lifter

Det har gnällts rätt mycket på dethär huset, vilket inte är helt oväntat då det gnälls på verkligen allt, hela tiden, skoningslöst och utan undantag. Men har du någonsin funderat på hur många städer som har en alldeles egen Allspark? Jag tror att vi är ensamma om det (för det finns bara en allspark, därav kriget mellan Autobots och Decepticons). Hur som helst, jag tror det största problemet "folk" har med konserthuset (förlåt, konsert och kongress) är att de tror att det enbart är till för "överklassen" (komiskt med tanke på att majoriteten av våra innevånare hör till överklassen. Om man jämför med typ Sierra Leone eller Tchad. Kom ihåg att vara glad för det du har emellanåt).

Nu ska jag försöka vara lite objektiv (oj, fotohumor. Titta på mig, jag är ett objektiv! hahaha)
Jag kan förstå att folk reagerar på och känner att huset mest är till för överklassen men jag tror mest att det handlar om att gemene man inte känner sig "fin nog" för konserthuset. Jag kände mig ju inte direkt välkommen när jag kom in, men det var nog bara min egen inställning och förväntning för jag är van vid att behandlas som en snattare var jag än kommer (det värsta är att jag faktist har börjat förvänta mig det och till och med slutat tänka på det tills någon som jag tar sällskap med påpekar det) men jag hade sett en bild i på en av våra lokala talanger Bobby Sandz i en av våra lokala tidsskrifter när han satt i trapporna i Konserthuset (sjukt snygg bild) och jag kände mig manad att gå in och ta egna bilder på Uppsalas läckraste rulltrappor (den här ovanför).

Första gången jag gick dit trodde jag inte att det skulle vara öppet, men det var det (uppenbarligen) dock trodde jag faktist inte att jag skulle få härja fritt (nåja) där inne så jag gick snällt fram till receptionsdisken och frågade om det var fritt fram för mig att kliva in och fota och de skrattade nästan åt mig för att jag frågade, "självklart, det är bara att kliva på". Såklart. Där inne var det fullt av kostymkillar så jag kände mig inte direkt omfamnad den gången. Men idag när jag gick dit så träffade jag Karin med stort K och hon kunde detdär med att få mig att känna mig mer än välkommen (och nästan lite kär).

Hur som helst så hjälpte hon mig med att försöka få tag på någon ansvarig som kunde fatta beslut/ta sig tid till att släppa upp mig dels in i stora föreställningssalen för en session (foto då, ingen föreställning tyvär) men jag försöker även tjata mig upp på taket för där uppe bara måste det vara coolt. Förmodligen kommer jag att behöva tjata ihjäl mig och troligtvis helt inte lyckas, men med en liten bit tur och min fenomenala övertalningsförmåga så borde det ju (väl?) gå. Om jag lyckas kommer ni att märka det.

Respekt.
Det är fruktansvärt kul att se hur folk reagerar när man står och pekar med en kamera. Framför allt möts jag av en enorm ödmjukhet, hjälpsamhet och respekt. För i praktiken så kapar jag av någons väg där jag står och joxar men nästan oavsett var jag än är (förutom där det är fotoförbud då) så gör folk verkligen sig besväret att till exempel ta en liten omväg och gå bakom mig istället för framför mig (framför kameran). Det är ju naturligvis väldigt tacksamt även fast jag inte förväntar mig det. Men när jag tvingas integrera med någon (typ be om lov eller hjälp) så är folk verkligen hjälpsamma och anstränger sig för att jag ska få det jag vill (och jag är förtjust i att få som jag vill). Här om dagen fotade jag till exempel en sak mitt på en trafikerad väg (bilder kommer, snart) och inte en enda bil varken tutade eller körde demonstrativt nära. Jag uppskattar det verkligen (tack för all hjälp!).

Jag hade en bra dag.