Mellan fem och femton.

Jag hade näst intill glömt bort denhär bloggen. Men den dök upp när jag satt och googlade migsjälv och jag ser nu att jag har mellan fem och femton besökare per dag här fortfarande. Är det alltså någon som fortfarande tittar hit? Skriv en kommentar i sådana fall så kanske jag börjar skriva igen.
Och tack för att ni fortfarande går in här och förlåt för att jag inte skriver så mycket.

Skräck

Vår skräck och rädsla är med oss hela tiden. Från rädslan att en olycka skall hända som får oss att kontakta ett försäkringsbolag och kanske döpa någon nära till “I.C.E” i telefonboken utifall att något skulle hända. Rädsla föder försiktighet. Kanske är det till och med hälsosamt att vara lite rädd. Kanske gör det oss till lite mer försiktiga och lite mer ödmjuka individer.

 

Skräck däremot är närme besläktad med panik än försiktighet

och är mer skadlig än positivt förebyggande.

 

Temat för denna (min första) veckas Fotosöndag “skräck”. Jag satt och funderade lite på vad vi kollektivt är rädda, nej, vettskrämda för och hur det har förändrats över tiden. Jag kom att tänka på det när jag gick förbi ett skyddsrum i källaren. Att generationerna innan oss var rädda för att Ryssen skulle komma och släppa kriget i huvudet på dem så de byggde skyddsrum i källaren och sen fick det vara bra så. Man skulle ha gott om tid (någorlunda) att samla ihop kärnfamiljen (som sagt, generationerna innan oss) och leda ner dem i källaren. Frun, de två barnen och kanske Mormor (Morfar är död sen länge. Han slet ut sig på bruket).



 

Men nu är det 2011 och vi kan skratta åt kärnfamiljen, skyddsrummen och rädslan för Ryssen. För liksom, vadå? Kärnfamilj? Sitta i ett skyddsrum och trycka? Ryssland? Kom igen. Nu för tiden har vi verkliga, farliga hot och knappast någon kärnfamilj. Vi är helt ensamma i ett hav av folk vi inte känner och det närmsta vi kommer en familj är en poke på facebook från någon vi inte träffat på sju år. Skyddsrummen har vi gjort om till förråd och Ryssland, ja.. de skulle nog köra i diket på vägen hit om du frågar oss. Inget hot med andra ord.

 

För något invasionskrig blir det ju inte. Det blev aldrig av. Skönt? Självklart. Men vi har en ny fiende nu. En fiende som är “mycket värre än våra tidigare fiender”. En fiende ibland oss. En fiende som inte bryr sig om sig själv utan nöjer sig med att ta så många av oss som möjligt med sig när denne dör. Helst när vi minst anar det. Terroristen. Vi byter ut vårt fysiska skydd mot övervakning, övervakning, övervakning och känner oss genom detta tryggare. Om alla kan se allt kan ingen gömma sig. Rent mjöl i påsen. Storebrors lillebror. Håll polisen i handen. Rör min kompis. Grip honom!

 

Jag undrar bara om de blivande kommer att skratta lika gott åt oss som vi gör åt de tidigare. Om vi över huvud taget kommer att få rätsida på oss själva om vi fortsätter att vända ut och in på oss.

 

Är det inte bättre att dö på våra fötter än att leva på våra knän? Jag överdramatiserar, jag vet. Men det är inte så långt bort. Vill vi vara USA eller England tillräckligt mycket kommer vi att bli det och det kommer att kosta oss så oändligt dyrt. För även om vi inte använder våra fysiska skyddsrum längre, tycker du inte att vi stänger in oss på så många andra sätt?




 

Det här inlägget och bilden är mitt bidrag till veckans tema "Skräck" på Fotosöndag.se

AsaiBackman hjälpte till att formulera slutet på texten.


Vi tog en sväng med bilen, del 2

Kronologi.
Nu har jag gjort bort mig. Ordentligt.
Jag lägger nämligen upp inläggen om våra besök i okronologisk ordning. Icke-rätt. Jag tror att du överlever. Det är nämligen så att vi åkte till Örebro som första stopp på vår korta roadtrip. Vi hälsade på damens gamla vän, spelade lite minigolf (ja, minigolf. Vad?) och tog det bara allmänt lugnt. Vi hade våra planer satta på att hitta alla övergivna grejjor efter Örebro. Lite visste jag.

Örebro 2023
En krossad ruta säger mer än tusen ord.
Minst ett par i alla fall. Det är nämligen såhär att i säkerhetsbranchen (larmbolag, vaktbolag osv) använder "En krossad ruta"-argumentet för att sälja in hela sin existens. Det går ut på att övertyga någon att om ett hus får stå med en krossad ruta så kommer den krossade rutan vara en signal för bovar och banditer att här är det ett hus som ingen bryr sig om (eller åteminstone inte är hemma i).

Det är ett skräckargument som går ut på att göra potentiella kunder rädda nog att de känner sig tvugna att köpa larm/väktarrondering. Och det funkar. För på vägen från Örebro så åkte vi förbi en sliten, övervuxen gammal byggnad... med krossade rutor.

Signaler...

 

Det är en signal. En signal att det kan vara värt att stanna till och titta. Det visade sig att det är ett gammalt mejeri som ingen vill ha längre. Det var, likt den gamla brandstationen fullt rivningsarbete på gång och de verkar ha jämnat en större del av mejeriområdet med marken redan och var som sagt i full gång med att riva ner de resterande bitarna. Men inte innan vi hunnit in och slå en kik.

Så lite hemligt smög vi förbi truckis när han var upptagen att demolera en vägg och vi hamnade inne i... ja, vilken del det nu kan ha varigt. Det såg ut som någon packeteringsdel eller motsvarande.

 

Vi gick åt andra hållet.

Däremot så hade stället troligtvis inte stått öde alldeles för länge. Visst hade tapeterna släppt och golvet var väl lite sådär, men bortsett från det och att alla rutor var krossade så såg det inte allt för sjaskigt ut. Kanske hade byggnaden dömts ut på grund av fuktskador, kanske skall det bli bostadsområde...


Cell #13

Det varen väldigt spöklik känsla där inne. Inte så konstigt kanske med tanke på att stället var så mitt uppe i sin verksamhet men fortfarande så öde. Sen kan det ju visserligen vara för att både jag och min förtjusande dam har en varsin fantasi som kan fylla i både små och stora luckor på faktan bakom platser vi befinner oss på och helt plötsligt så fick både hon och jag känslan av att det varigt någonting annat än mejeriverksamhet som bedrivits där.

Som att "mejeri" bara var en fasad.

Men är det så konstigt då? Då tapeterna släppt mönster så den ser ut som att den klösts ner. Där rummen betecknas som "celler" och det är släpmärken i dammet på marken. Jag vet inte jag, men det här med "mejeri" tror jag inte så mycket på.

Alla rum på de första tre våningarna stod vidöppna, uppslagna men när vi kom upp till vindsvåningen så stod där en generator av något slag och puttrade och strömsladdar leddes upp längs väggen och in bakom låsta dörrar. Det var dags för oss att gå där ifrån innan maskinens ägare kommer tillbaka, oavsett om det är mjölkis eller något från filmen "wrong turn".

Kedjorna och kroken som hängde över trappan. Bådar gott.

 

Naturligtvis är vi väldigt sansade och inte alls så dramatiska som jag överdrivet får oss att låta nu när jag återberättar detta. Vi sprang ut till tryggheten hos maskinerna istället för att stanna kvar i generatorrummet. Rivarna höll fortfarande på att jämna ett annat hus med marken så de såg oss inte när vi ostört gick över till.. ööh.. huset med skorstenen. Något som såg mer ut som en lagerlokal än en mejeribyggnad med lastkajer och.. sådana saker.

 

Krinkovs hideout.

 

Denna lokalen kändes väldigt mycket som något ur något tevespel. Något modernt krigsspel i någon hittepåstad där kriget precis brutit ut och man måste, som ensam kommandosoldat, bekämpa någon fiende med ett typiskt ryssklingande namn och sakta måste man smyga över det bråtestäckta golvet medans enorma stridsvagnar rullar förbi utanför och.. och.. fantasi.

 

Ja men helt ärligt


Så länge du inte sovit under en sten i hela ditt liv så är jag säker på att du vet att monstret kommer att hoppa på dig så fort du ställer dig framför speglarna ovanför handfaten. Det är så garanterat att jag inte ens gick så långt så det fick bli en bild från sidan istället. Något har jag minsan lärt mig av min tid vid tevespelen. Min Xbox räddade mitt liv.

 

Instruktionsboken till... en skyddsmask.

 

Nu var det ju och är det ju visserligen så att det här med att gå in på rivningsobjekt, framför allt samtidigt som de håller på att riva dem men att hitta en instruktionsbok till en skyddsmask kändes så förbannat klyschigt att jag inte kunde låta bli att fundera på att man kanske borde vara lite försiktig. Framför allt efter det som mötte oss i rummet längst bort...


Ja... Elektricitet.

 

Hanna brukar alltid påpeka att jag måste vara försiktig, att jag faktist kan göra illa mig och jag brukar tänka att "ja ja, raring, inte händer det mig något" men där stod vi altså inne i ett hus som skulle rivas, rivarna och rivningsmaskinerna tuggade i sig resterna av huset brevid och strömmen var fortfarande på. Helt plötsligt stod jag och glodde rakt in i en enorm manöverpanel med blinkande lampor och hoppande mätare med sladdar som välde som inälvor ur den ner på golvet.

Nu var det ju naturligtvis ingen fara, jag är försiktig. Det kommer inte att hända något men jag började faktist att fundera på att om jag nu mot förmodan skulle uppmuntra någon att ge sig ut på ruckelsafari så vore det ju rackarns tokigt att inte påpekat att fan, ni måste vara försiktiga. Det minsta ni kan göra är att tala om för någon ni känner var ni är på väg någon stans och hur länge ni tänker vara borta. Jag brukar glömma bort att göra det varje gång och åker gång på gång iväg till typ Tyskland och klampar runt på övergivna platser med bara min flickvän som vet var jag är någon stans och hon är där med mig. Som tur är så är hon bättre än mig och brukar tala om för sina föräldrar vad vi gör för någonting (in i minsta detalj) så jag åker lite snålskjuts på hennes ansvar.

Presenter

Försummad berättelse.
Någonting som jag aldrig har berättat (inte såhär i den offentliga "kanalen" i alla fall) är om mina brutalt fina presenter jag fått på mina två senaste födelsedagar (då jag först fyllde gammal och sedan jävligt gammal). Den första, för lite drygt ett år sedan, va mer en litet äventyr än en present (jag är nämligen lite som Michael Douglas i filmen The Game). Jag passar kanske inte in på ordspråket "vad ger man någon som redan har allt" då jag har långt ifrån allt. Utan snarare "Vad ger man någon om man inte har råd eller möjligheten att skaffa de få men utsökta sakerna denne någon verkligen önskar sig".

Jo, det kan jag tala om för er. Eller, det kan Hanna tala om för er rättare sagt då hon nu lyckats i två år i rad (känn ingen press för April 2010 baby,  vad du än gör). Det hela började med att hon av någon konstig anledning som jag inte förstod just då hade börjat fråga mig just precis exakt vad jag skulle göra, minutiöst, hela dagen fast dålt sina funderingar med ett nej-jag-bara-undrar tonläge. Det funkade alldeles strålande för jag fattade verkligen inte ett smack. Men så fick jag ett sms där det stod något i stil med "Fyrkantig filt med hål i centrum trillar av pinn medans Guvernören smetar in sig i lera". Ja, som du förstår så förstod inte jag heller ett dyft. Alls.

Men om man får ett tag på sig att fundera så smetar Guvernören Arnold Schwartzenegger in sig i lera i filmen "Predator" som ligger mig varmt om hjärtat. Så vad betyder det då? Jo, det betyder att man går till sitt skåp där man förvarar sina DVD-filmer och kollar i fodralet för just den filmen. Och vad hittade jag där? Absolut ingenting. Första gången. Men andra gången jag letade så letade jag noggrant (och när man letar noggrant i ett filmfodral så böjer man ryggen på det så man hittar eventuella lappar och ledtrådar som gömmer sig bakom filmomslagets tryckta pappersdel). Där inne låg den. Nästa ledtråd. En urklippt sida från serien Agent X9 där den smidiga agenten Modesty Blaise har bekymmer, är på väg ut och söker ledtrådar. Inte helt olikt mig själv med andra ord.



På andra sidan av pappret så fanns det en text fastklistrad som löd "Det var en man från Suomiland, som färgglada berättelser tog om hand, i mappar att förvara en prenumererad vara. Min måste visst tömmas ibland". Huh? Wtf? Okej, vad kunde jag konstatera av detta? Det tog visserligen inte så lång tid att begripa för om man kopplar lite snabbt serietidning - färgglada berättelser - någon från finland som tar hand om den. Ptja, då kommer man raskt fram till att det gäller att pallra sig, fortare än kvickt till Seriezonen för att försöka förstå vad i hela världen det är som försiggår.



Jag kan inte påstå att jag kände mig helt övertygad om vad jag någonsin skulle kunna komma på eller fram till när jag väl tagit mig till Seriezonen och när jag klev in där kände jag mig som ett levande frågetecken. Det va strax innan jag hamnat på en förnamnsbasis med butikens main-guy Harry så jag försökte förgäves använda min stillastående fantasi för att försöka komma på vad jag skulle göra där inne. Det gick inte så bra. Jag letade igenom mina vanliga favorittidningar som stod i hyllorna utifall att någon kanske gömt något i någon av dem. Långsökt kan tyckas, men jag kände mig lite desperat. Så jag tog den enda utvägen som fanns och gick fram till Harry och stammade fram ett "Ehm.. jo.. det är såhär att jag är ute på en sorts uppdrag och, ehm..." längre än så hann jag inte innan han nickade mysteriskt och förstående, gick bakom disken och drog fram ett blått förseglat kuvert och sade "Du är sen, jag hade förväntat mig dig tidigare" och sköt över kuvertet till mig. Oh snap! Han är in-on-it!

Kallsvettigt (nåja) så tog jag emot kuvertet, tackade honom varmt och bad om ursäkt för att jag va dum i huvudet och skyndade mig därifrån (tiden är knapp, verkade det ju som). På kuvertet stod "Ett steg i rätt riktning" i en ytterst opersonlig stil. Jag hafsade (rätt brutalt nu när jag tänker efter) upp kuvertet och hittade.. En nyckel med en dödskalle-nyckelring (inget äventyr utan dödskallenyckel har jag hört) och ett papper med en massa luddiga former, några raka tjocka linjer och en streckad linje som sedan dagistiden lärt oss att "om du följer en karta så ska du följa denna streckade linje" och eftersom att den slutade vid ett X så va det ingen tvekan om att detta var vad jag skulle behöva göra. Om jag bara kunde förstå vad i helvete kartan föreställde. Det kändes som att jag stod i kanske tjugo minuter och bara försökte tvinga migsjälv att minnas någonting, vad som helst, som kunde stämma in med denna fruktansvärt dåliga karta som jag hade i mina händer. Kallt va det också. Men förutom kartan så låg det även en fotokopierad sida av den sista sidan i en bok som heter "Ncabz - Uppsala" som är skriven av en Liljerot E och Brunius T. Vidare framgick även att den va streckkodsförsedd, lånad på Uppsala Stadsbibliotek och det fanns en handskriven notering som löd "S63".


Jag måste till Stadsbiblioteket och det nu (nämnde jag att det va kallt?) och fort gick det, för jag minns faktist inte att jag gick från Seriezonen till biblioteket. Väl där blev jag inte mycket smartare till en början och rätt besviken om jag får säga det själv för just den här boken va (hör här) borta! Min bibliotikare (jag kallar henne min för det va det hon blev efter ett tag, jag kommer till det strax) såg ut som ett större frågetecken än jag kände mig som inne på Seriezonen några minuter tidigare. "Den här boken skall inte vara borta. Det går inte". "Toppen" tänkte jag, "Vi går ner i arkivet och letar" tänkte hon. Det kändes coolt, jag hade aldrig varit där och inte så många andra heller av hur stökigt det va just där hon valde att leta efter den, nere i Stadsbibliotekets arkiv. Och hon lätt långt ifrån positiv i sitt letande och hade orden "Nej, jag är ledsen, den finns bara inte" på tungan när hon väl (äntligen) fann den (phu!). Snabbt nu! Sidan sextiotre innan något dåligt hinner hända, tiden är knapp! (Heter det "knapp"? Säger man så? Jaja, skitsamma, vi har inte tid att diskutera det nu, för nu är det fan bråttom!)

Ja, sidan sextiotre föreställde ingenting annat än en tecknad bild på insidan av Uppsala Domkyrka. Vafan ska det betyda då? Ingen vet, speciellt inte jag förutom att någon (och med någon menar jag jag) får helt enkelt pallra sig dit och försöka bli smartare där eller på vägen. Och det fick bli där, för de få små ledtrådarna jag hade hjälpte inte mycket på vägen, hur hårt jag än piskade min hjärncell. Stackarn.

Väl inne gick det dock snabbt upp för mig att den kassa kartan jag fått med den streckade linjen föreställde Domkyrkan. Innifrån. De konstiga fälten var kyrkans väggar och de raka, tjocka linjerna va bänkrader. Det va vid det här laget som jag slutade känna mig som en vilsen pojke och började känna mig som typ.. Jason Bourne. En hemlig agent på ett ännu hemligare uppdrag. Vanliga människor befinner sig samma platser jag va på av vanliga anledningar. Men inte jag, jag va där för något mycket annorlunda, något mycket hemligt och någonting som va så rent ut sagt så jävla coolt. "Dendär turisten, är han verkligen en turist? Tittar inte prästen väldigt konstigt på mig. Han kanske vet något? Han kanske är en agent för den andra sidan? Han kanske måste bli taken-out med något av mina special-moves." Han får inte stå i vägen för mitt mission.

Naturligtvis va han bara en präst, men du kanske förstår hur special-special allting kändes när jag hittade den utmärkta bänkraden, hög puls. Här måste det vara. Högre puls. Aha! Ingenting! Vafan nu då? Jag fick sitta där ett tag. Och tänkta. Min hjärncell svek mig. Jag såg ingenting. Jag fattade ingenting. Jag letade högt och lågt. Fågel fisk och mittemellan. Ingenting. Ingenting såg man som var märkvärdigt från den vinkeln jag satt. Där X-et på kartan sa åt mig att sitta. Ingenting på bänken. Ingenting under bänken. Ingenting någonstans. Ska det ta slut här? Är jag verkligen inte smartare än såhär? Vad hade Jason Bourne gjort? Jag kollar under bänken en gång till. Den här gången så jag kryper in under den. Och där. Där satt det. Det bruna kuvertet, fasttejpat under kyrkbänken. Kuvertet som ingen förutom jag skulle eller ens kunde hitta.C.I.A släng er i väggen. Hårt.



Nyfiken på att veta vad som låg i kuvertet? Ja, jag också. Jag tror att jag hade en puls på 200bpm (jag vet inte vad som är normalt. Det kanske är vilopuls? Eller så är man död vid 200. Men vi säger högre än vanligt så förstår du. Hög puls helt enkelt). För i kuvertet så låg det en teckning på en kille som var synnerligen lik mig själv i en mardrömsliknande skräckfantasi som jag berättat för min nuvarande flickvän, dåvarande uppdrags-skaperska om. Den handlar om när jag själv av anledningar jag inte tänker gå in på här går i ett bibliotek och är förföljd av Ulven. Ett monster jag fantiserade fram när jag va liten när min morfar talade om för mig att jag måste stänga grinden till stängslet, annars kommer ulven. Mer om det någon annan gång, för det låg även en tecknad karta (betydligt mycket snyggare och mer detaljerad än den första kartan jag fick). På kartan fanns Carl Von Linné i nedre vänstra hörnet, en brittisk palatsvakt i den högra delen och ett huskomplex täckte den resterande delen av kartan. Och av anledningar jag fortfarande inte tänker gå in på så kände jag igen skissen över det där huskomplexet sedan tidigare då jag kan den mycket väl och jag varit tvungen att lära mig den hårda vägen. Kartan över huskomplexet föreställde universitetets lokaler vid Campusområdet Engelska Parken och på en liten del på den västra sidan så fanns det ännu en streckad linje som även denna slutade i ett väl bekant X.

På den nedre delen av kartan så va det även uppskissat två delar av en korridor. Den vänstra skissen talade om för mig att jag skulle svänga vänster vid skylten 7-0042 och 7-0043 (än så länge fortfarande bekant) medans den högra delen talade om för mig att "Dödskallenyckelring och 76" kommer att förklara sig. Här fick jag lite utav ett mentalt försprång då jag kände till lokalen sedan innan och visste precis var dörren jag skulle in genom hette och var allting låg, dock helt utan att min äventyrs-skaperska skulle kunna veta att jag skulle veta detta. Väl där hittade jag tämligen snabbt till den utmarkerade korridoren och till det som visade sig vara en uppställning med låsta skåp. Hmm. Vänta nu, dödskallenyckelring.. nummer 76... Ja, nyckeln passade i skåp nummer 76! A-ha!



Här blev det svårt. För i skåpet låg ännu en nyckel, en liten påse med legobitar och en mp3-spelare. Öööh.. oookej. Jag tog en bänk och drog till mig ett bord som stod där inne för jag visste att det skulle ta ett tag innan jag förstod vad i hela världen jag skulle ta mig till nu, med de bitarna (bokstavligt talat) jag hade i mina händer. Bäst att börja med det jag kan, tänkte jag. Det vill säga slå på en mp3-spelar och ta på mig hörlurarna (och tänk, jag har blivit beskriven som mångfacceterad). Av det som fanns på mp3-spelaren blev jag dessvärre inte mycket klokare, snarare tvärt om. Det kändes som att jag blev dummare för varje ljud jag hörde. Där fanns ljudet av vågor mot en strand, ljudet av folksorl, ljudet av ett tåg, ljudet av en överdramatiserad puss och många många andra ljud som jag inte förstod vad i hela världen jag skulle förstå av alla dessa ljud.

Okej, nitlott. Jag försöker bli klokare av legot (det låter ju smart det också) men det tog faktist inte så lång tid innan jag såg att något va skrivet på legobitarnas ena sida och något va målat på deras andra sida. Hmm, en sorts.. ledtråd? (Ja pucko, det är väl klart att det är en ledtråd). Till en början förstod jag dock ingenting av vad denna kladdade legobitsledtråd skulle leda mig till, men sedan såg jag att några av legobitarna hade väl bekanta spetsar tecknade på sig på ena sidan och att spetsarna liknade just exakt spetsarna i stjärnan i klädmärket DCs logga. Och efter som att jag kan den loggan bättre än baksidan av min egen hand (vad fan är det här för något? lol) så gick det ganska fort att få ihop legoledtråden. För när loggan va färdigbyggd på ena sidan gick det att förstå något av den andra sidan också för den föreställde en streckad linje som korsade mellan en massa fyrsiffriga (eller va det femsiffriga?) kombinationer. Huh? Wtf? Ja inte vet jag. Inte den här gången heller. Idiotförklarad. Igen.

En smart människa hade kollat vad ljudfilerna på mp3-spelaren hette direkt, men jag tog en liten stund på mig att komma på att det va så jag borde göra. Men desto gladare blev jag när jag gjorde det (för jag kände mig som typ.. en nukleärfysiker eller något. Om det nu finns något som heter så. Jag kände mig flashig och smart helt enkelt. Inte lika, nu så här i efterhand, men då gjorde jag det). För om man bara spelade upp de ljudfilerna som hette något som stod med på baksidan av legopusslet (ljudet av ett ånglok, folksorl, ljudet av en tågtuta och andra tåg-relaterade ljud) så kunde man snabbt gissa sig till var jag skulle kanske försöka hitta något att göra med den nya nyckeln jag hittat.



Väl på centralstationen va det ganska lätt att fundera ut vad jag skulle göra med nyckeln då den va synnerligen lik de resterande nycklarna i alla andra av nyckarna till förvaringgsskåpen som står där. Success! Den passade i skåp 1159 och där inne låg min "egentliga present" som bestod av en bok och epar serietidningar som det visade sig att jag bara fick låna (men nu är vi sambos, så gränsen mellan vad som är lånat och vad som är mitt är lite suddig). Jag förstod dock rätt snabbt att det va själva äventyret som va presenten och bok (om än en bra present) fortfarande bara markerar slutet på äventyret så va belöningen så mycket mer än bara ett par serietidningar för den här presenten kommer jag aldrig någonsin att glömma bort (till skillnad från vad fan det nu va jag fick alla tidigare år, no offence, men detta är fasen svårslaget) och någon vet precis åt vilket håll som är medhårs om man vill klappa mig.

Tack Hanna, igen.
Skräddarsytt.
Året gick, året tog slut. Det nya året kom smygandes och helt plötsligt va det dags för mig att fylla år. Jag ville verkligen inte fylla år i år för jag har ingen lust att bli tjugosex. Det låter unjefär som sjuhundrafyrtio eller något annat jävligt gammalt. Jag har ingen lust att tänka på att jag åldersmässigt står med ena foten i graven och att livet snart är slut för jag har hunnit bli så jävla gammal så jag funderade inte så mycket till min födelsedag. Jag planerade inget fika (även om det blev ett) och jag förväntade mig eller tänkte ens tanken på några födelsedagspresenter (vad ska vi fira? Att jag snart är död-av-hög-ålder?) men, som du kanske förstått, så fick jag en det här året också. Inget äventyr den här gången också (för vi idisslar inte bra idéer och jag tror att nästa äventyr kommer att komma när jag minst anar det, för jag anar att det är ett under utveckling). Hur som helst, där låg det. Brevid min kaffebryggare när jag masade mig upp klockan 05.00 på morgonen (nej, man kan faktist inte förvänta sig att någon ska hoppa upp och ge en frukost på sängen innan-tidernas-begynnelse-tidigt på morgonen. Det är så tidigt att man inte ens börjat mäta tid ännu. Det är så tidigt att det bara är dinosaurierna som är uppe för det är strax innan kritaperioden. Långt innan baciller fått för sig att bli fiskar som sedan skaffat ben, gått upp ur havet och blivit apor som sedan blev ännu dummare människor som bestämmer sig för att börja jobba jävligt tidigt. Ja, du hajjar hur tidigt det är).

Hur som helst så (och det här skäms jag faktist över så berätta det inte för någon) brast jag ut i ett spontant "Nej vilken fin!" när jag stod där för mig själv i köket i bara kalsongerna och öppnade min födelsedagspresent. För det är nämligen såhär att strax innan min födelsedag så hade jag och min bättre hälft skaffat oss en playstation 3 (mer om den någon annan gång) och till den hade vi köpt ett spel som heter Little Big Planet, och i det spelet så kan man specialbygga och modifiera sin egen karaktär som kallas för en Sackperson (eng. uttal) som är en form utav varelse som är gjord av tyger i alla möjliga (valfria) slag och som kan ha olika kläder (eller bara kalsonger i mitt fall) och syssla med lite olika saker.



Förstår du nu vilken bra present det är om jag berättar att min karaktär är gjord av det blekaste tyget i spelet, alltid har ett par röd och vitrandiga kalsonger på sig (nästan som i verkligheten fast mina kalsonger vid just det tillfället var turkos och svartrandiga. Det har jag aldrig tänkt på faktist föräns nu) och jag ägnar den mesta tiden i spelet åt att låta min karaktär klistra upp ett grön och gulfärgat klistermärke där det står "kebabs" på allting i spelvärlden?

Då har hon altså sytt just precis min karaktär åt mig och slagit in honom. Men det slutar inte här, för hon vet vilket brutalt sinne jag har för detaljer och hon visste förmodligen att jag skulle syna den lilla ihopsydda krabaten kraftigt när den första "Shit!-det-är-ju-min-gubbe-i-spelet-chocken hade lagt sig) och inte bara stämmer han färg, kalson och klistermärkesmässigt, han håller även i det lilla snöret som karaktären i spelet håller i, precis på samma sätt som i spelet. Aaw, hon är så rar.

Jag vet bara att jag aldrig någonsin har fått såhär uttänkta, bra och personliga presenter (nu menar jag ju sjävklart inte att alla andra presenter vart dåliga men, kom igen). Och jag menar heller inte att sätta press på framtida presenter för på dessa skor jag mig (inte bokstavligt talat då) ett bra tag framöver. Men i hemlighet så kan jag ju inte låta bli att se fram emot nästa års födelsedag, trots att det innebär att jag blivit ännu mycket äldre än vad jag redan är. Tjugosju nästa gång, om jag lever så länge (man vet ju aldrig med oss pensionärer, rätt vad det är så snubblar jag med min rullator och då är jag körd).

Så.. Vad gjorde jag när Hanna fyllde år?
Jo jag köpte ett armband som hon knappt använder. Bra erik.

Så långt ifrån en graffitimålning det går att komma

Kan inte du fota mitt barn?
Med jämna mellanrum kommer den. Frågan. "Ååh vilka fina kort du knäpper, kan inte du fota mitt/min barn/hund/whatever" från människor omkring mig. I hundra procent av fallen utan tanke på någon form av ersättning för jobbet över huvud taget. Den här sortens människor tror altså att bara för att jag är fnittrigt förtjust i fotografering och allt som har med kameror att göra tycker att det är kul att fotografera exakt precis vad som helst, inklusive deras osnutna snorungar och drägglande, hårande, loppätna byrackor.

Svaret blir alltid detsamma. Nej, det kan jag inte. Nej, det vill jag inte. Jag skulle inte göra det ens under pistolhot. Det blir inget, glöm det. Ja.. du fattar. För faktum är att jag (med väldigt få undantag*) verkligen inte tycker om barn och aktivt hatar hundar (helt utan undantag). De luktar illa, skitar ner och är så långt ifrån sammarbetsvänliga det går att komma (både hundar och barn altså) och det hela kommer att sluta med att jag kommer att känna att jag behöver sanera mig, mina kläder och hela min kamerautrustning för det kommer att skvätta dräggel och skit verkligen över allt. Så vad gör då jag när min absolut bästa vän i hela världen frågar mig om jag kan fota hans barn?

Jag gör det. Så klart.

 

Och sätter mig själv i en situation jag svurit att aldrig hamna i.
Och plötsligt så kommer jag på migsjälv med att stå hukad över en liten krabat som inte alls lyder mina uppmaningar om ligg still, titta hitåt eller börja inte grina nu fungerade inte alls. Jag kom på mig själv med att inte ha någon som helst auktoritär förmåga över den lille mannen på bilderna här ovanför. Men det är kanske lite av grejjen. För han är en lilleman och lillemän gör som lillemän vill när det passar dem bäst, även om det innebär att.. ja.. bete sig lite hur som helst. Vi behöver inte gå in på detaljer.

Så hur gör man? Hur ska jag kunna följa upp löftet om att "självklart kan jag fota den lille man" och inte bara fotografera honom utan även leverera något som denne någons förväntansfulla föräldrar kommer att tycka om. Det vet jag faktist inte och jag vet inte om de kommer att tycka om resultatet alls över huvud taget men det spelar inte så stor roll för hur fånigt det än låter så trots att vi va fyra (någorlunda) vuxna i rummet utöver lilleman så kändes det faktist som att det bara var han och jag redan efter belysningstestbild nummer två och processen var förhållandevis smärtfri. Rent rolig faktist, men berätta det inte för någon, det är dåligt för min image.

Hur som helst, välkommen till världen Noa.
*Gabbi, Noa och Nova

Konsolkriget, del 1

Fullskaligt krig?
Även om du bara har en enda tevespelsmedveten cell i kroppen så kan du inte ha undgått det pågående "konsolkriget" mellan tevespelskonsollerna Xbox 360 från Microsoft och Sonys Playstation 3. Däremot är uttrycket "konsolkrig" mest en glorifiering av en liten bit hederlig konkurrens över konsumenternas lojalitet, myntat av hemelektronikfantaster vars favoritsysselsättning är att sitta på diverse internetforum och jämföra och debattera över varför just deras bit elektronik är bättre än den andre. Kanske för att de innerst inne tycker så men i för många fall på grund av att de inte vill ångra sitt köp och därmed måste hävda att just deras pryl är den bästa. "Fenomenet" (titta, där kommer det ordet igen) finns över allt där två varumärken jämförs oavsett om det är tevespelskonsoler, kameratillverkare, kläder, skor, bilar, osv.

För några år sedan upptäcktes just hur viktig lojalitet är bland marknadsföringsspecialister runt om i världen. Det har ju naturligtvis alltid varit en del av effektiv marknadsföring men aldrig förr har det fokuserats lika starkt på just konsumenternas varumärkeslojalitet som det gör sedan dess och fram till och med nu och även jag har min roll i just den lojaliteten (no shit) men min roll i konsolkriget är mer lik Sveriges roll under Andra Världskriget (om vi nu ska dra tunga paraleller). Jag hejjar, likt det "alltid neutrala" Sverige på den som vinner, vänder kappan efter vinden och stödjer helhjärtat den som för stunden erbjuder mig mest. Jag lever på båda sidorna av staketet och mitt gräs är alltid grönt.


Så vem erbjuder mest?

Ja, det är ju den svåra frågan. Svaret finns i vad just du är ute efter och hur mycket pengar du är beredd att lägga ut för att få det du vill ha. Jag personligen var rätt trög med att komma igång med tevespelskonsolerna. Den förra generationens konsoler (Xbox 1 och Playstation 2) tog sedan deras lanseringar i början av tvåtusentalet väldigt lång tid innan de kunde hålla upp en ljus mot det instabila, krångliga obekväma (men fantastiskt högupplösta) spelformatet "Datorspel". Men mot slutet av den förra generationens spelkonsoler så blev grafiken och kontrollen så pass okej att jag letade mig från datorstolen till soffan, lämnade tangentbordet och musen för handkontrollen och axlade rollen som tevespelare. Då var det Playstation 2 som gällde tack vare handkontrollernas utformning, spelutbudet och det faktum att konkurrenten Xbox bara var riktigt gräslig (i mina ögon). Playstation är synonymt med tevespel tänkte jag och plöjde skiva efter skiva med vid det laget relativt billiga begagnade tevespelstitlar.

Däremot så kunde inte den förra generationens konsoler, hur mycket de än försökte, hålla upp ett ljus mot datorspelens högupplösta grafik. Vi som spelade datorspel har ju trots allt kört "HD" sedan slutet av nittiotalet. Det blev en kompromiss helt enkelt. För med handen på hjärtat så är det bara så fruktansvärt coolt att spela tevespel. Jämför själv, att helt ensam i din egen missär sitta hukad på en (efter ett par timmar) obekväm stol, med ryggvärk och hud som formidabligen bubblar av blek exponering av att sitta för nära skärmen för länge med att sitta bakåtlutad i en soffa, med bitches-n-hoes som serverar druvor och champagne och ser till att du har det bekvämt och behandlar dig som en kung eller en gud eller något i den stilen. Nej, okej, riktigt så romantiskt kanske det inte är, men det är något visst med enkelheten och det faktum att tevespel helt enkelt bara fungerar och man slipper köpa dyr hårdvara som aldrig fungerar med den bristfälliga mjukvaran. Det är inga drivrutiner som måste justeras och inga patchar som måste installeras för att få saker och ting att helt enkelt bara fungera i längre än 10 minuter (om de ens hoppar i gång från första början). Nej, tevespel fick det bli och jag har sedan dess aldrig tittat tillbaka på det mentala sammanbrottet som spel på dator innebär. Good riddance.


Men så... vem erbjuder mest då?
Som jag skrev så var jag en Playstation 2 fanboy. Med handen på hjärtat så var valet, då, fruktansvärt enkelt då jag aldrig ens sneglade på Xbox, oavsett spelutbud. Just eftersom att konsolen dels var fruktansvärt ful och dels för att dess handkontroller kändes unjefär som en stunds hederlig förhörstortyr (det sägs bland annat att Pol Pot var med vid formgivningen av den handkontrollen). Och trots att jag var nöjd med mitt Playstation 2 så var det fortfarande något som saknades. Jag var fortfarande skadad av minnet av högupplösta tevespel att det aldrig riktigt lade sig och jag aldrig riktigt fastnade helt helhjärtat för den förra generationens spelkonsoler. Fatta mig inte fel nu, några av mina absolut bästa spelminnen finns från den tiden med Resident Evil 4 och Silent Hill 2 längst fram i kön (som avser den generationens spelkonsoler). Men det var fortfarande någonting som gnagde i bakhuvudet. Fortfarande någonting som saknades. Som en öken saknar regn och ett glas vatten saknar havet. Visst är det mer i tevespel än högupplösta texturer, men har man en gång haft det blir det svårt att gå tillbaka.

Men sedan så kom den, det som då (2006) kallades för "den nästa generationens spelkonsoler". Hypen var enorm, inte minst från mig inför Playstation 3, uppföljaren till den dåvarande ledaren och bara tanken av att ha högupplösta tevespel rätt i teven gjorde mig näst intill knäsvag och jag kände direkt att det var något stort på gång. Däremot så hände någonting sorgligt som följdes av någonting fruktansvärt otippat (framför allt från min egen del). Playstation 3 blev försenad, in i oändligheten och Microsofts uppföljare Xbox 360 fick fri lejd att helt ensam ta över en hel marknad av HD-törstande tevespelare. Bångstyrig som jag var stretade jag blint emot men det höll bara en kort stund och efter ord om ytterligare förseningar från Sony så brast det. Jag har därför sedan lanseringen av tevespelet Gears of War den 17e November 2006 suttit på läktaren och hejjat högljutt på den lyxvita konsolen Xbox 360.


Så äntligen... Den som erbjuder mest.
Som du vid det här laget troligtvis räknat ut med lite hjälp av bilderna så är den nuvarande vinnaren sedan slutet av 2006 Xbox 360. För Xbox 360 har helt utan konkurrens tveklöst erbjudit mig mest nöje för pengarna med en uppsjö av spel som passar mig perfekt, en onlinetjänst som trots att den kostar några slantar fungerar felfritt (förutom julen 2007, det som vi kallar "den mörka tiden") och en handkontroll som är utformad av självaste Afrodite.

Och nu ska jag förklara hur det ligger till med lojalitet vad det gäller spelkonsoler (men det kan även appliceras på i stort sett allt vad det gäller min varumärkeslojalitet). Jag vänder mig, som alla andra, till den som erbjuder mig mest. Xbox 360 erbjöd mig i slutet av 2006 spelet Gears of War. Det världsbildsförändrande megaspelet som är ett utav mina fem.. kanske till och med tre bästa spelminnen genom tiderna någonsin (och nu snackar vi seriöst bra spel). Och i skuggan av det spelet finns fanns det inga konkurenter och jag var genast en hängiven anhängare till xbox-skaran. Och stolt där efter.

För så här ligger det till med något som i tevespelsbranchen (och alla andra brancher också för den delen) kallar för exklusivitet. Det går ut på att företagen bakom dessa spelkonsoler naturligtvis vill ha så många och så nöjda (nåja) kunde som möjligt och detta säkrar dem genom att komma över exklusiviteten på tevespel. Det innebär att ett spel enbart släpps till en viss konsol och du kommer därför behöva köpa just den konsolen för att kunna ta del av spelupplevelsen. Det är ett snikigt trick, men jag kan inte göra något annat än att förstå dem för utan spel - ingen spelkonsol. Innan Playstation 3 ens lanserades så hade ju Xbox 360 garanterat exklusivitet på alla av denna generations tevespel eftersom att det var den enda av den nuvarande generationens tevespelskonsoler som fanns. Valet var altså inget val utan snarare en brist på valmöjligheter men under tiden Playstation 3 blev försenad blev spelutvecklarna ivriga och tålamodet hos dem tog slut och de sket därför helt enkelt i exklusiviteten som var tillägnad Playstation 3 och spelen släpptes därför även till Xbox 360. Till alla Xbox 360-ägares stora lycka naturligtvis för jag har ju förutom Gears of War tillsammans med min Xbox 360 plöjt igenom mästerverk som Dead Space, Fallout 3, Mass Effect, Ghost Recon Advanced Warfighter 2, Forza Motorsport 2, Skate 1 och 2, GTA 4, Tomb Raider Anniversary, Call of Duty 4, Halo 3 osv. Jag fick till och med det stora nöjet att spela en putsad version av ett utav tidernas bästa spel Half-Life 2 på min kära Xbox 360. Vissa av spelen kom ju naturligtvis krypandes till Playstation 3 också men det innebär att jag aldrig fick behovet av att skaffa en Playstation 3. Min sida i konsolkriget var skyddad, Microsoft hade vunnit för jag lovade migsjälv och min plånbok att inte köpa en Playstation 3 förän den fått 3 (tre) exklusiva titlar som jag bara inte kunde leva utan.


Alla goda ting är tre.
Och sen kom den. Droppen som fick bägaren att rinna över. Det tredje tinget. Killzone 2. Jag försökte blunda. Jag försökte iggnorera (stavas det verkligen med två G?). Jag försökte vända huvudet bort och glömma (jag försökte alla synonymer för "att inte låtsas om" som du kan tänka dig) att den avgörande listan på tre faktist sedan en tid tillbaka fyllts. Det finns inga ursäkter längre och den blanksvarta spelkonsolen är beställd efter en kort men effektiv bearbetning av min bättre hälft (ja, jag vet).

Det första tecknet på att det skulle bli aktuellt att faktist gå med svansen mellan benen (eller kappan i vinden) till närmsta (eller billigaste) tevespelsåterförsäljare och mumla iväg en beställning på konsolen var när Metal Gear Solid 4 kom. Jag har aldrig riktigt gillat Metal Gear Solid serien (jag orkade inte ens spela igenom hela Metal Gear Solid 2) men nu är det slut på ursäkter. Med reklambilder som denna visste jag att det var kört. Frågan var bara hur länge jag skulle kunna stå ut. Efter ett tag kom spelet Resistance 2 (som är den naturliga uppföljaren till Resistance som var nära att bli det andra spelet på listan över -måste- men tog sig inte riktigt hela vägen) och allt eftersom att formatet för HD-film bestämdes till Playstation 3s fördel och filmerna började bli tillgängliga så visste jag att nu är det dags, nu är det kört. Det finns inga ursäkter längre. Metal Gear Solid 4, Killzone 2, Resistance 2. Ett två tre.

Fortsättning följer.

Splitternytt

Shrapnel, Aristeia Rising.
Kommer du ihåg det gamla uttrycket "man skall aldrig dömma en bok efter omslaget"? Det är ett uttryck som inte används lika frekvent längre. Kanske beror det på att människor i regel inte läser lika många böcker nu som de gjorde för trettio år sedan och kanske beror det på att vårt sammhälle blivit mer design och reklammedvetna och förstått att för att sälja någonting så måste det se lockande ut. Det måste sticka ut och väcka ett intresse. Vanligtvis har ordspråket använts av fula människor för att trösta sigsjälva med att "det är insidan som räknas" i en tid då insidan inte spelar någon roll utan hur saker och ting ser ut utifrån är det enda som betyder någonting. Kanske beror det på att just det ordspråker inte gäller på grund av ovanstående anledningar. Oavsett vad så är det irrelevant, för detta är ett inlägg om en serietidning, inte om vår tid nu. Detta är ett inlägg om Shrapnel.

Shrapnel, Aristeia Rising är en tidningsserie uppdelad i fem avsnitt som är den första delen av tre.

Okej, helt irrelevant kanske det inte är.
För det va just framsidan som avgjorde det. Det va shrapnels framsida som skvallrar om sammandrabbningar av episka proportioner, enorma krigsmaskiner och en desperat framtidsvärld i ruiner med eldmoln och rökpelare som sträcker sig mot himmlen. Självklart kunde jag inte hålla mig ifrån den för ett omslag av dess proportioner som innehåller några av mina absoluta favoritingeridienser kan bara inte vara värd att skippa. Den får bara inte skippas.

Men. Men! Som med mycket som vid första anblicken ser bra ut så kom mitt inköp av det första och i skrivande stund hittills enda nummret av Shrapnel med viss skepticism (säger man så?). Det är nämligen så att jag för många gånger blivit besviken av saker och ting som lovar guld och gröna skogar (eller rost och världar i aska) som helt enkelt inte levererat vad de lovar. Det gäller först och främst tevespel och zombieberättelser så de ofta tappar bollen eller rammlar på nioyardslinjen. Så samtidigt som jag va hypande förväntansfull så var jag extremt skeptisk när jag öppnade tidningen och plöjde igenom den från pärm till pärm. Som du kanske förstått så levererade tidningen vad den lovade. Enormt.

En rolig och lite ovanlig sak med Shrapnel är att varje avsnitt ges ut med ett flertal olika omslag. Det kan ju visserligen ske lite förvirring och man kan tro att det finns betydligt många fler avsnitt än vad det faktist gör, men det är roligt/jobbigt ur en samlarsynvinkel. Det är kul att samla alla men kan ju samtidigt bli lite frustrerande för sådana (som mig) som känner ett visst behov av att just samla. Men det är ett i-landsproblem hur man än vrider och vänder på det, men nu behöver du inte börja gråta för att ditt exemplar inte ser precis likadant ut som mitt. Vi är alla skapta olika (om vi inte är genetiskt modifierade).


Shrapnel ges ut av det hyffsat nya men väldigt lovande förlaget Radical Comics.

Lite snack, mycket verkstad.
Shrapnel är en actionserie, det går inte att förneka även om någon skulle försöka. Men något som förvånade mig var hur mycket Shrapnel börjar direkt utan att hela historien skall förklaras först. Det är något ganska ovanligt för oftast så brukar författaren använda de första sidorna till att förklara hur saker och ting ligger till och varför det är som det är och så vidare. Men i Shrapnel kastas man rakt in i handlingarnas centrum och till en början så förstår man inte ett smack av vilka vem är och vems sida han står på och varför de två är arga på varandra och vilken planet är vi på och vad är klockan egentligen? Men serien förklarar sig själv efter bara ett litet tag och den komplicerade berättelsen blir klar som.. någonting klart. Inte glas, det vore tråkigt.

Serien utspelar sig en bra bit in i framtiden då människor börjat befolka och kolonialisera rymden och de olika planeterna som ligger där, men till saken hör att det finns två olika sorters människor. Dels de vanliga människorna kallade "Helots", hemmabakade helt naturligt (vår egen multipliceringsprocess antar jag att du har koll på?) Om inte så kan wikipedia förklara. Hur som helst så finns det, i Shrapnel, även de genetiskt modifierade människorna, kallade "Genotypes" eller "Splicers". De är snabbare, smartare, starkare och på alla sätt överlägsna oss "vanliga" (naturligtvis får du ju välja själv vilken sida du hejjar på, precis som under typ andra världskriget).

Vad som händer är unjefär att de genetiskt modifierade människorna inte ser "vanliga" människor som varelser utav samma värde utan vill använda dem till bland annat manuell arbetskraft (jag vet inte om den ordkombinationen används på svenska, men det kallas "manual labor" på engelska och används unjefär för att beskriva tungt fysiskt arbete). Till saken hör även att de genetiskt modifierade människorna har en enorm krigsmakt och en stor, rastlös och omättad vilja att använda den för att få som de vill runt om i universum (ring any bells?). Det lämnar de vanliga människorna, Heliots, med två alternativ, att snällt ge med sig eller att spjärna emot och vägra se sin planet bli till ett slavläger.

Shrapnel finns att köpa på den excellenta serietidningsbutiken SerieZonen i Uppsala.
Det finns även en trailer för serien här. Lite ovanligt, men väldigt kul.

Ett livslångt deltagande, del 2

Star Wars.
Ända sedan jag var ett litet litet barn (till skillnad från nu då jag är ett jättestort barn) så har jag alltid fastnat och kommit tillbaka till Star Wars och om jag fick välja en berättelse i alla dess medieformer att ta med mig till en öde ö så skulle tävlingen vara enkel. Star Wars är helt enkelt (tillsammans med ett par andra saker) det absolut bästa som finns.

Det hela började 1977 (det vill säga för trettiotvå år sedan) med den första filmen som är del fyra i filmserien i sex delar. Jag minns helt ärligt inte första gången jag såg star wars, men jag minns att jag satt på golvet framför teven så det var minst tjugo år sedan (mycket hände när jag var sex år gammal, inte mycket har förändrats sedan dess). Men jag minns hur jag totalt konsumerades av stämmningen som förmedlades genom mina stora pojkögon. Star Wars-känslan. Den oslagbara stämmningen som fäster sig så fort någonting för länge sedan i en galax lång, långt borta spelas upp.



Har du aldrig sett Star Wars?!
Jag blir fortfarande förvånad när någon talar om för mig att de faktist aldrig någonsin ens sett Star Wars. Det är någonting som är långt, långt borta från mitt förstånd hur man i hela sitt liv kan ha missat Star Wars. För något år sedan så fick jag reda på att min egen far aldrig ens sett en Star Wars-film. Troligtvis tyckte han att det fanns häftigare saker att ägna sin tid åt när han var ung. Som att till exempel lyssna på och klä sig samt klippa sig som valfri medlem i typ Beatles. Men det är ju inte så konstigt att han hade häftighetskomplex, han växte ju trots allt upp i en by som heter Huddiksvall (och kallas för "Glada Huddik"). Jag skulle också ha ångest. Inte så mycket så att jag ignorerar Star Wars, men ändå.

Jag kan ju inte påstå att jag inte ärvt med mig lite av min fars häftighetskomplex då jag har väldigt svårt för vissa delar av Star Wars. Det är ju nämligen så att Star Wars produceras av fruktansvärt skickliga människor som skriver en historia som har minst en del i sig som alltid passar någon. Därför finns det med humoristiska element i berättelsen som får min hud att krypa ibland (Jar-Jar binks måste dö, även om de yngsta barnen gillar honom). Jag vill se alla fräcka hjälmar (ja, hjälmarna är något av det absolut bästa i Star Wars). Alla rymdskepp, soldater, laserkanoner, rymdskeppsjakter, bomber, granater och explotioner. Jag vill inte se buskishumor i värsta Åsa-Nisse andan och jag blundar och biter mig i läppen varje gång de väljer att tvinga in något krystat familjefilmsmoment i min fina berättelse.

Men, det är mitt problem.

Däremot så kan jag (som jag skrev) inte begripa hur man kan välja att missa Star Wars (för det är ett aktivt val som varje människa gör. En rättighet de väljer att ignorera. En skyldighet som de väljer att inte utöva). Att använde "nej, men jag tycker inte om laserpistoler" eller "njae, jag är inte så förtjust i science-fiction" duger inte som ursäkt. Det duger som ursäkt att inte följa Star Trek, Battlestar Galactica eller.. något annat irrelevant. Men det duger inte för att skippa Star Wars.



Det som gör det så bra.
Star Wars har efter att de tre första filmerna (del fyra, fem och sex) bara fortsatt att fylla på med berättelser i Star Wars-universumet. Berättelsen följer en egen kanon och det är en term för ett gäng berättelse som följer en och samma linje och inte motsäger varandra utan tillsammans bygger på en redan existerande historia. Något som gjort Star Wars så bra är att upphovsrättsägarna är väldigt nogranna med att allt som ges ut som fyller på Star Wars-universumet följer en och samma linje och inte bryter ut från originalberättelsen. På det sättet så hindras historien från att motsäga sig själv.

Det ger Star Wars substans som gör att den skiljer sig ifrån de flesta andra sorters berättelser. Och som jag skrev så har berättelsen, efter att de första filmerna kom ut, bara fortsatt att fyllas på med nya berättelser som på något sätt (långsökt eller inte) är ihopkopplade till filmerna. Det finns filmer (spelfilmer, tecknade och dator-animerade), böcker, serietidningar, tevespel osv med små berättelser som fortsätter att bygga på den stora hela. Som fortsätter att fylla på Star Wars-universumet med historier som delar en stämmning, en känsla och en tidigare nämnd substans som gör att det teoretiskt sett aldrig någonsin går att tröttna på Star Wars. Det gör även att det inte riktigt går att säga att man inte tycker om Star Wars. Det är som att säga att man inte tycker om mat. Det är inte det att du inte tycker om Star Wars, det är bara det att du inte har sett eller läst rätt del av Star Wars. Eller så är du blind, döv och dum i huvudet.

Bland alla inbitna Star Wars-fanatiker så dyker det ofta upp kritik riktad mot skaparen av Star Wars, en herre vid namn George Lucas. Kritiken kommer oftast i den formen att han styr Star Wars universumet lite underligt. Men det går att förstå för han är en företagare och företagare vill per default tjäna så mycket pengar som det bara går med minsta möjliga ansträngning och är man upphovsrättsägare till ett så benhårt koncept som Star Wars så vore man bara korkad om man lät det styras hur som helst. Han vill se saker gjorda på sitt sätt och det är antingen hans sätt eller inget Star Wars alls.



Delad glädje.
Jag och min tjej har många saker gemensamt, andra saker inte. Men en av de mesta sakerna vi har gemensamt (om man kan säga så?) är just Star Wars. Det är (om man ser det lite enkelt) tack vare Star Wars som vi är ett vi och inte ett jag och ett hon på helt olika ställen. Vi delar smak i ett par saker och skiljer oss på andra saker men Star Wars kommer vi alltid tillbaka till med jämna mellanrum oavsett vad.

När vi kollade igenom hexalogin (alla sex filmer) så märkte jag hur olika vi tittar på och uppfattar det som händer. Hon analyserar karaktärernas roller jämfört med vårt eget samhälle, hur en karaktär framställs som en stark och självständig individ i den ena filmen men mer som en svag könsrollspräglad person i de senare delarna. Samtidigt sitter jag och väntar på att få se lite häftiga hjälmar.

För som sagt så hittar ju alla sina egna favoritkorn i berättalsen.

Men alltid när vi har tråkigt och börjar få lite halvdåligt med saker att säga så rinner vi ofta in på Star Wars. Oavsett vad det är för något. Ibland om något som hänt eller någon koppling som någon av oss inte riktigt begriper och ibland om hur våra alldeles egna karaktärer skulle agera och fungera i Star Wars-unversumet (för fantasin bryter inte mot några upphovsrättslagar ännu och vi håller oss alltid till den kanonistiska berättelsen). Det senaste tillskottet i tvådelad sysselsättning är konstruktionen av en alldeles egentillverkad version av sälskapsspelet Stratego, med helt självvalda karaktärer. Det finns nämligen redan ett officiellt Star Wars-stratego (då det alltid finns ett officiellt Star Wars-vad du än kan tänka dig) men det kom någon gång under dackefejden och är inte alls lika fräckt som våran egen kommer att bli. Däremot så är det en av oss som arbetar mer med det än den andra för tillfället för hon är betydligt bättre på att måla än vad jag är så jag agerar moraliskt stöd/otålig snorunge.



Det bästa med Star Wars.
Jag undrar hur många gånger jag skrivit "Star Wars" i det här inlägget. Om du räknar alla så får du en puss. Hur som helst, vad som är bäst med Star Wars är en tvetydig fråga som inte går att svara på. Stämmningen naturligtvis, men det faktum att berättelsen nu, trettiotvå år senare, fortsätter att fyllas på med saker som hände både innan, under och efter då filmerna utspelar sig i form av alla tevespel, teveserier och serietidningar. Det finns helt enkelt så mycket Star Wars att ta del av att jag inte ens hinner även om jag skulle vilja lägga all min vakna tid åt det.

Där är Star Wars helt unikt för jag brukar oftast fungera så att om jag hittar någon historia jag tycker om så vill jag dels aldrig att den skall ta slut och dels läsa och se allt som finns att läsa och se om just den historian. Vanligtvis så finns det inte mycket att hitta efter att filmen/boken/serietidningen är slut och uppföljare är få och långt emellan och om man av en ren händelse, mot all förmodan råkar hitta någonting som liknar originalberättelsen så har den fler hål och missvisningar än något väldigt håligt och missvisande och jag får oftast nöja mig med att se samma film om och om igen, läsa samma tidning om och om igen och sedan tänka själv vad som skulle ha kunnat hända om kanske, kanske inte.. Men inte Star Wars.

Många kallar det att mjölka en kassa-ko, jag kallar det jävligt nöjda fans.

Och för er som inte riktigt har koll, Star Wars handlar inte om ett gäng storhövdade minigubbar, de på bilderna är leksaker som är parodifierade avbilder av ett par karaktärer i filmerna.

Nödingångar

Istid.
Nu när vi är mitt uppe i typ The day after tomorrow så kan det ju vara lätt att känna att det inte finns någon väg ut. För ut innebär, ja.. du ser ju själv hur det ser ut, det går bara inte. Men oroa dig inte, det är vanligare än vad du tror. Helt normalt till och med för jag kan namnge minst en Daniel som känner precis samma sak som mig angående vintern. Som, precis som mig, förstått att det inte är något att längta efter för den där vykortsbilden av vintern som gemene man har föreställt sig i minnet inte existerar. Det är ingen Astrid Lindgren-vinter, ingen bjällerklang och inga slädspår med barn med rosiga kinder i snöbollskriget. Det är slask, oframkommlighet (ja, det är ett ord) och köldskador. Det finns dåligt väder och man behöver inte finna sig i att behöva klä sig efter det.

Det finns naturligtvis ingen bättre lösning, går man ut i shorts så fryser man och thats that. Men något kluckande "på med långkallingarna" behöver det inte vara. Man får gå i jympadojjor och bli sur för att man fryser om fötterna, det är okej. Det är bara norrlänningar (du vet, sånna som bor i norrland.. frivilligt) som får skylla sig själva. Men de kan inte rå för det, de förstår inte bättre. Resten av er har mitt medlidande.



Den negativa regeln.
Den negativa regeln är en samhällsetisk oskriven "lag" som bygger på naturlig hänsyn och är fantastiskt bra. Den som till exempel inte vill ha sex slipper, om någon inte vill ha oljud (musik, radio, teve, borrning, whatever) är det bara att bita i det sötsura moraläpplet och sänka/stänga av.

Men precis som alla regler så har den ett undantag. Eller, det kanske inte är så mycket ett undantag som det är en baksida för om du är på den negativa sidan, den som inte vill, så har du inte alltid automatiskt samhällets förstående på din sida. Vill du till exempel under inga som helst omständigheter äta kött så är du automatiskt mål för en extremt brutal diskussion där du kommer att måsta förklara din avvikelse varje enskild gång du stoppar någonting i munnen tillsammans med någon som äter jävla äckliga lik. Allt på grund av att du skiljer dig från traditionen. Och skiljer du dig från traditionen så är du en främling och människor är enligt fabriksinställningarna främlingsfientliga tills de har fått lära sig att det inte är okej att vara fientlig mot en viss sorts främling. Men tills det utövats ett krig för att historieböckerna lärt oss från barnsben att det inte är okej att fiendeförklara en okänd sorts främling så kommer du att, om du avviker, måsta föra det kriget själv. Vare sig du vill det eller inte.

De enda som går någorlunda tryggt i meningen är altså judarna, resten av oss måste fortfarande akta var vi sätter foten. Okej, kanske inte, men jag försöker verkligen få fram en poäng här så ha tålamod.



För jag vill verkligen inte.
Resten av oss avvikande får altså konstant vara beredda att försvara vårt utanförskap, vad det än må vara. Men oftast innefattar det att skilja sig från normen och inte finna sig i traditionen. Nu menar jag inte att det kommer en pöbel med facklor och påkar för att driva mig ur byn för att jag är vegan, men 2009 så har pöbeln bytts ut mot en grupp arbetare med jantelagen under kudden och påkarna har bytts ut mot hårda ord och ingen drivs ut ifrån byn, men definitivt ut ur gemenskapen, för man får ingen gemenskap med de man inte har allt gemensamt.

Anledningen till att jag över huvud taget sitter och tänker på dethär var att två av mina absoluta favoritmänniskor var här hos oss (jag och min bättre) och åt middag och när jag och Daniel gick ut och delade på två cigaretter så kom vi in på hur fruktansvärt det är med vintern och hur mycket ilska och oförstående som riktas mot en när man yttrar sina åsikter om årstiden. Att man nästan dör i folks ögon när man säger att man hatar vintern och de ser att man verkligen menar det.

Och varför? För att det skiljer sig. För rosenkindade snorungar fostras till att äta grisen, svepa ölen och älska snön. Men barn blir instinktivt vegetarianer när de får reda på att det är griseknoen de sätter i sig och sedan sätter deras alkoholiserade föräldrar ut dem i snön och säger åt dem att  bita ihop och gilla läget för "vi bråkar inte, vi diskuterar" och det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.

My ass.

Januari är inte lika med vårmånad

Statusuppdatering.
Vi är nu femton dagar in i nya året (jag ska sluta tjata om det när det slutar kännas nytt när någon säger eller skriver tvåtusennio). Lite mer än två veckor har gått och det har fortfarande inte kommit något högtryck. Till råga på allt började det till och med snöa idag. Det måste klassas som världens sämsta vårtecken och jag måste klassa migsjälv som naiv som glider ut i jympadojjor och tunna strumpor och faktist förväntar mig att inte frysa. Det ser ju inte så kallt ut som det faktist är när man är inomhus och tittar på någonting helt annat.

Typ en utbildningsdevede (ja, devede) om blixtfotografering. Nu menar jag inte att bara skriva i ren frustration, men helt ärligt, internet är jättestort och man kan både lära sig och köpa skitmycket grejjer där och när man sedan inte får gå ut och sätta alla dessa saker i praktik, vilken fot skall man stå på då?



Plus.
Ingen fot såklart, det är för kallt för fötterna. Och även om det inte gått så många dagar på året så har jag vid ett par tillfällen faktist packat ner alla mina grejjer i min rygga och gett mig ut och faktist helt ärligt trott att jag skulle klara kylan för att kunna utföra några av idéerna jag har, att för en liten stund få dendär kameran-över-axeln-känslan som sommaren är baserad på men vid alla (alla två) tillfällen så har jag kroknat, svurit och vänt hem igen. Snopen.

Man (och med man menar jag jag) får helt enkelt sätta sig (mig) på cykeln och ta sig (mig) till Centralgaraget. Där inne var det åteminstone (stavning?) varmt (nåja). Fast inne i centralgaraget idag så fanns alla element i en vanlig sommardags fotografering (förutom värme och graffiti då förståss). Det fanns skateboardåkarna som blixtsnabbs slutar åka skateboard så fort de får syn på kameran. Det finns de rara tanterna som stannar och väntar för att inte gå mellan kameran och det jag fotograferar (det är okej, gå du), de högljudda ungtupparna med tillhörande tjejer som till och med snabbare än skateboardåkarna tystnar och tittar ner i marken så fort de lägger märke till en (eller kameran).



Minus.
Okej, en vanlig sommardag brukar det finnas några fler klassiska element i dagens klyschiga upplevelser men de ovanför var riktigt roliga att se. Att se att de finns kvar. Att se att allt inte förändras bara för att ett täcke av is ligger över hela världen (min värld).

Men jag kan ju naturligtvis inte låta bli att se det negativa i situationen och börja längta ihjäl mig efter den första dagen. Du vet, den dagen. Den dagen då jag inte väljer sida på gatan efter var det är minst spår i isen utan efter vilken sida som ligger i solen. Den dagen då jag tar av mig min luvtröja för att det helt enkelt är för jävla varmt i solen. Den dagen då det går att sätta sig ner var som helst och faktist sitta kvar. Den dagen då vi köper frukost och går ner till fyrisån och bryter isär bröd tillsammans. Du vet, den dagen.

Lika med.
Men fram till den dagen så är jag lite fängslad av allt det här. Även fast fängslad är lite fel ord och begränsad kanske är exakt vad jag letar efter så förmedlar fängslad min upplevelse av det hela lite bättre.

Men det går inte att göra så mycket åt (tro mig, jag har försökt) så det får bitas ihop ett tag. Jag brukar nästan aldrig komma ihåg den tiden mellan januari och typ.. februari. Nej, mer tiden mellan november och mars kanske. Med undantag för förra året då det var lite (lite?) turbulens just de månaderna så brukar det mest arkiveras som en suddig gröt av blaj och sen vill jag aldrig mer tänka på det igen, någonsin.


Gånger pi, med alla decimaler.
Det är kanske inte världens häftigaste grej att gå med på att man lever i en stund som inte behöver kommas ihåg, jag har nog inte tänkt på det så förut. Men den här gången skiljer det sig från förut på ganska många punkter.

Den självdestruktiva cyniska brutalt negativa destruktiva whatever-iva människan jag brukade vara hade nog slagit mig på käften om den läste det här men den här gången så finns det faktist för mycket bra för att vilja eller ens låta det som är nu gå i historien som ett ingentingsudd av.. ingenting alls.

Ses.

Just a little bit

Ingen är så rar.
Just nu ligger hon och sover. Hon blev nog lite trött efter nattfotoäventyret (som inte resulterade i något annat än seriös förfrysning för min del men ett par fräcka bilder för henne). Jag däremot har lite svårt att slita mig från datorn. Photoshop CS4 är lite för smidigt, musiken är lite för bra och kaffet är lite för gott för att jag ska kunna (men snart borde jag verkligen) släpa mig till sängen.

Än så länge har året inte hunnit gå så långt men de senaste dagarna är första gången jag varit ledig ordentligt sen i November någon gång förra året. Det är lite konstigt för det är nästan så att jag, suddad av jobbet, utbildningar och flytten glömt bort litegrann vad det handlar om. Vad det handlar om när det handlar om att jobba för att leva och inte leva för att jobba. Tack för att jag inte är arbetslös, i all ära, men någon måtta får det ju faktist lov att vara om jag får be. Men i December fick jag inte be, i December fick jag slita mig ut och in med ett gäng förändingar och en större mängd slit.



Darth Vader
Och hon, min bättre hälft, hade det ju inte helt lugnt i December heller, men trots det så höll hon humöret uppe trots mörkret och pysslade om mig när jag kom hem och var helt slut, lyssnade skarpt när jag velade fram och tillbaka med hur jag skulle göra med mina saker och ting. Hon lagar mat åt mig när jag är hungrig, klappar mig när jag är trött och hon påminner mig om varför det är värt det i längden. Hon hjälper mig att längta istället för att sakna, för hur långt borta jag än är så är jag alltid snart hemma igen.

Det är ju så att jag inte är någonting annat än summan av mina erfarenheter taget genom mina värderingar (som jag fått av allt jag råkat ut för) och trots att det inte allid gått rätt så har allt jag gjort lett mig fram till där jag är nu och allting som har hänt har varit ingenting annat än så genomvärt det för nu sitter jag här men om bara några minuter så ligger jag och stjäl värme av någon som redan sovit i två timmar och haft god tid på sig att generera lite värme. My plan is complete.

För hon är det finaste jag har.

All tid slut

Ett år i bilder med text som inte har något med bilderna att göra (i vanlig ordning med andra ord).
Egentligen är det ju ganska märkligt att summera ett år och orda om hur det har varit. För det betyder ju rent praktiskt inte mycket mer än att man måste köpa en ny kalender och att man (och med man menar jag jag) kommer att skriva fel de första tio gångerna jag skall skriva "dagens datum" någonstans. Men det finns faktist en bra funktion med att sitta och grubbla över vad fan som hände, vad som gick snett och vad som blev rätt. Det är att man (i alla fall jag) inte gör det mer än en gång per år och det är just när året börjar ta slut som jag sammanfattar det med ett "...fuck" och går vidare.

Då jämför jag var jag är nu med var jag var (inte sådant som finns i infekterade sår då förståss) då, för ett år sedan och det är först då som jag egentligen märker hur mycket som har förändrats. Varje gång. Och varje gång så känns det som att jag lever tio liv på ett år för fram tills.. nej vänta.. alltid. Alltid har det varit så att mitt liv och allt runt omkring mig är ofantligt dynamiskt och vägrar stå still. Det låter spännande och romantiskt nu när jag ser det skrivet men det är långt ifrån så skönt som det låter när jag skriver det. För det har vägrat stå still på det sättet att jag har blivit yr utav det ibland.

Tvåtusenåtta har naturligtvis inte varit något undantag, i den bemärkelsen att mycket har hänt sedan året började om man tittar på det här ifrån den näst sista dagen. Däremot så har jag inte märkt förändringarna som lika våldsamt dramatiska som det brukar vara. De har varit våldsamma och de har varit dramatiska, men ingen av förändringarna som skett under året har bidragit till någonting dåligt. Tvärt om så kan jag nu när jag bläddrar tillbaka och tittar konstatera att 2008 har utan konkurrens varit det bästa året...

...någonsin.



Överraskning.
Som du kanske har förstått så har jag fått min beskärda del av motgångar (med en plusmeny) mellan år 1983 och 2007 så jag har alltid varit på helspänn för att upptäcka dåliga förändringar så jag ska hinna skydda mig i tid innan de hinner sprida förödelse. Det var därför jag fick en chock blev överraskad när jag gick tillbaka till det första inlägget jag skrev i år och märkte att det var sjukt länge sedan, att mycket har förändrats men absolut ingenting har blivit sämmre.

För som jag skrev brukar jag märka förändringarna ganska bra då jag finjusterat min skit-radar så jag ska kunna se olyckan komma på flera mils avstånd så att jag skall kunna undvika den (by any means), men under tvåtusenåtta så kom det ingen och det märker jag först nu. Shit liksom, ett helt år.

Det var när jag tryckte på "januari 2008" och scrollade ner till årets första inlägget för att ta bilden "hip-hop saved my life" till kollagebilderna jag gjort till det här inlägget som jag, när jag såg mitt eget foto, kom ihåg känslan i livet jag hade när jag tog den bilden och att jag faktist skrev "hip-hop saved my life" under den som den stora skillnaden slog mig. Nog för att hiphopen räddade livet på mig (till en viss del) men nu för tiden, sedan länge tillbaka så behöver jag inte räddas längre. Av någon. Däremot kan jag ju ogärna borsta bort allt det som varit, för allt jag gjort och allt som hänt mig har lett mig fram till där jag är nu (och så vidare). Jag hoppas bara att det inte skall behöva vara så för andra, att man skall behöva gå igenom allt det som varit för att kunna få det som är nu. Så egentligen borde jag vara tacksam, men det känns som ett "tack, men du kan gå nu"



I väntan på det här.
Jag lyckas verkligen inte komma till saken och berätta vad det är som varit så bra med det här året. I det förra inlägget tänkte jag att jag skulle skriva om det men då blev det istället så att jag skrev om en sak jag inte gjorde tvåtusensju och hittills så har ju det här inlägget handlat om hur jag mådde fram till och med tvåtusensju. Men det behövs för att du skall förstå vad som är så speciellt med tvåtusen åtta. Att det inte är tvåtusensju och allt där innan.

Då tänkte jag att livet gick ut på att vänta på att det skulle ta slut. Att helt enkelt se till att hitta någonting att göra medans jag väntar ut det. Inte en helt sund inställning kanske, men det var den enda jag hade. Det jag verkligen behövde var att någon kunde bryta igenom och peka i lite andra riktningar och förklara litegrann att det inte behöver vara sådär hela tiden. Min dåvarande psykolog försökte, men det gick inte så bra för honom (han var generellt rätt kass så vårt umgänge blev minst sagt begränsat). Men sen kom det in en person i mitt liv som jag inte väntade mig (typ alls). Jag förväntade mig egentligen ingenting förutom det värsta och hon har fått stå ut med en hel del av mina fega egenheter. "För att jag vill vara helt säker". Men som jag sade till henne i morse så har hon fått mig att inte bara slutat känna att livet bara skall väntas ut, hon har även fått mig att längta till nästa dag, vilken dag det än kan vara. Hon är min bättre hälft, den vänligaste människan du kan föreställa dig, den mest omtänksamma och rättvisa personen jag mött. Hon är det absolut bästa med hela året, för hon är det finaste jag har.

Min tjej. Hanna.

Inte helt komiskt.

En serie missförstånd.
Jag sysselsätter mig ju som ni vet (och ni som inte visste ni vet det nu) med ett par saker som klassas som töntiga. Sådant som enbart töntar ägnar sig åt (och jag använder ordet tönt nu då beteckningen nörd har blivit socialt accepterat och en faktist ganska cool titel att... titulera sig själv med. Tevespel har ju, som du vet, blivit socialt accepterat och i de flesta sammanhang ett mycket väl godkänd samtalsämne även med dem "utanför kretsen". Det kan vid ett par tillfällen till och med fungera som en statushöjare. Men serietidningar ligger fortfarande utanför gränsen för vad som egentligen är helt okej. Det är inte riktigt något som många förstår vad det innebär och därför som med precis allting annat skuffas in i facket "inte okej". Kommer det, i ett socialt sammanhang, fram att du läser serietidningar på fullaste alvar så rynkas det lite ögonbryn och samtalsämnet byts fortare än om du sagt att du sammlar på uppstoppade djur. Det beror troligtvis naturligtvis på en rad missförstånd om vad det innebär att vid fullvuxen (nåja) ålder stoppa näsan i en färglad tidning om exempelvis ett rymdskepp där saker och ting inte riktigt står rätt till (mer om det senare). Vanligtvis uppfattas du nog som att du fortfarande samlar på kalle ankas pocket och bara äter godis på lördagar. Vilket är helt okej, men du får inga tjejer om du gör det. Typ.



Säkerhet.
Naturligtvis samlar jag inte på Kalle Ankas pocket och jag äter till och med godis på onsdagar också. Det svåra med att bena upp begreppen är just skillnaden mellan serietidningar för barn och serietidningar för lite större barn. De serietidningarna jag helst läser skulle nog orsaka en eller två sömnlösa nätter för småttingar och de förvaras i enskilda plastfickor och läggs noggrant in i skåpen för att inga småttingar någonsin i sina vildaste fantasier ska kunna få för sig att kladda i mina älsklingar. (Som om det någonsin skulle komma in en småtting i min lägenhet igen).

Faktum är att det är fler än vad man kan tro som på fullaste allvar konsumerar serietidningar i en helt normal frekvens (det vill säga att de följer två eller tre serier regelbundet och bläddrar i dem minst ett par gånger i veckan). Problemet är bara att luska fram vilka i ens bekantskapskrets som gör det för majoriteten av dem skulle knappt erkänna det under pistolhot (jo, okej, men det dyker inte upp i vardagspratet). För vi har ju lärt oss att det inte riktigt är helt okej (vilket det egentligen är) så därför döljs det av många så gott det går. När man däremot lyckas läsa signalerna från någon som pekar mot att denna har en dold fascination inför det tecknade berättarmediet så liknar det typ.. fight club eller något annat riktigt hårt för man får en viss förståelse för varandra. Man känner sig lite som en hemlig agent.

Det är skitcoolt.



Integrerat.
Serietidningar har dock som med väldigt mycket fått en större roll i media idag än för bara några år sedan. Det började med att det började komma filmer baserade på några av de största serietidningshjältarna genom tiderna (x-men, spider-man, hulken osv) och sedan.. ja, sedan fortsatte det längs den trenden ett bra tag. Ibland dyker det upp filmer som är baserade på någon av de serietidningarna med en lite snävare läsarkrets (hellboy) men fortfarande så har det  varigt ganska stora serier som fått stå till grund för en rejäl filmatisering.

Däremot så brukar det vanligtvis fungera tvärt om. Det brukar komma serietidningar av filmer och spel som fortsätter att berätta vad som hände före, under och efter filmerna. Star Wars är ett ypperligt exempel av detta där serietidningarna är de som innehåller den största delen av berättelsen. Läser man dem allihop så tycker man kanske att filmerna är begränsande i hur mycket av den totala historien de berättar. Det är helt enkelt för att det är så. Det är ju trots allt betydligt mycket enklare att anställa en handfull talangfulla människor och ge dem en penna och ett par papper och be dem komma på något bra än att till exempel dra igång hela processen med att skapa en storfilm som skall ta en hel värld med häpnad. Mig personligen passar det väldigt bra då jag inte är så kräsen på filmatiserade specialeffekter utan nöjer mig gott och väl med en tidning att bläddra i för att få reda på mer av vad som hände med mina favoritkaraktärer i utvald berättelse och serietidningarna fungerar både fristående men även som ett ypperligt supplement till en film, ett spel eller en bok.



Exemplifiering.
De bilderna du ser i dethär inlägget är från två serier som båda är tecknade av Ben Templesmith som tecknat bland annat vampyrserien "30 Days of night" som även den fick sig en filmatisering där de faktist lyckades väldigt bra med att fånga serietidningens känsla och vinklar. De två första bilderna är på serien "Fell" som är skriven av Warren Ellis och handlar om mordutredaren Richard Fell som efter lite diffusa anledningar blivit omplacerad (tvångsplacerad) i staden "Snowtown" och får där göra sitt bästa att navigera sig igenom en stad som är en sammanställning av hela världens urbaniserade ondska. Det är en brutalt mörk serie som är laddad med en famnfull slående sammhällskritik.Tyvär skiljer sig Fell sig väldigt mycket från andra serier då den inte är lika actionbetonad och har därför inte nått samma populäritet som många andra serier vilket har gjort att Fell som serie har hamnat på is och nya avsnitt är väldigt sällsynta, tyvär.

Den andra serien som jag fotograferat inför dethär inlägget är "Dead Space" som även den nått sitt slut och inte kommer att släppas i fler nummer än det senaste (nummer 6) men detta är av helt andra anledningar. Dead Space serien existerar nämligen enbart som en marknadsföringsstrategi inför tevespelet "Dead Space". Serien är gjord som en prolog inför spelet som släpps om bara några dagar. Detta är, så vitt jag vet, första gången konceptet att göra en serietidning för att sprida hypen inför ett spel utförts, men jag kan på inget sätt klaga på det då det kom som en stor överraskning att det var just Ben Templesmith som tecknade den. Jag måste erkänna att jag kände mig fruktansvärt skeptisk första gången jag fick reda på att serien kom inför spelet och jag trodde att serien skulle bli minst sagt trött, men Dead Space serien är unjefär allt annat än trött och den levererar en stämmning som jag verkligen hoppas att spelet plockar upp och fortsätter vid när det släpps nu i slutet av oktober.



Reklam.
Det är dock helt onödigt att spelpubliceringsföretagen gör en hel serie (om än kort, som sagt så är den bara i sex stycken avsnitt). Åteminstone för min del då jag definitivt hade köpt spelet även om de aldrig gjort serien så det hela är en enda stor fet bonus. Och det roliga med det hela tar inte slut här utan inte nog med att de över huvud taget gjort serien och gett ut den som en genuin serietidning så finns den även animerad i alla ett, två, tre, fyra, fem och sex avsnitten. De animerade versionerna släpptes även för gratis nedladdning på Xbox Live (som är spelkonsolen xbox 360 internettjänst). Och som om det inte vore nog så kommer det även en tecknad film som heter "Dead Space: Downfall" som kommer att knyta ihop händelserna mellan serietidningen och spelet. Fortfarande tecknat, fortfarande barnförbjudet.

Denna integrering medium sinsemellan är något som jag ser som något väldigt positivt. Det är ju inte direkt en världsomvändande nyhet då det har hänt ett par gånger förut att berättelser dyker upp i både bok och filmform men en sådan planerad och bra utförd crossover mellan papper och skärm är något jag saknat och välkommnar med öppna armar.

I väntan på Dead Space.


Tack.
Tack Hanna för att du stödjer mig i allt jag gör. För motivationen du fyller i när jag tappar bort min, för att du lyssnar när jag pratar och fyller i när jag blir tyst och för att du följer med mig på alla äventyr.

Tack Magnus för att du alltid svarar och alltid hjälper mig när allt bara haverar och jag inte vet vad jag skall ta mig till. Utan dig hade inget av det här någonsin blivit av och jag hoppas att jag kan ge igen någon gång.

Tack Uppsala Konsert och Kongress för att ni alltid är trevliga mot mig och alltid låter mig fota i ert hus och för att jag fick kladda ner era klädhängare.

Ett halvår utan

Nu kommer det.
Det börjar bli dags för livet att andas in och förbereda sig för att hålla andan i sex månader. Det roliga är slut och det är dags att gå hem. Bla bla. Så brukar det låta från mig när det börjar bli kallt. När sommaren börjar ta slut och med den, livet. Men med handen på hjärtat tycker jag att mitt tjat om hur jobbigt jag tycker att det är med kyla och vinterns närmande börjar kännas trött och tråkigt.

Det känns ju krasst om glaset skall vara halvtomt (eller är det halvfullt?) i ett halvår. Det är helt enkelt inte lika mycket i glaset, men så länge jag har min kaffekopp så är jag nöjd och som jag skrev så orkar jag inte älta det något mer (jag ska bara gnälla lite till). Men faktum är att det inte är ett dugg synd om mig. Inte mer synd om mig än vad det är om alla andra i varje fall och jag har ett helt gäng med ess upp i ärmen för att faktist (över)leva den här vintern. Tidigare vintrar har jag inte haft några bra kort alls och knappt några ärmar så det var inte så konstigt att jag frös och att allt gick åt helvete.



Tänk. Efter.
Jag tänkte att denhär bilden skulle passa ofantligt bra till mitt inlägg om hur livet är över och det enda som är kvar nu är att sitta och vänta ut vintern. Vänta till nästa år då det går att leva igen. Vänta lite till. I väntan på vadå och allt detdär. Du har läst det förut och jag har ingen lust att skriva det igen. Med sin kalla metallbur med elaka taggar och moralsänkande molnhimmel så summerar bilden faktist hur det brukar kännas, för mig, när sommaren tar slut och helvetet på jorden börjar. Instängd och så vidare...
Men sen tänkte jag att det vore tråkigt att envisas med att köra samma visa som förra hösten och alla höstar innan den. Så jag kom på att det vore fruktansvärt mycket roligare att tjata om att jag inte ska göra det samtidigt som jag faktist gör just precis det och innan jag visste vad det var för ord jag tänkte på så hade jag skrivit mig vilse och målat in mig i ett hörn och helt och hållet glömt bort dendär smarta saken jag kom på för bara några minuter sedan när jag satte mig här och öhh...

Ett livslångt deltagande

Alien.
Det var en gång en liten pojke (jo, faktist) från de djupaste skogarna i norrland, född i en snödriva under en gran med inget annat än en nallebjörn med randig tröja som sällskap som slets från sin födelseort (för att aldrig någonsin komma tillbaka) till en förlovad stad, söderut. En trygg plats där det skulle vara bra att fostra sina barn (tänkte nog mina föräldrar när de köpte ett jävligt dyrt hus där). Det visade sig att föräldrarna till den lilla pojken näst intill aldrig var hemma och han lämnades i sin storasysters hänsynslösa våld och hon härskade över honom med en järnhandske.

För det min syster (ok, jag erkänner, det är mig det handlar om) anser som att barnvakta sin osnutna lillebror är att parkera honom en och en halv meter framför teven, slå på filmen "alien" och sedan lämna honom där med enbart hans egen fantasi som sällskap medans hon ringde någon kille (eller vad det nu var hon gjorde, min uppmärksamhet var riktad någon helt annan stans). Mission accomplished.



Jag minns inte riktigt hur gammal jag var, men jag minns att jag gick i lågstadiet så jag kan ju, om vi använder uteslutningsmetoden, inte varit särskillt gammal. Jag minns att jag hade en ritbok i min skolbänk och att vi hade lektioner som bara gick ut på att rita i just dendär ritboken. Jag minns första gången jag ritade en alien i min ritbok, den var (som jag minns den) fruktansvärt fin och väldigt detaljerad med tänder, klor och slem. Jag minns hur jag brukade leka alien på skolgården, hur jag gick omkring och väste och använde min ena arm för att illustrera den lilla munnen som kommer ur alienmonstrens stora mun (för att typ äta hjärnan). Jag minns hur jag låtsades att skolgårdens alla klätterställningar och sandlådan var den ogästvänliga planeten LV-426, hur tunnelrutchkanan var ventilationstunnlarna på rymdskeppet Nostromo och hur jag sprang genom skolans korridorer för att komma undan från alla tusentals monster (ibland var jag människa, ibland var jag alien. Vad jag än var hade jag jävligt roligt).

Jag minns också hur min fröken rev ut sidorna jag ritat med alienmonster för att hon inte tyckte att jag skulle rita sådana hemska saker. Hon tyckte att jag, som litet barn, skulle rita någonting snällt istället. Jag minns mina skolkamraters blickar när jag klättrade runt på skolgården och fräste och väste, eller flydde för mitt liv och försökte få dem att fly med mig (för fan, det kommer ju aliens och de är helt livsfarliga) och jag minns hur de hängde upp min fina, röda treväxlade cykel i trädet när skolan hade slutat så jag var tvungen att vänta på vaktmästaren för att få hjälp att få ner den för att jag inte ville förklara för min mor och far hur jag blivit av med min cykel. Min fina, röda treväxlade cykel. Suck.



Det har snart gått 20 år.
Och under alla dessa år har jag alltid haft Aliens med mig. Filmerna, serietidningarna, tevespelen och mina egna fantasier har alltid, mer eller mindre, legat i antingen för- eller bakgrunden av min tillvaro och alltid bidragit med sin närvaro. Jag inredde, för unjefär två år sedan, hela min lägenhet med Alientema och målningar av konstnären H.R Giger (som skapade Alienmonstret från första början). Det har varit väldigt mycket död och monster på mina väggar tillsammans med mina alienfigurer (som är på bilderna här ovanför) för det var av lite olika anledningar väldigt passande när jag gjorde om allting här hemma. Efter den stora stormen 2006 (du minns den nog inte, den var min alldeles egna).

Men stormen har sedan länge gått över och det börjar bli dags att byta ut allting. Göra om, sätta färg. Så jag har börjat ta ner alla aliens och deras tillhörigheter. Men även fast de inte längre pryder mina väggar så kommer alien, filmerna och allt som hör där till, alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat.

Det har de gjort så länge jag kan minnas. Tack Emma, min syster.

Övervakningssamhälle

Smakar inte orden lite beskt?
Något som är fruktansvärt svårt är att i vår tid nu uttrycka ett politiskt missnöje utan att av döva öron avfärdas som en såndarn militant vegan. För många gånger har politiska extremister skrikit varg att när vargen faktist kommer så... ja, resten av historian har du hört. Men faktum är att jag varken är extremist, militant eller vegan, däremot är jag fruktansvärt politiskt missnöjd.

För den artonde juni röstade riksdagen ja till en proposion om att göra det fullt lagligt för den Svenska myndigheten Försvarets Radioanstalt att avlyssna all kommunikationstrafik som passerar, in eller ut, genom Svenska gränser. I förslaget låg även en ändring att sökning efter "yttre militära hot" skulle ändras till enbart "yttre hot" och därigenom öka hotbilden från ingen alls till var enda människa, var som helst bara vi vill det tillräckligt mycket. Många tänker att det, i praktiken, inte är så farligt. Att det, i praktiken, inte kommer att märkas. Vilket det i praktiken heller inte kommer att göra. Men dethär handlar inte om praktiken, det här handlar om att det fan inte är okej att ta våran personliga integritet ifrån oss. Någonsin.



Området är TV-övervakat.
Hur brukar du känna när du ser en "området är TV-övervakat"- skylt? Brukar du känna dig trygg och skyddad, eller brukar du känna dig just övervakad? Poängen med tvåtusentalets övervakning är att bekämpa terrorister. En terrorist är enligt ordets benämning någon som via våld eller hot om våld söker sprida skräck. En terrorist är en statlös galning som inte skyr några medel för att nå sitt mål. En terrorist är den perfekta fienden att nämna för att sprida skräck och därigenom rättfärdiga vilka medel som helst för att bekämpa denne, så vi frånsäger oss våra mänskliga rättigheter och vår egen integritet för att bekämpa terrorister. I rädslan av terrorister terroriserar vi oss själva till den milda grad att ytterligare terroristdåd är helt överflödiga, för hur ska någon kunna skrämma oss mer än vi skrämmer upp oss själva?
Det har i vår tids historia funnits länder som, i krig, hellre dödat sina egna än att låta sina egna bli dödade av dessa länders fiender. Länder som till vilket pris som helst gjort vad som helst för att enbart inte låta deras fiender tro att de vunnit. Dessa länder har under de aktuella tiderna varit militärdiktaturer som i slutändan imploderat. Jag tror att du är smart nog att förstå var jag är påväg med dethär. För är det verkligen värt det? Är det värt att sätta ett till lås på dörren eller gör det oss bara ännu räddare?



Rent mjöl i påsen.
Jag hatar det uttrycket. Det är föråldrat och omodärnt och måste avskaffas. Det dyker oftast upp i debatten kring FRA-Lagen i motivationen "Om du har rent mjöl i påsen kan vi ju lika gärna titta i den" eller motsvarande pervers variation. Problemet är att det inte handlar om rent eller smutsigt mjöl i påsen, det handlar om att det är våra påsar och ingen ska få titta i dem om vi inte vill. Det handlar om att det inte är några mölpåsar, det handlar om att vi har bytt ut våra kvarnar mot persondatorer. Nu handlar det helt plötsligt om våra inkorgar, våra telefonsamtal, våra sms och vårat eget privatliv. Det handlar inte om att ha något att dölja på samma sätt som det inte betyder att du är en terrorist för att du låser om dig när du går på toaletten. Det handlar om att du vill vara ifred. Det handlar om ditt privatliv.

För det många inte tänker på är att mycket av vardagsinternettrafiken studsar via servrar som står någon helt annan stans än i mellanmjölkens avlånga land och även om du har ren text i utkorgen så är det lika privat som ett skrivet brev och tanken på att det ska vara lagligt för någon, vem det än är, att läsa det vi skriver till varandra är rent äcklig och det får mig att skämmas över att vara Svensk.

Rent praktiskt är det ju omöjligt för någon eller några att läsa allt som skrivs, naturligtvis. Det kommer att gå till så att vissa ord kommer att flaggas som "riskfyllda". Ett automatiskt urvalssystem kommer att sortera ut dessa meddelanden till någon som kommer att läsa dem och avgöra om de utför ett "yttre hot" eller ej. Vilka dessa ord är kommer aldrig någonsin att publiceras, ur en ren säkerhetssynpunkt för det skulle ju innebära att fienden ibland oss enkelt skulle kunna undvika dessa ord. Och med största sannorlikhet kommer den automatiska urvalsutrustningen inte vara gratis och den som kommer att läsa dessa meddelanden kommer inte att jobba ideellt. Vem som betalar får du gissa, jag tror du kommer att gissa rätt på första försöket. För helt ärligt så tror jag inte att du är dum i huvudet. Helt ärligt så tror jag att om du tänker efter så kommer du att tycka att dethär är helt sjukt.



Sverige förlorade mer än en fotbollsmatch den 18e juni 2008.
Kommer du ihåg vad du gjorde den artonde Juni och dagarna innan? Kommer du ihåg att du satt klistrad vid radion och lyssnade på de få nyhetsdebatterna om det stundande riksdagsbeslutet eller kommer du ihåg att du satt klistrad framför teven och laddade inför Sverige - Ryssland?

Det aktuella lagförslaget var uppe på tapeten redan för ett år sedan men fick då nedslag och det beslutades att det skulle få möggla i ett år för att sedan prova igen och kolla om det går igenom på andra försöket. Det gick den andra gången för tydligen är dåliga jävla idéer som fint vin i Riksdagen. Trehundrasextiofem dagar att tänka efter som resulterar i en panikomröstning sent på kvällen när hela landet tittar åt ett annat håll. Jag kan inte säga att jag är den som har klippkort (eller heter det röstkort?) till landets vallokaler, men är inte vårt privatlivs vara eller icke vara något som vi borde rösta lite om?
wikipedia om FRA | stoppafralagen.nu

DMZ

"Jag har en serietidning jag tror du skulle gilla"
Det finns en del saker som känns som att de är skapade enbart för min skull. Serietidningen DMZ är (som du kanske redan gissat) en av de sakerna. Jag kan inte låta bli att känna någon sorts samhörighet med författaren och tecknaren. Det är som att de studerat mig hela mitt liv och vid en viss tidpunkt bestämt sig för att skriva en historia och teckna upp den i serieformat enbart för att de vet att just precis jag kommer att tycka om den så mycket som jag gör. För faktum är att jag älskar DMZ.

Jag är långt ifrån först med saker och ting. Jag är rent sen med det mesta (jag har till exempel aldeles nyligen lärt mig vad som är så coolt med New Eras 59fifty-kepsar). Kanske är det för att jag oftast är för upptagen med de saker jag redan har hittat så jag helt enkelt inte letar efter nya saker, men ibland (av olika anledningar) snubblar jag över sådana saker som bara gör hela livet mycket bättre. Ibland slänger vänliga människor sådana saker framför fötterna på mig. Jag fick låna den första delen av DMZ sammlingsalbumen (som ni ser på bilderna här nedanför) av en mycket god vän till mig. Men vid den tidpunkten var vi inte mer än lite mer än bekanta vilket också gav en mystisk känsla över det hela (jag är mycket svag för det som ursäktas som sammanträffanden då de oftast verkar vara så mycket mer än just det. Så mycket mer än rena sammanträffanden). Eller så är jag helt genomskinlig...

39268-383

Demilitarized Zone, N.Y.C.
Serien utspelar sig i en inte alls avlägsen framtid på och omkring ön Manhattan i USA. En konflikt mellan de två stridande sidorna "The United States of America" och den ideologiska utbrytargruppen "The Free States". Båda består av i stort sett helt vanliga Amerikaner som inte riktigt kommer överens med varandra om hur landet skall drivas vilket har lett till ett andra inbördeskrig i USA. Båda sidorna möts med Manhattan mitt emellan dem vilket renderar ön till ett militärt ingenmansland (nu snackar vi fräcka ord) där det på grund av kriget råder totalt kaos.

Ingen bestämmer mer än någon annan över gatorna på Manhattan mer än den som har flest i sitt gäng, mest vapen och minst att leva för. En till synes ogästvänlig plats med andra ord. Men tro för den delen inte att det inte finns skönhet i förfallet, för trots att merparen av Manhattans befolkning evakuerats från ön i samband med kriget så bor det (mot alla odds) människor kvar som gör sitt bästa att överleva dagen (och inte minst natten) på det bästa sättet de kan och sporadiskt utspritt över hela staden finns det små sammhällen uppbyggda av likasinnade som efter bästa förmåga sköter om sigsjälva och varandra så gott de kan i den hagelstorm av korseld och bombregn som Manhattan är belägen i.

39268-388DMZ kretsar runt seriens protagonist Matthew "Matt" Roth som från början är praktikant på nyhetsjätten "Liberty News" men stiger snabbt i graderna till allmän överlevare då helikoptern han anländer i blir nedskjuten och exploderar och lämnar Matthew som ensam överlevare med enbart kläderna han kom i, blödande sår, en mobiltelefon och en kamera. När han förvirrad flyr för sitt liv springer han på en av seriens viktigaste biroller, asfaltsblomman Zee Hernandez, en före detta sjuksköterska, nuvarande ofrivillig fältsjukvårdare som plåstrar om honom och hjälper honom (till en början lite motvilligt) med att navigera och överleva i den stridshärjade staden serien igenom.

Helikopterns krasch och dess efterföljande explotion som resulterade i att samtliga Liberty News-anställda exklusive Matthew dog och brann upp lämnar vår osäkre, ofrivilliga, otränade, oerfarne och föga förberedda antihjälte som den enda nyhetsreportern för tillfället vid liv på Manhattan. Detta är någonting helt unikt då omvärlden saknar erfarenheter och upplevelser från den brustna staden och Matthew gör sitt bästa för att vara en objektiv och rättvis reporter när han tar på sig uppdraget att förmedla vardagslivet under bombmattan. Detta gör honom till en inflytelserik och eftertraktad person av i stort sett samtliga parter inblandade i inbördeskriget, från slummens gängledare till de stridande sidornas prickskyttar. Medaljen har två sidor och vilken som är fram och vilken som är bak är en definition under ständig förändring serien igenom och det enda som förblir konstant är att han aldrig någonsin har det lätt.

39268-384

Genre.
DMZ placerar sig väldigt bekvämt i min absoluta favoritgenre Cyberpunk. Där de mest intressanta, de postapokalyptiska historierna hör hemma för det är absolut vad denhär serien är. Många gånger funderar jag över varför jag fastnar för just den här sortens historier. En enkel förklaring till all sorts missärunderhållning är ju att av att få inblick i en fruktansvärd låtsasverklighet upplevs ens egen som mycket ljusare och enklare (anledningen till att förnedrings-teve blivit så popular till exempel), men varför känner jag mig då så hemma i dessa historier? Varför känner jag ett suckande "åh nej, inte min verklighet" varje gång jag mot min vilja slits ur dessa fruktansvärda fantastiska fantasiverkligheter?

Jag vill ju helst inte påstå att min verklighet är så hemsk att jag vill fly från den. Jag har tak över huvudet, mat i magen (nåja) och en säng att sova (nåja) i varje natt. Kanske är halvtryggheten ingenting mer än en hel osäkerhet. Kanske är jag bortskämd. Kanske har jag tråkigt. Men det är någonting charmigt och fängslande med att ta just den, vår sociala trygghet verklighet och vända den helt upp och ner, ur sitt sammanhang, enbart för att se vad som skulle hända.

39268-385

Link-Ups (ett engelskt ord för känslan av igenkännande samhörighet)
Men det är så mycket mer än genrevalet som gör DMZ till den, för mig, helt unika, odödliga och pricksäkra serien den är. Om Matthew Roth hade varit en självklar, bristlös superhjälte utan moraliska dilleman och tveksam beslutsfattningsförmåga hade jag nog aldrig kunnat relatera till honom så mycket som jag gör för faktum är att jag rent av identifierar mig med honom. Från besluten han fattar och värderingarna han har till hur han kommunicerar, hur han klär sig och till och med vilken kamera han har gör att jag känner en sjuk link-up till honom (där får ni ordet placerat i ett sammanhang. Slit det med hälsan).

39268-389Kanske är jag mitt inne i en identitetskris och fastnar väldigt lätt för karaktärer som skapas för MTV-generationens åldrande inte-tonåringar-längre för att kränga serier (för skriver du en historia som läsaren kan relatera till har du det vi i branschen brukar kalla "halva inne"), men allt det till trots och allt detta ovanför (och lite till här nedanför) är för mycket för att det bara ska passa in med min egen personlighetskris, det är nånting mer för jag kan verkligen inte förstå hur någon kan göra en serie som träffar så rätt, om och om igen. Från första sidan har DMZ imponerat mig och för varje nummer som kommer ut så fortsätter serien att sätta en ny standard som är väldigt svår att mäta sig efter. För faktum är att DMZ helt saknar motstycke för bättre än såhär, mina vänner, blir det helt enkelt inte.

En helhet är uppbygd av små delar.
För inte nog med allt det jag skrivit här ovanför så briljerar DMZ med en av de absolut mest avgörande delarna som, om det görs fel eller missbrukas, kan få förödande konsekvenser i en historia oavsett format som helst. DMZ behärskar en av de absolut viktigaste komponenterna i en helhet; Detaljerna.

För en av mina egenskaper (eller nackdelar) som oftast agerar till min nackdel är att jag är extremt (och nu snackar vi extremt) petig med små, till synes betydelselösa detaljer. Det stället där berättelseskapare (oavsett om det är tevespel, filmer, böcker eller serietidningar) brukar misslyckas fatalt är i militärutrustningens små detaljer som snabbt skiljer rätt från fel. Detta är något som "vanliga" människor kan leva ett helt liv (faktist) utan att någonsin lägga märke till, men vi som är aningens för militärt överintresserade får mer ofta en sällan en containerfull med naglar i ögonen när dessa berättelseskapare till exempel förväxlar vapen, låter skådespelare hålla dem på fel sätt, monterar sikten bak-och-fram eller helt enkelt inte bryr sig om att lära sig hur ett handeldvapen fungerar. Listan kan göras fruktansvärt lång och den fylls på (än idag, faktist) nästan varje dag med små missar som bidrar till stora misslyckanden som enbart märks av en procentandel av befolkningen och därför inte ägnas någon hänsyn.

39268-387Men jag tror att du kan gissa vilka som, med bravur, har lyckats? Ja, författaren och illustratören av DMZ. Naturligtvis finns det små missar i serien, men för en gångs skull får de fler saker om framfoten än om bakfoten. Nu får jag utfärda en liten spoilervarning, så hade du tänkt läsa serien kan du hoppa ner till nästa stycke... NU! För nu ska jag berätta om när Matthew kvicknar till i Zees lägenhet efter att han däckat när helikoptern kraschade och hon inte vet om hon kan lita på honom eller inte. Hon riktar då en en klassisk modern magasinmatad rekylmanövrerad semiautomatisk pistol mot honom och jag ser till min stora fasa hur det sitter tejp dragen över manteln och underbeslaget på pistolen (vilket är helt ologiskt för den skulle, om pistolen fungerar som den ska, rivas loss när hon skjuter alternativt hindra pistolen från att ladda om sigsjälv). Jag var då beredd att lägga ner DMZ och bara skita i att läsa den (ja, petig är jag) men jag fortsatte läsa med mina skeptiska ögon för att låta tidningen få en andra chans. Det fick den och jag fick så jag teg. För någon sida senare ber Zee om ursäkt för att hon skrämde Matt med pistolen och förklarar att manteln är trasig så pistolen inte fungerar. Det var därför den var tejpad. Det är därför jag älskar denhär serietidningen så mycket som jag gör. För den bryr sig om detaljerna.

39268-386

I <3 N.Y
DMZ är skriven och tecknad av Brian Wood och Riccardo Burchiell och gavs ut första gången i November 2005 i U.S.A. Den ges fortfarande ut i standard comic-format i lösnummer men dessa kan vara lite knöliga att få tag på. Lättare däremot är det att få tag på sammlingsalbumen som du sett på de stora bilderna i dethär inlägget. I skrivande stund finns det fyra sammlingsalbum ute med ett femte på gång nästa månad. Albumen är förvånandsvärt billiga (för att vara album och med tanke på hur tjocka de är). De kostar dryga hundralappen och finns att få tag på här, här och här.

Enjoy.

Fresh to death (dethär är ingen modeblogg)

Det blir ett jävla tjat om att året börjar NU.
För dethär året börjar precis som det förra gjorde, förutom att jag (hittills, peppar peppar) sluppit dendär galna magsjukan som jag hade för ganska exakt ett år sedan nu. Men för en gångs skull är det faktist ganska skönt med lite rutin istället för konstanta förändringar på grund av total förödelse som lämnar mig i ett vraklikt tillstånd där jag måste plocka upp skärvorna av migsjälv och det som en gång varit men aldrig mer, någonsin, kommer att bli.

Istället börjar det med fint väder (inte de senaste vinterdagarna, jag menar förra veckan), en bil som efter lite batteriproblem och ett tappat humör snällt startade och gick igenom besiktningen utan problem. Det finns egentligen inga anledningar till varför den inte borde göra det förutom att jag (mer förut, skärvor och allt detdär) haft en kronisk otur vad det gäller allt. Men den verkar ha tagit semester för stunden. Jag hoppas att den aldrig någonsin kommer tillbaka. Oh, och jag har ett par nya skor...

39268-352

Minnesmotorväg (jag hade visst lite mer att säga om bilen).
Det är med ett sorgset hjärta jag har beslutat att sälja min fina bil. Det är troligtvis sveriges enda Nissan Almera som blivit behandlad som om den vore en Lamborghini. Det är väl det som är anledningen till varför jag säljer den, för att jag är för rädd om den. Jag tar den till exempel inte till jobbet då det sliter i onödan på bilen. Jag tar den inte heller för att åka och handla då det också sliter, helt i onödan, på bilen. Om jag ska resa någonstans så tar jag mycket hellre tåget, dels för att det är kul och jag är smygtågfantast men också, till största del, för att det sliter på bilen. Så det enda användningsområdet jag har kvar för den fina bilen är joyrides. Små eller stora åkturer som enbart är för skojs skull och de om något är ju helt onödiga. Det resulterar i att bilen bara står och kostar mig en hel drös med pengar helt i onödan och både jag och bilen förtjänar bättre än så.

Det som är absolut värst med det hela är ju inte att jag kommer att vara utan bil, det klarar jag mig galant utan. Det värsta är att den bilen är en symbol för det absolut bästa sakerna jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allt bra som någonsin (med vissa undantag då förståss, men jag försöker skapa lite dramatik här) har hänt mig har hänt i anslutning till dendär bilen. Det är väl kanske det som gör det svårt men samtidigt lätt med att sälja den. Den är en så stor del av den jag var och allt som var förut. Men ingenting av det är någonting längre och bilen gör sig nog bäst någon annan stans. Nya minnen åt någon annan.

39268-351

Ett inlägg om en bil med bilder på ett par skor.
Fast det har ju handlat väldigt lite om själva bilen och väldigt mycket om vad jag känner och inte känner längre för den. Eller något i den stilen. Hur som helst så finns det ju ingenting ont som inte för något gott med sig (och inget gott som inte för något ont med sig?) för när/om jag lyckas sälja bilen så kommer jag eventuellt att ha råd med ett nytt objektiv med vibrationsreducering till min kamera. Köpt tröst.

Men jag kommer att sakna den.

I kina käkar de mänskliga rättigheter

Amnesty International.

Idag när jag va påväg att träffa Fripsie så snubblade jag över Amnesty som hade en demonstration mot Kina (som helt verkar ha gått över till the dark side, skärpning). Smått oväntat och kul att fota. Lite oväntat men väldigt passande (sammanträffande?) så stod det "Made in china" på deras handklovar. Väldigt fyndigt. Jag önskar jag hade haft mer tid. De va rätt trevliga också och jag har hört att de kämpar för en bra sak så ni kan ju passa på att stödja dem (mer om det på amnestys hemsida).

39268-314

Nu kommer dethär inlägget tyvär inte handla om hur jag förhåller mig till Kina och deras metoder.
Dels för att jag inte är tillräckligt påläst för att uttala mig och dels för att dethär inte ska bli en politisk blogg (mer än vad det redan blivit). Nu har jag dock målat in mig lite i ett hörn när jag ska försöka byta samtalsämne från kampen för mänskliga rättigheter till något som är sådär härligt ytligt som min brödtext brukar vara (fortfarande jävligt viktig, men kanske inte på en lika kritisk nivå. Kan vara en diskuterbar fråga, men uhm.. nu är jag iaf en bit på vägen att komma ifrån dethär med kina).

39268-315

Hotel Rwanda.
Jag och Fripsie hyrda Hotel Rwanda efter att jag fått den rekomenderad av Sofia och även en helt främmande man inne på mitt lokala videouthyrningsställe som sa att den va bra när han såg att vi stod med fodralet och läste. Han själv skulle hyra "Sniper 3" med Tom Berenger. Jag undrar vad han är för sorts kille egentligen. Den främmande mannen då, inte Tom Berenger. Fast han (Tom Berenger) är ju också en främmande man, även fast jag vet vad han heter och nog sett minst tre filmer där han är med. Han är skyldig mig typ 6 timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Den jäveln. För er som inte vet så är "Sniper"-filmerna ett rejält lågvattenmärke i Hollywoods hyffsat glamourösa filmhistoria. Hotel Rwanda var däremot riktigt bra. Därav förvirringen.

39268-315

I övrigt.
Idag märkte jag hur denhär sidan (eller ja, denhär sidans förra version) såg ut i Mozilla Firefox och det var inte vackert för Firefox som ska vara en sån väldans smart webläsare är inte smart nog att fatta en helt vanlig HTML-kod (okej, den kanske var lite slarvig. Typ ett misslyckat klonförsök av en HTML-kod. Men ändå, hade Firefox varit så smart som det framställs vara så hade det fattat. Faktist) så jag spenderade två och en halv timme med att bygga upp sidan från grunden endast för att få den att se ut som den redan gjorde i Internet Explorer. På vissa plan så har Firefox endel charmiga funktioner inbäddade och någon sa något om att det är snabbare på att ladda fram hemsidor men Explorer har verkligen skärpt till sig på senaste versionerna (visserligen efter att sneglat på firefox), men för personer (migsjälv som exempel) som baserar hela sin (min) existens på saker som är vilsamma för ögonen och som har en internetuppkoppling som inte är från typ Dackefejden så kommer Firefox på stark andraplats. Och som vi vet så är nummer två den första förloraren så inatt kommer jag att hålla om Internet Explorer 7 extra hårt när vi går och lägger oss (inte bokstavligt talat då, men du förstår). Gonatt!

(Amnesty, om ni klickar på bilderna så kommer dyker de upp i större, oredigerat format)

The Cube

Allspark.

Det har gnällts rätt mycket på dethär huset, vilket inte är helt oväntat då det gnälls på verkligen allt, hela tiden, skoningslöst och utan undantag. Men har du någonsin funderat på hur många städer som har en alldeles egen Allspark? Jag tror att vi är ensamma om det (för det finns bara en allspark, därav kriget mellan Autobots och Decepticons). Hur som helst, jag tror det största problemet "folk" har med konserthuset (förlåt, konsert och kongress) är att de tror att det enbart är till för "överklassen" (komiskt med tanke på att majoriteten av våra innevånare hör till överklassen. Om man jämför med typ Sierra Leone eller Tchad. Kom ihåg att vara glad för det du har emellanåt).

39268-308

Nu ska jag försöka vara lite objektiv (oj, fotohumor. Titta på mig, jag är ett objektiv! hahaha)
Jag kan förstå att folk reagerar på och känner att huset mest är till för överklassen men jag tror mest att det handlar om att gemene man inte känner sig "fin nog" för konserthuset. Jag kände mig ju inte direkt välkommen när jag kom in, men det var nog bara min egen inställning och förväntning för jag är van vid att behandlas som en snattare var jag än kommer (det värsta är att jag faktist har börjat förvänta mig det och till och med slutat tänka på det tills någon som jag tar sällskap med påpekar det) men jag hade sett en bild i på en av våra lokala talanger Bobby Sandz i en av våra lokala tidsskrifter när han satt i trapporna i Konserthuset (sjukt snygg bild) och jag kände mig manad att gå in och ta egna bilder på Uppsalas läckraste rulltrappor (den här ovanför).

39268-312

Jag kommer verkligen inte på någon bra underrubrik, klockan är 00.00.
Första gången jag gick dit trodde jag inte att det skulle vara öppet, men det var det (uppenbarligen) dock trodde jag faktist inte att jag skulle få härja fritt (nåja) där inne så jag gick snällt fram till receptionsdisken och frågade om det var fritt fram för mig att kliva in och fota och de skrattade nästan åt mig för att jag frågade, "självklart, det är bara att kliva på". Såklart. Där inne var det fullt av kostymkillar så jag kände mig inte direkt omfamnad den gången. Men idag när jag gick dit så träffade jag Karin med stort K och hon kunde detdär med att få mig att känna mig mer än välkommen (och nästan lite kär).

39268-307

Fortsättning följer.
Hur som helst så hjälpte hon mig med att försöka få tag på någon ansvarig som kunde fatta beslut/ta sig tid till att släppa upp mig dels in i stora föreställningssalen för en session (foto då, ingen föreställning tyvär) men jag försöker även tjata mig upp på taket för där uppe bara måste det vara coolt. Förmodligen kommer jag att behöva tjata ihjäl mig och troligtvis helt inte lyckas, men med en liten bit tur och min fenomenala övertalningsförmåga så borde det ju (väl?) gå. Om jag lyckas kommer ni att märka det.

39268-309

Respekt.
Det är fruktansvärt kul att se hur folk reagerar när man står och pekar med en kamera. Framför allt möts jag av en enorm ödmjukhet, hjälpsamhet och respekt. För i praktiken så kapar jag av någons väg där jag står och joxar men nästan oavsett var jag än är (förutom där det är fotoförbud då) så gör folk verkligen sig besväret att till exempel ta en liten omväg och gå bakom mig istället för framför mig (framför kameran). Det är ju naturligvis väldigt tacksamt även fast jag inte förväntar mig det. Men när jag tvingas integrera med någon (typ be om lov eller hjälp) så är folk verkligen hjälpsamma och anstränger sig för att jag ska få det jag vill (och jag är förtjust i att få som jag vill). Här om dagen fotade jag till exempel en sak mitt på en trafikerad väg (bilder kommer, snart) och inte en enda bil varken tutade eller körde demonstrativt nära. Jag uppskattar det verkligen (tack för all hjälp!).

Jag hade en bra dag.

Äldre inlägg