Här i uppsala, där konst dör
Kulturstad.
Vi (och nu när jag säger vi så menar jag alla vi som bor i Uppsala och försöker härmed skapa en negativ sarkastik ton till kulturlivet i vår stad och hur vi förhåller oss till det) vill gärna klappa oss på axeln när vi tänker på vår stad och hur vi betonar och framhäver vårt kulturliv och/men framför allt vårt kulturarv. Vi k-märker friskt byggnader som bara måste bevaras, för kulturen. Vår kulturs arv.
Så länge det är fint nog.
Men det är långt ifrån allt som får komma in i Uppsalas kulturhistoriska vardagsrum. Och ingenting som inte får komma in i vårt kulturhistoriska vardagsrum får märkas "Av kulturhistoriska anledningar skyddad från förändring". Jag är fullt medveten om att det (tyvär fortfarande) rör sig om att inte försköna brottsliga handlingar, men glömmer vi (notera att jag fortfarande använder "vi" och jag hoppas verkligen att min negativa betoning har nått fram) inte bort att vad som är brottsligt fortfarande är en dynamisk definition?
Ovan nämnda exempel har ju dock ingenting med kultur att göra (för det kulturella i den komersiella musiken är sedan länge förlorat) utan det handlar enbart och exklusivt om pengar. Härom dagen hörde jag en diskussion (sen va det dethär med stavningen igen) där de debatterade om hur musikbranchen skall kunna överleva i vår tillvaro där den olagliga nedladdningen fortfarande (trots ovan nämnda lag) fortfarande ställer inkomsttagarna från musikbranchen på knä inför den nya teknologin (ekonomiskt sett då förståss).
Mycket betong och väldigt bra skydd av mörker som endast överträffas av det fenomenala insynsskyddet från stängslet har gjort denna nedlagda fabrik till en målarduk för min generations konstnärer. Fabriken har stått öde så länge jag kan minnas och det har resulterat i målningar som är nästan tio år gammla och det blir så tragiskt om du tänker på att när det gäller denhär konstformen, denhär kulturen så är något som är tio år gammalt väldigt ovanligt. Så när den första varma (nåja) dagen kom kastade jag mig iväg till fabriken för en (fet) session.
För när jag kom dit möttes jag av schaktmaskiner (grävskopor, traktorer, bulldozers osv) som var mitt uppe i att riva ner hela fabriken till grunden. Det jag trodde skulle vara fotograferingen of my dreams blev ingenting annat än en framstressad hetsklickning som varvades av utskällningar från förmannen för rivningsprojektet med vad som måste varit en hel näve grus i ansiktet, ögonen, byxorna, kameran osv (det dammade om maskinerna) och ljudet av mitt hierta som sprack i mitten när väggen jag gått en hel vinter och väntat på att fota revs minuten efter att slutaren stängts. Jag fick bokstavligt talat be (snällt) maskinförarna att vänta i några sekunder så att jag fick fota de få väggarna som var kvar och jag hade bara ren tur att den ena av dem var fotointresserad och lät mig (tack min fiende, tack min vän)
Det var som du förstår långt ifrån optimala förhållanden och det starka kala ljuset från vårsolen är fortfarande svårt för mig att bemästra och det gjorde det hela till ett ännu större fiasko än vad det skulle kunnat vara. Jag önskar att jag kunde få göra det i lugn och ro, göra det rätt. Men det blir svårt då hela fabrikskomplexet enbart är en grushög idag. Dethär är någonting som vi aldrig kommer att få tillbaka.
Ställer man det på sin spets (som vi så ofta gör) så krockar hela situationen fatalt med lagar och regler om en artists äganderätt till sitt verk (som i sin tur helt avgörs av varesig artisten har pengar och resurser till att upphovsrättsskydda sitt material) med den grundläggande materiella äganderätten (fastighetsägare i dethär fallet). Det hela omöjliggörs av vårt sammhälles syn på vad som är (eller i dethär fallet inte är) konst och därmed kultur, speciellt med tanke på vår nolltolerans mot all form av otillåten gatukonst.
Jag vet att jag skäller upp för fel träd, men jag kan inte låta bli att trasas sönder på insidan när jag ser vår (nu slutar jag räkna migsjälv till medelmedborgaren) allt för ofta kortlivade konstform om och om igen tvättas bort, saneras och (som i dethär fallet) rivs. Ska vi verkligen, om 100 år, minnas vår nolltolerans mot individers kreativitet eller går det inte att känna att någons känslor och åsikter är värda någonting att bevara? Trots att du, just nu, kanske inte förstår det? Jag lovar dig, vi förstår inte allt men att bara förstöra saker som man inte förstår är främlingsfientlighet. Förlåt mig för att jag karvar paraleller i sten men jag försöker bara få dig att förstå att det som kanske är grus för dig är guld för andra.
Är det över huvud taget möjligt att få någon att bry dig?
Jag läste i det senaste nummret av Underground Productions om hur två killar (Jacob Kimvall och Tobias Barenthin) ansökt om att kulturmärka fyra byggnader med graffitimålningar i Stockholm. Målningarna är från mellan 1989 och 1994. Vidare i artikeln står det att den ansvarige för Byggnadsminnen på Stockholms Läns Länsstyrelses Kulturmiljöenhet säger att kulturarvsmärkning troligtvis inte är det bästa för graffiti men att det är en viktig fråga och att det är viktigt att uppmärksamma ämnet.
Om ett sådant förslag skulle gå igenom skulle ägaren av den kulturarvsmärkta ytan vara ansvarig för dess bevaring för framtiden. Om ett sådant förslag (mot all förmodan) skulle gå igenom skulle det inte bara vara bra för bevaringen för just de aktuella målningarna men även en referens till att det faktist går att göra det. Att det faktist går att bevara sådant som är viktigt för långt ifrån alla just nu, men avgörande för samtliga i framtiden.
Språktanten hälsar grattis till att du äntligen lyckats stava D-ordet rätt.
Måste bara säga att sen ja hittade din sida e ja här rätt ofta. Ja älskar & läsa allt du skriver & kolla på alla dina underbara bilder. Du gör magi med kameran, du kan verkligen få vad som helst att se helt fantastiskt ut. Keep up the good work! =)
Hej! Tänkte bara passa på att skriva en liten rad här :) Har kikat in här några gånger, o det är verkligen kul att läsa vad du skriver, o se alla dina fina bilder. Du är grym ju!
Lite tråkigt att jag bara jobbar natt nuförtiden. Saknar våra pratstunder :P Krams
