sHTML

Stockholm
Jag har dragit mig för att ta steget och börja täcka Stockholms graffitiscen.
Även om jag på sätt och vis redan har börjat för länge sedan så vill jag fortfarande inte lova någonting annat än att det kommer. Så smått. Det är bara så fruktansvärt mycket att jag inte vet var jag skall börja, som det brukar vara när man ska försöka sammanfatta en stad där det bor typ vadå, två miljoner pers?

Nu målar ju inte alla två miljoner graffiti även om det vore en rolig tanke men graffitin är lika varierande som den är... jag vet inte, tom. På något sätt. Jag vet inte, jag har alltid fått en känsla av att sthlm är lite inne i en personlighetskris just efter som att det bor och vistas så fantastiskt mycket folk där så sticker ingen ut hur personlig denne än försöker göra sig.

 

För mig som utomstående är det ju lätt att sitta här och snacka, jag vet ju ingenting. Jag vet bara vad jag tror och jag tror att det kan vara så att jag har helt rätt. Det är lite som när jag läste i UP eller var det nu var om när de åkte till New York förväntansfulla inför alla masterpieces de skulle få se bara för att komma hem och inte riktigt förstå vad som hände.

Något jag tror mig veta om Stockholmare är att de, som jag skrev, känner ett väldigt krav på att framstå som äkta i en värld full av fejk. Alla mina vänner som ens bor i närheten av området lider av varavärstsyndromet eller har någon gång uppvisat tecken på det. Rädslan för att drunkna i allt likadant som är över allt. Det har ju sina fördelar, helt klart, ingen annan stans tvingas så mycket innovation fram som i Stockholm men ingen stans känner jag av paniken som där och då bor jag ändå i en stad som inget hellre vill än att få vara Stockholm. Men den galna besattheten finns inte riktigt här ute på landsbygden. Kanske har vi för fullt upp med att följa Stockholm (eller sitta på tåget på vägen dit) för att orka ha ångest över vår individualitet. Kanske vet vi inte ens om att vi vill ha en, kanske har vi en redan.

I Uppsala finns det en urgammal tradition bland graffitimålarna att anamma ett alias som är ett svenskt, lite deprimerande namn. Ett verklighetsnamn utifrån vår förvirrade arbetarakademikerlillebrorsmentalitet som präglar vår förvuxna småstad. Det lunkar liksom på i det vanliga tempot som det brukar göra här i Uppsala, vi ligger sällan först med någonting men vet/tror innerst inne ändå att vi alltid är bäst men vägrar erkänna att all vår uppmärksamhet är riktad utåt i en törst för att lära oss hur man ska göra egentligen.

Nu har jag kommit av mig, förlåt. Det jag vill komma till är vad jag förväntar mig av graffitin i Stockholm. För som jag sa kommer ju väldigt mycket innovation från staden och det går inte en dag där utan att jag upptäcker något jag aldrig kommit att tänka på själv (vad det gäller vanlig design, ett fenomen som för övrigt lyser med sin frånvaro i Uppsala). Så vad jag tänker om graffitin när jag sitter på tåget in till staden är väl i stort sett att den ska hoppa ner från väggen och dansa.

Men det gör den ju inte.. såklart.

 

Jag vill förresten bedyra att jag bara sett en bråkdel av vad som finns så bli inte arg om jag trampar på någon öm tå, jag vet att det här är lite känsligt. Men jag får lite uppfattningen att Stockholms graffiti inte riktigt fattat vilken stad den bor i. Det är som att den tror att den bor i... ja, fan vet jag vad den tror men den känns inte riktigt representativ för staden för det är lite som att varje graffitimålning inte vill så mycket mer än att vara lika cool som alla de andra. Vilket gör att Stockholms graffiti inte känns särskillt innovativ utan mest bara.. hård. Och cool.

Jävligt hård. Och jävligt cool.



Det är lite som att Stockholms graffiti inte bryr sig så mycket om att sticka ut. Den är där och inte så mycket mer. Kollar man däremot på Stockholms övriga "street-art" så är den lite mer... skitnödig. Den känns överfull av individualitet att varje individ är så individuell att den där igenom blir precis lika dan som alla de andra. Svårt att förklara, lätt att förstå.

Men tänk dig en vägg full med lappar där det står "titta här!" och sen tänker du dig en tom vägg med en lapp som det står "vänd dig om" på, börjar du då ana lite var jag försöker komma någon stans? Om du inte gör det behöver du inte oroa dig, jag är inte helt säker själv men jag tror att det jag försöker säga är... att det är inte lätt att komma och vara unik bland en massa unika människor men det kan ju vara bra att försöka att vara bra innan man försöker vara unik. Altså, var inte unik för unikandets skull. För tänk dig om du tar den där lappen där det står "vänd dig om" och så sätter du de övriga lapparna på den första väggen. Den kommer att drunkna bland alla de andra men när någon väl ser den så kommer någon kanske att vända sig om och se omvärlden på ett annat sätt än innan.

blir du individuell.


Och jag som trodde att det här inlägget skulle handla om graffiti i Stockholm. Men så om alla andra svenska städer tittar på Stockholm, vilka städer tittar Stockholm på? Vilken stad vill Stockholm vara i smyg och vilka tror Stockholmare att de är?
New york?

Stockholm med dess Stockholmare skulle nog aldrig aldrig erkänna det men jag tror att jag kan vara något på spåret. Du vet det lika väl som jag vet det. Men om Stockholms graffiti inte är innovativ så har den inte utvecklats, den uppstod ju inte från tomma intet och den kom ju någonstans ifrån från första början, den var ju väldigt tidig i Europa och hur många ställen fanns den att komma ifrån? Inte många. Så om den inte är innovativ och inte utvecklats så måste den ju vara.. vadå? Originell? Äkta?


 

Ja. Det är precis vad jag skulle kalla den för. Den är inte pretentiös. Den försöker inte vara både i tunnlar och inne på designtorget samtidigt (kom ihåg att jag bara pratar om graffitin nu, inte finrummets street-art eller vad den senaste termen är). Den är hård, enkel och rå. Den känns som att den kan dra fram en stilett, ta ens plånbok och som att ingenting kommer att kunna stoppa den. Som att den finns till för sin egen skull och ingen annans och som att den inte försöker vara någonting den inte är.

Är inte det precis vad den vill?

Kommentarer
Postat av: Anonym

tycker du skriver riktigt fett man!



"Den känns som att den kan dra fram en stilett, ta ens plånbok och som att ingenting kommer att kunna stoppa den. Som att den finns till för sin egen skull och ingen annans och som att den inte försöker vara någonting den inte är." riktigt bra

2011-04-27 @ 09:51:38
Postat av: lifter

Tack du!

2011-04-27 @ 10:00:57
Postat av: malmv.

vilket pladder.

2012-01-07 @ 21:12:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback