Titelminne, upprördhet och min ständiga förvåning över att saker förblir som de är.

Paralell verklighet.
Det finns en tevespelserie som heter Resident Evil som är en spelserie som går i (och enligt vissa skapade) spelgenren "survival horror" som oftast innefattar många fiender, få och klena vapen och långa sträckor att ta sig, oftast helt själv. Man har mer ofta än sällan oddsen mot sig och det är, som genrenamnet syftar på, vanligtvis skräckmoment inblandade.

39268-160

Jag personligen har inte spelat de första Resident Evil spelen utan kom inte in i spelserien förän, och i samband med, Resident Evil 4. I spelet klär spelaren sig i rollen som Leon Kennedy, en agent från de Förenta Staternas regering som efter att presidentens dotter Ashley Graham blivit kidnappad av en mystisk kult ger sig djupt in i de spanska skogarna för att leta upp denna fagra stackars mö. Beväpnad med endast en pistol bärs man iväg på ett av tevespelshistoriens, enligt mig och många andra, absolut häftigaste äventyr och spelet är ett av de absolut bästa, mest genomtänkta och fulländade spel jag någonsin spelat. Det är jag långt ifrån ensam om att tycka då spelet, när det kom år 2005 blev ett av de mest krikikerrosade tevespelet genom tiderna.

39268-158Det finns väldigt många, väldigt bra tevespel. Men ytterst få har lyckats fånga mig så som Resident Evil 4 gjorde. När jag spelar sådana spel, spel som fångar mig totalt och bara suger in mig i den låtsasvärld de målar upp, så konsumeras jag nästan helt och hållet och spelet präglar tiden i livet som jag befinner mig i just då och eftersom att jag, som du kanske förstår vid dethär laget, är en av de som har en tendens att ibland leva mig in alldeles för mycket (eller precis tillräckligt mycket om du frågar mig) i mina tevespel och världen de skapar åt mig så kan det för mig vara en extremt känsloladdad upplevelse att något eller några år senare sätter mig med spelet igen. Att till exempel gå längs de stigarna i de spanska skogarna jag nämnde lite tidigare kan, för mig, vara som att sätta mig i en tidsmaskin och kastas bakåt i tiden och just precis då befinna mig exakt där jag befann mig när jag va där, i låtsasvärlden och i den riktiga världen. Det är på gott och ont, för tyvär finns det spel som påminner mig om någon dålig tid i livet. Spelet GTA: San Andreas till exempel står fortfarande sparad på den 20e Augusti 2005, ett spel som jag aldrig klarade eller aldrig kom vidare i för den känslan det spelet förmedlade till mig som jag sedan lyckades förknippa med något ont blev för mycket för mig. Några gånger när jag kände mig stark och laddad så har jag försökt gå tillbaka till spelet men aldrig kommit längre än till menyn "load game" där musiken, laddningsmenyerna och knappljuden påminnt mig om vad som kommer att hända om jag trycker på "continue game". Tanken på att återvända till Los Santos, där jag levde ett låtsasliv paralellt med mitt riktiga blir, varje gång, för mycket. Jag kommer aldrig tillbaka till Grove Street, aldrig tillbaka till den känslan jag hade då, det som hände den dagen och hur det kändes efteråt.

GTA: San Andreas får förbli ett oavslutat kapitel.

Men trots hur intressant jag slår vad om att du tyckte min ivägsegling till GTA: San Andreas va (där kanske jag ska skriva "var", jag kommer ihåg att jag fick skäll för det i skolan att jag använde "va" där jag skulle använda "var", men när jag använder "var" så tänker jag bara på "var som i ett sår" altså varbildning och det är ju ganska äckligt och jag vill inte ha en äcklig blogg, så ni får nöja er med att jag skriver fel och skriver "va" som i "va?". Förlåt mig Petra, men jag måste vara konsekvent för mer ofta än sällan så använder jag talspråk när jag skriver här. Och förlåt mig Magnus för styckesindelningen som fortsätter att lysa med sin frånvaro) så handlar dethär inlägget om Resident Evil och det som vanligtvis händer med spel som får uppföljare. Det är nämligen såhär att efter en tids spekuleringar och rykten om ännu en uppföljare så kom det, som ett förväntat, efterlängat knytnävsslag i magen, en bekräftelse om, just det, Resident Evil 5.

Nytt stycke.

Då händer det som alltid händer, det fantastiska antiklimax som är att få reda på att det kommer något riktigt riktigt bra. Jag får alltid reda på det alldeles för tidigt och jag vet ärligt talat inte om det vore bäst att bara blunda för det som komma skall, inte lyssna på rykten, inte besöka några spelnyhetssidor och inte konstant gå in i "kommande spel" tråden på mitt favoritforum* där Zoiler alltid lyckas släppa en informationsbomb som får mig att bli sådär otålig som jag precis sitter och försöker förklara att jag blir. För det som händer är ju att det enda jag gör är att dra på mig ännu en sak att bara sitta och vänta på och det är, till din kanske inte helt stora förvåning, en av de värsta sakerna jag vet.

Att bara sitta här och vänta.

Men jag tror att jag letar så hårt efter något att vänta på för att jag behöver något att se fram emot. Och trots att jag blivit extremt duktig på att hålla reda på vad som komma skall fortfarande går in på tevespelsbutikerna i hopp om jag vet inte riktigt vad. Kanske har jag missat något, troligtvis inte. Kanske går jag in där bara för stämmningen. Kanske för att jag är kär i alla i personalen (nej, inte alla, men många. Dela min eld och jag är din) till den milda grad att de känner igen min röst när jag ringer och frågar om någonting. Kanske är de kär i mig också. I vilket fall som helst, förlåt för att jag svävar iväg, jag berättade just att Resident Evil 5 kommer. Det är ju så att endel saker går att räkna ut, Resident Evil 5s kommande existens är en av de sakerna. Men nu börjar det hända grejjer. Först va det tänkt att Resident Evil 5 bara skulle släppas till PlayStation 3, det vore ju kanske inte hela världen då konsolexklusiva spel har en tendens att vara extremt välgjorda då de är anpassade till ett system (en konsols teknik, funkioner och användningsområden). Men eftersom att Sony har hanterat tillverkningen, lanseringen och produktionen av sin PlayStation 3 lika illa som, ja, något riktigt dåligt så har Capcom (företaget som ger ut Resident Evil spelen) bestämt sig för att släppa exklusivitetsöverenskommelsen med Sony och istället göra spelet till ett multiplatformsspel. Vilket i sig egentligen inte är något bra, men samtidigt betyder det att Resident Evil 5 kommer att komma till Xbox 360, den konsolen jag äger för tillfället då jag aldrig köpte mig någon PlayStation 3 för den va för sen, för dyr (i sig ingen anledning, men:), det kommer inga konsolexklusiva spel till den som jag är sugen nog att spela för att faktist ta mig till att köpa en PlayStation 3. Jag är helt övertygad om att jag kommer att göra det någon gång i mitt liv, men som det ser ut just nu så sopar Microsofts Xbox 360 mattan med Sonys PlayStation 3, både vad det gäller form, funktion och användningsområden. Framför allt spelutbud.

Det (att Resident Evil 5 kommer till Xbox 360) va ett av de första rykten som sedan blev bekräftat när det först börjades mummlas om Resident Evil 4s uppföljare. Sedan kom den, trailern. Och den följdes av ännu fler trailers och det jag har fått se hittills verkar så lovande att jag knappt kan bärga mig tills det kommer. Den första trailern (som egentligen är en teaser, men skillnaden orkar vi inte gå in på just nu) talade om ett Survival Horrorspel till den nya generationens spelkonsoller som utspelar sig i dagsljus, jagad av zombies i öknen. Oh shit, något nytt. Sedan kom det fler trailers, fler bilder och fler avslöjanden. Det största (och anledningen att jag började skriva dethär inlägget men inte kommit in på föräns nu) är att spelet kommer att utspela sig i Afrika. Här börjar problemen staka sig. För ett spel som inte fått något releasedatum kan inte bli försenat, men nu har det satt igång. Oron inför Resident Evil 5s försening växer då spelet, som inte ens finns än, har blivit attackerat och anklagat för att vara ett rashatande spel som talar för utrotning av mörkhyade människor, för spelarens karaktär är vit och innevånarna i den lilla byn som visas i trailern, som sedan blir smittade av det välkända zombieviruset, är mörkhyade (nu gäller det att gå försiktigt i detta politiskt korrekta terminologi-minfält jag gett mig in på). Att det ens händer är, för mig, så tragiskt. För jag känner mig helt övertygad om att de japanska speltillverkarna tillhörande Capcom inte är några lakansbeklädda KKK-medlemmar som tänkt fördärva "dagens ungdom" med subtila rashatande budskap i hopp om världsherravälde genom etnisk rensning, utan jag ser anklagelsen som så ogenomtänkt som den är obefogad.

39268-159

Är det så att personerna som avlossat anklagelsen inte tänkt att det kanske skulle se lite onaturligt ut, för att inte tala om ännu mer rasistiskt, om samtliga infödingar i den Afrikanska byn vore vita jesusälskande män? Eller vore det kanske bättre om de helt enkelt uteslöt Afrika från spelvärlden? Är det kanske läge att dra tillbaka spelet "Crackdown" där spelaren klär sig i rollen som Afro-Amerikan och näst intill uteslutet endast ger sig på vita, asiater och sydamerikaner? Vi kan ju till exempel ta spelet GTA: San Andreas som jag nämnde lite tidigare som exempel. Även där är spelaren Afro-Amerikan och fienden gestaltas mer ofta än sällan av folk som är av ett annat etniskt ursprung. Nu vet jag ju med mig att båda de spelen jag nämnde nyss, men framför allt GTA: San Andreas som i sig är ett väldigt modernkontroversiellt spel redan fått sin beskärda del av kritik och anklagelser, men båda de spelen har kunnat blunda för rasanklagelserna i regnet av anklagelser om övervåld som samtidigt faller över spelen från samtliga hem-och-skolaföreningar i näst intill alla Amerikanska småförorter, men de spelen överlevde ändå, hela vägen till återförsäljarnas hyllor och jag är helt övertygad om att inget av dem, faktist inget spel någonsin, har fött fram en massmördande vredesmaskin. Det är föräldrarnas ansvar att fostra fram ett barn som har möjlighet att se skillnad på verklighet och fantasi och kan knodden inte det så är det inte fantasistimulerarna som skall anklagas. Anklaga då hellre verkligheten.

Men det jag stör mig på allra mest i dethär är den så kallat omvända rasismen. Att det till exempel, i mångas ögon numer, är okej för medlemmar av tidigare förtryckta minoritetsgrupper att rikta kritik tillbaka till deras förfäders förtryckares barnbarnsbarn (så att säga). Jag själv har till exempel aldrig ägt några slavskepp, aldrig tvingat på någon en bibel eller nekat någon rösträtt. Däremot har personer med liknande etniskt signalement som mig gjort det, allt för många gånger. Men på grund av det ska jag på något sätt tåla att särbehandlas litegrann som de tidigare särbehandlat andra. Vanligtvis är det ingenting jag brukar tänka på (jag brukar, duktig som jag är ignorera det). Det brukar vanligtvis få passera då min ansträngning mot det endast kommer att missuppfattas (kan ett ord ha tre dubbelstavningar?) och jag kommer att framstå som exakt det jag blir tvungen att kämpa emot att porträtteras som. Det retar mig ända in i själen, lika mycket som att den, ska vi kalla den ursprungliga särbehandlingen fortfarande ens existerar. Jag blir så arg och ledsen över särbehandlingen som trots allt lyckas existera trots att det redan nu hunnit bli år tvåtusensju och fler än jag vågar föreställa mig envisas med att hålla kvar i värderingar som hör hemma någon gång under Dackefejden**.

Så nu riskerar Resident Evil 5 att bli ytterligare försenat och märkbart sämmre på grund av att spelinnehållet kommer att måsta anpassas efter åsikter som borde ha gått i graven samtidigt som Nils själv. För tanken är alltid bäst i sin första form och måste den anpassas blir den inte på riktigt. Det kan tyckas småsint, men för mig är det viktigt.

"Det är outhärdligt sorgligt. Det gör mig ledsen i hjärtat, det gör mig arg i hjärtat."
*minhembio.com, Xbox 360 subforum
**Dackefejden: riktigt länge sedan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback