lifter

Både Forza Motorsport 2 och Mass Effect har blivit försenade. Förmodligen kommer de att släppas i tid i Nordamerika (de har en tendens att alltid vara prioriterade) men vi här i Europa får (som vanligt) vänta lite längre. Det är så synd, för av att de blir försenade så kommer även maj månad vara en helt releaselös månad (okej, det kanske släpps spel, men inget kul. Inte Mass Effect). Tittar jag ut genom fönstret just nu så känns det ju inte som det gör så extremt mycket, för som ni märkt är det hur fint väder som helst, men jag vill fortfarande att spelen ska släppas. Jag har hellre ångest över att jag känner att jag inte vill spela dem än ångest över att jag inte kan spela dem.

Häromdagen satt jag och pratade med min själs vän och hon bekännde att hennes nya cykel inte kändes som den gamla, att den va fin och så men inte kändes riktigt rätt. Hon sa att hon kände sig skyldig över att tycka illa om den (jag förstår henne, den är asfin, men vad ska man göra när det inte känns rätt?). Efter hennes erkännande så släppte jag alla tyglar och gjorde ett eget. Det gällde Splinter Cell: Double Agent, ett spel i en serie (där alla spelen heter Splinter Cell: Nånting, förutom det första som bara heter just "Splinter Cell"). Det är en spelserie som jag ända sedan första spelet (Double Agent är det fjärde i raden) älskat från första till sista stund. Det är några av de bästa spelen jag spelat och jag såg fram emot Double Agent något helt galet innan det släpptes.

När det släpptes kom det till i stort sett samtliga tevespelskonsoller, i alla fall både till playstation 2 och xbox 360. Det va innan jag köpte min xbox 360 men jag köpte det inte till playstation 2 för jag levde fortfarande under inställningen att jag skulle köpa en playstation 3 när den väl släpptes och tänkte att jag skulle spara spelet till jag köpt den nya konsollen, men som ni kanske minns (eller så har ni inte läst ordentligt) så blev det ingen playstation 3 för mig så jag lyckades införskaffa spelet till xbox 360 (jag fick det faktist av min far, han köpte det i London när han va där) och jag ville verkligen tycka att det är kul, det vill jag fortfarande och ibland blir jag riktigt sugen på att spela det. Jag minns hur kul jag hade med de andra spelen och hur mycket jag tycker (tyckte?) om spelstilen, handlingen och karaktärerna. Men varje gång jag sätter mig med spelet blir det samma sak; jag kan bara inte tycka att det är kul och jag känner mig så skyldig varje gång jag kommer på migsjälv med att sitta och spela spelet och inte tycka det är roligt alls, utan jag sitter och pinar mig igenom det och tänker att "kanske nästa bana blir rolig, ja, det måste den bli, jag har bara inte hittat flytet". Och kanske är det problemet, att jag inte hittar flytet. Eller så är jag bara ovan vid att ta det i lugnt och smyga (spelen går i stort sett helt ut på att smyga, genren kallas "sneek 'em up") men inte ska man väl sitta och tycka att det är jobbigt att spela tevespel?

Men det är det som gör det så tragiskt, för jag vill verkligen tycka att det är kul. Det känns som att jag sviker hela min tevespelsbakgrund när jag tänker illa om Double Agent. Som att jag blivit bortskämd med nyare, snabbare spel och därigenom blivit för rastlös för att ta det lugnt. Jag vet ju att jag inte bara kan kasta mig in i en eldstrid och jag vet ju att det krävs lite tålamod, inte mycket (jo, rätt mycket nu när jag tänker efter. Men det har ju gått förut?) och jag vet ju att jag älskat att klä mig i rollen som Sam Fisher förut, så varför gör jag det inte nu?

Många gånger har jag stått i tevespelsbutiken och kollat hur mycket jag får i rabatt på nyare spel om jag byter in Double Agent, men aldrig har jag klarat av att göra det, hur bra dealar jag än fått serverade för jag känner mig som ett jävla as som ens tänker tanken att byta bort spelet. Oftast har jag gått hem och spelat det och förgäves tänkt samma sak om och om igen; "Jo, fan jag måste tycka att det är kul. Jag måste" och varje gång suttit där och blivit arg på både migsjälv och spelet för att jag verkligen inte gillat spelet. Fast jag vägrar ge upp. Jag tänker inte ge upp hoppet om dethär spelet och tänker jag på de förra spelen så känner jag verkligen att dethär spelet förtjänar att klaras och kanske kommer jag att tycka att det är kul i en senare period i livet, när jag fått ro i kroppen.