Fickludd

Jag menar inte att glömma foton men...
Jag satt och mindes tillbaka till senast jag var i Berlin när jag jämförde infrastruktur, framför allt kollektivtrafik, Sverige och Tyskland (Stockholmuppsala mot Berlin) för jag fick den känslan här om dagen att vår kollektivtrafik (i STHLM då) faktist funkade lite likadant när jag åkte från ena sidan stan till den andra på pendeltågtunnelbana utan egentlig ansträngning (förutom att få tag på pengarna för att betala skiten). Då kom jag på att "fan, hade jag inte en kamera med mig när jag åkte dit?

 

Då kom jag på att jo, det hade jag. Inte min kamera, men en kamera. Kanske därför jag "glömt". Jag har nämligen blivit en vidrig elitistisk medlem i fototekniköverklassen som vägrar finna mig med verktyg som inte är perfekta. Jag har klivit långt ifrån det fina med att göra mycket med det lilla man har. Jag har till och med klivit ifrån möjligheten att ens göra någonting över huvud taget och tänker att det har med utrustning att göra. Det är kameran det är fel på. Säkert.

 

Men så är det ju inte. Det vet jag ju. Jag glömmer bara bort det. För en tid sedan köpte jag en "värstingkamera". En Nikon D3. Den var asdyr. Och med en prislapp som den så måste ju kameran prestera felfritt, visst? Det gjorde den inte. Den var dum och blev dammig. Nikon bemötte mig med ett rest långfinger när jag kom till dem med problemet och bad dem ordna det så jag tackade för mig och gick över till Canon. Inte den värsta Canonkameran men en värsting oavsett. Och det tog unjefär en månad innan jag hittade ett produktionsfel på den.

 

Till saken hör att jag alltid får måndagsexemplar av det jag köper. Mitt exemplar är alltid lite trasigt. Jag tror jag har skrivit om det förut, du kan ju leta och se om du hittar inlägget om det, säg till mig om du hittar det för jag vette fasen var det tagit vägen.


 

Och jag, blond och blåögd, tänkte att jag gott kunde kontakta Canon och att de skulle, med öppna armar, hjälpa mig med alla problem jag hade. Så nu har det gått mer än två veckor sedan jag lämnade ifrån mig kameran till en verkstad som troligtvis inte kommer att hitta något fel på den. Så nu sitter jag här utan kamera och vill ingenting hellre än att ge mig iväg med den och fota övergivna tunnelbanestationer och rosamålade lador innan vintern kommer och allt dör och det inte går att vara utomhus längre.

 

Men jag vet inte, kanske blir det bra den här gången.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback