åt andra hållet. En seg upptäckt att göra men eftersom det inte fanns någon att tycka synd om oss förutom oss själva så va det bara att gå tillbaka och fortsätta leta åt andra hållet.
Men vi hade i alla fall tur med vädret.
Så efter att vi kommit tillbaka till där vi började gick vi unjefär lika långt som vi gick första gången fast åt andra hållet och efter att vi gått en liten bit längre än så så skymtade vi den övergivna vagnen som vi letat efter. Lycka. Och jag kan börja med att säga att vi bitit av lite mer än vad vi kunde svälja för tillsammans med vagnen vi först skymtade fanns nittiofem andra vagnar som satt ihop i varandra. Ett två kilometer långt tåg som bara stod där mitt på en tågstrecka mitt ute i ingenstans.
Tro nu inte att jag tog det som någonting negativt, snarare en... stor... överraskning. Lång kanske jag ska säga. För något av det absolut bästa som finns är just dendär stunden då man hittar det där stället som man tror och hoppas och gissar på att det kanske ska finnas unjefär där man letar och när det då är nittiosex gånger bättre än vad man hade hoppats på så kan man ju inte bli mer än glad, trots att det här är den absolut jobbigaste övergivna platsen jag hittat hittills. Det är nämligen såhär att tågrälsen som går mitt ute i skogen har varken perrong eller räls som är gjorda för att gå på så de enda som kan ta sig fram effektivt längs de rälsen är just tågen
och ingen annan.
Det är nämligen så att själva rälsen ligger på knytnävsstora, skarpkantade stenbitar som verkar vara tillverkade i syftet att det ska vara krångliga att gå på dem för trampa-snett-och-stuka-fotenrisken är stor så ni äldre som är sugna på att gå på graffitisafari, vänta lite med rälsen och håll er till viadukter med gångfiler istället. Till en början åteminstone. Gå framför allt inte på räls som är aktiva, men det förstår du kanske själv att du inte ska göra.
Jag vet faktist inte hur länge tåget har stått där men det har stått tillräckligt länge för att skogen har börjat växa in i vagnarna och fraktsedlar och dylikt nämner årtal som 1960 och motsvarande och det är alltid roligt att se när man kommer till ställen som bara stått i åratal och se hur naturen har börjat, sakta men säkert (med betoning på sakta) börjat ta tillbaka sin mark genom att bryta ner och växa igen och under dessa år som tåget har stått och naturen fått gå sin långsamma gång så har det regnat ett par gånger och efter regn kommer solsken och efter solsken kommer rost. När det då kommer mer regn och mer solsken så kommer det naturligt vis mer rost och allt eftersom det regnar så rinner det långsamt långsamt ner rostvatten längs tågets sidor ner på rälsen och ner på stenarna som rälsen står på. De stenarna jag nämnde ovan. De stenarna jag gick på. Och det va inte för än vi kom tillbaka från att gå hela vägen till där tåget tog slut och tillbaka igen som jag såg exakt vad som hade hänt med mina helt nya skor som jag hade på mig.
Tro nu för allt i världen inte att det här är en modeblogg men fan vad mina skor blev helt förstörda och det va mina absoluta favoritskor. Skor som jag längtat och letat efter i vad som kändes som en evighet som äntligen blivit mina hade gått från att vara vita, nya, rena och snygga till att bli brutalt missfärgade av rosten från tåget och för mitt liv så kunde jag inte få bort det. Så ett litet sammanbrott senare så bestämde jag mig för att köpa ett par nya skor som jag va tvungen att beställa från en obskyr webbutik som befann sig mitt ute i ingenstans på internet för den modellen som jag hade va slut över över allt i den färgen jag ville ha dem (den nya färgen, oreange, fanns dock att köpa i stort sett var som helst, problemet va bara att efter tågpromenaden så hade jag ju redan ett par oreange) och jag trodde faktist att jag skulle bli blåst av den konstiga lilla webbutiken men några veckor senare så kom en budkille med mina sprillans nya älskade skor och jag fick vara lycklig igen.
Tro nu för allt i världen inte att det här är en modeblogg men fan vad mina skor blev helt förstörda och det va mina absoluta favoritskor. Skor som jag längtat och letat efter i vad som kändes som en evighet som äntligen blivit mina hade gått från att vara vita, nya, rena och snygga till att bli brutalt missfärgade av rosten från tåget och för mitt liv så kunde jag inte få bort det. Så ett litet sammanbrott senare så bestämde jag mig för att köpa ett par nya skor som jag va tvungen att beställa från en obskyr webbutik som befann sig mitt ute i ingenstans på internet för den modellen som jag hade va slut över över allt i den färgen jag ville ha dem (den nya färgen, oreange, fanns dock att köpa i stort sett var som helst, problemet va bara att efter tågpromenaden så hade jag ju redan ett par oreange) och jag trodde faktist att jag skulle bli blåst av den konstiga lilla webbutiken men några veckor senare så kom en budkille med mina sprillans nya älskade skor och jag fick vara lycklig igen.
Men nog om mode nu, modebloggare
Det va rätt svårt att få en överblick över tåget (naturligtvis) för många av lastportarna va stängda och det gick (som sagt) inte att gå längs en sida och sedan tillbaka på den andra för skogen hade (som sagt) växt in i tåget så man fick krypa under, klättra över och rulla omkring för att man skulle kunna se allt och det va först på vägen tillbaka som jag hittade de målningarna som jag va ditskickad för att fota.
Min rara tjej trodde säkert att jag dött eller något för jag hittade dem när vi gick på varsin sida av tåget och jag stannade och fotade helt utan en tanke på att säga till om att "hörru, här är det, let's stanna ett tag" och det va först efter att jag va färdig, nöjd och började gå tillbaka som jag fann henne sittandes och väntandes på mig. Stackars.
Värt?
På vägen där ifrån så va jag som sagt fenomenalt irriterad över att mina fina fina skor va helt helt förstörda men nu såhär i efterhand så va det lätt värt det (dock hade jag ju bytt skor om jag fick åka tillbaka i tiden och göra om det) men vafan. Man kan inte gråta hur länge som helst efter ett par missfärgade skor. Det får väl kosta lite mycket. Jag kommer ju i alla fall aldrig någonsin att glömma bort det och jag behåller de missfärgade skorna som en ikon för min.. vad ska jag kalla det, osmidighet? För jag menar.. det är ju inte som att jag inte kan ge mig ut på dessa ställen, eller hur? I sådana fall kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Eller något.
Och som jag skrev tidigare så befann vi oss ju i Västerås och är man i Västerås så måste man ju bege sig ner till hamnen. Det är det närmsta man kan komma liv på ett ställe där allt är helt dött. För väggarna typ sjunger när man är där. Det låter jävligt fånigt, men det finns inget ställe som känns så levande som det.
Det va rätt svårt att få en överblick över tåget (naturligtvis) för många av lastportarna va stängda och det gick (som sagt) inte att gå längs en sida och sedan tillbaka på den andra för skogen hade (som sagt) växt in i tåget så man fick krypa under, klättra över och rulla omkring för att man skulle kunna se allt och det va först på vägen tillbaka som jag hittade de målningarna som jag va ditskickad för att fota.
Min rara tjej trodde säkert att jag dött eller något för jag hittade dem när vi gick på varsin sida av tåget och jag stannade och fotade helt utan en tanke på att säga till om att "hörru, här är det, let's stanna ett tag" och det va först efter att jag va färdig, nöjd och började gå tillbaka som jag fann henne sittandes och väntandes på mig. Stackars.
Värt?
På vägen där ifrån så va jag som sagt fenomenalt irriterad över att mina fina fina skor va helt helt förstörda men nu såhär i efterhand så va det lätt värt det (dock hade jag ju bytt skor om jag fick åka tillbaka i tiden och göra om det) men vafan. Man kan inte gråta hur länge som helst efter ett par missfärgade skor. Det får väl kosta lite mycket. Jag kommer ju i alla fall aldrig någonsin att glömma bort det och jag behåller de missfärgade skorna som en ikon för min.. vad ska jag kalla det, osmidighet? För jag menar.. det är ju inte som att jag inte kan ge mig ut på dessa ställen, eller hur? I sådana fall kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Eller något.
Och som jag skrev tidigare så befann vi oss ju i Västerås och är man i Västerås så måste man ju bege sig ner till hamnen. Det är det närmsta man kan komma liv på ett ställe där allt är helt dött. För väggarna typ sjunger när man är där. Det låter jävligt fånigt, men det finns inget ställe som känns så levande som det.
Med handen på hjärtat
Det är min favoritplats på hela jorden och jag tror att jag skulle kunna spendera hur mycket tid som helst där om jag bara hade tid att spendera. För det finns ingen plats som har ett sådant liv och även om jag bara varit där ett par tre fyra gånger nu så har jag några av mitt livs bästa minnen därifrån. Därifrån och en bakgård i Berlin där jag kommit på lite saker om några saker och aldrig någonsin har jag varit lika här och nu (eller där och då) som där och då.
Visste jag inte bättre skulle jag kalla det för världens Graffitiutställning för med jämna mellanrum så uppdateras den och gammalt får ge plats för nytt men det som är riktigt gammalt får sitta kvar där det är. Jag vet inte hur det låter målare emellan men det känns som att det finns en balans och en överenskommelse om vad som ska sitta kvar och vad som ska uppdateras. Men man (jag) kan i alla fall vara nästan helt säker på att något kommer att se annorlunda ut för varje gång jag kommer dit och det är helt sjukt kul (förutom när folk är där och klottrar på klottret, det är inte kul. Någon borde ta ett snack med dessa personer, förstår de inte att det är andra personers egendom de förstör?). För som jag skrev för några månader sedan så biter graffitin sig själv i arslet när den målar över sig själv på fel sätt eller när något smartskaft bara kladdar.
Det är min favoritplats på hela jorden och jag tror att jag skulle kunna spendera hur mycket tid som helst där om jag bara hade tid att spendera. För det finns ingen plats som har ett sådant liv och även om jag bara varit där ett par tre fyra gånger nu så har jag några av mitt livs bästa minnen därifrån. Därifrån och en bakgård i Berlin där jag kommit på lite saker om några saker och aldrig någonsin har jag varit lika här och nu (eller där och då) som där och då.
Visste jag inte bättre skulle jag kalla det för världens Graffitiutställning för med jämna mellanrum så uppdateras den och gammalt får ge plats för nytt men det som är riktigt gammalt får sitta kvar där det är. Jag vet inte hur det låter målare emellan men det känns som att det finns en balans och en överenskommelse om vad som ska sitta kvar och vad som ska uppdateras. Men man (jag) kan i alla fall vara nästan helt säker på att något kommer att se annorlunda ut för varje gång jag kommer dit och det är helt sjukt kul (förutom när folk är där och klottrar på klottret, det är inte kul. Någon borde ta ett snack med dessa personer, förstår de inte att det är andra personers egendom de förstör?). För som jag skrev för några månader sedan så biter graffitin sig själv i arslet när den målar över sig själv på fel sätt eller när något smartskaft bara kladdar.
Men hur som helst. Det som va mest annorlunda den här gången va att inne i det stora rummet (se bilden här ovanför) så hade det kommit upp nya målningar med en helt ny stil jämfört med allt annat som suttit där. En stil som är lite mindre klassisk graffiti och mer... ja, vad fan är det? Kan jag kalla det för postmodernistiskt expressionism utan att ni sparkar mig i magen och fäller krokben på mig i korridoren? Bra. Då gör jag det. Den stilen är kanske inte den som ligger mig varmast om hjärtat, men det är ju trots allt kul att se något nytt och att se någon våga sig på något annorlunda (så länge det inte är annorlunda bara för annorlundandets skull).
Nu inser jag hur sällan jag uppdaterar den här sidan för om jag inte hade skrivit det inlägget om Barcelona som är här nedanför så hade det blivit två inlägg om och med västerås efter varandra trots att det va flera månader mellan mina besök. Jag hoppas verkligen att ni inte tröttnar på att jag bara skriver om samma saker hela tiden och tycks idissla migsjälv om och om igen. Men någonting säger mig att ni är okej med det och något annat säger mig att det kanske inte spelar så stor roll varifrån bilderna kommer ifrån eller texten beskriver. Kanske spelar det ingen roll alls vad bilderna föreställer och ännu mindre om vad texten handlar om. Kanske inte. Kanske kommer statistiken visa vad det är som gäller. Visste du förresten att jag kan se statistik om hur många unika besökare jag har varje dag? Det kan jag. Och det visar att det inte är sådär fantastiskt många som tittar hitåt, men ni som gör det gör det kontinuerligt. Alla tolv-unjefär av er. Det gör mig helt varm i hiertat, tack för ert tålamod.
