BCN

Semester
Jag vet inte om det är någon som märkt det, men jag har visst tagit ett sommaruppehåll här ifrån sidan. Och det blev visst ett uppehåll som sträckte sig från slutet av våren till början av hösten (där vi är just nu, jag anar mörkare kvällar och varmare vitbalans på löven, obs, fotohumor).

Det va aldrig min tanke eller mening, att ta ett uppehåll. Nu börjar det här låta som ännu en ursäkt till varför någon (jag i det här fallet) vart dålig på att uppdatera mig på internet och det är precis vad det är, en ursäkt. Det har bara kommit en kolosal mängd saker (egentligen bara en) i vägen från blogguppdaterandet. Någon gång när jag kommit ikapp mig så ska jag förklara vad det är för något, men det får förbli en cliffhanger så länge för nu backar jag tiden till sommaren och början på semestern (som visade sig ha en längd utav episka proportioner)

Barcelona
Vi tog oss (jag och min mycket bättre hälft) beslutet att skippa den första planen för semestern som innefattade att sätta sig på tåget söderut och åka runt i Europa, framför allt till den lilla staden Basel i Schweiz för att leta graffiti från en viss speciell målare som jag har en softspot för. Det i sig hade blivit ett fantastiskt äventyr men när vi började faktist kolla på hur mycket det hade kostat så blev jag helt kallsvettig. Jag har nämligen fyllt inte ungdom länge och på SJs språk betyder det att jag måste betala mer än vad jag tjänar på ett helt år typ för att ta tåget en ynka meter. Tänk då hur mycket det hade kostat att åka hela vägen ner till Schweiz. Så nej, det blev inget. Istället blev det Barcelona, där tidigarenämnda bättre hälft har en syster som bor och vips blev resan marginellt fantastiskt mycket billigare.



Kultur
Jag har nog aldrig varit i spanien tidigare. Åteminstone inte så långt mitt frivilliga minne sträcker sig, jag kommer någonstans i närheten av ett minne om Kanarieöarna men den delen av min hjärna är avspärrad så den skiter vi i. För i mitt medvetna liv så har mina resor i Europa sträckt sig till relativt nära Sverige. Berlin framför allt, men nu när jag skriver om det så anar jag  något om någon konfirmationsresa i Frankrike som jag också försöker förtränga så vi säger att tyskland är det längsta söderut jag rest i EU. Så.

Bra.

Så ifall du inte visste det så skiljer sig Spanien rätt mycket ifrån typ.. Uppsala. Det skiljer sig rätt mycket från Sverige rent generellt skulle man kunna säga och man märker att man är långt hemifrån (en förvuxen pojke flera mil hemifrån med allt som hör där till) och även om Barcelona är en rätt cool stad så känns den nästan lite slösad på mig. Litegrann. Eller, nej, det kanske är fel formulerat men staden har definitivt mer att erbjuda än vad jag är intresserad av att ta del av. Så säger vi. För jag är inte så förtjust i shopping, att turista (tjocksmockar i beigea shorts som är kortare än mina kalsonger med kompaktkameror runt halsen som alla fotar samma sak), att ligga på playan i flera timmar (45 minuter, sen fick jag nog) och historiska sevärdheter brukar jag inte finna så värda att se. Och kroglivet som tillsammans med stranden är de mest rekomenderade och enskilda anledningarna att åka till Barcelona är helt bortslösade på mig.



Frustration
Något som jag tycker är väldigt frustrerande med att komma till en ny stad är att det är så fantastiskt lätt att hitta de ovan nämnda sakerna men så otroligt svårt att hitta de sakerna jag vill se och uppleva. Mycket beror nog på.. eller.. det beror nog helt och hållet på att jag inte själv vet vad jag vill se för någonting utan jag måste helt enkelt leta upp det själv. Men en av de sakerna jag bara absolut måste se när jag kommer till en ny stad är stans graffiti och den är lite förrädisk att leta efter för bortsett från Berlin så saneras det ju som ni kanske vet vid det här laget rätt friskt världen över och det har en tendens att vara lika olagligt var man än åker någon stans. Vilket i sin tur gör att graffitin är dold och man måste leta, noga och länge, för att hitta den. Förutom i Berlin då...

Det betyder ju naturligtvis inte att graffitin är obefintlig, tvärt om, den finns ju där bara man letar lite. Och graffitin i just Barcelona, den jag hittade i alla fall, är väldigt spartansk och den va i stort sett på två olika sorters ställen. Antingen på rulljalusier till butikerna i staden eller på lagliga väggar som fanns i små fläckar utspridda över staden.

Däremot så har jag, lite till min fasa, upptäckt att jag blivit... vad ska man säga... anal... när det gäller graffiti. För några år sedan när jag fick upp ögonen för graffiti så nöjde jag mig med i stort sett vad som helst men allt eftersom jag tagit del av graffitin världen över så har jag
(tyvär måste jag erkänna) blivit lite utav den sortens fåniga finsmakare (usch, det tar emot att skriva det) som inte finner graffiti på lagliga väggar som särskillt spännande. Alls.

För på samma sätt som jag får en dålig stämmning i kroppen när jag går på de diverse graffitiutställningarna landet runt så för lagliga väggar med sig samma krypande obehagskänsla. Det är känslan man (åteminstone jag) får när jag till exempel såg en älg på skansen och någon månad senare under min värnplikt i Arvidsjaur helt plötsligt stod femton meter från en BEST till älgtjur som glodde mig rakt i ögonen. Mitt ute i skogen, mitt ute i ingenstans. Jag och mina kamrater va visserligen beväpnade till tänderna vid tillfället (och jag fick hejda min kulspruteskytt från att följa sina instinkter) men där ute i skogen, där blev jag rädd. Där gjorde den ett intryck som fick mig att känna mig som en bananfluga i jämförelse. Och nu menar jag ju inte att graffiti är någonting som du behöver vara rädd för, alls. Men den är likt ett djur på en djurpark helt tagen ur sitt sammanhang och man kan inte riktigt begripa vad det är man ser när man bara får se ett fragment av den totala upplevelsen. För på samma sätt som älgen på Skansen är mer än den nedtrampade gräsmattan och betongmurarna runt honom så är graffiti mer än en uthuggen detalj tagen ur sitt sammanhang. Graffitin är ett djur som man ska se i frihet och det handlar lika mycket om vad som är runt om den som den själv.

Kom bara ihåg att graffitin är lika rädd för dig som du är för den.

Nu är det ju lika ironiskt att jag baktalar graffitiutställningar som att jag själv lägger upp bilder på den. Ibland har jag ju funderat på varför jag gör det, tar alla dessa bilder och skriver all denna text eftersom att jag tycker att man ska vara där själv och se, känna och lukta hela upplevelsen och inte bara sitta och ströklicka på internet eller gå sakta och tyst på ett museum eller en utställning.

För något år sedan så va jag på en graffitiutställning i Västerås som gav mig en jättekonstig känsla i kroppen för den va uppgjord som ett museum. De hade till exempel gjort en monter med "en typisk graffitimålares rum" där de lagt ut prylar som "typiska graffitimålare" har. Där låg flera av de tevespelen jag själv spelar, många av de leksaksfigurer jag själv har och en filmhylla med några av mina absoluta favoritfilmer. På väggarna hängde affischer som jag vid någon gång i mitt liv själv prytt mina väggar med och brevid "den typiska graffitimålarens rum"-montern så fanns ett gäng skyltdockor med "typiska graffitimålares kläder" och just den dagen hade jag exakt likadana kläder som den ena av dem fastän mina va i andra färger. Det kändes jättekonstigt. Det kändes som att de visade upp någonting som existerat förr i tiden men som inte finns kvar längre och jag kände mig som att jag levde i framtiden och besökte en utställning om tiden jag lever i. Och det stämmer inte, för jag lever nu och på samma sätt finns graffitin där utanför dörren. I skrivande stund.

Jag tröstar mig litegrann med att utställningen faktist inte är till för mig och även om jag fotograferar för min skull så visare jag ju upp alla dessa bilder för er skull. För jag vet att många av er aldrig någonsin kommer att få se dessa saker om inte jag visar dem för dig. Ibland glömmer jag bort det och när jag kommer på det så känns det lite bättre. Då känns det lite mindre som att jag själv bidrar till en av de sakerna jag inte kan förstå. Men jag glömmer ju bort att alla i världen inte är exakt likadana som mig.

Även om jag vet att många skulle vilja vara, hah!



Nu har jag helt kommit av mig. Tänk att det kan gå såhär lång tid och jag fortfarande gör samma sak. Men om du gör såhär, skrolla upp till första bilden i dethär inlägget, sen skrollar du ner hit igen. Gör det nu. 1up, såg du? Coolt va? Det är fruktansvärt likt just det 1up-gänget som finns i just Berlin. Det är något som gör mig glad, att det finns över allt. Kanske är det samma gäng från Berlin som vart på semester på just den gatan i Barcelona eller så är det någon av deras kompisar eller någon som helt enkelt vill vara som dem. Eller så är det någon som kommit på precis samma sak helt utan koppling till den andre (även om det inte är så stor sannorlikhet) men det är en sak som jag märkt på min tjej. Hon har alltid fått stå ut med att jag släpar med henne på mina äventyr (dock har hon aldrig haft något emot dem, jag tror till och med att hon tycker att det är roligt) men till en början va hon ju.. ska jag säga.. "svalt" intresserad av graffiti men allt eftersom hon blivit medtvingad och fått stå ut med att jag pekar och visar och pratar om det så har hon kommit att börja känna igen olika målare och gäng och när man börjat göra det, då blir det bara ännu roligare. Igenkänning är ju trots allt något som vi är mottagliga för, vi människor.

Till en början i Barcelona så såg jag inte så mycket av graffitin alls. Men det va innan jag förstod hur deras samhälle va uppbyggt (nu kommer vi tillbaka till hur de skiljer sig från oss) för det är nämligen så att mellan nån gång runt lunch till nån gång på eftermiddagen så stänger hela jävla staden för att inte göra någonting alls över huvud taget utan bara sitta still. Tydligen så är det för att man skulle dö utav värmen, men det visste inte jag så jag upplevde staden som först skittråkig för de stängde de timmarna man va nere på staden men sen blev det roligare när det dels innebar att graffitin kom fram men också att man kunde smyga till sig en paus att sitta ner och dricka "kaffe" (nej, spanjorerna kan inte göra kaffe, alls) för med handen på hjärtat, det va fan varmt där. På riktigt.



Värmen
Det är just därför det är så extremt få bilder från resan, jag va dels helt enkelt för vek för att orka konka runt kameraryggsäcken i solen och dels för att resan inte va baserad på att jag skulle leta graffiti och Hanna (min tjej då, hädan efter så kallar jag henne Hanna för det blir så tjatigt annars) skulle behöva släpas efter. Det jag har lärt mig är att jag inte har en aning om hur man har en vanlig semester då man tydligen bara ska sitta ner och inte göra någonting. Speciellt inte på stranden. Visst, havet va coolt, men kan vi gå någon gång?

Men trött blev jag. Speciellt eftersom att varje dag avslutades med att vi kom hem till Hannas syster enbart för att inse att vi glömt bort att hon bodde på sjätte (eller femte eller sjunde eller något) våningen och man va tvungen att gå i dödstrappan of doom för att komma hem så man (jag) va två steg från att lägga mig ner och dö när vi väl kom hem. Rent generellt så är Barcelona faktist en ganska häftig stad med mycket att se. Den är bara inte skräddarsydd för mig. Däremot så är ju en stad väldigt överväldigande första gången man besöker den och man behöver ju ett par återbesök för att hitta alla de sakerna man faktist vill se och ta del av i en stad så vi får se, rätt vad det är så åker jag tillbaka.

Det va trots allt väldigt fint där.
Tack för att du läste.

Kommentarer
Postat av: sandra

:)

härlig blogg.. tänker följa!

2010-04-09 @ 00:57:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback