lifter

DMZ kretsar runt seriens protagonist Matthew "Matt" Roth som från början är praktikant på nyhetsjätten "Liberty News" men stiger snabbt i graderna till allmän överlevare då helikoptern han anländer i blir nedskjuten och exploderar och lämnar Matthew som ensam överlevare med enbart kläderna han kom i, blödande sår, en mobiltelefon och en kamera. När han förvirrad flyr för sitt liv springer han på en av seriens viktigaste biroller, asfaltsblomman Zee Hernandez, en före detta sjuksköterska, nuvarande ofrivillig fältsjukvårdare som plåstrar om honom och hjälper honom (till en början lite motvilligt) med att navigera och överleva i den stridshärjade staden serien igenom.

Helikopterns krasch och dess efterföljande explotion som resulterade i att samtliga Liberty News-anställda exklusive Matthew dog och brann upp lämnar vår osäkre, ofrivilliga, otränade, oerfarne och föga förberedda antihjälte som den enda nyhetsreportern för tillfället vid liv på Manhattan. Detta är någonting helt unikt då omvärlden saknar erfarenheter och upplevelser från den brustna staden och Matthew gör sitt bästa för att vara en objektiv och rättvis reporter när han tar på sig uppdraget att förmedla vardagslivet under bombmattan. Detta gör honom till en inflytelserik och eftertraktad person av i stort sett samtliga parter inblandade i inbördeskriget, från slummens gängledare till de stridande sidornas prickskyttar. Medaljen har två sidor och vilken som är fram och vilken som är bak är en definition under ständig förändring serien igenom och det enda som förblir konstant är att han aldrig någonsin har det lätt.

Genre.
DMZ placerar sig väldigt bekvämt i min absoluta favoritgenre Cyberpunk. Där de mest intressanta, de postapokalyptiska historierna hör hemma för det är absolut vad denhär serien är. Många gånger funderar jag över varför jag fastnar för just den här sortens historier. En enkel förklaring till all sorts missärunderhållning är ju att av att få inblick i en fruktansvärd låtsasverklighet upplevs ens egen som mycket ljusare och enklare (anledningen till att förnedrings-teve blivit så popular till exempel), men varför känner jag mig då så hemma i dessa historier? Varför känner jag ett suckande "åh nej, inte min verklighet" varje gång jag mot min vilja slits ur dessa fruktansvärda fantastiska fantasiverkligheter?

Jag vill ju helst inte påstå att min verklighet är så hemsk att jag vill fly från den. Jag har tak över huvudet, mat i magen (nåja) och en säng att sova (nåja) i varje natt. Kanske är halvtryggheten ingenting mer än en hel osäkerhet. Kanske är jag bortskämd. Kanske har jag tråkigt. Men det är någonting charmigt och fängslande med att ta just den, vår sociala trygghet verklighet och vända den helt upp och ner, ur sitt sammanhang, enbart för att se vad som skulle hända.

Men det är så mycket mer än genrevalet som gör DMZ till den, för mig, helt unika, odödliga och pricksäkra serien den är. Om Matthew Roth hade varit en självklar, bristlös superhjälte utan moraliska dilleman och tveksam beslutsfattningsförmåga hade jag nog aldrig kunnat relatera till honom så mycket som jag gör för faktum är att jag rent av identifierar mig med honom. Från besluten han fattar och värderingarna han har till hur han kommunicerar, hur han klär sig och till och med vilken kamera han har gör att jag känner en sjuk link-up till honom (där får ni ordet placerat i ett sammanhang. Slit det med hälsan).

Kanske är jag mitt inne i en identitetskris och fastnar väldigt lätt för karaktärer som skapas för MTV-generationens åldrande inte-tonåringar-längre för att kränga serier (för skriver du en historia som läsaren kan relatera till har du det vi i branschen brukar kalla "halva inne"), men allt det till trots och allt detta ovanför (och lite till här nedanför) är för mycket för att det bara ska passa in med min egen personlighetskris, det är nånting mer för jag kan verkligen inte förstå hur någon kan göra en serie som träffar så rätt, om och om igen. Från första sidan har DMZ imponerat mig och för varje nummer som kommer ut så fortsätter serien att sätta en ny standard som är väldigt svår att mäta sig efter. För faktum är att DMZ helt saknar motstycke för bättre än såhär, mina vänner, blir det helt enkelt inte.

En helhet är uppbygd av små delar.
För inte nog med allt det jag skrivit här ovanför så briljerar DMZ med en av de absolut mest avgörande delarna som, om det görs fel eller missbrukas, kan få förödande konsekvenser i en historia oavsett format som helst. DMZ behärskar en av de absolut viktigaste komponenterna i en helhet; Detaljerna.

För en av mina egenskaper (eller nackdelar) som oftast agerar till min nackdel är att jag är extremt (och nu snackar vi extremt) petig med små, till synes betydelselösa detaljer. Det stället där berättelseskapare (oavsett om det är tevespel, filmer, böcker eller serietidningar) brukar misslyckas fatalt är i militärutrustningens små detaljer som snabbt skiljer rätt från fel. Detta är något som "vanliga" människor kan leva ett helt liv (faktist) utan att någonsin lägga märke till, men vi som är aningens för militärt överintresserade får mer ofta en sällan en containerfull med naglar i ögonen när dessa berättelseskapare till exempel förväxlar vapen, låter skådespelare hålla dem på fel sätt, monterar sikten bak-och-fram eller helt enkelt inte bryr sig om att lära sig hur ett handeldvapen fungerar. Listan kan göras fruktansvärt lång och den fylls på (än idag, faktist) nästan varje dag med små missar som bidrar till stora misslyckanden som enbart märks av en procentandel av befolkningen och därför inte ägnas någon hänsyn.

Men jag tror att du kan gissa vilka som, med bravur, har lyckats? Ja, författaren och illustratören av DMZ. Naturligtvis finns det små missar i serien, men för en gångs skull får de fler saker om framfoten än om bakfoten. Nu får jag utfärda en liten spoilervarning, så hade du tänkt läsa serien kan du hoppa ner till nästa stycke... NU! För nu ska jag berätta om när Matthew kvicknar till i Zees lägenhet efter att han däckat när helikoptern kraschade och hon inte vet om hon kan lita på honom eller inte. Hon riktar då en en klassisk modern magasinmatad rekylmanövrerad semiautomatisk pistol mot honom och jag ser till min stora fasa hur det sitter tejp dragen över manteln och underbeslaget på pistolen (vilket är helt ologiskt för den skulle, om pistolen fungerar som den ska, rivas loss när hon skjuter alternativt hindra pistolen från att ladda om sigsjälv). Jag var då beredd att lägga ner DMZ och bara skita i att läsa den (ja, så petig är jag) men jag fortsatte läsa med mina skeptiska ögon för att låta tidningen få en andra chans. Det fick den och jag fick så jag teg. För någon sida senare ber Zee om ursäkt för att hon skrämde Matt med pistolen och förklarar att manteln är trasig så pistolen inte fungerar. Det var därför den var tejpad. Det är därför jag älskar denhär serietidningen så mycket som jag gör. För den bryr sig om detaljerna.

I <3 N.Y
DMZ är skriven och tecknad av Brian Wood och Riccardo Burchiell och gavs ut första gången i November 2005 i U.S.A. Den ges fortfarande ut i standard comic-format i lösnummer men dessa kan vara lite knöliga att få tag på. Lättare däremot är det att få tag på sammlingsalbumen som du sett på de stora bilderna i dethär inlägget. I skrivande stund finns det fyra sammlingsalbum ute med ett femte på gång nästa månad. Albumen är förvånandsvärt billiga (för att vara album och med tanke på hur tjocka de är). De kostar dryga hundralappen och finns att få tag på här, här och här.

Kulturseriekrock.
Ett ständigt återkommande fenomen i resten av världen (som lyser med sin frånvaro här i Sverige) är groupshows. Det är utställningar där flera mer eller mindre etablerade konstnärer/artister av olika slag visar upp och ställer ut sina saker under ett och samma tak och hela grejjen med denna sorts utställningar är att det blir sjukt fullproppat under just det taket och denhär gången händer det i Sverige (visserligen längst ner i Sverige, men tågen går att åka i också) och det ser ut att bli trångt under taket.

Tre artister från Stockholmsregionen och tre från Malmö ska visa Sverige vad vår generation menar med konst. Dessa sex bildar Fulkultur (som de själva vill kalla det, men inte riktigt får) och består av Burgos, en asfaltsodlad konstnär från Stockholm. Kaos, en graffitigud från Uppsala. Världens grymmaste Johanna Ritscher, en form och designtjej ursprungligen från Uppsala (men nu i Malmö). Den abstrakta ex-graffaren Karl Valve. Den mänskliga estetlinjen Malin Vulcano och sist men inte minst självaste Pistolina som presenteras bäst av henne själv på hennes blogg.

Helkväll.
Vernissaget börjar den 31a Maj på Galleri Rönnqvist & Rönnqvist på Isak Slaktaregatan 3 i Malmö och de som tänkte sig ett lugn eftermiddagsvernissage med snittar och pinsam tystnad får nog vänta några dagar, alternativt se sig om efter en annan sorts subkultur, för dethär är fulkultur och den sitter inte still.

Kalaset börjar klockan 17.00 med livemåleri, massor av musik och vin. Partyt är kvar på galleriet till 20.00 då det flyttar över till Vinylbaren som är paxad av utställarna och alla som var med på huvudvernissaget mellan 21.00 och 24.00. Där kommer Johanna Ritschers DJ-Crew Collabo Queens spela musik. Och justja, LoopTroop kommer också.

Se nu till att för allt i världen inte missa dethär!

Jag tror att det enskillt största problemet med graffiti, det som gör att det läggs sådana enorma resurser på att bekämpa några människor som inte gör mycket annat än att byta färg på en yta är den enorma maktlösheten personer i maktpositioner känner när de, utan att tillfrågas eller ens respekteras får sin vägg målad i lila och grönt och blått och rosa istället för grått. Maktlöshet är och kommer alltid att vara det absolut värsta du kan utsätta en annan människa för. Att placera någon i ett maktlöst tillstånd (frihetsberövande) är ett brott som är värre än bl.a misshandel om du läser i vårt rikes lag och jag tror att det är vad graffitimotståndare (aktiva eller passiva) känner när de råkar ut för den. Graffitin.

Blanda det med rädslan vi människor till synes medfött har för det okända (det måste vara någon sorts överbliven nedärvd överlevnadsinstinkt som ligger och skvalpar i botten av vår genpool), den rädslan för det vi inte förstår, vår egen främlingsfientlighet som vi allt för ofta blandar ihop med känslor och uttrycker som åsikter. De två komponenterna, maktlöshet och oförstånd förklarar en stor del av de starka känslorna som onekligen dyker upp i beskådarens ögon när han eller hon ser en graffitimålning. För en graffitimålning säger så mycket mer än de tjocka, svårlästa bokstäverna den innehåller. Den säger bland annat att någonstans är någonting väldigt fel i vårt eget hus och det är upp till dig som betraktare att se dig om och ta reda på vad det är som är felet. Tillsammans med viljan och önskan om en problemfri tillvaro blir det bara sörja av det hela och vi vill inte se att något är fel, vi vill hellre blunda än att erkänna det för om vi blundar slipper vi tänka och där hjärnan tar slut tar känslorna över och nävarna vid. Och våra nävar är hårt knutna längst ut på lagens långa arm.

Detta gör att de individuella målarnas egna utveckling i många fall går väldigt långsamt då de dels inte tillåter sig själva att inspireras för mycket av varandra eller andra samtidigt som graffitin, precis som alla subkulturer och rent av alla innevånare i Uppsala saknar något som är eget och väldigt individuellt för just Uppsala. Kanske beror det på att Uppsala har en väldigt hög innevånaromsättning generellt, eller så beror det på att det helt enkelt är så saker och ting går till i den här staden. Det blir Uppsalas (sorgligt nog) ständigt återkommande moment 22 då det oftast krävs inspiration för att utvecklas, men samtidigt en egen grund att utvecklas ifrån. Uppsala i ett nötskal.

Detta är, som du ser, naturligtvis ingen stenhård regel helt utan undantag och även om det skulle vara det så har vi flera självlysande människor här i staden som vägrar finna sig i Uppsalamentaliteten och inte heller här är graffitiscenen något undantag. Alls. Över huvud taget. Jag tror inte att det handlar så värst mycket om att våga gå lite utanför gränserna för faktum är att det värsta som kan hända är att de som håller Uppsalamentaliteten som en livvstil får känna av och försöka leva ut sitt eget behov av individualitet genom ett aktivt motstånd till trender. Där de får känna sig lite speciella och väldigt äkta genom att helt enkelt vända ryggen till förändring i ren rädsla för den. Det hela handlar snarare om att tillåta sig och andra att gå utanför gränserna och ramarna för det vi redan har, det vi ser varje dag över allt. För det som är inom ramarna har vi redan och vi ser det varje dag.

Men sen finns det sådana som Martin som gärna följer med och inte bara håller mig sällskap utan även hjälper till med att hålla upp stängsel så jag kan krypa under, håller i min kamera när jag ska klättra, borstar smuts osv osv (en riktig assistent med andra ord, lolz) men han är även intresserad av att köpa sig en egen kamera (för helt andra ändamål, han sysslar rätt mycket med amatörporr nämligen. inte.) så han är nyfiken och vill lära sig de få sakerna jag kan lära ut (mycket med kameror, för mig i alla fall, är att jag förstår det men skulle aldrig kunna förklara det. Det kanske bara är jag som är opedagogisk, men du kommer att greppa vad ISO är. Googla annars. Jag går en lärarutbildning om det inte funkar).

Men (igen) det är inte det jag skrivit här ovanför som gör det så fruktansvärt (fruktansvärld?) kul att ha med mig Martin till alla (någorlunda) övergivna platser vi besöker. Det som gör det hela mycket roligare, det som gör hela grejjen, är att vi sen ett par år tillbaka, filat på en historia om när zombieutbrottet kommer.

Det hela började som en ganska slapp diskussion (blev det rätt nu?) om vad vi skulle göra när det händer men har, såhär ett par år senare (ja, faktist), blivit en faktist ganska fyllig berättelse om hur det kommer att bli, vad vi kommer att göra och hur vi kommer att klara oss (för vi klarar oss. Vi är beredda). Jag tror att det skulle bli en ganska bra bok faktist men även om det inte blir det så är det en riktigt rolig tanke att dela med honom.

Hur som helst så är det ganska många gånger när vi går omkring (inte alltid för att fota, ibland bara för att) på (någorlunda) övergivna platser som vi funderar ut ett nytt "kapitel" i berättelsen och då, när vi står där, så känns det ibland (om man använder sin fantasis fulla potential) lite som verklighet. Speciellt när solen värmer metallen som vissa skjul (se bilder) är byggda av så att det låter som att det faktist är de odöda kvarlevorna av någon som rör sig inne i skjulen. Då känns det som att jag är tolv år gammal och inte ett dugg kaxig över huvud taget.

Jag var (av en ren slump) ledig hela förra veckan och jag måste ha gjort något bra någon gång i mitt liv för det va lite gråmulet där på måndag förmiddag men sen sken solen hela veckan. Det är en ny trend, eller... jag hoppas att det är en ny trend. Bra sammanträffanden det vill säga. Mitt liv är nämligen (trots mångas protester) så att mitt liv är kantat helt baserat på sjuka små eller stora sammanträffanden, överallt. Hela tiden. Det kan tyckas vara väldigt kul och spännande, men tyvär är det oftast rätt kassa sammanträffanden, men ibland dyker det upp små motvikter.

Förra veckan var en sådan och de mottages varmt.

Bara för dig.

Jag kan ju förmedla ganska mycket här igenom. Jag har ju mitt fenomenala fotoöga och mitt oöverträffade grafiska sinne blandat med min fantastiska berättarteknik (som förresten är lite motsägelsefull då jag har fått höra att jag berättar saker på ett så roligt sätt att det är kul att läsa vad jag än skriver om, då blir jag rädd att någon ska missa vad jag försöker säga när jag maskerar det med mina ord). Nu överdriver jag ju naturligtvis litegrann (så höga tankar har jag faktist inte om migsjälv, men jag jobbar på det) men jag kan ju med hjälp av min kamera och min dator visa er allt jag ser och berätta allt jag tänker men det har lett till att en av de tre (eller tio) viktigaste sakerna i mitt liv har blivit lite mobbad här på sidan. Min musik.

Min musik.
Och nu menar jag inte musiken som jag skapar, för någon sådan skapar jag faktist inte. Ibland går jag och funderar lite på ett par låtar, eller tankar, som jag skulle vilja göra till musik men det kommer nog aldrig (någonsin) att bli av (tyvär). Det hör nog ihop med att jag står i lite utav ett vägskäl (vägsjäl? Nej. Vägskäl måste det vara) i livet där jag måste börja sträva efter att göra något som är vettigt och inte bara någonting som genererar pengar. Jag pratar om min arbetssituation (jag kommer tillbaka till musiken snart) och dess tendens att behöva en förändring. Snarast (arbetssituationen altså, musiken ska vara precis som den är). Problemet (som egentligen inte är ett problem men det blir ett problem när jag gör det till ett problem) är att jag inte vet vad jag vill göra för något.

Jag vill liksom inte "bara" skaffa ett nytt jobb som jag går till enbart för att generera pengar, utan jag vill ha ett jobb som jag går till för att det är vettigt. Naturligtvis är det vettigt att tjäna pengar, men duvet.. jag vill ha kul också. Nog för att mitt jobb som jag har nu är roligt emellan åt, men det är liksom inte sådär högre-syfte roligt. Jag tror att du förstår vad jag menar. Jag hoppas att du förstår vad jag menar. Nu har jag kommit av mig i det jag kom in på när jag kom av mig från musiken. Jo, anledningen till varför jag inte kommer att göra musik är att jag inte är dels att det redan finns så brutalt mycket bra musik (som är så bra att jag inte kommer att kunna hålla mig ifrån att nämna den här på sidan lite då och då) men dels för att jag inte är i närheten av så intresserad av att göra egen, det står mycket annat i vägen och om jag ska ägna mig åt någonting så bara måste jag ägna verkligen hela mig åt någonting. Och jag har redan tre-fyra saker som jag kunde ägna hela mitt liv åt. Det är synd om oss i-landsbarn.

Jag är en sådan som aldrig (aldrig aldrig aldrig) tröttnar på de sakerna som jag tycker om (förutsatt att jag tycker om sakerna tillräckligt mycket då förståss). Det är naturligtvis på gott och ont för tittar man lite snabbt så kan jag beskrivas som variationslös (och tittar man lite längre så får man det bekräftat, ha!) men det är ingenting som jag kan göra något åt och jag vet ärligt talat inte om det är något som jag vill göra något åt. Jag hoppas jag aldrig kommer att behöva göra något åt det. För jag kan lyssna på en (av mina många, faktist) favoritskivor verkligen hur många gånger som helst. Detsamma gäller tevespel, film, serietidningar, människor (öh.. ja, du förstår vad jag menar).

Problemet med musiken är att den är väldigt svår att fånga på bild och med text. Just för att musik inte består av varesig bild eller text (nu räknar jag inte låttexter naturligtvis, de är rätt avgörande men fortfarande inte mer än poesi utan musik). Det är väl den största anledningen till varför jag pratat så lite om musik hitills. Det är så svårt att visualisera så att ni förstår vad jag menar, men vad vore jag för person om jag bara sket i saker och ting enbart för att det är svårt?

Maskrosbarn.
Sen finns det de som inte reflekterat så mycket över det över huvud taget. De är nästan roligast. De som först inte fattar varför jag ska fota det jag fotar (för som du märker så tar jag inga bensinmacksvykortsbilder) förän jag har förklarat och visat att om man tittar på det i den och den vinkeln så blir det faktist fint och att få vara med när de ser det för första gången är mäktigt. Alla håller naturligtvis inte med utan skrattar mest åt mig (och en söt tant kallade mig lilla maskrosbarn. Hon kändes som en farmor) men de som helt plötsligt börjar se sin igenvuxna, nedklottrade, rostiga bakgård (exempelvis) som något mer än en igenvuxen, nedklottrad, rostig bakgård liknar lite de som i antikrundan får reda på att deras dammiga gammla vas är värd flera hundra tusen.