Slitsamt.

Jag vet inte om jag har sagt det.
Eller om jag kanske lyckats meddela det lite sådär undermedvetet, sublimt, subliminalt.. vad än det heter. Men det är verkligen svårt för mig, det här med hösten. Det här med vintern. För det är just det. Hösten i sig är ju faktist inte så farlig, den är rent utav tjusig vad det gäller färger och så, som du kanske vet. Sådär vykortsvackert som årstiderna tycks vara i våra högst modifierbara minnen (ett lånat uttryck, där av länken). För trots att det ni får är asfaltsvart avgassnö med hundpiss på så längtar ni likt förbannat efter eran vykortsvinter. Jag säger ni för jag ansluter mig verkligen inte till den skara naiva.. människor.. som faktist (på fullaste alvar) påstår att de längtar efter vintern. I deras tomma ögon ser jag ju naturligtvis inget annat än att de enbart tror någonting som konspiratoriskt placerats i deras minnesförvar för att lura folk till att vintern på något sätt är okej. Det måste vara så, för om människor bara kunde inse hur fruktansvärt inte våra vintrar är som Astrid Lindgren (eller någon annan bra) beskrev dem.

Men en sak ska jag tala om för dig: Det är fan inte okej. För helt ärligt så kan jag knappt vistas utomhus på vintern. Nästan inte alls. Tänk er att ni tappar känseln i fingrarna om ni ser en bild på snö, unjefär så illa är det. Det går inte att göra någonting, allt är kallt och kladdigt och det blir en heltidssysselsättning att hålla vita jumpadojjor vita (nej, jag tänker inte köpa några bruna kängor bara för att det inte syns att de är skitiga. Jag vill gärna veta när jag är smutsig. Jag vill även gärna veta när mitt hem är skitigt, därför har jag blanksvarta möbler och kritvita jumpadojjor, okej?!). Det finns inga dåliga kläder.



"Ljuset i tunneln kunde lika gärna vara ett tåg" som så många sade.
Ja, eller så är det en platt-teve med extra spel. För hur gör jag då, för att överleva det här halvåret utan?
Jag tror att jag redan avslöjat det och att du varit (varigt? nej, varit måste det vara för ett sår är ju varigt. Eller? Ja, om det är infekterat) klyftig nog att förstå när jag avslöjade det. Det står här uppe, några rader ovanför. Strax efter "platt". Just precis, tevespel.

De är sakerna som får min digitala klocka att inte ticka när solcellerna blir obrukbara. Inte för att min digitala klocka någonsin tickar men jag kan ju ogärna skriva om något som får det att låta som att jag har en klocka som faktist tickar precis innan jag ska skriva om tevespel, lite mer hi-tech än så är jag faktist. Jag hör ju trots allt till generationen som inte minns ett liv utan tevespel. Vilket är helt sant, för nog minns jag saker sedan innan tevespelen kom till världen. Jag minns till exempel morgonen efter att Olof Palme blev mördad. Jag var typ tre år gammal, Mor och Far var upprörda, vi hade bruna och oreange sängkläder och stämmningen var allmänt obehaglig. Jag vet inte om det berodde på sängkläderna eller det faktum att våran statsminister blivit skjuten. Nu har jag svarta sängkläder och allt känns mycket bättre så det var nog den brun-oreangea färgkombinationen som gjorde det. Eller inte.

Hur som helst så minns jag som sagt den morgonen (det var mörkt och alla var upprörda och jag blev faktist lite rädd). Jag tror att det är mitt första minne och att jag aldrig någonsin kommer att komma till poängen med dethär om jag inte tvingar migsjälv så; Eftersom att jag minns saker sedan innan jag ägde mitt första tevespel så vore det ju en lögn att säga att jag inte mindes något innan tevespelen men just ett liv utan tevespel minns jag inte för så länge jag har varit en medvetande... sak... med något som går att definiera som "ett liv" så har jag haft en spelkonsol eller en väldigt spelbar dator. Sen att det paradoxialt nog innebär att jag aldrig någonsin haft ett liv för att jag tevespelat "bort" det kan vi ta i en diskussion efter att jag dött (och hur kan jag dö om jag aldrig någonsin levt?). Jag lever inte, jag spelar.


100% lycka? Ja, faktist.
Nu får jag det att låta som att jag är spelnarkoman, det är jag inte. Spelnarkoman är man om man inte jobbar, bara spelar (så att pengarna tar slut och man får leva på gatan). Om man inte vårdar sina mänskliga relationer utan bara spelar. Jag har ett jobb som ger mig tillräckligt mycket fritid till att spela tevespel och några mänskliga relationer har jag inga. I alla fall inga som riskerar att skadas utav mitt tevespelande, om något mår de bara bättre av det. Eller något.

Under sommaren minns jag att jag, precis som sommaren innan, gnällde över att alla speltillverkare enbart släpper spelen under hösten vilket gör sommaren till en oändlig (om den ändå vore det) speltorka. Det är lite trist att under de regniga dagarna enbart ha gammla spel att damma av, men lidelsen är totalt värd det när hösten kommer och med den, spelen. För nu när det (se ovan) inte längre går att vara utomhus ens om man (och med "man" menar jag "jag") skulle vilja så är det lika oändligt (fast åt andra hållet) skönt med splonkarns nya lir att lira.

Försummande (och nu till något helt annat).
Jag vet inte om du märkt det men på senaste tiden har jag totalt försummat den här sidan (vilket märks på besökarantalet, men det är rätt åt mig). Mycket beror på inspirationsbrist till vad jag ska skriva om men jag har inte bara försummat sidan jag har även försummat en av mina två käraste ägodelar och mitt troligtvis allra största intresse (vilket till synes förvånansvärt inte är tevespel i ett inlägg om just dem). Fotograferandet. Jag vet inte varför men jag har varit nere i en liten svacka, det kan tyckas helt normalt (vilket det förmodligen är för allt jag gör är ju normalt. Tänk, jag är en standard efter vilken man kan mäta saker) men hur normalt det än kan tänkas vara så har det kännts fruktansvärt dåligt. Jag har vetat att jag inte har tappat intresset utan bara just suget, för tillfället. Det gångna tillfället.

Men nu är det slut med det, det får det tamigfan ta att vara. Det vet jag visserligen att det är för allt som snurrar i mitt huvud just nu är slutartider, bländarvärden, brännvidder och en mängd andra fräcka termer som hör intresset till. En del av det kommer nog utav att en av mina absolut närmaste fick sig ett av mina fotografier utskrivna i födelsedagspresent (hon såg det och hon gillade!) och det är något absolut magiskt för mig att få se ett av mina fotografier digitaltryckta och inramade. Det skapar ett merbehov.

Och jag vill ha mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback