Så långt ifrån en graffitimålning det går att komma

Kan inte du fota mitt barn?
Med jämna mellanrum kommer den. Frågan. "Ååh vilka fina kort du knäpper, kan inte du fota mitt/min barn/hund/whatever" från människor omkring mig. I hundra procent av fallen utan tanke på någon form av ersättning för jobbet över huvud taget. Den här sortens människor tror altså att bara för att jag är fnittrigt förtjust i fotografering och allt som har med kameror att göra tycker att det är kul att fotografera exakt precis vad som helst, inklusive deras osnutna snorungar och drägglande, hårande, loppätna byrackor.

Svaret blir alltid detsamma. Nej, det kan jag inte. Nej, det vill jag inte. Jag skulle inte göra det ens under pistolhot. Det blir inget, glöm det. Ja.. du fattar. För faktum är att jag (med väldigt få undantag*) verkligen inte tycker om barn och aktivt hatar hundar (helt utan undantag). De luktar illa, skitar ner och är så långt ifrån sammarbetsvänliga det går att komma (både hundar och barn altså) och det hela kommer att sluta med att jag kommer att känna att jag behöver sanera mig, mina kläder och hela min kamerautrustning för det kommer att skvätta dräggel och skit verkligen över allt. Så vad gör då jag när min absolut bästa vän i hela världen frågar mig om jag kan fota hans barn?

Jag gör det. Så klart.

 

Och sätter mig själv i en situation jag svurit att aldrig hamna i.
Och plötsligt så kommer jag på migsjälv med att stå hukad över en liten krabat som inte alls lyder mina uppmaningar om ligg still, titta hitåt eller börja inte grina nu fungerade inte alls. Jag kom på mig själv med att inte ha någon som helst auktoritär förmåga över den lille mannen på bilderna här ovanför. Men det är kanske lite av grejjen. För han är en lilleman och lillemän gör som lillemän vill när det passar dem bäst, även om det innebär att.. ja.. bete sig lite hur som helst. Vi behöver inte gå in på detaljer.

Så hur gör man? Hur ska jag kunna följa upp löftet om att "självklart kan jag fota den lille man" och inte bara fotografera honom utan även leverera något som denne någons förväntansfulla föräldrar kommer att tycka om. Det vet jag faktist inte och jag vet inte om de kommer att tycka om resultatet alls över huvud taget men det spelar inte så stor roll för hur fånigt det än låter så trots att vi va fyra (någorlunda) vuxna i rummet utöver lilleman så kändes det faktist som att det bara var han och jag redan efter belysningstestbild nummer två och processen var förhållandevis smärtfri. Rent rolig faktist, men berätta det inte för någon, det är dåligt för min image.

Hur som helst, välkommen till världen Noa.
*Gabbi, Noa och Nova

Kommentarer
Postat av: Hannie

<2

2009-04-22 @ 21:18:40
URL: http://cedella.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback