Den som väntar på något... får skylla sig själv
Om att bita sig i knytnäven.
Förresten så har xplicit grafx #10 kommit ut, skaffa den här.
Man skulle kunna se det lite som att jag får äta upp mina egna ord på ett konstigt sätt. Det är nämligen såhär att jag har gått runt sedan i vintras och väntat på att löven på klätterväxten som sträcker sig över målningen (som ni ser här nedanför på bilden) ska bli röda som de är i unjefär en vecka. Så en gång i veckan har jag gått ditt och kollat och väntat (jag har ju naturligtvis gjort andra saker också) på att löven ska bli sådär röda som jag vill att de ska bli så jag kan få detdär perfekta fotot på en av mina favoritmålningar här i staden. Sådär perfekt som det bara är under en kort period på hösten. Det låter kanske lite (och inte så lite heller) töntigt men jag längtade faktist.
Men efter som att den som väntar på något får skylla sig själv så fick jag... exakt... skylla mig själv. För strax innan den Hollywoodbelysta höstveckan fick sin tur så var det någon där och klottrade ner väggen, vandal-style och hela kompositionen gick rätt ut genom fönstret och någon stor energi-insats för att få till ett bra foto känns minst sagt överflödigt.
Många gånger har det ju varit så att jag missat en målning för att sanerings-vem det nu är har varit framme och tvättat bort allting men jag har aldrig missat att fotografera en målning för att den har blivit vandaliserad. Nu är det ju inte så att hela målningen är överkluddad men just den väggen som den är målad på har varit helt fri från övrig färgläggning, troligtvis har den det för att målningen som satt där ensam, den ni ser här ovanför på bilden, satt perfekt helt ensam på den röda väggen. Om jag bara varit lite snabbare. Om löven bara kunde förbli röda istället för den eviga foto-förstörar gröna som de envisas med att ha så fort jag skall ut med kameran.
Det hade varit kul att visa er målningen som jag hade tänkt att visa den men istället får ni nöja er med denhär evigt överredigerade bilden från i början av sommaren när jag var där och provade vinklar. Skit.
Många gånger har det ju varit så att jag missat en målning för att sanerings-vem det nu är har varit framme och tvättat bort allting men jag har aldrig missat att fotografera en målning för att den har blivit vandaliserad. Nu är det ju inte så att hela målningen är överkluddad men just den väggen som den är målad på har varit helt fri från övrig färgläggning, troligtvis har den det för att målningen som satt där ensam, den ni ser här ovanför på bilden, satt perfekt helt ensam på den röda väggen. Om jag bara varit lite snabbare. Om löven bara kunde förbli röda istället för den eviga foto-förstörar gröna som de envisas med att ha så fort jag skall ut med kameran.
Det hade varit kul att visa er målningen som jag hade tänkt att visa den men istället får ni nöja er med denhär evigt överredigerade bilden från i början av sommaren när jag var där och provade vinklar. Skit.
Förresten så har xplicit grafx #10 kommit ut, skaffa den här.
Klotterkonst
Med eller emot?
Debatten vare sig graffiti är klotter eller konst, skadegörelse eller kultur börjar kännas lite trött. Den har pågått livligt sedan typ.. 1998. Nu tio år senare så har den inte kommit någon vart alls. Det är fortfarande samma argument som idisslas om hur graffiti är fint om det är på rätt (lagligt) ställe, men klotter som "tags" är bara skadegörelse och så vidare. Det faktum att ordet graffiti egentligen är en synonym för klotter är egentligen irrelevant då ordets innebörd har förändrats och blivit ett samlingsnamn för specifika former och en speciell konstkultur.
Jag personligen har alltid haft lite problem med ordet "konst" då det är för ospecificerat och för med sig för många nedärvda associationer till penselmålningar som gör att det dels är ett känsligt ord men även högst individuellt. Till exempel så kan till exempel grävmaskiner anses vara konstverk för den som är intresserad men samtidigt inte höja ett enda av mina två ögonbryn då jag inte bryr mig särskillt mycket om dem ur en estetisk synvinkel.
När det gäller klotterkulturen så är ju som jag tidigare nämnde "tags" den enskillt största anledningen till varför graffiti är en så brutalt nedkämpad kulturform (nu hittar jag på egna ord). För de är det största problemet till varför ambivalensen kring graffiti över huvud taget existerar och debatten om dess vara eller icke vara aldrig någonsin kommer att komma vidare från där den stannat. Jag har lite svårt att bestämma vilken fot jag skall stå på när det gäller tags. Egentligen är allt självklart då jag tycker om det som är fint men inte det som är fult, däremot så är det inte så diplomatiskt att uttrycka sig på det sättet.
Debatten vare sig graffiti är klotter eller konst, skadegörelse eller kultur börjar kännas lite trött. Den har pågått livligt sedan typ.. 1998. Nu tio år senare så har den inte kommit någon vart alls. Det är fortfarande samma argument som idisslas om hur graffiti är fint om det är på rätt (lagligt) ställe, men klotter som "tags" är bara skadegörelse och så vidare. Det faktum att ordet graffiti egentligen är en synonym för klotter är egentligen irrelevant då ordets innebörd har förändrats och blivit ett samlingsnamn för specifika former och en speciell konstkultur.
Jag personligen har alltid haft lite problem med ordet "konst" då det är för ospecificerat och för med sig för många nedärvda associationer till penselmålningar som gör att det dels är ett känsligt ord men även högst individuellt. Till exempel så kan till exempel grävmaskiner anses vara konstverk för den som är intresserad men samtidigt inte höja ett enda av mina två ögonbryn då jag inte bryr mig särskillt mycket om dem ur en estetisk synvinkel.
När det gäller klotterkulturen så är ju som jag tidigare nämnde "tags" den enskillt största anledningen till varför graffiti är en så brutalt nedkämpad kulturform (nu hittar jag på egna ord). För de är det största problemet till varför ambivalensen kring graffiti över huvud taget existerar och debatten om dess vara eller icke vara aldrig någonsin kommer att komma vidare från där den stannat. Jag har lite svårt att bestämma vilken fot jag skall stå på när det gäller tags. Egentligen är allt självklart då jag tycker om det som är fint men inte det som är fult, däremot så är det inte så diplomatiskt att uttrycka sig på det sättet.
Estetik.
Vid ett flertal tillfällen så finner jag migsjälv med att sitta och försvara graffiti och all övrig gatukonst (här bland annat) och det är ju en liten balansgång då det är lite svårt att försvara eller förklara det "fina" med att en osnuten snorunge tar en färgburk och drar den längs en husvägg då det helt enkelt inte är fint. Däremot så hamnar det som någonting som skall försvaras då det allt för ofta förknippas med den lite mer engegerade graffitin och till det hela hör just det att vem är jag att bestämma vad som är fint eller fult?
För hur hårt många önskar att det inte var så så finns det ett flertal personer som tycker att vandalisering i sig är konst oavsett om det utförs med eld, påkar eller pennor och för dem är det exakt vad det är (konst altså) så vem är då jag att gå emot migsjälv och kalla det ena konst och det andra klotter? Det har aldrig varigt och kommer aldrig att bli så enkelt så länge inte alla tycker lika och jag skulle nog hellre ta en kofot i ögat än leva i ett samhälle där alla tycker lika, även om de skulle tycka som mig.
En av de sak som jag alltid tyckt varigt lite märkligt med vad det är som får folk att vilja lägga den största delen av sin vakna tid på att sprida sina tags på så många ytor som möjligt är det att jag (och nu kanske jag är lite gammalmodig) ser tags som en underskrift och att skriva en tag är lite som att signera ett blankt papper för att visa att man inte kan ett skit och inte åstakommit någonting alls över huvud taget.
Vid ett flertal tillfällen så finner jag migsjälv med att sitta och försvara graffiti och all övrig gatukonst (här bland annat) och det är ju en liten balansgång då det är lite svårt att försvara eller förklara det "fina" med att en osnuten snorunge tar en färgburk och drar den längs en husvägg då det helt enkelt inte är fint. Däremot så hamnar det som någonting som skall försvaras då det allt för ofta förknippas med den lite mer engegerade graffitin och till det hela hör just det att vem är jag att bestämma vad som är fint eller fult?
För hur hårt många önskar att det inte var så så finns det ett flertal personer som tycker att vandalisering i sig är konst oavsett om det utförs med eld, påkar eller pennor och för dem är det exakt vad det är (konst altså) så vem är då jag att gå emot migsjälv och kalla det ena konst och det andra klotter? Det har aldrig varigt och kommer aldrig att bli så enkelt så länge inte alla tycker lika och jag skulle nog hellre ta en kofot i ögat än leva i ett samhälle där alla tycker lika, även om de skulle tycka som mig.
En av de sak som jag alltid tyckt varigt lite märkligt med vad det är som får folk att vilja lägga den största delen av sin vakna tid på att sprida sina tags på så många ytor som möjligt är det att jag (och nu kanske jag är lite gammalmodig) ser tags som en underskrift och att skriva en tag är lite som att signera ett blankt papper för att visa att man inte kan ett skit och inte åstakommit någonting alls över huvud taget.
Å andra sidan är tags ingenting annat än typografi (bokstävers formgivning) och det är en av de mest intressanta och fascinerande delarna av grafisk formgivning så jag är väldigt mottaglig för det jag tycker är snygga bokstäver som tillsammans bildar ett ord som är tjusigt att se på oavsett vad det står för trots allt så är det ju ingenting annat än former som antingen tilltalar en eller får en att vilja stoppa till exempel kofötter (kofotar?) i ögonen beroende på om det är snyggt eller fult.
Inte helt komiskt.
En serie missförstånd.
I väntan på Dead Space.
Jag sysselsätter mig ju som ni vet (och ni som inte visste ni vet det nu) med ett par saker som klassas som töntiga. Sådant som enbart töntar ägnar sig åt (och jag använder ordet tönt nu då beteckningen nörd har blivit socialt accepterat och en faktist ganska cool titel att... titulera sig själv med. Tevespel har ju, som du vet, blivit socialt accepterat och i de flesta sammanhang ett mycket väl godkänd samtalsämne även med dem "utanför kretsen". Det kan vid ett par tillfällen till och med fungera som en statushöjare. Men serietidningar ligger fortfarande utanför gränsen för vad som egentligen är helt okej. Det är inte riktigt något som många förstår vad det innebär och därför som med precis allting annat skuffas in i facket "inte okej". Kommer det, i ett socialt sammanhang, fram att du läser serietidningar på fullaste alvar så rynkas det lite ögonbryn och samtalsämnet byts fortare än om du sagt att du sammlar på uppstoppade djur. Det beror troligtvis naturligtvis på en rad missförstånd om vad det innebär att vid fullvuxen (nåja) ålder stoppa näsan i en färglad tidning om exempelvis ett rymdskepp där saker och ting inte riktigt står rätt till (mer om det senare). Vanligtvis uppfattas du nog som att du fortfarande samlar på kalle ankas pocket och bara äter godis på lördagar. Vilket är helt okej, men du får inga tjejer om du gör det. Typ.
Säkerhet.
Naturligtvis samlar jag inte på Kalle Ankas pocket och jag äter till och med godis på onsdagar också. Det svåra med att bena upp begreppen är just skillnaden mellan serietidningar för barn och serietidningar för lite större barn. De serietidningarna jag helst läser skulle nog orsaka en eller två sömnlösa nätter för småttingar och de förvaras i enskilda plastfickor och läggs noggrant in i skåpen för att inga småttingar någonsin i sina vildaste fantasier ska kunna få för sig att kladda i mina älsklingar. (Som om det någonsin skulle komma in en småtting i min lägenhet igen).
Faktum är att det är fler än vad man kan tro som på fullaste allvar konsumerar serietidningar i en helt normal frekvens (det vill säga att de följer två eller tre serier regelbundet och bläddrar i dem minst ett par gånger i veckan). Problemet är bara att luska fram vilka i ens bekantskapskrets som gör det för majoriteten av dem skulle knappt erkänna det under pistolhot (jo, okej, men det dyker inte upp i vardagspratet). För vi har ju lärt oss att det inte riktigt är helt okej (vilket det egentligen är) så därför döljs det av många så gott det går. När man däremot lyckas läsa signalerna från någon som pekar mot att denna har en dold fascination inför det tecknade berättarmediet så liknar det typ.. fight club eller något annat riktigt hårt för man får en viss förståelse för varandra. Man känner sig lite som en hemlig agent.
Naturligtvis samlar jag inte på Kalle Ankas pocket och jag äter till och med godis på onsdagar också. Det svåra med att bena upp begreppen är just skillnaden mellan serietidningar för barn och serietidningar för lite större barn. De serietidningarna jag helst läser skulle nog orsaka en eller två sömnlösa nätter för småttingar och de förvaras i enskilda plastfickor och läggs noggrant in i skåpen för att inga småttingar någonsin i sina vildaste fantasier ska kunna få för sig att kladda i mina älsklingar. (Som om det någonsin skulle komma in en småtting i min lägenhet igen).
Faktum är att det är fler än vad man kan tro som på fullaste allvar konsumerar serietidningar i en helt normal frekvens (det vill säga att de följer två eller tre serier regelbundet och bläddrar i dem minst ett par gånger i veckan). Problemet är bara att luska fram vilka i ens bekantskapskrets som gör det för majoriteten av dem skulle knappt erkänna det under pistolhot (jo, okej, men det dyker inte upp i vardagspratet). För vi har ju lärt oss att det inte riktigt är helt okej (vilket det egentligen är) så därför döljs det av många så gott det går. När man däremot lyckas läsa signalerna från någon som pekar mot att denna har en dold fascination inför det tecknade berättarmediet så liknar det typ.. fight club eller något annat riktigt hårt för man får en viss förståelse för varandra. Man känner sig lite som en hemlig agent.
Det är skitcoolt.
Integrerat.
Serietidningar har dock som med väldigt mycket fått en större roll i media idag än för bara några år sedan. Det började med att det började komma filmer baserade på några av de största serietidningshjältarna genom tiderna (x-men, spider-man, hulken osv) och sedan.. ja, sedan fortsatte det längs den trenden ett bra tag. Ibland dyker det upp filmer som är baserade på någon av de serietidningarna med en lite snävare läsarkrets (hellboy) men fortfarande så har det varigt ganska stora serier som fått stå till grund för en rejäl filmatisering.
Däremot så brukar det vanligtvis fungera tvärt om. Det brukar komma serietidningar av filmer och spel som fortsätter att berätta vad som hände före, under och efter filmerna. Star Wars är ett ypperligt exempel av detta där serietidningarna är de som innehåller den största delen av berättelsen. Läser man dem allihop så tycker man kanske att filmerna är begränsande i hur mycket av den totala historien de berättar. Det är helt enkelt för att det är så. Det är ju trots allt betydligt mycket enklare att anställa en handfull talangfulla människor och ge dem en penna och ett par papper och be dem komma på något bra än att till exempel dra igång hela processen med att skapa en storfilm som skall ta en hel värld med häpnad. Mig personligen passar det väldigt bra då jag inte är så kräsen på filmatiserade specialeffekter utan nöjer mig gott och väl med en tidning att bläddra i för att få reda på mer av vad som hände med mina favoritkaraktärer i utvald berättelse och serietidningarna fungerar både fristående men även som ett ypperligt supplement till en film, ett spel eller en bok.
Serietidningar har dock som med väldigt mycket fått en större roll i media idag än för bara några år sedan. Det började med att det började komma filmer baserade på några av de största serietidningshjältarna genom tiderna (x-men, spider-man, hulken osv) och sedan.. ja, sedan fortsatte det längs den trenden ett bra tag. Ibland dyker det upp filmer som är baserade på någon av de serietidningarna med en lite snävare läsarkrets (hellboy) men fortfarande så har det varigt ganska stora serier som fått stå till grund för en rejäl filmatisering.
Däremot så brukar det vanligtvis fungera tvärt om. Det brukar komma serietidningar av filmer och spel som fortsätter att berätta vad som hände före, under och efter filmerna. Star Wars är ett ypperligt exempel av detta där serietidningarna är de som innehåller den största delen av berättelsen. Läser man dem allihop så tycker man kanske att filmerna är begränsande i hur mycket av den totala historien de berättar. Det är helt enkelt för att det är så. Det är ju trots allt betydligt mycket enklare att anställa en handfull talangfulla människor och ge dem en penna och ett par papper och be dem komma på något bra än att till exempel dra igång hela processen med att skapa en storfilm som skall ta en hel värld med häpnad. Mig personligen passar det väldigt bra då jag inte är så kräsen på filmatiserade specialeffekter utan nöjer mig gott och väl med en tidning att bläddra i för att få reda på mer av vad som hände med mina favoritkaraktärer i utvald berättelse och serietidningarna fungerar både fristående men även som ett ypperligt supplement till en film, ett spel eller en bok.
Exemplifiering.
De bilderna du ser i dethär inlägget är från två serier som båda är tecknade av Ben Templesmith som tecknat bland annat vampyrserien "30 Days of night" som även den fick sig en filmatisering där de faktist lyckades väldigt bra med att fånga serietidningens känsla och vinklar. De två första bilderna är på serien "Fell" som är skriven av Warren Ellis och handlar om mordutredaren Richard Fell som efter lite diffusa anledningar blivit omplacerad (tvångsplacerad) i staden "Snowtown" och får där göra sitt bästa att navigera sig igenom en stad som är en sammanställning av hela världens urbaniserade ondska. Det är en brutalt mörk serie som är laddad med en famnfull slående sammhällskritik.Tyvär skiljer sig Fell sig väldigt mycket från andra serier då den inte är lika actionbetonad och har därför inte nått samma populäritet som många andra serier vilket har gjort att Fell som serie har hamnat på is och nya avsnitt är väldigt sällsynta, tyvär.
Den andra serien som jag fotograferat inför dethär inlägget är "Dead Space" som även den nått sitt slut och inte kommer att släppas i fler nummer än det senaste (nummer 6) men detta är av helt andra anledningar. Dead Space serien existerar nämligen enbart som en marknadsföringsstrategi inför tevespelet "Dead Space". Serien är gjord som en prolog inför spelet som släpps om bara några dagar. Detta är, så vitt jag vet, första gången konceptet att göra en serietidning för att sprida hypen inför ett spel utförts, men jag kan på inget sätt klaga på det då det kom som en stor överraskning att det var just Ben Templesmith som tecknade den. Jag måste erkänna att jag kände mig fruktansvärt skeptisk första gången jag fick reda på att serien kom inför spelet och jag trodde att serien skulle bli minst sagt trött, men Dead Space serien är unjefär allt annat än trött och den levererar en stämmning som jag verkligen hoppas att spelet plockar upp och fortsätter vid när det släpps nu i slutet av oktober.
De bilderna du ser i dethär inlägget är från två serier som båda är tecknade av Ben Templesmith som tecknat bland annat vampyrserien "30 Days of night" som även den fick sig en filmatisering där de faktist lyckades väldigt bra med att fånga serietidningens känsla och vinklar. De två första bilderna är på serien "Fell" som är skriven av Warren Ellis och handlar om mordutredaren Richard Fell som efter lite diffusa anledningar blivit omplacerad (tvångsplacerad) i staden "Snowtown" och får där göra sitt bästa att navigera sig igenom en stad som är en sammanställning av hela världens urbaniserade ondska. Det är en brutalt mörk serie som är laddad med en famnfull slående sammhällskritik.Tyvär skiljer sig Fell sig väldigt mycket från andra serier då den inte är lika actionbetonad och har därför inte nått samma populäritet som många andra serier vilket har gjort att Fell som serie har hamnat på is och nya avsnitt är väldigt sällsynta, tyvär.
Den andra serien som jag fotograferat inför dethär inlägget är "Dead Space" som även den nått sitt slut och inte kommer att släppas i fler nummer än det senaste (nummer 6) men detta är av helt andra anledningar. Dead Space serien existerar nämligen enbart som en marknadsföringsstrategi inför tevespelet "Dead Space". Serien är gjord som en prolog inför spelet som släpps om bara några dagar. Detta är, så vitt jag vet, första gången konceptet att göra en serietidning för att sprida hypen inför ett spel utförts, men jag kan på inget sätt klaga på det då det kom som en stor överraskning att det var just Ben Templesmith som tecknade den. Jag måste erkänna att jag kände mig fruktansvärt skeptisk första gången jag fick reda på att serien kom inför spelet och jag trodde att serien skulle bli minst sagt trött, men Dead Space serien är unjefär allt annat än trött och den levererar en stämmning som jag verkligen hoppas att spelet plockar upp och fortsätter vid när det släpps nu i slutet av oktober.
Reklam.
Det är dock helt onödigt att spelpubliceringsföretagen gör en hel serie (om än kort, som sagt så är den bara i sex stycken avsnitt). Åteminstone för min del då jag definitivt hade köpt spelet även om de aldrig gjort serien så det hela är en enda stor fet bonus. Och det roliga med det hela tar inte slut här utan inte nog med att de över huvud taget gjort serien och gett ut den som en genuin serietidning så finns den även animerad i alla ett, två, tre, fyra, fem och sex avsnitten. De animerade versionerna släpptes även för gratis nedladdning på Xbox Live (som är spelkonsolen xbox 360 internettjänst). Och som om det inte vore nog så kommer det även en tecknad film som heter "Dead Space: Downfall" som kommer att knyta ihop händelserna mellan serietidningen och spelet. Fortfarande tecknat, fortfarande barnförbjudet.
Denna integrering medium sinsemellan är något som jag ser som något väldigt positivt. Det är ju inte direkt en världsomvändande nyhet då det har hänt ett par gånger förut att berättelser dyker upp i både bok och filmform men en sådan planerad och bra utförd crossover mellan papper och skärm är något jag saknat och välkommnar med öppna armar.
Det är dock helt onödigt att spelpubliceringsföretagen gör en hel serie (om än kort, som sagt så är den bara i sex stycken avsnitt). Åteminstone för min del då jag definitivt hade köpt spelet även om de aldrig gjort serien så det hela är en enda stor fet bonus. Och det roliga med det hela tar inte slut här utan inte nog med att de över huvud taget gjort serien och gett ut den som en genuin serietidning så finns den även animerad i alla ett, två, tre, fyra, fem och sex avsnitten. De animerade versionerna släpptes även för gratis nedladdning på Xbox Live (som är spelkonsolen xbox 360 internettjänst). Och som om det inte vore nog så kommer det även en tecknad film som heter "Dead Space: Downfall" som kommer att knyta ihop händelserna mellan serietidningen och spelet. Fortfarande tecknat, fortfarande barnförbjudet.
Denna integrering medium sinsemellan är något som jag ser som något väldigt positivt. Det är ju inte direkt en världsomvändande nyhet då det har hänt ett par gånger förut att berättelser dyker upp i både bok och filmform men en sådan planerad och bra utförd crossover mellan papper och skärm är något jag saknat och välkommnar med öppna armar.
I väntan på Dead Space.
Tack.
Tack Hanna för att du stödjer mig i allt jag gör. För motivationen du fyller i när jag tappar bort min, för att du lyssnar när jag pratar och fyller i när jag blir tyst och för att du följer med mig på alla äventyr.
Tack Magnus för att du alltid svarar och alltid hjälper mig när allt bara haverar och jag inte vet vad jag skall ta mig till. Utan dig hade inget av det här någonsin blivit av och jag hoppas att jag kan ge igen någon gång.
Tack Uppsala Konsert och Kongress för att ni alltid är trevliga mot mig och alltid låter mig fota i ert hus och för att jag fick kladda ner era klädhängare.
Tack Hanna för att du stödjer mig i allt jag gör. För motivationen du fyller i när jag tappar bort min, för att du lyssnar när jag pratar och fyller i när jag blir tyst och för att du följer med mig på alla äventyr.
Tack Magnus för att du alltid svarar och alltid hjälper mig när allt bara haverar och jag inte vet vad jag skall ta mig till. Utan dig hade inget av det här någonsin blivit av och jag hoppas att jag kan ge igen någon gång.
Tack Uppsala Konsert och Kongress för att ni alltid är trevliga mot mig och alltid låter mig fota i ert hus och för att jag fick kladda ner era klädhängare.
Slitsamt.
Jag vet inte om jag har sagt det.
Och jag vill ha mer.
Eller om jag kanske lyckats meddela det lite sådär undermedvetet, sublimt, subliminalt.. vad än det heter. Men det är verkligen svårt för mig, det här med hösten. Det här med vintern. För det är just det. Hösten i sig är ju faktist inte så farlig, den är rent utav tjusig vad det gäller färger och så, som du kanske vet. Sådär vykortsvackert som årstiderna tycks vara i våra högst modifierbara minnen (ett lånat uttryck, där av länken). För trots att det ni får är asfaltsvart avgassnö med hundpiss på så längtar ni likt förbannat efter eran vykortsvinter. Jag säger ni för jag ansluter mig verkligen inte till den skara naiva.. människor.. som faktist (på fullaste alvar) påstår att de längtar efter vintern. I deras tomma ögon ser jag ju naturligtvis inget annat än att de enbart tror någonting som konspiratoriskt placerats i deras minnesförvar för att lura folk till att vintern på något sätt är okej. Det måste vara så, för om människor bara kunde inse hur fruktansvärt inte våra vintrar är som Astrid Lindgren (eller någon annan bra) beskrev dem.
Men en sak ska jag tala om för dig: Det är fan inte okej. För helt ärligt så kan jag knappt vistas utomhus på vintern. Nästan inte alls. Tänk er att ni tappar känseln i fingrarna om ni ser en bild på snö, unjefär så illa är det. Det går inte att göra någonting, allt är kallt och kladdigt och det blir en heltidssysselsättning att hålla vita jumpadojjor vita (nej, jag tänker inte köpa några bruna kängor bara för att det inte syns att de är skitiga. Jag vill gärna veta när jag är smutsig. Jag vill även gärna veta när mitt hem är skitigt, därför har jag blanksvarta möbler och kritvita jumpadojjor, okej?!). Det finns inga dåliga kläder.
"Ljuset i tunneln kunde lika gärna vara ett tåg" som så många sade.
Ja, eller så är det en platt-teve med extra spel. För hur gör jag då, för att överleva det här halvåret utan?
Jag tror att jag redan avslöjat det och att du varit (varigt? nej, varit måste det vara för ett sår är ju varigt. Eller? Ja, om det är infekterat) klyftig nog att förstå när jag avslöjade det. Det står här uppe, några rader ovanför. Strax efter "platt". Just precis, tevespel.
De är sakerna som får min digitala klocka att inte ticka när solcellerna blir obrukbara. Inte för att min digitala klocka någonsin tickar men jag kan ju ogärna skriva om något som får det att låta som att jag har en klocka som faktist tickar precis innan jag ska skriva om tevespel, lite mer hi-tech än så är jag faktist. Jag hör ju trots allt till generationen som inte minns ett liv utan tevespel. Vilket är helt sant, för nog minns jag saker sedan innan tevespelen kom till världen. Jag minns till exempel morgonen efter att Olof Palme blev mördad. Jag var typ tre år gammal, Mor och Far var upprörda, vi hade bruna och oreange sängkläder och stämmningen var allmänt obehaglig. Jag vet inte om det berodde på sängkläderna eller det faktum att våran statsminister blivit skjuten. Nu har jag svarta sängkläder och allt känns mycket bättre så det var nog den brun-oreangea färgkombinationen som gjorde det. Eller inte.
Hur som helst så minns jag som sagt den morgonen (det var mörkt och alla var upprörda och jag blev faktist lite rädd). Jag tror att det är mitt första minne och att jag aldrig någonsin kommer att komma till poängen med dethär om jag inte tvingar migsjälv så; Eftersom att jag minns saker sedan innan jag ägde mitt första tevespel så vore det ju en lögn att säga att jag inte mindes något innan tevespelen men just ett liv utan tevespel minns jag inte för så länge jag har varit en medvetande... sak... med något som går att definiera som "ett liv" så har jag haft en spelkonsol eller en väldigt spelbar dator. Sen att det paradoxialt nog innebär att jag aldrig någonsin haft ett liv för att jag tevespelat "bort" det kan vi ta i en diskussion efter att jag dött (och hur kan jag dö om jag aldrig någonsin levt?). Jag lever inte, jag spelar.
Ja, eller så är det en platt-teve med extra spel. För hur gör jag då, för att överleva det här halvåret utan?
Jag tror att jag redan avslöjat det och att du varit (varigt? nej, varit måste det vara för ett sår är ju varigt. Eller? Ja, om det är infekterat) klyftig nog att förstå när jag avslöjade det. Det står här uppe, några rader ovanför. Strax efter "platt". Just precis, tevespel.
De är sakerna som får min digitala klocka att inte ticka när solcellerna blir obrukbara. Inte för att min digitala klocka någonsin tickar men jag kan ju ogärna skriva om något som får det att låta som att jag har en klocka som faktist tickar precis innan jag ska skriva om tevespel, lite mer hi-tech än så är jag faktist. Jag hör ju trots allt till generationen som inte minns ett liv utan tevespel. Vilket är helt sant, för nog minns jag saker sedan innan tevespelen kom till världen. Jag minns till exempel morgonen efter att Olof Palme blev mördad. Jag var typ tre år gammal, Mor och Far var upprörda, vi hade bruna och oreange sängkläder och stämmningen var allmänt obehaglig. Jag vet inte om det berodde på sängkläderna eller det faktum att våran statsminister blivit skjuten. Nu har jag svarta sängkläder och allt känns mycket bättre så det var nog den brun-oreangea färgkombinationen som gjorde det. Eller inte.
Hur som helst så minns jag som sagt den morgonen (det var mörkt och alla var upprörda och jag blev faktist lite rädd). Jag tror att det är mitt första minne och att jag aldrig någonsin kommer att komma till poängen med dethär om jag inte tvingar migsjälv så; Eftersom att jag minns saker sedan innan jag ägde mitt första tevespel så vore det ju en lögn att säga att jag inte mindes något innan tevespelen men just ett liv utan tevespel minns jag inte för så länge jag har varit en medvetande... sak... med något som går att definiera som "ett liv" så har jag haft en spelkonsol eller en väldigt spelbar dator. Sen att det paradoxialt nog innebär att jag aldrig någonsin haft ett liv för att jag tevespelat "bort" det kan vi ta i en diskussion efter att jag dött (och hur kan jag dö om jag aldrig någonsin levt?). Jag lever inte, jag spelar.
100% lycka? Ja, faktist.
Nu får jag det att låta som att jag är spelnarkoman, det är jag inte. Spelnarkoman är man om man inte jobbar, bara spelar (så att pengarna tar slut och man får leva på gatan). Om man inte vårdar sina mänskliga relationer utan bara spelar. Jag har ett jobb som ger mig tillräckligt mycket fritid till att spela tevespel och några mänskliga relationer har jag inga. I alla fall inga som riskerar att skadas utav mitt tevespelande, om något mår de bara bättre av det. Eller något.
Under sommaren minns jag att jag, precis som sommaren innan, gnällde över att alla speltillverkare enbart släpper spelen under hösten vilket gör sommaren till en oändlig (om den ändå vore det) speltorka. Det är lite trist att under de regniga dagarna enbart ha gammla spel att damma av, men lidelsen är totalt värd det när hösten kommer och med den, spelen. För nu när det (se ovan) inte längre går att vara utomhus ens om man (och med "man" menar jag "jag") skulle vilja så är det lika oändligt (fast åt andra hållet) skönt med splonkarns nya lir att lira.
Nu får jag det att låta som att jag är spelnarkoman, det är jag inte. Spelnarkoman är man om man inte jobbar, bara spelar (så att pengarna tar slut och man får leva på gatan). Om man inte vårdar sina mänskliga relationer utan bara spelar. Jag har ett jobb som ger mig tillräckligt mycket fritid till att spela tevespel och några mänskliga relationer har jag inga. I alla fall inga som riskerar att skadas utav mitt tevespelande, om något mår de bara bättre av det. Eller något.
Under sommaren minns jag att jag, precis som sommaren innan, gnällde över att alla speltillverkare enbart släpper spelen under hösten vilket gör sommaren till en oändlig (om den ändå vore det) speltorka. Det är lite trist att under de regniga dagarna enbart ha gammla spel att damma av, men lidelsen är totalt värd det när hösten kommer och med den, spelen. För nu när det (se ovan) inte längre går att vara utomhus ens om man (och med "man" menar jag "jag") skulle vilja så är det lika oändligt (fast åt andra hållet) skönt med splonkarns nya lir att lira.
Försummande (och nu till något helt annat).
Jag vet inte om du märkt det men på senaste tiden har jag totalt försummat den här sidan (vilket märks på besökarantalet, men det är rätt åt mig). Mycket beror på inspirationsbrist till vad jag ska skriva om men jag har inte bara försummat sidan jag har även försummat en av mina två käraste ägodelar och mitt troligtvis allra största intresse (vilket till synes förvånansvärt inte är tevespel i ett inlägg om just dem). Fotograferandet. Jag vet inte varför men jag har varit nere i en liten svacka, det kan tyckas helt normalt (vilket det förmodligen är för allt jag gör är ju normalt. Tänk, jag är en standard efter vilken man kan mäta saker) men hur normalt det än kan tänkas vara så har det kännts fruktansvärt dåligt. Jag har vetat att jag inte har tappat intresset utan bara just suget, för tillfället. Det gångna tillfället.
Men nu är det slut med det, det får det tamigfan ta att vara. Det vet jag visserligen att det är för allt som snurrar i mitt huvud just nu är slutartider, bländarvärden, brännvidder och en mängd andra fräcka termer som hör intresset till. En del av det kommer nog utav att en av mina absolut närmaste fick sig ett av mina fotografier utskrivna i födelsedagspresent (hon såg det och hon gillade!) och det är något absolut magiskt för mig att få se ett av mina fotografier digitaltryckta och inramade. Det skapar ett merbehov.
Jag vet inte om du märkt det men på senaste tiden har jag totalt försummat den här sidan (vilket märks på besökarantalet, men det är rätt åt mig). Mycket beror på inspirationsbrist till vad jag ska skriva om men jag har inte bara försummat sidan jag har även försummat en av mina två käraste ägodelar och mitt troligtvis allra största intresse (vilket till synes förvånansvärt inte är tevespel i ett inlägg om just dem). Fotograferandet. Jag vet inte varför men jag har varit nere i en liten svacka, det kan tyckas helt normalt (vilket det förmodligen är för allt jag gör är ju normalt. Tänk, jag är en standard efter vilken man kan mäta saker) men hur normalt det än kan tänkas vara så har det kännts fruktansvärt dåligt. Jag har vetat att jag inte har tappat intresset utan bara just suget, för tillfället. Det gångna tillfället.
Men nu är det slut med det, det får det tamigfan ta att vara. Det vet jag visserligen att det är för allt som snurrar i mitt huvud just nu är slutartider, bländarvärden, brännvidder och en mängd andra fräcka termer som hör intresset till. En del av det kommer nog utav att en av mina absolut närmaste fick sig ett av mina fotografier utskrivna i födelsedagspresent (hon såg det och hon gillade!) och det är något absolut magiskt för mig att få se ett av mina fotografier digitaltryckta och inramade. Det skapar ett merbehov.
Och jag vill ha mer.
