Min gata
100,6
Jag tänkte börja inlägget med att referera till det som igår, men det va faktist häromdagen, så; Häromdagen så satt jag och lyssnade på Sveriges vackraste röst när hon (sorry Ehsan, jag menar Susanne) programledde radiosändningarna på p3 under två korta timmar i programmet "Din gata 100,6"
Jag har, lite mot min vilja, blivit en frälst p3 lyssnare. I början va det inte ett val utan mer en brist på valmöjligheter när de andra kanalerna verkligen inte ens gick (eller går, för den delen) att lyssna på. Så då fick det bli p3, de kör ju iaf ingen reklam (betala avgiften). Men likt en jobbig hund växte jag mig fast vid 96,6. De flesta programmen går att lyssna på, förutom Deluxe (good riddance, men måste vi stå ut med förnimmelsen? Snälla SR..) och Cirkus Kiev. Seriöst, ni är inte roliga. Jag är hellre pryd och stel än att gilla kiss, bajs och Carolina Gynning-humor. Förlåt mig.
Jag tänkte börja inlägget med att referera till det som igår, men det va faktist häromdagen, så; Häromdagen så satt jag och lyssnade på Sveriges vackraste röst när hon (sorry Ehsan, jag menar Susanne) programledde radiosändningarna på p3 under två korta timmar i programmet "Din gata 100,6"
Jag har, lite mot min vilja, blivit en frälst p3 lyssnare. I början va det inte ett val utan mer en brist på valmöjligheter när de andra kanalerna verkligen inte ens gick (eller går, för den delen) att lyssna på. Så då fick det bli p3, de kör ju iaf ingen reklam (betala avgiften). Men likt en jobbig hund växte jag mig fast vid 96,6. De flesta programmen går att lyssna på, förutom Deluxe (good riddance, men måste vi stå ut med förnimmelsen? Snälla SR..) och Cirkus Kiev. Seriöst, ni är inte roliga. Jag är hellre pryd och stel än att gilla kiss, bajs och Carolina Gynning-humor. Förlåt mig.
Identitet
Jag känner mig lite föråldrad när jag ler åt vuxenhumorn i "Christer" och ännu mer när jag viker mig av skratt (nej, ok, jag kanske inte viker mig, men jag skrattar. Högt) åt den extremt träffsäkra aktuella-händelser-humorn i "Starkt Material" som går hand i hand med "Pang Prego". Tack för att ni finns. Men jag tror att de flesta av er har fattat att dethär inlägget inte handlar om ovanstådende nämnda program utan om.. ööh.. ännu högre upp ovanstående sändning. Altså, "Din gata 100,6". För det finns ett program som känns som gjort för mig, som jag verkligen känner att det är radio som riktar sig till mig. Och det är just det programmet, Din gata i p3. Egentligen finns det väl kanske inget program som riktigt känns rätt moraliskt, för Din Gata är mest riktat åt tonåringar och de ovanstående är mer riktade åt... äldre. Eller de i min ålder kanske, bara att jag vägrar identifiera mig som äldre. Men jag kan heller inte, med handen på hiertat, identifiera migsjälv som tonåring längre. Knivigt. Hur som helst, den senaste sändningen handlade om sex. Rättare bestämt vår generations vilda och farliga sex... Okej, Men det ledde hur som helst fram till en debatt om diskriminering, det som dethär inlägget är tänkt att handla om bara jag kan sluta prata om radio. Det kan jag, om jag vill.
Jag känner mig lite föråldrad när jag ler åt vuxenhumorn i "Christer" och ännu mer när jag viker mig av skratt (nej, ok, jag kanske inte viker mig, men jag skrattar. Högt) åt den extremt träffsäkra aktuella-händelser-humorn i "Starkt Material" som går hand i hand med "Pang Prego". Tack för att ni finns. Men jag tror att de flesta av er har fattat att dethär inlägget inte handlar om ovanstådende nämnda program utan om.. ööh.. ännu högre upp ovanstående sändning. Altså, "Din gata 100,6". För det finns ett program som känns som gjort för mig, som jag verkligen känner att det är radio som riktar sig till mig. Och det är just det programmet, Din gata i p3. Egentligen finns det väl kanske inget program som riktigt känns rätt moraliskt, för Din Gata är mest riktat åt tonåringar och de ovanstående är mer riktade åt... äldre. Eller de i min ålder kanske, bara att jag vägrar identifiera mig som äldre. Men jag kan heller inte, med handen på hiertat, identifiera migsjälv som tonåring längre. Knivigt. Hur som helst, den senaste sändningen handlade om sex. Rättare bestämt vår generations vilda och farliga sex... Okej, Men det ledde hur som helst fram till en debatt om diskriminering, det som dethär inlägget är tänkt att handla om bara jag kan sluta prata om radio. Det kan jag, om jag vill.
Erkänn!
Jag kan, med handen på hjärtat, erkänna att jag inte är fördomsfri. Jag strävar hårt efter att bli, men det är en hård kamp för dels så har jag blivit uppfostrad av ett samhälle (bra ursäkt) men dels så bekräftas mina fördommar om och om igen. Det jag däremot inte gör är dömmer folk efter färg, tro, ursprung, kön eller sexuell läggning. Naturligtvis dömmer jag inte folk efter det jag nyss lämnade ute, men jag orkar inte name-droppa bra värderingar i all evighet, jag tror ni hajjar ändå.
Jag kan, med handen på hjärtat, erkänna att jag inte är fördomsfri. Jag strävar hårt efter att bli, men det är en hård kamp för dels så har jag blivit uppfostrad av ett samhälle (bra ursäkt) men dels så bekräftas mina fördommar om och om igen. Det jag däremot inte gör är dömmer folk efter färg, tro, ursprung, kön eller sexuell läggning. Naturligtvis dömmer jag inte folk efter det jag nyss lämnade ute, men jag orkar inte name-droppa bra värderingar i all evighet, jag tror ni hajjar ändå.
En sak som jag gör fel, och det gör jag så brutalt fel så att det inte finns, det är att jag lever i en fantasivärld där folk inte dömmer varandra efter färg eller kön. Jag struttar glatt runt i en tillvaro fri från rasism och könsdiskriminering och det trillar på arslet, om och om igen. Det jag inte förstår är att jag fortfarande blir förvånad när jag märker att det finns folk som faktist, i praktiken, gör skillnad på folk och folk, enbart utifrån de förutsättningarna den personen föddes i. Jag dömmer individer efter deras handlingar, men aldrig efter deras förutsättningar. Så duktig är jag faktist. Jag undrar om det är för att jag va så liten så jag inte minns när det började dras i handbromsar så jag har växt upp i en tillvaro där det funnits lika många som sagt åt mig vad som är rätt som det finns de som gör fel. Eller så är det för att jag är så sjukt rättställd så det inte finns. Men hur det än har blivit så är det ingen som uppfostrat mig till att inte vara naiv, men jag kan inte för mitt liv begripa hur någon kan särbehandla någon annan bara för att [valfri rasistisk, sexistisk eller annan fördomsfull åsikt]. Är jag uppe i för hög fart eller känns det bara inte väldigt nittonhundratal med särbehandlande fördommar?
Infödingar.
För det kan ju inte ligga i vår natur att dela in oss i de vridna fack våra förfädrar delade in varandra i (tack så jävla mycket för denhär jävla skitvärlden förresten, den misslyckades ni brutalt med). Det kan ju inte vara så att om du tar en vit, nyfödd liten pojke och sätter ut den i skogen där den får bo, helt isolerad från mänsklig kontakt, tills den är 25 och sedan ställer en vit kvinna och en svart man framför honom att han då, helt naturligt, kommer att ge kvinnan lägre lön och inte se den svarta mannen i ögonen när han tilltalar honom? Nu var ju dethär ett väldigt extremt och väldigt förmildrat exempel, men jag tror att ni hajjar.
Nej, jag tror faktist inte det. Jag tror att det ligger i vår natur att skydda ossjälva och de vi älskar, men jag tror inte att detta vidriga beteende kommer naturligt. Jag tror, eller vet, att det är något vi får lära oss. Det är något som lärs ut till oss och det är upp till var och en av er att inte ta emot sådana lektioner. Det är en jävligt hård förutsättning bara det, men ge för allt i världen inte upp, vad du än gör.
För det kan ju inte ligga i vår natur att dela in oss i de vridna fack våra förfädrar delade in varandra i (tack så jävla mycket för denhär jävla skitvärlden förresten, den misslyckades ni brutalt med). Det kan ju inte vara så att om du tar en vit, nyfödd liten pojke och sätter ut den i skogen där den får bo, helt isolerad från mänsklig kontakt, tills den är 25 och sedan ställer en vit kvinna och en svart man framför honom att han då, helt naturligt, kommer att ge kvinnan lägre lön och inte se den svarta mannen i ögonen när han tilltalar honom? Nu var ju dethär ett väldigt extremt och väldigt förmildrat exempel, men jag tror att ni hajjar.
Nej, jag tror faktist inte det. Jag tror att det ligger i vår natur att skydda ossjälva och de vi älskar, men jag tror inte att detta vidriga beteende kommer naturligt. Jag tror, eller vet, att det är något vi får lära oss. Det är något som lärs ut till oss och det är upp till var och en av er att inte ta emot sådana lektioner. Det är en jävligt hård förutsättning bara det, men ge för allt i världen inte upp, vad du än gör.
Har vi inte kommit längre än såhär?
Botemedlet.
Och lämna det åt en intelligensbefriad mänsklighet att råda bot på ett bekräftat och ignorerat problem. Den första reaktionen är den absolut värsta reaktionen, helomvändningen. Jag är en vit man i en kvinnobetonad bekantskap, jag är en vegetarian som jobbar i en kebabkultur. Dethär är bara två exempel, det finns fler men som ni vet är name-dropping töntigt. Jag är målet för alla fördommar från båda sidor. Jag är en mansgris, jag är en fjolla, jag är en värsting, jag är maktutövare, jag är fast i mitten och passar inte in någonstans.
Jag har inte en perfekt mall med en lösning på dethär problemet förutom en total nollställning av allt du trott att du tyckt om någonting, då, med en liten bit moral så kommer du att bli en bra människa. Men det kommer inte fungera om du inte vill. Viljan att bara sluta. Viljan att göra något åt det, den krångliga vägen. Viljan att släppa taget. Viljan att hålla hårt. Viljan att avgöra vad som är viktigt.
Och lämna det åt en intelligensbefriad mänsklighet att råda bot på ett bekräftat och ignorerat problem. Den första reaktionen är den absolut värsta reaktionen, helomvändningen. Jag är en vit man i en kvinnobetonad bekantskap, jag är en vegetarian som jobbar i en kebabkultur. Dethär är bara två exempel, det finns fler men som ni vet är name-dropping töntigt. Jag är målet för alla fördommar från båda sidor. Jag är en mansgris, jag är en fjolla, jag är en värsting, jag är maktutövare, jag är fast i mitten och passar inte in någonstans.
Jag har inte en perfekt mall med en lösning på dethär problemet förutom en total nollställning av allt du trott att du tyckt om någonting, då, med en liten bit moral så kommer du att bli en bra människa. Men det kommer inte fungera om du inte vill. Viljan att bara sluta. Viljan att göra något åt det, den krångliga vägen. Viljan att släppa taget. Viljan att hålla hårt. Viljan att avgöra vad som är viktigt.
Push it hard
Är vi summan av våra erfarenheter eller medlet av våra handlingar?
Förut (se typ.. allt här nedanför och det långt innan dess) så trodde jag alltid att allting hände mig, att jag bara stod i mitten av en orkan (metafor för mitt livs upplevelser, erfarenheter och händelser) och bara råkade ut för all världens olycka, allt på en gång, hela tiden. Typ "stackars lilla mig". Men det krävs bara en liten gnutta insikt att förstå att saker och ting inte bara händer en, händer mig. Jag kan till och med komma på att jag har föraktat idioter som betett sig som svin sen tyckt synd om sigsjälva (jag nämner verkligen nästan aldrig några namn och inte denhär gången heller). Jag har retat mig överkokt på hur "de" bara kan sakna den lilla gnuttan självdistans som behövs för att inse att jag är en jävla idiot det inte riktigt är så det fungerar. Jag skämmdes rätt mycket när jag kom på migsjälv med att tro exakt samma sak.
Förut (se typ.. allt här nedanför och det långt innan dess) så trodde jag alltid att allting hände mig, att jag bara stod i mitten av en orkan (metafor för mitt livs upplevelser, erfarenheter och händelser) och bara råkade ut för all världens olycka, allt på en gång, hela tiden. Typ "stackars lilla mig". Men det krävs bara en liten gnutta insikt att förstå att saker och ting inte bara händer en, händer mig. Jag kan till och med komma på att jag har föraktat idioter som betett sig som svin sen tyckt synd om sigsjälva (jag nämner verkligen nästan aldrig några namn och inte denhär gången heller). Jag har retat mig överkokt på hur "de" bara kan sakna den lilla gnuttan självdistans som behövs för att inse att jag är en jävla idiot det inte riktigt är så det fungerar. Jag skämmdes rätt mycket när jag kom på migsjälv med att tro exakt samma sak.
Du visste kanske till och med om det redan?
Jaha, ok. Jag är så trött på att komma på sådana fundamentala saker som ogiltigförklarar hela mitt liv och underminerar samtliga av mina åsikter och värderingar för man jag framstår som extremt inkonsekvent när man (läs jag från och med nu, allt handlar ju ändå bara om mig ändå) helt plötsligt vänder på en femöring (hej föråldrade uttryck! Vi byter ut dig mot "på en femtioöring" så är det åteminstone ekonomiskt försvarbart att använda dig i fortsättningen). För det va inte sådär fruktansvärt länge sedan som jag gjorde den kallsvettande upptäckten att jag händer andra precis lika mycket som de händer mig. För av någon anledning så har jag trott att jag går igenom livet/staden/rummet helt obemärkt, vilket rent logiskt (du ser, jag tror det fortfarande) vore helt osannorlikt.
Om jag till exempel får ögonkontakt med någon så är det ju självklart att de får precis lika mycket ögonkontakt med mig (sen att de kanske inte kommer ihåg det i resten av deras liv har ju helt andra förklaringar). Så varför har jag gått och trott allt det jag uppenbarligen trott av det jag skrivit här ovanför (och nedanför, shit det är ju ännu mer)? Jag vet faktist inte. Ignorans, naivitet, dåligt självförtroende, kass uppväxt, stackars mig. Det spelar faktist inte så stor roll för mig längre. Dethär är inget jag har kommit på idag (utan snarare typ igår om mitt liv vore ett halvår. Förlåt, jag förväntar mig inte att du ska förstå). Men det har blivit så tydligt att de helveten vi lever i är de helveten vi skapar åt oss själva. Naturligtvis med hjälp av samtliga runt om oss, men fortfarande.. försök inte skylla på de runt om dig för att du har det, låt oss säga, stökigt "hemma". Men som jag sade till en nu mer mycket mycket god vän till mig;
Jaha, ok. Jag är så trött på att komma på sådana fundamentala saker som ogiltigförklarar hela mitt liv och underminerar samtliga av mina åsikter och värderingar för man jag framstår som extremt inkonsekvent när man (läs jag från och med nu, allt handlar ju ändå bara om mig ändå) helt plötsligt vänder på en femöring (hej föråldrade uttryck! Vi byter ut dig mot "på en femtioöring" så är det åteminstone ekonomiskt försvarbart att använda dig i fortsättningen). För det va inte sådär fruktansvärt länge sedan som jag gjorde den kallsvettande upptäckten att jag händer andra precis lika mycket som de händer mig. För av någon anledning så har jag trott att jag går igenom livet/staden/rummet helt obemärkt, vilket rent logiskt (du ser, jag tror det fortfarande) vore helt osannorlikt.
Om jag till exempel får ögonkontakt med någon så är det ju självklart att de får precis lika mycket ögonkontakt med mig (sen att de kanske inte kommer ihåg det i resten av deras liv har ju helt andra förklaringar). Så varför har jag gått och trott allt det jag uppenbarligen trott av det jag skrivit här ovanför (och nedanför, shit det är ju ännu mer)? Jag vet faktist inte. Ignorans, naivitet, dåligt självförtroende, kass uppväxt, stackars mig. Det spelar faktist inte så stor roll för mig längre. Dethär är inget jag har kommit på idag (utan snarare typ igår om mitt liv vore ett halvår. Förlåt, jag förväntar mig inte att du ska förstå). Men det har blivit så tydligt att de helveten vi lever i är de helveten vi skapar åt oss själva. Naturligtvis med hjälp av samtliga runt om oss, men fortfarande.. försök inte skylla på de runt om dig för att du har det, låt oss säga, stökigt "hemma". Men som jag sade till en nu mer mycket mycket god vän till mig;
Jag kommer i alla fall inte att frysa när jag brinner i helvetet.
Där fick jag verkligen till det (jag har fruktansvärt dålig blodcirkulation av olika anledningar förstår du, så jag fullkommligt hatar vintern och fryser näst intill ihjäl av minsta lilla) Men som du förstår så handlar hela dethär inlägget (till skillnad från allt annat?) bara, enbart, exklusivt om migsjälv och ingen annan. Och tänk, dethär skulle bli ett inlägg om hip-hop och vad den gjort med mig, även fast du kanske förstår det om du läser bildtexten. Men helt ärligt, hur mycket på senaste tiden har blivit som det var tänkt?
Förlåt mig (aldrig).
