Vi tog en sväng med bilen, del 1

Strå.
Vi köpte en bil förra hösten. Det var ett mycket onödigt inköp. Den stod i stort sett hela vintern i vår carport och kostade pengar. Ibland kostade den lite mer pengar än vanligt när jag tog den till jobbet (utav ren lathet, jag har verkligen inte långt till jobbet) men bortsett från mina "resor" så stod den ensam och ledsen. Och dyr.

Tanken var att vi skulle åka med den nu under sommaren, vilket vi inte riktigt kommit oss för förän unjefär nu. Vi tog den en sväng i Uppland och stannade till i Sala av alla ställen, tro det eller ej. Vem trodde att det skulle finnas något där?

 

Ganska många faktist. Där (i Sala altså) så finns det ett gammalt kalkbruk (se bild, ovan) som legat öde sedan.. länge. Jag vet inte, det finns säkert något om det på internet. Jag har nämligen precis kommit till en ovanlig situation vad det gäller mina ödeställen. Kalkbruket "Strå" är nämligen lite utav en kändis. Dvs det finns redan rätt mycket att se och läsa om det på andra hörn på internet så det var med en lite konstig känsla jag åkte dit.

 

Det kändes nämligen, när jag åkte dit, som att jag skulle komma dit och "redan ha sett allt" och komma därifrån utan att ha tagit något med mig. Altså, mitt besök där var inte särskillt unikt. Inte för att jag brukar sträva efter att vara unik, jag menar, det finns folk som gett ut böcker om både övergivna platser, grafitti och känslor så om att vara först med något är inget jag ens försökt. Men när jag kom fram till, kröp under stängslet till (det är faktist oftare jag kryper under stängsel än klättrar över dem) och gick in så kändes det unjefär som det skulle kännas om man skulle läsa om slutet på en film på internet och sedan gå och se den på bio.

 

 

Lite gammalt altså. Lite kan ju också ha att göra med att det gamla kalkbruket ligger "mitt i Sala" och knappast är någon större hemlighet eller förvåning för någon av Salaborna. Jag kan dock tänka mig att de som håller fast i bilden av en idyllisk landsortsbygd ser bruket som lite utav en nagel i ögat. Kan jag tänka mig. Men det är, trots avsaknaden av nyheter, en riktigt fin nagel.

Bruket, där det står, ser faktist riktigt jävla coolt ut. Det är verkligen inte svårt att hitta och när man hittar det så hittar man det verkligen. Om jag vore författaren till en klyschig sci-fi bokserie skulle jag beskriva det som "a thunderous mechanicum towering by the tree-line dwarfing the city". Nu är jag ju ingen sådan författare men min favoritsak med detta ställe måste nog vara dess brutala framsida vänd mot Sala. Man bröt kalk där, det grundades i början av 1900-talet osv osv (det finns info, googla på Sala Kalkbruk Strå) men jag har faktist inte (på de tre minuterna jag försökte) hittat någon stans där det står när bruket lades ner. Det ser ju inte allt för gammalt ut även om det är väldigt väldigt slitet.


Som sagt så märker man verkligen att man inte är först på plats. Naturligtvis (hur skulle man kunna vara det?). Dels för att det är sönderslaget och nerklottrat, men inte bara det utan det finns även någon.. jag vet inte.. känsla av att det är ett frekvent besökt ställe. Det kan ju vara för att det på flera ställen beskrivs som "en plats frekvent besökt av rostälskare".

Väl inne är det dock en helt annan plats för inne på bruket ta mig fan spökar det. Nej, naturligtvis spökar det inte men aldrig någonsin på någon av alla övergivna platser jag har besökt så har jag någonsin blivit skrämd eller rädd. Jag har aldrig varigt rädd för att det skall vara någon som vill mig något ont, jag har aldrig varigt rädd för att göra illa mig och jag har aldrig i hela mitt liv varigt rädd för mörkret men när vi hade kommit upp på den första våningen i byggnaden och stod framför en metalltrappa som ledde upp till de övre våningarna så började det smälla, ett metalliskt orytmiskt ljud och en stor skugga bröt solstrålarna som gick genom byggnaden från de övre våningarnas utslagna fönster ner på golvet på våningen vi stod på. Då var jag för en stund helt övertygad om att, av skuggans storlek att dömma, vi var där inne tillsammans med en räv. Eller en Varg. Eller en Björn. Eller en Varulv.


Det var inget dera. Om du scrollar upp till början av det här inlägget och tittar på den första bilden så ser du den plana biten mellan de två hexagonala byggnadsdelarna? Där har det suttit fönster som för troligtvis årtionden sedan slagits ut. Där sitter det nu tjock plast för. Den plasten har släppt och hänger ner på vissa ställen och när det blåser så lyfts den revan tillbaka till sin ursprungliga plats med ett brak mot metallgallren och den skitiga plasten kapar av solens strålar. Det var inget mer än det men med handen på hjärtat så för en stund så var jag säker på att jag skulle skrika behöva slåss med knytnävarna mot en vild best för att skydda min kvinna.

Vidare så bor alla fåglar i hela Sala uppe i det rostiga tornet (där det växer ett träd på toppen, rätt coolt) och när jag klättrade upp dit för att kolla läget så bestämde de sig för att dramatiskt flyga där ifrån en och en allt efter som jag gick hukad förbi dem utan att se dem. Då skrek jag. Av frustration och hjärtinfarkt.


Mer då? Jo, graffiti förstår ni. Det är ganska fin graffiti där faktist. Den känns äkta på något sätt. Den är väldigt spartansk och avskalad, förmodligen för att inte så många av de flashiga målarna från "stan" sätter sig på tåget och åker till Sala för att måla saker som ingen (nypa salt) kommer att se. Jag menar inte på något sätt att graffitin som finns där är sämmre, tvärt emot så känns den som sagt.. på riktigt.

Nu har jag ju naturligtvis fotat de delarna av byggnaderna som är mest täckta utav graffiti men det är faktist inte särskillt mycket utav den heller. Det är ju en del, som du ser en del. Men många av ytorna, framför allt på insidan, är relativt orörda. Det mesta är enkel graffiti eller vanligt klotter (typ tonåring snor sin första sprejburk och vill prova hur den funkar-typen av klotter).


Så med allt detta i ryggen så var jag faktist helnöjd med mitt besök. Sala i sig är faktist en ganska.. vad ska jag säga.. mysig, vacker, fin stad (är det en stad? Jag vill säga by egentligen men jag är rädd att trampa någon på tårna, kanske lillgubben på cykel som bestämt och passiv-aggresivt tyckte att vi skulle gå ifrån gruvbyggnadens område om vi inte hade tillstånd att vara där). Han kändes... infödd. Fuck you lillgubbe på cykel.

Så om du sitter hemma och har tråkigt och inte vet vad du ska göra med din dag, gör så att du åker till Sala med tåg, åker till kalkbruket, tar en fika nere på byn... hopp och lek. Börja med Geocaching, det är kul och den är prima vara i Sala.

Tack för att du läste, det är skönt att vara tillbaka.

Kommentarer
Postat av: Kvinnan

Nu finns det ingen som helst anledning för mig att beskriva det här mer i textform. Tack för att du gjorde en halvöde, småbränd, spökande och 35-årsgnällgubbeövervuxen plats till det där vackra och spreciella som det, nu när jag minns det med dina ögon, faktiskt var.

2010-07-24 @ 22:48:04
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: Christoffer

Kul att du är igång och skriver igen, jag har väntat!

2010-07-25 @ 12:07:09
Postat av: lifter

Christoffer, tack! Det gör mig glad att du är här och läser, ännu mer att du strör socker. Tack tack!



Det kommer att komma mer, jag lovar.

2010-07-25 @ 12:10:56
Postat av: Kalle

Grymt att du är tillbaka! Ser fram emot del 2 för att inte tala om 3 och 4 =)

2010-07-26 @ 20:14:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback