All tid slut
Ett år i bilder med text som inte har något med bilderna att göra (i vanlig ordning med andra ord).
Min tjej. Hanna.
Egentligen är det ju ganska märkligt att summera ett år och orda om hur det har varit. För det betyder ju rent praktiskt inte mycket mer än att man måste köpa en ny kalender och att man (och med man menar jag jag) kommer att skriva fel de första tio gångerna jag skall skriva "dagens datum" någonstans. Men det finns faktist en bra funktion med att sitta och grubbla över vad fan som hände, vad som gick snett och vad som blev rätt. Det är att man (i alla fall jag) inte gör det mer än en gång per år och det är just när året börjar ta slut som jag sammanfattar det med ett "...fuck" och går vidare.
Då jämför jag var jag är nu med var jag var (inte sådant som finns i infekterade sår då förståss) då, för ett år sedan och det är först då som jag egentligen märker hur mycket som har förändrats. Varje gång. Och varje gång så känns det som att jag lever tio liv på ett år för fram tills.. nej vänta.. alltid. Alltid har det varit så att mitt liv och allt runt omkring mig är ofantligt dynamiskt och vägrar stå still. Det låter spännande och romantiskt nu när jag ser det skrivet men det är långt ifrån så skönt som det låter när jag skriver det. För det har vägrat stå still på det sättet att jag har blivit yr utav det ibland.
Tvåtusenåtta har naturligtvis inte varit något undantag, i den bemärkelsen att mycket har hänt sedan året började om man tittar på det här ifrån den näst sista dagen. Däremot så har jag inte märkt förändringarna som lika våldsamt dramatiska som det brukar vara. De har varit våldsamma och de har varit dramatiska, men ingen av förändringarna som skett under året har bidragit till någonting dåligt. Tvärt om så kan jag nu när jag bläddrar tillbaka och tittar konstatera att 2008 har utan konkurrens varit det bästa året...
Då jämför jag var jag är nu med var jag var (inte sådant som finns i infekterade sår då förståss) då, för ett år sedan och det är först då som jag egentligen märker hur mycket som har förändrats. Varje gång. Och varje gång så känns det som att jag lever tio liv på ett år för fram tills.. nej vänta.. alltid. Alltid har det varit så att mitt liv och allt runt omkring mig är ofantligt dynamiskt och vägrar stå still. Det låter spännande och romantiskt nu när jag ser det skrivet men det är långt ifrån så skönt som det låter när jag skriver det. För det har vägrat stå still på det sättet att jag har blivit yr utav det ibland.
Tvåtusenåtta har naturligtvis inte varit något undantag, i den bemärkelsen att mycket har hänt sedan året började om man tittar på det här ifrån den näst sista dagen. Däremot så har jag inte märkt förändringarna som lika våldsamt dramatiska som det brukar vara. De har varit våldsamma och de har varit dramatiska, men ingen av förändringarna som skett under året har bidragit till någonting dåligt. Tvärt om så kan jag nu när jag bläddrar tillbaka och tittar konstatera att 2008 har utan konkurrens varit det bästa året...
...någonsin.
Överraskning.
Som du kanske har förstått så har jag fått min beskärda del av motgångar (med en plusmeny) mellan år 1983 och 2007 så jag har alltid varit på helspänn för att upptäcka dåliga förändringar så jag ska hinna skydda mig i tid innan de hinner sprida förödelse. Det var därför jag fick en chock blev överraskad när jag gick tillbaka till det första inlägget jag skrev i år och märkte att det var sjukt länge sedan, att mycket har förändrats men absolut ingenting har blivit sämmre.
För som jag skrev brukar jag märka förändringarna ganska bra då jag finjusterat min skit-radar så jag ska kunna se olyckan komma på flera mils avstånd så att jag skall kunna undvika den (by any means), men under tvåtusenåtta så kom det ingen och det märker jag först nu. Shit liksom, ett helt år.
Det var när jag tryckte på "januari 2008" och scrollade ner till årets första inlägget för att ta bilden "hip-hop saved my life" till kollagebilderna jag gjort till det här inlägget som jag, när jag såg mitt eget foto, kom ihåg känslan i livet jag hade när jag tog den bilden och att jag faktist skrev "hip-hop saved my life" under den som den stora skillnaden slog mig. Nog för att hiphopen räddade livet på mig (till en viss del) men nu för tiden, sedan länge tillbaka så behöver jag inte räddas längre. Av någon. Däremot kan jag ju ogärna borsta bort allt det som varit, för allt jag gjort och allt som hänt mig har lett mig fram till där jag är nu (och så vidare). Jag hoppas bara att det inte skall behöva vara så för andra, att man skall behöva gå igenom allt det som varit för att kunna få det som är nu. Så egentligen borde jag vara tacksam, men det känns som ett "tack, men du kan gå nu"
Som du kanske har förstått så har jag fått min beskärda del av motgångar (med en plusmeny) mellan år 1983 och 2007 så jag har alltid varit på helspänn för att upptäcka dåliga förändringar så jag ska hinna skydda mig i tid innan de hinner sprida förödelse. Det var därför jag fick en chock blev överraskad när jag gick tillbaka till det första inlägget jag skrev i år och märkte att det var sjukt länge sedan, att mycket har förändrats men absolut ingenting har blivit sämmre.
För som jag skrev brukar jag märka förändringarna ganska bra då jag finjusterat min skit-radar så jag ska kunna se olyckan komma på flera mils avstånd så att jag skall kunna undvika den (by any means), men under tvåtusenåtta så kom det ingen och det märker jag först nu. Shit liksom, ett helt år.
Det var när jag tryckte på "januari 2008" och scrollade ner till årets första inlägget för att ta bilden "hip-hop saved my life" till kollagebilderna jag gjort till det här inlägget som jag, när jag såg mitt eget foto, kom ihåg känslan i livet jag hade när jag tog den bilden och att jag faktist skrev "hip-hop saved my life" under den som den stora skillnaden slog mig. Nog för att hiphopen räddade livet på mig (till en viss del) men nu för tiden, sedan länge tillbaka så behöver jag inte räddas längre. Av någon. Däremot kan jag ju ogärna borsta bort allt det som varit, för allt jag gjort och allt som hänt mig har lett mig fram till där jag är nu (och så vidare). Jag hoppas bara att det inte skall behöva vara så för andra, att man skall behöva gå igenom allt det som varit för att kunna få det som är nu. Så egentligen borde jag vara tacksam, men det känns som ett "tack, men du kan gå nu"
I väntan på det här.
Jag lyckas verkligen inte komma till saken och berätta vad det är som varit så bra med det här året. I det förra inlägget tänkte jag att jag skulle skriva om det men då blev det istället så att jag skrev om en sak jag inte gjorde tvåtusensju och hittills så har ju det här inlägget handlat om hur jag mådde fram till och med tvåtusensju. Men det behövs för att du skall förstå vad som är så speciellt med tvåtusen åtta. Att det inte är tvåtusensju och allt där innan.
Då tänkte jag att livet gick ut på att vänta på att det skulle ta slut. Att helt enkelt se till att hitta någonting att göra medans jag väntar ut det. Inte en helt sund inställning kanske, men det var den enda jag hade. Det jag verkligen behövde var att någon kunde bryta igenom och peka i lite andra riktningar och förklara litegrann att det inte behöver vara sådär hela tiden. Min dåvarande psykolog försökte, men det gick inte så bra för honom (han var generellt rätt kass så vårt umgänge blev minst sagt begränsat). Men sen kom det in en person i mitt liv som jag inte väntade mig (typ alls). Jag förväntade mig egentligen ingenting förutom det värsta och hon har fått stå ut med en hel del av mina fega egenheter. "För att jag vill vara helt säker". Men som jag sade till henne i morse så har hon fått mig att inte bara slutat känna att livet bara skall väntas ut, hon har även fått mig att längta till nästa dag, vilken dag det än kan vara. Hon är min bättre hälft, den vänligaste människan du kan föreställa dig, den mest omtänksamma och rättvisa personen jag mött. Hon är det absolut bästa med hela året, för hon är det finaste jag har.
Jag lyckas verkligen inte komma till saken och berätta vad det är som varit så bra med det här året. I det förra inlägget tänkte jag att jag skulle skriva om det men då blev det istället så att jag skrev om en sak jag inte gjorde tvåtusensju och hittills så har ju det här inlägget handlat om hur jag mådde fram till och med tvåtusensju. Men det behövs för att du skall förstå vad som är så speciellt med tvåtusen åtta. Att det inte är tvåtusensju och allt där innan.
Då tänkte jag att livet gick ut på att vänta på att det skulle ta slut. Att helt enkelt se till att hitta någonting att göra medans jag väntar ut det. Inte en helt sund inställning kanske, men det var den enda jag hade. Det jag verkligen behövde var att någon kunde bryta igenom och peka i lite andra riktningar och förklara litegrann att det inte behöver vara sådär hela tiden. Min dåvarande psykolog försökte, men det gick inte så bra för honom (han var generellt rätt kass så vårt umgänge blev minst sagt begränsat). Men sen kom det in en person i mitt liv som jag inte väntade mig (typ alls). Jag förväntade mig egentligen ingenting förutom det värsta och hon har fått stå ut med en hel del av mina fega egenheter. "För att jag vill vara helt säker". Men som jag sade till henne i morse så har hon fått mig att inte bara slutat känna att livet bara skall väntas ut, hon har även fått mig att längta till nästa dag, vilken dag det än kan vara. Hon är min bättre hälft, den vänligaste människan du kan föreställa dig, den mest omtänksamma och rättvisa personen jag mött. Hon är det absolut bästa med hela året, för hon är det finaste jag har.
Min tjej. Hanna.
Hejdåtvåtusenåtta (sju)
Passningskontroll.
Ingenting passar väl bättre i ett inlägg om året som gick med lite foton från 2007 och en text om vad som aldrig blev av förra året? Nej, jag tänkte väl det. Det är nämligen såhär (som jag sagt tidigare) att jag inte riktigt gillar när fotografer väljer en inriktning och kallar sig bröllopsfotograf, sportfotograf, hokuspokusfotograf eller vad det nu kan tänkas vara. Du hör ju själv hur begränsande det är. "Hej, jag heter Erik, jag fotar hokuspokus. Inget annat". Vad ska man med en sådan till egentligen?
Det är nämligen såhär att i slutet av tvåtusensex och en bra bit in på tvåtusensju så hade jag seriösa planer på att göra en graffitifotosida. Tanken var att det naturligtvis skulle vara laddat med fräscha bilder på graffiti (och annan gatukonst, naturligtvis, jag vill ju inte måla in mig i ett hörn... eller hur?). Och trots att det finns gott om sådana sidor (eller?) så hade jag tänkt att det skulle finnas en "tipsfunktion" av något slag (vad löjligt det låter nu när jag säger det högt, tyst för migsjälv) men hur som helst så skulle man kunna säga till om man hittat en fin bit graffiti som man skulle vilja se på sidan. Då skulle man lätt (helt anonymt förståss, F.R.A duvet) kunna säga till och ett par av mina lediga dagar senare skulle det dyka upp nya foton. Det hade troligtvis blivit en fin sida, troligtvis lite trög men helt klart godkänd. Jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde den. Jo, justja, den största anledningen var att jag inte skulle kunna göra den utan att gå in för den helhjärtat. Det hade betydit (betytt?) att jag bara skulle ha tid att fotografera graffiti och ingenting annat och det är precis det jag vill ha sagt. Att jag inte vill nischa och därigenom begränsa mig själv till graffitifotograf och ingenting annat. Men nu blir det graffiti:
Ingenting passar väl bättre i ett inlägg om året som gick med lite foton från 2007 och en text om vad som aldrig blev av förra året? Nej, jag tänkte väl det. Det är nämligen såhär (som jag sagt tidigare) att jag inte riktigt gillar när fotografer väljer en inriktning och kallar sig bröllopsfotograf, sportfotograf, hokuspokusfotograf eller vad det nu kan tänkas vara. Du hör ju själv hur begränsande det är. "Hej, jag heter Erik, jag fotar hokuspokus. Inget annat". Vad ska man med en sådan till egentligen?
Det är nämligen såhär att i slutet av tvåtusensex och en bra bit in på tvåtusensju så hade jag seriösa planer på att göra en graffitifotosida. Tanken var att det naturligtvis skulle vara laddat med fräscha bilder på graffiti (och annan gatukonst, naturligtvis, jag vill ju inte måla in mig i ett hörn... eller hur?). Och trots att det finns gott om sådana sidor (eller?) så hade jag tänkt att det skulle finnas en "tipsfunktion" av något slag (vad löjligt det låter nu när jag säger det högt, tyst för migsjälv) men hur som helst så skulle man kunna säga till om man hittat en fin bit graffiti som man skulle vilja se på sidan. Då skulle man lätt (helt anonymt förståss, F.R.A duvet) kunna säga till och ett par av mina lediga dagar senare skulle det dyka upp nya foton. Det hade troligtvis blivit en fin sida, troligtvis lite trög men helt klart godkänd. Jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde den. Jo, justja, den största anledningen var att jag inte skulle kunna göra den utan att gå in för den helhjärtat. Det hade betydit (betytt?) att jag bara skulle ha tid att fotografera graffiti och ingenting annat och det är precis det jag vill ha sagt. Att jag inte vill nischa och därigenom begränsa mig själv till graffitifotograf och ingenting annat. Men nu blir det graffiti:
Tanken
Jag hade även tänkt att visa varje graffitipiece (piece är graffitislang för "masterpiece" som innebär en väljgjord (nåja) graffitimålning med effekter och detaljer. Typ) i tre olika delar. Först en del som visar omgivningen och sammanhanget (det är trots allt det som är hela grejjen med graffiti. Typ. Nej, okej, inte hela men en jättestor del). Sedan en bild på själva piecen [:piisen] och den sista bilden en extrem närbild där man ser texturen på målningen. Så man med en gnutta fantasi nästan kan känna på den. Åter igen, sammanhang.
Men som du förstått så blev ju projektet aldrig av. Trots att vi (jag och mina övertalade samarbetspartners) till och med hade en hemlig fejsbokgrupp som hette typ "StreetCrimes-Crew" eller något annat bra. Ja, justja, det var det sidan skulle heta. Street-Crimes.se. Sen kom jag på att namnet sög för att det är löjligt och att det är töntigt att älta hur brottsligt någonting är då det antingen blir krystat eller felprioriterat att påpeka det. Så det fick vara. Det enda som finns kvar av det är ett par foton som jag tog som ligger och mögglar på min hårddisk. Nu luftar jag av två av dem bara för att jag inte har varigt (inte som ett sår) ute och fotat (med kameran, inte med foten) på länge för att jag fryser extremiteterna (med fötterna, inte med kameran) av mig under den här årstiden. Den övre är tillägnad den lite halvanonyma kommentatörskan "emma" som sade något om någon favorit (om det nu är samma dvs).
Jag hade även tänkt att visa varje graffitipiece (piece är graffitislang för "masterpiece" som innebär en väljgjord (nåja) graffitimålning med effekter och detaljer. Typ) i tre olika delar. Först en del som visar omgivningen och sammanhanget (det är trots allt det som är hela grejjen med graffiti. Typ. Nej, okej, inte hela men en jättestor del). Sedan en bild på själva piecen [:piisen] och den sista bilden en extrem närbild där man ser texturen på målningen. Så man med en gnutta fantasi nästan kan känna på den. Åter igen, sammanhang.
Men som du förstått så blev ju projektet aldrig av. Trots att vi (jag och mina övertalade samarbetspartners) till och med hade en hemlig fejsbokgrupp som hette typ "StreetCrimes-Crew" eller något annat bra. Ja, justja, det var det sidan skulle heta. Street-Crimes.se. Sen kom jag på att namnet sög för att det är löjligt och att det är töntigt att älta hur brottsligt någonting är då det antingen blir krystat eller felprioriterat att påpeka det. Så det fick vara. Det enda som finns kvar av det är ett par foton som jag tog som ligger och mögglar på min hårddisk. Nu luftar jag av två av dem bara för att jag inte har varigt (inte som ett sår) ute och fotat (med kameran, inte med foten) på länge för att jag fryser extremiteterna (med fötterna, inte med kameran) av mig under den här årstiden. Den övre är tillägnad den lite halvanonyma kommentatörskan "emma" som sade något om någon favorit (om det nu är samma dvs).
Back up
Jag hade faktist rejäla möjligheter att göra något av det. Jag lyckades till och med intressera Magnus till att hjälpa till med sidan. Och att ha hans löfte om hjälp och sedan inte utnyttja det är ingenting annat än korkad slöseri på möjligheter, men förhoppningsvis så kan vi jobba med något lite mer seriöst än en konstig sida med ett dåligt namn. Typ en konstig sida med ett bra namn. Ja! Där har vi det! Inte. Men jag kan ju naturligtvis inte låta bli att fundera på hur det hade blivit. Jag hade bland annat designtorgets löfte om hjälp med att marknadsföra sidan så helt oengegerat var det ju inte.. förutom att det aldrig blev av.
Ja, det blev ju inte mycket till summeringsinlägg om det bästa året någonsin (sa jag förresten att...) och jag har slut på ord för ikväll. Damn, jag borde ju faktist skriva ett rejält inlägg för det finns en del att skriva om fast det skulle ju kännas lite löjligt att lägga det i sista stycket om något helt annat. Det här året förtjänar mycket bättre än så. Faktist. Så jag får ta och lämna er med löftet om nästa gång. Kanske hinner jag knopa ihop något innan året tagit slut. Kanske tvåtusennio.
Jag hade faktist rejäla möjligheter att göra något av det. Jag lyckades till och med intressera Magnus till att hjälpa till med sidan. Och att ha hans löfte om hjälp och sedan inte utnyttja det är ingenting annat än korkad slöseri på möjligheter, men förhoppningsvis så kan vi jobba med något lite mer seriöst än en konstig sida med ett dåligt namn. Typ en konstig sida med ett bra namn. Ja! Där har vi det! Inte. Men jag kan ju naturligtvis inte låta bli att fundera på hur det hade blivit. Jag hade bland annat designtorgets löfte om hjälp med att marknadsföra sidan så helt oengegerat var det ju inte.. förutom att det aldrig blev av.
Ja, det blev ju inte mycket till summeringsinlägg om det bästa året någonsin (sa jag förresten att...) och jag har slut på ord för ikväll. Damn, jag borde ju faktist skriva ett rejält inlägg för det finns en del att skriva om fast det skulle ju kännas lite löjligt att lägga det i sista stycket om något helt annat. Det här året förtjänar mycket bättre än så. Faktist. Så jag får ta och lämna er med löftet om nästa gång. Kanske hinner jag knopa ihop något innan året tagit slut. Kanske tvåtusennio.
Nej, okej. Jag lovar.
Inomhusaktivitet (ursäkta min inaktivitet)
Mitt handikapp.
Nog för att jag tycker att vintern är jobbig, nog för att min värld blir reducerad till 33 futtiga kvm+kök och nog för att jag inte kan ägna mig åt det jag tycker om allra bäst av allt i hela världen men jag kan ju faktist inte bara sitta här hemma och glo i väggen. Nej, precis. Någonting måste man ju sysselsätta sig med. Någonting måste ju jag sysselsätta mig med medans jag bittert räknar dagarna och bara väntar på att det skall ta slut (vintern altså, det är inget annat hemskt i görningarna som drabbar mig sådär akut).
Men på just den punkten är jag nog mer än någonting annat min egen superhjälte, räddare i nöden och riddare i bländande, gnistrande blänkande rustning för någonting som jag under mina 25 år som kroniskt uttråkad har blivit rejält duktig på så är det (som du nog förstått) att underhålla och sysselsätta migsjälv. Bristen av underhållningsmedia under sommarhalvåret har äntligen lämnat utdelning och jag har tevespel och serietidningar upp till knäna (ok, egentligen bara fotknölarna men bara det är enormt många om du tänker efter) så på den punkten så är det inte på något sätt synd om mig, vilket det nog aldrig har varit förutom den natten då jag låg alldeles själv under en snötäckt gran i skogen utanför Arvidsjaur och försökte komma ihåg hur det kändes att ha känsel i benen, armarna och ansiktet. Den natten som förstörde allt för alltid (vad det gäller min åsikt om den kalla delen av året).
Men på just den punkten är jag nog mer än någonting annat min egen superhjälte, räddare i nöden och riddare i bländande, gnistrande blänkande rustning för någonting som jag under mina 25 år som kroniskt uttråkad har blivit rejält duktig på så är det (som du nog förstått) att underhålla och sysselsätta migsjälv. Bristen av underhållningsmedia under sommarhalvåret har äntligen lämnat utdelning och jag har tevespel och serietidningar upp till knäna (ok, egentligen bara fotknölarna men bara det är enormt många om du tänker efter) så på den punkten så är det inte på något sätt synd om mig, vilket det nog aldrig har varit förutom den natten då jag låg alldeles själv under en snötäckt gran i skogen utanför Arvidsjaur och försökte komma ihåg hur det kändes att ha känsel i benen, armarna och ansiktet. Den natten som förstörde allt för alltid (vad det gäller min åsikt om den kalla delen av året).
Nu skall jag försöka ta mig tillbaka till ämnet och inte flyta iväg till en lumpenberättelse.
Och jag ska heller inte skriva ett helt inlägg i en rubrik, det vore inte så typografiskt av mig, eller hur?
Det jag försöker få fram (tro det eller ej) är att det är just det här som är meningen till varför den här sidan existerar över huvud taget och varför den heter som den gör. Just i väntan på vadå. Vad det är för något och vad det är för mig.
Namnet kommer från en timbuktulåt med samma namn, den handlar litegrann om att stå i hallen och stirra på dörren och att vänta på det som aldrig kommer, att bara stå där och vänta på absolut ingenting alls över huvud taget. Det var så det kändes under mina mörkaste stunder för ett par år sedan. Den känslan gör sig påmind (men inget mer än bara påmind, tack och lov) under vintertiden (titta, jag kunde verkligen inte hålla mig till ämnet). Jag blir påmind om hur kasst allt var men även om att det inte är så längre. Jag blir påmind om hur det känns att bara vänta, men även om att det finns mer till livet än att bara vänta på att det skall ta slut. Sidan däremot får fortsätta att heta iväntanpåvadå. Alltid.
Det här inlägget var tänkt att handla om en relativt nyfunnen hobby jag skaffat mig (men jag blev lite blyg så jag sparar det till sist) och det är att göra något så analogt som att rita. Det började med ett par ganska kassa stabilopennor, ett recept på en indisk linsgryta och ett sug efter tjocka bokstäver i missmatchande färger. Nu ritar jag bara med Touch pennor och mina färger matchar alltid.
Och jag ska heller inte skriva ett helt inlägg i en rubrik, det vore inte så typografiskt av mig, eller hur?
Det jag försöker få fram (tro det eller ej) är att det är just det här som är meningen till varför den här sidan existerar över huvud taget och varför den heter som den gör. Just i väntan på vadå. Vad det är för något och vad det är för mig.
Namnet kommer från en timbuktulåt med samma namn, den handlar litegrann om att stå i hallen och stirra på dörren och att vänta på det som aldrig kommer, att bara stå där och vänta på absolut ingenting alls över huvud taget. Det var så det kändes under mina mörkaste stunder för ett par år sedan. Den känslan gör sig påmind (men inget mer än bara påmind, tack och lov) under vintertiden (titta, jag kunde verkligen inte hålla mig till ämnet). Jag blir påmind om hur kasst allt var men även om att det inte är så längre. Jag blir påmind om hur det känns att bara vänta, men även om att det finns mer till livet än att bara vänta på att det skall ta slut. Sidan däremot får fortsätta att heta iväntanpåvadå. Alltid.
Det här inlägget var tänkt att handla om en relativt nyfunnen hobby jag skaffat mig (men jag blev lite blyg så jag sparar det till sist) och det är att göra något så analogt som att rita. Det började med ett par ganska kassa stabilopennor, ett recept på en indisk linsgryta och ett sug efter tjocka bokstäver i missmatchande färger. Nu ritar jag bara med Touch pennor och mina färger matchar alltid.
