lifter

Ända sedan jag va liten har jag (som ni kanske märkt) vart väldigt fäst vid saker. Prylar. Mina älskade leksaker (må det vara Optimus prime, en tyrannosaurus rex, min bil, min bmx eller min xbox). Och alltid har alla saker jag fått eller köpt haft en liten brist, som ett litet produktionsfel. Jag minns att min första turtlesgubbe hade lite mindre färg i hans högra öga än hans vänstra. Det gjorde att han fick ett jättekonstigt ansiktsutryck. Ända sedan jag va liten har jag tänkt på det och det händer alltid. Just exakt den saken jag köper eller får, just precis den är den som har en liten (obetydlig för vissa, livsavgörande för andra) brist. Kollar jag sedan på mina kompisars (om de har en likadan) så har de naturligtvis inte den bristen, och åker jag till affären där saken inhandlades så kan man räkna med att de andra exemplaren är mer "perfekta" än just min (jag håller mig från att dra upp alla exempel, men tro mig, de finns). I hela mitt liv har jag gått och förbannat dethär fenomenet tills för något år sedan då jag kom till freds med det. Det är mina saker, mina inte helt perfekta leksaker. Mina, tänkta för mig och ingen annan.

Februari kommer att bli månaden från helvetet. Vi har kommit långt in i vintern, men vi är långt ifrån framme vid sommaren. Minnet av sommaren som va kommer över mig ibland (som typ ett godståg som spårar ur), framför allt när jag städar (varje dag). Jag undrar hur det kommer att bli nu, när verkligen faktist allt är annorlunda. Ingenting står på samma plats som i sommras utan allt har blivit satt ur balans. Det är drygt, för det finns ingen fast punkt längre, ingen konstant. Det är någon sorts omstruktureringsperiod nu då allting är fyllt av kansken och ingen vet riktigt hur det kommer att bli. Alla är påväg någonstans, inför någonting och ingen kan tala om för mig att allt kommer att bli bra. För ingen vet hur någonting kommer att sluta (det är klart att det kommer att bli bra). Men tänk om det bästa redan har varit. Vad händer om den sommaren som va, va den bästa? Vad finns kvar då?