lifter

Dagen innan jag åkte iväg slog det ner i mig (som en blixt från en äntligen äntligen klar himmel).
Jag älskar min stad. Jag har, fler gånger än jag kan räkna dem, gått omkring och hatat min stad (Ylva, nu förstår jag nog vad du menade med oförutsägbar. Helt plötsligt liksom). Jag har vantrivts för det mesta och mer ofta än sällan längtat bort härifrån och jag skämms för att jag varit så ond mot min stad.

Vi har en jättekonstig stadskärna där det i stort sett inte finns något kul alls över huvud taget. Våra klädbutiker är skrattretande, tevespelsbutikerna är hyffsat dåligt välsorterade, sci-fi fantasterna besvärar sig icke med att komma hit och det finns i stort sett inget att göra. Staden känns ibland löjligt bakåtsträvande med vår fåniga gågata som vägrar växa på varken längden eller bredden och håller stadens fackhandel i ett järngrepp. Människorna som bor här kommer antingen inte stanna kvar eller så har de kanske bott här för länge. En sådan stad är det, en stad där ingen tänkt stanna kvar så ingen riktigt bryr sig om att göra den fin. Det är en skitstad, men det är min skitstad. Allt dåligt som har hänt mig har hänt mig i Uppsala, aldrig någonsin stadens fel och staden har alltid funnits där efteråt. Mina gator har alltid legat där för mig och min asfalt har alltid lyssnat på mig när jag pratar högt med mina fotsteg, väldigt tyst genom mina pjucks. Dethär är min ursäkt till min stad där jag lämnats. Min stad som tagit hand om mig, lyssnat på mig och blivit mitt hem.

Det är här jag bor, här jag lever ibland och här jag dör ibland.