Safari
En guide till hur man hittar Graffiti.
För ett tag sen frågade en vän till mig var jag hittar all graffiti som jag lägger upp här på sidan. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade då (det va ett par dagar sedan, vad förväntar du dig av mig?) men jag kom att tänka på det idag och börjar få slut på smarta saker att skriva om så jag tänkte förklara för er hur det går till. Hur man blir tidernas graffitihittare.
Man gör helt enkelt så att man går ut och letar. Det är faktist det enda sättet. För det går ju inte allit så bra att leta upp målare och fråga dem var de satt färg eller inte och internet är ingenting annat än ett kollektivt hemlighetsmakeri, av förklarliga anledningar. Så det enda alternativet som finns är helt enkelt att ta på dig skorna och gå ut och leta. Se upp bara för livsfarliga ledningar, rallare och annat farligt.
För ett tag sen frågade en vän till mig var jag hittar all graffiti som jag lägger upp här på sidan. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade då (det va ett par dagar sedan, vad förväntar du dig av mig?) men jag kom att tänka på det idag och börjar få slut på smarta saker att skriva om så jag tänkte förklara för er hur det går till. Hur man blir tidernas graffitihittare.
Man gör helt enkelt så att man går ut och letar. Det är faktist det enda sättet. För det går ju inte allit så bra att leta upp målare och fråga dem var de satt färg eller inte och internet är ingenting annat än ett kollektivt hemlighetsmakeri, av förklarliga anledningar. Så det enda alternativet som finns är helt enkelt att ta på dig skorna och gå ut och leta. Se upp bara för livsfarliga ledningar, rallare och annat farligt.
Ingen riktig utmaning.
Däremot så finns det ju mer och mindre bra ställen att börja leta på. I ett villaområde helt utan elskåp och andra betong eller betongliknande ytor med enbart färgglada små lyckliga trävillor med vita knutar och lyckliga små barn som leker på vägen där ingen någonsin kör för fort - kanske inte så mycket graffiti.
Egentligen så är ju graffiti inte särskillt svår att hitta om du inte bor i typ... Jörn eller någon annan ort som ligger långt utanför kartan. Det finns ju trots allt på väggarna i alla större städers viadukter och sådant. Och om du dessutom letar upp ditt lokala industriområde så ska du se att det går bättre. Jag har ju tur att jobba med något som innebär att jag åker runt väldigt mycket i en bil i områden där jag vanligtvis kanske inte skulle vistas och då ser jag rätt många målningar sen gäller det bara att komma ihåg var de va och sedan traska dit på någon ledig dag. Däremot så kan det vara svårt att hitta till typ motorvägstunnlar till fots då det oftast inte är gångvägsvänligt och det bjuder in till en ganska udda promenad. Men helt ärligt, man kan inte gå på promenadstråken och i parkerna hela tiden. Betongdamm och avgaser har sin charm de också och några av mina bästa minnen från förra sommaren kommer från just industriområden.
Egentligen så är ju graffiti inte särskillt svår att hitta om du inte bor i typ... Jörn eller någon annan ort som ligger långt utanför kartan. Det finns ju trots allt på väggarna i alla större städers viadukter och sådant. Och om du dessutom letar upp ditt lokala industriområde så ska du se att det går bättre. Jag har ju tur att jobba med något som innebär att jag åker runt väldigt mycket i en bil i områden där jag vanligtvis kanske inte skulle vistas och då ser jag rätt många målningar sen gäller det bara att komma ihåg var de va och sedan traska dit på någon ledig dag. Däremot så kan det vara svårt att hitta till typ motorvägstunnlar till fots då det oftast inte är gångvägsvänligt och det bjuder in till en ganska udda promenad. Men helt ärligt, man kan inte gå på promenadstråken och i parkerna hela tiden. Betongdamm och avgaser har sin charm de också och några av mina bästa minnen från förra sommaren kommer från just industriområden.
Fast viss utmaning finns det, naturligtvis.
Ibland blir det ju ganska svårt att komma åt ett par ställen. Åteminstone om man är rädd för att riva sig eller bli smutsig (vilket vi naturligtvis inte är, visst?) och ibland kan man behöva klättra över enstaka stängsel, men berätta det inte för någon. För de generellt sett graffititätaste områdena i varje stad brukar vara där det finns räls av något slag. Tågräls eller tunnelbaneräls och då är det inte alltid helt olivsfarligt att ge sig ut på för korkade äventyr, så håll dig till cykelbanor och viadukter till en början.
Den enda sortens graffiti som brukar vara näst intill omöjlig att fotografera är den som är målad på lastbilar. För oftast så kör de som idioter och alldeles för fort för att det ens ska finnas en sportslig chans att springa ikapp dem. Däremot så brukar dessa målade lastbilar stå parkerade i industriområden så åter igen, ett hett tips. Just idag hittade jag just en sådan (som du sett) och jag hade otur i turen då den stod parkerad inte mycket mer än en och en halv meter ifrån en annan lastbil så det blev väldigt trångt däremellan och jag fick inte med hela lastbilen på en bild, så det blev ett panorama istället.
Ibland blir det ju ganska svårt att komma åt ett par ställen. Åteminstone om man är rädd för att riva sig eller bli smutsig (vilket vi naturligtvis inte är, visst?) och ibland kan man behöva klättra över enstaka stängsel, men berätta det inte för någon. För de generellt sett graffititätaste områdena i varje stad brukar vara där det finns räls av något slag. Tågräls eller tunnelbaneräls och då är det inte alltid helt olivsfarligt att ge sig ut på för korkade äventyr, så håll dig till cykelbanor och viadukter till en början.
Den enda sortens graffiti som brukar vara näst intill omöjlig att fotografera är den som är målad på lastbilar. För oftast så kör de som idioter och alldeles för fort för att det ens ska finnas en sportslig chans att springa ikapp dem. Däremot så brukar dessa målade lastbilar stå parkerade i industriområden så åter igen, ett hett tips. Just idag hittade jag just en sådan (som du sett) och jag hade otur i turen då den stod parkerad inte mycket mer än en och en halv meter ifrån en annan lastbil så det blev väldigt trångt däremellan och jag fick inte med hela lastbilen på en bild, så det blev ett panorama istället.
Tack Photoshop, för hjälpen.
Tråkig graffiti
Äntligen.
På de senaste åren så har Uppsalas graffitisituation varit minst sagt stillastående. Jag skulle säga bakåtsträvande om jag inte visste bättre, för att efter uppkomsten av 1&2 (mer om dem vid ett senare tillfälle) så har Uppsalas graffitimålare tagit en mer och mer slarvig inställning till sitt utövande. Det finns naturligtvis undantag, men en genomgående trend på den senare tiden har varit kvantitet och inte kvalitet. Sen att kvantiteten inte alls levt upp till hur förhållandevis slarvigt gjorda alla målningar har blivit de senaste två åren gör det hela ännu märkligare.
Det har varit som om de som målar haft brottom, för bråttom, med det de gör så det har mest blivit något mellanting mellan masterpiece och throwup (varsitt ord som betecknar hur pass välgjord en målning är. Ett masterpiece förklarar kanske sig själv och en throwup är något som "man" slängde upp som hastigast utan vidare eftertanke). De flesta målningarna har också saknat karaktär, om man kan säga så. Det har inte varit ett uttryck av en speciell stil med en speciell eftertanke bakom utan det har helt enkelt varit jättetjocka bokstäver utan vidare finess. Troligtvis beror det på att "vandalisering" har varit ledordet bland de flesta målarna. Naturligtvis klassas ju "all" graffiti som vandalisering men det brukar faktist inte vara den största anledningen till varför målare packar sina burkar och går ut och gör det de gör. Det brukar vara ett uttryck av politisk eller estetisk karaktär (den senare av de två är vanligast). Men på senaste tiden i de flesta fall (naturligtvis inte alla) så har det mesta skett för vandaliseringens skull. Archetypen för ungdomar med för få fritidsgårdar och för få förebilder. Och titta på mig, här sitter jag och gnäller som en gammal gubbe. Men inställningen varkar vara att det ska vara lite häftigt att bara kladda och hela subkulturens nedärvda erfarenheter har helt kastats ut genom fönstret... Men!
Nu är det 2009.
Året har precis börjat och det har blivit precis såpass varmt att gasen i sprayburkarna inte kyls till vätska av utomhustemperaturen och som från ingenstans kommer han eller hon. "Tråkig" Och bryter uppsalagraffitins självmordsmönster med förhållandevis jättedetaljerade målningar men framför allt en egen karaktär.
Nu är det ju så att, med handen på hjärtat, inte ens jag alltid "ser vad det står". Mycket av graffitins egenskaper är och har alltid varit att det är lite svårt att se vad det står vilket i sig är väldigt motsägelsefullt då konstformen härstammar från ett uttrycksbehov och viljan av att sprida ett budskap, vad det än må vara. Att man då väljer att maskera budskapet till den milda grad att nästan ingen kan läsa det är ju minst sagt motsägelsefullt. Det är ju naturligtvis så att ju mer insatt du blir desto bättre blir du på att tyda bokstäverna och kunna läsa vad det faktist står. Och modern graffiti (vad det gäller klassisk graffiti och om vi ignorrerar att ordet betyder "ett meddelande skrivet på något annat än ett papper" unjefär) har ju tyvär en total avsaknad av budskap i skrivna ord (jag säger tyvär för det vore ju kul att se vad som finns i huvudet på de som skriver och vad de egentligen vill förmedla med det de säger). Men sen är ju fenomenet (jasså, så nu är graffiti ett fenomen?) i sig ett uttryck för någonting bara av att det förekommer. Sen ligger väl tolkningen i betraktarens händer (eller ögon). En bild säger mer än tusen ord och en bild som föreställer ett ord ännu mer, antar jag.
Men som sagt.
Jag tror att det står "tråkig". Eller så står det något helt annat, det är egentligen irrelevant. För oavsett vad det står så är det lika varmt välkommen som vårsolen och även om det står tråkig så är det allt annat än just det. Det enda som är lite tråkigt är ju att den målningen som är här ovanför är målad över en utav Semis bubbelbokstavsmålningar som jag gillade rätt mycket då bubbelbokstavsmålningar dels är sällsynta (speciellt semis då han inte målar bubbelbokstavsmålningar sådär jätteofta, vad jag sett iaf), dels är inget annat än humörshöjare men framför allt tycker jag väl att det kanske är lite synd att måla över något istället för att måla någonstans där det inte är något annat målat. Men nu är det ju såhär att jag inte har så mycket att säga till om var och hur graffitin i Uppsala skall målas utan jag får helt enkelt gilla läget.
Vilket jag gör. Inte helt förvånande. Men det var så fruktansvärt länge sedan det kom upp någonting riktigt superfräscht. Åteminstone inte i de centralare delarna (där man faktist vistas oftast). Det är så skönt att få se något som är någonting annat än två siffror med ett tveksamt och-tecken mellan som är dragna längst en hel fasad bara för sakens skull. Utan att få se någon som lagt ner tanke och tid och fått fram något som faktist står ut. Sen om det är en helt ny lirare fresh out ur ugnen eller någon gammal som bytt stil eller namn, det vet jag faktist inte. Det spelar inte så stor roll heller.
Oavsett vad.
För vem, när och varför är helt irrelevant (när jag ändå inte vet något) då det är här nu och det kommer som det bästa vårtecknet på flera år (som jag tjatat tillräckligt om vid det här laget). Jag kan inte låta bli att hoppas att någon eller några av de som faktist sprider subkulturen vidare (jag låter som en gammal mossig kommunalkulturminister när jag pratar om det på det här sättet, men vafan, förlåt mig).
För om det blir så att jag kan gå runt på de vanliga ställena men hitta ovanliga målningar, målningar som inte varit där tidigare så blir ju hela tillvaron festligare. Kanske blir 2009 uppsalas graffitisituationens renässans eller så är det bara jag som jagar upp mig för att snön börjar smälta och det kom färg på ett par hus innan det kom färg på träden. Oavsett vad så är det en bra början på året som äntligen vaknat.
På de senaste åren så har Uppsalas graffitisituation varit minst sagt stillastående. Jag skulle säga bakåtsträvande om jag inte visste bättre, för att efter uppkomsten av 1&2 (mer om dem vid ett senare tillfälle) så har Uppsalas graffitimålare tagit en mer och mer slarvig inställning till sitt utövande. Det finns naturligtvis undantag, men en genomgående trend på den senare tiden har varit kvantitet och inte kvalitet. Sen att kvantiteten inte alls levt upp till hur förhållandevis slarvigt gjorda alla målningar har blivit de senaste två åren gör det hela ännu märkligare.
Det har varit som om de som målar haft brottom, för bråttom, med det de gör så det har mest blivit något mellanting mellan masterpiece och throwup (varsitt ord som betecknar hur pass välgjord en målning är. Ett masterpiece förklarar kanske sig själv och en throwup är något som "man" slängde upp som hastigast utan vidare eftertanke). De flesta målningarna har också saknat karaktär, om man kan säga så. Det har inte varit ett uttryck av en speciell stil med en speciell eftertanke bakom utan det har helt enkelt varit jättetjocka bokstäver utan vidare finess. Troligtvis beror det på att "vandalisering" har varit ledordet bland de flesta målarna. Naturligtvis klassas ju "all" graffiti som vandalisering men det brukar faktist inte vara den största anledningen till varför målare packar sina burkar och går ut och gör det de gör. Det brukar vara ett uttryck av politisk eller estetisk karaktär (den senare av de två är vanligast). Men på senaste tiden i de flesta fall (naturligtvis inte alla) så har det mesta skett för vandaliseringens skull. Archetypen för ungdomar med för få fritidsgårdar och för få förebilder. Och titta på mig, här sitter jag och gnäller som en gammal gubbe. Men inställningen varkar vara att det ska vara lite häftigt att bara kladda och hela subkulturens nedärvda erfarenheter har helt kastats ut genom fönstret... Men!
Nu är det 2009.
Året har precis börjat och det har blivit precis såpass varmt att gasen i sprayburkarna inte kyls till vätska av utomhustemperaturen och som från ingenstans kommer han eller hon. "Tråkig" Och bryter uppsalagraffitins självmordsmönster med förhållandevis jättedetaljerade målningar men framför allt en egen karaktär.
Nu är det ju så att, med handen på hjärtat, inte ens jag alltid "ser vad det står". Mycket av graffitins egenskaper är och har alltid varit att det är lite svårt att se vad det står vilket i sig är väldigt motsägelsefullt då konstformen härstammar från ett uttrycksbehov och viljan av att sprida ett budskap, vad det än må vara. Att man då väljer att maskera budskapet till den milda grad att nästan ingen kan läsa det är ju minst sagt motsägelsefullt. Det är ju naturligtvis så att ju mer insatt du blir desto bättre blir du på att tyda bokstäverna och kunna läsa vad det faktist står. Och modern graffiti (vad det gäller klassisk graffiti och om vi ignorrerar att ordet betyder "ett meddelande skrivet på något annat än ett papper" unjefär) har ju tyvär en total avsaknad av budskap i skrivna ord (jag säger tyvär för det vore ju kul att se vad som finns i huvudet på de som skriver och vad de egentligen vill förmedla med det de säger). Men sen är ju fenomenet (jasså, så nu är graffiti ett fenomen?) i sig ett uttryck för någonting bara av att det förekommer. Sen ligger väl tolkningen i betraktarens händer (eller ögon). En bild säger mer än tusen ord och en bild som föreställer ett ord ännu mer, antar jag.
Men som sagt.
Jag tror att det står "tråkig". Eller så står det något helt annat, det är egentligen irrelevant. För oavsett vad det står så är det lika varmt välkommen som vårsolen och även om det står tråkig så är det allt annat än just det. Det enda som är lite tråkigt är ju att den målningen som är här ovanför är målad över en utav Semis bubbelbokstavsmålningar som jag gillade rätt mycket då bubbelbokstavsmålningar dels är sällsynta (speciellt semis då han inte målar bubbelbokstavsmålningar sådär jätteofta, vad jag sett iaf), dels är inget annat än humörshöjare men framför allt tycker jag väl att det kanske är lite synd att måla över något istället för att måla någonstans där det inte är något annat målat. Men nu är det ju såhär att jag inte har så mycket att säga till om var och hur graffitin i Uppsala skall målas utan jag får helt enkelt gilla läget.
Vilket jag gör. Inte helt förvånande. Men det var så fruktansvärt länge sedan det kom upp någonting riktigt superfräscht. Åteminstone inte i de centralare delarna (där man faktist vistas oftast). Det är så skönt att få se något som är någonting annat än två siffror med ett tveksamt och-tecken mellan som är dragna längst en hel fasad bara för sakens skull. Utan att få se någon som lagt ner tanke och tid och fått fram något som faktist står ut. Sen om det är en helt ny lirare fresh out ur ugnen eller någon gammal som bytt stil eller namn, det vet jag faktist inte. Det spelar inte så stor roll heller.
Oavsett vad.
För vem, när och varför är helt irrelevant (när jag ändå inte vet något) då det är här nu och det kommer som det bästa vårtecknet på flera år (som jag tjatat tillräckligt om vid det här laget). Jag kan inte låta bli att hoppas att någon eller några av de som faktist sprider subkulturen vidare (jag låter som en gammal mossig kommunalkulturminister när jag pratar om det på det här sättet, men vafan, förlåt mig).
För om det blir så att jag kan gå runt på de vanliga ställena men hitta ovanliga målningar, målningar som inte varit där tidigare så blir ju hela tillvaron festligare. Kanske blir 2009 uppsalas graffitisituationens renässans eller så är det bara jag som jagar upp mig för att snön börjar smälta och det kom färg på ett par hus innan det kom färg på träden. Oavsett vad så är det en bra början på året som äntligen vaknat.
2k09.
Konsolkriget, del 1
Fullskaligt krig?
Även om du bara har en enda tevespelsmedveten cell i kroppen så kan du inte ha undgått det pågående "konsolkriget" mellan tevespelskonsollerna Xbox 360 från Microsoft och Sonys Playstation 3. Däremot är uttrycket "konsolkrig" mest en glorifiering av en liten bit hederlig konkurrens över konsumenternas lojalitet, myntat av hemelektronikfantaster vars favoritsysselsättning är att sitta på diverse internetforum och jämföra och debattera över varför just deras bit elektronik är bättre än den andre. Kanske för att de innerst inne tycker så men i för många fall på grund av att de inte vill ångra sitt köp och därmed måste hävda att just deras pryl är den bästa. "Fenomenet" (titta, där kommer det ordet igen) finns över allt där två varumärken jämförs oavsett om det är tevespelskonsoler, kameratillverkare, kläder, skor, bilar, osv.
För några år sedan upptäcktes just hur viktig lojalitet är bland marknadsföringsspecialister runt om i världen. Det har ju naturligtvis alltid varit en del av effektiv marknadsföring men aldrig förr har det fokuserats lika starkt på just konsumenternas varumärkeslojalitet som det gör sedan dess och fram till och med nu och även jag har min roll i just den lojaliteten (no shit) men min roll i konsolkriget är mer lik Sveriges roll under Andra Världskriget (om vi nu ska dra tunga paraleller). Jag hejjar, likt det "alltid neutrala" Sverige på den som vinner, vänder kappan efter vinden och stödjer helhjärtat den som för stunden erbjuder mig mest. Jag lever på båda sidorna av staketet och mitt gräs är alltid grönt.
Så vem erbjuder mest?
Ja, det är ju den svåra frågan. Svaret finns i vad just du är ute efter och hur mycket pengar du är beredd att lägga ut för att få det du vill ha. Jag personligen var rätt trög med att komma igång med tevespelskonsolerna. Den förra generationens konsoler (Xbox 1 och Playstation 2) tog sedan deras lanseringar i början av tvåtusentalet väldigt lång tid innan de kunde hålla upp en ljus mot det instabila, krångliga obekväma (men fantastiskt högupplösta) spelformatet "Datorspel". Men mot slutet av den förra generationens spelkonsoler så blev grafiken och kontrollen så pass okej att jag letade mig från datorstolen till soffan, lämnade tangentbordet och musen för handkontrollen och axlade rollen som tevespelare. Då var det Playstation 2 som gällde tack vare handkontrollernas utformning, spelutbudet och det faktum att konkurrenten Xbox bara var riktigt gräslig (i mina ögon). Playstation är synonymt med tevespel tänkte jag och plöjde skiva efter skiva med vid det laget relativt billiga begagnade tevespelstitlar.
Däremot så kunde inte den förra generationens konsoler, hur mycket de än försökte, hålla upp ett ljus mot datorspelens högupplösta grafik. Vi som spelade datorspel har ju trots allt kört "HD" sedan slutet av nittiotalet. Det blev en kompromiss helt enkelt. För med handen på hjärtat så är det bara så fruktansvärt coolt att spela tevespel. Jämför själv, att helt ensam i din egen missär sitta hukad på en (efter ett par timmar) obekväm stol, med ryggvärk och hud som formidabligen bubblar av blek exponering av att sitta för nära skärmen för länge med att sitta bakåtlutad i en soffa, med bitches-n-hoes som serverar druvor och champagne och ser till att du har det bekvämt och behandlar dig som en kung eller en gud eller något i den stilen. Nej, okej, riktigt så romantiskt kanske det inte är, men det är något visst med enkelheten och det faktum att tevespel helt enkelt bara fungerar och man slipper köpa dyr hårdvara som aldrig fungerar med den bristfälliga mjukvaran. Det är inga drivrutiner som måste justeras och inga patchar som måste installeras för att få saker och ting att helt enkelt bara fungera i längre än 10 minuter (om de ens hoppar i gång från första början). Nej, tevespel fick det bli och jag har sedan dess aldrig tittat tillbaka på det mentala sammanbrottet som spel på dator innebär. Good riddance.
Men så... vem erbjuder mest då?
Som jag skrev så var jag en Playstation 2 fanboy. Med handen på hjärtat så var valet, då, fruktansvärt enkelt då jag aldrig ens sneglade på Xbox, oavsett spelutbud. Just eftersom att konsolen dels var fruktansvärt ful och dels för att dess handkontroller kändes unjefär som en stunds hederlig förhörstortyr (det sägs bland annat att Pol Pot var med vid formgivningen av den handkontrollen). Och trots att jag var nöjd med mitt Playstation 2 så var det fortfarande något som saknades. Jag var fortfarande skadad av minnet av högupplösta tevespel att det aldrig riktigt lade sig och jag aldrig riktigt fastnade helt helhjärtat för den förra generationens spelkonsoler. Fatta mig inte fel nu, några av mina absolut bästa spelminnen finns från den tiden med Resident Evil 4 och Silent Hill 2 längst fram i kön (som avser den generationens spelkonsoler). Men det var fortfarande någonting som gnagde i bakhuvudet. Fortfarande någonting som saknades. Som en öken saknar regn och ett glas vatten saknar havet. Visst är det mer i tevespel än högupplösta texturer, men har man en gång haft det blir det svårt att gå tillbaka.
Men sedan så kom den, det som då (2006) kallades för "den nästa generationens spelkonsoler". Hypen var enorm, inte minst från mig inför Playstation 3, uppföljaren till den dåvarande ledaren och bara tanken av att ha högupplösta tevespel rätt i teven gjorde mig näst intill knäsvag och jag kände direkt att det var något stort på gång. Däremot så hände någonting sorgligt som följdes av någonting fruktansvärt otippat (framför allt från min egen del). Playstation 3 blev försenad, in i oändligheten och Microsofts uppföljare Xbox 360 fick fri lejd att helt ensam ta över en hel marknad av HD-törstande tevespelare. Bångstyrig som jag var stretade jag blint emot men det höll bara en kort stund och efter ord om ytterligare förseningar från Sony så brast det. Jag har därför sedan lanseringen av tevespelet Gears of War den 17e November 2006 suttit på läktaren och hejjat högljutt på den lyxvita konsolen Xbox 360.
Men sedan så kom den, det som då (2006) kallades för "den nästa generationens spelkonsoler". Hypen var enorm, inte minst från mig inför Playstation 3, uppföljaren till den dåvarande ledaren och bara tanken av att ha högupplösta tevespel rätt i teven gjorde mig näst intill knäsvag och jag kände direkt att det var något stort på gång. Däremot så hände någonting sorgligt som följdes av någonting fruktansvärt otippat (framför allt från min egen del). Playstation 3 blev försenad, in i oändligheten och Microsofts uppföljare Xbox 360 fick fri lejd att helt ensam ta över en hel marknad av HD-törstande tevespelare. Bångstyrig som jag var stretade jag blint emot men det höll bara en kort stund och efter ord om ytterligare förseningar från Sony så brast det. Jag har därför sedan lanseringen av tevespelet Gears of War den 17e November 2006 suttit på läktaren och hejjat högljutt på den lyxvita konsolen Xbox 360.
Så äntligen... Den som erbjuder mest.
Som du vid det här laget troligtvis räknat ut med lite hjälp av bilderna så är den nuvarande vinnaren sedan slutet av 2006 Xbox 360. För Xbox 360 har helt utan konkurrens tveklöst erbjudit mig mest nöje för pengarna med en uppsjö av spel som passar mig perfekt, en onlinetjänst som trots att den kostar några slantar fungerar felfritt (förutom julen 2007, det som vi kallar "den mörka tiden") och en handkontroll som är utformad av självaste Afrodite.
Och nu ska jag förklara hur det ligger till med lojalitet vad det gäller spelkonsoler (men det kan även appliceras på i stort sett allt vad det gäller min varumärkeslojalitet). Jag vänder mig, som alla andra, till den som erbjuder mig mest. Xbox 360 erbjöd mig i slutet av 2006 spelet Gears of War. Det världsbildsförändrande megaspelet som är ett utav mina fem.. kanske till och med tre bästa spelminnen genom tiderna någonsin (och nu snackar vi seriöst bra spel). Och i skuggan av det spelet finns fanns det inga konkurenter och jag var genast en hängiven anhängare till xbox-skaran. Och stolt där efter.
För så här ligger det till med något som i tevespelsbranchen (och alla andra brancher också för den delen) kallar för exklusivitet. Det går ut på att företagen bakom dessa spelkonsoler naturligtvis vill ha så många och så nöjda (nåja) kunde som möjligt och detta säkrar dem genom att komma över exklusiviteten på tevespel. Det innebär att ett spel enbart släpps till en viss konsol och du kommer därför behöva köpa just den konsolen för att kunna ta del av spelupplevelsen. Det är ett snikigt trick, men jag kan inte göra något annat än att förstå dem för utan spel - ingen spelkonsol. Innan Playstation 3 ens lanserades så hade ju Xbox 360 garanterat exklusivitet på alla av denna generations tevespel eftersom att det var den enda av den nuvarande generationens tevespelskonsoler som fanns. Valet var altså inget val utan snarare en brist på valmöjligheter men under tiden Playstation 3 blev försenad blev spelutvecklarna ivriga och tålamodet hos dem tog slut och de sket därför helt enkelt i exklusiviteten som var tillägnad Playstation 3 och spelen släpptes därför även till Xbox 360. Till alla Xbox 360-ägares stora lycka naturligtvis för jag har ju förutom Gears of War tillsammans med min Xbox 360 plöjt igenom mästerverk som Dead Space, Fallout 3, Mass Effect, Ghost Recon Advanced Warfighter 2, Forza Motorsport 2, Skate 1 och 2, GTA 4, Tomb Raider Anniversary, Call of Duty 4, Halo 3 osv. Jag fick till och med det stora nöjet att spela en putsad version av ett utav tidernas bästa spel Half-Life 2 på min kära Xbox 360. Vissa av spelen kom ju naturligtvis krypandes till Playstation 3 också men det innebär att jag aldrig fick behovet av att skaffa en Playstation 3. Min sida i konsolkriget var skyddad, Microsoft hade vunnit för jag lovade migsjälv och min plånbok att inte köpa en Playstation 3 förän den fått 3 (tre) exklusiva titlar som jag bara inte kunde leva utan.
För så här ligger det till med något som i tevespelsbranchen (och alla andra brancher också för den delen) kallar för exklusivitet. Det går ut på att företagen bakom dessa spelkonsoler naturligtvis vill ha så många och så nöjda (nåja) kunde som möjligt och detta säkrar dem genom att komma över exklusiviteten på tevespel. Det innebär att ett spel enbart släpps till en viss konsol och du kommer därför behöva köpa just den konsolen för att kunna ta del av spelupplevelsen. Det är ett snikigt trick, men jag kan inte göra något annat än att förstå dem för utan spel - ingen spelkonsol. Innan Playstation 3 ens lanserades så hade ju Xbox 360 garanterat exklusivitet på alla av denna generations tevespel eftersom att det var den enda av den nuvarande generationens tevespelskonsoler som fanns. Valet var altså inget val utan snarare en brist på valmöjligheter men under tiden Playstation 3 blev försenad blev spelutvecklarna ivriga och tålamodet hos dem tog slut och de sket därför helt enkelt i exklusiviteten som var tillägnad Playstation 3 och spelen släpptes därför även till Xbox 360. Till alla Xbox 360-ägares stora lycka naturligtvis för jag har ju förutom Gears of War tillsammans med min Xbox 360 plöjt igenom mästerverk som Dead Space, Fallout 3, Mass Effect, Ghost Recon Advanced Warfighter 2, Forza Motorsport 2, Skate 1 och 2, GTA 4, Tomb Raider Anniversary, Call of Duty 4, Halo 3 osv. Jag fick till och med det stora nöjet att spela en putsad version av ett utav tidernas bästa spel Half-Life 2 på min kära Xbox 360. Vissa av spelen kom ju naturligtvis krypandes till Playstation 3 också men det innebär att jag aldrig fick behovet av att skaffa en Playstation 3. Min sida i konsolkriget var skyddad, Microsoft hade vunnit för jag lovade migsjälv och min plånbok att inte köpa en Playstation 3 förän den fått 3 (tre) exklusiva titlar som jag bara inte kunde leva utan.
Alla goda ting är tre.
Och sen kom den. Droppen som fick bägaren att rinna över. Det tredje tinget. Killzone 2. Jag försökte blunda. Jag försökte iggnorera (stavas det verkligen med två G?). Jag försökte vända huvudet bort och glömma (jag försökte alla synonymer för "att inte låtsas om" som du kan tänka dig) att den avgörande listan på tre faktist sedan en tid tillbaka fyllts. Det finns inga ursäkter längre och den blanksvarta spelkonsolen är beställd efter en kort men effektiv bearbetning av min bättre hälft (ja, jag vet).
Det första tecknet på att det skulle bli aktuellt att faktist gå med svansen mellan benen (eller kappan i vinden) till närmsta (eller billigaste) tevespelsåterförsäljare och mumla iväg en beställning på konsolen var när Metal Gear Solid 4 kom. Jag har aldrig riktigt gillat Metal Gear Solid serien (jag orkade inte ens spela igenom hela Metal Gear Solid 2) men nu är det slut på ursäkter. Med reklambilder som denna visste jag att det var kört. Frågan var bara hur länge jag skulle kunna stå ut. Efter ett tag kom spelet Resistance 2 (som är den naturliga uppföljaren till Resistance som var nära att bli det andra spelet på listan över -måste- men tog sig inte riktigt hela vägen) och allt eftersom att formatet för HD-film bestämdes till Playstation 3s fördel och filmerna började bli tillgängliga så visste jag att nu är det dags, nu är det kört. Det finns inga ursäkter längre. Metal Gear Solid 4, Killzone 2, Resistance 2. Ett två tre.
Det första tecknet på att det skulle bli aktuellt att faktist gå med svansen mellan benen (eller kappan i vinden) till närmsta (eller billigaste) tevespelsåterförsäljare och mumla iväg en beställning på konsolen var när Metal Gear Solid 4 kom. Jag har aldrig riktigt gillat Metal Gear Solid serien (jag orkade inte ens spela igenom hela Metal Gear Solid 2) men nu är det slut på ursäkter. Med reklambilder som denna visste jag att det var kört. Frågan var bara hur länge jag skulle kunna stå ut. Efter ett tag kom spelet Resistance 2 (som är den naturliga uppföljaren till Resistance som var nära att bli det andra spelet på listan över -måste- men tog sig inte riktigt hela vägen) och allt eftersom att formatet för HD-film bestämdes till Playstation 3s fördel och filmerna började bli tillgängliga så visste jag att nu är det dags, nu är det kört. Det finns inga ursäkter längre. Metal Gear Solid 4, Killzone 2, Resistance 2. Ett två tre.
Fortsättning följer.
