Ett livslångt deltagande
Alien.
Det var en gång en liten pojke (jo, faktist) från de djupaste skogarna i norrland, född i en snödriva under en gran med inget annat än en nallebjörn med randig tröja som sällskap som slets från sin födelseort (för att aldrig någonsin komma tillbaka) till en förlovad stad, söderut. En trygg plats där det skulle vara bra att fostra sina barn (tänkte nog mina föräldrar när de köpte ett jävligt dyrt hus där). Det visade sig att föräldrarna till den lilla pojken näst intill aldrig var hemma och han lämnades i sin storasysters hänsynslösa våld och hon härskade över honom med en järnhandske.
För det min syster (ok, jag erkänner, det är mig det handlar om) anser som att barnvakta sin osnutna lillebror är att parkera honom en och en halv meter framför teven, slå på filmen "alien" och sedan lämna honom där med enbart hans egen fantasi som sällskap medans hon ringde någon kille (eller vad det nu var hon gjorde, min uppmärksamhet var riktad någon helt annan stans). Mission accomplished.
Det var en gång en liten pojke (jo, faktist) från de djupaste skogarna i norrland, född i en snödriva under en gran med inget annat än en nallebjörn med randig tröja som sällskap som slets från sin födelseort (för att aldrig någonsin komma tillbaka) till en förlovad stad, söderut. En trygg plats där det skulle vara bra att fostra sina barn (tänkte nog mina föräldrar när de köpte ett jävligt dyrt hus där). Det visade sig att föräldrarna till den lilla pojken näst intill aldrig var hemma och han lämnades i sin storasysters hänsynslösa våld och hon härskade över honom med en järnhandske.
För det min syster (ok, jag erkänner, det är mig det handlar om) anser som att barnvakta sin osnutna lillebror är att parkera honom en och en halv meter framför teven, slå på filmen "alien" och sedan lämna honom där med enbart hans egen fantasi som sällskap medans hon ringde någon kille (eller vad det nu var hon gjorde, min uppmärksamhet var riktad någon helt annan stans). Mission accomplished.
Jag minns inte riktigt hur gammal jag var, men jag minns att jag gick i lågstadiet så jag kan ju, om vi använder uteslutningsmetoden, inte varit särskillt gammal. Jag minns att jag hade en ritbok i min skolbänk och att vi hade lektioner som bara gick ut på att rita i just dendär ritboken. Jag minns första gången jag ritade en alien i min ritbok, den var (som jag minns den) fruktansvärt fin och väldigt detaljerad med tänder, klor och slem. Jag minns hur jag brukade leka alien på skolgården, hur jag gick omkring och väste och använde min ena arm för att illustrera den lilla munnen som kommer ur alienmonstrens stora mun (för att typ äta hjärnan). Jag minns hur jag låtsades att skolgårdens alla klätterställningar och sandlådan var den ogästvänliga planeten LV-426, hur tunnelrutchkanan var ventilationstunnlarna på rymdskeppet Nostromo och hur jag sprang genom skolans korridorer för att komma undan från alla tusentals monster (ibland var jag människa, ibland var jag alien. Vad jag än var hade jag jävligt roligt).
Jag minns också hur min fröken rev ut sidorna jag ritat med alienmonster för att hon inte tyckte att jag skulle rita sådana hemska saker. Hon tyckte att jag, som litet barn, skulle rita någonting snällt istället. Jag minns mina skolkamraters blickar när jag klättrade runt på skolgården och fräste och väste, eller flydde för mitt liv och försökte få dem att fly med mig (för fan, det kommer ju aliens och de är helt livsfarliga) och jag minns hur de hängde upp min fina, röda treväxlade cykel i trädet när skolan hade slutat så jag var tvungen att vänta på vaktmästaren för att få hjälp att få ner den för att jag inte ville förklara för min mor och far hur jag blivit av med min cykel. Min fina, röda treväxlade cykel. Suck.
Jag minns också hur min fröken rev ut sidorna jag ritat med alienmonster för att hon inte tyckte att jag skulle rita sådana hemska saker. Hon tyckte att jag, som litet barn, skulle rita någonting snällt istället. Jag minns mina skolkamraters blickar när jag klättrade runt på skolgården och fräste och väste, eller flydde för mitt liv och försökte få dem att fly med mig (för fan, det kommer ju aliens och de är helt livsfarliga) och jag minns hur de hängde upp min fina, röda treväxlade cykel i trädet när skolan hade slutat så jag var tvungen att vänta på vaktmästaren för att få hjälp att få ner den för att jag inte ville förklara för min mor och far hur jag blivit av med min cykel. Min fina, röda treväxlade cykel. Suck.
Det har snart gått 20 år.
Och under alla dessa år har jag alltid haft Aliens med mig. Filmerna, serietidningarna, tevespelen och mina egna fantasier har alltid, mer eller mindre, legat i antingen för- eller bakgrunden av min tillvaro och alltid bidragit med sin närvaro. Jag inredde, för unjefär två år sedan, hela min lägenhet med Alientema och målningar av konstnären H.R Giger (som skapade Alienmonstret från första början). Det har varit väldigt mycket död och monster på mina väggar tillsammans med mina alienfigurer (som är på bilderna här ovanför) för det var av lite olika anledningar väldigt passande när jag gjorde om allting här hemma. Efter den stora stormen 2006 (du minns den nog inte, den var min alldeles egna).
Men stormen har sedan länge gått över och det börjar bli dags att byta ut allting. Göra om, sätta färg. Så jag har börjat ta ner alla aliens och deras tillhörigheter. Men även fast de inte längre pryder mina väggar så kommer alien, filmerna och allt som hör där till, alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat.
Och under alla dessa år har jag alltid haft Aliens med mig. Filmerna, serietidningarna, tevespelen och mina egna fantasier har alltid, mer eller mindre, legat i antingen för- eller bakgrunden av min tillvaro och alltid bidragit med sin närvaro. Jag inredde, för unjefär två år sedan, hela min lägenhet med Alientema och målningar av konstnären H.R Giger (som skapade Alienmonstret från första början). Det har varit väldigt mycket död och monster på mina väggar tillsammans med mina alienfigurer (som är på bilderna här ovanför) för det var av lite olika anledningar väldigt passande när jag gjorde om allting här hemma. Efter den stora stormen 2006 (du minns den nog inte, den var min alldeles egna).
Men stormen har sedan länge gått över och det börjar bli dags att byta ut allting. Göra om, sätta färg. Så jag har börjat ta ner alla aliens och deras tillhörigheter. Men även fast de inte längre pryder mina väggar så kommer alien, filmerna och allt som hör där till, alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat.
Det har de gjort så länge jag kan minnas. Tack Emma, min syster.
Igenom sjumilaskogen
Eller hur långt det nu är till Stockholm från Uppsala...
Och ja, knivsta och märsta räknas till skogen, de bakre vagnarna hamnar alltid utanför perrongen och ibland så önskar jag att jag bodde där. I sthlm altså, inte utanför perrongen (eller i skogen för den delen). För en av de sakerna jag verkligen saknar med uppsala är att kunna gå i en och samma riktning i längre än fyra minuter utan att hamna ute i just skogen. Det känns vissa dagar som att det enda jag gör är att gå runt i cirklar och nöter upp en vallgrav (som Vargen i Bamse när han tänker efter riktigt hårt).
Men som du kanske vet fungerar det inte riktigt så i storebrorstaden. Man kan till och med komma hem efter en heldag, ha skavsår, vätskebrist och fortfarande inte korsat sin egen väg en enda gång. Ska du dessutom ge dig ut och fotografera graffiti utan att göra din research ordentligt i förväg så får du vara beredd på att få gå ett par steg innan du hittar någonting. För med graffiti fungerar det så att den inte dyker upp helt magiskt i de områden som turistinformationen eller reklamkampanjerna rekomenderar och om den nu mot all förmodan gör det så kommer den att tvättas bort fortare än din snabbaste slutartid (min är en åttatusendels sekund, så fort går det om inte ännu fortare).
Graffitins självmord (eller elitistiska bakåtsträvande)
Så för att hitta den blir det altså en del vandrande i de otippade stadsdelarna. Igår var inte en sådan dag utan jag höll mig runt innerstaden och den mesta graffitin som jag hittade var saneringsskuggor på missfärgade husväggar. Lite tråkigt men inte särskillt otippat (nog om det nån gång?)
Det är hur som helst lite utav ett orosmoment när jag skall åka till en annan stad och fotografera graffiti eller gatukonst. För det är ingenting som skyltas med var det är, verkligen inte genom de officiella kanalerna men inte heller särkskillt mycket av målarna själva då de dels inte helt oväntat kan vara lite svåra att få tag på men även så är platserna lite hemlighållna innom kretsarna. För har man hittat en bra plats vill man ju inte att någon annan ska komma och måla på den. Därigenom håller konstformen sigsjälv tillbaka litegrann, men under omständigheterna går det ju att förstå.
Så för att hitta den blir det altså en del vandrande i de otippade stadsdelarna. Igår var inte en sådan dag utan jag höll mig runt innerstaden och den mesta graffitin som jag hittade var saneringsskuggor på missfärgade husväggar. Lite tråkigt men inte särskillt otippat (nog om det nån gång?)
Det är hur som helst lite utav ett orosmoment när jag skall åka till en annan stad och fotografera graffiti eller gatukonst. För det är ingenting som skyltas med var det är, verkligen inte genom de officiella kanalerna men inte heller särkskillt mycket av målarna själva då de dels inte helt oväntat kan vara lite svåra att få tag på men även så är platserna lite hemlighållna innom kretsarna. För har man hittat en bra plats vill man ju inte att någon annan ska komma och måla på den. Därigenom håller konstformen sigsjälv tillbaka litegrann, men under omständigheterna går det ju att förstå.
Mitt val Vegetarian.
Jag är ju (som ni kanske inte har en aning om) vegetarian av lite olika anledningar som jag inte tänkte ta upp nu utan jag sparar dem till då jag har lite foton som passar ihop med hela den diskussionen (jag har lärt mig att stava!). Men något som går hand i hand med min vätskebrist är min näringsbrist. Den i sig beror först och främst inte på att jag äter för ovarierat (även fast jag gör det också) men mest på att jag äter för lite, för sällan. Det botas av ett par kosttillskottstabletter (får man ha fyra dubbelstavningar i ett ord?) som en av mina allra bästa vänner varit snäll nog att tvinga på mig.
Hur som helst, eftersom att jag inte äter lik så blir det alltid samma, ständiga problem när det kommer till att köpa färdiglagad mat (fastfood, restaurang, you name it) för att trots att vi lever i framtiden så är utbudet av vegetarisk mat fortfarande helt utvecklingsstört. Det går näst intill aldrig att hitta någonting som faktist är en ordentlig måltid utan det handlar oftast om en vanlig kötträtt med köttbiten borttagen (det vill säga det enda man får är tillbehör) eller fylld, ugnsbakad aubergine. Nu har jag naturligtvis ingenting emot inlagd aubergine, det är jättegott, men inte varje gång jag skall gå ut och äta. Är man då i en stad man inte forskat samtliga restaurangers vegetariska utbud blir det alltid problem när man ska hitta något att äta och det slutar oftast med typ.. bröd. Så jag var beredd på att behöva kompromissa mitt näringsintag när jag och min vän skulle försöka att hitta något att äta igår kväll (han är köttätare så för honom duger att äta unjefär vad som helst, uppenbarligen) men jag var verkligen verkligen hungrig.
Jag är ju (som ni kanske inte har en aning om) vegetarian av lite olika anledningar som jag inte tänkte ta upp nu utan jag sparar dem till då jag har lite foton som passar ihop med hela den diskussionen (jag har lärt mig att stava!). Men något som går hand i hand med min vätskebrist är min näringsbrist. Den i sig beror först och främst inte på att jag äter för ovarierat (även fast jag gör det också) men mest på att jag äter för lite, för sällan. Det botas av ett par kosttillskottstabletter (får man ha fyra dubbelstavningar i ett ord?) som en av mina allra bästa vänner varit snäll nog att tvinga på mig.
Hur som helst, eftersom att jag inte äter lik så blir det alltid samma, ständiga problem när det kommer till att köpa färdiglagad mat (fastfood, restaurang, you name it) för att trots att vi lever i framtiden så är utbudet av vegetarisk mat fortfarande helt utvecklingsstört. Det går näst intill aldrig att hitta någonting som faktist är en ordentlig måltid utan det handlar oftast om en vanlig kötträtt med köttbiten borttagen (det vill säga det enda man får är tillbehör) eller fylld, ugnsbakad aubergine. Nu har jag naturligtvis ingenting emot inlagd aubergine, det är jättegott, men inte varje gång jag skall gå ut och äta. Är man då i en stad man inte forskat samtliga restaurangers vegetariska utbud blir det alltid problem när man ska hitta något att äta och det slutar oftast med typ.. bröd. Så jag var beredd på att behöva kompromissa mitt näringsintag när jag och min vän skulle försöka att hitta något att äta igår kväll (han är köttätare så för honom duger att äta unjefär vad som helst, uppenbarligen) men jag var verkligen verkligen hungrig.
Så när vi irrade runt på Södermalm så bestämde vi oss för att det enklaste sättet är att fråga en inföding. Sagt och gjort. De första vi fick tag på var från Nederländerna och kunde inte engelska, än mindre södermalms vegetarianmat. Efter däremot så sprang vi på en kille som vi frågade, han visste. Han frågade om vi ville ha vegetariskt eller veganskt (veganskt helst) och tipsade om "det enda alternativet" Hermans. Det blev lite knöligt med vägbeskrivningen och vi gick vilse men fick sedan reda på att vi var på fel berg av två killar på en bänk som nästan började bråka med varandra när de skulle förklara enklaste vägen till andra sidan Midgård (kändes det som). Så det var bara att börja gå.
Som tur är så är södermalms innevånare duktigt bortskämda med att få skjuts av sina föräldrar (eller vilken anledning de nu har) för något som de kallar "långt" är det vi vanliga kallar "inte alls särskillt långt, det tar kanske tio minuter att gå, max". Och även om det nu hade legat på andra sidan jordklotet så hade promenaden (eller säger vi vandringen?) varit värd det. Tio gånger om.
Som tur är så är södermalms innevånare duktigt bortskämda med att få skjuts av sina föräldrar (eller vilken anledning de nu har) för något som de kallar "långt" är det vi vanliga kallar "inte alls särskillt långt, det tar kanske tio minuter att gå, max". Och även om det nu hade legat på andra sidan jordklotet så hade promenaden (eller säger vi vandringen?) varit värd det. Tio gånger om.
Mat för gudar (mig själv, till exempel).
För all god mat som jag någonsin (och nu snackar vi i hela mitt liv) har ätit skulle inte ens kunna hålla upp ett ljus mot maten som serveras på Hermans. Nu har jag suttit i tio minuter och försökt komma på något sätt för mig att beskriva för er hur bra mat de har utan att svära eller använda religiösa synonymer men det är helt omöjligt, maten som serveras där är helt enkelt så god. Jag har aldrig ätit så mycket mat på en och samma gång och jag är nu, snart ett dygn senare, fortfarande mätt. Det är kanske inte så smart att göra så, men det var så värt det och jag måste åka dit snart igen.
För all god mat som jag någonsin (och nu snackar vi i hela mitt liv) har ätit skulle inte ens kunna hålla upp ett ljus mot maten som serveras på Hermans. Nu har jag suttit i tio minuter och försökt komma på något sätt för mig att beskriva för er hur bra mat de har utan att svära eller använda religiösa synonymer men det är helt omöjligt, maten som serveras där är helt enkelt så god. Jag har aldrig ätit så mycket mat på en och samma gång och jag är nu, snart ett dygn senare, fortfarande mätt. Det är kanske inte så smart att göra så, men det var så värt det och jag måste åka dit snart igen.
De har en buffé på drygt tjugo rätter av tidernas godaste mat (allting är vegetariskt, det mesta är veganskt), världens trevligaste (om än stressade) personal och en utsikt att dö för. Det spelar mig faktist ingen roll vilken ursäkt du försöker komma på, du helt enkelt bara måste åka eller gå dit. Det ligger på Fjällgatan 23. Ta dig till slussen och följ Katarinavägen upp för backen så ligger det en bit upp när vägen börjar svänga höger, det går inte att missa, speciellt inte om du tittar på kartan först.
Kärlek på tapeten
Eller målad på betongväggen...
Jag är ensamstående.
Min andra reaktion var att jag lär registrera mig på den.
Igår kväll natt (det blev lite sent för jag började mixtra med i-TTL BL FP CLS, sånt som gör att tiden bara flyger iväg) när jag gick och lade mig precis i tid till Airwolf (sådant flyt som bara har en, max två gånger om året) så fick jag lite tråkigt för efter ett par minuter in i avsnittet så blev det en liten stund då det var väldigt mycket snack och väldigt lite Airwolf så blev jag lite nyfiken på resten av världen så jag vevade igång det fantastiskt moderna nyhetsmediet text-TV (jag vet! artonhundratalet ringde och sa att de ville ha tillbaka sin teknologi osv) och trots att jag är hyffsat obrydd (yeah right) om vad som händer runt om mig så blev jag faktist lite illa till mods över hur pass många våldsdåd det varit på senaste tiden.
Frågan är ju om text-TV väljer att belysa just det ämnet extra mycket just nu vilket i sig gör att det kanske upplevs som att det är mer våldsbrott jämfört med vanligheten, men samtidigt så kanske text-TV gör just det för att det varit en ökning av våldet på senaste tiden. Hur som helst så var det mycket. Väldigt mycket. Det gör mig lite ledsen i hjärtat att läsa om när ni skär sönder varandra som ni gör och det känns väldigt långt borta från det jag hade tänkt att dethär inlägget skulle handla om men som jag redan glidit för långt ifrån för att jag ska kunna hitta tillbaka till det jag tänkte skriva (men som jag, här i texten precis som i verkligheten, undviker till det yttersta) just kärlek.
Frågan är ju om text-TV väljer att belysa just det ämnet extra mycket just nu vilket i sig gör att det kanske upplevs som att det är mer våldsbrott jämfört med vanligheten, men samtidigt så kanske text-TV gör just det för att det varit en ökning av våldet på senaste tiden. Hur som helst så var det mycket. Väldigt mycket. Det gör mig lite ledsen i hjärtat att läsa om när ni skär sönder varandra som ni gör och det känns väldigt långt borta från det jag hade tänkt att dethär inlägget skulle handla om men som jag redan glidit för långt ifrån för att jag ska kunna hitta tillbaka till det jag tänkte skriva (men som jag, här i texten precis som i verkligheten, undviker till det yttersta) just kärlek.
För när jag hade bläddrat mig förbi alla rån och allt våld så kom jag till en liten notis om en datingsite. Det stod närmare bestämt om att det skulle komma en ny datingsite som enbart riktade sig till teve och dataspelare med motivationen att det fortfarande inte är socialt accepterat att spendera ett par (eventuellt fler) timmar om dagen vid ett spel.
Respektera din respektive.
I affärsmässiga sammanhang (dvs hur mycket pengar som spelindustrin omsätter i underhållningsbranchen) så har de (tevespelen) verkligen armbågat sig fram till en respektabel plats och den asociala biten med spel har, med hjälp av internet, försvunnit näst intill helt. Vi spelar med varandra i större utrsträckning nu än förut via internet och tack vare dess tillgänglighet och vi pratar (skriver) med varandra om spelen på alla möjliga sorters hemsidor och forum på internet. Men där har ju, utifrån det klassiska perspektivet, kärleken ingen plats. För den negativa delen med teve och dataspelande i ett parförhållande är ju att den partnern som inte spelar känner sig försummad på kvalitetstid när dess respektive kanske vad som anses som lite "för ofta" sitter med all sin uppmärksamhet riktad mot ett spel.
Naturligtvis förstår jag den snopna känslan av att bli berövad på uppmärksamhet och självklart så är det, om man ser det som enbart berövad uppmärksamhet, en befogad anledning till frustration. Men det är fortfarande så att frustrationen inte varit lika stor om den spelande respektiven istället hade lagt den "berövade" tiden på att läsa böcker, måla tavlor eller fotografera. Faktum är att tevespel inte är en tillräckligt respekterad sysselsättning (fritidsintresse med andra ord) för att vara en godkänd anledning att missunna sin respektive dess förtjänade (nåja) uppmärksamhet. Det upplevs som mycket värre när det handlar om spel. Varför det är så finns det väl inget riktigt facit till, men troligtvis beror det på kvarlevorna av uppfattningen om tevespel som asocialt och fördummande (det vill säga ett inte lika eller tillräckligt godtyckligt sätt att ta del av berättelser som t.ex skönlitteratur). Jag tror att den största anledningen till frustrationen är oförstånd (inte missförstånd). Den respektberövade respektiven begriper helt enkelt inte "hela grejjen" med att spela.
Naturligtvis (?) skall den ena parten i ett parförhållande inte försumma den andre av någon anledning som helst, det som är en nagel i ögat är bara att den spelande parten får väldigt svårt att försvara sitt intresse inför sin uppmärkshamhetskrävande sämmre hälft (nu är jag kanske lite sträng, men vafan). Den försummade hälften upplever sig åsidosatt och väldigt ignorerad. Troligtvis kommer ordet "respekt" att användas mot den spelande parten ("du respekterar inte mina behov" osv) och naturligtvis skall man respektera varandra, men man ska även stötta varandra, uppmuntra varandras intressen och motivera varandra att bli bra på det man gör. En ömsesidig respekt är ju trots allt det enda som fungerar i längden.
Respektera din respektive.
I affärsmässiga sammanhang (dvs hur mycket pengar som spelindustrin omsätter i underhållningsbranchen) så har de (tevespelen) verkligen armbågat sig fram till en respektabel plats och den asociala biten med spel har, med hjälp av internet, försvunnit näst intill helt. Vi spelar med varandra i större utrsträckning nu än förut via internet och tack vare dess tillgänglighet och vi pratar (skriver) med varandra om spelen på alla möjliga sorters hemsidor och forum på internet. Men där har ju, utifrån det klassiska perspektivet, kärleken ingen plats. För den negativa delen med teve och dataspelande i ett parförhållande är ju att den partnern som inte spelar känner sig försummad på kvalitetstid när dess respektive kanske vad som anses som lite "för ofta" sitter med all sin uppmärksamhet riktad mot ett spel.
Naturligtvis förstår jag den snopna känslan av att bli berövad på uppmärksamhet och självklart så är det, om man ser det som enbart berövad uppmärksamhet, en befogad anledning till frustration. Men det är fortfarande så att frustrationen inte varit lika stor om den spelande respektiven istället hade lagt den "berövade" tiden på att läsa böcker, måla tavlor eller fotografera. Faktum är att tevespel inte är en tillräckligt respekterad sysselsättning (fritidsintresse med andra ord) för att vara en godkänd anledning att missunna sin respektive dess förtjänade (nåja) uppmärksamhet. Det upplevs som mycket värre när det handlar om spel. Varför det är så finns det väl inget riktigt facit till, men troligtvis beror det på kvarlevorna av uppfattningen om tevespel som asocialt och fördummande (det vill säga ett inte lika eller tillräckligt godtyckligt sätt att ta del av berättelser som t.ex skönlitteratur). Jag tror att den största anledningen till frustrationen är oförstånd (inte missförstånd). Den respektberövade respektiven begriper helt enkelt inte "hela grejjen" med att spela.
Naturligtvis (?) skall den ena parten i ett parförhållande inte försumma den andre av någon anledning som helst, det som är en nagel i ögat är bara att den spelande parten får väldigt svårt att försvara sitt intresse inför sin uppmärkshamhetskrävande sämmre hälft (nu är jag kanske lite sträng, men vafan). Den försummade hälften upplever sig åsidosatt och väldigt ignorerad. Troligtvis kommer ordet "respekt" att användas mot den spelande parten ("du respekterar inte mina behov" osv) och naturligtvis skall man respektera varandra, men man ska även stötta varandra, uppmuntra varandras intressen och motivera varandra att bli bra på det man gör. En ömsesidig respekt är ju trots allt det enda som fungerar i längden.
Jag är ensamstående.
Reaktivitet.
Min första reaktion när jag läste om datingsiten (det känns fortfarande konstigt att stava det så) var naturligtvis att jag blev upprörd (föreställ dig mig i bara kalsongerna upprörd över något jag läst på text-TV mitt i natten med Airwolf i bakgrunden, haha). Jag blev upprörd för att det skall behövas ett "eget" ställe att "träffas på" istället för att det skall vara ett accepterat attribut (faktist) oavsett sammanhang och oavsett internetcommunity (för i grund och botten är de alla datingsiter).
Min första reaktion när jag läste om datingsiten (det känns fortfarande konstigt att stava det så) var naturligtvis att jag blev upprörd (föreställ dig mig i bara kalsongerna upprörd över något jag läst på text-TV mitt i natten med Airwolf i bakgrunden, haha). Jag blev upprörd för att det skall behövas ett "eget" ställe att "träffas på" istället för att det skall vara ett accepterat attribut (faktist) oavsett sammanhang och oavsett internetcommunity (för i grund och botten är de alla datingsiter).
Min andra reaktion var att jag lär registrera mig på den.
Trolleri
Eller hur det egentligen går till.
Det sägs ju att en trollkarl aldrig avslöjar sina trick. Det är något jag har retat mig på för det en enbart för att de är rädda att bli arbetslösa om människor får reda på att de bara (med väldigt enkla knep) luras. Men å andra sidan gäller det ju troligtvis betydligt många fler yrkesgrupper än trollkarlar.
Städare till exempel, vad är hemligheten?
Men eftersom att fotografi inte handlar om magi utan enbart om teknik och jag inte är rädd att bli ersatt så tänkte jag förklara litegrann hur det går till när jag tar en sådan bild som den i dethär inlägget.
Bilden är tagen väldigt sent på natten då himmlen är betydligt mycket mörkare än vad den ser ut att vara (det är altså en enorm brist på ljus från första början). För att fotot då inte ska bli helt svart måste man använda en väldigt lång slutartid (åtta sekunder i dethär fallet) för att kameran ska kunna ta in såpass mycket ljus att det ska gå att se vad bilden föreställer (för allt vi fotograferar är reflekterat ljus, lyssnade du på fysiklektionerna i grundskolan vet du redan detta, vet du det inte får du gå om mellanstadiet högstadiet). I vanligt dagsljus skulle det gå att använda en slutartid som är på en femhundradels sekund (och ibland väldigt mycket kortare, beroende på hur ljuskänsligt objektiv du har).
Slutartiden avgör hur länge kameran ska släppa in ljus men den är även beroende av bländen som bestämmer hur mycket ljus objektivet tar in men även hur långt skärpedjup bilden skall ha. Ju mindre bländare desto längre skärpedjup men även längre slutartid eftersom att kameran får in en mindre mängd ljus varvid den behöver den få in ljuset under en längre tid (slutartid).
Slutartiden avgör hur länge kameran ska släppa in ljus men den är även beroende av bländen som bestämmer hur mycket ljus objektivet tar in men även hur långt skärpedjup bilden skall ha. Ju mindre bländare desto längre skärpedjup men även längre slutartid eftersom att kameran får in en mindre mängd ljus varvid den behöver den få in ljuset under en längre tid (slutartid).
Så, eftersom att slutartiden är såpass lång av alla ovannämnda anledningar så behövs (jag lovar) ett stativ. Första gången man får en systemkamera i nävarna och kan experimentera med långa slutartider så försöker man hålla den stilla och tror första gången att det faktist går. Det gör det inte. Hur stadig du än tror att du är på handen så talar dina hjärtslag, din blodcirkulation och din andning (med flera) emot dig. Försök till exempel att hålla en laserpekare stilla på en vägg tjugo meter bort så ska du se att minsta (och nu snackar vi hjärtslag) rörelse får väldigt stora effekter på den lilla pricken på andra sidan (det ganska stora) rummet. Det blir (kort sagt, även fast det är lite för sent för mig för att hålla mig kortfattad vid dethär laget) väldigt suddigt om du försöker hålla en kamera med öppen slutare stilla i åtta sekunder.
Däremot är det fruktansvärt kul att se folk försöka hålla kameran stilla.Men även på ett stativ så måste man tänka på att minsta vibration kommer att förstöra bilden så jag har kopplat in en sladdutlösare (en knapp med en sladd till kameran) för att mina skakiga fingrar inte ska förstöra bilden även fast kameran står på ett stativ. Det funkar även att använda typ slutarfördröjning (nivet, dendär lilla nedräkningen som är till för att fotografen ska hinna springa från bakom kameran och ställa sig mitt bland tjocka släkten och le krystat medans man väntar på "klick"). Men eftersom att jag sällan träffar tjocka släkten och tycker om att bestämma exakt när bilden ska tas så skaffade jag en sladdutlösare (det och jag är inne i någon sorts pryl-hybris, men mer om det någon annan gång).
Så kameran står på ett stativ, slutartiden och bländarvärdet är inställt för att få himmlen och gatubelysningens belysningsområde (ööh) någorlunda rätt exponerat för att få rätt effekt så återstår bara ett litet problem. Det är att graffiti oftast är målad där gatubelysningen inte lyser så ska jag få den rätt exponerad så kommer himmlen och gatubelysningen bli väldigt överexponerad och utrbänd (så att bilden blir obrukbar). Lösningen på det är mina två nya bästa kompisar...
Blixtarna. Blixt ett och Blixt två (jag döper dem med oöverträffad kreativitet). För med hjälp av en blixt (eller två, men jag tar en för att få lite flyt i språket som jag helt tappat nu i och med denhär parantesen så att du kommer att vara helt förvirrad när den tar slut och du kommer måste gå tillbaka till innan parantesen började för att få sammanhang i texten) kan man, som du troligtvis vet, belysa det som är för mörkt. Problemet med en blixt som sitter på kameran är att ljuset bara kommer frammifrån (om man inte studsar den mot något, men det blir svårt utomhus och det är överkurs just nu) och det jag vill är att blixtljuset ska komma från strax nedanför målningen och ingen annan stans. Det löser man genom att sätta en liten radiotranciever (en liten dosa som fungerar som både radiosändare och mottagare) på blixten och en liten radiotranciever på kameran så att kameran, genom de fantastiska radiovågorna, kan tala om för blixten när den skall blixtra. Blixtarna i sin tur har sitter fast på en varsin gorillapod som är ett fiffigt litet stativ med gummibeklädda kulledsben som gör att man kan fästa den eller ställa den på i stort sett vad som helst.
En av blixtarna står (som du kanske räknat ut vid dethär laget) mellan buskarna och väggen, riktad mot målningen, den andra blixten hänger på stammen på ett litet träd precis till höger om kameran riktad mot den högra kortsidan av det lilla huset för att utan den så skulle den sidan blivit helt svart och det skulle inte synas att det var ett litet hus. Så efter att jag ställt in exponeringen, klättrat som en liten apa för att placera blixtarna, ställt in deras styrka och tryckt på alla on-knappar på alla dosor och apparater (jag tror det är typ tvåhundrafemtio stycken totalt, nej okej, de är bara sex stycken) så är det bara fotograferandet kvar. Om det blir bra tar det slut väldigt fort och jag känner mig alltid lite snopen när det är klart för av någon anledning så förväntar jag mig alltid mer jobb efter att bilden är tagen (förutom att klättra runt och plocka ner allt jag hängt upp. Många bananer blir det).
Svårare än så är det inte, men betydligt mycket roligare än vad det låter.
Automatisk förkärlek
Omtyckt otukt i en viadukt.
"Man" behöver nog inte känna mig allt för väl för att veta varför just den här målningen blev en av mina favoriter på stört (man behöver bara veta vad jag heter i förnamn). Men förutom den uppenbara favoriseringen på förnamnsbasis så är det kul att, för en gångs skull, se en målning i en viadukt som inte blivit helt förstörd av standardiserat "din mamma" klotter (snälla, kan ni sluta förstöra andras målningar?).
På tal om att förstöra vandalisering.
Jag vet inte om det är kommunen eller fastighetsägarna (för elcentralerna och telefonhusen lär väl också ha fastighetsägare?) som sedan våren har kört en inte särskillt snabb men fruktansvärt metodisk och effektiv saneringsoperation här i staden. Det är (naturligtvis) tråkigt att se målningar som började få ett par år på nacken förvandlas till missfärgade skuggor av vad de en gång var och fruktansvärt frustrerande att jag inte hunnit fotografera många av dem. Men det är så Uppsala fungerar.
För klottersanering är naturligtvis ingenting som på något sätt är unikt för just Uppsala då Uppsala är en stad i Europa och städer i Europa är precis som alla andra städer i resten av världen som lägger mer av skattebetalarnas pengar på sin egen fåfänga än innevånarnas bekymmer (dvs mer pengar går till att bibehålla stadens ansikte utåt än att vända stadens ansikte mot sina egna medborgare som ibland behöver lite omsorg). Så precis som över allt tvättar staden bort sitt eget smink för att se ren och fräsch ut när resten av världen tittar på. Helt naturligt för en övervuxen småstad i ett land med identitetskris och mindervärdeskomplex, som med stora ögon tittar på sina storesyskon och lär sig allt efter tappat förstånd.
Jag vet inte om det är kommunen eller fastighetsägarna (för elcentralerna och telefonhusen lär väl också ha fastighetsägare?) som sedan våren har kört en inte särskillt snabb men fruktansvärt metodisk och effektiv saneringsoperation här i staden. Det är (naturligtvis) tråkigt att se målningar som började få ett par år på nacken förvandlas till missfärgade skuggor av vad de en gång var och fruktansvärt frustrerande att jag inte hunnit fotografera många av dem. Men det är så Uppsala fungerar.
För klottersanering är naturligtvis ingenting som på något sätt är unikt för just Uppsala då Uppsala är en stad i Europa och städer i Europa är precis som alla andra städer i resten av världen som lägger mer av skattebetalarnas pengar på sin egen fåfänga än innevånarnas bekymmer (dvs mer pengar går till att bibehålla stadens ansikte utåt än att vända stadens ansikte mot sina egna medborgare som ibland behöver lite omsorg). Så precis som över allt tvättar staden bort sitt eget smink för att se ren och fräsch ut när resten av världen tittar på. Helt naturligt för en övervuxen småstad i ett land med identitetskris och mindervärdeskomplex, som med stora ögon tittar på sina storesyskon och lär sig allt efter tappat förstånd.
Ja, Sverige, jag menar dig.
Okej, det är bara lite klottersanering. Knappast något oväntat och ingenting som inte hänt förut. Men däremot så blir jag förvånad över att se hur inkonsekvent saneringen och renoveringen är stadsdelarna emellan. Att det faktist saneras brutalt mycket flitigare runt stadens rikare områden där det troligtvis bor fler inflytelserika personer än våra lite fattigare stadsdelar där de viktigare människorna varken vill eller vågar vistas. Signalerna som når ut är att Luthagen inte ska behöva se vandalisering medans, vadå, Kvarngärdets hyresgäster gott får stå ut? Kanske rent av tycker om det? Vill vi visa hälften av oss att vi försöker så gott vi kan att göra deras omgivning så vacker vi kan medans den andra hälften gott får nöja sig med det den får och kanske till och med ska vara glad över det den har?
Måste vi verkligen, år 2008, mata vår egen segregering?
Spökstad
Eller staden där ingen bodde.
Det är sommar nu och Uppsala har blivit den spökstaden den alltid blir när alla studenter (läs cyklister) har krypit (läs cyklat) tillbaka till under den stenen de kröp ut ifrån när de tog studenten och blev vettskrämda av arbetslivet och fortsatte gå i skolan (inget ont mot er studenter, jag ville mest bara skriva det men ni har helt klart trygghets-issues). Resten av Uppsalas få infödingar har tagit sina fyra veckors semester och åkt ut i skogen och letat efter stenar att krypa in under och i staden där ingen längre bor är det som att.. ja, som att alla har åkt härifrån.
Det är både på gott och ont för å ena sidan så är det skönt att ha en hel stad för sigsjälv och vara kung för sin egen tillvaro och alltid få en sittplats var man än går någonstans, å andra sidan blir det lite ensamt på toppen och med handen på hjärtat så är jag (precis som förra året) helt livrädd för min egen semester som börjar om två ynkliga arbetsdagar (där jag jobbar är helgdagar också arbetsdagar).
Backspegel (framspegel?)
Unjefär exakt allt (förutom det materiella som bara blivit mer och dyrare) är annorlunda nu jämfört med för ett år sedan och jag har, precis som för ett år sedan, ingen aning alls vad jag ska göra med mina sex veckors semester. Det är så många dagar att jag inte kan räkna det såhär i huvudet på sjuans gångertabell (sju dagar på en vecka och ja, jag är fruktansvärt dålig på gångertabellerna, jag skyller på min hårda uppväxt). Det enda jag vet är att jag kommer att ha kameran med mig.
Hela syftet med min semester var att jag hade tänkt att använda den till att fundera ut vad exakt jag vill göra med migsjälv och den lilla framtiden jag har kvar (jag har hört att jag har ett par år kvar. Visste du att man lever tills man är typ åttio nu för tiden?) men vad jag vill göra med migsjälv och den tiden jag har kvar har jag redan kommit fram till (nu låter det som att jag har fått en prognos för en dödlig sjukdom eller något men det har jag verkligen inte, jag har bara fruktansvärt dålig framförhållning och ingen som helst aning om vad jag vill bli när jag blir stor). Och eftersom att jag redan hunnit känna efter, tänka igenom och känna lite till och beslutat mig så är denhär semestertiden bara typ.. semestertid.
När var du helt utvilad senast? Hela syftet med min semester var att jag hade tänkt att använda den till att fundera ut vad exakt jag vill göra med migsjälv och den lilla framtiden jag har kvar (jag har hört att jag har ett par år kvar. Visste du att man lever tills man är typ åttio nu för tiden?) men vad jag vill göra med migsjälv och den tiden jag har kvar har jag redan kommit fram till (nu låter det som att jag har fått en prognos för en dödlig sjukdom eller något men det har jag verkligen inte, jag har bara fruktansvärt dålig framförhållning och ingen som helst aning om vad jag vill bli när jag blir stor). Och eftersom att jag redan hunnit känna efter, tänka igenom och känna lite till och beslutat mig så är denhär semestertiden bara typ.. semestertid.
Ni.
Tack för era söta kommentarer som ni skriver. Av någon fånig anledning så svarar jag inte på dem i kommetarfältet för det känns lite fånigt att skriva i det som är unjefär som ens egen gästbok. Och ni som inte lämnar något sätt för mig att kontakta er tillbaka får se dethär som mitt svar. Trots att jag alltid vill, av ren nyfikenhet, veta vilka ni är som skriver, hur ni hittade hit och om ni någonsin kommer att komma tillbaka, men samtidigt så är det ganska charmigt med helt anonymt socker (sånär på bara ett förnamn). Tack för allt snällt ni skriver, ni motiverar mig att bli bättre. Det är kul att ni tycker om det ni ser och jag har försökt att ta lite bilder på migsjälv men med en slutartid som oftast är kortare än en fyrtiondels sekund så hinner jag inte springa och ställa mig framför kameran (eller så trivs jag bättre bakom den).
Ni matar min kreativitet.
