Övergivna platser
Boktips, har jag hört.
Ett boktips jag dock aldrig kommit mig för att följa upp. Det sägs att den ska vara bra, att den ska innehålla foton och berättelser om övergivna platser landet runt och jag borde verkligen ta mig för att läsa den, titta på bilderna och njuta av berättelserna men jag har verkligen haft fullt upp med att åka runt till övergivna platser själv, ta egna bilder och skriva mina egna berättelser. Inte helt otippat kanske, men här kommer ett några berättelser från de platser jag gillar bäst (asbäst).
Ett boktips jag dock aldrig kommit mig för att följa upp. Det sägs att den ska vara bra, att den ska innehålla foton och berättelser om övergivna platser landet runt och jag borde verkligen ta mig för att läsa den, titta på bilderna och njuta av berättelserna men jag har verkligen haft fullt upp med att åka runt till övergivna platser själv, ta egna bilder och skriva mina egna berättelser. Inte helt otippat kanske, men här kommer ett några berättelser från de platser jag gillar bäst (asbäst).
För ingenting säger "kom in och fota" som skyltarna "Rivning asbest" eller "obehöriga äga ej tillträde" (som naturligtvis skall respekteras, varning varning) och om något smartskaft sätter upp skyltar som säger "kom hit och fota, det blir skitsnygga bilder" (det står mellan raderna) så är det ju typ ens skyldighet. Jag menar, snart kommer dessa ställen att vara borta, för alltid. Och det är allt för sällan som man får kan har möjligheten att gå in på dessa ställen för faktum är att dessa ställen är rätt få (även om de kan framstå som många) och de blir bara färre. Alla bilder du kommer att se i den här första delen till exempel är från ställen som inte finns kvar längre. De försvann bara några dagar efter att jag va där.
Kaffe
Om jag ska vara ärlig så har jag faktist ingen aning om hur länge Lindvalls Kaffes gamla fabrik stått orörd. Jag vet heller inte riktigt vad de brukade göra där inne (förutom att väga saker, du kommer förstå om ett tag). Det enda jag vet om byggnaden är att den hade en hyffsat skymd mur på baksidan som haft graffiti som fått stå orörd rätt länge (om man jämför med mycket annat) men nu är den som sagt på väg bort.
Det är lite konstigt faktist, för byggnaden i sig skvallrar om att den stått orörd sen.. ptja.. sen farfar va liten (typ, då vet du unjefär hur länge det känns som att byggnaden stått orörd. Obs, jag är i tjugofem till trettioårsåldern med normalt gammla föräldrar vars föräldrar fick dem i normal tid för tiden). Ok, det känns som att byggnaden stått tom sen trettiotalet. På vissa ställen. Till exempel så finns det gamla kaffeburkar och vågar (kommer sen) som ser ut som att de är från innan den tiden jag gissade, medans proppskåpen och sådant ser relativt nya ut. Det kan ju bero på att de uppdaterat sina proppskåp och ingenting annat, men det blir roligare om jag tycker att det är konstigt, visst?
Det är lite konstigt faktist, för byggnaden i sig skvallrar om att den stått orörd sen.. ptja.. sen farfar va liten (typ, då vet du unjefär hur länge det känns som att byggnaden stått orörd. Obs, jag är i tjugofem till trettioårsåldern med normalt gammla föräldrar vars föräldrar fick dem i normal tid för tiden). Ok, det känns som att byggnaden stått tom sen trettiotalet. På vissa ställen. Till exempel så finns det gamla kaffeburkar och vågar (kommer sen) som ser ut som att de är från innan den tiden jag gissade, medans proppskåpen och sådant ser relativt nya ut. Det kan ju bero på att de uppdaterat sina proppskåp och ingenting annat, men det blir roligare om jag tycker att det är konstigt, visst?
Fast det är ju inte så konstigt. Stället ligger typ mitt i stan och Lindvalls har ju knappast ogjort kaffe sedan trettiotalet, eller hur? Så nånting har de ju gjort där inne men först nu fattat att de äger stället och kan riva och bygga nytt (unjefär som resten av alla i Uppsala). Men hela byggnaden har verkligen fått stå och sjunka till sig för väl inne så finns det nästan inga räta vinklar någonstans (så förstå hur svårt det va att fotografera snyggt när allt är snett och skevt). Men det bidrar ju till sin charm det också. Typ använder du hissen så kommer du att ramla ner och slå ihjäl dig-charmen. Eller se upp för hålen i marken för annars kommer du att ramla och slå ihjäl dig-charmen. Ett charmigt hus oavsett.
Vågar du?
Jag vägde mig. För det konstigaste va att allt där inne fungerade. Vågarna verkade vara hyffsat kallibrerade (och jag fick det svart på gulvitt att min kamerautrustning väger asmycket). Så kanske va det så att stället användes fram till alldeles nyss bara att de som jobbade där fick använda asgammla grejjor. Om det va så så lär ju arbetsmiljöverket haft något att säga till om. Kanske är det därför de river stället nu? Ah, ser du.. vi löser mysteriet i farten. Tillsammans.
Vad det än va så är det borta nu och jag kan ju, inte helt otippat, tycka att det är lite synd. För om vi istället för att rev ner det som är gammalt för att bygga nytt så kunde vi ju bygga nytt på ställen som ingen bryr sig om, typ skogen (nej, vi ska inte hugga ner skogen).
Men det är va ett fint ställe. Jag är glad att jag hann se det för vårt (jag är ett vi) besök va inte ens planerat utan vi gick förbi och märkte att -ojsan- här håller de på att riva det gammla stället. Let's go in och kolla (tur att jag har kameran med mig jämtjämtjämt).
Nu gjorde jag för ovanlighetens skull lite forskning inför det här och även om jag inte hittat så mycket så har jag hittat att byggnaden är från 1912 (dvs snart 97 år gammal) och den har varit del av själva kafferosteriet men nu stått som en lagerbyggnad (det förklarar saken). Det stod även att det rivs för att bygga ut resecentrum som vi ska få här i Uppsala och jag kan, likt den Uppsalabon jag är, inte låta bli att tycka att det låter som en dålig idé. Men vem vet, om ett par år när resecentrum är klart så kanske jag visar upp en mängd häftiga foton därifrån och skryter vitt och brett om vilket häftigt resecentrum vi har här, eller så gråter jag blod för att jag fortfarande inte hittat bilderna på graffitimålningarna som va på baksidan av Lindvalls gammla lokaler, någon gång i början av tvåtusentalet.
The Descent.
Stället jag pratar om är den nedlagda järnmalmsgruvan i den lilla orten Ramhäll ett par mil nord öst om Uppsala. Även här har jag gjort lite (fast det är fan lite) forskning. Det märkliga är att jag kollar upp historien bakom alla ställen efter att jag varit där så medans jag går omkring på platsen så har jag inte den blekaste aningen om vad sakerna och tingen har varit och heller inte hur länge de stått där och det enda det leder till är att jag tycker att allt ser ut som hemliga Sovietiska kärnvapenbaser eller ställen där man faktist ganska bra skulle kunna skydda sig från den stora zombieinvasionen.
Ramhälls gruvor vore faktist perfekta för båda ändamålen. Men i verkligheten så är det inget mer än en helt vanlig (om än modern för sin tid) järnmalmsgruva som står på en plats där man grävt efter malm sedan 1700talet men byggnaderna ni ser på bilderna är från typ fyrtiotalet och den lades ner 1975 och har sen dess stått i nyfikna, omdömeslösa och graffitimålande människors våld.
Men det är något med det här stället som inga andra ställen jag besökt har fört med sig och det är den känslan av att det är, av någon anledning, att det känns som ett jävligt farlig ställe och som att jävligt o-bra saker har eller kommer att hända här om man inte är försiktig.
Och det är något mer än att det helt enkelt är helt jävla livsfarligt att vara där inne och klättra runt för är inte golven ruttna så är det helt enkelt hål i dem som antingen leder ner i ett hisschakt, ett gruvschakt eller bara bottenplan femton meter nedanför.
Jag har aldrig haft några problem med varesig höjder eller mörker (eller ja.. problem och problem) och jag har varit i Ramhälls gruva ett par år tidigare i lite olika sammanhang, men min stackars tjej som jag släpade med mig ut till gruvan fick sig ett par rejäla överraskningar då jag kanske inte riktigt breskrev exakt hur stället såg ut och vad det va som gällde där. Hur mörkt det faktist va och hur högt upp man faktist kommer att gå på trasiga golv.
Hon gjorde dock ett exemplariskt jobb med att hänga efter och jag tror såhär i efterhand att hon inte ångrar sig (det är ju lätt att säga nu när man överlevde) men att hon troligtvis gjort det om hon stannat kvar på marknivå. Hon va dock nog inte den enda som blev uppskrämd av Ramhäll den dagen då jag, innan vi åkte, ringde till en av mina närmsta vänner och sa att "vi åker till de övergivna gruvorna i Ramhäll, om vi inte är tillbaka innan 18.00 så har vi ramlat och slagit ihjäl oss så då får du skicka dit räddningstjänsten". Jag kunde kanske ha formulerat mig lite bättre, förlåt Ylva.
Någonting säger mig också att stället inte va en helt säker plats att jobba på även när den va i full bruk (även om jag tror att de som jobbade där slapp oroa sig för hålen i marken som jag tjatar om) för det är verkligen fullt av varningstexter ända från den lilla stigen man tar för att komma dit fram till varje liten elcentral som någon gång gjort någonting.
Som jag sa förut så har jag varit ute i Ramhäll vid ett par tillfällen förut, då i Airsoftsammanhang (en sorts krigslek med soft air guns där man delar upp sig i lag och skjuter på varandra) och i det syftet är Ramhäll näst intill perfekt då det verkligen har stämmningen till sin fördel och det finns otippade vinklar att gömma sig och ta skydd bakom. Dock slopades idén i ett rätt tidigt stadie på grund av säkerhetsskäl då det är väldigt mörkt där inne för trots att det finns spår av elektricitet och belysning så är det av förklarliga skäl ingen ström som leder in längre och sa jag förresten att golven är i ett förrädiskt dåligt skick?
Jag kan förstå varför det blev som det blev och att det inte va så många som va sugna att leka krig med livet som insats (vilket är rätt ironiskt när man tänker på det) för om man har brottom i mörkret och ska försöka se vart man sätter fötterna samtidigt som man ska gömma sig så blir det lätt så att man gör bort sig och slår ihjäl sig men jag kan inte låta bli att fundera på alla roliga saker man skulle kunna göra där.
För som jag har tjatat om nu i en evighet så finns det en skräckstämmning i byggnaderna som jag inte riktigt hittat någon annan stans. Visst, alla övergivna platser har ju sin charm men den här sortens charm är rätt sällsynt och jag och ett par av mina gammla kompisar pratade vitt och brett om att vi skulle ta dit en dieselgenerator som vi tankar på för en timmes bruk och ställa i ena tornet och dra en sladd till den andra där vi ska sitta och titta på en två timmar lång skräckfilm. Så efter halva filmen skulle strömmen ta slut och någon skulle behöva gå och fylla på den. Läskigt? Ja. Jävligt korkat? Det också. Det kanske va bra att det, som med väldigt många saker, aldrig blev av men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur kul det skulle vara. Det är en fin gräns mellan korkat och kul antar jag.
För att ta sig runt i Ramhäll är ingen lek. Alls. Och om du ska åka dit så se till att ta med dig handskar (vilket jag glömde) och ficklampor (vilket jag, tur nog, kom ihåg) för om du inte förstått det redan så innebär att ta sig runt inne i byggnaderna och mellan tornen en hel del klättrande. Men är man bara försiktig så tror jag faktist inte att det är så farligt att röra sig där inne. För så länge man är jävligt försiktig och kollar noga var man sätter fötterna så håller det (nog).
Det stället jag däremot tror man måste vara mest försiktig på är de gångarna som leder mellan tornen. Jag är inte någon erkänd avståndsgissare och jag har faktist ingen aning, men blir jag tvungen att gissa så skulle jag säga att gångarna är mellan tio och femton meter upp i luften, mellan tornen. Jag antar att de fraktat malm mellan tornen i gångarna (no shit erik, tror du?). Däremot så är det, som du ser på bilden här nedanför, kanske inte de mest pålitliga ställena att gå på för ser du de ljusa hålen i golvet? Det är hål. I golvet. Och det gröna som du ser genom hålet det är skog. Uppifrån.
Det som nästan är konstigast med Ramhälls gruvor är att trots att det är ett väldigt populärt ställe att besöka så ser man inte, med undantag för klottret och graffitimålningarna (ja, det är skillnad), så många spår efter alla besökare som varit där för det verkar som att folk åker dit och kollar läget, skiter på sig och sen åker därifrån för visst, alla fönsterrutor är sönder och alla proppskåp är lensade, men jag hade faktist föräntat mig att det skulle vara i sämmre skick än vad det är. Speciellt med tanke på hur länge det stått och hur många som vet om att det finns. Nu menar jag naturligtvis inte att allt är i bruksskick och att det är som att man nästan skulle kunna sätta igång fabriken igen, för visst är sakerna trasiga och obrukbara men på något sätt hade jag förväntat mig mer rester efter tidigare besökare. Jag vet inte riktigt varför.
Det kan ju bero på att det mesta är gjort i betong och det finns inte så mycket som är så lätt att ha sönder med betong om man inte har rätt maskiner för att ta sönder den, men det är roligare att tänka att folk tycker att det är kul att se stället mer än vad de tycker om att slå sönder allting så jag inbillar mig att det är därför det mesta är i ett så (förhållandevis) hyffsat skick.
De enda riktiga tecknen på att folk kontinuerligt besöker stället är att alla ingångar muras igen med ett par års mellanrum för att markera att man inte borde va där (ingenting säger -kom inte in- som en tegelvägg, right?) men på något magiskt sätt så dyker det alltid upp nya vägar in (i form av uppslagna tegelväggar) och det kanske inte är så bra att göra så, men det är ju definitivt ett tecken på att det finns ett stort intresse av att gå in och kolla.
Faktum är att medans vi va där och klättrade runt så dök det upp ett nytt sällskap som också fått nys om gruvbyggnaderna och även de ville nog se om det faktist stämmde. Om det faktist fanns ett ställe som detta som bara står och inte gör någonting men det är ju så att det finns rätt många ställen som bara står. Frågan är ju bara hur länge de får stå. Här om dagen så fick jag frågan vad jag och min tjej brukar göra med vår fritid och förutom tevespel, serietidningar och annat nörderi så svarade jag att vi brukade åka till övergivna ställen och kolla hur det ser ut och fotografera dem. Då hajjade både jag och personen jag pratade med till. Va? Brukar? Och när jag tänkte efter på hur många ställen det är som vi åkt till så kom jag fram till att ja, brukar är ett befogat ord. Och personen jag pratade med hade ingen aning om hur många sådana ställen det faktist finns runt omkring. Med handen på hjärtat så vet ju faktist inte jag heller, jag rör mig ju nästan bara uteslutet i Uppland och jag tror inte att jag sett allt. Tänk då resten av Sverige. Det enda jag vet är att det blir en roadtrip nästa sommar.
Nu refererar jag ju väldigt ofta till stället som "Ramhälls gruva" men faktum är att jag aldrig hittat något sätt att ta sig ner till självaste gruvan. Jag skulle gissa på att den är igenbommad ganska rejält för det är ju lite skillnad på att lämna en förhållandevis liten (fastän den är ganska stor) fabriksdel öde som det är att bara gå ifrån en hel utgrävning till gruva. Men jag vet faktist inte.
Det finns som sagt hisschakt (rim) lite över allt och kanske är det någon av dem leder ner till en enorm underjordisk yta som jag knappt kan föreställa mig men där fegar jag nog ur tror jag. Eller, tror och tror, jag vet att jag inte kommer att ta mina vita jympadojjor på en klättringstur ner för ett hisschakt utan att ha den blekaste aningen om hur djupt det är eller vad som finns i botten (har du sett The Descent förresten?). Dock måste jag erkänna att när jag tänker på det så låter det ju faktist rätt dumt kul.
Schakten är inte alls svåra att hitta och om någon av er som läser det här någonsin av en ren händelse hoppat ner (motsvarande) i hisschakten och kollat var de leder så får ni mer än gärna dela med er. Någon måste ju ha gjort det. Någon måste ju veta, det är jag helt säker på. Jag är bara så fantastiskt dålig på att ta reda på saker och ting. Däremot så vet jag om att det finns mer än bara någon enstaka Urban Exploration organisation (sen hur välorganiserade de är vet jag inte heller) här i landet och de är definitivt 1. Mer hardcore än vad jag är och 2. Förmodligen mer informerade om typ allt som jag bara svamlar om.
Sista delen. Graffitidelen.
Ramhäll skiljer sig på många sätt från många andra övergivna platser som jag besökt men på ett sätt skiljer det sig inte alls från något annat ställe och det är det sättet att hur många gånger man tror att man hittat något coolt så är det alltid minst en graffitimålare som hittat det före.
Vilket inte är ett dugg konstigt för om jag tror att jag har en gnutta engegemang (hur det nu stavas) så är det ingenting mot de som lever för sådant här (nu pratar jag rent generellt altså). Det är ju faktist ingen stor förvåning heller utan snarare en välkommen hälsning att en av mina (nu tar det emot att använda ordet) favoritsubkulturgenrer alltid finns på plats för att känna mig lite hemma hur långt bort hemmifrån jag än är för det är ju som du kanske förstått något av det bästa jag vet.
Nu gjorde jag för ovanlighetens skull lite forskning inför det här och även om jag inte hittat så mycket så har jag hittat att byggnaden är från 1912 (dvs snart 97 år gammal) och den har varit del av själva kafferosteriet men nu stått som en lagerbyggnad (det förklarar saken). Det stod även att det rivs för att bygga ut resecentrum som vi ska få här i Uppsala och jag kan, likt den Uppsalabon jag är, inte låta bli att tycka att det låter som en dålig idé. Men vem vet, om ett par år när resecentrum är klart så kanske jag visar upp en mängd häftiga foton därifrån och skryter vitt och brett om vilket häftigt resecentrum vi har här, eller så gråter jag blod för att jag fortfarande inte hittat bilderna på graffitimålningarna som va på baksidan av Lindvalls gammla lokaler, någon gång i början av tvåtusentalet.
Sorg eller glädje, tiden får utvisa.
Ramhäll.
Nu låter det kanske som att vi gjorde allt på en och samma dag, men så är inte fallet. Hur som helst, efter Lindvalls kommer Ramhäll och Ramhäll är typ Lindvalls storebror. Lindvalls jättestora storebror. För Ramhäll har inte varit något litet lager. Ramhäll är inte på väg att rivas och om man tror att man kan ramla och slå sig inne på det som en gång i tiden va Lindvalls lilla lager så kan man ramla så långt att man hinner dö av hög ålder innan man slår i marken i Ramhäll och gör man det slår man sig så illa att ens barnbarn kommer att få ont. Så häftigt är det i Ramhäll.
Nu låter det kanske som att vi gjorde allt på en och samma dag, men så är inte fallet. Hur som helst, efter Lindvalls kommer Ramhäll och Ramhäll är typ Lindvalls storebror. Lindvalls jättestora storebror. För Ramhäll har inte varit något litet lager. Ramhäll är inte på väg att rivas och om man tror att man kan ramla och slå sig inne på det som en gång i tiden va Lindvalls lilla lager så kan man ramla så långt att man hinner dö av hög ålder innan man slår i marken i Ramhäll och gör man det slår man sig så illa att ens barnbarn kommer att få ont. Så häftigt är det i Ramhäll.
The Descent.
Stället jag pratar om är den nedlagda järnmalmsgruvan i den lilla orten Ramhäll ett par mil nord öst om Uppsala. Även här har jag gjort lite (fast det är fan lite) forskning. Det märkliga är att jag kollar upp historien bakom alla ställen efter att jag varit där så medans jag går omkring på platsen så har jag inte den blekaste aningen om vad sakerna och tingen har varit och heller inte hur länge de stått där och det enda det leder till är att jag tycker att allt ser ut som hemliga Sovietiska kärnvapenbaser eller ställen där man faktist ganska bra skulle kunna skydda sig från den stora zombieinvasionen.
Ramhälls gruvor vore faktist perfekta för båda ändamålen. Men i verkligheten så är det inget mer än en helt vanlig (om än modern för sin tid) järnmalmsgruva som står på en plats där man grävt efter malm sedan 1700talet men byggnaderna ni ser på bilderna är från typ fyrtiotalet och den lades ner 1975 och har sen dess stått i nyfikna, omdömeslösa och graffitimålande människors våld.
Men det är något med det här stället som inga andra ställen jag besökt har fört med sig och det är den känslan av att det är, av någon anledning, att det känns som ett jävligt farlig ställe och som att jävligt o-bra saker har eller kommer att hända här om man inte är försiktig.
Och det är något mer än att det helt enkelt är helt jävla livsfarligt att vara där inne och klättra runt för är inte golven ruttna så är det helt enkelt hål i dem som antingen leder ner i ett hisschakt, ett gruvschakt eller bara bottenplan femton meter nedanför.
Jag har aldrig haft några problem med varesig höjder eller mörker (eller ja.. problem och problem) och jag har varit i Ramhälls gruva ett par år tidigare i lite olika sammanhang, men min stackars tjej som jag släpade med mig ut till gruvan fick sig ett par rejäla överraskningar då jag kanske inte riktigt breskrev exakt hur stället såg ut och vad det va som gällde där. Hur mörkt det faktist va och hur högt upp man faktist kommer att gå på trasiga golv.
Hon gjorde dock ett exemplariskt jobb med att hänga efter och jag tror såhär i efterhand att hon inte ångrar sig (det är ju lätt att säga nu när man överlevde) men att hon troligtvis gjort det om hon stannat kvar på marknivå. Hon va dock nog inte den enda som blev uppskrämd av Ramhäll den dagen då jag, innan vi åkte, ringde till en av mina närmsta vänner och sa att "vi åker till de övergivna gruvorna i Ramhäll, om vi inte är tillbaka innan 18.00 så har vi ramlat och slagit ihjäl oss så då får du skicka dit räddningstjänsten". Jag kunde kanske ha formulerat mig lite bättre, förlåt Ylva.
Någonting säger mig också att stället inte va en helt säker plats att jobba på även när den va i full bruk (även om jag tror att de som jobbade där slapp oroa sig för hålen i marken som jag tjatar om) för det är verkligen fullt av varningstexter ända från den lilla stigen man tar för att komma dit fram till varje liten elcentral som någon gång gjort någonting.
Som jag sa förut så har jag varit ute i Ramhäll vid ett par tillfällen förut, då i Airsoftsammanhang (en sorts krigslek med soft air guns där man delar upp sig i lag och skjuter på varandra) och i det syftet är Ramhäll näst intill perfekt då det verkligen har stämmningen till sin fördel och det finns otippade vinklar att gömma sig och ta skydd bakom. Dock slopades idén i ett rätt tidigt stadie på grund av säkerhetsskäl då det är väldigt mörkt där inne för trots att det finns spår av elektricitet och belysning så är det av förklarliga skäl ingen ström som leder in längre och sa jag förresten att golven är i ett förrädiskt dåligt skick?
Jag kan förstå varför det blev som det blev och att det inte va så många som va sugna att leka krig med livet som insats (vilket är rätt ironiskt när man tänker på det) för om man har brottom i mörkret och ska försöka se vart man sätter fötterna samtidigt som man ska gömma sig så blir det lätt så att man gör bort sig och slår ihjäl sig men jag kan inte låta bli att fundera på alla roliga saker man skulle kunna göra där.
För som jag har tjatat om nu i en evighet så finns det en skräckstämmning i byggnaderna som jag inte riktigt hittat någon annan stans. Visst, alla övergivna platser har ju sin charm men den här sortens charm är rätt sällsynt och jag och ett par av mina gammla kompisar pratade vitt och brett om att vi skulle ta dit en dieselgenerator som vi tankar på för en timmes bruk och ställa i ena tornet och dra en sladd till den andra där vi ska sitta och titta på en två timmar lång skräckfilm. Så efter halva filmen skulle strömmen ta slut och någon skulle behöva gå och fylla på den. Läskigt? Ja. Jävligt korkat? Det också. Det kanske va bra att det, som med väldigt många saker, aldrig blev av men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur kul det skulle vara. Det är en fin gräns mellan korkat och kul antar jag.
För att ta sig runt i Ramhäll är ingen lek. Alls. Och om du ska åka dit så se till att ta med dig handskar (vilket jag glömde) och ficklampor (vilket jag, tur nog, kom ihåg) för om du inte förstått det redan så innebär att ta sig runt inne i byggnaderna och mellan tornen en hel del klättrande. Men är man bara försiktig så tror jag faktist inte att det är så farligt att röra sig där inne. För så länge man är jävligt försiktig och kollar noga var man sätter fötterna så håller det (nog).
Det stället jag däremot tror man måste vara mest försiktig på är de gångarna som leder mellan tornen. Jag är inte någon erkänd avståndsgissare och jag har faktist ingen aning, men blir jag tvungen att gissa så skulle jag säga att gångarna är mellan tio och femton meter upp i luften, mellan tornen. Jag antar att de fraktat malm mellan tornen i gångarna (no shit erik, tror du?). Däremot så är det, som du ser på bilden här nedanför, kanske inte de mest pålitliga ställena att gå på för ser du de ljusa hålen i golvet? Det är hål. I golvet. Och det gröna som du ser genom hålet det är skog. Uppifrån.
Det som nästan är konstigast med Ramhälls gruvor är att trots att det är ett väldigt populärt ställe att besöka så ser man inte, med undantag för klottret och graffitimålningarna (ja, det är skillnad), så många spår efter alla besökare som varit där för det verkar som att folk åker dit och kollar läget, skiter på sig och sen åker därifrån för visst, alla fönsterrutor är sönder och alla proppskåp är lensade, men jag hade faktist föräntat mig att det skulle vara i sämmre skick än vad det är. Speciellt med tanke på hur länge det stått och hur många som vet om att det finns. Nu menar jag naturligtvis inte att allt är i bruksskick och att det är som att man nästan skulle kunna sätta igång fabriken igen, för visst är sakerna trasiga och obrukbara men på något sätt hade jag förväntat mig mer rester efter tidigare besökare. Jag vet inte riktigt varför.
Det kan ju bero på att det mesta är gjort i betong och det finns inte så mycket som är så lätt att ha sönder med betong om man inte har rätt maskiner för att ta sönder den, men det är roligare att tänka att folk tycker att det är kul att se stället mer än vad de tycker om att slå sönder allting så jag inbillar mig att det är därför det mesta är i ett så (förhållandevis) hyffsat skick.
De enda riktiga tecknen på att folk kontinuerligt besöker stället är att alla ingångar muras igen med ett par års mellanrum för att markera att man inte borde va där (ingenting säger -kom inte in- som en tegelvägg, right?) men på något magiskt sätt så dyker det alltid upp nya vägar in (i form av uppslagna tegelväggar) och det kanske inte är så bra att göra så, men det är ju definitivt ett tecken på att det finns ett stort intresse av att gå in och kolla.
Faktum är att medans vi va där och klättrade runt så dök det upp ett nytt sällskap som också fått nys om gruvbyggnaderna och även de ville nog se om det faktist stämmde. Om det faktist fanns ett ställe som detta som bara står och inte gör någonting men det är ju så att det finns rätt många ställen som bara står. Frågan är ju bara hur länge de får stå. Här om dagen så fick jag frågan vad jag och min tjej brukar göra med vår fritid och förutom tevespel, serietidningar och annat nörderi så svarade jag att vi brukade åka till övergivna ställen och kolla hur det ser ut och fotografera dem. Då hajjade både jag och personen jag pratade med till. Va? Brukar? Och när jag tänkte efter på hur många ställen det är som vi åkt till så kom jag fram till att ja, brukar är ett befogat ord. Och personen jag pratade med hade ingen aning om hur många sådana ställen det faktist finns runt omkring. Med handen på hjärtat så vet ju faktist inte jag heller, jag rör mig ju nästan bara uteslutet i Uppland och jag tror inte att jag sett allt. Tänk då resten av Sverige. Det enda jag vet är att det blir en roadtrip nästa sommar.
Nu refererar jag ju väldigt ofta till stället som "Ramhälls gruva" men faktum är att jag aldrig hittat något sätt att ta sig ner till självaste gruvan. Jag skulle gissa på att den är igenbommad ganska rejält för det är ju lite skillnad på att lämna en förhållandevis liten (fastän den är ganska stor) fabriksdel öde som det är att bara gå ifrån en hel utgrävning till gruva. Men jag vet faktist inte.
Det finns som sagt hisschakt (rim) lite över allt och kanske är det någon av dem leder ner till en enorm underjordisk yta som jag knappt kan föreställa mig men där fegar jag nog ur tror jag. Eller, tror och tror, jag vet att jag inte kommer att ta mina vita jympadojjor på en klättringstur ner för ett hisschakt utan att ha den blekaste aningen om hur djupt det är eller vad som finns i botten (har du sett The Descent förresten?). Dock måste jag erkänna att när jag tänker på det så låter det ju faktist rätt dumt kul.
Schakten är inte alls svåra att hitta och om någon av er som läser det här någonsin av en ren händelse hoppat ner (motsvarande) i hisschakten och kollat var de leder så får ni mer än gärna dela med er. Någon måste ju ha gjort det. Någon måste ju veta, det är jag helt säker på. Jag är bara så fantastiskt dålig på att ta reda på saker och ting. Däremot så vet jag om att det finns mer än bara någon enstaka Urban Exploration organisation (sen hur välorganiserade de är vet jag inte heller) här i landet och de är definitivt 1. Mer hardcore än vad jag är och 2. Förmodligen mer informerade om typ allt som jag bara svamlar om.
Sista delen. Graffitidelen.
Ramhäll skiljer sig på många sätt från många andra övergivna platser som jag besökt men på ett sätt skiljer det sig inte alls från något annat ställe och det är det sättet att hur många gånger man tror att man hittat något coolt så är det alltid minst en graffitimålare som hittat det före.
Vilket inte är ett dugg konstigt för om jag tror att jag har en gnutta engegemang (hur det nu stavas) så är det ingenting mot de som lever för sådant här (nu pratar jag rent generellt altså). Det är ju faktist ingen stor förvåning heller utan snarare en välkommen hälsning att en av mina (nu tar det emot att använda ordet) favoritsubkulturgenrer alltid finns på plats för att känna mig lite hemma hur långt bort hemmifrån jag än är för det är ju som du kanske förstått något av det bästa jag vet.
Övergivna betongtårtor med graffitiströssel.
Något som dock är lite konstigt och oförutsägbart är hur graffitin kommer att se ut. För på alla övergivna ställen så finns det graffiti (med undantag kanske för någon obskyr träskofabrik i någon norrlänsk skog, men de räknas inte) men det är en så märklig skillnad på hur graffitin ser ut på alla dessa olika ställen.
För antingen blir det ett speciellt något som kallas för ett "fame" i fackterminologin som inte helt otippat är en förkortning för unjefär "hall of fame" där väggarna täcks av så kallade "burners" vilket är ett annat ord för typ ett rejält mästerverk som är redigt snyggt. Men sen finns det ställen som får en genomgående vad ska jag säga.. variation på målningarna.
Av någon anledning så blir en del ställen mer ett övningsplank där det kladdas ganska sporadiskt och det mer verkar vara en plats dit målare kommer för att prova på hur en sprayburk fungerar. Ganska kladdig och ganska slarviga målningar med andra ord. Sen finns det ställen där det finns en genomgående elitism bland målningarna där varje enskild målning får en att tappa hakan (jag nämner inga namn men Västerås...) och slutligen finns det ställen som Ramhäll som är någonstans mitt emellan. Jättekonstigt.
För vissa av målningarna runt Ramhäll är redigt snygga (se foton) medans andra är kanske inte riktigt lika långt gångna i utveckligen (blev inga foton) och jag vet faktist inte vad det beror på. För på dessa ställen som inte syns av allmänheten till vardags så existerar Graffitin mest för Graffitimålarnas skull, vilket heller inte är så konstigt för det är det bästa forumet att få riktig uppskattning och inte enbart vandalstämpel. Men det som är så svårt att avgöra är vilken sorts ställe som får vilken sorts målningar.
Kanske har det något att göra med avstånd och tillgänglighet, altså att ju lättare det är att ta sig dit och därifrån (för med handen på hjärtat så är det lite krångligt att ta sig till Ramhälls gruva utan bil, det är därför jag inte åkt dit föräns nu. Sa jag förresten att vi köpt en bil?). Det är krångligt men inte omöjligt och kanske är det därför det är en sådan obalanserad skicklighet på målningarna. Men hur nybörjarmässig graffitin än må vara så är den ju trots allt alltid rolig att se. Hellre färg och form men det räcker med bara färg och man kan inte få allt här i världen. Tack för att du läste.
Förresten, håll ett öga på hannas blogg.
Jag har en känsla av att hon kommer att komma med en andra åsikt om Ramhäll.
För antingen blir det ett speciellt något som kallas för ett "fame" i fackterminologin som inte helt otippat är en förkortning för unjefär "hall of fame" där väggarna täcks av så kallade "burners" vilket är ett annat ord för typ ett rejält mästerverk som är redigt snyggt. Men sen finns det ställen som får en genomgående vad ska jag säga.. variation på målningarna.
Av någon anledning så blir en del ställen mer ett övningsplank där det kladdas ganska sporadiskt och det mer verkar vara en plats dit målare kommer för att prova på hur en sprayburk fungerar. Ganska kladdig och ganska slarviga målningar med andra ord. Sen finns det ställen där det finns en genomgående elitism bland målningarna där varje enskild målning får en att tappa hakan (jag nämner inga namn men Västerås...) och slutligen finns det ställen som Ramhäll som är någonstans mitt emellan. Jättekonstigt.
För vissa av målningarna runt Ramhäll är redigt snygga (se foton) medans andra är kanske inte riktigt lika långt gångna i utveckligen (blev inga foton) och jag vet faktist inte vad det beror på. För på dessa ställen som inte syns av allmänheten till vardags så existerar Graffitin mest för Graffitimålarnas skull, vilket heller inte är så konstigt för det är det bästa forumet att få riktig uppskattning och inte enbart vandalstämpel. Men det som är så svårt att avgöra är vilken sorts ställe som får vilken sorts målningar.
Kanske har det något att göra med avstånd och tillgänglighet, altså att ju lättare det är att ta sig dit och därifrån (för med handen på hjärtat så är det lite krångligt att ta sig till Ramhälls gruva utan bil, det är därför jag inte åkt dit föräns nu. Sa jag förresten att vi köpt en bil?). Det är krångligt men inte omöjligt och kanske är det därför det är en sådan obalanserad skicklighet på målningarna. Men hur nybörjarmässig graffitin än må vara så är den ju trots allt alltid rolig att se. Hellre färg och form men det räcker med bara färg och man kan inte få allt här i världen. Tack för att du läste.
Förresten, håll ett öga på hannas blogg.
Jag har en känsla av att hon kommer att komma med en andra åsikt om Ramhäll.
Alltid tillbaka
Staden alla vill ifrån
Har jag sagt att jag tycker om Västerås? Västerås och Berlin. Ett evigt tjat. Men helt helt ärligt, det finns inga andra städer som ger så mycket som de två. För av någon anledning så om man går igenom mina bästa minnen jag har från olika platser så är någon av de två städerna med. I de flesta fall. Och det är lite konstigt för alla som bor i Västerås vill inget hellre än att komma därifrån (om man bortser från de som vill bo kvar som är anledningen att alla andra vill därifrån).
Det är lite olika saker som drar mig tillbaka till städerna och Västerås är ju aningens lättare att ta sig till än Berlin. Från Uppsala i alla fall. Men allt som oftast så är det ju just graffitin som på ett eller annat sätt drar mig dit men den här gången va det dock av en lite unik anledning. En ganska rolig anledning faktist.
Har jag sagt att jag tycker om Västerås? Västerås och Berlin. Ett evigt tjat. Men helt helt ärligt, det finns inga andra städer som ger så mycket som de två. För av någon anledning så om man går igenom mina bästa minnen jag har från olika platser så är någon av de två städerna med. I de flesta fall. Och det är lite konstigt för alla som bor i Västerås vill inget hellre än att komma därifrån (om man bortser från de som vill bo kvar som är anledningen att alla andra vill därifrån).
Det är lite olika saker som drar mig tillbaka till städerna och Västerås är ju aningens lättare att ta sig till än Berlin. Från Uppsala i alla fall. Men allt som oftast så är det ju just graffitin som på ett eller annat sätt drar mig dit men den här gången va det dock av en lite unik anledning. En ganska rolig anledning faktist.
Mål
Det är nämligen så att jag har nått ett av mina mål med den här sidan. Även om jag inte tänkte det som ett mål från början och även om sidan gått igenom ett par brutala förändringar sedan jag startade den 2005 och mest använde den för att skriva ut min hjärna på internet. Det gör jag ju visserligen fortfarande, men inte alls på samma sätt som jag gjorde då. Hur som helst så som jag skrev en gång för länge sedan (blir det tråkigt när jag bara refererar till saker jag skrivit om tidigare?) så hade jag tänkt att starta en hemsida om 'gatukonst' som med mycket annat aldrig blev av och fick få sitt utlopp här istället.
Hur som helst, målet med den sidan (som aldrig funnits, jag kom till att registrera domänen men sen kom jag av mig) va att jag skulle ha en möjlighet för folk som målar graffiti att höra av sig så jag skulle veta var jag skulle ta mig för att hitta ny graffiti. Nu har det hänt. För trots att jag inte utlyst någon allmän hör av dig till mig så fotar jag det du gjort-funktion så har jag, genom bloggen, kommit i kontakt med en av målarna som gjort något jag har fotat.
Det är nämligen så att jag har nått ett av mina mål med den här sidan. Även om jag inte tänkte det som ett mål från början och även om sidan gått igenom ett par brutala förändringar sedan jag startade den 2005 och mest använde den för att skriva ut min hjärna på internet. Det gör jag ju visserligen fortfarande, men inte alls på samma sätt som jag gjorde då. Hur som helst så som jag skrev en gång för länge sedan (blir det tråkigt när jag bara refererar till saker jag skrivit om tidigare?) så hade jag tänkt att starta en hemsida om 'gatukonst' som med mycket annat aldrig blev av och fick få sitt utlopp här istället.
Hur som helst, målet med den sidan (som aldrig funnits, jag kom till att registrera domänen men sen kom jag av mig) va att jag skulle ha en möjlighet för folk som målar graffiti att höra av sig så jag skulle veta var jag skulle ta mig för att hitta ny graffiti. Nu har det hänt. För trots att jag inte utlyst någon allmän hör av dig till mig så fotar jag det du gjort-funktion så har jag, genom bloggen, kommit i kontakt med en av målarna som gjort något jag har fotat.
En liten sak att bli glad över kanske, men för mig är det ganska stort och jag har en tendens att bli glad över saker som är stora för mig och inte så många andra. Vilket kanske inte är så konstigt. Men jag är ju trots allt rätt blyg över det jag gör trots att jag försöker framställa migsjälv som en tuffing så ofta jag får möjligheten (det är bara en fasad, men det stannar mellan oss).
Men det blir ju också så fantastiskt konstigt när man kommer i kontakt med någon som gjort något som man tyckt jättemycket om. Oavsett om när det är när jag kom i kontakt med målaren som gjort världens snyggaste målning eller när jag träffade min favoritförfattare efter en föreläsning så blir man lite "eh.. hej?" och kommer inte på något smart att säga. Inte för att det kanske finns så mycket att säga förutom att tala om att man gillar det ena och det andra och kanske räcker det så, men fortfarande så blir det ju lite wierd. Wierd på ett bra sätt.
Men det blir ju också så fantastiskt konstigt när man kommer i kontakt med någon som gjort något som man tyckt jättemycket om. Oavsett om när det är när jag kom i kontakt med målaren som gjort världens snyggaste målning eller när jag träffade min favoritförfattare efter en föreläsning så blir man lite "eh.. hej?" och kommer inte på något smart att säga. Inte för att det kanske finns så mycket att säga förutom att tala om att man gillar det ena och det andra och kanske räcker det så, men fortfarande så blir det ju lite wierd. Wierd på ett bra sätt.
För strax efter att utväxlandet av artigheter; "snygga foton", "snygga målningar", "tack", "tack själv!" osv så kom vi snabbt till den själva nuggeten som jag ville åt. Info. För (nu kommer det igen) som jag skrev förut så har jag med mina sammanlagda sysselsättningar svårt att hitta ställena att vara på. Jag har helt enkelt inte tid att ge mig ut mitt i ingenstans och hoppas på det bästa utan jag behöver en liten ledtråd. Och ledtrådar, det fick jag.
Så det va bara att kasta sig på bussen (är det kanske dags att dra lite räls mellan Västerås och Uppsala? Hm?) och gå rakt ut i skogen med en liten mängd förhandsinformation och en stor mängd förhoppningar för att hitta ett ett par tågvagnar som tydligen bara står och får finare färg ju fler år det får stå där. Och ja, det har stått där ett tag. Och ja, det har fått så jävla fin färg med åren.
Så det va bara att kasta sig på bussen (är det kanske dags att dra lite räls mellan Västerås och Uppsala? Hm?) och gå rakt ut i skogen med en liten mängd förhandsinformation och en stor mängd förhoppningar för att hitta ett ett par tågvagnar som tydligen bara står och får finare färg ju fler år det får stå där. Och ja, det har stått där ett tag. Och ja, det har fått så jävla fin färg med åren.
Årgång -50-nånting
Det tog ett tag för oss att hitta tåget. Som sagt så visste jag att det fanns där nånstans men inte exakt på GPS-positionen (om jag haft en GPS). Det enkla är ju dock att det, med järnvägar, bara finns två håll att börja leta. Åt ena hållet eller det andra. Vi valde att börja med att gå åt det ena hållet och det va först när vi kom till bebyggelse som vi kom underfund med att vi borde ha gått åt andra hållet. En seg upptäckt att göra men eftersom det inte fanns någon att tycka synd om oss förutom oss själva så va det bara att gå tillbaka och fortsätta leta åt andra hållet.
Det tog ett tag för oss att hitta tåget. Som sagt så visste jag att det fanns där nånstans men inte exakt på GPS-positionen (om jag haft en GPS). Det enkla är ju dock att det, med järnvägar, bara finns två håll att börja leta. Åt ena hållet eller det andra. Vi valde att börja med att gå åt det ena hållet och det va först när vi kom till bebyggelse som vi kom underfund med att vi borde ha gått åt andra hållet. En seg upptäckt att göra men eftersom det inte fanns någon att tycka synd om oss förutom oss själva så va det bara att gå tillbaka och fortsätta leta åt andra hållet.
Men vi hade i alla fall tur med vädret.
Så efter att vi kommit tillbaka till där vi började gick vi unjefär lika långt som vi gick första gången fast åt andra hållet och efter att vi gått en liten bit längre än så så skymtade vi den övergivna vagnen som vi letat efter. Lycka. Och jag kan börja med att säga att vi bitit av lite mer än vad vi kunde svälja för tillsammans med vagnen vi först skymtade fanns nittiofem andra vagnar som satt ihop i varandra. Ett två kilometer långt tåg som bara stod där mitt på en tågstrecka mitt ute i ingenstans.
Tro nu inte att jag tog det som någonting negativt, snarare en... stor... överraskning. Lång kanske jag ska säga. För något av det absolut bästa som finns är just dendär stunden då man hittar det där stället som man tror och hoppas och gissar på att det kanske ska finnas unjefär där man letar och när det då är nittiosex gånger bättre än vad man hade hoppats på så kan man ju inte bli mer än glad, trots att det här är den absolut jobbigaste övergivna platsen jag hittat hittills. Det är nämligen såhär att tågrälsen som går mitt ute i skogen har varken perrong eller räls som är gjorda för att gå på så de enda som kan ta sig fram effektivt längs de rälsen är just tågen
och ingen annan.
Det är nämligen så att själva rälsen ligger på knytnävsstora, skarpkantade stenbitar som verkar vara tillverkade i syftet att det ska vara krångliga att gå på dem för trampa-snett-och-stuka-fotenrisken är stor så ni äldre som är sugna på att gå på graffitisafari, vänta lite med rälsen och håll er till viadukter med gångfiler istället. Till en början åteminstone. Gå framför allt inte på räls som är aktiva, men det förstår du kanske själv att du inte ska göra.
Jag vet faktist inte hur länge tåget har stått där men det har stått tillräckligt länge för att skogen har börjat växa in i vagnarna och fraktsedlar och dylikt nämner årtal som 1960 och motsvarande och det är alltid roligt att se när man kommer till ställen som bara stått i åratal och se hur naturen har börjat, sakta men säkert (med betoning på sakta) börjat ta tillbaka sin mark genom att bryta ner och växa igen och under dessa år som tåget har stått och naturen fått gå sin långsamma gång så har det regnat ett par gånger och efter regn kommer solsken och efter solsken kommer rost. När det då kommer mer regn och mer solsken så kommer det naturligt vis mer rost och allt eftersom det regnar så rinner det långsamt långsamt ner rostvatten längs tågets sidor ner på rälsen och ner på stenarna som rälsen står på. De stenarna jag nämnde ovan. De stenarna jag gick på. Och det va inte för än vi kom tillbaka från att gå hela vägen till där tåget tog slut och tillbaka igen som jag såg exakt vad som hade hänt med mina helt nya skor som jag hade på mig.
Tro nu för allt i världen inte att det här är en modeblogg men fan vad mina skor blev helt förstörda och det va mina absoluta favoritskor. Skor som jag längtat och letat efter i vad som kändes som en evighet som äntligen blivit mina hade gått från att vara vita, nya, rena och snygga till att bli brutalt missfärgade av rosten från tåget och för mitt liv så kunde jag inte få bort det. Så ett litet sammanbrott senare så bestämde jag mig för att köpa ett par nya skor som jag va tvungen att beställa från en obskyr webbutik som befann sig mitt ute i ingenstans på internet för den modellen som jag hade va slut över över allt i den färgen jag ville ha dem (den nya färgen, oreange, fanns dock att köpa i stort sett var som helst, problemet va bara att efter tågpromenaden så hade jag ju redan ett par oreange) och jag trodde faktist att jag skulle bli blåst av den konstiga lilla webbutiken men några veckor senare så kom en budkille med mina sprillans nya älskade skor och jag fick vara lycklig igen.
Tro nu för allt i världen inte att det här är en modeblogg men fan vad mina skor blev helt förstörda och det va mina absoluta favoritskor. Skor som jag längtat och letat efter i vad som kändes som en evighet som äntligen blivit mina hade gått från att vara vita, nya, rena och snygga till att bli brutalt missfärgade av rosten från tåget och för mitt liv så kunde jag inte få bort det. Så ett litet sammanbrott senare så bestämde jag mig för att köpa ett par nya skor som jag va tvungen att beställa från en obskyr webbutik som befann sig mitt ute i ingenstans på internet för den modellen som jag hade va slut över över allt i den färgen jag ville ha dem (den nya färgen, oreange, fanns dock att köpa i stort sett var som helst, problemet va bara att efter tågpromenaden så hade jag ju redan ett par oreange) och jag trodde faktist att jag skulle bli blåst av den konstiga lilla webbutiken men några veckor senare så kom en budkille med mina sprillans nya älskade skor och jag fick vara lycklig igen.
Men nog om mode nu, modebloggare
Det va rätt svårt att få en överblick över tåget (naturligtvis) för många av lastportarna va stängda och det gick (som sagt) inte att gå längs en sida och sedan tillbaka på den andra för skogen hade (som sagt) växt in i tåget så man fick krypa under, klättra över och rulla omkring för att man skulle kunna se allt och det va först på vägen tillbaka som jag hittade de målningarna som jag va ditskickad för att fota.
Min rara tjej trodde säkert att jag dött eller något för jag hittade dem när vi gick på varsin sida av tåget och jag stannade och fotade helt utan en tanke på att säga till om att "hörru, här är det, let's stanna ett tag" och det va först efter att jag va färdig, nöjd och började gå tillbaka som jag fann henne sittandes och väntandes på mig. Stackars.
Värt?
På vägen där ifrån så va jag som sagt fenomenalt irriterad över att mina fina fina skor va helt helt förstörda men nu såhär i efterhand så va det lätt värt det (dock hade jag ju bytt skor om jag fick åka tillbaka i tiden och göra om det) men vafan. Man kan inte gråta hur länge som helst efter ett par missfärgade skor. Det får väl kosta lite mycket. Jag kommer ju i alla fall aldrig någonsin att glömma bort det och jag behåller de missfärgade skorna som en ikon för min.. vad ska jag kalla det, osmidighet? För jag menar.. det är ju inte som att jag inte kan ge mig ut på dessa ställen, eller hur? I sådana fall kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Eller något.
Och som jag skrev tidigare så befann vi oss ju i Västerås och är man i Västerås så måste man ju bege sig ner till hamnen. Det är det närmsta man kan komma liv på ett ställe där allt är helt dött. För väggarna typ sjunger när man är där. Det låter jävligt fånigt, men det finns inget ställe som känns så levande som det.
Det va rätt svårt att få en överblick över tåget (naturligtvis) för många av lastportarna va stängda och det gick (som sagt) inte att gå längs en sida och sedan tillbaka på den andra för skogen hade (som sagt) växt in i tåget så man fick krypa under, klättra över och rulla omkring för att man skulle kunna se allt och det va först på vägen tillbaka som jag hittade de målningarna som jag va ditskickad för att fota.
Min rara tjej trodde säkert att jag dött eller något för jag hittade dem när vi gick på varsin sida av tåget och jag stannade och fotade helt utan en tanke på att säga till om att "hörru, här är det, let's stanna ett tag" och det va först efter att jag va färdig, nöjd och började gå tillbaka som jag fann henne sittandes och väntandes på mig. Stackars.
Värt?
På vägen där ifrån så va jag som sagt fenomenalt irriterad över att mina fina fina skor va helt helt förstörda men nu såhär i efterhand så va det lätt värt det (dock hade jag ju bytt skor om jag fick åka tillbaka i tiden och göra om det) men vafan. Man kan inte gråta hur länge som helst efter ett par missfärgade skor. Det får väl kosta lite mycket. Jag kommer ju i alla fall aldrig någonsin att glömma bort det och jag behåller de missfärgade skorna som en ikon för min.. vad ska jag kalla det, osmidighet? För jag menar.. det är ju inte som att jag inte kan ge mig ut på dessa ställen, eller hur? I sådana fall kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Eller något.
Och som jag skrev tidigare så befann vi oss ju i Västerås och är man i Västerås så måste man ju bege sig ner till hamnen. Det är det närmsta man kan komma liv på ett ställe där allt är helt dött. För väggarna typ sjunger när man är där. Det låter jävligt fånigt, men det finns inget ställe som känns så levande som det.
Med handen på hjärtat
Det är min favoritplats på hela jorden och jag tror att jag skulle kunna spendera hur mycket tid som helst där om jag bara hade tid att spendera. För det finns ingen plats som har ett sådant liv och även om jag bara varit där ett par tre fyra gånger nu så har jag några av mitt livs bästa minnen därifrån. Därifrån och en bakgård i Berlin där jag kommit på lite saker om några saker och aldrig någonsin har jag varit lika här och nu (eller där och då) som där och då.
Visste jag inte bättre skulle jag kalla det för världens Graffitiutställning för med jämna mellanrum så uppdateras den och gammalt får ge plats för nytt men det som är riktigt gammalt får sitta kvar där det är. Jag vet inte hur det låter målare emellan men det känns som att det finns en balans och en överenskommelse om vad som ska sitta kvar och vad som ska uppdateras. Men man (jag) kan i alla fall vara nästan helt säker på att något kommer att se annorlunda ut för varje gång jag kommer dit och det är helt sjukt kul (förutom när folk är där och klottrar på klottret, det är inte kul. Någon borde ta ett snack med dessa personer, förstår de inte att det är andra personers egendom de förstör?). För som jag skrev för några månader sedan så biter graffitin sig själv i arslet när den målar över sig själv på fel sätt eller när något smartskaft bara kladdar.
Det är min favoritplats på hela jorden och jag tror att jag skulle kunna spendera hur mycket tid som helst där om jag bara hade tid att spendera. För det finns ingen plats som har ett sådant liv och även om jag bara varit där ett par tre fyra gånger nu så har jag några av mitt livs bästa minnen därifrån. Därifrån och en bakgård i Berlin där jag kommit på lite saker om några saker och aldrig någonsin har jag varit lika här och nu (eller där och då) som där och då.
Visste jag inte bättre skulle jag kalla det för världens Graffitiutställning för med jämna mellanrum så uppdateras den och gammalt får ge plats för nytt men det som är riktigt gammalt får sitta kvar där det är. Jag vet inte hur det låter målare emellan men det känns som att det finns en balans och en överenskommelse om vad som ska sitta kvar och vad som ska uppdateras. Men man (jag) kan i alla fall vara nästan helt säker på att något kommer att se annorlunda ut för varje gång jag kommer dit och det är helt sjukt kul (förutom när folk är där och klottrar på klottret, det är inte kul. Någon borde ta ett snack med dessa personer, förstår de inte att det är andra personers egendom de förstör?). För som jag skrev för några månader sedan så biter graffitin sig själv i arslet när den målar över sig själv på fel sätt eller när något smartskaft bara kladdar.
Men hur som helst. Det som va mest annorlunda den här gången va att inne i det stora rummet (se bilden här ovanför) så hade det kommit upp nya målningar med en helt ny stil jämfört med allt annat som suttit där. En stil som är lite mindre klassisk graffiti och mer... ja, vad fan är det? Kan jag kalla det för postmodernistiskt expressionism utan att ni sparkar mig i magen och fäller krokben på mig i korridoren? Bra. Då gör jag det. Den stilen är kanske inte den som ligger mig varmast om hjärtat, men det är ju trots allt kul att se något nytt och att se någon våga sig på något annorlunda (så länge det inte är annorlunda bara för annorlundandets skull).
Nu inser jag hur sällan jag uppdaterar den här sidan för om jag inte hade skrivit det inlägget om Barcelona som är här nedanför så hade det blivit två inlägg om och med västerås efter varandra trots att det va flera månader mellan mina besök. Jag hoppas verkligen att ni inte tröttnar på att jag bara skriver om samma saker hela tiden och tycks idissla migsjälv om och om igen. Men någonting säger mig att ni är okej med det och något annat säger mig att det kanske inte spelar så stor roll varifrån bilderna kommer ifrån eller texten beskriver. Kanske spelar det ingen roll alls vad bilderna föreställer och ännu mindre om vad texten handlar om. Kanske inte. Kanske kommer statistiken visa vad det är som gäller. Visste du förresten att jag kan se statistik om hur många unika besökare jag har varje dag? Det kan jag. Och det visar att det inte är sådär fantastiskt många som tittar hitåt, men ni som gör det gör det kontinuerligt. Alla tolv-unjefär av er. Det gör mig helt varm i hiertat, tack för ert tålamod.
BCN
Semester
Jag vet inte om det är någon som märkt det, men jag har visst tagit ett sommaruppehåll här ifrån sidan. Och det blev visst ett uppehåll som sträckte sig från slutet av våren till början av hösten (där vi är just nu, jag anar mörkare kvällar och varmare vitbalans på löven, obs, fotohumor).
Det va aldrig min tanke eller mening, att ta ett uppehåll. Nu börjar det här låta som ännu en ursäkt till varför någon (jag i det här fallet) vart dålig på att uppdatera mig på internet och det är precis vad det är, en ursäkt. Det har bara kommit en kolosal mängd saker (egentligen bara en) i vägen från blogguppdaterandet. Någon gång när jag kommit ikapp mig så ska jag förklara vad det är för något, men det får förbli en cliffhanger så länge för nu backar jag tiden till sommaren och början på semestern (som visade sig ha en längd utav episka proportioner)
Barcelona
Vi tog oss (jag och min mycket bättre hälft) beslutet att skippa den första planen för semestern som innefattade att sätta sig på tåget söderut och åka runt i Europa, framför allt till den lilla staden Basel i Schweiz för att leta graffiti från en viss speciell målare som jag har en softspot för. Det i sig hade blivit ett fantastiskt äventyr men när vi började faktist kolla på hur mycket det hade kostat så blev jag helt kallsvettig. Jag har nämligen fyllt inte ungdom länge och på SJs språk betyder det att jag måste betala mer än vad jag tjänar på ett helt år typ för att ta tåget en ynka meter. Tänk då hur mycket det hade kostat att åka hela vägen ner till Schweiz. Så nej, det blev inget. Istället blev det Barcelona, där tidigarenämnda bättre hälft har en syster som bor och vips blev resan marginellt fantastiskt mycket billigare.
Det va aldrig min tanke eller mening, att ta ett uppehåll. Nu börjar det här låta som ännu en ursäkt till varför någon (jag i det här fallet) vart dålig på att uppdatera mig på internet och det är precis vad det är, en ursäkt. Det har bara kommit en kolosal mängd saker (egentligen bara en) i vägen från blogguppdaterandet. Någon gång när jag kommit ikapp mig så ska jag förklara vad det är för något, men det får förbli en cliffhanger så länge för nu backar jag tiden till sommaren och början på semestern (som visade sig ha en längd utav episka proportioner)
Barcelona
Vi tog oss (jag och min mycket bättre hälft) beslutet att skippa den första planen för semestern som innefattade att sätta sig på tåget söderut och åka runt i Europa, framför allt till den lilla staden Basel i Schweiz för att leta graffiti från en viss speciell målare som jag har en softspot för. Det i sig hade blivit ett fantastiskt äventyr men när vi började faktist kolla på hur mycket det hade kostat så blev jag helt kallsvettig. Jag har nämligen fyllt inte ungdom länge och på SJs språk betyder det att jag måste betala mer än vad jag tjänar på ett helt år typ för att ta tåget en ynka meter. Tänk då hur mycket det hade kostat att åka hela vägen ner till Schweiz. Så nej, det blev inget. Istället blev det Barcelona, där tidigarenämnda bättre hälft har en syster som bor och vips blev resan marginellt fantastiskt mycket billigare.
Kultur
Jag har nog aldrig varit i spanien tidigare. Åteminstone inte så långt mitt frivilliga minne sträcker sig, jag kommer någonstans i närheten av ett minne om Kanarieöarna men den delen av min hjärna är avspärrad så den skiter vi i. För i mitt medvetna liv så har mina resor i Europa sträckt sig till relativt nära Sverige. Berlin framför allt, men nu när jag skriver om det så anar jag något om någon konfirmationsresa i Frankrike som jag också försöker förtränga så vi säger att tyskland är det längsta söderut jag rest i EU. Så.
Jag har nog aldrig varit i spanien tidigare. Åteminstone inte så långt mitt frivilliga minne sträcker sig, jag kommer någonstans i närheten av ett minne om Kanarieöarna men den delen av min hjärna är avspärrad så den skiter vi i. För i mitt medvetna liv så har mina resor i Europa sträckt sig till relativt nära Sverige. Berlin framför allt, men nu när jag skriver om det så anar jag något om någon konfirmationsresa i Frankrike som jag också försöker förtränga så vi säger att tyskland är det längsta söderut jag rest i EU. Så.
Bra.
Så ifall du inte visste det så skiljer sig Spanien rätt mycket ifrån typ.. Uppsala. Det skiljer sig rätt mycket från Sverige rent generellt skulle man kunna säga och man märker att man är långt hemifrån (en förvuxen pojke flera mil hemifrån med allt som hör där till) och även om Barcelona är en rätt cool stad så känns den nästan lite slösad på mig. Litegrann. Eller, nej, det kanske är fel formulerat men staden har definitivt mer att erbjuda än vad jag är intresserad av att ta del av. Så säger vi. För jag är inte så förtjust i shopping, att turista (tjocksmockar i beigea shorts som är kortare än mina kalsonger med kompaktkameror runt halsen som alla fotar samma sak), att ligga på playan i flera timmar (45 minuter, sen fick jag nog) och historiska sevärdheter brukar jag inte finna så värda att se. Och kroglivet som tillsammans med stranden är de mest rekomenderade och enskilda anledningarna att åka till Barcelona är helt bortslösade på mig.
Frustration
Något som jag tycker är väldigt frustrerande med att komma till en ny stad är att det är så fantastiskt lätt att hitta de ovan nämnda sakerna men så otroligt svårt att hitta de sakerna jag vill se och uppleva. Mycket beror nog på.. eller.. det beror nog helt och hållet på att jag inte själv vet vad jag vill se för någonting utan jag måste helt enkelt leta upp det själv. Men en av de sakerna jag bara absolut måste se när jag kommer till en ny stad är stans graffiti och den är lite förrädisk att leta efter för bortsett från Berlin så saneras det ju som ni kanske vet vid det här laget rätt friskt världen över och det har en tendens att vara lika olagligt var man än åker någon stans. Vilket i sin tur gör att graffitin är dold och man måste leta, noga och länge, för att hitta den. Förutom i Berlin då...
Något som jag tycker är väldigt frustrerande med att komma till en ny stad är att det är så fantastiskt lätt att hitta de ovan nämnda sakerna men så otroligt svårt att hitta de sakerna jag vill se och uppleva. Mycket beror nog på.. eller.. det beror nog helt och hållet på att jag inte själv vet vad jag vill se för någonting utan jag måste helt enkelt leta upp det själv. Men en av de sakerna jag bara absolut måste se när jag kommer till en ny stad är stans graffiti och den är lite förrädisk att leta efter för bortsett från Berlin så saneras det ju som ni kanske vet vid det här laget rätt friskt världen över och det har en tendens att vara lika olagligt var man än åker någon stans. Vilket i sin tur gör att graffitin är dold och man måste leta, noga och länge, för att hitta den. Förutom i Berlin då...
Det betyder ju naturligtvis inte att graffitin är obefintlig, tvärt om, den finns ju där bara man letar lite. Och graffitin i just Barcelona, den jag hittade i alla fall, är väldigt spartansk och den va i stort sett på två olika sorters ställen. Antingen på rulljalusier till butikerna i staden eller på lagliga väggar som fanns i små fläckar utspridda över staden.Däremot så har jag, lite till min fasa, upptäckt att jag blivit... vad ska man säga... anal... när det gäller graffiti. För några år sedan när jag fick upp ögonen för graffiti så nöjde jag mig med i stort sett vad som helst men allt eftersom jag tagit del av graffitin världen över så har jag
(tyvär måste jag erkänna) blivit lite utav den sortens fåniga finsmakare (usch, det tar emot att skriva det) som inte finner graffiti på lagliga väggar som särskillt spännande. Alls.
För på samma sätt som jag får en dålig stämmning i kroppen när jag går på de diverse graffitiutställningarna landet runt så för lagliga väggar med sig samma krypande obehagskänsla. Det är känslan man (åteminstone jag) får när jag till exempel såg en älg på skansen och någon månad senare under min värnplikt i Arvidsjaur helt plötsligt stod femton meter från en BEST till älgtjur som glodde mig rakt i ögonen. Mitt ute i skogen, mitt ute i ingenstans. Jag och mina kamrater va visserligen beväpnade till tänderna vid tillfället (och jag fick hejda min kulspruteskytt från att följa sina instinkter) men där ute i skogen, där blev jag rädd. Där gjorde den ett intryck som fick mig att känna mig som en bananfluga i jämförelse. Och nu menar jag ju inte att graffiti är någonting som du behöver vara rädd för, alls. Men den är likt ett djur på en djurpark helt tagen ur sitt sammanhang och man kan inte riktigt begripa vad det är man ser när man bara får se ett fragment av den totala upplevelsen. För på samma sätt som älgen på Skansen är mer än den nedtrampade gräsmattan och betongmurarna runt honom så är graffiti mer än en uthuggen detalj tagen ur sitt sammanhang. Graffitin är ett djur som man ska se i frihet och det handlar lika mycket om vad som är runt om den som den själv.
Kom bara ihåg att graffitin är lika rädd för dig som du är för den.
Nu är det ju lika ironiskt att jag baktalar graffitiutställningar som att jag själv lägger upp bilder på den. Ibland har jag ju funderat på varför jag gör det, tar alla dessa bilder och skriver all denna text eftersom att jag tycker att man ska vara där själv och se, känna och lukta hela upplevelsen och inte bara sitta och ströklicka på internet eller gå sakta och tyst på ett museum eller en utställning.
För något år sedan så va jag på en graffitiutställning i Västerås som gav mig en jättekonstig känsla i kroppen för den va uppgjord som ett museum. De hade till exempel gjort en monter med "en typisk graffitimålares rum" där de lagt ut prylar som "typiska graffitimålare" har. Där låg flera av de tevespelen jag själv spelar, många av de leksaksfigurer jag själv har och en filmhylla med några av mina absoluta favoritfilmer. På väggarna hängde affischer som jag vid någon gång i mitt liv själv prytt mina väggar med och brevid "den typiska graffitimålarens rum"-montern så fanns ett gäng skyltdockor med "typiska graffitimålares kläder" och just den dagen hade jag exakt likadana kläder som den ena av dem fastän mina va i andra färger. Det kändes jättekonstigt. Det kändes som att de visade upp någonting som existerat förr i tiden men som inte finns kvar längre och jag kände mig som att jag levde i framtiden och besökte en utställning om tiden jag lever i. Och det stämmer inte, för jag lever nu och på samma sätt finns graffitin där utanför dörren. I skrivande stund.
Jag tröstar mig litegrann med att utställningen faktist inte är till för mig och även om jag fotograferar för min skull så visare jag ju upp alla dessa bilder för er skull. För jag vet att många av er aldrig någonsin kommer att få se dessa saker om inte jag visar dem för dig. Ibland glömmer jag bort det och när jag kommer på det så känns det lite bättre. Då känns det lite mindre som att jag själv bidrar till en av de sakerna jag inte kan förstå. Men jag glömmer ju bort att alla i världen inte är exakt likadana som mig.
För något år sedan så va jag på en graffitiutställning i Västerås som gav mig en jättekonstig känsla i kroppen för den va uppgjord som ett museum. De hade till exempel gjort en monter med "en typisk graffitimålares rum" där de lagt ut prylar som "typiska graffitimålare" har. Där låg flera av de tevespelen jag själv spelar, många av de leksaksfigurer jag själv har och en filmhylla med några av mina absoluta favoritfilmer. På väggarna hängde affischer som jag vid någon gång i mitt liv själv prytt mina väggar med och brevid "den typiska graffitimålarens rum"-montern så fanns ett gäng skyltdockor med "typiska graffitimålares kläder" och just den dagen hade jag exakt likadana kläder som den ena av dem fastän mina va i andra färger. Det kändes jättekonstigt. Det kändes som att de visade upp någonting som existerat förr i tiden men som inte finns kvar längre och jag kände mig som att jag levde i framtiden och besökte en utställning om tiden jag lever i. Och det stämmer inte, för jag lever nu och på samma sätt finns graffitin där utanför dörren. I skrivande stund.
Jag tröstar mig litegrann med att utställningen faktist inte är till för mig och även om jag fotograferar för min skull så visare jag ju upp alla dessa bilder för er skull. För jag vet att många av er aldrig någonsin kommer att få se dessa saker om inte jag visar dem för dig. Ibland glömmer jag bort det och när jag kommer på det så känns det lite bättre. Då känns det lite mindre som att jag själv bidrar till en av de sakerna jag inte kan förstå. Men jag glömmer ju bort att alla i världen inte är exakt likadana som mig.
Även om jag vet att många skulle vilja vara, hah!
Nu har jag helt kommit av mig. Tänk att det kan gå såhär lång tid och jag fortfarande gör samma sak. Men om du gör såhär, skrolla upp till första bilden i dethär inlägget, sen skrollar du ner hit igen. Gör det nu. 1up, såg du? Coolt va? Det är fruktansvärt likt just det 1up-gänget som finns i just Berlin. Det är något som gör mig glad, att det finns över allt. Kanske är det samma gäng från Berlin som vart på semester på just den gatan i Barcelona eller så är det någon av deras kompisar eller någon som helt enkelt vill vara som dem. Eller så är det någon som kommit på precis samma sak helt utan koppling till den andre (även om det inte är så stor sannorlikhet) men det är en sak som jag märkt på min tjej. Hon har alltid fått stå ut med att jag släpar med henne på mina äventyr (dock har hon aldrig haft något emot dem, jag tror till och med att hon tycker att det är roligt) men till en början va hon ju.. ska jag säga.. "svalt" intresserad av graffiti men allt eftersom hon blivit medtvingad och fått stå ut med att jag pekar och visar och pratar om det så har hon kommit att börja känna igen olika målare och gäng och när man börjat göra det, då blir det bara ännu roligare. Igenkänning är ju trots allt något som vi är mottagliga för, vi människor.
Till en början i Barcelona så såg jag inte så mycket av graffitin alls. Men det va innan jag förstod hur deras samhälle va uppbyggt (nu kommer vi tillbaka till hur de skiljer sig från oss) för det är nämligen så att mellan nån gång runt lunch till nån gång på eftermiddagen så stänger hela jävla staden för att inte göra någonting alls över huvud taget utan bara sitta still. Tydligen så är det för att man skulle dö utav värmen, men det visste inte jag så jag upplevde staden som först skittråkig för de stängde de timmarna man va nere på staden men sen blev det roligare när det dels innebar att graffitin kom fram men också att man kunde smyga till sig en paus att sitta ner och dricka "kaffe" (nej, spanjorerna kan inte göra kaffe, alls) för med handen på hjärtat, det va fan varmt där. På riktigt.
Till en början i Barcelona så såg jag inte så mycket av graffitin alls. Men det va innan jag förstod hur deras samhälle va uppbyggt (nu kommer vi tillbaka till hur de skiljer sig från oss) för det är nämligen så att mellan nån gång runt lunch till nån gång på eftermiddagen så stänger hela jävla staden för att inte göra någonting alls över huvud taget utan bara sitta still. Tydligen så är det för att man skulle dö utav värmen, men det visste inte jag så jag upplevde staden som först skittråkig för de stängde de timmarna man va nere på staden men sen blev det roligare när det dels innebar att graffitin kom fram men också att man kunde smyga till sig en paus att sitta ner och dricka "kaffe" (nej, spanjorerna kan inte göra kaffe, alls) för med handen på hjärtat, det va fan varmt där. På riktigt.
Värmen
Det är just därför det är så extremt få bilder från resan, jag va dels helt enkelt för vek för att orka konka runt kameraryggsäcken i solen och dels för att resan inte va baserad på att jag skulle leta graffiti och Hanna (min tjej då, hädan efter så kallar jag henne Hanna för det blir så tjatigt annars) skulle behöva släpas efter. Det jag har lärt mig är att jag inte har en aning om hur man har en vanlig semester då man tydligen bara ska sitta ner och inte göra någonting. Speciellt inte på stranden. Visst, havet va coolt, men kan vi gå någon gång?
Men trött blev jag. Speciellt eftersom att varje dag avslutades med att vi kom hem till Hannas syster enbart för att inse att vi glömt bort att hon bodde på sjätte (eller femte eller sjunde eller något) våningen och man va tvungen att gå i dödstrappan of doom för att komma hem så man (jag) va två steg från att lägga mig ner och dö när vi väl kom hem. Rent generellt så är Barcelona faktist en ganska häftig stad med mycket att se. Den är bara inte skräddarsydd för mig. Däremot så är ju en stad väldigt överväldigande första gången man besöker den och man behöver ju ett par återbesök för att hitta alla de sakerna man faktist vill se och ta del av i en stad så vi får se, rätt vad det är så åker jag tillbaka.
Det är just därför det är så extremt få bilder från resan, jag va dels helt enkelt för vek för att orka konka runt kameraryggsäcken i solen och dels för att resan inte va baserad på att jag skulle leta graffiti och Hanna (min tjej då, hädan efter så kallar jag henne Hanna för det blir så tjatigt annars) skulle behöva släpas efter. Det jag har lärt mig är att jag inte har en aning om hur man har en vanlig semester då man tydligen bara ska sitta ner och inte göra någonting. Speciellt inte på stranden. Visst, havet va coolt, men kan vi gå någon gång?
Men trött blev jag. Speciellt eftersom att varje dag avslutades med att vi kom hem till Hannas syster enbart för att inse att vi glömt bort att hon bodde på sjätte (eller femte eller sjunde eller något) våningen och man va tvungen att gå i dödstrappan of doom för att komma hem så man (jag) va två steg från att lägga mig ner och dö när vi väl kom hem. Rent generellt så är Barcelona faktist en ganska häftig stad med mycket att se. Den är bara inte skräddarsydd för mig. Däremot så är ju en stad väldigt överväldigande första gången man besöker den och man behöver ju ett par återbesök för att hitta alla de sakerna man faktist vill se och ta del av i en stad så vi får se, rätt vad det är så åker jag tillbaka.
Det va trots allt väldigt fint där.
Tack för att du läste.
Tillbaka. Igen.
Vårens tema?
Vårens tema har verkligen varit att besöka de gammla platserna och gå i sina egna fotspår. Först upp (efter de sakerna man (och med man menar jag vi och notera att detta är en perentes i en perentes) gör här hemma i Uppsalat dvs.. inte så mycket) va Berlin (nu blev det verkligen rörigt. Förlåt, jag börjar om).
Först upp för återbesök va som du kanske läst Berlin, Fort Europas mesta graffitihuvudstad utan tvekan. Dels vad det gäller variation och fantasi men framför allt ren och skär kvantitet. Det är staden där kvantiteten faktist bidrar till en upplevd ökning av kvaliteten för även om inte (med undantag, naturligtvis) varje målning i Berlin är ett enskilt mästerverk vad det gäller färgkompositioner, former och det som i graffitikretsarna kallas för can-control (hur pass skicklig målaren i fråga är på att behärska sprayburkar vilket faktist inte är så fantastiskt lätt som man till en början kan tro) så ger den rena mängden en sorts upplevelse som i sig är imponerande. Visst, vem som helst (faktist) kan spraymåla t.ex en stol med fantastiskt resultat, men att måla på en tegel eller plåtvägg utan att färgen rinner eller skvätter ut där den inte bör vara kräver sin man eller kvinna (pk).
Vårens tema har verkligen varit att besöka de gammla platserna och gå i sina egna fotspår. Först upp (efter de sakerna man (och med man menar jag vi och notera att detta är en perentes i en perentes) gör här hemma i Uppsalat dvs.. inte så mycket) va Berlin (nu blev det verkligen rörigt. Förlåt, jag börjar om).
Först upp för återbesök va som du kanske läst Berlin, Fort Europas mesta graffitihuvudstad utan tvekan. Dels vad det gäller variation och fantasi men framför allt ren och skär kvantitet. Det är staden där kvantiteten faktist bidrar till en upplevd ökning av kvaliteten för även om inte (med undantag, naturligtvis) varje målning i Berlin är ett enskilt mästerverk vad det gäller färgkompositioner, former och det som i graffitikretsarna kallas för can-control (hur pass skicklig målaren i fråga är på att behärska sprayburkar vilket faktist inte är så fantastiskt lätt som man till en början kan tro) så ger den rena mängden en sorts upplevelse som i sig är imponerande. Visst, vem som helst (faktist) kan spraymåla t.ex en stol med fantastiskt resultat, men att måla på en tegel eller plåtvägg utan att färgen rinner eller skvätter ut där den inte bör vara kräver sin man eller kvinna (pk).
Men nu är inte det här ett inlägg om Berlin.
Det här är ett inlägg om den andra staden på listan. Staden var enligt vissa experter (källförteckning saknas, men påståendet har enorm trovärdighet) svensk Graffiti har sitt egentliga ursprung. Där svensk graffiti tog sina första stapplande steg, lärde sig gå och blev en egen stil, högt ansedd långt utanför våra gränser.
Staden som jag, efter det förra besöket, ägnade näst intill hela inlägget om något helt annat än just den stadens helt magnifika (ja, faktist) graffiti. Jag tror att jag nämnde några rader om Graffitin, men det mesta handlade om huruvida man inte ska äta djur eller inte (observera medveten felskrivning). Men som på samma sätt som det här inte är ett inlägg om Berlin så är det heller inte ett inlägg om vegan- eller vegetarianism. Det här är ett inlägg om Graffiti. Västerås graffiti.
Det här är ett inlägg om den andra staden på listan. Staden var enligt vissa experter (källförteckning saknas, men påståendet har enorm trovärdighet) svensk Graffiti har sitt egentliga ursprung. Där svensk graffiti tog sina första stapplande steg, lärde sig gå och blev en egen stil, högt ansedd långt utanför våra gränser.
Staden som jag, efter det förra besöket, ägnade näst intill hela inlägget om något helt annat än just den stadens helt magnifika (ja, faktist) graffiti. Jag tror att jag nämnde några rader om Graffitin, men det mesta handlade om huruvida man inte ska äta djur eller inte (observera medveten felskrivning). Men som på samma sätt som det här inte är ett inlägg om Berlin så är det heller inte ett inlägg om vegan- eller vegetarianism. Det här är ett inlägg om Graffiti. Västerås graffiti.
Hela grejjen.
Varför det är så vet jag faktist inte. Varför hela grejjen är hela grejjen. Vad det är som är hela grejjen?
Jo, hela grejjen är att av någon okänd anledning så spottar just Västerås ur sig brutalt talangfyllda graffitimålare i liknande takt som de producerar fram garageband och andra otippade talanger för ett sådant till synes sovande, o-modemedvetet arbetarsamhälle som Västerås är.
För när man kliver av tåget/bussen (jag hatar att det inte går en ordentlig järnväg mellan Västerås och mUppsala) så fullkommligen osar staden av jantelag, kanske kommer det från arbetarna som går omkring sammanbitna med näven knuten i fickan eller så kommer det från urbanböndernas (människor med en lantismentalitet vars stad råkat växa sig stor nog att ha ett centrum eller motsvarande så det inte finns ett behov som kräver att alla av dem arbetar med jordbruk, men generna fortfarande ställer till problem när de ska behöva anpassa sig in i sin eget förvuxna härkomst. Det är riktigt hemskt, jag vet) stajlade bilar med interiörer klädda med wunderbaum kanske enbart för att dölja stanken av deras ursprung (epic fail?). Västerås är nämligen (som du kanske förstått) en jävla skitstad vid första anblick.
Varför det är så vet jag faktist inte. Varför hela grejjen är hela grejjen. Vad det är som är hela grejjen?
Jo, hela grejjen är att av någon okänd anledning så spottar just Västerås ur sig brutalt talangfyllda graffitimålare i liknande takt som de producerar fram garageband och andra otippade talanger för ett sådant till synes sovande, o-modemedvetet arbetarsamhälle som Västerås är.
För när man kliver av tåget/bussen (jag hatar att det inte går en ordentlig järnväg mellan Västerås och mUppsala) så fullkommligen osar staden av jantelag, kanske kommer det från arbetarna som går omkring sammanbitna med näven knuten i fickan eller så kommer det från urbanböndernas (människor med en lantismentalitet vars stad råkat växa sig stor nog att ha ett centrum eller motsvarande så det inte finns ett behov som kräver att alla av dem arbetar med jordbruk, men generna fortfarande ställer till problem när de ska behöva anpassa sig in i sin eget förvuxna härkomst. Det är riktigt hemskt, jag vet) stajlade bilar med interiörer klädda med wunderbaum kanske enbart för att dölja stanken av deras ursprung (epic fail?). Västerås är nämligen (som du kanske förstått) en jävla skitstad vid första anblick.
Men just det skenet bedrar. Rejält. För det enda som är värre än en liten jävla skithåla (enbart) är en liten jävla skithåla som tror att den är stor (Uppsala, Stockholm, Göteborg, Malmö. I den ordningen) för det är de enda städerna jag träffat (eller vad man nu säger) som vägrar klappa sig själv på bröstet utan tvingar resten av världen (Sverige i det här fallet) att göra det i stället. För faktum är att det bor lika många människor i storstadsområdet Paris som det gör i hela vårat land så att någon av oss ska sitta och hävda att någon av dem bor i en stor stad är minst sagt skrattretande och får en verkligen att fundera över om någon verkligen har förstått sin plats i det stora hela (jag kommer till vad det här har med någonting att göra över huvud taget alldeles strax).
För det är så här: Västerås tror inte att Västerås är en stor stad och skillnaden märks i att stora svenska städer så händer det inte ett jävla skit utan det är nästan som att alla bara sitter och vet att de bor i en stor stad och väntar på att någon annan ska göra något alternativt inte gör ett jävla piss för de tror att allt redan gjorts och de fötts in i en mentalitet om att allt redan gjorts och sagts och att det nu bara gäller att sitta på ett fik, dricka en låtsaskaffedrink till hälften fylld med mjölk och bara njuta av att vara stor. Och därför blir det inget gjort, inget nytt och allt ser likadant ut.
Detta spiller per automatik över på samtliga kulturengagemang och subkulturer och det är ju ingen nyhet att en stad eller plats kultur inte är så mycket annat än innevånarnas mentalitet speglad. Skådespelad i en film, fångad på en bildsensor, skriven i en bok eller som i det här fallet... målad på en vägg.
För jantelagen som jag nämnde lite tidigare är långt ifrån isolerad till småbyggden. Jag skulle faktist nu vilja våga säga att det är helt tvärt om, att 00-talets jantelag spridit sig till tätorterna och näst intill helt lämnat glesbyggden åt sitt eget öde (det va så länge sedan jag va ute i en glesbyggd så jag har faktist ingen uppfattning längre, vem vet, kanske det har blivit som flugornas herre ute på landet, fast med ett gäng divor där den ena är bättre än den andra. Huu, hemska tanke) för notera att jag absolut inte har något emot stora städer så länge de är just stora och inte fyllda utav förhållandevis nyinflyttade bönder med mindervärdeskomplex och intimitetshandikapp. Ja Stockholm, jag tittar på dig.
Detta spiller per automatik över på samtliga kulturengagemang och subkulturer och det är ju ingen nyhet att en stad eller plats kultur inte är så mycket annat än innevånarnas mentalitet speglad. Skådespelad i en film, fångad på en bildsensor, skriven i en bok eller som i det här fallet... målad på en vägg.
För jantelagen som jag nämnde lite tidigare är långt ifrån isolerad till småbyggden. Jag skulle faktist nu vilja våga säga att det är helt tvärt om, att 00-talets jantelag spridit sig till tätorterna och näst intill helt lämnat glesbyggden åt sitt eget öde (det va så länge sedan jag va ute i en glesbyggd så jag har faktist ingen uppfattning längre, vem vet, kanske det har blivit som flugornas herre ute på landet, fast med ett gäng divor där den ena är bättre än den andra. Huu, hemska tanke) för notera att jag absolut inte har något emot stora städer så länge de är just stora och inte fyllda utav förhållandevis nyinflyttade bönder med mindervärdeskomplex och intimitetshandikapp. Ja Stockholm, jag tittar på dig.
Frihet.
Jag är helt säker på att det går att placera in allt jag skrivit ovanför på unjefär samtliga former av sub- och kulturkulturer som finns i det långa landet falukorv och därigenom utspritt över alla våra tät- och glesorter som vi faktist får skämmas lite över (allihopa) men vad det gäller (ja, du gissade rätt) graffiti så är den så extremt påtaglig i just Västerås för det är ju inte helt okänt att graffiti är en enda stor spegling av samhället (om man vrider och vänder lite på det).
För medans många städers graffitimålare går vallgravar i sina egna och deras storebröders fotspår (och i vissa städer helt och hållet tycks lagt av eller gått tillbaka till våra neanderthalande förfädrars varianter med grottmålningsliknande kritstreck etsar vad-det-nu-ska-föreställa på wherever (eng. uttal) så kommer Västerås graffitimålare i vad som verkar vara årligen att bara fortsätta att imponera till den milda grad att jag bara står och gapar.
Det är nämligen såhär att nog för att jag gått igenom min beskärda del av fames (fame: förkortning och vidareutveckling av begreppet "hall of fame" som används i graffititerminologin för att beskriva ett ställe där det finns väldigt mycket graffiti) så är inget likt mitt favoritfame i Västerås och det kan faktist vara mitt absoluta favoritställe att vistas i hela världen (sug på den du, resten av världen) för något av det bästa med ett graffitifame och det som gör graffitin så mycket mer levande är att på dessa ställen så är det inte bara väggarna som är täckta med målningar utan det är de små detaljerna i resten av stället som gör hela grejjen. Det blir en 360° upplevelse där hela känslan sprids till alla håll och kanter. Det är som att jämföra mängden utav en kvadratmeter jämte en kubikmeter. Det är den sista dimensionen som gör hela upplevelsen och det är just den som gör att foton på graffiti och graffitiutställningar på diverse museum kommer att vara bra som bäst, men aldrig kommer att kunna förmedla hela den levande känslan av att stå på en sedan länge övergiven plats, vara förmodligen den enda personen inom en kvadratkilometer och fortfarande känna att man är i sällskap.
Jag är helt säker på att det går att placera in allt jag skrivit ovanför på unjefär samtliga former av sub- och kulturkulturer som finns i det långa landet falukorv och därigenom utspritt över alla våra tät- och glesorter som vi faktist får skämmas lite över (allihopa) men vad det gäller (ja, du gissade rätt) graffiti så är den så extremt påtaglig i just Västerås för det är ju inte helt okänt att graffiti är en enda stor spegling av samhället (om man vrider och vänder lite på det).
För medans många städers graffitimålare går vallgravar i sina egna och deras storebröders fotspår (och i vissa städer helt och hållet tycks lagt av eller gått tillbaka till våra neanderthalande förfädrars varianter med grottmålningsliknande kritstreck etsar vad-det-nu-ska-föreställa på wherever (eng. uttal) så kommer Västerås graffitimålare i vad som verkar vara årligen att bara fortsätta att imponera till den milda grad att jag bara står och gapar.
Det är nämligen såhär att nog för att jag gått igenom min beskärda del av fames (fame: förkortning och vidareutveckling av begreppet "hall of fame" som används i graffititerminologin för att beskriva ett ställe där det finns väldigt mycket graffiti) så är inget likt mitt favoritfame i Västerås och det kan faktist vara mitt absoluta favoritställe att vistas i hela världen (sug på den du, resten av världen) för något av det bästa med ett graffitifame och det som gör graffitin så mycket mer levande är att på dessa ställen så är det inte bara väggarna som är täckta med målningar utan det är de små detaljerna i resten av stället som gör hela grejjen. Det blir en 360° upplevelse där hela känslan sprids till alla håll och kanter. Det är som att jämföra mängden utav en kvadratmeter jämte en kubikmeter. Det är den sista dimensionen som gör hela upplevelsen och det är just den som gör att foton på graffiti och graffitiutställningar på diverse museum kommer att vara bra som bäst, men aldrig kommer att kunna förmedla hela den levande känslan av att stå på en sedan länge övergiven plats, vara förmodligen den enda personen inom en kvadratkilometer och fortfarande känna att man är i sällskap.
För en tid sedan (ett par år sedan nu faktist, tänk vad tiden går) så hade jag lite ångest över att jag aldrig tycker om att fotografera så mycket som jag tycker om att fotografera allas vår favorit inte-riktigt-tillåtna konstform. Jag kände att på grund av ovanstående anledning (att graffiti är ett levande verk med mer djup än bara själva målningen och att det är hela atmosfären från omgivningen som ger målningen sitt liv. Visste du förresten att om du sätter fingret mot en graffitimålnings outline så kommer du att känna pulsen? Skoja). Var va jag nånstans? Jo, just eftersom det jag skrev i förra stycket så tyckte jag att det sög litegrann att fota graffiti ur den aspekten att jag aldrig någonsin kommer att kunna förmedla känslan av den grusiga betongen under fötterna, sticket i näsan av nymålat eller kittlandet i näsan av det dammigt gammla helt och fullt. Att hela grejjen inte kommer att komma med på bild hur bra kamera eller fotograf jag har eller är (har vad det gäller kamera, är vad det gäller att vara apan bakom den).
Och även om jag vet om att det inte är helt meningslöst så kändes det bara så konstigt att få beröm för ett foto på en graffitimålning och jag är fortfarande inte helt till freds med det utan berömmen skall till de som målade. Men sen så sade en god vän till mig att om inte jag gjorde det så kommer det verkligen inte att vara så många andra som gör det och om inte jag visar dessa bilder så kommer hundratals (faktist tusentals) gå igenom hela sina liv utan att få se dessa graffitimålningarna. Då kändes det genast mycket bättre, inte att få beröm för graffitifoton utan själva grejjen att göra det. Och även om beröm är kul så är det knappast något som behövs, jag vet hur jävla säker jag är med kameran (skoja).
Och även om jag vet om att det inte är helt meningslöst så kändes det bara så konstigt att få beröm för ett foto på en graffitimålning och jag är fortfarande inte helt till freds med det utan berömmen skall till de som målade. Men sen så sade en god vän till mig att om inte jag gjorde det så kommer det verkligen inte att vara så många andra som gör det och om inte jag visar dessa bilder så kommer hundratals (faktist tusentals) gå igenom hela sina liv utan att få se dessa graffitimålningarna. Då kändes det genast mycket bättre, inte att få beröm för graffitifoton utan själva grejjen att göra det. Och även om beröm är kul så är det knappast något som behövs, jag vet hur jävla säker jag är med kameran (skoja).
Gömda fördelar och övertydliga nackdelar.
Alternativt ännu en fördel med att fotografera graffitimålningar trots att det är en väldigt väldigt liten tröst när man ser till förlusten. För bortsett ifrån att graffiti saneras bort (ingen nyhet här) så har graffiti en seriös mängd ironi i sin egen kultur för något av det värsta du kan göra i graffitisamhället är att måla över någon annans målning. Om du inte märkt övertydligheten så är det just precis här självironin kommer in i bilden för att det värsta man kan göra mot någon annans sak är att måla över den. Graffitins grundkoncept blir dess eget straff i slutändan och jag kan inte låta bli att tycka att det är så förtvivlat tråkigt att se det.
Och jag själv har även min egen beskärda del av självironi och det är tyvär inte den charmiga och positiva självironin som det innebär att till exempel kunna "bjuda på sig själv" eller kunna "se sin egen komik och kunna skratta åt sigsjälv" för faktum är att jag är extremt dålig på båda två av de sakerna. Hur som helst så som du kanske har märkt så finns, i Västerås, den absolut snyggaste och skickligaste graffitin jag sett i hela mitt liv. Ok? Det betyder altså seriöst snygg graffiti på ett seriöst oväntat ställe (första gången jag såg den, förra året). Mycket tack vare Puppet som har hållit igång i Västerås men först och främst tack vare Västerås starkast lysande graffitistjärna Pasha (notera att även om bilden i länken är liten så är målningen högre än en fullvuxen (nåja) människa) och även om jag inte vet vem det är som målat den så finns den absolut snyggaste graffitimålningen genom tiderna som med sina färger och integration med omgivningen (tapeten) bara lämnade mig mållös (och faktist fortfarande gör det) bara ett stenkast därifrån.
Alternativt ännu en fördel med att fotografera graffitimålningar trots att det är en väldigt väldigt liten tröst när man ser till förlusten. För bortsett ifrån att graffiti saneras bort (ingen nyhet här) så har graffiti en seriös mängd ironi i sin egen kultur för något av det värsta du kan göra i graffitisamhället är att måla över någon annans målning. Om du inte märkt övertydligheten så är det just precis här självironin kommer in i bilden för att det värsta man kan göra mot någon annans sak är att måla över den. Graffitins grundkoncept blir dess eget straff i slutändan och jag kan inte låta bli att tycka att det är så förtvivlat tråkigt att se det.
Och jag själv har även min egen beskärda del av självironi och det är tyvär inte den charmiga och positiva självironin som det innebär att till exempel kunna "bjuda på sig själv" eller kunna "se sin egen komik och kunna skratta åt sigsjälv" för faktum är att jag är extremt dålig på båda två av de sakerna. Hur som helst så som du kanske har märkt så finns, i Västerås, den absolut snyggaste och skickligaste graffitin jag sett i hela mitt liv. Ok? Det betyder altså seriöst snygg graffiti på ett seriöst oväntat ställe (första gången jag såg den, förra året). Mycket tack vare Puppet som har hållit igång i Västerås men först och främst tack vare Västerås starkast lysande graffitistjärna Pasha (notera att även om bilden i länken är liten så är målningen högre än en fullvuxen (nåja) människa) och även om jag inte vet vem det är som målat den så finns den absolut snyggaste graffitimålningen genom tiderna som med sina färger och integration med omgivningen (tapeten) bara lämnade mig mållös (och faktist fortfarande gör det) bara ett stenkast därifrån.
Ironi.
Och det är nu vi kommer till ironin som beror mig som jag själv inte tycker är ett dugg roligt. För till min stora fasa (faktist) så smärtade det att märka att det har varit dit någon... och klottrat på graffitimålningarna. Och ja, jag förstår att det låter lite roligt och att det egentligen borde klassas som "skoj" men vafan.. Nej, det är inte ett dugg roligt.
Och det är nu vi kommer till ironin som beror mig som jag själv inte tycker är ett dugg roligt. För till min stora fasa (faktist) så smärtade det att märka att det har varit dit någon... och klottrat på graffitimålningarna. Och ja, jag förstår att det låter lite roligt och att det egentligen borde klassas som "skoj" men vafan.. Nej, det är inte ett dugg roligt.
Graffiti är nämligen pinsamt litet utbrett här i Sverige. Hade det varit någon annan stad (jag nämner inga namn) så hade "platsbrist" faktist varit en befogad anledning att måla över någon annans grejjer, men att bara ta en penna och kladda helt i onödan känns bara så jävla onödigt. Visst, jag kan sträcka mig så långt som att uppmana någon att måla över något så länge det nya är snyggare, fetare och bättre än det som va där innan, så visst. Kör hårt.Jag har ju ett par gånger försökt att hålla mig någorlunda neutral och inte peka på något och försöka sätta mig själv på piedistalen där den som får bestämma vad som är snyggt och vad som är fult får sitta, men nu skiter jag i det i och med att jag dels börjat säga vad jag tycker är snyggt och därigenom säger något om mycket annat. Och en annan anledning har varit att jag varit så upptagen med att debattera (för döva öron?) om graffitins vara eller icke vara att jag automatiskt ställt mig i en försvarsställning till all form utav graffiti var den än målats men jag måste ju faktist erkänna att jag tycker att en noggrannt gjord målning i färger som tilltalar mig är betydligt mycket finare än när någon tar en burk och drar längs en vägg bara för att de inte fattar bättre. Jag kan försvara tags i en graffitidebatt även om jag själv tycker att det ska mycket till för att en tag ska klassas som snygg (se ovan- och nedanstående exempel på när det är snyggt. Och jag fotograferar inte fula saker) då jag mest ser det som att skriva på ett tomt papper och konstatera att man inte kan åstakomma ett jävla skit. Men som sagt, jag försvarar det helst, alltihopa.
Regler, mina och andras.
För att sabba någons masterpiece är, var och kommer alltid att vara litet (eller mycket) utav ett no-no i graffitisammanhang. Man gör helt enkelt inte så. Men som med alla regler, oskrivna som skrivna, så finns det alltid mindre eftertänksamma som bryter mot dem (nej, jag har fortfarande inte glömt bort ironin med att bli sur över att någon klottrar på något jag tycker är fint, även om det är klotter från första början). Jag tycker bara att det är så olidligt onödigt. Kommer du till exempel ihåg de två bilderna från förra året som jag länkade till en bit ovanför (här och här)? Båda de målningarna är förstörda av någons korkade klotter (det är altså inte någon som målat nya målningar, det är någon som helt enkelt kladdat på dem). Där kommer vi dels in på en av de största fördelarna med att jag fotograferar graffiti, hur syfteslöst det än kan verka men sen kommer vi även in på nästa del av allt det här, nämligen mina egna regler.
Mina egna regler är egentligen inga särskillt dramatiska regler, men jag tänker berätta om dem ändå efter som att jag för första gången brutit fatalt emot dem. Det är nämligen såhär att även om jag efterbehandlar mina digitala foton så har jag som regel att jag aldrig ska lägga till eller ta bort någonting som inte va där vid fotograferingen. Jag har tänjt på reglerna förut (och tagit bort små blämmor och skit från huden på folk) och till en början hade jag till och med som regel när jag va ute och fotograferade att jag aldrig ens skulle flytta på någonting där jag är och fotar. Men vafan, fuck det! Visst, om jag är och fotar ett krig eller svält eller något så kanske jag kan tänka två gånger på att inte påverka något, bla bla bla, men helt ärligt.. om jag genom att lyfta bort någon liten pryl kan få en pang-bild att bli en kaboom-bild så tänker jag helt ärligt göra det. Och som jag sa så har jag nu även brutit mot mina egna digitala efterbehandlingsregler när jag tog bort fult jävla klotterkladd från puppets målning som du ser här nedanför. Jag erkänner och jag är fan stolt över det också för med risk att låta lite för fanatisk så... kom igen... det är en Puppetmålning (även om det kanske inte är hans mest komplexa någonsin). Killen är ju typ en kändis och en utav Sveriges första graffitimålare (motsvarande typ.. den svenska graffitiscenens Leo DaVinci eller något.. om jag kan säga så utan att trampa på några tår. Kan jag det? Nice!)
För att sabba någons masterpiece är, var och kommer alltid att vara litet (eller mycket) utav ett no-no i graffitisammanhang. Man gör helt enkelt inte så. Men som med alla regler, oskrivna som skrivna, så finns det alltid mindre eftertänksamma som bryter mot dem (nej, jag har fortfarande inte glömt bort ironin med att bli sur över att någon klottrar på något jag tycker är fint, även om det är klotter från första början). Jag tycker bara att det är så olidligt onödigt. Kommer du till exempel ihåg de två bilderna från förra året som jag länkade till en bit ovanför (här och här)? Båda de målningarna är förstörda av någons korkade klotter (det är altså inte någon som målat nya målningar, det är någon som helt enkelt kladdat på dem). Där kommer vi dels in på en av de största fördelarna med att jag fotograferar graffiti, hur syfteslöst det än kan verka men sen kommer vi även in på nästa del av allt det här, nämligen mina egna regler.
Mina egna regler är egentligen inga särskillt dramatiska regler, men jag tänker berätta om dem ändå efter som att jag för första gången brutit fatalt emot dem. Det är nämligen såhär att även om jag efterbehandlar mina digitala foton så har jag som regel att jag aldrig ska lägga till eller ta bort någonting som inte va där vid fotograferingen. Jag har tänjt på reglerna förut (och tagit bort små blämmor och skit från huden på folk) och till en början hade jag till och med som regel när jag va ute och fotograferade att jag aldrig ens skulle flytta på någonting där jag är och fotar. Men vafan, fuck det! Visst, om jag är och fotar ett krig eller svält eller något så kanske jag kan tänka två gånger på att inte påverka något, bla bla bla, men helt ärligt.. om jag genom att lyfta bort någon liten pryl kan få en pang-bild att bli en kaboom-bild så tänker jag helt ärligt göra det. Och som jag sa så har jag nu även brutit mot mina egna digitala efterbehandlingsregler när jag tog bort fult jävla klotterkladd från puppets målning som du ser här nedanför. Jag erkänner och jag är fan stolt över det också för med risk att låta lite för fanatisk så... kom igen... det är en Puppetmålning (även om det kanske inte är hans mest komplexa någonsin). Killen är ju typ en kändis och en utav Sveriges första graffitimålare (motsvarande typ.. den svenska graffitiscenens Leo DaVinci eller något.. om jag kan säga så utan att trampa på några tår. Kan jag det? Nice!)
Nog om det. Nu blir det konst.
Varje gång jag ska skriva om graffiti som kontsform så får jag en bitter smak i munnen (eller skriver man bitter smak i fingrarna? Inte för att jag brukar stoppa fingrarna i munnen, men...) hur som helst så skriver jag alltid att det är en trött diskussion som egentligen inte leder någon vart för det är konst (efter som att allt som är formgivet kan räknas som konst, tillsammans med ett gediget hantverk så blir det ju faktist svårt att förneka. Och jag har precis refererat till graffiti som ett hantverk. Slå mig).
Och när jag ändå är igång med att referera till saker och ting så kan jag referera till det jag skrev i ett tidigare inlägg om att hitta graffiti samt det jag skrev tidigare i detta inlägg om att återvända till tidigare platser så har jag helt tappat bort mig vid det här laget. Jo, det va så här: Tänk dig ett konstmuseum eller en konstutställning (samma sak? Njae, men nästan) för hur rolig skulle den kontsutställningen vara om den aldrig uppdaterades. Sett den en gång, sen konkurs. Det handlar ju om att få folk att komma tillbaka till nästa säsong. Och det är precis det vi är inne i nu, 2009 års säsong av graffiti. Och nu pratar vi (jag?) ändå om en konstutställning som inte kostar någonting förän någon tar bort den, så den skulle vara helt gratis för alla att komma och titta på (så länge tillträde förbjudet är en skylt som du tar åt dig av). Och förutom extremt sällsynta fall då någon bötfällts för olaga intrång så är den ständigt pågående och ständigt förnyande utställningen Graffiti i Sverige gratis för alla. Och den pågår just nu, precis utan för din dörr.
Varje gång jag ska skriva om graffiti som kontsform så får jag en bitter smak i munnen (eller skriver man bitter smak i fingrarna? Inte för att jag brukar stoppa fingrarna i munnen, men...) hur som helst så skriver jag alltid att det är en trött diskussion som egentligen inte leder någon vart för det är konst (efter som att allt som är formgivet kan räknas som konst, tillsammans med ett gediget hantverk så blir det ju faktist svårt att förneka. Och jag har precis refererat till graffiti som ett hantverk. Slå mig).
Och när jag ändå är igång med att referera till saker och ting så kan jag referera till det jag skrev i ett tidigare inlägg om att hitta graffiti samt det jag skrev tidigare i detta inlägg om att återvända till tidigare platser så har jag helt tappat bort mig vid det här laget. Jo, det va så här: Tänk dig ett konstmuseum eller en konstutställning (samma sak? Njae, men nästan) för hur rolig skulle den kontsutställningen vara om den aldrig uppdaterades. Sett den en gång, sen konkurs. Det handlar ju om att få folk att komma tillbaka till nästa säsong. Och det är precis det vi är inne i nu, 2009 års säsong av graffiti. Och nu pratar vi (jag?) ändå om en konstutställning som inte kostar någonting förän någon tar bort den, så den skulle vara helt gratis för alla att komma och titta på (så länge tillträde förbjudet är en skylt som du tar åt dig av). Och förutom extremt sällsynta fall då någon bötfällts för olaga intrång så är den ständigt pågående och ständigt förnyande utställningen Graffiti i Sverige gratis för alla. Och den pågår just nu, precis utan för din dörr.
2009 och vidare.
Jag undrar faktist hur året kommer att se ut och vad som kommer att bli av det hela. Någon gång för några månader sedan så nämnde jag att det kändes litegrann som att jag fotograferat in mig själv i ett hörn och blivit en alldeles för "nischad fotograf" i och med att jag med största möjliga majoritet enbart fotograferar graffiti och inte sådär väldans mycket annat. När jag skrev det så hade jag ett extremt sug efter att fotografera andra saker och det gjorde jag också till viss del, men efter det senaste besöket i Västerås så har jag fått mersmak för min gammla bekanta smak och vill i stort sett bara ut ut ut i skrivande stund och hitta mer av vår förbjudna sprayburkskonst.
Men på något sätt ska jag kanske försöka förändra det, åteminstone litegrann. Något som hade varit offantligt roligt hade ju varit att få med en faktisk graffitimålare här i bloggen, både på bild och i text men som du kanske förstår så är de dels lite krångliga att få tag på (då det är hela deras syfte) men även svåra att få att gå med på att ställa upp på bild. Men vem vet? Kanske får jag tur. Känner du någon eller rent av är du någon så kan du maila på adressen här till höger så kan vi styra upp något.
Jag undrar faktist hur året kommer att se ut och vad som kommer att bli av det hela. Någon gång för några månader sedan så nämnde jag att det kändes litegrann som att jag fotograferat in mig själv i ett hörn och blivit en alldeles för "nischad fotograf" i och med att jag med största möjliga majoritet enbart fotograferar graffiti och inte sådär väldans mycket annat. När jag skrev det så hade jag ett extremt sug efter att fotografera andra saker och det gjorde jag också till viss del, men efter det senaste besöket i Västerås så har jag fått mersmak för min gammla bekanta smak och vill i stort sett bara ut ut ut i skrivande stund och hitta mer av vår förbjudna sprayburkskonst.
Men på något sätt ska jag kanske försöka förändra det, åteminstone litegrann. Något som hade varit offantligt roligt hade ju varit att få med en faktisk graffitimålare här i bloggen, både på bild och i text men som du kanske förstår så är de dels lite krångliga att få tag på (då det är hela deras syfte) men även svåra att få att gå med på att ställa upp på bild. Men vem vet? Kanske får jag tur. Känner du någon eller rent av är du någon så kan du maila på adressen här till höger så kan vi styra upp något.
Ibland stöter jag på väldigt många människor som tror att graffitin i stort sett är utdöd eller har stått och stampat sedan någon gång på nittonhundratalet och inte är så mycket mer än bara tjockt klotter som folk ägnar sig åt när de är små och sedan växer ifrån och visst är det så att väldigt många målare växer ifrån eller på något annat sätt tvingas dela sig från målandet (barn och jobb har jag hört är stora feta anledningar) men tro för allt i världen inte att graffitin är död. Alls.
Faktum är att jag tycker att den blivit mer och mer levande de senaste åren än vad de var för fyra-fem år sedan. 2006 va ett riktigt höjdarår då det kom mycket nytt och mycket fräscht, 2008 va nästa topp (vad alla gjorde 2007 vet jag faktist inte) men även 2009 har, även om det inte gått så lång tid, visat sig vara ett riktigt höjdarår vad det gäller graffiti och jag börjar bli lite otålig inför min stundande semester (även om det är en evighet kvar) och med lite tur och fantastisk övertalningsförmåga så kanske jag kommer att lyckas ta mig hela vägen till Schweiz och lyckas leta upp någon av Smash 137s målningar, om det finns några kvar. Det vore överfett, långt bortom vad som rimligen går och beskriva. Men som sagt, med lite tur så kanske jag kommer att beskriva exakt hur fett det va. Vi får se.
Faktum är att jag tycker att den blivit mer och mer levande de senaste åren än vad de var för fyra-fem år sedan. 2006 va ett riktigt höjdarår då det kom mycket nytt och mycket fräscht, 2008 va nästa topp (vad alla gjorde 2007 vet jag faktist inte) men även 2009 har, även om det inte gått så lång tid, visat sig vara ett riktigt höjdarår vad det gäller graffiti och jag börjar bli lite otålig inför min stundande semester (även om det är en evighet kvar) och med lite tur och fantastisk övertalningsförmåga så kanske jag kommer att lyckas ta mig hela vägen till Schweiz och lyckas leta upp någon av Smash 137s målningar, om det finns några kvar. Det vore överfett, långt bortom vad som rimligen går och beskriva. Men som sagt, med lite tur så kanske jag kommer att beskriva exakt hur fett det va. Vi får se.
Oh, förresten, om du nu verkligen är intresserad av att ta del av något annordnat graffitievent (typ utställningar eller motsvarande) så är ett kalasbra sätt att hålla reda på hur graffitin reser och rör sig (inte som ett konstant föremål dock, riktigt så enkelt är det inte) i Sverige och även utomlands att checka in Highlights (min rara sponsor) och deras nyhetsbrev, de fixar faktist ihop en riktigt fläskig bit med information som kommer med jämna mellanrum med allt från tips om var och när det kommer att vara graffiti eller gatukonstrelaterade utställningar runt om i landet men även en sammanställning av hur graffiti har nämnts i media den senaste tiden (på gott och ont). Nyhetsbrevet är helt gratis och finns på www.highlights.nu. Där finns även den fenomenala fransk/engelska tidningen Xplicit Grafx som nyligen kommit ut med ett nytt nummer med lite skit från Stockholms tunnelbana. Och jag är fortfarande helt ambivalent inför att skicka in några foton till dem. Trist vore ju att jag inte skulle få något betalt för dem, fett vore ju att få en bild med i Xplicit Grafx (vilket kanske inte är en fotografsensation då de trycker upp vilken skit som helst så länge det är en graffitimålning med på bilden, men de senaste sju nummren i alla fall har innehållit rätt många riktigt sjyssta bilder, så vi får se. Kanske där också.
Tack för att du läste.
Presenter
Försummad berättelse.
Någonting som jag aldrig har berättat (inte såhär i den offentliga "kanalen" i alla fall) är om mina brutalt fina presenter jag fått på mina två senaste födelsedagar (då jag först fyllde gammal och sedan jävligt gammal). Den första, för lite drygt ett år sedan, va mer en litet äventyr än en present (jag är nämligen lite som Michael Douglas i filmen The Game). Jag passar kanske inte in på ordspråket "vad ger man någon som redan har allt" då jag har långt ifrån allt. Utan snarare "Vad ger man någon om man inte har råd eller möjligheten att skaffa de få men utsökta sakerna denne någon verkligen önskar sig".
Jo, det kan jag tala om för er. Eller, det kan Hanna tala om för er rättare sagt då hon nu lyckats i två år i rad (känn ingen press för April 2010 baby, vad du än gör). Det hela började med att hon av någon konstig anledning som jag inte förstod just då hade börjat fråga mig just precis exakt vad jag skulle göra, minutiöst, hela dagen fast dålt sina funderingar med ett nej-jag-bara-undrar tonläge. Det funkade alldeles strålande för jag fattade verkligen inte ett smack. Men så fick jag ett sms där det stod något i stil med "Fyrkantig filt med hål i centrum trillar av pinn medans Guvernören smetar in sig i lera". Ja, som du förstår så förstod inte jag heller ett dyft. Alls.
Men om man får ett tag på sig att fundera så smetar Guvernören Arnold Schwartzenegger in sig i lera i filmen "Predator" som ligger mig varmt om hjärtat. Så vad betyder det då? Jo, det betyder att man går till sitt skåp där man förvarar sina DVD-filmer och kollar i fodralet för just den filmen. Och vad hittade jag där? Absolut ingenting. Första gången. Men andra gången jag letade så letade jag noggrant (och när man letar noggrant i ett filmfodral så böjer man ryggen på det så man hittar eventuella lappar och ledtrådar som gömmer sig bakom filmomslagets tryckta pappersdel). Där inne låg den. Nästa ledtråd. En urklippt sida från serien Agent X9 där den smidiga agenten Modesty Blaise har bekymmer, är på väg ut och söker ledtrådar. Inte helt olikt mig själv med andra ord.
På andra sidan av pappret så fanns det en text fastklistrad som löd "Det var en man från Suomiland, som färgglada berättelser tog om hand, i mappar att förvara en prenumererad vara. Min måste visst tömmas ibland". Huh? Wtf? Okej, vad kunde jag konstatera av detta? Det tog visserligen inte så lång tid att begripa för om man kopplar lite snabbt serietidning - färgglada berättelser - någon från finland som tar hand om den. Ptja, då kommer man raskt fram till att det gäller att pallra sig, fortare än kvickt till Seriezonen för att försöka förstå vad i hela världen det är som försiggår.
Jag kan inte påstå att jag kände mig helt övertygad om vad jag någonsin skulle kunna komma på eller fram till när jag väl tagit mig till Seriezonen och när jag klev in där kände jag mig som ett levande frågetecken. Det va strax innan jag hamnat på en förnamnsbasis med butikens main-guy Harry så jag försökte förgäves använda min stillastående fantasi för att försöka komma på vad jag skulle göra där inne. Det gick inte så bra. Jag letade igenom mina vanliga favorittidningar som stod i hyllorna utifall att någon kanske gömt något i någon av dem. Långsökt kan tyckas, men jag kände mig lite desperat. Så jag tog den enda utvägen som fanns och gick fram till Harry och stammade fram ett "Ehm.. jo.. det är såhär att jag är ute på en sorts uppdrag och, ehm..." längre än så hann jag inte innan han nickade mysteriskt och förstående, gick bakom disken och drog fram ett blått förseglat kuvert och sade "Du är sen, jag hade förväntat mig dig tidigare" och sköt över kuvertet till mig. Oh snap! Han är in-on-it!
Kallsvettigt (nåja) så tog jag emot kuvertet, tackade honom varmt och bad om ursäkt för att jag va dum i huvudet och skyndade mig därifrån (tiden är knapp, verkade det ju som). På kuvertet stod "Ett steg i rätt riktning" i en ytterst opersonlig stil. Jag hafsade (rätt brutalt nu när jag tänker efter) upp kuvertet och hittade.. En nyckel med en dödskalle-nyckelring (inget äventyr utan dödskallenyckel har jag hört) och ett papper med en massa luddiga former, några raka tjocka linjer och en streckad linje som sedan dagistiden lärt oss att "om du följer en karta så ska du följa denna streckade linje" och eftersom att den slutade vid ett X så va det ingen tvekan om att detta var vad jag skulle behöva göra. Om jag bara kunde förstå vad i helvete kartan föreställde. Det kändes som att jag stod i kanske tjugo minuter och bara försökte tvinga migsjälv att minnas någonting, vad som helst, som kunde stämma in med denna fruktansvärt dåliga karta som jag hade i mina händer. Kallt va det också. Men förutom kartan så låg det även en fotokopierad sida av den sista sidan i en bok som heter "Ncabz - Uppsala" som är skriven av en Liljerot E och Brunius T. Vidare framgick även att den va streckkodsförsedd, lånad på Uppsala Stadsbibliotek och det fanns en handskriven notering som löd "S63".
Jag måste till Stadsbiblioteket och det nu (nämnde jag att det va kallt?) och fort gick det, för jag minns faktist inte att jag gick från Seriezonen till biblioteket. Väl där blev jag inte mycket smartare till en början och rätt besviken om jag får säga det själv för just den här boken va (hör här) borta! Min bibliotikare (jag kallar henne min för det va det hon blev efter ett tag, jag kommer till det strax) såg ut som ett större frågetecken än jag kände mig som inne på Seriezonen några minuter tidigare. "Den här boken skall inte vara borta. Det går inte". "Toppen" tänkte jag, "Vi går ner i arkivet och letar" tänkte hon. Det kändes coolt, jag hade aldrig varit där och inte så många andra heller av hur stökigt det va just där hon valde att leta efter den, nere i Stadsbibliotekets arkiv. Och hon lätt långt ifrån positiv i sitt letande och hade orden "Nej, jag är ledsen, den finns bara inte" på tungan när hon väl (äntligen) fann den (phu!). Snabbt nu! Sidan sextiotre innan något dåligt hinner hända, tiden är knapp! (Heter det "knapp"? Säger man så? Jaja, skitsamma, vi har inte tid att diskutera det nu, för nu är det fan bråttom!)
Ja, sidan sextiotre föreställde ingenting annat än en tecknad bild på insidan av Uppsala Domkyrka. Vafan ska det betyda då? Ingen vet, speciellt inte jag förutom att någon (och med någon menar jag jag) får helt enkelt pallra sig dit och försöka bli smartare där eller på vägen. Och det fick bli där, för de få små ledtrådarna jag hade hjälpte inte mycket på vägen, hur hårt jag än piskade min hjärncell. Stackarn.
Väl inne gick det dock snabbt upp för mig att den kassa kartan jag fått med den streckade linjen föreställde Domkyrkan. Innifrån. De konstiga fälten var kyrkans väggar och de raka, tjocka linjerna va bänkrader. Det va vid det här laget som jag slutade känna mig som en vilsen pojke och började känna mig som typ.. Jason Bourne. En hemlig agent på ett ännu hemligare uppdrag. Vanliga människor befinner sig samma platser jag va på av vanliga anledningar. Men inte jag, jag va där för något mycket annorlunda, något mycket hemligt och någonting som va så rent ut sagt så jävla coolt. "Dendär turisten, är han verkligen en turist? Tittar inte prästen väldigt konstigt på mig. Han kanske vet något? Han kanske är en agent för den andra sidan? Han kanske måste bli taken-out med något av mina special-moves." Han får inte stå i vägen för mitt mission.
Naturligtvis va han bara en präst, men du kanske förstår hur special-special allting kändes när jag hittade den utmärkta bänkraden, hög puls. Här måste det vara. Högre puls. Aha! Ingenting! Vafan nu då? Jag fick sitta där ett tag. Och tänkta. Min hjärncell svek mig. Jag såg ingenting. Jag fattade ingenting. Jag letade högt och lågt. Fågel fisk och mittemellan. Ingenting. Ingenting såg man som var märkvärdigt från den vinkeln jag satt. Där X-et på kartan sa åt mig att sitta. Ingenting på bänken. Ingenting under bänken. Ingenting någonstans. Ska det ta slut här? Är jag verkligen inte smartare än såhär? Vad hade Jason Bourne gjort? Jag kollar under bänken en gång till. Den här gången så jag kryper in under den. Och där. Där satt det. Det bruna kuvertet, fasttejpat under kyrkbänken. Kuvertet som ingen förutom jag skulle eller ens kunde hitta.C.I.A släng er i väggen. Hårt.
Nyfiken på att veta vad som låg i kuvertet? Ja, jag också. Jag tror att jag hade en puls på 200bpm (jag vet inte vad som är normalt. Det kanske är vilopuls? Eller så är man död vid 200. Men vi säger högre än vanligt så förstår du. Hög puls helt enkelt). För i kuvertet så låg det en teckning på en kille som var synnerligen lik mig själv i en mardrömsliknande skräckfantasi som jag berättat för min nuvarande flickvän, dåvarande uppdrags-skaperska om. Den handlar om när jag själv av anledningar jag inte tänker gå in på här går i ett bibliotek och är förföljd av Ulven. Ett monster jag fantiserade fram när jag va liten när min morfar talade om för mig att jag måste stänga grinden till stängslet, annars kommer ulven. Mer om det någon annan gång, för det låg även en tecknad karta (betydligt mycket snyggare och mer detaljerad än den första kartan jag fick). På kartan fanns Carl Von Linné i nedre vänstra hörnet, en brittisk palatsvakt i den högra delen och ett huskomplex täckte den resterande delen av kartan. Och av anledningar jag fortfarande inte tänker gå in på så kände jag igen skissen över det där huskomplexet sedan tidigare då jag kan den mycket väl och jag varit tvungen att lära mig den hårda vägen. Kartan över huskomplexet föreställde universitetets lokaler vid Campusområdet Engelska Parken och på en liten del på den västra sidan så fanns det ännu en streckad linje som även denna slutade i ett väl bekant X.
På den nedre delen av kartan så va det även uppskissat två delar av en korridor. Den vänstra skissen talade om för mig att jag skulle svänga vänster vid skylten 7-0042 och 7-0043 (än så länge fortfarande bekant) medans den högra delen talade om för mig att "Dödskallenyckelring och 76" kommer att förklara sig. Här fick jag lite utav ett mentalt försprång då jag kände till lokalen sedan innan och visste precis var dörren jag skulle in genom hette och var allting låg, dock helt utan att min äventyrs-skaperska skulle kunna veta att jag skulle veta detta. Väl där hittade jag tämligen snabbt till den utmarkerade korridoren och till det som visade sig vara en uppställning med låsta skåp. Hmm. Vänta nu, dödskallenyckelring.. nummer 76... Ja, nyckeln passade i skåp nummer 76! A-ha!
Här blev det svårt. För i skåpet låg ännu en nyckel, en liten påse med legobitar och en mp3-spelare. Öööh.. oookej. Jag tog en bänk och drog till mig ett bord som stod där inne för jag visste att det skulle ta ett tag innan jag förstod vad i hela världen jag skulle ta mig till nu, med de bitarna (bokstavligt talat) jag hade i mina händer. Bäst att börja med det jag kan, tänkte jag. Det vill säga slå på en mp3-spelar och ta på mig hörlurarna (och tänk, jag har blivit beskriven som mångfacceterad). Av det som fanns på mp3-spelaren blev jag dessvärre inte mycket klokare, snarare tvärt om. Det kändes som att jag blev dummare för varje ljud jag hörde. Där fanns ljudet av vågor mot en strand, ljudet av folksorl, ljudet av ett tåg, ljudet av en överdramatiserad puss och många många andra ljud som jag inte förstod vad i hela världen jag skulle förstå av alla dessa ljud.
Okej, nitlott. Jag försöker bli klokare av legot (det låter ju smart det också) men det tog faktist inte så lång tid innan jag såg att något va skrivet på legobitarnas ena sida och något va målat på deras andra sida. Hmm, en sorts.. ledtråd? (Ja pucko, det är väl klart att det är en ledtråd). Till en början förstod jag dock ingenting av vad denna kladdade legobitsledtråd skulle leda mig till, men sedan såg jag att några av legobitarna hade väl bekanta spetsar tecknade på sig på ena sidan och att spetsarna liknade just exakt spetsarna i stjärnan i klädmärket DCs logga. Och efter som att jag kan den loggan bättre än baksidan av min egen hand (vad fan är det här för något? lol) så gick det ganska fort att få ihop legoledtråden. För när loggan va färdigbyggd på ena sidan gick det att förstå något av den andra sidan också för den föreställde en streckad linje som korsade mellan en massa fyrsiffriga (eller va det femsiffriga?) kombinationer. Huh? Wtf? Ja inte vet jag. Inte den här gången heller. Idiotförklarad. Igen.
En smart människa hade kollat vad ljudfilerna på mp3-spelaren hette direkt, men jag tog en liten stund på mig att komma på att det va så jag borde göra. Men desto gladare blev jag när jag gjorde det (för jag kände mig som typ.. en nukleärfysiker eller något. Om det nu finns något som heter så. Jag kände mig flashig och smart helt enkelt. Inte lika, nu så här i efterhand, men då gjorde jag det). För om man bara spelade upp de ljudfilerna som hette något som stod med på baksidan av legopusslet (ljudet av ett ånglok, folksorl, ljudet av en tågtuta och andra tåg-relaterade ljud) så kunde man snabbt gissa sig till var jag skulle kanske försöka hitta något att göra med den nya nyckeln jag hittat.
Väl på centralstationen va det ganska lätt att fundera ut vad jag skulle göra med nyckeln då den va synnerligen lik de resterande nycklarna i alla andra av nyckarna till förvaringgsskåpen som står där. Success! Den passade i skåp 1159 och där inne låg min "egentliga present" som bestod av en bok och epar serietidningar som det visade sig att jag bara fick låna (men nu är vi sambos, så gränsen mellan vad som är lånat och vad som är mitt är lite suddig). Jag förstod dock rätt snabbt att det va själva äventyret som va presenten och bok (om än en bra present) fortfarande bara markerar slutet på äventyret så va belöningen så mycket mer än bara ett par serietidningar för den här presenten kommer jag aldrig någonsin att glömma bort (till skillnad från vad fan det nu va jag fick alla tidigare år, no offence, men detta är fasen svårslaget) och någon vet precis åt vilket håll som är medhårs om man vill klappa mig.
Någonting som jag aldrig har berättat (inte såhär i den offentliga "kanalen" i alla fall) är om mina brutalt fina presenter jag fått på mina två senaste födelsedagar (då jag först fyllde gammal och sedan jävligt gammal). Den första, för lite drygt ett år sedan, va mer en litet äventyr än en present (jag är nämligen lite som Michael Douglas i filmen The Game). Jag passar kanske inte in på ordspråket "vad ger man någon som redan har allt" då jag har långt ifrån allt. Utan snarare "Vad ger man någon om man inte har råd eller möjligheten att skaffa de få men utsökta sakerna denne någon verkligen önskar sig".
Jo, det kan jag tala om för er. Eller, det kan Hanna tala om för er rättare sagt då hon nu lyckats i två år i rad (känn ingen press för April 2010 baby, vad du än gör). Det hela började med att hon av någon konstig anledning som jag inte förstod just då hade börjat fråga mig just precis exakt vad jag skulle göra, minutiöst, hela dagen fast dålt sina funderingar med ett nej-jag-bara-undrar tonläge. Det funkade alldeles strålande för jag fattade verkligen inte ett smack. Men så fick jag ett sms där det stod något i stil med "Fyrkantig filt med hål i centrum trillar av pinn medans Guvernören smetar in sig i lera". Ja, som du förstår så förstod inte jag heller ett dyft. Alls.
Men om man får ett tag på sig att fundera så smetar Guvernören Arnold Schwartzenegger in sig i lera i filmen "Predator" som ligger mig varmt om hjärtat. Så vad betyder det då? Jo, det betyder att man går till sitt skåp där man förvarar sina DVD-filmer och kollar i fodralet för just den filmen. Och vad hittade jag där? Absolut ingenting. Första gången. Men andra gången jag letade så letade jag noggrant (och när man letar noggrant i ett filmfodral så böjer man ryggen på det så man hittar eventuella lappar och ledtrådar som gömmer sig bakom filmomslagets tryckta pappersdel). Där inne låg den. Nästa ledtråd. En urklippt sida från serien Agent X9 där den smidiga agenten Modesty Blaise har bekymmer, är på väg ut och söker ledtrådar. Inte helt olikt mig själv med andra ord.
På andra sidan av pappret så fanns det en text fastklistrad som löd "Det var en man från Suomiland, som färgglada berättelser tog om hand, i mappar att förvara en prenumererad vara. Min måste visst tömmas ibland". Huh? Wtf? Okej, vad kunde jag konstatera av detta? Det tog visserligen inte så lång tid att begripa för om man kopplar lite snabbt serietidning - färgglada berättelser - någon från finland som tar hand om den. Ptja, då kommer man raskt fram till att det gäller att pallra sig, fortare än kvickt till Seriezonen för att försöka förstå vad i hela världen det är som försiggår.
Jag kan inte påstå att jag kände mig helt övertygad om vad jag någonsin skulle kunna komma på eller fram till när jag väl tagit mig till Seriezonen och när jag klev in där kände jag mig som ett levande frågetecken. Det va strax innan jag hamnat på en förnamnsbasis med butikens main-guy Harry så jag försökte förgäves använda min stillastående fantasi för att försöka komma på vad jag skulle göra där inne. Det gick inte så bra. Jag letade igenom mina vanliga favorittidningar som stod i hyllorna utifall att någon kanske gömt något i någon av dem. Långsökt kan tyckas, men jag kände mig lite desperat. Så jag tog den enda utvägen som fanns och gick fram till Harry och stammade fram ett "Ehm.. jo.. det är såhär att jag är ute på en sorts uppdrag och, ehm..." längre än så hann jag inte innan han nickade mysteriskt och förstående, gick bakom disken och drog fram ett blått förseglat kuvert och sade "Du är sen, jag hade förväntat mig dig tidigare" och sköt över kuvertet till mig. Oh snap! Han är in-on-it!
Kallsvettigt (nåja) så tog jag emot kuvertet, tackade honom varmt och bad om ursäkt för att jag va dum i huvudet och skyndade mig därifrån (tiden är knapp, verkade det ju som). På kuvertet stod "Ett steg i rätt riktning" i en ytterst opersonlig stil. Jag hafsade (rätt brutalt nu när jag tänker efter) upp kuvertet och hittade.. En nyckel med en dödskalle-nyckelring (inget äventyr utan dödskallenyckel har jag hört) och ett papper med en massa luddiga former, några raka tjocka linjer och en streckad linje som sedan dagistiden lärt oss att "om du följer en karta så ska du följa denna streckade linje" och eftersom att den slutade vid ett X så va det ingen tvekan om att detta var vad jag skulle behöva göra. Om jag bara kunde förstå vad i helvete kartan föreställde. Det kändes som att jag stod i kanske tjugo minuter och bara försökte tvinga migsjälv att minnas någonting, vad som helst, som kunde stämma in med denna fruktansvärt dåliga karta som jag hade i mina händer. Kallt va det också. Men förutom kartan så låg det även en fotokopierad sida av den sista sidan i en bok som heter "Ncabz - Uppsala" som är skriven av en Liljerot E och Brunius T. Vidare framgick även att den va streckkodsförsedd, lånad på Uppsala Stadsbibliotek och det fanns en handskriven notering som löd "S63".
Jag måste till Stadsbiblioteket och det nu (nämnde jag att det va kallt?) och fort gick det, för jag minns faktist inte att jag gick från Seriezonen till biblioteket. Väl där blev jag inte mycket smartare till en början och rätt besviken om jag får säga det själv för just den här boken va (hör här) borta! Min bibliotikare (jag kallar henne min för det va det hon blev efter ett tag, jag kommer till det strax) såg ut som ett större frågetecken än jag kände mig som inne på Seriezonen några minuter tidigare. "Den här boken skall inte vara borta. Det går inte". "Toppen" tänkte jag, "Vi går ner i arkivet och letar" tänkte hon. Det kändes coolt, jag hade aldrig varit där och inte så många andra heller av hur stökigt det va just där hon valde att leta efter den, nere i Stadsbibliotekets arkiv. Och hon lätt långt ifrån positiv i sitt letande och hade orden "Nej, jag är ledsen, den finns bara inte" på tungan när hon väl (äntligen) fann den (phu!). Snabbt nu! Sidan sextiotre innan något dåligt hinner hända, tiden är knapp! (Heter det "knapp"? Säger man så? Jaja, skitsamma, vi har inte tid att diskutera det nu, för nu är det fan bråttom!)
Ja, sidan sextiotre föreställde ingenting annat än en tecknad bild på insidan av Uppsala Domkyrka. Vafan ska det betyda då? Ingen vet, speciellt inte jag förutom att någon (och med någon menar jag jag) får helt enkelt pallra sig dit och försöka bli smartare där eller på vägen. Och det fick bli där, för de få små ledtrådarna jag hade hjälpte inte mycket på vägen, hur hårt jag än piskade min hjärncell. Stackarn.Väl inne gick det dock snabbt upp för mig att den kassa kartan jag fått med den streckade linjen föreställde Domkyrkan. Innifrån. De konstiga fälten var kyrkans väggar och de raka, tjocka linjerna va bänkrader. Det va vid det här laget som jag slutade känna mig som en vilsen pojke och började känna mig som typ.. Jason Bourne. En hemlig agent på ett ännu hemligare uppdrag. Vanliga människor befinner sig samma platser jag va på av vanliga anledningar. Men inte jag, jag va där för något mycket annorlunda, något mycket hemligt och någonting som va så rent ut sagt så jävla coolt. "Dendär turisten, är han verkligen en turist? Tittar inte prästen väldigt konstigt på mig. Han kanske vet något? Han kanske är en agent för den andra sidan? Han kanske måste bli taken-out med något av mina special-moves." Han får inte stå i vägen för mitt mission.
Naturligtvis va han bara en präst, men du kanske förstår hur special-special allting kändes när jag hittade den utmärkta bänkraden, hög puls. Här måste det vara. Högre puls. Aha! Ingenting! Vafan nu då? Jag fick sitta där ett tag. Och tänkta. Min hjärncell svek mig. Jag såg ingenting. Jag fattade ingenting. Jag letade högt och lågt. Fågel fisk och mittemellan. Ingenting. Ingenting såg man som var märkvärdigt från den vinkeln jag satt. Där X-et på kartan sa åt mig att sitta. Ingenting på bänken. Ingenting under bänken. Ingenting någonstans. Ska det ta slut här? Är jag verkligen inte smartare än såhär? Vad hade Jason Bourne gjort? Jag kollar under bänken en gång till. Den här gången så jag kryper in under den. Och där. Där satt det. Det bruna kuvertet, fasttejpat under kyrkbänken. Kuvertet som ingen förutom jag skulle eller ens kunde hitta.C.I.A släng er i väggen. Hårt.
Nyfiken på att veta vad som låg i kuvertet? Ja, jag också. Jag tror att jag hade en puls på 200bpm (jag vet inte vad som är normalt. Det kanske är vilopuls? Eller så är man död vid 200. Men vi säger högre än vanligt så förstår du. Hög puls helt enkelt). För i kuvertet så låg det en teckning på en kille som var synnerligen lik mig själv i en mardrömsliknande skräckfantasi som jag berättat för min nuvarande flickvän, dåvarande uppdrags-skaperska om. Den handlar om när jag själv av anledningar jag inte tänker gå in på här går i ett bibliotek och är förföljd av Ulven. Ett monster jag fantiserade fram när jag va liten när min morfar talade om för mig att jag måste stänga grinden till stängslet, annars kommer ulven. Mer om det någon annan gång, för det låg även en tecknad karta (betydligt mycket snyggare och mer detaljerad än den första kartan jag fick). På kartan fanns Carl Von Linné i nedre vänstra hörnet, en brittisk palatsvakt i den högra delen och ett huskomplex täckte den resterande delen av kartan. Och av anledningar jag fortfarande inte tänker gå in på så kände jag igen skissen över det där huskomplexet sedan tidigare då jag kan den mycket väl och jag varit tvungen att lära mig den hårda vägen. Kartan över huskomplexet föreställde universitetets lokaler vid Campusområdet Engelska Parken och på en liten del på den västra sidan så fanns det ännu en streckad linje som även denna slutade i ett väl bekant X.
På den nedre delen av kartan så va det även uppskissat två delar av en korridor. Den vänstra skissen talade om för mig att jag skulle svänga vänster vid skylten 7-0042 och 7-0043 (än så länge fortfarande bekant) medans den högra delen talade om för mig att "Dödskallenyckelring och 76" kommer att förklara sig. Här fick jag lite utav ett mentalt försprång då jag kände till lokalen sedan innan och visste precis var dörren jag skulle in genom hette och var allting låg, dock helt utan att min äventyrs-skaperska skulle kunna veta att jag skulle veta detta. Väl där hittade jag tämligen snabbt till den utmarkerade korridoren och till det som visade sig vara en uppställning med låsta skåp. Hmm. Vänta nu, dödskallenyckelring.. nummer 76... Ja, nyckeln passade i skåp nummer 76! A-ha!
Här blev det svårt. För i skåpet låg ännu en nyckel, en liten påse med legobitar och en mp3-spelare. Öööh.. oookej. Jag tog en bänk och drog till mig ett bord som stod där inne för jag visste att det skulle ta ett tag innan jag förstod vad i hela världen jag skulle ta mig till nu, med de bitarna (bokstavligt talat) jag hade i mina händer. Bäst att börja med det jag kan, tänkte jag. Det vill säga slå på en mp3-spelar och ta på mig hörlurarna (och tänk, jag har blivit beskriven som mångfacceterad). Av det som fanns på mp3-spelaren blev jag dessvärre inte mycket klokare, snarare tvärt om. Det kändes som att jag blev dummare för varje ljud jag hörde. Där fanns ljudet av vågor mot en strand, ljudet av folksorl, ljudet av ett tåg, ljudet av en överdramatiserad puss och många många andra ljud som jag inte förstod vad i hela världen jag skulle förstå av alla dessa ljud.
Okej, nitlott. Jag försöker bli klokare av legot (det låter ju smart det också) men det tog faktist inte så lång tid innan jag såg att något va skrivet på legobitarnas ena sida och något va målat på deras andra sida. Hmm, en sorts.. ledtråd? (Ja pucko, det är väl klart att det är en ledtråd). Till en början förstod jag dock ingenting av vad denna kladdade legobitsledtråd skulle leda mig till, men sedan såg jag att några av legobitarna hade väl bekanta spetsar tecknade på sig på ena sidan och att spetsarna liknade just exakt spetsarna i stjärnan i klädmärket DCs logga. Och efter som att jag kan den loggan bättre än baksidan av min egen hand (vad fan är det här för något? lol) så gick det ganska fort att få ihop legoledtråden. För när loggan va färdigbyggd på ena sidan gick det att förstå något av den andra sidan också för den föreställde en streckad linje som korsade mellan en massa fyrsiffriga (eller va det femsiffriga?) kombinationer. Huh? Wtf? Ja inte vet jag. Inte den här gången heller. Idiotförklarad. Igen.
En smart människa hade kollat vad ljudfilerna på mp3-spelaren hette direkt, men jag tog en liten stund på mig att komma på att det va så jag borde göra. Men desto gladare blev jag när jag gjorde det (för jag kände mig som typ.. en nukleärfysiker eller något. Om det nu finns något som heter så. Jag kände mig flashig och smart helt enkelt. Inte lika, nu så här i efterhand, men då gjorde jag det). För om man bara spelade upp de ljudfilerna som hette något som stod med på baksidan av legopusslet (ljudet av ett ånglok, folksorl, ljudet av en tågtuta och andra tåg-relaterade ljud) så kunde man snabbt gissa sig till var jag skulle kanske försöka hitta något att göra med den nya nyckeln jag hittat.
Väl på centralstationen va det ganska lätt att fundera ut vad jag skulle göra med nyckeln då den va synnerligen lik de resterande nycklarna i alla andra av nyckarna till förvaringgsskåpen som står där. Success! Den passade i skåp 1159 och där inne låg min "egentliga present" som bestod av en bok och epar serietidningar som det visade sig att jag bara fick låna (men nu är vi sambos, så gränsen mellan vad som är lånat och vad som är mitt är lite suddig). Jag förstod dock rätt snabbt att det va själva äventyret som va presenten och bok (om än en bra present) fortfarande bara markerar slutet på äventyret så va belöningen så mycket mer än bara ett par serietidningar för den här presenten kommer jag aldrig någonsin att glömma bort (till skillnad från vad fan det nu va jag fick alla tidigare år, no offence, men detta är fasen svårslaget) och någon vet precis åt vilket håll som är medhårs om man vill klappa mig.
Tack Hanna, igen.
Skräddarsytt.
Året gick, året tog slut. Det nya året kom smygandes och helt plötsligt va det dags för mig att fylla år. Jag ville verkligen inte fylla år i år för jag har ingen lust att bli tjugosex. Det låter unjefär som sjuhundrafyrtio eller något annat jävligt gammalt. Jag har ingen lust att tänka på att jag åldersmässigt står med ena foten i graven och att livet snart är slut för jag har hunnit bli så jävla gammal så jag funderade inte så mycket till min födelsedag. Jag planerade inget fika (även om det blev ett) och jag förväntade mig eller tänkte ens tanken på några födelsedagspresenter (vad ska vi fira? Att jag snart är död-av-hög-ålder?) men, som du kanske förstått, så fick jag en det här året också. Inget äventyr den här gången också (för vi idisslar inte bra idéer och jag tror att nästa äventyr kommer att komma när jag minst anar det, för jag anar att det är ett under utveckling). Hur som helst, där låg det. Brevid min kaffebryggare när jag masade mig upp klockan 05.00 på morgonen (nej, man kan faktist inte förvänta sig att någon ska hoppa upp och ge en frukost på sängen innan-tidernas-begynnelse-tidigt på morgonen. Det är så tidigt att man inte ens börjat mäta tid ännu. Det är så tidigt att det bara är dinosaurierna som är uppe för det är strax innan kritaperioden. Långt innan baciller fått för sig att bli fiskar som sedan skaffat ben, gått upp ur havet och blivit apor som sedan blev ännu dummare människor som bestämmer sig för att börja jobba jävligt tidigt. Ja, du hajjar hur tidigt det är).
Hur som helst så (och det här skäms jag faktist över så berätta det inte för någon) brast jag ut i ett spontant "Nej vilken fin!" när jag stod där för mig själv i köket i bara kalsongerna och öppnade min födelsedagspresent. För det är nämligen såhär att strax innan min födelsedag så hade jag och min bättre hälft skaffat oss en playstation 3 (mer om den någon annan gång) och till den hade vi köpt ett spel som heter Little Big Planet, och i det spelet så kan man specialbygga och modifiera sin egen karaktär som kallas för en Sackperson (eng. uttal) som är en form utav varelse som är gjord av tyger i alla möjliga (valfria) slag och som kan ha olika kläder (eller bara kalsonger i mitt fall) och syssla med lite olika saker.
Förstår du nu vilken bra present det är om jag berättar att min karaktär är gjord av det blekaste tyget i spelet, alltid har ett par röd och vitrandiga kalsonger på sig (nästan som i verkligheten fast mina kalsonger vid just det tillfället var turkos och svartrandiga. Det har jag aldrig tänkt på faktist föräns nu) och jag ägnar den mesta tiden i spelet åt att låta min karaktär klistra upp ett grön och gulfärgat klistermärke där det står "kebabs" på allting i spelvärlden?
Då har hon altså sytt just precis min karaktär åt mig och slagit in honom. Men det slutar inte här, för hon vet vilket brutalt sinne jag har för detaljer och hon visste förmodligen att jag skulle syna den lilla ihopsydda krabaten kraftigt när den första "Shit!-det-är-ju-min-gubbe-i-spelet-chocken hade lagt sig) och inte bara stämmer han färg, kalson och klistermärkesmässigt, han håller även i det lilla snöret som karaktären i spelet håller i, precis på samma sätt som i spelet. Aaw, hon är så rar.
Jag vet bara att jag aldrig någonsin har fått såhär uttänkta, bra och personliga presenter (nu menar jag ju sjävklart inte att alla andra presenter vart dåliga men, kom igen). Och jag menar heller inte att sätta press på framtida presenter för på dessa skor jag mig (inte bokstavligt talat då) ett bra tag framöver. Men i hemlighet så kan jag ju inte låta bli att se fram emot nästa års födelsedag, trots att det innebär att jag blivit ännu mycket äldre än vad jag redan är. Tjugosju nästa gång, om jag lever så länge (man vet ju aldrig med oss pensionärer, rätt vad det är så snubblar jag med min rullator och då är jag körd).
Året gick, året tog slut. Det nya året kom smygandes och helt plötsligt va det dags för mig att fylla år. Jag ville verkligen inte fylla år i år för jag har ingen lust att bli tjugosex. Det låter unjefär som sjuhundrafyrtio eller något annat jävligt gammalt. Jag har ingen lust att tänka på att jag åldersmässigt står med ena foten i graven och att livet snart är slut för jag har hunnit bli så jävla gammal så jag funderade inte så mycket till min födelsedag. Jag planerade inget fika (även om det blev ett) och jag förväntade mig eller tänkte ens tanken på några födelsedagspresenter (vad ska vi fira? Att jag snart är död-av-hög-ålder?) men, som du kanske förstått, så fick jag en det här året också. Inget äventyr den här gången också (för vi idisslar inte bra idéer och jag tror att nästa äventyr kommer att komma när jag minst anar det, för jag anar att det är ett under utveckling). Hur som helst, där låg det. Brevid min kaffebryggare när jag masade mig upp klockan 05.00 på morgonen (nej, man kan faktist inte förvänta sig att någon ska hoppa upp och ge en frukost på sängen innan-tidernas-begynnelse-tidigt på morgonen. Det är så tidigt att man inte ens börjat mäta tid ännu. Det är så tidigt att det bara är dinosaurierna som är uppe för det är strax innan kritaperioden. Långt innan baciller fått för sig att bli fiskar som sedan skaffat ben, gått upp ur havet och blivit apor som sedan blev ännu dummare människor som bestämmer sig för att börja jobba jävligt tidigt. Ja, du hajjar hur tidigt det är).
Hur som helst så (och det här skäms jag faktist över så berätta det inte för någon) brast jag ut i ett spontant "Nej vilken fin!" när jag stod där för mig själv i köket i bara kalsongerna och öppnade min födelsedagspresent. För det är nämligen såhär att strax innan min födelsedag så hade jag och min bättre hälft skaffat oss en playstation 3 (mer om den någon annan gång) och till den hade vi köpt ett spel som heter Little Big Planet, och i det spelet så kan man specialbygga och modifiera sin egen karaktär som kallas för en Sackperson (eng. uttal) som är en form utav varelse som är gjord av tyger i alla möjliga (valfria) slag och som kan ha olika kläder (eller bara kalsonger i mitt fall) och syssla med lite olika saker.
Förstår du nu vilken bra present det är om jag berättar att min karaktär är gjord av det blekaste tyget i spelet, alltid har ett par röd och vitrandiga kalsonger på sig (nästan som i verkligheten fast mina kalsonger vid just det tillfället var turkos och svartrandiga. Det har jag aldrig tänkt på faktist föräns nu) och jag ägnar den mesta tiden i spelet åt att låta min karaktär klistra upp ett grön och gulfärgat klistermärke där det står "kebabs" på allting i spelvärlden?
Då har hon altså sytt just precis min karaktär åt mig och slagit in honom. Men det slutar inte här, för hon vet vilket brutalt sinne jag har för detaljer och hon visste förmodligen att jag skulle syna den lilla ihopsydda krabaten kraftigt när den första "Shit!-det-är-ju-min-gubbe-i-spelet-chocken hade lagt sig) och inte bara stämmer han färg, kalson och klistermärkesmässigt, han håller även i det lilla snöret som karaktären i spelet håller i, precis på samma sätt som i spelet. Aaw, hon är så rar.
Jag vet bara att jag aldrig någonsin har fått såhär uttänkta, bra och personliga presenter (nu menar jag ju sjävklart inte att alla andra presenter vart dåliga men, kom igen). Och jag menar heller inte att sätta press på framtida presenter för på dessa skor jag mig (inte bokstavligt talat då) ett bra tag framöver. Men i hemlighet så kan jag ju inte låta bli att se fram emot nästa års födelsedag, trots att det innebär att jag blivit ännu mycket äldre än vad jag redan är. Tjugosju nästa gång, om jag lever så länge (man vet ju aldrig med oss pensionärer, rätt vad det är så snubblar jag med min rullator och då är jag körd).
Så.. Vad gjorde jag när Hanna fyllde år?
Jo jag köpte ett armband som hon knappt använder. Bra erik.
Tillbaka
Till ett renare Berlin.
Så vi bestämde oss, för ett ganska bra tag sedan, för att helt enkelt åka tillbaka. Tillbaka till platsen där allting började (mer eller mindre, för att mycket började där men mycket började långt, långt innan) Tillbaka till det som blivit ikonen för planlös lycka, det som för oss är platsen som vi mentalt flytt till under ett helt år av vinterhalvår (känndes det som, åteminstone då, innan våren kom).
Välkommen förresten, våren. Du är försenad efterlängtad. Förlåten.
Så vi bestämde oss, för ett ganska bra tag sedan, för att helt enkelt åka tillbaka. Tillbaka till platsen där allting började (mer eller mindre, för att mycket började där men mycket började långt, långt innan) Tillbaka till det som blivit ikonen för planlös lycka, det som för oss är platsen som vi mentalt flytt till under ett helt år av vinterhalvår (känndes det som, åteminstone då, innan våren kom).
Välkommen förresten, våren. Du är försenad efterlängtad. Förlåten.
Det jag menar med ett renare Berlin är ingen metafor för någonting, det betyder helt enkelt att Berlin kändes precis som det gjorde förut (precis som det alltid gör?) fast renare. Som att staden blivit lite städad. Vad det beror på vet jag faktist inte, det kan vara så att allt damm och all smuts (förhållandevis) blivit på något sätt bortspolad av vintern som varit. Svårt att tro det egentligen, men jag har hört att vintern kommer även till Berlin (staden där solen alltid skiner).
Och av någon anledning (jag kommer till det strax) så kändes väggarna inte lika fyllda av färg (spraymålad altså). Jag såg betydligt mycket mer rena väggar den här omgången än förra gången vi va där. Naturligtvis va det inte så utan det beror nog snarare på att i stort sett va det enda som jag såg och ville se förra gången då det i stort sett va den enda anledningen till varför jag ville och åkte just dit.
Och av någon anledning (jag kommer till det strax) så kändes väggarna inte lika fyllda av färg (spraymålad altså). Jag såg betydligt mycket mer rena väggar den här omgången än förra gången vi va där. Naturligtvis va det inte så utan det beror nog snarare på att i stort sett va det enda som jag såg och ville se förra gången då det i stort sett va den enda anledningen till varför jag ville och åkte just dit.
Men inte den här gången.
För den här gången så åkte vi dit enkom för att gå i våra egna fotspår. Ingen mental flykt som jag nämnde tidigare utan en fysisk. På riktigt. Att få se allting igen (wow, det låter verkligen deppigt när jag skriver det, men det varken va, är eller någonsin kommer att vara).
För det finns faktist ingen speciell sak med staden som går att sätta fingret på och säga att "just det här är anledningen till varför jag ville hit och kommer att längta tillbaka varje gång jag åker här ifrån" utan det är bara något speciellt. Om det inte vore för att jag tycker att det känns lite väl emo-poetiskt så skulle jag skriva att "det ligger något i luften, en sorts stämmning som gör hela upplevelsen" men efter som att jag varken är emo eller särskillt poetisk så kommer jag helt enkelt inte att skriva det.
För den här gången så åkte vi dit enkom för att gå i våra egna fotspår. Ingen mental flykt som jag nämnde tidigare utan en fysisk. På riktigt. Att få se allting igen (wow, det låter verkligen deppigt när jag skriver det, men det varken va, är eller någonsin kommer att vara).
För det finns faktist ingen speciell sak med staden som går att sätta fingret på och säga att "just det här är anledningen till varför jag ville hit och kommer att längta tillbaka varje gång jag åker här ifrån" utan det är bara något speciellt. Om det inte vore för att jag tycker att det känns lite väl emo-poetiskt så skulle jag skriva att "det ligger något i luften, en sorts stämmning som gör hela upplevelsen" men efter som att jag varken är emo eller särskillt poetisk så kommer jag helt enkelt inte att skriva det.
En annan anledning till varför Berlin kändes renare denna vända kan vara att vi mot all förmodan, helt slumpmässigt och utan att planera det råkade hamna i Berlins typ.. tre.. enda riktigt turistvänliga områden. Det ena, vars soltak ni ser här ovanför, är Sony Center. Av någon anledning så är det stället och området omkring en riktig turistmagnet. Jag förstår inte riktigt varför för det ligger inget av särskillt högt historiskt värde i närheten, bara höga blanka rena "fina" hus. Kul att se, kanske. Egentligen inte, men det är väl en lyxgrej som gör att det är så många turistas just precis där. Beats me. Det va dock kul att se det i kanske fem minuter då det är stort och jag per automatik är imponerad av stora saker, men det blev tröttsamt fort (troligtvis på grund av alla tjockisar med turistkartor, glass och billiga dåliga kameror med sunkiga kit-objektiv och kameraväskor som skriker råna mig, råna mig nu!
Nej, usch. Och därför blev det som sagt väldigt snabbt dags att dra sig där ifrån. Och då kom vi till det stället som jag faktist tänkt lägga ner energi för att leta upp bara för att se det (jag vet inte, det finns väl en liten turist innom mig också som jagar sevärdheter, eller så har det faktum att andra världskriget förföljde mig som barn satt spår jag aldrig kommer ifrån. Jag kan berätta mer om det någon annan gång men nu börjar den här parantesen bli för lång). Var va jag nånstans? Äh, skitsamma. Vi hittade i alla fall jude-förintelse-minnes-monument-grejjen som faktist är rätt imponerande.
Nein, gitaun, ziz not allaud! (No, get down. It's not allowed)
Jag vet faktist inte vad som är hela grejjen, men jag vet att det är en sorts minnesmonument. Det och att man inte får stå på dem (naturligtvis). För det är ju ett flertal monument, som du ser. De är från knähöjd på det lägsta stället till kanske fyra-fem meter om min avstånds-från-marken-bedömning inte är helt ur fas. Det betyder att står man vid botten av betongblocken så syns man inte (som du ser på bilden, stället var verkligen packat med turistas och snorungar som lekte någon sorts löjlig du-kan-inte-ta-mig bland minnesmomnumenten från en utav världshistoriens vidrigaste händelser). Respeklösa barn.
Den enda förutom turister och deras snorvalpar var en vakt (anledningen till underrubriken här ovanför) som tyckte att jag inte fick klättra upp för att få bilden (även den här ovanför). Det kan man ju förstå, det gjorde jag också men alldeles för sent. Nu skäms jag faktist litegrann (förlåt vakten, och förlåt ni sex miljoner som monumenten är uppresta efter). Okej, kanske inte så lite. Jag skämms alltid jättemycket när jag åker fast för någon liten förbudsak. Det hände ju inte så mycket mer än att han sade åt mig på taskig engelska och jag sa "Sorry" (så uppfostrad som jag är) men ändå. Jag borde veta bättre, vilket jag gör. Jag kan bara inte hejda mig ibland. Usch, nu svävar jag ut igen (visserligen inte från någonting, men..) jag byter samtalsämne (kan man verkligen skriva samtalsämne i en textad monolog?).
Borttappad i samtals monologämnet.
Man kanske bara skriver ämnet? Jaja, hur som helst så va det tredje turiststället vi hamnade på den stora passagen vid Under-den-Linden (Brandenburger Tor säger uppslagsverket sambon att det heter). Det stället är så fatalt tråkigt och bara laddat med internhumor så jag tänker inte skriva något mer om det. Istället blir det lite om hur vi (som jag skrev tidigare) gick och åkte i våra egna fotspår. Återsåg alla våra S-bahn och U-bahnstationer, vårt förra hotell, korsningar, och Straßes som vi gått på så många gånger förut (för när vi är ute på äventyr så går vi ofta i något som liknar cirklar så om vi besökt en stad en gång har vi gått på flera av gatorna många gånger under samma besök. Jag vet, det är lite rörigt men det är så vi fungerar. Fråga bara Starbucks på Rosentalerstraße).
Fast den kanske heligaste straßen av alla straßes är Wienerstraße. För där ligger stället som är det enda stället i Tyskland som vi besökt oftast förutom självaste Alexanderplatz. För på Wienerstraße ligger Berlins veganvänligaste matställe. Halva anledningen till resan (visserligen beroende på vem av oss två du frågar). Den mer än bara hamburgerrestaurangen Yellow Sunshine som bara serverar Vegetariskt och ingenting annat. Det stället där vi äter varje kväll vi är där och fortfarande blir lite ledsna när vi är där sista dagen på resan. Orden räcker inte till och det har nu gått fyra hela dagar sedan jag va där senast och jag är fortfarande inte hungrig. Och det kommer från någon som egentligen inte ens tycker om mat.
Och förresten.
Man kanske bara skriver ämnet? Jaja, hur som helst så va det tredje turiststället vi hamnade på den stora passagen vid Under-den-Linden (Brandenburger Tor säger uppslagsverket sambon att det heter). Det stället är så fatalt tråkigt och bara laddat med internhumor så jag tänker inte skriva något mer om det. Istället blir det lite om hur vi (som jag skrev tidigare) gick och åkte i våra egna fotspår. Återsåg alla våra S-bahn och U-bahnstationer, vårt förra hotell, korsningar, och Straßes som vi gått på så många gånger förut (för när vi är ute på äventyr så går vi ofta i något som liknar cirklar så om vi besökt en stad en gång har vi gått på flera av gatorna många gånger under samma besök. Jag vet, det är lite rörigt men det är så vi fungerar. Fråga bara Starbucks på Rosentalerstraße).
Fast den kanske heligaste straßen av alla straßes är Wienerstraße. För där ligger stället som är det enda stället i Tyskland som vi besökt oftast förutom självaste Alexanderplatz. För på Wienerstraße ligger Berlins veganvänligaste matställe. Halva anledningen till resan (visserligen beroende på vem av oss två du frågar). Den mer än bara hamburgerrestaurangen Yellow Sunshine som bara serverar Vegetariskt och ingenting annat. Det stället där vi äter varje kväll vi är där och fortfarande blir lite ledsna när vi är där sista dagen på resan. Orden räcker inte till och det har nu gått fyra hela dagar sedan jag va där senast och jag är fortfarande inte hungrig. Och det kommer från någon som egentligen inte ens tycker om mat.
Och förresten.Bara för att jag skrev att staden kändes renare så betyder det, som jag skrev, inte att Graffitin på något sätt avtagit över huvud taget. Tvärt om. Ingenting av det som va där förra gången har blivit bortsanerat, den enda skillnaden är att det nu hade kommit upp nytt, kommit upp mer och på vissa ställen till och med fyllts i där det nötts bort.
Under de månaderna som gått sedan senast så har det dessutom dykt upp märkbart många fler lagliga graffitijobb i mer eller mindre kommersiella syften vilket vittnar om att acceptansen eller rent utav uppmuntrandet av graffitini Berlin bara ökat.
Och med den har utbudet av graffiti-butiker (motsvarande) öppnat för det va ett märkbart antal fler än förra gången. Visserligen är de flesta utav dem helt inriktad på graffiti och ingenting annat utan alla är väl lite mer eller mindre "livsstilsbutiker" som säljer kläder och krafs lika mycket som de säljer burkar och caps (caps är graffitiordet för munstycke, man kan köpa munstycken till sin sprayburk för att få lite olika effekt på färgstrålen). Det är ju knappast som att det gör något att de är fullpackade med fina kläder och roliga skor, men det var något speciellt med att se butiken "OverKill" som ligger på Köpernickerstraße då de inte hade någonting annat än sprayburkar och en och annan graffititidning som låg på disken. Sjukt hårdkokt. Hur det ser ut nu för tiden vet jag dock inte, deras hemsida vittnar ju om ett utökat sortiment på livsstilsfronten och vi åkte aldrig dit den här gången så jag har ingen förstahandserfarenhet om hur det ser ut i dagsläget.
Under de månaderna som gått sedan senast så har det dessutom dykt upp märkbart många fler lagliga graffitijobb i mer eller mindre kommersiella syften vilket vittnar om att acceptansen eller rent utav uppmuntrandet av graffitini Berlin bara ökat.
Och med den har utbudet av graffiti-butiker (motsvarande) öppnat för det va ett märkbart antal fler än förra gången. Visserligen är de flesta utav dem helt inriktad på graffiti och ingenting annat utan alla är väl lite mer eller mindre "livsstilsbutiker" som säljer kläder och krafs lika mycket som de säljer burkar och caps (caps är graffitiordet för munstycke, man kan köpa munstycken till sin sprayburk för att få lite olika effekt på färgstrålen). Det är ju knappast som att det gör något att de är fullpackade med fina kläder och roliga skor, men det var något speciellt med att se butiken "OverKill" som ligger på Köpernickerstraße då de inte hade någonting annat än sprayburkar och en och annan graffititidning som låg på disken. Sjukt hårdkokt. Hur det ser ut nu för tiden vet jag dock inte, deras hemsida vittnar ju om ett utökat sortiment på livsstilsfronten och vi åkte aldrig dit den här gången så jag har ingen förstahandserfarenhet om hur det ser ut i dagsläget.
Jag vet inte, men jag tror det kallas utveckling.
Som jag sa tidigare så va mycket av den gamla graffitin kvar (sa jag förresten att de näst intill aldrig sanerar graffiti i berlin? Jag har läst att de faktist har en anti-graffitienhet i Berlin, men tydligen består den av unjefär en gammal gubbe som sköter sitt jobb ifrån en kontorsstol och sedan så består bötes-straffet för att åka fast med att olovligen måla väggarna i staden av mellan 100 och 1000 euro. Ingen större ekonomisk risk med andra ord). Men som sagt, mycket av det gammla klassiska va kvar. Både det enkla svart-vita hastiga och de högt placerade penselmålade uppmaningarna av olika slag som målas från taket och neråt som är så typiska för just Berlin.
Men utöver det vanliga och det gamla så har det nya blandats av dels gästmålare från andra delar av världen som tagit med sin egna stil (typ pixação stilen som har sina rötter i São Paulo) men även de inhemska målarna har börjat ta lite större friheter med sina egna former och färger. Vilket naturligtvis är offantligt roligt att se att även en stad som är till synes mättad av Graffiti fortfarande inte hamnar i någon sorts mentalt utvecklingslås som ofta händer i städer där Graffitikulturen är utbredd. Faktist så sker det både i de stora och små städerna med både stora och små Graffitiscener. Det är oftast en nedåtspiral utan utveckling, tyvär. Men någon gång någon stans i varje stad så sker en sorts revolution (skulle man kunna säga, om man ville vara dramatisk) som kommer in och vänder upp och ner på hela kulturen och sätter fart. Sätter liv. För det är en levande konstform och ingenting annat.
Som jag sa tidigare så va mycket av den gamla graffitin kvar (sa jag förresten att de näst intill aldrig sanerar graffiti i berlin? Jag har läst att de faktist har en anti-graffitienhet i Berlin, men tydligen består den av unjefär en gammal gubbe som sköter sitt jobb ifrån en kontorsstol och sedan så består bötes-straffet för att åka fast med att olovligen måla väggarna i staden av mellan 100 och 1000 euro. Ingen större ekonomisk risk med andra ord). Men som sagt, mycket av det gammla klassiska va kvar. Både det enkla svart-vita hastiga och de högt placerade penselmålade uppmaningarna av olika slag som målas från taket och neråt som är så typiska för just Berlin.
Men utöver det vanliga och det gamla så har det nya blandats av dels gästmålare från andra delar av världen som tagit med sin egna stil (typ pixação stilen som har sina rötter i São Paulo) men även de inhemska målarna har börjat ta lite större friheter med sina egna former och färger. Vilket naturligtvis är offantligt roligt att se att även en stad som är till synes mättad av Graffiti fortfarande inte hamnar i någon sorts mentalt utvecklingslås som ofta händer i städer där Graffitikulturen är utbredd. Faktist så sker det både i de stora och små städerna med både stora och små Graffitiscener. Det är oftast en nedåtspiral utan utveckling, tyvär. Men någon gång någon stans i varje stad så sker en sorts revolution (skulle man kunna säga, om man ville vara dramatisk) som kommer in och vänder upp och ner på hela kulturen och sätter fart. Sätter liv. För det är en levande konstform och ingenting annat.
Jag kommer nog aldrig att tröttna på det tror jag. Visserligen har jag bara gjort det vid två tillfällen (men flera gånger vid varje tillfälle) men jag har svårt att föreställa mig hur det ska kunna bli tjatigt. Även fast man, efter ett par dagar blir lite "fartblind" så är det något speciellt med att sätta sig på ett S-bahntåg som går i en ring runt hela Berlin och inte göra mycket annat än att bara titta på de färglagda murarna på båda sidorna av tåget som är helt täckta av målningar, mil efter mil. Det gäller bara att bestämma sig åt vilket håll man vill titta, åt höger eller åt vänster. För vilket håll du än tittar åt så är det lika mycket på andra sidan. Man får helt enkelt ta och åka flera varv, vilket vi gör. Naturligtvis.
Resans slut.
Och precis som förra gången så tog dagarna vi hade utmätt slut och det va dags att åka hem. Varje gång vill jag inte åka hem, inte åka därifrån. Inte åka bort igen. Varje gång (av två, hittills) så är det lika sorgligt att ta det sista tåget för dagen iväg till flygplatsen och inte veta riktigt när det blir jag kommer tillbaka nästa gång.
Det vet jag faktist inte och när vi (och med vi menar jag naturligtvis mig själv och min fantastiskt tålamodiga flickvänn Hanna. Den som varit med mig båda gångerna nu och om jag är snäll kanske hon följer med mig nästa gång). För faktum är att när vi va där den här gången så hade jag en sorts känsla av att jag kanske inte kommer att komma tillbaka, med rädsla av att det skulle bli tjatigt, men nu så här i efterhand när jag kommit tillbaka till Svarje och insupit den skitnödiga atmosfären som finns utspridd över hela vårt land så har jag bara blivit mer och mer övertygad. Jag åker tillbaka. Nästa år. Så vad säger du älskling, följer du med igen, nästa år?
Och precis som förra gången så tog dagarna vi hade utmätt slut och det va dags att åka hem. Varje gång vill jag inte åka hem, inte åka därifrån. Inte åka bort igen. Varje gång (av två, hittills) så är det lika sorgligt att ta det sista tåget för dagen iväg till flygplatsen och inte veta riktigt när det blir jag kommer tillbaka nästa gång.
Det vet jag faktist inte och när vi (och med vi menar jag naturligtvis mig själv och min fantastiskt tålamodiga flickvänn Hanna. Den som varit med mig båda gångerna nu och om jag är snäll kanske hon följer med mig nästa gång). För faktum är att när vi va där den här gången så hade jag en sorts känsla av att jag kanske inte kommer att komma tillbaka, med rädsla av att det skulle bli tjatigt, men nu så här i efterhand när jag kommit tillbaka till Svarje och insupit den skitnödiga atmosfären som finns utspridd över hela vårt land så har jag bara blivit mer och mer övertygad. Jag åker tillbaka. Nästa år. Så vad säger du älskling, följer du med igen, nästa år?
Så långt ifrån en graffitimålning det går att komma
Kan inte du fota mitt barn?
Med jämna mellanrum kommer den. Frågan. "Ååh vilka fina kort du knäpper, kan inte du fota mitt/min barn/hund/whatever" från människor omkring mig. I hundra procent av fallen utan tanke på någon form av ersättning för jobbet över huvud taget. Den här sortens människor tror altså att bara för att jag är fnittrigt förtjust i fotografering och allt som har med kameror att göra tycker att det är kul att fotografera exakt precis vad som helst, inklusive deras osnutna snorungar och drägglande, hårande, loppätna byrackor.
Svaret blir alltid detsamma. Nej, det kan jag inte. Nej, det vill jag inte. Jag skulle inte göra det ens under pistolhot. Det blir inget, glöm det. Ja.. du fattar. För faktum är att jag (med väldigt få undantag*) verkligen inte tycker om barn och aktivt hatar hundar (helt utan undantag). De luktar illa, skitar ner och är så långt ifrån sammarbetsvänliga det går att komma (både hundar och barn altså) och det hela kommer att sluta med att jag kommer att känna att jag behöver sanera mig, mina kläder och hela min kamerautrustning för det kommer att skvätta dräggel och skit verkligen över allt. Så vad gör då jag när min absolut bästa vän i hela världen frågar mig om jag kan fota hans barn?
Svaret blir alltid detsamma. Nej, det kan jag inte. Nej, det vill jag inte. Jag skulle inte göra det ens under pistolhot. Det blir inget, glöm det. Ja.. du fattar. För faktum är att jag (med väldigt få undantag*) verkligen inte tycker om barn och aktivt hatar hundar (helt utan undantag). De luktar illa, skitar ner och är så långt ifrån sammarbetsvänliga det går att komma (både hundar och barn altså) och det hela kommer att sluta med att jag kommer att känna att jag behöver sanera mig, mina kläder och hela min kamerautrustning för det kommer att skvätta dräggel och skit verkligen över allt. Så vad gör då jag när min absolut bästa vän i hela världen frågar mig om jag kan fota hans barn?
Jag gör det. Så klart.
Och sätter mig själv i en situation jag svurit att aldrig hamna i.
Och plötsligt så kommer jag på migsjälv med att stå hukad över en liten krabat som inte alls lyder mina uppmaningar om ligg still, titta hitåt eller börja inte grina nu fungerade inte alls. Jag kom på mig själv med att inte ha någon som helst auktoritär förmåga över den lille mannen på bilderna här ovanför. Men det är kanske lite av grejjen. För han är en lilleman och lillemän gör som lillemän vill när det passar dem bäst, även om det innebär att.. ja.. bete sig lite hur som helst. Vi behöver inte gå in på detaljer.
Så hur gör man? Hur ska jag kunna följa upp löftet om att "självklart kan jag fota den lille man" och inte bara fotografera honom utan även leverera något som denne någons förväntansfulla föräldrar kommer att tycka om. Det vet jag faktist inte och jag vet inte om de kommer att tycka om resultatet alls över huvud taget men det spelar inte så stor roll för hur fånigt det än låter så trots att vi va fyra (någorlunda) vuxna i rummet utöver lilleman så kändes det faktist som att det bara var han och jag redan efter belysningstestbild nummer två och processen var förhållandevis smärtfri. Rent rolig faktist, men berätta det inte för någon, det är dåligt för min image.
Och plötsligt så kommer jag på migsjälv med att stå hukad över en liten krabat som inte alls lyder mina uppmaningar om ligg still, titta hitåt eller börja inte grina nu fungerade inte alls. Jag kom på mig själv med att inte ha någon som helst auktoritär förmåga över den lille mannen på bilderna här ovanför. Men det är kanske lite av grejjen. För han är en lilleman och lillemän gör som lillemän vill när det passar dem bäst, även om det innebär att.. ja.. bete sig lite hur som helst. Vi behöver inte gå in på detaljer.
Så hur gör man? Hur ska jag kunna följa upp löftet om att "självklart kan jag fota den lille man" och inte bara fotografera honom utan även leverera något som denne någons förväntansfulla föräldrar kommer att tycka om. Det vet jag faktist inte och jag vet inte om de kommer att tycka om resultatet alls över huvud taget men det spelar inte så stor roll för hur fånigt det än låter så trots att vi va fyra (någorlunda) vuxna i rummet utöver lilleman så kändes det faktist som att det bara var han och jag redan efter belysningstestbild nummer två och processen var förhållandevis smärtfri. Rent rolig faktist, men berätta det inte för någon, det är dåligt för min image.
Hur som helst, välkommen till världen Noa.
*Gabbi, Noa och Nova
Safari
En guide till hur man hittar Graffiti.
För ett tag sen frågade en vän till mig var jag hittar all graffiti som jag lägger upp här på sidan. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade då (det va ett par dagar sedan, vad förväntar du dig av mig?) men jag kom att tänka på det idag och börjar få slut på smarta saker att skriva om så jag tänkte förklara för er hur det går till. Hur man blir tidernas graffitihittare.
Man gör helt enkelt så att man går ut och letar. Det är faktist det enda sättet. För det går ju inte allit så bra att leta upp målare och fråga dem var de satt färg eller inte och internet är ingenting annat än ett kollektivt hemlighetsmakeri, av förklarliga anledningar. Så det enda alternativet som finns är helt enkelt att ta på dig skorna och gå ut och leta. Se upp bara för livsfarliga ledningar, rallare och annat farligt.
För ett tag sen frågade en vän till mig var jag hittar all graffiti som jag lägger upp här på sidan. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade då (det va ett par dagar sedan, vad förväntar du dig av mig?) men jag kom att tänka på det idag och börjar få slut på smarta saker att skriva om så jag tänkte förklara för er hur det går till. Hur man blir tidernas graffitihittare.
Man gör helt enkelt så att man går ut och letar. Det är faktist det enda sättet. För det går ju inte allit så bra att leta upp målare och fråga dem var de satt färg eller inte och internet är ingenting annat än ett kollektivt hemlighetsmakeri, av förklarliga anledningar. Så det enda alternativet som finns är helt enkelt att ta på dig skorna och gå ut och leta. Se upp bara för livsfarliga ledningar, rallare och annat farligt.
Ingen riktig utmaning.
Däremot så finns det ju mer och mindre bra ställen att börja leta på. I ett villaområde helt utan elskåp och andra betong eller betongliknande ytor med enbart färgglada små lyckliga trävillor med vita knutar och lyckliga små barn som leker på vägen där ingen någonsin kör för fort - kanske inte så mycket graffiti.
Egentligen så är ju graffiti inte särskillt svår att hitta om du inte bor i typ... Jörn eller någon annan ort som ligger långt utanför kartan. Det finns ju trots allt på väggarna i alla större städers viadukter och sådant. Och om du dessutom letar upp ditt lokala industriområde så ska du se att det går bättre. Jag har ju tur att jobba med något som innebär att jag åker runt väldigt mycket i en bil i områden där jag vanligtvis kanske inte skulle vistas och då ser jag rätt många målningar sen gäller det bara att komma ihåg var de va och sedan traska dit på någon ledig dag. Däremot så kan det vara svårt att hitta till typ motorvägstunnlar till fots då det oftast inte är gångvägsvänligt och det bjuder in till en ganska udda promenad. Men helt ärligt, man kan inte gå på promenadstråken och i parkerna hela tiden. Betongdamm och avgaser har sin charm de också och några av mina bästa minnen från förra sommaren kommer från just industriområden.
Egentligen så är ju graffiti inte särskillt svår att hitta om du inte bor i typ... Jörn eller någon annan ort som ligger långt utanför kartan. Det finns ju trots allt på väggarna i alla större städers viadukter och sådant. Och om du dessutom letar upp ditt lokala industriområde så ska du se att det går bättre. Jag har ju tur att jobba med något som innebär att jag åker runt väldigt mycket i en bil i områden där jag vanligtvis kanske inte skulle vistas och då ser jag rätt många målningar sen gäller det bara att komma ihåg var de va och sedan traska dit på någon ledig dag. Däremot så kan det vara svårt att hitta till typ motorvägstunnlar till fots då det oftast inte är gångvägsvänligt och det bjuder in till en ganska udda promenad. Men helt ärligt, man kan inte gå på promenadstråken och i parkerna hela tiden. Betongdamm och avgaser har sin charm de också och några av mina bästa minnen från förra sommaren kommer från just industriområden.
Fast viss utmaning finns det, naturligtvis.
Ibland blir det ju ganska svårt att komma åt ett par ställen. Åteminstone om man är rädd för att riva sig eller bli smutsig (vilket vi naturligtvis inte är, visst?) och ibland kan man behöva klättra över enstaka stängsel, men berätta det inte för någon. För de generellt sett graffititätaste områdena i varje stad brukar vara där det finns räls av något slag. Tågräls eller tunnelbaneräls och då är det inte alltid helt olivsfarligt att ge sig ut på för korkade äventyr, så håll dig till cykelbanor och viadukter till en början.
Den enda sortens graffiti som brukar vara näst intill omöjlig att fotografera är den som är målad på lastbilar. För oftast så kör de som idioter och alldeles för fort för att det ens ska finnas en sportslig chans att springa ikapp dem. Däremot så brukar dessa målade lastbilar stå parkerade i industriområden så åter igen, ett hett tips. Just idag hittade jag just en sådan (som du sett) och jag hade otur i turen då den stod parkerad inte mycket mer än en och en halv meter ifrån en annan lastbil så det blev väldigt trångt däremellan och jag fick inte med hela lastbilen på en bild, så det blev ett panorama istället.
Ibland blir det ju ganska svårt att komma åt ett par ställen. Åteminstone om man är rädd för att riva sig eller bli smutsig (vilket vi naturligtvis inte är, visst?) och ibland kan man behöva klättra över enstaka stängsel, men berätta det inte för någon. För de generellt sett graffititätaste områdena i varje stad brukar vara där det finns räls av något slag. Tågräls eller tunnelbaneräls och då är det inte alltid helt olivsfarligt att ge sig ut på för korkade äventyr, så håll dig till cykelbanor och viadukter till en början.
Den enda sortens graffiti som brukar vara näst intill omöjlig att fotografera är den som är målad på lastbilar. För oftast så kör de som idioter och alldeles för fort för att det ens ska finnas en sportslig chans att springa ikapp dem. Däremot så brukar dessa målade lastbilar stå parkerade i industriområden så åter igen, ett hett tips. Just idag hittade jag just en sådan (som du sett) och jag hade otur i turen då den stod parkerad inte mycket mer än en och en halv meter ifrån en annan lastbil så det blev väldigt trångt däremellan och jag fick inte med hela lastbilen på en bild, så det blev ett panorama istället.
Tack Photoshop, för hjälpen.
Tråkig graffiti
Äntligen.
På de senaste åren så har Uppsalas graffitisituation varit minst sagt stillastående. Jag skulle säga bakåtsträvande om jag inte visste bättre, för att efter uppkomsten av 1&2 (mer om dem vid ett senare tillfälle) så har Uppsalas graffitimålare tagit en mer och mer slarvig inställning till sitt utövande. Det finns naturligtvis undantag, men en genomgående trend på den senare tiden har varit kvantitet och inte kvalitet. Sen att kvantiteten inte alls levt upp till hur förhållandevis slarvigt gjorda alla målningar har blivit de senaste två åren gör det hela ännu märkligare.
Det har varit som om de som målar haft brottom, för bråttom, med det de gör så det har mest blivit något mellanting mellan masterpiece och throwup (varsitt ord som betecknar hur pass välgjord en målning är. Ett masterpiece förklarar kanske sig själv och en throwup är något som "man" slängde upp som hastigast utan vidare eftertanke). De flesta målningarna har också saknat karaktär, om man kan säga så. Det har inte varit ett uttryck av en speciell stil med en speciell eftertanke bakom utan det har helt enkelt varit jättetjocka bokstäver utan vidare finess. Troligtvis beror det på att "vandalisering" har varit ledordet bland de flesta målarna. Naturligtvis klassas ju "all" graffiti som vandalisering men det brukar faktist inte vara den största anledningen till varför målare packar sina burkar och går ut och gör det de gör. Det brukar vara ett uttryck av politisk eller estetisk karaktär (den senare av de två är vanligast). Men på senaste tiden i de flesta fall (naturligtvis inte alla) så har det mesta skett för vandaliseringens skull. Archetypen för ungdomar med för få fritidsgårdar och för få förebilder. Och titta på mig, här sitter jag och gnäller som en gammal gubbe. Men inställningen varkar vara att det ska vara lite häftigt att bara kladda och hela subkulturens nedärvda erfarenheter har helt kastats ut genom fönstret... Men!
Nu är det 2009.
Året har precis börjat och det har blivit precis såpass varmt att gasen i sprayburkarna inte kyls till vätska av utomhustemperaturen och som från ingenstans kommer han eller hon. "Tråkig" Och bryter uppsalagraffitins självmordsmönster med förhållandevis jättedetaljerade målningar men framför allt en egen karaktär.
Nu är det ju så att, med handen på hjärtat, inte ens jag alltid "ser vad det står". Mycket av graffitins egenskaper är och har alltid varit att det är lite svårt att se vad det står vilket i sig är väldigt motsägelsefullt då konstformen härstammar från ett uttrycksbehov och viljan av att sprida ett budskap, vad det än må vara. Att man då väljer att maskera budskapet till den milda grad att nästan ingen kan läsa det är ju minst sagt motsägelsefullt. Det är ju naturligtvis så att ju mer insatt du blir desto bättre blir du på att tyda bokstäverna och kunna läsa vad det faktist står. Och modern graffiti (vad det gäller klassisk graffiti och om vi ignorrerar att ordet betyder "ett meddelande skrivet på något annat än ett papper" unjefär) har ju tyvär en total avsaknad av budskap i skrivna ord (jag säger tyvär för det vore ju kul att se vad som finns i huvudet på de som skriver och vad de egentligen vill förmedla med det de säger). Men sen är ju fenomenet (jasså, så nu är graffiti ett fenomen?) i sig ett uttryck för någonting bara av att det förekommer. Sen ligger väl tolkningen i betraktarens händer (eller ögon). En bild säger mer än tusen ord och en bild som föreställer ett ord ännu mer, antar jag.
Men som sagt.
Jag tror att det står "tråkig". Eller så står det något helt annat, det är egentligen irrelevant. För oavsett vad det står så är det lika varmt välkommen som vårsolen och även om det står tråkig så är det allt annat än just det. Det enda som är lite tråkigt är ju att den målningen som är här ovanför är målad över en utav Semis bubbelbokstavsmålningar som jag gillade rätt mycket då bubbelbokstavsmålningar dels är sällsynta (speciellt semis då han inte målar bubbelbokstavsmålningar sådär jätteofta, vad jag sett iaf), dels är inget annat än humörshöjare men framför allt tycker jag väl att det kanske är lite synd att måla över något istället för att måla någonstans där det inte är något annat målat. Men nu är det ju såhär att jag inte har så mycket att säga till om var och hur graffitin i Uppsala skall målas utan jag får helt enkelt gilla läget.
Vilket jag gör. Inte helt förvånande. Men det var så fruktansvärt länge sedan det kom upp någonting riktigt superfräscht. Åteminstone inte i de centralare delarna (där man faktist vistas oftast). Det är så skönt att få se något som är någonting annat än två siffror med ett tveksamt och-tecken mellan som är dragna längst en hel fasad bara för sakens skull. Utan att få se någon som lagt ner tanke och tid och fått fram något som faktist står ut. Sen om det är en helt ny lirare fresh out ur ugnen eller någon gammal som bytt stil eller namn, det vet jag faktist inte. Det spelar inte så stor roll heller.
Oavsett vad.
För vem, när och varför är helt irrelevant (när jag ändå inte vet något) då det är här nu och det kommer som det bästa vårtecknet på flera år (som jag tjatat tillräckligt om vid det här laget). Jag kan inte låta bli att hoppas att någon eller några av de som faktist sprider subkulturen vidare (jag låter som en gammal mossig kommunalkulturminister när jag pratar om det på det här sättet, men vafan, förlåt mig).
För om det blir så att jag kan gå runt på de vanliga ställena men hitta ovanliga målningar, målningar som inte varit där tidigare så blir ju hela tillvaron festligare. Kanske blir 2009 uppsalas graffitisituationens renässans eller så är det bara jag som jagar upp mig för att snön börjar smälta och det kom färg på ett par hus innan det kom färg på träden. Oavsett vad så är det en bra början på året som äntligen vaknat.
På de senaste åren så har Uppsalas graffitisituation varit minst sagt stillastående. Jag skulle säga bakåtsträvande om jag inte visste bättre, för att efter uppkomsten av 1&2 (mer om dem vid ett senare tillfälle) så har Uppsalas graffitimålare tagit en mer och mer slarvig inställning till sitt utövande. Det finns naturligtvis undantag, men en genomgående trend på den senare tiden har varit kvantitet och inte kvalitet. Sen att kvantiteten inte alls levt upp till hur förhållandevis slarvigt gjorda alla målningar har blivit de senaste två åren gör det hela ännu märkligare.
Det har varit som om de som målar haft brottom, för bråttom, med det de gör så det har mest blivit något mellanting mellan masterpiece och throwup (varsitt ord som betecknar hur pass välgjord en målning är. Ett masterpiece förklarar kanske sig själv och en throwup är något som "man" slängde upp som hastigast utan vidare eftertanke). De flesta målningarna har också saknat karaktär, om man kan säga så. Det har inte varit ett uttryck av en speciell stil med en speciell eftertanke bakom utan det har helt enkelt varit jättetjocka bokstäver utan vidare finess. Troligtvis beror det på att "vandalisering" har varit ledordet bland de flesta målarna. Naturligtvis klassas ju "all" graffiti som vandalisering men det brukar faktist inte vara den största anledningen till varför målare packar sina burkar och går ut och gör det de gör. Det brukar vara ett uttryck av politisk eller estetisk karaktär (den senare av de två är vanligast). Men på senaste tiden i de flesta fall (naturligtvis inte alla) så har det mesta skett för vandaliseringens skull. Archetypen för ungdomar med för få fritidsgårdar och för få förebilder. Och titta på mig, här sitter jag och gnäller som en gammal gubbe. Men inställningen varkar vara att det ska vara lite häftigt att bara kladda och hela subkulturens nedärvda erfarenheter har helt kastats ut genom fönstret... Men!
Nu är det 2009.
Året har precis börjat och det har blivit precis såpass varmt att gasen i sprayburkarna inte kyls till vätska av utomhustemperaturen och som från ingenstans kommer han eller hon. "Tråkig" Och bryter uppsalagraffitins självmordsmönster med förhållandevis jättedetaljerade målningar men framför allt en egen karaktär.
Nu är det ju så att, med handen på hjärtat, inte ens jag alltid "ser vad det står". Mycket av graffitins egenskaper är och har alltid varit att det är lite svårt att se vad det står vilket i sig är väldigt motsägelsefullt då konstformen härstammar från ett uttrycksbehov och viljan av att sprida ett budskap, vad det än må vara. Att man då väljer att maskera budskapet till den milda grad att nästan ingen kan läsa det är ju minst sagt motsägelsefullt. Det är ju naturligtvis så att ju mer insatt du blir desto bättre blir du på att tyda bokstäverna och kunna läsa vad det faktist står. Och modern graffiti (vad det gäller klassisk graffiti och om vi ignorrerar att ordet betyder "ett meddelande skrivet på något annat än ett papper" unjefär) har ju tyvär en total avsaknad av budskap i skrivna ord (jag säger tyvär för det vore ju kul att se vad som finns i huvudet på de som skriver och vad de egentligen vill förmedla med det de säger). Men sen är ju fenomenet (jasså, så nu är graffiti ett fenomen?) i sig ett uttryck för någonting bara av att det förekommer. Sen ligger väl tolkningen i betraktarens händer (eller ögon). En bild säger mer än tusen ord och en bild som föreställer ett ord ännu mer, antar jag.
Men som sagt.
Jag tror att det står "tråkig". Eller så står det något helt annat, det är egentligen irrelevant. För oavsett vad det står så är det lika varmt välkommen som vårsolen och även om det står tråkig så är det allt annat än just det. Det enda som är lite tråkigt är ju att den målningen som är här ovanför är målad över en utav Semis bubbelbokstavsmålningar som jag gillade rätt mycket då bubbelbokstavsmålningar dels är sällsynta (speciellt semis då han inte målar bubbelbokstavsmålningar sådär jätteofta, vad jag sett iaf), dels är inget annat än humörshöjare men framför allt tycker jag väl att det kanske är lite synd att måla över något istället för att måla någonstans där det inte är något annat målat. Men nu är det ju såhär att jag inte har så mycket att säga till om var och hur graffitin i Uppsala skall målas utan jag får helt enkelt gilla läget.
Vilket jag gör. Inte helt förvånande. Men det var så fruktansvärt länge sedan det kom upp någonting riktigt superfräscht. Åteminstone inte i de centralare delarna (där man faktist vistas oftast). Det är så skönt att få se något som är någonting annat än två siffror med ett tveksamt och-tecken mellan som är dragna längst en hel fasad bara för sakens skull. Utan att få se någon som lagt ner tanke och tid och fått fram något som faktist står ut. Sen om det är en helt ny lirare fresh out ur ugnen eller någon gammal som bytt stil eller namn, det vet jag faktist inte. Det spelar inte så stor roll heller.
Oavsett vad.
För vem, när och varför är helt irrelevant (när jag ändå inte vet något) då det är här nu och det kommer som det bästa vårtecknet på flera år (som jag tjatat tillräckligt om vid det här laget). Jag kan inte låta bli att hoppas att någon eller några av de som faktist sprider subkulturen vidare (jag låter som en gammal mossig kommunalkulturminister när jag pratar om det på det här sättet, men vafan, förlåt mig).
För om det blir så att jag kan gå runt på de vanliga ställena men hitta ovanliga målningar, målningar som inte varit där tidigare så blir ju hela tillvaron festligare. Kanske blir 2009 uppsalas graffitisituationens renässans eller så är det bara jag som jagar upp mig för att snön börjar smälta och det kom färg på ett par hus innan det kom färg på träden. Oavsett vad så är det en bra början på året som äntligen vaknat.
2k09.
Konsolkriget, del 1
Fullskaligt krig?
Även om du bara har en enda tevespelsmedveten cell i kroppen så kan du inte ha undgått det pågående "konsolkriget" mellan tevespelskonsollerna Xbox 360 från Microsoft och Sonys Playstation 3. Däremot är uttrycket "konsolkrig" mest en glorifiering av en liten bit hederlig konkurrens över konsumenternas lojalitet, myntat av hemelektronikfantaster vars favoritsysselsättning är att sitta på diverse internetforum och jämföra och debattera över varför just deras bit elektronik är bättre än den andre. Kanske för att de innerst inne tycker så men i för många fall på grund av att de inte vill ångra sitt köp och därmed måste hävda att just deras pryl är den bästa. "Fenomenet" (titta, där kommer det ordet igen) finns över allt där två varumärken jämförs oavsett om det är tevespelskonsoler, kameratillverkare, kläder, skor, bilar, osv.
För några år sedan upptäcktes just hur viktig lojalitet är bland marknadsföringsspecialister runt om i världen. Det har ju naturligtvis alltid varit en del av effektiv marknadsföring men aldrig förr har det fokuserats lika starkt på just konsumenternas varumärkeslojalitet som det gör sedan dess och fram till och med nu och även jag har min roll i just den lojaliteten (no shit) men min roll i konsolkriget är mer lik Sveriges roll under Andra Världskriget (om vi nu ska dra tunga paraleller). Jag hejjar, likt det "alltid neutrala" Sverige på den som vinner, vänder kappan efter vinden och stödjer helhjärtat den som för stunden erbjuder mig mest. Jag lever på båda sidorna av staketet och mitt gräs är alltid grönt.
Så vem erbjuder mest?
Ja, det är ju den svåra frågan. Svaret finns i vad just du är ute efter och hur mycket pengar du är beredd att lägga ut för att få det du vill ha. Jag personligen var rätt trög med att komma igång med tevespelskonsolerna. Den förra generationens konsoler (Xbox 1 och Playstation 2) tog sedan deras lanseringar i början av tvåtusentalet väldigt lång tid innan de kunde hålla upp en ljus mot det instabila, krångliga obekväma (men fantastiskt högupplösta) spelformatet "Datorspel". Men mot slutet av den förra generationens spelkonsoler så blev grafiken och kontrollen så pass okej att jag letade mig från datorstolen till soffan, lämnade tangentbordet och musen för handkontrollen och axlade rollen som tevespelare. Då var det Playstation 2 som gällde tack vare handkontrollernas utformning, spelutbudet och det faktum att konkurrenten Xbox bara var riktigt gräslig (i mina ögon). Playstation är synonymt med tevespel tänkte jag och plöjde skiva efter skiva med vid det laget relativt billiga begagnade tevespelstitlar.
Däremot så kunde inte den förra generationens konsoler, hur mycket de än försökte, hålla upp ett ljus mot datorspelens högupplösta grafik. Vi som spelade datorspel har ju trots allt kört "HD" sedan slutet av nittiotalet. Det blev en kompromiss helt enkelt. För med handen på hjärtat så är det bara så fruktansvärt coolt att spela tevespel. Jämför själv, att helt ensam i din egen missär sitta hukad på en (efter ett par timmar) obekväm stol, med ryggvärk och hud som formidabligen bubblar av blek exponering av att sitta för nära skärmen för länge med att sitta bakåtlutad i en soffa, med bitches-n-hoes som serverar druvor och champagne och ser till att du har det bekvämt och behandlar dig som en kung eller en gud eller något i den stilen. Nej, okej, riktigt så romantiskt kanske det inte är, men det är något visst med enkelheten och det faktum att tevespel helt enkelt bara fungerar och man slipper köpa dyr hårdvara som aldrig fungerar med den bristfälliga mjukvaran. Det är inga drivrutiner som måste justeras och inga patchar som måste installeras för att få saker och ting att helt enkelt bara fungera i längre än 10 minuter (om de ens hoppar i gång från första början). Nej, tevespel fick det bli och jag har sedan dess aldrig tittat tillbaka på det mentala sammanbrottet som spel på dator innebär. Good riddance.
Men så... vem erbjuder mest då?
Som jag skrev så var jag en Playstation 2 fanboy. Med handen på hjärtat så var valet, då, fruktansvärt enkelt då jag aldrig ens sneglade på Xbox, oavsett spelutbud. Just eftersom att konsolen dels var fruktansvärt ful och dels för att dess handkontroller kändes unjefär som en stunds hederlig förhörstortyr (det sägs bland annat att Pol Pot var med vid formgivningen av den handkontrollen). Och trots att jag var nöjd med mitt Playstation 2 så var det fortfarande något som saknades. Jag var fortfarande skadad av minnet av högupplösta tevespel att det aldrig riktigt lade sig och jag aldrig riktigt fastnade helt helhjärtat för den förra generationens spelkonsoler. Fatta mig inte fel nu, några av mina absolut bästa spelminnen finns från den tiden med Resident Evil 4 och Silent Hill 2 längst fram i kön (som avser den generationens spelkonsoler). Men det var fortfarande någonting som gnagde i bakhuvudet. Fortfarande någonting som saknades. Som en öken saknar regn och ett glas vatten saknar havet. Visst är det mer i tevespel än högupplösta texturer, men har man en gång haft det blir det svårt att gå tillbaka.
Men sedan så kom den, det som då (2006) kallades för "den nästa generationens spelkonsoler". Hypen var enorm, inte minst från mig inför Playstation 3, uppföljaren till den dåvarande ledaren och bara tanken av att ha högupplösta tevespel rätt i teven gjorde mig näst intill knäsvag och jag kände direkt att det var något stort på gång. Däremot så hände någonting sorgligt som följdes av någonting fruktansvärt otippat (framför allt från min egen del). Playstation 3 blev försenad, in i oändligheten och Microsofts uppföljare Xbox 360 fick fri lejd att helt ensam ta över en hel marknad av HD-törstande tevespelare. Bångstyrig som jag var stretade jag blint emot men det höll bara en kort stund och efter ord om ytterligare förseningar från Sony så brast det. Jag har därför sedan lanseringen av tevespelet Gears of War den 17e November 2006 suttit på läktaren och hejjat högljutt på den lyxvita konsolen Xbox 360.
Men sedan så kom den, det som då (2006) kallades för "den nästa generationens spelkonsoler". Hypen var enorm, inte minst från mig inför Playstation 3, uppföljaren till den dåvarande ledaren och bara tanken av att ha högupplösta tevespel rätt i teven gjorde mig näst intill knäsvag och jag kände direkt att det var något stort på gång. Däremot så hände någonting sorgligt som följdes av någonting fruktansvärt otippat (framför allt från min egen del). Playstation 3 blev försenad, in i oändligheten och Microsofts uppföljare Xbox 360 fick fri lejd att helt ensam ta över en hel marknad av HD-törstande tevespelare. Bångstyrig som jag var stretade jag blint emot men det höll bara en kort stund och efter ord om ytterligare förseningar från Sony så brast det. Jag har därför sedan lanseringen av tevespelet Gears of War den 17e November 2006 suttit på läktaren och hejjat högljutt på den lyxvita konsolen Xbox 360.
Så äntligen... Den som erbjuder mest.
Som du vid det här laget troligtvis räknat ut med lite hjälp av bilderna så är den nuvarande vinnaren sedan slutet av 2006 Xbox 360. För Xbox 360 har helt utan konkurrens tveklöst erbjudit mig mest nöje för pengarna med en uppsjö av spel som passar mig perfekt, en onlinetjänst som trots att den kostar några slantar fungerar felfritt (förutom julen 2007, det som vi kallar "den mörka tiden") och en handkontroll som är utformad av självaste Afrodite.
Och nu ska jag förklara hur det ligger till med lojalitet vad det gäller spelkonsoler (men det kan även appliceras på i stort sett allt vad det gäller min varumärkeslojalitet). Jag vänder mig, som alla andra, till den som erbjuder mig mest. Xbox 360 erbjöd mig i slutet av 2006 spelet Gears of War. Det världsbildsförändrande megaspelet som är ett utav mina fem.. kanske till och med tre bästa spelminnen genom tiderna någonsin (och nu snackar vi seriöst bra spel). Och i skuggan av det spelet finns fanns det inga konkurenter och jag var genast en hängiven anhängare till xbox-skaran. Och stolt där efter.
För så här ligger det till med något som i tevespelsbranchen (och alla andra brancher också för den delen) kallar för exklusivitet. Det går ut på att företagen bakom dessa spelkonsoler naturligtvis vill ha så många och så nöjda (nåja) kunde som möjligt och detta säkrar dem genom att komma över exklusiviteten på tevespel. Det innebär att ett spel enbart släpps till en viss konsol och du kommer därför behöva köpa just den konsolen för att kunna ta del av spelupplevelsen. Det är ett snikigt trick, men jag kan inte göra något annat än att förstå dem för utan spel - ingen spelkonsol. Innan Playstation 3 ens lanserades så hade ju Xbox 360 garanterat exklusivitet på alla av denna generations tevespel eftersom att det var den enda av den nuvarande generationens tevespelskonsoler som fanns. Valet var altså inget val utan snarare en brist på valmöjligheter men under tiden Playstation 3 blev försenad blev spelutvecklarna ivriga och tålamodet hos dem tog slut och de sket därför helt enkelt i exklusiviteten som var tillägnad Playstation 3 och spelen släpptes därför även till Xbox 360. Till alla Xbox 360-ägares stora lycka naturligtvis för jag har ju förutom Gears of War tillsammans med min Xbox 360 plöjt igenom mästerverk som Dead Space, Fallout 3, Mass Effect, Ghost Recon Advanced Warfighter 2, Forza Motorsport 2, Skate 1 och 2, GTA 4, Tomb Raider Anniversary, Call of Duty 4, Halo 3 osv. Jag fick till och med det stora nöjet att spela en putsad version av ett utav tidernas bästa spel Half-Life 2 på min kära Xbox 360. Vissa av spelen kom ju naturligtvis krypandes till Playstation 3 också men det innebär att jag aldrig fick behovet av att skaffa en Playstation 3. Min sida i konsolkriget var skyddad, Microsoft hade vunnit för jag lovade migsjälv och min plånbok att inte köpa en Playstation 3 förän den fått 3 (tre) exklusiva titlar som jag bara inte kunde leva utan.
Det första tecknet på att det skulle bli aktuellt att faktist gå med svansen mellan benen (eller kappan i vinden) till närmsta (eller billigaste) tevespelsåterförsäljare och mumla iväg en beställning på konsolen var när Metal Gear Solid 4 kom. Jag har aldrig riktigt gillat Metal Gear Solid serien (jag orkade inte ens spela igenom hela Metal Gear Solid 2) men nu är det slut på ursäkter. Med reklambilder som denna visste jag att det var kört. Frågan var bara hur länge jag skulle kunna stå ut. Efter ett tag kom spelet Resistance 2 (som är den naturliga uppföljaren till Resistance som var nära att bli det andra spelet på listan över -måste- men tog sig inte riktigt hela vägen) och allt eftersom att formatet för HD-film bestämdes till Playstation 3s fördel och filmerna började bli tillgängliga så visste jag att nu är det dags, nu är det kört. Det finns inga ursäkter längre. Metal Gear Solid 4, Killzone 2, Resistance 2. Ett två tre.
Och nu ska jag förklara hur det ligger till med lojalitet vad det gäller spelkonsoler (men det kan även appliceras på i stort sett allt vad det gäller min varumärkeslojalitet). Jag vänder mig, som alla andra, till den som erbjuder mig mest. Xbox 360 erbjöd mig i slutet av 2006 spelet Gears of War. Det världsbildsförändrande megaspelet som är ett utav mina fem.. kanske till och med tre bästa spelminnen genom tiderna någonsin (och nu snackar vi seriöst bra spel). Och i skuggan av det spelet finns fanns det inga konkurenter och jag var genast en hängiven anhängare till xbox-skaran. Och stolt där efter.
För så här ligger det till med något som i tevespelsbranchen (och alla andra brancher också för den delen) kallar för exklusivitet. Det går ut på att företagen bakom dessa spelkonsoler naturligtvis vill ha så många och så nöjda (nåja) kunde som möjligt och detta säkrar dem genom att komma över exklusiviteten på tevespel. Det innebär att ett spel enbart släpps till en viss konsol och du kommer därför behöva köpa just den konsolen för att kunna ta del av spelupplevelsen. Det är ett snikigt trick, men jag kan inte göra något annat än att förstå dem för utan spel - ingen spelkonsol. Innan Playstation 3 ens lanserades så hade ju Xbox 360 garanterat exklusivitet på alla av denna generations tevespel eftersom att det var den enda av den nuvarande generationens tevespelskonsoler som fanns. Valet var altså inget val utan snarare en brist på valmöjligheter men under tiden Playstation 3 blev försenad blev spelutvecklarna ivriga och tålamodet hos dem tog slut och de sket därför helt enkelt i exklusiviteten som var tillägnad Playstation 3 och spelen släpptes därför även till Xbox 360. Till alla Xbox 360-ägares stora lycka naturligtvis för jag har ju förutom Gears of War tillsammans med min Xbox 360 plöjt igenom mästerverk som Dead Space, Fallout 3, Mass Effect, Ghost Recon Advanced Warfighter 2, Forza Motorsport 2, Skate 1 och 2, GTA 4, Tomb Raider Anniversary, Call of Duty 4, Halo 3 osv. Jag fick till och med det stora nöjet att spela en putsad version av ett utav tidernas bästa spel Half-Life 2 på min kära Xbox 360. Vissa av spelen kom ju naturligtvis krypandes till Playstation 3 också men det innebär att jag aldrig fick behovet av att skaffa en Playstation 3. Min sida i konsolkriget var skyddad, Microsoft hade vunnit för jag lovade migsjälv och min plånbok att inte köpa en Playstation 3 förän den fått 3 (tre) exklusiva titlar som jag bara inte kunde leva utan.
Alla goda ting är tre.
Och sen kom den. Droppen som fick bägaren att rinna över. Det tredje tinget. Killzone 2. Jag försökte blunda. Jag försökte iggnorera (stavas det verkligen med två G?). Jag försökte vända huvudet bort och glömma (jag försökte alla synonymer för "att inte låtsas om" som du kan tänka dig) att den avgörande listan på tre faktist sedan en tid tillbaka fyllts. Det finns inga ursäkter längre och den blanksvarta spelkonsolen är beställd efter en kort men effektiv bearbetning av min bättre hälft (ja, jag vet).Det första tecknet på att det skulle bli aktuellt att faktist gå med svansen mellan benen (eller kappan i vinden) till närmsta (eller billigaste) tevespelsåterförsäljare och mumla iväg en beställning på konsolen var när Metal Gear Solid 4 kom. Jag har aldrig riktigt gillat Metal Gear Solid serien (jag orkade inte ens spela igenom hela Metal Gear Solid 2) men nu är det slut på ursäkter. Med reklambilder som denna visste jag att det var kört. Frågan var bara hur länge jag skulle kunna stå ut. Efter ett tag kom spelet Resistance 2 (som är den naturliga uppföljaren till Resistance som var nära att bli det andra spelet på listan över -måste- men tog sig inte riktigt hela vägen) och allt eftersom att formatet för HD-film bestämdes till Playstation 3s fördel och filmerna började bli tillgängliga så visste jag att nu är det dags, nu är det kört. Det finns inga ursäkter längre. Metal Gear Solid 4, Killzone 2, Resistance 2. Ett två tre.
Fortsättning följer.
Om dömme, en brandstation och graffiti
Och ett liv likt ett tevespel. Ibland.
Det finns någonting som kallas "Urban Exploration". Det beskrivs ibland som ett "fenomen" som uppstått bland människor och går i stort sett ut på att upptäcka övergivna platser. Eller, det är exakt vad det går ut på. Jag skulle nog inte kalla det ett fenomen då jag anser att uttrycket "fenomen" borde användas om typ.. en människa började flyga eller något. Vad vet jag, men något riktigt häftigt. Nog för att UE (hädan efter förkortar jag Urban Exploration "UE", ok?) är häftigt men du vet.. det är inte direkt övernaturligt tappa-andan häftigt. Så att använda ordet "fenomen" för att beskriva någonting som ett flertal människor ägnar sig åt utan ett centralt styre. Med andra ord, en hobby bland människor som inte snackat ihop sig utan var och en har hittat det roliga med sysselsättningen helt själva oberoende av varandra.
Nu kan det ju kanske vara så att det är just det som är ett fenomen och att ordet kanske inte är mer dramatiskt än så vad vet jag? Modellbyggarfenomen.. frimärkssamlarfenomen.. promenadfenomen.. njae, jag känner mig rätt säker på min sak och jag har oftast rätt. Hur som helst, fenomen eller inte och även fast det är ett töntigt namn på en sysselsättning så kan jag inte förneka att UE är kul, för helt ärligt.. om du står utanför ett hus som du vet är övergivet, vore det inte kul att gå in då?
Hellre dammig betong än daggblött gräs.
Jag tror att UE (det tar fortfarande emot att skriva det) är min motsvarighet till en friluftstönts skogspromenad. Det är något jag alltid längtar till och när jag kommer tillbaka ifrån det så känns livet lite annorlunda. Lite bättre. Så när jag då märkte att de höll på att riva den gammla brandstationen mitt i stan i här i Uppsala så kunde jag inte, trots en bitande kyla och blöt snö (du vet vad jag tycker om kyla och snö) så kunde jag inte låta bli att ta min chans att vara en av de sista som tar en titt inne i den nu i skrivande stund troligtvis helt raserade byggnaden.
Och när jag skrev att jag såg att de höll på att riva den så menar jag det. För precis som förra året med betongfabriken i Luthagen har jag vetat om att brandstationen legat öde ett bra tag och bara gått och väntat på att vädret skall tillåta mig att vistas utomhus utan att vilja stoppa gafflar i ögonen eller kasta mig framför en buss (sa jag att jag hatar vinterhalvåret?). Så när jag gick förbi där här om dagen såg jag hur ett par schaktmaskiner stog och bokstavligt talat slet sönder byggnaden så såg jag inga andra alternativ än att bita ihop (rätt enkelt när man inte har någon känsel i kroppen) och stega in.
Jag tror att UE (det tar fortfarande emot att skriva det) är min motsvarighet till en friluftstönts skogspromenad. Det är något jag alltid längtar till och när jag kommer tillbaka ifrån det så känns livet lite annorlunda. Lite bättre. Så när jag då märkte att de höll på att riva den gammla brandstationen mitt i stan i här i Uppsala så kunde jag inte, trots en bitande kyla och blöt snö (du vet vad jag tycker om kyla och snö) så kunde jag inte låta bli att ta min chans att vara en av de sista som tar en titt inne i den nu i skrivande stund troligtvis helt raserade byggnaden.
Och när jag skrev att jag såg att de höll på att riva den så menar jag det. För precis som förra året med betongfabriken i Luthagen har jag vetat om att brandstationen legat öde ett bra tag och bara gått och väntat på att vädret skall tillåta mig att vistas utomhus utan att vilja stoppa gafflar i ögonen eller kasta mig framför en buss (sa jag att jag hatar vinterhalvåret?). Så när jag gick förbi där här om dagen såg jag hur ett par schaktmaskiner stog och bokstavligt talat slet sönder byggnaden så såg jag inga andra alternativ än att bita ihop (rätt enkelt när man inte har någon känsel i kroppen) och stega in.
Mod.
Naturligtvis är jag inte så iskall att jag bara slänger mig in bland att gäng traktorer och hoppar runt som om jag inte visste bättre. Jag frågar naturligtvis förmannen om lov först. Och en av mina absoluta favoritdelar av det hela är att med kameran i högsta hugg, hundvalpsögonen inkopplade och charmen kallibrerad fråga en rejält bitig karl till förman-för-det-här-bygget om jag inte snäälla kan få gå in och titta innan allt är jämnat med marken. Taktiken brukar fungera bra på kassörskor av olika slag, men...
Vanligtvis brukar en man av min karaktär ha en minst sagt värdelös övertalningsförmåga mot en köttig reflexvästbeklädd muskelbit till tre-gånger-så-mycket-man-som-mig och vanligtvis brukar det vara som att argumentera med en tegelvägg (även här bokstavligt talat). Oftast brukar de knuffa iväg mig (mina 60-nånting mot deras 100-nånting är en minst sagt, och lika bokstavligt talat, lätt match) till utanför "obehöriga äga EJ tillträde, målsmän ansvar för sina barn, osv" avspärrningen och en gång blev jag till och med kallad för journalistjävel av en artfrände till förmannen (rallare och förmän bryts ur samma berg).
Naturligtvis är jag inte så iskall att jag bara slänger mig in bland att gäng traktorer och hoppar runt som om jag inte visste bättre. Jag frågar naturligtvis förmannen om lov först. Och en av mina absoluta favoritdelar av det hela är att med kameran i högsta hugg, hundvalpsögonen inkopplade och charmen kallibrerad fråga en rejält bitig karl till förman-för-det-här-bygget om jag inte snäälla kan få gå in och titta innan allt är jämnat med marken. Taktiken brukar fungera bra på kassörskor av olika slag, men...
Vanligtvis brukar en man av min karaktär ha en minst sagt värdelös övertalningsförmåga mot en köttig reflexvästbeklädd muskelbit till tre-gånger-så-mycket-man-som-mig och vanligtvis brukar det vara som att argumentera med en tegelvägg (även här bokstavligt talat). Oftast brukar de knuffa iväg mig (mina 60-nånting mot deras 100-nånting är en minst sagt, och lika bokstavligt talat, lätt match) till utanför "obehöriga äga EJ tillträde, målsmän ansvar för sina barn, osv" avspärrningen och en gång blev jag till och med kallad för journalistjävel av en artfrände till förmannen (rallare och förmän bryts ur samma berg).
w00t?!1
Biffarna har ju dock anledningar att vara så motvilliga till att låta mig röra mig hur som helst på deras arbetsplatser av den enkla anledningen att de bara består av kött och sten faktist är ansvariga för alla som rör sig innanför deras avspärrningar. Det finns unjefär en miljon arbetsmiljöregler som kan, nei, bör följas inne på en grovarbetsplats då för många av dessa råbarkade arbetsdjur fått sätta livet till för att de helt enkelt varit för dumma för att se till var de sätter foten, var de släpper sina containrar fyllda med tegelstenar eller helt enkelt kännt sig för häftiga för att ha skyddshjälmen på sig (fast där måste jag faktist hålla med dem, hellre dö hårt än leva mjukt i en ful hjälm). En ännu större anledning än deras egen säkerhet är att den ansvarige på arbetsplatsen kan åka i fängelse om någon skadar sig och om det är något dessa arbetare inte vill så är det att skaka galler.
Så döm till min stora förvåning (jag höll faktist på att trilla baklänges) när den allsmäktige förmanen klämde ur sig ett "ööh.. okej!" när jag frågade om jag fick gå in i byggnaden de höll på att riva. Altså, helt ärligt.. jag vet att det är på mitt eget initiativ, min egen risk som jag gärna tar och skulle ta igen men jag förstår inte hur han kunde vara så snäll/korkad att han släppte in mig i byggnaden samtidigt som hans "gubbar" höll på att riva den (nämnde jag att de aktivt höll på att riva den?)
Biffarna har ju dock anledningar att vara så motvilliga till att låta mig röra mig hur som helst på deras arbetsplatser av den enkla anledningen att de bara består av kött och sten faktist är ansvariga för alla som rör sig innanför deras avspärrningar. Det finns unjefär en miljon arbetsmiljöregler som kan, nei, bör följas inne på en grovarbetsplats då för många av dessa råbarkade arbetsdjur fått sätta livet till för att de helt enkelt varit för dumma för att se till var de sätter foten, var de släpper sina containrar fyllda med tegelstenar eller helt enkelt kännt sig för häftiga för att ha skyddshjälmen på sig (fast där måste jag faktist hålla med dem, hellre dö hårt än leva mjukt i en ful hjälm). En ännu större anledning än deras egen säkerhet är att den ansvarige på arbetsplatsen kan åka i fängelse om någon skadar sig och om det är något dessa arbetare inte vill så är det att skaka galler.
Så döm till min stora förvåning (jag höll faktist på att trilla baklänges) när den allsmäktige förmanen klämde ur sig ett "ööh.. okej!" när jag frågade om jag fick gå in i byggnaden de höll på att riva. Altså, helt ärligt.. jag vet att det är på mitt eget initiativ, min egen risk som jag gärna tar och skulle ta igen men jag förstår inte hur han kunde vara så snäll/korkad att han släppte in mig i byggnaden samtidigt som hans "gubbar" höll på att riva den (nämnde jag att de aktivt höll på att riva den?)
Oavsett vad så tänkte jag ju knappast stanna kvar och diskutera med honom efter att jag fått hans godkännande att (med livet som insats?) gå in så jag lät honom återgå till att stå med ena foten uppe på ett betongrör och luta armbågen mot det resta knät medans han stod och bedömde hur saker och ting gick till. Fortfarande förvånad över chefens beslut så började jag leta efter den minst livsfarliga ingången till byggnaden. Jag fick inte så många val då de rivit alla trappuppgångar förutom en där en traktor som hade världens största avbitartång istället för skopa höll på att riva luftkonditioneringen från taket genom att nypa tag om luftrören men knipsen och sedan slå full back på traktorn och dra ner hela skiten med betongklumpar och armeringsjärn flygandes till höger och vänster. En perfekt ingång med andra ord.
Precis som i Tomb Raider. Nästan.
Efter att jag tagit mig upp genom trappuppgången genom att hoppa in medans traktorn vände sig för att släppa ner en bit tak (mitt blivande golv) den fått med sig innan den fortsatte ge sig på luftkonditioneringen så kom jag upp till den faktist ganska tråkiga insidan av den gammla brandstationen. Den var mer urblåst än övergiven och det fanns inte så mycket kvar annat än betongväggarna. Men det var betongväggar fyllda med mitt absoluta favorituttryckssätt och de senaste veckornas helt klart mest officiellt debatterade konstform Graffiti.
Det var ju trots allt den enda anledningen till varför jag gick in just där just då för det enorma gapet i en av väggarna (samt viskande röster veckorna innan) skvallrade om att just den gammla gymnastiksalen i den övergivna brandstationen skulle vara täckta (alla ytor i människohöjd eller så långt en människa når om hon eller han står på tå är graffitispråk för "täckt") av graffiti. För som jag skrev tidigare så har byggnaden stått tom ett bra tag och några som definitivt alltid är snabbare än mig på att hitta och ta sig in på dessa ställen är graffitimålarna vilket gör UE till den onekligen absolut bästa sysselsättningen. Av alla.
Efter att jag tagit mig upp genom trappuppgången genom att hoppa in medans traktorn vände sig för att släppa ner en bit tak (mitt blivande golv) den fått med sig innan den fortsatte ge sig på luftkonditioneringen så kom jag upp till den faktist ganska tråkiga insidan av den gammla brandstationen. Den var mer urblåst än övergiven och det fanns inte så mycket kvar annat än betongväggarna. Men det var betongväggar fyllda med mitt absoluta favorituttryckssätt och de senaste veckornas helt klart mest officiellt debatterade konstform Graffiti.
Det var ju trots allt den enda anledningen till varför jag gick in just där just då för det enorma gapet i en av väggarna (samt viskande röster veckorna innan) skvallrade om att just den gammla gymnastiksalen i den övergivna brandstationen skulle vara täckta (alla ytor i människohöjd eller så långt en människa når om hon eller han står på tå är graffitispråk för "täckt") av graffiti. För som jag skrev tidigare så har byggnaden stått tom ett bra tag och några som definitivt alltid är snabbare än mig på att hitta och ta sig in på dessa ställen är graffitimålarna vilket gör UE till den onekligen absolut bästa sysselsättningen. Av alla.
Double the fun.
Efter en stund när jag gått omkring med kameran och därför frös som ett jävla as om fingrarna så stod jag och ställde in skärpan på en vägg när den helt plötsligt revs ut och jag stod på en balkong istället för det som sekunden innan varit ett rum så talade min överlevnadsinstinkt om för mig att det var dags att börja söka efter utgången (singular) när golvet började skaka. När jag tittade ner för trappan såg jag att mördartraktorn inte tagit en paus så höll jag andan och gjorde en kommandorullning ner för trappan och hann precis undan den högen med betongstenar som rasade ner. Nej okej kanske inte en kommandorullning utan jag snarare hoppade lite snabbt ut (men det var faktist nära). Så var jag ute och byggarbetarna lite förbryllade över var fan jag kom ifrån. Men jag lämnar nog förklaringen till dem åt någon annan. Någon mer kvalificerad. Arbetsmiljöverket kanske?
Och det tog nästan ett helt dygn innan jag fått tillbaka känseln i mina fingrar. Lätt värt det.
Splitternytt
Shrapnel, Aristeia Rising.
Kommer du ihåg det gamla uttrycket "man skall aldrig dömma en bok efter omslaget"? Det är ett uttryck som inte används lika frekvent längre. Kanske beror det på att människor i regel inte läser lika många böcker nu som de gjorde för trettio år sedan och kanske beror det på att vårt sammhälle blivit mer design och reklammedvetna och förstått att för att sälja någonting så måste det se lockande ut. Det måste sticka ut och väcka ett intresse. Vanligtvis har ordspråket använts av fula människor för att trösta sigsjälva med att "det är insidan som räknas" i en tid då insidan inte spelar någon roll utan hur saker och ting ser ut utifrån är det enda som betyder någonting. Kanske beror det på att just det ordspråker inte gäller på grund av ovanstående anledningar. Oavsett vad så är det irrelevant, för detta är ett inlägg om en serietidning, inte om vår tid nu. Detta är ett inlägg om Shrapnel.
Shrapnel, Aristeia Rising är en tidningsserie uppdelad i fem avsnitt som är den första delen av tre.
Okej, helt irrelevant kanske det inte är.
För det va just framsidan som avgjorde det. Det va shrapnels framsida som skvallrar om sammandrabbningar av episka proportioner, enorma krigsmaskiner och en desperat framtidsvärld i ruiner med eldmoln och rökpelare som sträcker sig mot himmlen. Självklart kunde jag inte hålla mig ifrån den för ett omslag av dess proportioner som innehåller några av mina absoluta favoritingeridienser kan bara inte vara värd att skippa. Den får bara inte skippas.
Men. Men! Som med mycket som vid första anblicken ser bra ut så kom mitt inköp av det första och i skrivande stund hittills enda nummret av Shrapnel med viss skepticism (säger man så?). Det är nämligen så att jag för många gånger blivit besviken av saker och ting som lovar guld och gröna skogar (eller rost och världar i aska) som helt enkelt inte levererat vad de lovar. Det gäller först och främst tevespel och zombieberättelser så de ofta tappar bollen eller rammlar på nioyardslinjen. Så samtidigt som jag va hypande förväntansfull så var jag extremt skeptisk när jag öppnade tidningen och plöjde igenom den från pärm till pärm. Som du kanske förstått så levererade tidningen vad den lovade. Enormt.
En rolig och lite ovanlig sak med Shrapnel är att varje avsnitt ges ut med ett flertal olika omslag. Det kan ju visserligen ske lite förvirring och man kan tro att det finns betydligt många fler avsnitt än vad det faktist gör, men det är roligt/jobbigt ur en samlarsynvinkel. Det är kul att samla alla men kan ju samtidigt bli lite frustrerande för sådana (som mig) som känner ett visst behov av att just samla. Men det är ett i-landsproblem hur man än vrider och vänder på det, men nu behöver du inte börja gråta för att ditt exemplar inte ser precis likadant ut som mitt. Vi är alla skapta olika (om vi inte är genetiskt modifierade).
För det va just framsidan som avgjorde det. Det va shrapnels framsida som skvallrar om sammandrabbningar av episka proportioner, enorma krigsmaskiner och en desperat framtidsvärld i ruiner med eldmoln och rökpelare som sträcker sig mot himmlen. Självklart kunde jag inte hålla mig ifrån den för ett omslag av dess proportioner som innehåller några av mina absoluta favoritingeridienser kan bara inte vara värd att skippa. Den får bara inte skippas.
Men. Men! Som med mycket som vid första anblicken ser bra ut så kom mitt inköp av det första och i skrivande stund hittills enda nummret av Shrapnel med viss skepticism (säger man så?). Det är nämligen så att jag för många gånger blivit besviken av saker och ting som lovar guld och gröna skogar (eller rost och världar i aska) som helt enkelt inte levererat vad de lovar. Det gäller först och främst tevespel och zombieberättelser så de ofta tappar bollen eller rammlar på nioyardslinjen. Så samtidigt som jag va hypande förväntansfull så var jag extremt skeptisk när jag öppnade tidningen och plöjde igenom den från pärm till pärm. Som du kanske förstått så levererade tidningen vad den lovade. Enormt.
En rolig och lite ovanlig sak med Shrapnel är att varje avsnitt ges ut med ett flertal olika omslag. Det kan ju visserligen ske lite förvirring och man kan tro att det finns betydligt många fler avsnitt än vad det faktist gör, men det är roligt/jobbigt ur en samlarsynvinkel. Det är kul att samla alla men kan ju samtidigt bli lite frustrerande för sådana (som mig) som känner ett visst behov av att just samla. Men det är ett i-landsproblem hur man än vrider och vänder på det, men nu behöver du inte börja gråta för att ditt exemplar inte ser precis likadant ut som mitt. Vi är alla skapta olika (om vi inte är genetiskt modifierade).
Shrapnel ges ut av det hyffsat nya men väldigt lovande förlaget Radical Comics.
Lite snack, mycket verkstad.
Shrapnel är en actionserie, det går inte att förneka även om någon skulle försöka. Men något som förvånade mig var hur mycket Shrapnel börjar direkt utan att hela historien skall förklaras först. Det är något ganska ovanligt för oftast så brukar författaren använda de första sidorna till att förklara hur saker och ting ligger till och varför det är som det är och så vidare. Men i Shrapnel kastas man rakt in i handlingarnas centrum och till en början så förstår man inte ett smack av vilka vem är och vems sida han står på och varför de två är arga på varandra och vilken planet är vi på och vad är klockan egentligen? Men serien förklarar sig själv efter bara ett litet tag och den komplicerade berättelsen blir klar som.. någonting klart. Inte glas, det vore tråkigt.
Serien utspelar sig en bra bit in i framtiden då människor börjat befolka och kolonialisera rymden och de olika planeterna som ligger där, men till saken hör att det finns två olika sorters människor. Dels de vanliga människorna kallade "Helots", hemmabakade helt naturligt (vår egen multipliceringsprocess antar jag att du har koll på?) Om inte så kan wikipedia förklara. Hur som helst så finns det, i Shrapnel, även de genetiskt modifierade människorna, kallade "Genotypes" eller "Splicers". De är snabbare, smartare, starkare och på alla sätt överlägsna oss "vanliga" (naturligtvis får du ju välja själv vilken sida du hejjar på, precis som under typ andra världskriget).
Vad som händer är unjefär att de genetiskt modifierade människorna inte ser "vanliga" människor som varelser utav samma värde utan vill använda dem till bland annat manuell arbetskraft (jag vet inte om den ordkombinationen används på svenska, men det kallas "manual labor" på engelska och används unjefär för att beskriva tungt fysiskt arbete). Till saken hör även att de genetiskt modifierade människorna har en enorm krigsmakt och en stor, rastlös och omättad vilja att använda den för att få som de vill runt om i universum (ring any bells?). Det lämnar de vanliga människorna, Heliots, med två alternativ, att snällt ge med sig eller att spjärna emot och vägra se sin planet bli till ett slavläger.
Shrapnel är en actionserie, det går inte att förneka även om någon skulle försöka. Men något som förvånade mig var hur mycket Shrapnel börjar direkt utan att hela historien skall förklaras först. Det är något ganska ovanligt för oftast så brukar författaren använda de första sidorna till att förklara hur saker och ting ligger till och varför det är som det är och så vidare. Men i Shrapnel kastas man rakt in i handlingarnas centrum och till en början så förstår man inte ett smack av vilka vem är och vems sida han står på och varför de två är arga på varandra och vilken planet är vi på och vad är klockan egentligen? Men serien förklarar sig själv efter bara ett litet tag och den komplicerade berättelsen blir klar som.. någonting klart. Inte glas, det vore tråkigt.
Serien utspelar sig en bra bit in i framtiden då människor börjat befolka och kolonialisera rymden och de olika planeterna som ligger där, men till saken hör att det finns två olika sorters människor. Dels de vanliga människorna kallade "Helots", hemmabakade helt naturligt (vår egen multipliceringsprocess antar jag att du har koll på?) Om inte så kan wikipedia förklara. Hur som helst så finns det, i Shrapnel, även de genetiskt modifierade människorna, kallade "Genotypes" eller "Splicers". De är snabbare, smartare, starkare och på alla sätt överlägsna oss "vanliga" (naturligtvis får du ju välja själv vilken sida du hejjar på, precis som under typ andra världskriget).
Vad som händer är unjefär att de genetiskt modifierade människorna inte ser "vanliga" människor som varelser utav samma värde utan vill använda dem till bland annat manuell arbetskraft (jag vet inte om den ordkombinationen används på svenska, men det kallas "manual labor" på engelska och används unjefär för att beskriva tungt fysiskt arbete). Till saken hör även att de genetiskt modifierade människorna har en enorm krigsmakt och en stor, rastlös och omättad vilja att använda den för att få som de vill runt om i universum (ring any bells?). Det lämnar de vanliga människorna, Heliots, med två alternativ, att snällt ge med sig eller att spjärna emot och vägra se sin planet bli till ett slavläger.
Shrapnel finns att köpa på den excellenta serietidningsbutiken SerieZonen i Uppsala.
Det finns även en trailer för serien här. Lite ovanligt, men väldigt kul.
Det finns även en trailer för serien här. Lite ovanligt, men väldigt kul.
Ett livslångt deltagande, del 2
Star Wars.
Ända sedan jag var ett litet litet barn (till skillnad från nu då jag är ett jättestort barn) så har jag alltid fastnat och kommit tillbaka till Star Wars och om jag fick välja en berättelse i alla dess medieformer att ta med mig till en öde ö så skulle tävlingen vara enkel. Star Wars är helt enkelt (tillsammans med ett par andra saker) det absolut bästa som finns.
Det hela började 1977 (det vill säga för trettiotvå år sedan) med den första filmen som är del fyra i filmserien i sex delar. Jag minns helt ärligt inte första gången jag såg star wars, men jag minns att jag satt på golvet framför teven så det var minst tjugo år sedan (mycket hände när jag var sex år gammal, inte mycket har förändrats sedan dess). Men jag minns hur jag totalt konsumerades av stämmningen som förmedlades genom mina stora pojkögon. Star Wars-känslan. Den oslagbara stämmningen som fäster sig så fort någonting för länge sedan i en galax lång, långt borta spelas upp.
Ända sedan jag var ett litet litet barn (till skillnad från nu då jag är ett jättestort barn) så har jag alltid fastnat och kommit tillbaka till Star Wars och om jag fick välja en berättelse i alla dess medieformer att ta med mig till en öde ö så skulle tävlingen vara enkel. Star Wars är helt enkelt (tillsammans med ett par andra saker) det absolut bästa som finns.
Det hela började 1977 (det vill säga för trettiotvå år sedan) med den första filmen som är del fyra i filmserien i sex delar. Jag minns helt ärligt inte första gången jag såg star wars, men jag minns att jag satt på golvet framför teven så det var minst tjugo år sedan (mycket hände när jag var sex år gammal, inte mycket har förändrats sedan dess). Men jag minns hur jag totalt konsumerades av stämmningen som förmedlades genom mina stora pojkögon. Star Wars-känslan. Den oslagbara stämmningen som fäster sig så fort någonting för länge sedan i en galax lång, långt borta spelas upp.
Har du aldrig sett Star Wars?!
Jag blir fortfarande förvånad när någon talar om för mig att de faktist aldrig någonsin ens sett Star Wars. Det är någonting som är långt, långt borta från mitt förstånd hur man i hela sitt liv kan ha missat Star Wars. För något år sedan så fick jag reda på att min egen far aldrig ens sett en Star Wars-film. Troligtvis tyckte han att det fanns häftigare saker att ägna sin tid åt när han var ung. Som att till exempel lyssna på och klä sig samt klippa sig som valfri medlem i typ Beatles. Men det är ju inte så konstigt att han hade häftighetskomplex, han växte ju trots allt upp i en by som heter Huddiksvall (och kallas för "Glada Huddik"). Jag skulle också ha ångest. Inte så mycket så att jag ignorerar Star Wars, men ändå.
Jag kan ju inte påstå att jag inte ärvt med mig lite av min fars häftighetskomplex då jag har väldigt svårt för vissa delar av Star Wars. Det är ju nämligen så att Star Wars produceras av fruktansvärt skickliga människor som skriver en historia som har minst en del i sig som alltid passar någon. Därför finns det med humoristiska element i berättelsen som får min hud att krypa ibland (Jar-Jar binks måste dö, även om de yngsta barnen gillar honom). Jag vill se alla fräcka hjälmar (ja, hjälmarna är något av det absolut bästa i Star Wars). Alla rymdskepp, soldater, laserkanoner, rymdskeppsjakter, bomber, granater och explotioner. Jag vill inte se buskishumor i värsta Åsa-Nisse andan och jag blundar och biter mig i läppen varje gång de väljer att tvinga in något krystat familjefilmsmoment i min fina berättelse.
Jag blir fortfarande förvånad när någon talar om för mig att de faktist aldrig någonsin ens sett Star Wars. Det är någonting som är långt, långt borta från mitt förstånd hur man i hela sitt liv kan ha missat Star Wars. För något år sedan så fick jag reda på att min egen far aldrig ens sett en Star Wars-film. Troligtvis tyckte han att det fanns häftigare saker att ägna sin tid åt när han var ung. Som att till exempel lyssna på och klä sig samt klippa sig som valfri medlem i typ Beatles. Men det är ju inte så konstigt att han hade häftighetskomplex, han växte ju trots allt upp i en by som heter Huddiksvall (och kallas för "Glada Huddik"). Jag skulle också ha ångest. Inte så mycket så att jag ignorerar Star Wars, men ändå.
Jag kan ju inte påstå att jag inte ärvt med mig lite av min fars häftighetskomplex då jag har väldigt svårt för vissa delar av Star Wars. Det är ju nämligen så att Star Wars produceras av fruktansvärt skickliga människor som skriver en historia som har minst en del i sig som alltid passar någon. Därför finns det med humoristiska element i berättelsen som får min hud att krypa ibland (Jar-Jar binks måste dö, även om de yngsta barnen gillar honom). Jag vill se alla fräcka hjälmar (ja, hjälmarna är något av det absolut bästa i Star Wars). Alla rymdskepp, soldater, laserkanoner, rymdskeppsjakter, bomber, granater och explotioner. Jag vill inte se buskishumor i värsta Åsa-Nisse andan och jag blundar och biter mig i läppen varje gång de väljer att tvinga in något krystat familjefilmsmoment i min fina berättelse.
Men, det är mitt problem.
Däremot så kan jag (som jag skrev) inte begripa hur man kan välja att missa Star Wars (för det är ett aktivt val som varje människa gör. En rättighet de väljer att ignorera. En skyldighet som de väljer att inte utöva). Att använde "nej, men jag tycker inte om laserpistoler" eller "njae, jag är inte så förtjust i science-fiction" duger inte som ursäkt. Det duger som ursäkt att inte följa Star Trek, Battlestar Galactica eller.. något annat irrelevant. Men det duger inte för att skippa Star Wars.
Det som gör det så bra.
Star Wars har efter att de tre första filmerna (del fyra, fem och sex) bara fortsatt att fylla på med berättelser i Star Wars-universumet. Berättelsen följer en egen kanon och det är en term för ett gäng berättelse som följer en och samma linje och inte motsäger varandra utan tillsammans bygger på en redan existerande historia. Något som gjort Star Wars så bra är att upphovsrättsägarna är väldigt nogranna med att allt som ges ut som fyller på Star Wars-universumet följer en och samma linje och inte bryter ut från originalberättelsen. På det sättet så hindras historien från att motsäga sig själv.
Star Wars har efter att de tre första filmerna (del fyra, fem och sex) bara fortsatt att fylla på med berättelser i Star Wars-universumet. Berättelsen följer en egen kanon och det är en term för ett gäng berättelse som följer en och samma linje och inte motsäger varandra utan tillsammans bygger på en redan existerande historia. Något som gjort Star Wars så bra är att upphovsrättsägarna är väldigt nogranna med att allt som ges ut som fyller på Star Wars-universumet följer en och samma linje och inte bryter ut från originalberättelsen. På det sättet så hindras historien från att motsäga sig själv.
Det ger Star Wars substans som gör att den skiljer sig ifrån de flesta andra sorters berättelser. Och som jag skrev så har berättelsen, efter att de första filmerna kom ut, bara fortsatt att fyllas på med nya berättelser som på något sätt (långsökt eller inte) är ihopkopplade till filmerna. Det finns filmer (spelfilmer, tecknade och dator-animerade), böcker, serietidningar, tevespel osv med små berättelser som fortsätter att bygga på den stora hela. Som fortsätter att fylla på Star Wars-universumet med historier som delar en stämmning, en känsla och en tidigare nämnd substans som gör att det teoretiskt sett aldrig någonsin går att tröttna på Star Wars. Det gör även att det inte riktigt går att säga att man inte tycker om Star Wars. Det är som att säga att man inte tycker om mat. Det är inte det att du inte tycker om Star Wars, det är bara det att du inte har sett eller läst rätt del av Star Wars. Eller så är du blind, döv och dum i huvudet.
Bland alla inbitna Star Wars-fanatiker så dyker det ofta upp kritik riktad mot skaparen av Star Wars, en herre vid namn George Lucas. Kritiken kommer oftast i den formen att han styr Star Wars universumet lite underligt. Men det går att förstå för han är en företagare och företagare vill per default tjäna så mycket pengar som det bara går med minsta möjliga ansträngning och är man upphovsrättsägare till ett så benhårt koncept som Star Wars så vore man bara korkad om man lät det styras hur som helst. Han vill se saker gjorda på sitt sätt och det är antingen hans sätt eller inget Star Wars alls.
Delad glädje.
Jag och min tjej har många saker gemensamt, andra saker inte. Men en av de mesta sakerna vi har gemensamt (om man kan säga så?) är just Star Wars. Det är (om man ser det lite enkelt) tack vare Star Wars som vi är ett vi och inte ett jag och ett hon på helt olika ställen. Vi delar smak i ett par saker och skiljer oss på andra saker men Star Wars kommer vi alltid tillbaka till med jämna mellanrum oavsett vad.
När vi kollade igenom hexalogin (alla sex filmer) så märkte jag hur olika vi tittar på och uppfattar det som händer. Hon analyserar karaktärernas roller jämfört med vårt eget samhälle, hur en karaktär framställs som en stark och självständig individ i den ena filmen men mer som en svag könsrollspräglad person i de senare delarna. Samtidigt sitter jag och väntar på att få se lite häftiga hjälmar.
Jag och min tjej har många saker gemensamt, andra saker inte. Men en av de mesta sakerna vi har gemensamt (om man kan säga så?) är just Star Wars. Det är (om man ser det lite enkelt) tack vare Star Wars som vi är ett vi och inte ett jag och ett hon på helt olika ställen. Vi delar smak i ett par saker och skiljer oss på andra saker men Star Wars kommer vi alltid tillbaka till med jämna mellanrum oavsett vad.
När vi kollade igenom hexalogin (alla sex filmer) så märkte jag hur olika vi tittar på och uppfattar det som händer. Hon analyserar karaktärernas roller jämfört med vårt eget samhälle, hur en karaktär framställs som en stark och självständig individ i den ena filmen men mer som en svag könsrollspräglad person i de senare delarna. Samtidigt sitter jag och väntar på att få se lite häftiga hjälmar.
För som sagt så hittar ju alla sina egna favoritkorn i berättalsen.
Men alltid när vi har tråkigt och börjar få lite halvdåligt med saker att säga så rinner vi ofta in på Star Wars. Oavsett vad det är för något. Ibland om något som hänt eller någon koppling som någon av oss inte riktigt begriper och ibland om hur våra alldeles egna karaktärer skulle agera och fungera i Star Wars-unversumet (för fantasin bryter inte mot några upphovsrättslagar ännu och vi håller oss alltid till den kanonistiska berättelsen). Det senaste tillskottet i tvådelad sysselsättning är konstruktionen av en alldeles egentillverkad version av sälskapsspelet Stratego, med helt självvalda karaktärer. Det finns nämligen redan ett officiellt Star Wars-stratego (då det alltid finns ett officiellt Star Wars-vad du än kan tänka dig) men det kom någon gång under dackefejden och är inte alls lika fräckt som våran egen kommer att bli. Däremot så är det en av oss som arbetar mer med det än den andra för tillfället för hon är betydligt bättre på att måla än vad jag är så jag agerar moraliskt stöd/otålig snorunge.
Det bästa med Star Wars.
Jag undrar hur många gånger jag skrivit "Star Wars" i det här inlägget. Om du räknar alla så får du en puss. Hur som helst, vad som är bäst med Star Wars är en tvetydig fråga som inte går att svara på. Stämmningen naturligtvis, men det faktum att berättelsen nu, trettiotvå år senare, fortsätter att fyllas på med saker som hände både innan, under och efter då filmerna utspelar sig i form av alla tevespel, teveserier och serietidningar. Det finns helt enkelt så mycket Star Wars att ta del av att jag inte ens hinner även om jag skulle vilja lägga all min vakna tid åt det.
Jag undrar hur många gånger jag skrivit "Star Wars" i det här inlägget. Om du räknar alla så får du en puss. Hur som helst, vad som är bäst med Star Wars är en tvetydig fråga som inte går att svara på. Stämmningen naturligtvis, men det faktum att berättelsen nu, trettiotvå år senare, fortsätter att fyllas på med saker som hände både innan, under och efter då filmerna utspelar sig i form av alla tevespel, teveserier och serietidningar. Det finns helt enkelt så mycket Star Wars att ta del av att jag inte ens hinner även om jag skulle vilja lägga all min vakna tid åt det.
Där är Star Wars helt unikt för jag brukar oftast fungera så att om jag hittar någon historia jag tycker om så vill jag dels aldrig att den skall ta slut och dels läsa och se allt som finns att läsa och se om just den historian. Vanligtvis så finns det inte mycket att hitta efter att filmen/boken/serietidningen är slut och uppföljare är få och långt emellan och om man av en ren händelse, mot all förmodan råkar hitta någonting som liknar originalberättelsen så har den fler hål och missvisningar än något väldigt håligt och missvisande och jag får oftast nöja mig med att se samma film om och om igen, läsa samma tidning om och om igen och sedan tänka själv vad som skulle ha kunnat hända om kanske, kanske inte.. Men inte Star Wars.
Många kallar det att mjölka en kassa-ko, jag kallar det jävligt nöjda fans.
Och för er som inte riktigt har koll, Star Wars handlar inte om ett gäng storhövdade minigubbar, de på bilderna är leksaker som är parodifierade avbilder av ett par karaktärer i filmerna.
Nödingångar
Istid.
My ass.
Nu när vi är mitt uppe i typ The day after tomorrow så kan det ju vara lätt att känna att det inte finns någon väg ut. För ut innebär, ja.. du ser ju själv hur det ser ut, det går bara inte. Men oroa dig inte, det är vanligare än vad du tror. Helt normalt till och med för jag kan namnge minst en Daniel som känner precis samma sak som mig angående vintern. Som, precis som mig, förstått att det inte är något att längta efter för den där vykortsbilden av vintern som gemene man har föreställt sig i minnet inte existerar. Det är ingen Astrid Lindgren-vinter, ingen bjällerklang och inga slädspår med barn med rosiga kinder i snöbollskriget. Det är slask, oframkommlighet (ja, det är ett ord) och köldskador. Det finns dåligt väder och man behöver inte finna sig i att behöva klä sig efter det.
Det finns naturligtvis ingen bättre lösning, går man ut i shorts så fryser man och thats that. Men något kluckande "på med långkallingarna" behöver det inte vara. Man får gå i jympadojjor och bli sur för att man fryser om fötterna, det är okej. Det är bara norrlänningar (du vet, sånna som bor i norrland.. frivilligt) som får skylla sig själva. Men de kan inte rå för det, de förstår inte bättre. Resten av er har mitt medlidande.
Det finns naturligtvis ingen bättre lösning, går man ut i shorts så fryser man och thats that. Men något kluckande "på med långkallingarna" behöver det inte vara. Man får gå i jympadojjor och bli sur för att man fryser om fötterna, det är okej. Det är bara norrlänningar (du vet, sånna som bor i norrland.. frivilligt) som får skylla sig själva. Men de kan inte rå för det, de förstår inte bättre. Resten av er har mitt medlidande.
Den negativa regeln.
Den negativa regeln är en samhällsetisk oskriven "lag" som bygger på naturlig hänsyn och är fantastiskt bra. Den som till exempel inte vill ha sex slipper, om någon inte vill ha oljud (musik, radio, teve, borrning, whatever) är det bara att bita i det sötsura moraläpplet och sänka/stänga av.
Men precis som alla regler så har den ett undantag. Eller, det kanske inte är så mycket ett undantag som det är en baksida för om du är på den negativa sidan, den som inte vill, så har du inte alltid automatiskt samhällets förstående på din sida. Vill du till exempel under inga som helst omständigheter äta kött så är du automatiskt mål för en extremt brutal diskussion där du kommer att måsta förklara din avvikelse varje enskild gång du stoppar någonting i munnen tillsammans med någon som äter jävla äckliga lik. Allt på grund av att du skiljer dig från traditionen. Och skiljer du dig från traditionen så är du en främling och människor är enligt fabriksinställningarna främlingsfientliga tills de har fått lära sig att det inte är okej att vara fientlig mot en viss sorts främling. Men tills det utövats ett krig för att historieböckerna lärt oss från barnsben att det inte är okej att fiendeförklara en okänd sorts främling så kommer du att, om du avviker, måsta föra det kriget själv. Vare sig du vill det eller inte.
De enda som går någorlunda tryggt i meningen är altså judarna, resten av oss måste fortfarande akta var vi sätter foten. Okej, kanske inte, men jag försöker verkligen få fram en poäng här så ha tålamod.
Den negativa regeln är en samhällsetisk oskriven "lag" som bygger på naturlig hänsyn och är fantastiskt bra. Den som till exempel inte vill ha sex slipper, om någon inte vill ha oljud (musik, radio, teve, borrning, whatever) är det bara att bita i det sötsura moraläpplet och sänka/stänga av.
Men precis som alla regler så har den ett undantag. Eller, det kanske inte är så mycket ett undantag som det är en baksida för om du är på den negativa sidan, den som inte vill, så har du inte alltid automatiskt samhällets förstående på din sida. Vill du till exempel under inga som helst omständigheter äta kött så är du automatiskt mål för en extremt brutal diskussion där du kommer att måsta förklara din avvikelse varje enskild gång du stoppar någonting i munnen tillsammans med någon som äter jävla äckliga lik. Allt på grund av att du skiljer dig från traditionen. Och skiljer du dig från traditionen så är du en främling och människor är enligt fabriksinställningarna främlingsfientliga tills de har fått lära sig att det inte är okej att vara fientlig mot en viss sorts främling. Men tills det utövats ett krig för att historieböckerna lärt oss från barnsben att det inte är okej att fiendeförklara en okänd sorts främling så kommer du att, om du avviker, måsta föra det kriget själv. Vare sig du vill det eller inte.
De enda som går någorlunda tryggt i meningen är altså judarna, resten av oss måste fortfarande akta var vi sätter foten. Okej, kanske inte, men jag försöker verkligen få fram en poäng här så ha tålamod.
För jag vill verkligen inte.
Resten av oss avvikande får altså konstant vara beredda att försvara vårt utanförskap, vad det än må vara. Men oftast innefattar det att skilja sig från normen och inte finna sig i traditionen. Nu menar jag inte att det kommer en pöbel med facklor och påkar för att driva mig ur byn för att jag är vegan, men 2009 så har pöbeln bytts ut mot en grupp arbetare med jantelagen under kudden och påkarna har bytts ut mot hårda ord och ingen drivs ut ifrån byn, men definitivt ut ur gemenskapen, för man får ingen gemenskap med de man inte har allt gemensamt.
Anledningen till att jag över huvud taget sitter och tänker på dethär var att två av mina absoluta favoritmänniskor var här hos oss (jag och min bättre) och åt middag och när jag och Daniel gick ut och delade på två cigaretter så kom vi in på hur fruktansvärt det är med vintern och hur mycket ilska och oförstående som riktas mot en när man yttrar sina åsikter om årstiden. Att man nästan dör i folks ögon när man säger att man hatar vintern och de ser att man verkligen menar det.
Resten av oss avvikande får altså konstant vara beredda att försvara vårt utanförskap, vad det än må vara. Men oftast innefattar det att skilja sig från normen och inte finna sig i traditionen. Nu menar jag inte att det kommer en pöbel med facklor och påkar för att driva mig ur byn för att jag är vegan, men 2009 så har pöbeln bytts ut mot en grupp arbetare med jantelagen under kudden och påkarna har bytts ut mot hårda ord och ingen drivs ut ifrån byn, men definitivt ut ur gemenskapen, för man får ingen gemenskap med de man inte har allt gemensamt.
Anledningen till att jag över huvud taget sitter och tänker på dethär var att två av mina absoluta favoritmänniskor var här hos oss (jag och min bättre) och åt middag och när jag och Daniel gick ut och delade på två cigaretter så kom vi in på hur fruktansvärt det är med vintern och hur mycket ilska och oförstående som riktas mot en när man yttrar sina åsikter om årstiden. Att man nästan dör i folks ögon när man säger att man hatar vintern och de ser att man verkligen menar det.
Och varför? För att det skiljer sig. För rosenkindade snorungar fostras till att äta grisen, svepa ölen och älska snön. Men barn blir instinktivt vegetarianer när de får reda på att det är griseknoen de sätter i sig och sedan sätter deras alkoholiserade föräldrar ut dem i snön och säger åt dem att bita ihop och gilla läget för "vi bråkar inte, vi diskuterar" och det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.
My ass.
Januari är inte lika med vårmånad
Statusuppdatering.
Ses.
Vi är nu femton dagar in i nya året (jag ska sluta tjata om det när det slutar kännas nytt när någon säger eller skriver tvåtusennio). Lite mer än två veckor har gått och det har fortfarande inte kommit något högtryck. Till råga på allt började det till och med snöa idag. Det måste klassas som världens sämsta vårtecken och jag måste klassa migsjälv som naiv som glider ut i jympadojjor och tunna strumpor och faktist förväntar mig att inte frysa. Det ser ju inte så kallt ut som det faktist är när man är inomhus och tittar på någonting helt annat.
Typ en utbildningsdevede (ja, devede) om blixtfotografering. Nu menar jag inte att bara skriva i ren frustration, men helt ärligt, internet är jättestort och man kan både lära sig och köpa skitmycket grejjer där och när man sedan inte får gå ut och sätta alla dessa saker i praktik, vilken fot skall man stå på då?
Typ en utbildningsdevede (ja, devede) om blixtfotografering. Nu menar jag inte att bara skriva i ren frustration, men helt ärligt, internet är jättestort och man kan både lära sig och köpa skitmycket grejjer där och när man sedan inte får gå ut och sätta alla dessa saker i praktik, vilken fot skall man stå på då?
Plus.
Ingen fot såklart, det är för kallt för fötterna. Och även om det inte gått så många dagar på året så har jag vid ett par tillfällen faktist packat ner alla mina grejjer i min rygga och gett mig ut och faktist helt ärligt trott att jag skulle klara kylan för att kunna utföra några av idéerna jag har, att för en liten stund få dendär kameran-över-axeln-känslan som sommaren är baserad på men vid alla (alla två) tillfällen så har jag kroknat, svurit och vänt hem igen. Snopen.
Man (och med man menar jag jag) får helt enkelt sätta sig (mig) på cykeln och ta sig (mig) till Centralgaraget. Där inne var det åteminstone (stavning?) varmt (nåja). Fast inne i centralgaraget idag så fanns alla element i en vanlig sommardags fotografering (förutom värme och graffiti då förståss). Det fanns skateboardåkarna som blixtsnabbs slutar åka skateboard så fort de får syn på kameran. Det finns de rara tanterna som stannar och väntar för att inte gå mellan kameran och det jag fotograferar (det är okej, gå du), de högljudda ungtupparna med tillhörande tjejer som till och med snabbare än skateboardåkarna tystnar och tittar ner i marken så fort de lägger märke till en (eller kameran).
Man (och med man menar jag jag) får helt enkelt sätta sig (mig) på cykeln och ta sig (mig) till Centralgaraget. Där inne var det åteminstone (stavning?) varmt (nåja). Fast inne i centralgaraget idag så fanns alla element i en vanlig sommardags fotografering (förutom värme och graffiti då förståss). Det fanns skateboardåkarna som blixtsnabbs slutar åka skateboard så fort de får syn på kameran. Det finns de rara tanterna som stannar och väntar för att inte gå mellan kameran och det jag fotograferar (det är okej, gå du), de högljudda ungtupparna med tillhörande tjejer som till och med snabbare än skateboardåkarna tystnar och tittar ner i marken så fort de lägger märke till en (eller kameran).
Minus.
Okej, en vanlig sommardag brukar det finnas några fler klassiska element i dagens klyschiga upplevelser men de ovanför var riktigt roliga att se. Att se att de finns kvar. Att se att allt inte förändras bara för att ett täcke av is ligger över hela världen (min värld).
Men jag kan ju naturligtvis inte låta bli att se det negativa i situationen och börja längta ihjäl mig efter den första dagen. Du vet, den dagen. Den dagen då jag inte väljer sida på gatan efter var det är minst spår i isen utan efter vilken sida som ligger i solen. Den dagen då jag tar av mig min luvtröja för att det helt enkelt är för jävla varmt i solen. Den dagen då det går att sätta sig ner var som helst och faktist sitta kvar. Den dagen då vi köper frukost och går ner till fyrisån och bryter isär bröd tillsammans. Du vet, den dagen.
Men jag kan ju naturligtvis inte låta bli att se det negativa i situationen och börja längta ihjäl mig efter den första dagen. Du vet, den dagen. Den dagen då jag inte väljer sida på gatan efter var det är minst spår i isen utan efter vilken sida som ligger i solen. Den dagen då jag tar av mig min luvtröja för att det helt enkelt är för jävla varmt i solen. Den dagen då det går att sätta sig ner var som helst och faktist sitta kvar. Den dagen då vi köper frukost och går ner till fyrisån och bryter isär bröd tillsammans. Du vet, den dagen.
Lika med.
Men fram till den dagen så är jag lite fängslad av allt det här. Även fast fängslad är lite fel ord och begränsad kanske är exakt vad jag letar efter så förmedlar fängslad min upplevelse av det hela lite bättre.
Men det går inte att göra så mycket åt (tro mig, jag har försökt) så det får bitas ihop ett tag. Jag brukar nästan aldrig komma ihåg den tiden mellan januari och typ.. februari. Nej, mer tiden mellan november och mars kanske. Med undantag för förra året då det var lite (lite?) turbulens just de månaderna så brukar det mest arkiveras som en suddig gröt av blaj och sen vill jag aldrig mer tänka på det igen, någonsin.
Men fram till den dagen så är jag lite fängslad av allt det här. Även fast fängslad är lite fel ord och begränsad kanske är exakt vad jag letar efter så förmedlar fängslad min upplevelse av det hela lite bättre.
Men det går inte att göra så mycket åt (tro mig, jag har försökt) så det får bitas ihop ett tag. Jag brukar nästan aldrig komma ihåg den tiden mellan januari och typ.. februari. Nej, mer tiden mellan november och mars kanske. Med undantag för förra året då det var lite (lite?) turbulens just de månaderna så brukar det mest arkiveras som en suddig gröt av blaj och sen vill jag aldrig mer tänka på det igen, någonsin.
Gånger pi, med alla decimaler.
Det är kanske inte världens häftigaste grej att gå med på att man lever i en stund som inte behöver kommas ihåg, jag har nog inte tänkt på det så förut. Men den här gången skiljer det sig från förut på ganska många punkter.
Den självdestruktiva cyniska brutalt negativa destruktiva whatever-iva människan jag brukade vara hade nog slagit mig på käften om den läste det här men den här gången så finns det faktist för mycket bra för att vilja eller ens låta det som är nu gå i historien som ett ingentingsudd av.. ingenting alls.
Det är kanske inte världens häftigaste grej att gå med på att man lever i en stund som inte behöver kommas ihåg, jag har nog inte tänkt på det så förut. Men den här gången skiljer det sig från förut på ganska många punkter.
Den självdestruktiva cyniska brutalt negativa destruktiva whatever-iva människan jag brukade vara hade nog slagit mig på käften om den läste det här men den här gången så finns det faktist för mycket bra för att vilja eller ens låta det som är nu gå i historien som ett ingentingsudd av.. ingenting alls.
Ses.
