Zombiefic(a)tion

In case of emergency, köp ett par böcker.
Solen skiner inte jämt som ni vet. Jag vet det alldeles för väl. Som ni kanske har läst så har jag en enorm förkärlek till elektronikprylar, framför allt min älskade hemelektronik och all sysselsättning den konstant förser mig med. Men ibland (berätta inte det här för någon) så brukar jag vara så bakåtsträvande att jag sätter, eller ännu oftare, lägger mig och läser en bok. Eller i dethär fallet tre.

39268-292

Favoritgenren.
Min absoluta favoritgengre i alla mina underhållningsformat är utan tvekan och motstånd skräck. Oavsett om det gäller tevespel, film eller som i det här fallet böcker så finns det ingenting som stimulerar (fult ord fyllt med dåliga sammanhang, men det är det bästa jag kan komma på) mina sinnen lika mycket och på samma sätt som skräck. I dethär sammanhanget går det oftast att dela upp människor i två fack; de som älskar skräckmedia och de som avskyr det. Jag undrar varför det är så, att endel av oss inte kan låta bli att sätta sig ner och skrämma sigsjälv halvt från vettet, medans andra knappt klarar av att tänka på det.

Skräckfilm är dock det minst bästa mediet för skräck, men det är för att film oftast (med väldigt få undantag) är det sämsta sättet att förmedla en berättelse. Jag tror att det är för att när du tittar på en film så är du helt passiv och har inget sätt att påverka det som försiggår. Det kan ju vara en av anledningar till varför skräckfilmer är så effektfulla, för att åskådaren inte har något annat val än att snällt (om än motvilligt) sitta och titta på hur en berättelse just berättas. "Men vänd dig om! Han står ju där!", känns det igen? I det (och de flesta, med väldigt få undantag) sammanhanget briljerar tevespelen. Där är det inte en berättelse som sker någon annan, där händer den dig. Du själv är ansvarig för att lösa problemen som uppstår och du kan inte bara sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt dig. Förstår ni då, ni som inte spelar tevespel, vilken traumatisk upplevelse ett skräckspel kan vara?

Sen har vi det, nu för tiden, något bortglömda formatet böcker. Ingenting slår ett riktigt bra tevespel, men tevespel är utvecklade av människor som generellt (med väldigt få undantag) har ett förvånandsvärt dåligt sinne för detaljer som oftast bortförklaras med tidsbrist och mer ofta än sällan gör små missar som kan ha förödande konsekvenser för spelaren om denne (jag nämner inga namn) baserat hela sitt liv på vikten av de små detaljerna gör så stor och avgörande skillnad. Där tjänar böcker in poäng då de oftast är skrivna väldigt generellt och oftast (med väldigt få undantag) inte går in på smådetaljer som riskerar att vara felaktiga. Det är, troligtvis, som med allt annat baserat på plats eller tidsbrist. Det är, som sagt, förödande i film och tevespelsammanhang men kan vara fördelaktigt i skönlitteratur för böcker som man började läsa efter att man fyllde unjefär 15 år gammal är oftast inte illustrerade (kom ihåg att vi inte pratar om serietidningar, det kan vi göra någon annan gång) och lämnar det största ansvaret för visualiseringen åt åskådarens fantasi. Det tycker vi om.

Så när ska jag börja skriva om böckerna istället för allt annat?
Det ska jag göra alldeles strax, först ska jag skriva om min favoritgenre i min favoritgenre. Det vi från och med nu refererar till som min favoritsubgenre [:favv-o-rit-subb-changer]. För tar man en djupdykning (håll andan nu, ha ha) i skräckhavet så hittar vi unjefär hur många subgenrer som helst men jag ska försöka hålla mig kort då jag redan skrivit mer än jag trodde att jag skulle göra idag. Det jag är absolut svagast för, den sortens berättelser jag oavsett medium tycker absolut bäst om, helt utan konkurrens, är zombieberättelser. För att zombies är de absoluta och ultimata antagonisterna i vilken berättelse som helst. Till synes och enskilda relativt ofarliga, men vid närmare inspektion är så fruktansvärt förödande. Helt underbart. För till zombieberättelser hör, förutom den självklara rädslan för smärta, isoleringen, desperationen, paniken och absolut inte minst den mänskliga psykologin. Det faktum att folk (i zombieberättelser nu då) alltid har en tendens att tro att de inte blivit smittade av zombieviruset när de blivit bitna, att deras nära och kära fortfarande är sigsjälva, trots att de sedan länge förvandlats till vandrande, köttätande, stinkande lik. Det bidrar alltid till extra smaskigt bra delar i dessa historier.

Nu kommer böckerna.
Jag trodde inte jag var en såndär som bara kunde sätta sig ner och sträckläsa en bok hur som helst. Inte för att jag egentligen hade något emot tanken, det va bara det att jag trodde att det inte över huvud taget existerade böcker som jag skulle tycka var intressanta nog att faktist läsa ut. Jag hade så brutalt fel.

39268-293

Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist
Första gången jag fick höra om en bok som jag kom att läsa ut var för några år sedan när jag hörde ett program på P4 när de intervjuade författaren John Ajvide Lindqvist om hans böcker. Jag kommer inte ihåg exakt när det va, men det va ett par år sedan. Jag kommer heller inte ihåg allt de pratade om, men jag kommer, som om det vore igår, ihåg när de läste upp den lilla sammanfattningen som brukar stå på baksidan av böckerna så att man ska ha en liten aning om vad man ger sig in på och när jag hörde den så kunde jag inte stå emot att springa (eller åteminstone gå fort, som fan) ner på stan dagen efter och köpa mig ett alldeles eget exemplar av den. Det årets bästa köp.
"Stockholm, 13 Augusti 2002. Efter en långvarig värmebölja svävar ett elektriskt fält över staden. Lampor kan inte släckas, maskiner kan inte stängas av. Utbrottet når sin kulmen i en kollektiv huvudverk och kaos hotar. Plötsligt är det över, men någonting har hänt". Så lät det och hur skulle jag kunna låta bli att läsa denhär boken?

Det är helt omöjligt för mig att föklara vad jag tycker bäst om med denhär boken. "Den generella stämningen jag får av att tänka på den" är kanske inte tillräckligt detaljerat? Nej, kanske inte. Men John Ajvide Lindqvist har en berättarteknik som är helt oöverslagen och det känns som att han anpassat sitt språk och sin författarstil bara för mig. Boken tjänar inga bonuspoäng hos mig för att den är skriven på svenska, det spelar mig inte så stor roll. Men däremot att den utspelar sig i Sverige, i nutid och bland karaktärer som inte är helt olika migsjälv, gör det nog lättare för mig att relatera till den.

Egentligen bryter denhär boken mot mina generella zombieregler för vad som är rätt och vad som är helt oacceptabelt då det inte rör sig om några klassiska zombies utan den handlar mer om, som titeln föreslår, odöda. För helt plötsligt en Augustidag så vaknar alla de som inte varit döda länge nog att ha förmultnats. Och de vaknar inte och börjar stöna och halta runt och äta människor, utan de vaknar och typ... sätter sig upp och bara finns igen. Han har gjort boken på det sättet som jag tycker bäst om, som en dokumentation av händelser som faktist hände och han har gjort det väldigt trovärdig. Till exempel har han (påhittade) sändningar från Eko-nyheterna på p3, nyhetsinslag från TV4 och löpsedlar från våra kvällstidningar.

39268-300Degklumpen.
En av de sakerna jag minns bäst ur boken som han, John Ajvide Lindqvist, lyckats med det ingen annan författare (i hela min långa bokläsarkarriär) än, till dags datum, inte klarat av och det är att faktist skrämma mig. Inte bara genom att skapa en fruktansvärd atmosfär i min fantasibild utan faktist, som en skräckfilm, lyckats få mig att hoppa till.

Jag ska försöka att inte avslöja för mycket om denhär boken, men det har jag nog redan passerat. Hur som helst, min absolut värsta miljö för en nödsituation är nu, och har alltid varit, vatten. Vid havet eller någon vidrig liten sjö där man inte har en aning om vad det är för vidriga saker som helt orättvist lyckas leva och orientera sig under vattnet där jag inte ens från ytan kan se vad som försiggår, än mindre andas under ytan. Han berättar ögonblicket så skickligt att han leder en in i en falsk liten trygghet när man för en stund, mitt i det pågående kaoset, tar en liten mental tillflykt till några välbekanta figurer från ens barndom för att sedan förvandla hela situationen till en nödsituation där livet hänger står på spel i en våldsam kamp som bara kan förhindras genom att den inte kommer in. Låt den inte komma in.

Som jag skrev tidigare så är detta inga vanliga zombies, det enda de har gemensamt (i stort sett) med vanliga zombies är att det är människor som dött och sedan, av oförklarliga anledningar, återuppstått i en fortfarande olevande form. En odöd form. Men eftersom att det är den generella uppfattningen om vad en zombie är så kvalar den in. Med bravur. Detta är, utan motstånd, den absolut bästa boken jag läst i hela mitt liv. Han författar händelseförloppet med ett språk och en sorts inlevelse som gör det hela väldigt trovärdigt, sannorlikt och fruktansvärt intressant. Han porträtterar en trovärdig bild av hur det Svenska samhället med tillhörande regering skulle agera och reagera i den kritiska situationen som uppstår. Det är en bok som lämnade mig med ett extremt behov av att veta mer om vad som hände, mer detaljerat och ännu fler situationer som kan ha uppstått under händelseförloppet. Det finns en liten 100-nånting-sidor epilog (Sluthanteringen) som finns med i hans kortromansammling "Pappersväggar" som också rekomenderas starkt. Jag skulle kunna skriva hur mycket och länge som helst om hur fantastisk denhär boken är, kanske fortsätter jag lite senare.

Tack John, tack för denhär underbara boken. Du är bäst.

Jag köpte "Hanteringen av odöda" som årets julklapp till alla mina kära vänner det året, eller om det va året efter, det minns jag inte riktigt. Jag tror det va 2005. Då gjorde jag så att jag köpte bara "Hanteringen av odöda" till alla mina ensamstående vänner och "Hanteringen av odöda" tillsammans med hans andra full-längdsroman "Låt den rätte komma in" som handlar om vampyrer i Stockholm, även den en fullträff, till alla mina vänner som levde tillsammans med någon. Det uppskattades inte och jag tror bara att det va en eller två som faktist läste böckerna. Jag skrev ett litet, jättepersonligt meddelande på bokens första sida till var och en, den tomma sidan som jag tror är till för att skriva små meddelanden på och kanske alla kommer att läsa böckerna och se det lilla meddelandet nån gång. Med lite tur.

De andra två böckerna.
Nu måste jag gå vidare till de andra två böckerna. Jag är fortfarande helt till mig av att bara tänka på hanteringen. Hur som helst, de andra två böckerna är skrivna av en Engelsk (eller är han Amerikans, vänta så ska jag wikipedia honom... "Max Brooks (born Maximillian Michael Brooks on May 22, 1972 in New York City)". Där ser man, Amerikansk. Hur som helst, han har skrivit två böcker (säkert fler, men inte om zombies) som jag läst och blivit helt förälskad i. Även han har en berättarteknik som känns mer som ett sammanställande av ren fakta än ren fantasi och även hans böcker känns väldigt sannorlika. De utspelar sig däremot internationellt, så det blir inte samma oh-fuck-nu-kommer-dom känsla som om det vore i Sverige, men eftersom vi har så lätt att sätta oss in i det så gör det absolut ingenting. De båda böckerna skiljer sig väldigt mycket åt, kanske är det därför jag inte kan säga vilken av dem jag gillar bäst. Inte för att det spelar någon roll. Det är ju faktist ingen tävling. Håll i dig nu:

39268-297

World War Z av Max Brooks
Dethär var den första (av två) böckerna av Brooks som jag läste. Jag blev tipsad (läs vänligt tvingad utan motstånd) av en kompis att läsa den. Den är en sammanställning av intervjuer och fakta om vad som egentligen hände under det stora zombieutbrottet och det förödande kriget som följde dess spår.

Det som jag gillar bäst med Brooks båda böcker om zombies är hans sätt att döda omöjliga myter om zombies och istället ge medicinska och fysiskt möjliga förklaringar till hur de återanimerade liken fungerar och även hur de kan fungera. Max Brooks zombies är exakt korrekta zombies och porträtteras och beskrivs därefter. Inga magiska voodoovarelser med medvetanden och sympati utan enbart biologiska maskiner som blivit infekterade av Solanum viruset. Boken börjar med att berätta om hur det gick till med de första utbrotten i de fattigare delarna av världen där kommunikation och varningssystem inte existerar vilket i sin tur tillät en fast fot för solanuminfektionen som lät den växa och leda fram till det kunde konstateras att det var ett utrbrott bortom all form av kontroll. Det han, i boken, refererar till som "The Great panic".

Den utspelar sig långt ifrån enbart i USA utan den är en sammanställning av händelser som sträckte sig över hela världen och hur den drabbades av utbrottet och det tätt följande kriget. Det är kul att läsa hur den drabbade hela världens olika kulturer och hur de gjorde för att (tappert men ofta meningslöst) försöka bekämpa infestationen. Den har en väldigt stor fokus på det militära svaret på zombiehotet och hur vår moderna militärtaktik och teknologi näst intill totalt havererar inför en fiende helt utan medvetande med en oöverträffad motivation som bara fortsätter och fortsätter.

39268-301 Nu har jag helt och hållet slutat välja ut favoritdelar i dehär böckerna, det går inte att välja så det är ingen idé att jag ens försöker. Det slutar bara med att jag tycker synd om de delarna som jag inte nämner, men delar jag minns väldigt starkt ifrån denhär boken är naturligtvis "The Battle of Yonkers" där det skildras hur den Amerikanska militärmaskinen faller på knä innom loppet av bara några timmar i kampen mot de odöda.

Boken består nästan uteslutet av intervjuer från överlevande efter kriget och deras berättelser om vad som hände dem. Väldigt många av intervjuerna och berättlserna har en militär betoning, som jag är väldigt förtjust i. Det går kanske hand i hand med mitt militära överintresse. Hur som helst så har han även lyckats med att sätta extra trovärdighet bakom berättelserna när han blandar dem med moderna nutids-kriser som den pågående svälten, fattigdommen kontra rikedommen i världen och inte minst Istrael-Palestina konflikten och hur alla världens nuvarande problem sätts på sin spets och vänds helt och hållet i ljuset av våran nya, gemensamma, fiende.

Boken sträcker sig från väldigt intima och specifika händelser som inträffade enskilda personer och hur de upplevde saker och ting till väldigt globala frågor och problem som beslutades och löstes på regeringsnivå. Det är kul att läsa i hans berättelser om hur den mänskliga faktorn är orsaken till samtliga katastrofer i 100% av fallen. Det låter ju väldigt intressant, eller hur? Lägg då till att problemet är köttätande zombies, så det är allt det ovan i ren skräck och vissa partier i boken är riktigt skrämmande. Max Brooks precis som John Ajvide Lindqvist skrev om ett moment som innefattar vatten när överlevande försöker i panik fly fastlandet i båtar över vatten som är tillräckligt djupt för en människa att drunkna, men tillräckligt grunt för en zombie att få tag i simmande människor och dra ner dem under ytan. Helt fruktansvärt.

Helt underbart.

Boken är verkligen vidsträckt och väldigt nogrannt skriven. Den tar upp så många olika situationer och många av dem känns väldigt självklara men som man själv aldrig hade räknat med, hade det varit verklighet. Samma gäller politiken kring det hela, hur regeringarna världen över agerar och hur företag försöker och, tack vare mänsklighetens ignorans, lyckas sälja ett "botemedel" mot solanumviruset som naturligtvis inte har någon effekt, men genererar väldigt många fruktansvärda problem enbart på grund av människors obotliga och eviga naivitet. Han har lagt väldigt stor fokus på just paniken som uppstod under "the great panic" då allting havererade och hur människor beter sig i den paniken. Inte minst de som försöker ta sig in i mänskliga befästningar trots att de blivit bitna och därigenom smittade och därigenom riskerar säkerheten för samtliga där inne men även människor som det slagit slint för som tror sig vara zombies trots att de inte blivit smittade, att detta är ett mentalt tillstånd och inte ett sätt att medvetet på något sätt försöka lura "äkta" zombies att inte jaga dem (vilket naturligtvis inte går) och hur man ska hanskas med dessa människor. Det han gör med bravur är att visa att mänskligheten, på gott men först och främst på ont, är det största hotet mot mänskligheten. Allt i en sjukt bra bok.

39268-295

The Zombie survival guide av Max Brooks
Detta är den andra boken av samma författare som jag läste, den skrevis innan "World War Z" och det är lite så att de hänger ihop med varandra, men båda böckerna är helt utan sammankoppling och kan läsas i vilken ordning som helst. Tycker jag. Hur som helst så skiljer sig denhär boken brutalt från alla andra i den aspekten att den inte är en berättelse om en händelse utan den är just, som namnet föklarar, en instruktionsbok över hur du bör agera när zombieinfektionen bryter ut.

Boken är uppdelad i hur utbrottet kommer att ske (när det sker, för det kommer att ske. Tro mig, jag har läst boken) och de olika faserna du som skräckslagen stackare kommer att behöva gå igenom för att överleva; första försvar, följande flykt, nödvändig attack, kortsiktig överlevnad och det slutgiltiga långsiktiga livet i en zombieinfekterad värld.

Den enda nackdelen som är med denhär boken är att den är en civil guide till överlevnad där näst intill samtliga militära taktiker är totalt bortspolade då de ändå inte har något värde för folk utan militär utbildning, men det förklarar författaren i början av boken att det är just det den är, en guide till "private citizens, people with limited time and resources who nonetheless have refused to be victimized". Det är altså ingen militär strategibok inför zombiekriget, med det sagt redan på en av de första sidorna går inte min önskan om militär taktik inte att räkna som en nackdel i boken.

39268-298Boken inleds med ren fakta och förklaringar om hur zombies kan existera, varför de existerar som de gör och hur de fungerar. Han (Max Brooks) är den första som ger en utförlig och genomgående förklaring av de odödas anatomi och egenskaper. Till exempel hur de över huvud taget kan röra sig trots att de är döda, men även hur de navigerar och orienterar sig. Det är här man kommer till full insikt om hur dessa till synes intelligensbefriande varelser med slapp gångstil och total brist på rationellt tänkande absolut under inga som helst omständigheter någonsin skall underskattas. Han beskriver hur zombies till skillnad från människor inte baserar hela sin orientering på synen. Tänk bara, vi människor litar helt och fullt på våra ögon och börjar inte tillförlita oss på våra övriga sinnen fullt ut förän ögonen av någon anledning blir obrukbara medan zombies använder 100% av samtliga sinnen samtidigt, hela tiden. De använder sina ögon lika mycket som sina öron som sin näsa osv, därför har de sådant fruktansvärt övertag i miljöer där människors ögon är otillräckliga. Han tar även upp att människor bara använder mindre än 5% av hjärnan och hur solanumviruset (zombieviruset) troligtvis aktiverar de resterande delarna också och därigenom ger förklaring till varför zombies har kunnat attackera trots att samtliga av deras sinnen blivit totalförstörda.

Boken är fullproppad med packlistor, vapenegenskaper, taktiker, användbara tips och varningar. Många av dem är föklaringar till varför saker man trodde skulle vara bra egentligen är dödsfällor eller bara onödig extravikt i packningen och jag kan erkänna att samtidigt som jag har ett par saker som jag vet att jag hade gjort annorlunda och därigenom bättre är det rätt många av mina idéer som har behövts totalskrotats efter att jag läste igenom boken. Efter att man läst igenom den rätt deprimerande sanningen om hur det kommer att gå till så avrundas boken med en sammanställning av tillfällen då zombieutbrott av olika storleksgrader dokumenterats igenom historien sedan så långt tillbaka som 60 000 år före kristus, många av dem förklarar endel historiska saker som verkat till synes mystiska, fram tills nu då förståss.

Varför tror du till exempel att de forna Egypterna avlägsnade hjärnan på de döda som skulle mumifieras?

Eftersom att den är en såpass ingående instruktionsbok så vet jag inte riktigt om jag törs rekommendera den till gemene man, åteminstone inte innan man läst lite andra genrerelaterade böcker (typ de ovanför) för att verkligen sätta fart på det dolda zombieintresset som jag vet att alla har, jag är inte bara naiv och vägrar inse att folk har andra intressen som skiljer sig från mina egna utan jag är helt övertygad om att folk egentligen, som jag, tycker att dethär är det bästa som finns, bara att de inte vet om det än.

Tack för att du läste.

Kommentarer
Postat av: Petra Hansson

Erik,

mycket imponerande och jag är övertygad om att John skulle gilla det du skriver!

Och jag är så stolt så stolt, men egentligen inte särskilt överraskad!

/Petra

2008-02-03 @ 11:01:28
Postat av: annica (hannas kompis)

guld till dig! du skriver med pil och båge, och du är dessutom skapligt jävla pricksäker!
bli krönikör, bli vad du vill, bara du låter många läsa det du skriver!
dina mellanrubriker är dessutom klockrena, lagomt svävande men alltid lika pricksäkra!

/Annica

2008-02-04 @ 08:50:52
Postat av: Emma

...jag fick inget personligt meddelande i nån av mina böcker...

2008-03-12 @ 23:00:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback