lifter

Jag tror att vi har nästan allting gemensamt, min David och jag (med reservation för ett par saker som tro, hopp och kärlek). Men det är väl det som kanske gör att vi fungerar så bra ihop. Han har ett sätt att kompletera mig på något vis. Jag tänker inte ens försöka dölja att dethär inlägget är en enda lång kärleksförklaring till min vän, men det har du nog redan förstått, fast det är dendär manliga, fasta handslagskärleken förståss, för jag kan absolut inte ens försöka tävla med hans förtjusande fru om hans hand, ens om jag ville (sorry, han är gift. Och även om han inte vore det så är han min. Jag har paxat honom)

Även fast han bara är hemma i ett par dagar så är det så skönt att ha honom i närheten och inte tusen mil härifrån. Telefonen fungerar, men det blir så mycket tråkigare än att kunna ses som normala människor. Och David är en av väldigt få av mina vänner som jag kan träffa och bara hänga, sådär som man gjorde när man gick i skolan och inte behövde oroa sig för någonting. När man inte måste göra någonting utan det räcker alldeles utmärkt med att bara vara i samma rum, på samma gata eller samma gräsfläck. Resten är detaljer.

Han är även en av de få av mina vänskaper som inte behöver servas hela tiden, om det till exempel skulle gå en månad utan att vi skulle höras skulle det egentligen inte vara några konstigheter, jag tror att det är en av de saker som bidrar till att vi har en sån avslappnad relation till varandra när vi träffas/hörs. En vänskapsrelation utan krav och fördommar kanske man skulle kunna kalla den. Hur som helst är den en av mina käraste ägodelar och jag gör vad som helst för att få ha kvar den.