DMZ

"Jag har en serietidning jag tror du skulle gilla"
Det finns en del saker som känns som att de är skapade enbart för min skull. Serietidningen DMZ är (som du kanske redan gissat) en av de sakerna. Jag kan inte låta bli att känna någon sorts samhörighet med författaren och tecknaren. Det är som att de studerat mig hela mitt liv och vid en viss tidpunkt bestämt sig för att skriva en historia och teckna upp den i serieformat enbart för att de vet att just precis jag kommer att tycka om den så mycket som jag gör. För faktum är att jag älskar DMZ.

Jag är långt ifrån först med saker och ting. Jag är rent sen med det mesta (jag har till exempel aldeles nyligen lärt mig vad som är så coolt med New Eras 59fifty-kepsar). Kanske är det för att jag oftast är för upptagen med de saker jag redan har hittat så jag helt enkelt inte letar efter nya saker, men ibland (av olika anledningar) snubblar jag över sådana saker som bara gör hela livet mycket bättre. Ibland slänger vänliga människor sådana saker framför fötterna på mig. Jag fick låna den första delen av DMZ sammlingsalbumen (som ni ser på bilderna här nedanför) av en mycket god vän till mig. Men vid den tidpunkten var vi inte mer än lite mer än bekanta vilket också gav en mystisk känsla över det hela (jag är mycket svag för det som ursäktas som sammanträffanden då de oftast verkar vara så mycket mer än just det. Så mycket mer än rena sammanträffanden). Eller så är jag helt genomskinlig...

39268-383

Demilitarized Zone, N.Y.C.
Serien utspelar sig i en inte alls avlägsen framtid på och omkring ön Manhattan i USA. En konflikt mellan de två stridande sidorna "The United States of America" och den ideologiska utbrytargruppen "The Free States". Båda består av i stort sett helt vanliga Amerikaner som inte riktigt kommer överens med varandra om hur landet skall drivas vilket har lett till ett andra inbördeskrig i USA. Båda sidorna möts med Manhattan mitt emellan dem vilket renderar ön till ett militärt ingenmansland (nu snackar vi fräcka ord) där det på grund av kriget råder totalt kaos.

Ingen bestämmer mer än någon annan över gatorna på Manhattan mer än den som har flest i sitt gäng, mest vapen och minst att leva för. En till synes ogästvänlig plats med andra ord. Men tro för den delen inte att det inte finns skönhet i förfallet, för trots att merparen av Manhattans befolkning evakuerats från ön i samband med kriget så bor det (mot alla odds) människor kvar som gör sitt bästa att överleva dagen (och inte minst natten) på det bästa sättet de kan och sporadiskt utspritt över hela staden finns det små sammhällen uppbyggda av likasinnade som efter bästa förmåga sköter om sigsjälva och varandra så gott de kan i den hagelstorm av korseld och bombregn som Manhattan är belägen i.

39268-388DMZ kretsar runt seriens protagonist Matthew "Matt" Roth som från början är praktikant på nyhetsjätten "Liberty News" men stiger snabbt i graderna till allmän överlevare då helikoptern han anländer i blir nedskjuten och exploderar och lämnar Matthew som ensam överlevare med enbart kläderna han kom i, blödande sår, en mobiltelefon och en kamera. När han förvirrad flyr för sitt liv springer han på en av seriens viktigaste biroller, asfaltsblomman Zee Hernandez, en före detta sjuksköterska, nuvarande ofrivillig fältsjukvårdare som plåstrar om honom och hjälper honom (till en början lite motvilligt) med att navigera och överleva i den stridshärjade staden serien igenom.

Helikopterns krasch och dess efterföljande explotion som resulterade i att samtliga Liberty News-anställda exklusive Matthew dog och brann upp lämnar vår osäkre, ofrivilliga, otränade, oerfarne och föga förberedda antihjälte som den enda nyhetsreportern för tillfället vid liv på Manhattan. Detta är någonting helt unikt då omvärlden saknar erfarenheter och upplevelser från den brustna staden och Matthew gör sitt bästa för att vara en objektiv och rättvis reporter när han tar på sig uppdraget att förmedla vardagslivet under bombmattan. Detta gör honom till en inflytelserik och eftertraktad person av i stort sett samtliga parter inblandade i inbördeskriget, från slummens gängledare till de stridande sidornas prickskyttar. Medaljen har två sidor och vilken som är fram och vilken som är bak är en definition under ständig förändring serien igenom och det enda som förblir konstant är att han aldrig någonsin har det lätt.

39268-384

Genre.
DMZ placerar sig väldigt bekvämt i min absoluta favoritgenre Cyberpunk. Där de mest intressanta, de postapokalyptiska historierna hör hemma för det är absolut vad denhär serien är. Många gånger funderar jag över varför jag fastnar för just den här sortens historier. En enkel förklaring till all sorts missärunderhållning är ju att av att få inblick i en fruktansvärd låtsasverklighet upplevs ens egen som mycket ljusare och enklare (anledningen till att förnedrings-teve blivit så popular till exempel), men varför känner jag mig då så hemma i dessa historier? Varför känner jag ett suckande "åh nej, inte min verklighet" varje gång jag mot min vilja slits ur dessa fruktansvärda fantastiska fantasiverkligheter?

Jag vill ju helst inte påstå att min verklighet är så hemsk att jag vill fly från den. Jag har tak över huvudet, mat i magen (nåja) och en säng att sova (nåja) i varje natt. Kanske är halvtryggheten ingenting mer än en hel osäkerhet. Kanske är jag bortskämd. Kanske har jag tråkigt. Men det är någonting charmigt och fängslande med att ta just den, vår sociala trygghet verklighet och vända den helt upp och ner, ur sitt sammanhang, enbart för att se vad som skulle hända.

39268-385

Link-Ups (ett engelskt ord för känslan av igenkännande samhörighet)
Men det är så mycket mer än genrevalet som gör DMZ till den, för mig, helt unika, odödliga och pricksäkra serien den är. Om Matthew Roth hade varit en självklar, bristlös superhjälte utan moraliska dilleman och tveksam beslutsfattningsförmåga hade jag nog aldrig kunnat relatera till honom så mycket som jag gör för faktum är att jag rent av identifierar mig med honom. Från besluten han fattar och värderingarna han har till hur han kommunicerar, hur han klär sig och till och med vilken kamera han har gör att jag känner en sjuk link-up till honom (där får ni ordet placerat i ett sammanhang. Slit det med hälsan).

39268-389Kanske är jag mitt inne i en identitetskris och fastnar väldigt lätt för karaktärer som skapas för MTV-generationens åldrande inte-tonåringar-längre för att kränga serier (för skriver du en historia som läsaren kan relatera till har du det vi i branschen brukar kalla "halva inne"), men allt det till trots och allt detta ovanför (och lite till här nedanför) är för mycket för att det bara ska passa in med min egen personlighetskris, det är nånting mer för jag kan verkligen inte förstå hur någon kan göra en serie som träffar så rätt, om och om igen. Från första sidan har DMZ imponerat mig och för varje nummer som kommer ut så fortsätter serien att sätta en ny standard som är väldigt svår att mäta sig efter. För faktum är att DMZ helt saknar motstycke för bättre än såhär, mina vänner, blir det helt enkelt inte.

En helhet är uppbygd av små delar.
För inte nog med allt det jag skrivit här ovanför så briljerar DMZ med en av de absolut mest avgörande delarna som, om det görs fel eller missbrukas, kan få förödande konsekvenser i en historia oavsett format som helst. DMZ behärskar en av de absolut viktigaste komponenterna i en helhet; Detaljerna.

För en av mina egenskaper (eller nackdelar) som oftast agerar till min nackdel är att jag är extremt (och nu snackar vi extremt) petig med små, till synes betydelselösa detaljer. Det stället där berättelseskapare (oavsett om det är tevespel, filmer, böcker eller serietidningar) brukar misslyckas fatalt är i militärutrustningens små detaljer som snabbt skiljer rätt från fel. Detta är något som "vanliga" människor kan leva ett helt liv (faktist) utan att någonsin lägga märke till, men vi som är aningens för militärt överintresserade får mer ofta en sällan en containerfull med naglar i ögonen när dessa berättelseskapare till exempel förväxlar vapen, låter skådespelare hålla dem på fel sätt, monterar sikten bak-och-fram eller helt enkelt inte bryr sig om att lära sig hur ett handeldvapen fungerar. Listan kan göras fruktansvärt lång och den fylls på (än idag, faktist) nästan varje dag med små missar som bidrar till stora misslyckanden som enbart märks av en procentandel av befolkningen och därför inte ägnas någon hänsyn.

39268-387Men jag tror att du kan gissa vilka som, med bravur, har lyckats? Ja, författaren och illustratören av DMZ. Naturligtvis finns det små missar i serien, men för en gångs skull får de fler saker om framfoten än om bakfoten. Nu får jag utfärda en liten spoilervarning, så hade du tänkt läsa serien kan du hoppa ner till nästa stycke... NU! För nu ska jag berätta om när Matthew kvicknar till i Zees lägenhet efter att han däckat när helikoptern kraschade och hon inte vet om hon kan lita på honom eller inte. Hon riktar då en en klassisk modern magasinmatad rekylmanövrerad semiautomatisk pistol mot honom och jag ser till min stora fasa hur det sitter tejp dragen över manteln och underbeslaget på pistolen (vilket är helt ologiskt för den skulle, om pistolen fungerar som den ska, rivas loss när hon skjuter alternativt hindra pistolen från att ladda om sigsjälv). Jag var då beredd att lägga ner DMZ och bara skita i att läsa den (ja, petig är jag) men jag fortsatte läsa med mina skeptiska ögon för att låta tidningen få en andra chans. Det fick den och jag fick så jag teg. För någon sida senare ber Zee om ursäkt för att hon skrämde Matt med pistolen och förklarar att manteln är trasig så pistolen inte fungerar. Det var därför den var tejpad. Det är därför jag älskar denhär serietidningen så mycket som jag gör. För den bryr sig om detaljerna.

39268-386

I <3 N.Y
DMZ är skriven och tecknad av Brian Wood och Riccardo Burchiell och gavs ut första gången i November 2005 i U.S.A. Den ges fortfarande ut i standard comic-format i lösnummer men dessa kan vara lite knöliga att få tag på. Lättare däremot är det att få tag på sammlingsalbumen som du sett på de stora bilderna i dethär inlägget. I skrivande stund finns det fyra sammlingsalbum ute med ett femte på gång nästa månad. Albumen är förvånandsvärt billiga (för att vara album och med tanke på hur tjocka de är). De kostar dryga hundralappen och finns att få tag på här, här och här.

Enjoy.

Kommentarer
Postat av: Anonym

satan, blir helt sugen på att läsa dem ;D

2008-07-21 @ 22:25:48
Postat av: Arvan

DMZ ser onekligen väldigt intressant ut. Stilen på teckningarna är inte annat än wicked sick!

Detta ska jag absolut kika närmare på!

2008-08-29 @ 12:57:40
Postat av: lifter

Arvan, gört! Det är nog ganska uppenbart, men jag rekomenderar dem verkligen!

2008-08-29 @ 14:01:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback