Splitternytt

Shrapnel, Aristeia Rising.
Kommer du ihåg det gamla uttrycket "man skall aldrig dömma en bok efter omslaget"? Det är ett uttryck som inte används lika frekvent längre. Kanske beror det på att människor i regel inte läser lika många böcker nu som de gjorde för trettio år sedan och kanske beror det på att vårt sammhälle blivit mer design och reklammedvetna och förstått att för att sälja någonting så måste det se lockande ut. Det måste sticka ut och väcka ett intresse. Vanligtvis har ordspråket använts av fula människor för att trösta sigsjälva med att "det är insidan som räknas" i en tid då insidan inte spelar någon roll utan hur saker och ting ser ut utifrån är det enda som betyder någonting. Kanske beror det på att just det ordspråker inte gäller på grund av ovanstående anledningar. Oavsett vad så är det irrelevant, för detta är ett inlägg om en serietidning, inte om vår tid nu. Detta är ett inlägg om Shrapnel.

Shrapnel, Aristeia Rising är en tidningsserie uppdelad i fem avsnitt som är den första delen av tre.

Okej, helt irrelevant kanske det inte är.
För det va just framsidan som avgjorde det. Det va shrapnels framsida som skvallrar om sammandrabbningar av episka proportioner, enorma krigsmaskiner och en desperat framtidsvärld i ruiner med eldmoln och rökpelare som sträcker sig mot himmlen. Självklart kunde jag inte hålla mig ifrån den för ett omslag av dess proportioner som innehåller några av mina absoluta favoritingeridienser kan bara inte vara värd att skippa. Den får bara inte skippas.

Men. Men! Som med mycket som vid första anblicken ser bra ut så kom mitt inköp av det första och i skrivande stund hittills enda nummret av Shrapnel med viss skepticism (säger man så?). Det är nämligen så att jag för många gånger blivit besviken av saker och ting som lovar guld och gröna skogar (eller rost och världar i aska) som helt enkelt inte levererat vad de lovar. Det gäller först och främst tevespel och zombieberättelser så de ofta tappar bollen eller rammlar på nioyardslinjen. Så samtidigt som jag va hypande förväntansfull så var jag extremt skeptisk när jag öppnade tidningen och plöjde igenom den från pärm till pärm. Som du kanske förstått så levererade tidningen vad den lovade. Enormt.

En rolig och lite ovanlig sak med Shrapnel är att varje avsnitt ges ut med ett flertal olika omslag. Det kan ju visserligen ske lite förvirring och man kan tro att det finns betydligt många fler avsnitt än vad det faktist gör, men det är roligt/jobbigt ur en samlarsynvinkel. Det är kul att samla alla men kan ju samtidigt bli lite frustrerande för sådana (som mig) som känner ett visst behov av att just samla. Men det är ett i-landsproblem hur man än vrider och vänder på det, men nu behöver du inte börja gråta för att ditt exemplar inte ser precis likadant ut som mitt. Vi är alla skapta olika (om vi inte är genetiskt modifierade).


Shrapnel ges ut av det hyffsat nya men väldigt lovande förlaget Radical Comics.

Lite snack, mycket verkstad.
Shrapnel är en actionserie, det går inte att förneka även om någon skulle försöka. Men något som förvånade mig var hur mycket Shrapnel börjar direkt utan att hela historien skall förklaras först. Det är något ganska ovanligt för oftast så brukar författaren använda de första sidorna till att förklara hur saker och ting ligger till och varför det är som det är och så vidare. Men i Shrapnel kastas man rakt in i handlingarnas centrum och till en början så förstår man inte ett smack av vilka vem är och vems sida han står på och varför de två är arga på varandra och vilken planet är vi på och vad är klockan egentligen? Men serien förklarar sig själv efter bara ett litet tag och den komplicerade berättelsen blir klar som.. någonting klart. Inte glas, det vore tråkigt.

Serien utspelar sig en bra bit in i framtiden då människor börjat befolka och kolonialisera rymden och de olika planeterna som ligger där, men till saken hör att det finns två olika sorters människor. Dels de vanliga människorna kallade "Helots", hemmabakade helt naturligt (vår egen multipliceringsprocess antar jag att du har koll på?) Om inte så kan wikipedia förklara. Hur som helst så finns det, i Shrapnel, även de genetiskt modifierade människorna, kallade "Genotypes" eller "Splicers". De är snabbare, smartare, starkare och på alla sätt överlägsna oss "vanliga" (naturligtvis får du ju välja själv vilken sida du hejjar på, precis som under typ andra världskriget).

Vad som händer är unjefär att de genetiskt modifierade människorna inte ser "vanliga" människor som varelser utav samma värde utan vill använda dem till bland annat manuell arbetskraft (jag vet inte om den ordkombinationen används på svenska, men det kallas "manual labor" på engelska och används unjefär för att beskriva tungt fysiskt arbete). Till saken hör även att de genetiskt modifierade människorna har en enorm krigsmakt och en stor, rastlös och omättad vilja att använda den för att få som de vill runt om i universum (ring any bells?). Det lämnar de vanliga människorna, Heliots, med två alternativ, att snällt ge med sig eller att spjärna emot och vägra se sin planet bli till ett slavläger.

Shrapnel finns att köpa på den excellenta serietidningsbutiken SerieZonen i Uppsala.
Det finns även en trailer för serien här. Lite ovanligt, men väldigt kul.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback