Tillbaka

Till ett renare Berlin.
Så vi bestämde oss, för ett ganska bra tag sedan, för att helt enkelt åka tillbaka. Tillbaka till platsen där allting började (mer eller mindre, för att mycket började där men mycket började långt, långt innan) Tillbaka till det som blivit ikonen för planlös lycka, det som för oss är platsen som vi mentalt flytt till under ett helt år av vinterhalvår (känndes det som, åteminstone då, innan våren kom).
Välkommen förresten, våren. Du är försenad efterlängtad. Förlåten.



Det jag menar med ett renare Berlin är ingen metafor för någonting, det betyder helt enkelt att Berlin kändes precis som det gjorde förut (precis som det alltid gör?) fast renare. Som att staden blivit lite städad. Vad det beror på vet jag faktist inte, det kan vara så att allt damm och all smuts (förhållandevis) blivit på något sätt bortspolad av vintern som varit. Svårt att tro det egentligen, men jag har hört att vintern kommer även till Berlin (staden där solen alltid skiner).

Och av någon anledning (jag kommer till det strax) så kändes väggarna inte lika fyllda av färg (spraymålad altså). Jag såg betydligt mycket mer rena väggar den här omgången än förra gången vi va där. Naturligtvis va det inte så utan det beror nog snarare på att i stort sett va det enda som jag såg och ville se förra gången då det i stort sett va den enda anledningen till varför jag ville och åkte just dit.



Men inte den här gången.
För den här gången så åkte vi dit enkom för att gå i våra egna fotspår. Ingen mental flykt som jag nämnde tidigare utan en fysisk. På riktigt. Att få se allting igen (wow, det låter verkligen deppigt när jag skriver det, men det varken va, är eller någonsin kommer att vara).

För det finns faktist ingen speciell sak med staden som går att sätta fingret på och säga att "just det här är anledningen till varför jag ville hit och kommer att längta tillbaka varje gång jag åker här ifrån" utan det är bara något speciellt. Om det inte vore för att jag tycker att det känns lite väl emo-poetiskt så skulle jag skriva att "det ligger något i luften, en sorts stämmning som gör hela upplevelsen" men efter som att jag varken är emo eller särskillt poetisk så kommer jag helt enkelt inte att skriva det.



En annan anledning till varför Berlin kändes renare denna vända kan vara att vi mot all förmodan, helt slumpmässigt och utan att planera det råkade hamna i Berlins typ.. tre.. enda riktigt turistvänliga områden. Det ena, vars soltak ni ser här ovanför, är Sony Center. Av någon anledning så är det stället och området omkring en riktig turistmagnet. Jag förstår inte riktigt varför för det ligger inget av särskillt högt historiskt värde i närheten, bara höga blanka rena "fina" hus. Kul att se, kanske. Egentligen inte, men det är väl en lyxgrej som gör att det är så många turistas just precis där. Beats me. Det va dock kul att se det i kanske fem minuter då det är stort och jag per automatik är imponerad av stora saker, men det blev tröttsamt fort (troligtvis på grund av alla tjockisar med turistkartor, glass och billiga dåliga kameror med sunkiga kit-objektiv och kameraväskor som skriker råna mig, råna mig nu!

Nej, usch. Och därför blev det som sagt väldigt snabbt dags att dra sig där ifrån. Och då kom vi till det stället som jag faktist tänkt lägga ner energi för att leta upp bara för att se det (jag vet inte, det finns väl en liten turist innom mig också som jagar sevärdheter, eller så har det faktum att andra världskriget förföljde mig som barn satt spår jag aldrig kommer ifrån. Jag kan berätta mer om det någon annan gång men nu börjar den här parantesen bli för lång). Var va jag nånstans? Äh, skitsamma. Vi hittade i alla fall jude-förintelse-minnes-monument-grejjen som faktist är rätt imponerande.



Nein, gitaun, ziz not allaud! (No, get down. It's not allowed)
Jag vet faktist inte vad som är hela grejjen, men jag vet att det är en sorts minnesmonument. Det och att man inte får stå på dem (naturligtvis). För det är ju ett flertal monument, som du ser. De är från knähöjd på det lägsta stället till kanske fyra-fem meter om min avstånds-från-marken-bedömning inte är helt ur fas. Det betyder att står man vid botten av betongblocken så syns man inte (som du ser på bilden, stället var verkligen packat med turistas och snorungar som lekte någon sorts löjlig du-kan-inte-ta-mig bland minnesmomnumenten från en utav världshistoriens vidrigaste händelser). Respeklösa barn.

Den enda förutom turister och deras snorvalpar var en vakt (anledningen till underrubriken här ovanför) som tyckte att jag inte fick klättra upp för att få bilden (även den här ovanför). Det kan man ju förstå, det gjorde jag också men alldeles för sent. Nu skäms jag faktist litegrann (förlåt vakten, och förlåt ni sex miljoner som monumenten är uppresta efter). Okej, kanske inte så lite. Jag skämms alltid jättemycket när jag åker fast för någon liten förbudsak. Det hände ju inte så mycket mer än att han sade åt mig på taskig engelska och jag sa "Sorry" (så uppfostrad som jag är) men ändå. Jag borde veta bättre, vilket jag gör. Jag kan bara inte hejda mig ibland. Usch, nu svävar jag ut igen (visserligen inte från någonting, men..) jag byter samtalsämne (kan man verkligen skriva samtalsämne i en textad monolog?).



Borttappad i samtals monologämnet.
Man kanske bara skriver ämnet? Jaja, hur som helst så va det tredje turiststället vi hamnade på den stora passagen vid Under-den-Linden (Brandenburger Tor säger uppslagsverket sambon att det heter). Det stället är så fatalt tråkigt och bara laddat med internhumor så jag tänker inte skriva något mer om det. Istället blir det lite om hur vi (som jag skrev tidigare) gick och åkte i våra egna fotspår. Återsåg alla våra S-bahn och U-bahnstationer, vårt förra hotell, korsningar, och Straßes som vi gått på så många gånger förut (för när vi är ute på äventyr så går vi ofta i något som liknar cirklar så om vi besökt en stad en gång har vi gått på flera av gatorna många gånger under samma besök. Jag vet, det är lite rörigt men det är så vi fungerar. Fråga bara Starbucks på Rosentalerstraße).

Fast den kanske heligaste straßen av alla straßes är Wienerstraße. För där ligger stället som är det enda stället i Tyskland som vi besökt oftast förutom självaste Alexanderplatz. För på Wienerstraße ligger Berlins veganvänligaste matställe. Halva anledningen till resan (visserligen beroende på vem av oss två du frågar). Den mer än bara hamburgerrestaurangen Yellow Sunshine som bara serverar Vegetariskt och ingenting annat. Det stället där vi äter varje kväll vi är där och fortfarande blir lite ledsna när vi är där sista dagen på resan. Orden räcker inte till och det har nu gått fyra hela dagar sedan jag va där senast och jag är fortfarande inte hungrig. Och det kommer från någon som egentligen inte ens tycker om mat.

Och förresten.
Bara för att jag skrev att staden kändes renare så betyder det, som jag skrev, inte att Graffitin på något sätt avtagit över huvud taget. Tvärt om. Ingenting av det som va där förra gången har blivit bortsanerat, den enda skillnaden är att det nu hade kommit upp nytt, kommit upp mer och på vissa ställen till och med fyllts i där det nötts bort.

Under de månaderna som gått sedan senast så har det dessutom dykt upp märkbart många fler lagliga graffitijobb i mer eller mindre kommersiella syften vilket vittnar om att acceptansen eller rent utav uppmuntrandet av graffitini Berlin bara ökat.

Och med den har utbudet av graffiti-butiker (motsvarande) öppnat för det va ett märkbart antal fler än förra gången. Visserligen är de flesta utav dem helt inriktad på graffiti och ingenting annat utan alla är väl lite mer eller mindre "livsstilsbutiker" som säljer kläder och krafs lika mycket som de säljer burkar och caps (caps är graffitiordet för munstycke, man kan köpa munstycken till sin sprayburk för att få lite olika effekt på färgstrålen). Det är ju knappast som att det gör något att de är fullpackade med fina kläder och roliga skor, men det var något speciellt med att se butiken "OverKill" som ligger på Köpernickerstraße då de inte hade någonting annat än sprayburkar och en och annan graffititidning som låg på disken. Sjukt hårdkokt. Hur det ser ut nu för tiden vet jag dock inte, deras hemsida vittnar ju om ett utökat sortiment på livsstilsfronten och vi åkte aldrig dit den här gången så jag har ingen förstahandserfarenhet om hur det ser ut i dagsläget.

Jag vet inte, men jag tror det kallas utveckling.
Som jag sa tidigare så va mycket av den gamla graffitin kvar (sa jag förresten att de näst intill aldrig sanerar graffiti i berlin? Jag har läst att de faktist har en anti-graffitienhet i Berlin, men tydligen består den av unjefär en gammal gubbe som sköter sitt jobb ifrån en kontorsstol och sedan så består bötes-straffet för att åka fast med att olovligen måla väggarna i staden av mellan 100 och 1000 euro. Ingen större ekonomisk risk med andra ord). Men som sagt, mycket av det gammla klassiska va kvar. Både det enkla svart-vita hastiga och de högt placerade penselmålade uppmaningarna av olika slag som målas från taket och neråt som är så typiska för just Berlin.

Men utöver det vanliga och det gamla så har det nya blandats av dels gästmålare från andra delar av världen som tagit med sin egna stil (typ pixação stilen som har sina rötter i São Paulo) men även de inhemska målarna har börjat ta lite större friheter med sina egna former och färger. Vilket naturligtvis är offantligt roligt att se att även en stad som är till synes mättad av Graffiti fortfarande inte hamnar i någon sorts mentalt utvecklingslås som ofta händer i städer där Graffitikulturen är utbredd. Faktist så sker det både i de stora och små städerna med både stora och små Graffitiscener. Det är oftast en nedåtspiral utan utveckling, tyvär. Men någon gång någon stans i varje stad så sker en sorts revolution (skulle man kunna säga, om man ville vara dramatisk) som kommer in och vänder upp och ner på hela kulturen och sätter fart. Sätter liv. För det är en levande konstform och ingenting annat.



Överdos.
Jag kommer nog aldrig att tröttna på det tror jag. Visserligen har jag bara gjort det vid två tillfällen (men flera gånger vid varje tillfälle) men jag har svårt att föreställa mig hur det ska kunna bli tjatigt. Även fast man, efter ett par dagar blir lite "fartblind" så är det något speciellt med att sätta sig på ett S-bahntåg som går i en ring runt hela Berlin och inte göra mycket annat än att bara titta på de färglagda murarna på båda sidorna av tåget som är helt täckta av målningar, mil efter mil. Det gäller bara att bestämma sig åt vilket håll man vill titta, åt höger eller åt vänster. För vilket håll du än tittar åt så är det lika mycket på andra sidan. Man får helt enkelt ta och åka flera varv, vilket vi gör. Naturligtvis.

Resans slut.
Och precis som förra gången så tog dagarna vi hade utmätt slut och det va dags att åka hem. Varje gång vill jag inte åka hem, inte åka därifrån. Inte åka bort igen. Varje gång (av två, hittills) så är det lika sorgligt att ta det sista tåget för dagen iväg till flygplatsen och inte veta riktigt när det blir jag kommer tillbaka nästa gång.

Det vet jag faktist inte och när vi (och med vi menar jag naturligtvis mig själv och min fantastiskt tålamodiga flickvänn Hanna. Den som varit med mig båda gångerna nu och om jag är snäll kanske hon följer med mig nästa gång). För faktum är att när vi va där den här gången så hade jag en sorts känsla av att jag kanske inte kommer att komma tillbaka, med rädsla av att det skulle bli tjatigt, men nu så här i efterhand när jag kommit tillbaka till Svarje och insupit den skitnödiga atmosfären som finns utspridd över hela vårt land så har jag bara blivit mer och mer övertygad. Jag åker tillbaka. Nästa år. Så vad säger du älskling, följer du med igen, nästa år?

Kommentarer
Postat av: pxpxpx

Jag vill också åka med. Men ni / du får fota grafitti själva. Jag har massa skitnodiga grejer jag måste gora. Och det är inget jag vill utsatta dig eller Hanna för. :)

2009-04-25 @ 20:06:26
URL: http://pixelpusher.se
Postat av: Bits

Hmm...med tanke på missödet med att vi den här gången glömde bort att återbesöka hello-little-birdie-mannen-med-krukan-på-huvudet vid Senefelderplatz känns det nästan värt det, som revansch.



Och det är väl inte så konstigt att man inte fattar att man inte får stå på det som alla andra tröjan-runt-knuten-runt-magen-och-kameran-på-bröstet-eller-i-fult-fodral-i-bältet-turister sitter på.

2009-04-25 @ 20:39:34
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: cat

be entertained

2009-05-16 @ 14:34:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback